Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 08

allt gammalt och ärevördigt, som hetsats på regering och ämbetsmän, som
till och med angripit de högre tingen, de voro nu tysta och
kärleksfulla, utom mot de gamla vännerna; hederliga och sedliga och
rättfärdiga, utom i sina hjärtan. De följde i allo det nya program, som
den nya redaktören utfärdat vid sitt anträde till regeringen och vars
kardinalpunkt var att -- i få ord -- förfölja allt nytt gott, befordra
allt gammalt dåligt, krypa för makten, upphöja dem som lyckats, slå ner
dem som ville upp, dyrka framgången och smäda olyckan, ehuru detta i
programmets fria översättning hette: »endast erkänna och skänka sitt
bifall åt det beprövade och erkänt goda, motarbeta alla nyhetsmakerier,
strängt, men rättrådigt förfölja all den enskildes strävan att genom
orättfärdighet vinna den framgång som endast det redliga arbetet bör
skänka». Det hemlighetsfulla i denna sista punkt, vilken låg redaktionen
mest om hjärtat, hade dock sin förklaringsgrund, som icke var att söka
alltför långt bort. Redaktionen bestod nämligen av personer, som alla på
ett eller annat sätt fått sina förhoppningar krossade, de flesta dock
genom eget förvållande, huvudsakligast genom lättja och dryckenskap;
några voro s. k. akademisnillen, vilka en gång haft ett stort namn att
bära på såsom sångare, talare, poeter eller kvickhuvuden och som
sedermera blivit förvisade till en rättvis glömska, som de kallade
orättvis. Nu hade de under en följd av år måst med grämelse befrämja och
berömma alla nybörjares företag och för övrigt allt nytt; underligt var
således icke, om de nu fattade ett gynnsamt tillfälle att under de
hederligaste förevändningar gå åt allt som var nytt, gott och dåligt om
vartannat och utan åtskillnad. Redaktören i synnerhet var en riktig
bjässe i att vädra upp humbug och orättfärdighet. Om en
riksdagsman motsatte sig förslag, som gingo ut på att för enskilda
korporationsintressen ruinera landet, så kallades denna genast en
humbug, som ville göra sig originell, som törstade efter en
statsrådsfrack, han sade icke portfölj, ty han fäste sig mest vid
kläderna. Men politiken var icke hans styrka, eller uppriktigare hans
svaghet, ty det var litteraturen. Han hade en gång hållit en versifierad
skål för kvinnan på Nordiska festen och därvid lämnat ett viktigt bidrag
till verslitteraturen, vilket också reproducerades i så många
landsortstidningar författaren ansåg vara nog för sin odödlighet. Därmed
var han nu skald och tog efter slutad examen sin andra klassens biljett
för att åka ner till Stockholm, utträda i livet och mottaga den hyllning
han i egenskap av skald hade rätt att fordra. Olyckligtvis läsa icke
huvudstadsborna landsortstidningar. Den unge mannen var okänd och hans
talang ovärderad. Som en klok man, ty hans lilla förstånd hade aldrig i
det avseendet tagit någon skada av en övermäktig fantasi, dolde han
såret och lät det bliva sitt livs hemlighet. Den bitterhet som alstrats
genom att han sett sitt ärliga arbete, som han kallade det, obelönat,
gjorde honom särdeles lämplig till censor över litteraturen, men han
skrev icke själv, ty hans plats förbjöd honom att deltaga i sådana
personliga sysselsättningar, utan detta överlämnade han åt den ordinarie
recensenten, vilken gick över alla i rättrådighet och omutlig stränghet.
Denne hade själv skrivit poem i sexton år, utan att någon människa läst
dem, och han hade därvid begagnat en pseudonym utan att någon brytt sig
om att fråga efter författarens verkliga namn. Hans poem grävdes dock
upp ur dammet varje jul och berömdes i Gråkappan av en opartisk person
naturligtvis, som då alltid satte sin signatur under artikeln, på det
icke allmänheten skulle tro att författaren skrivit själv, ty man
hoppades ännu alltid att allmänheten kände författaren. På det sjuttonde
året ansåg författaren det vara rådligast att på en ny bok (ny upplaga
av en gammal bok) sätta ut sitt riktiga namn. Men då ville olyckan, att
Rödluvan, som skrevs av ungt folk, vilka aldrig hört den gamla
pseudonymens riktiga namn, behandlade författaren som en nybörjare och
uttryckte sin förvåning både över att en författare, första gången han
uppträdde, satte ut sitt namn och att därjämte en ung man kunde skriva
så torrt och så gammalmodigt. Detta var ett hårt slag; den gamla
pseudonymen fick en feber, men kom sig; och sedan han fått en lysande
upprättelse i Gråkappan, som i ett andetag tog ner hela allmänheten,
kallade den osedlig, oärlig, som icke kunde uppskatta ett ärligt, sunt
och moraliskt arbete, som kunde sättas i händerna på ett barn utan att
göra skada. Över denna sista punkt gjorde sig en skämttidning mycket
rolig, så att pseudonymen fick recidiv, varefter han svor en evig död åt
all inhemsk litteratur, som efter den stunden skulle komma att uppstå,
dock icke all, ty en stark observator hade märkt att rätt ofta usel
litteratur berömdes i Gråkappan, ehuru på ett lamt, ofta tvetydigt sätt,
och hade samma observator iakttagit, att denna usla litteratur utgavs på
vissa förläggares förlag, men det behövde därför icke betyda att
pseudonymen lät några yttre omständigheter, såsom kåldolmar eller
surströmming, inverka på sig, ty han, likasom hela redaktionen voro
rättrådiga män, som helt säkert icke skulle vågat gå så hårt till doms
med andra, om de icke varit oförvitliga själva.
Så kom teaterrecensenten. Han hade fått sin bildning och gjort sina
dramatiska studier på budningskontor i X-köping och därunder råkat
förälska sig i en storhet, som aldrig var stor annat än då hon uppträdde
i X-köping. Som han icke var nog upplyst, att han kunde skilja på sitt
enskilda omdöme och ett allmännare, så hände honom det äventyret att,
när han första gången släpptes lös i Gråkappans spalter, han totalt
tillintetgjorde landets första skådespelerska och påstod att hon i den
rollen imiterade mamsell -- vad hon hette. Att detta skedde på ett
ohyfsat sätt, behöver väl icke anmärkas och att det skedde innan
Gråkappan vänt för vinden, icke heller. Allt detta förskaffade honom ett
namn, det vill säga ett förhatligt, ett föraktat namn, men dock ett
namn, som höll honom skadeslös för den ovilja han uppväckte. Till hans
mera framstående, ehuru sent värderade egenskaper som teaterrecensent
hörde att han var döv. Som det dröjde flera år innan detta upptäcktes,
visste man icke om det stod i någon förbindelse med ett rencontre på tu
man, som hans recension framkallat i Operafarstun, sedan gasen en kväll
blivit släckt. Nu mera övade han sin armstyrka endast på de unga, och
den som kände förhållandena, kunde på hans recension precis veta när han
haft något missöde i kulisserna, ty den inbilske småstadsbon hade läst
på något dåligt ställe att Stockholm var ett Paris, och det gick han och
trodde.
Konstdomaren å sin sida var en gammal akademiker, vilken aldrig tagit i
en pensel, men som tillhörde det lysande artistsällskapet Minerva,
varigenom han sattes i tillfälle att för allmänheten beskriva konstverk
innan de voro gjorda, så att denna besparades besväret att göra sig sitt
omdöme själv. Han var alltid mild mot sina bekanta, och glömde aldrig
någon enda av dem när han refererade en utställning, och han hade en
sådan mångårig vana att skriva vackert om dem, och huru skulle han våga
annat, att han kunde omnämna tjugu stycken på en halv spalt, varigenom
hans kritiker kommo att påminna om den kända leken »tavlor och deviser».
De unga däremot omnämnde han samvetsgrant aldrig, så att allmänheten,
som i tio år aldrig hört andra än de gamlas, började misströsta om
konstens framtid. Ett undantag hade han dock gjort, och det var just nu
gjort, och tyvärr i en olycklig stund, och det var därför Gråkappan
befann sig i en upprörd sinnesstämning om denna morgonen.
Detta hade hänt:
Sellén, om vi erinra oss det obetydliga namnet från ett föregående icke
just anmärkningsvärt tillfälle, hade kommit upp på utställningen i sista
stund med sin tavla. Sedan denna fått den sämsta plats den kunde få,
efter som upphovsmannen icke tagit kungliga medaljen eller tillhörde
Akademien, anlände »Professorn i Carl IX». Han kallades så, emedan han
aldrig målade annat än scener ur Carl IX:s historia; detta åter kom sig
därav att han en gång på en auktion köpt ett vinglas, en bordduk, en
stol och ett pergament från Carl IX:s tid, och vilka han nu målat av i
tjugu år, ibland med, ibland utan kungen. Men han var nu professor och
riddare och det kunde icke hjälpas. Nu hade han den akademiskt bildade i
sitt sällskap, då hans öga råkade falla på den tysta oppositionsmannen
och hans tavla.
-- Jaså, herrn är här nu igen? -- Han tog upp pincenezen. -- Jaså, det
där skall vara den nya stilen! Hm! Hör nu, herre! Lyd en gammal man; tag
bort den där! Tag bort den! eller jag dör. Och herrn gör sig själv en
stor tjänst! Vad säger bror om det här?
Bror ansåg att det var oförskämt, helt enkelt, och han ville som en vän
råda herrn att bli ämbetsmålare.
Sellén invände saktmodigt, men genomträngande, att som det var så mycket
ordentligt folk på den banan, så hade han valt den artistiska, som ju
för övrigt var mycket lättare att komma fram på, efter vad som visat
sig. Detta näsvisa svar gjorde professorn utom sig och han vände ryggen
åt den förkrossade med en hotelse, som akademikern växlade i ett par
löften.
Därpå hade den upplysta inköpsnämnden suttit -- för slutna dörrar. När
dörrarna öppnades igen, hade sex tavlor blivit inköpta för de pengar
allmänheten erlagt i och för uppmuntrandet av inhemska konstnärer.
Protokollsutdraget, som infördes i tidningarna, lydde så: Konstförbundet
inköpte i går följande arbeten: 1:o »Vatten med oxar». Landskap av
Grosshandlar K. 2:o »Gustav Adolf före Magdeburgs avbrännande».
Historiemålning av Lärftskrämar L. 3:o »Ett snytande barn». Genre av
Löjtnant M. 4:o »Ångaren Bore i hamn». Marin av Skeppsklarerar N. 5:o
»Trän med fruntimmer». Landskap av Kunglig Sekter O. 6:o »Höns med
Champignoner». Stilleben av Skådespelaren P.
Dessa konstverk, som i medeltal betingat 1,000 rdr, hade sedan i
Gråkappan blivit berömda på två och tre kvarts spalt (à 15 rdr spalten),
och detta var nu ingenting anmärkningsvärt, men recensenten hade dels
för att få spalten full, dels i tid stävja ett tilltagande ont, tagit
itu med ett oskick som börjat insmyga sig, nämligen det, att unga,
okända äventyrare, som lupit ifrån akademien, nu utan studier, endast
med effektsökeri och knep sökte förvilla allmänhetens sunda omdöme.
Härpå togs Sellén vid öronen och hudströks, så att till och med hans
ovänner tyckte att det var orättvist -- och då kan man veta. Det var
icke nog med att han förnekades varje spår av talang, och att han
kallades en humbug, man angrep även hans enskilda ekonomi, anspelade på
de dåliga ställen där han måste äta sin middag, de dåliga kläder han
måste bära, hans dåliga moral, hans dåliga flit, och slutade med att
förutspå honom, i religionens och sedlighetens namn, en framtid vid
något allmänt arbete, efter som han icke i tid ville bättra sig.
Detta var ett stort nidingsdåd, som lättsinnet och egennyttan begått,
och att icke en själ gick förlorad den kvällen Gråkappan kom ut, det var
ett underverk.
Ett dygn därefter kom Den Obesticklige ut. Den anställde vissa närgångna
iakttagelser över huru allmänhetens pengar förvaltades av ett kotteri;
huru vid sista inköpet ingen enda tavla var målad av en målare, utan av
ämbetsmän och näringsidkare, vilka voro nog oblyga att konkurrera med
artisterna, vilka här hade sin enda marknad; huru dessa rövare förstörde
smaken och demoraliserade konstnärerna, vilkas enda strävan hädanefter
måste gå ut på att försöka måla lika dåligt som de säljande, så vida de
icke ville gå under. Därpå drogs Sellén fram. Dennes tavla var den
första på tio år, som var framsprungen ur en människosjäl; konsten hade
i tio år varit en produkt av färger och penslar; Selléns tavla var ett
ärligt arbete, fullt av ingivelse och hänförelse, fullt ursprungligt,
som endast den, vilken sett anden i naturen ansikte mot ansikte, kunde
göra det. Recensenten varnade den unge för att söka komma upp mot de
gamla, ty dem hade han redan övergått, och uppmanade honom att tro och
hoppas, ty han hade en kallelse o. s. v.
Gråkappan skummade av ondska.
-- Ni skall se att karlen lyckas! utropade Redaktören. Fan anamma, att
vi skulle gå på honom så hårt! Tänk om han lyckas! Då ha vi blamerat
oss! Men akademikern svor, att han icke skulle lyckas, och han gick hem
med ofrid i sin själ och läste i sina böcker och skrev en avhandling som
fortfarande bevisade, att Sellén var en humbug och att Den Obesticklige
var bestucken.
Gråkappan hämtade andan, men blott för att få ett nytt slag.
Följande dags morgontidning förkunnade att Hans Majestät inköpt Selléns
»mästerliga landskap, som redan i flera dagar lockat allmänheten till
utställningen».
Nu slog vinden i Gråkappan, och den flaxade som en trasa på en
gärdsgårdstör. Skulle man vända eller gå för fullt. Det gällde tidningen
och det gällde recensenten. Då beslöt redaktören (på Verkställande
Direktörens befallning) att recensenten skulle offras och tidningen
räddas. Men huru! Man erinrade sig Struve, vilken var fullständigt
hemmastadd i alla publicitetens irrgångar, och han tillkallades. I ett
ögonblick hade han situationen klar och lovade att han inom få dagar
skulle få skutan att gå över stag. För att förstå Struves machinationer
måste man veta några av de viktigaste data av hans biografi. Han var
till börden överliggare vid universitetet och hade hemfallit åt
litteraturen av brist. Han blev först redaktör av den socialdemokratiska
Folkets Fana; därpå hade han fått transport till den Konservativa
Bondplågaren; men när denna flyttades till en annan stad, med
inventarier, tryckeri och redaktör, ändrades namnet till Bondevännen,
och därjämte antogo även åsikterna en annan färg. Därpå hade Struve
blivit såld till Rödluvan, där han just genom sin bekantskap med alla de
konservativas funder kom väl till pass, liksom det nu i Gråkappan var
hans största merit, att han kände dödsfienden Rödluvans alla
hemligheter, vilka han missbrukade med den största frihet.
Struve började rentvagningsarbetet med en korrespondens till Folkets
Fana, ur vilken sedan infördes några rader i Gråkappan, vilka berättade
om den stora vandringen till utställningen. Därpå skrev han ett »Insänt»
i Gråkappan, däri han angrep Recensenten-Akademikern, varpå följde några
lugnande ord, undertecknade Red. Dessa ord lydde: »Ehuru vi aldrig delat
vår ärade Recensents mening rörande herr Selléns högt och med rätta
prisade landskap, kunna vi dock å andra sidan icke till fullo
underskriva den ärade Insändarens testimonium, men som det tillhör våra
grundsatser att även låta andras meningar göra sig gällande i våra egna
spalter, hava vi icke tvekat att till trycket befordra ovanstående
uppsats.»
Nu var isen bruten. Struve, som efter utsago skrivit om allt -- utom
kufiska mynt -- skrev nu ihop en glänsande recension över Selléns tavla
och undertecknade den med det högst karaktäristiska »Dixi». Och så var
Gråkappan räddad, och Sellén också, förstås, men det var inte så
viktigt.


ELVTE KAPITLET.
Lyckliga människor.

Klockan är sju på en afton. Orkestern hos Berns spelar upp
Bröllopsmarschen ur Midsommarnattsdrömmen, och vid dess feststämmande
toner håller Olle Montanus sitt intåg i Röda Rummet, dit ännu ingen av
medlemmarna anlänt. Han är ståtlig, Olle, i dag. Han har hög hatt, som
han inte haft sedan han gick fram. Han har nya kläder, hela stövlar, är
badad, nyrakad och bränd i håret, som om han ginge till sitt bröllop; en
tung mässingskedja hänger utanför västen och en tydlig upphöjning synes
utanpå vänstra västfickan. Ett soligt leende vilar på hans ansikte och
han ser så god ut, som om han ville hjälpa hela världen med en liten
penningförsträckning. Han avlägger sin eljest så försiktigt tillknäppta
ytterrock och sätter sig mitt i fondsoffan, slår upp slagen på
underrocken och petar fram det vita skjortbröstet så att det med en
knäpp står som ett valv, och när han rör sig, sprakar det i fodret på de
nya byxorna och västen. Detta synes göra honom ett stort nöje, lika
stort som när han låter stöveln knarra mot soffoten. Han tar upp sin
klocka, sin gamla kära rova, som suttit i tornet på Riddarholmen ett år
och en respitmånad, och de båda vännerna synas glädja sig åt friheten
båda två. Vad har då hänt denna stackars människa, som synes så
outsägligt lycklig? Vi veta att han icke vunnit på lotteri, icke tagit
arv, icke fått ärofullt erkännande, icke vunnit den ljuva lycka som går
över all beskrivning; vad hade då hänt? Helt enkelt: han hade fått
arbete!
Och så kommer Sellén: i sammetsjacka, lackerade skor, pläd och reskikare
i rem, kanelrör, gul sidenhalsduk, skära handskar och blomma i
knapphålet. Lugn och belåten som alltid; icke ett spår efter de
uppskakande intryck, han varit underkastad de sista dagarna, synes på
hans magra, intelligenta ansikte. I hans sällskap uppträder Rehnhjelm
tystare än vanligt, ty han känner, att han skall skiljas vid en vän och
en beskyddare.
-- Nu, Sellén, säger Olle, nu är du lycklig? Inte sant?
-- Lycklig? Vad är det för prat? Jag har fått sälja ett arbete! Det
första på fem år! Är det för mycket?
-- Men du har väl läst tidningarna? Du har ett namn!
-- Ah! Det ska vi inte bry oss om! Inte må du tro jag fäster mig vid
sådana småsaker. Jag vet nog hur långt jag har kvar, innan jag blir
något! Om tio år, bror Olle, ska vi tala om den saken.
Och Olle tror ena hälften och tror inte den andra hälften, och han
knäpper med skjortbröstet och sprakar med fodret, så att Selléns
uppmärksamhet påkallas, och denna finner sig uppmanad att utbrista:
-- Kors vad bror är fin!
-- Nej, tycker du det? Men du ser ju ut som ett lejon.
Och Sellén piskar sina lackerade skor med kanelröret, luktar blygsamt på
blomman i knapphålet och ser så likgiltig ut.
Men så tar Olle upp sin rova, för att se efter om icke Lundell skall
komma snart; och då måste Sellén ta upp sin kikare för att se ut på
läktarna, om han inte möjligen skall vara där. Men då får Olle lov att
stryka med handen på sammetsjackan för att känna huru mjukt det känns,
ty Sellén försäkrar att det är ovanligt god sammet för det priset. Och
då måste Olle fråga vad den kostar, och det vet Sellén, som till
ersättning beundrar Olles manschettknappar, som äro gjorda av musslor.
Och så synes Lundell, som också fått sig ett ben med vid det stora
kalaset, ty han skall till ett ringa pris måla altartavlan i Träskåla
kyrka, men detta har icke haft något synbart inflytande på hans yttre
människa, om icke det att hans feta kinder och skinande min antyda en
högre diet. Och så med honom Falk. Allvarlig, men glad, uppriktigt glad
på hela världens vägnar över att förtjänsten fått rättvisa.
-- Jag gratulerar dig, Sellén, men det var inte mer än rätt, säger han.
-- Och det finner Sellén också.
-- Jag har målat lika bra i fem år och man har grinat, se, och man
grinade i förrgår ännu, men nu! Fy tusan så'na människor! Se här ett
sådant brev jag fått av den där idioten Professorn i Carl IX.
Stora ögon och vassa ögon, ty den förtryckaren ville man se på nära
håll, ha honom i sina händer och misshandla åtminstone det papper på
vilket han skrivit sitt namn.
-- »Min bästa herr Sellén!» Hör bara! »Jag hälsar er välkommen ibland
oss» -- han är rädd, den kanaljen! »Jag har alltid tänkt högt om er
talang» -- en sådan hycklare! Riv sönder eländet och låt oss glömma hans
dumhet!
Och så uppmanar Sellén till att dricka och han dricker med Falk och
hoppas, att han snart också skall låta höra av sig på något sätt med sin
penna, och Falk tvekar och rodnar och lovar komma, när tiden blir, men
hans studietid blir lång, och han ber sina vänner icke tröttna om det
dröjer, och han tackar Sellén för gott sällskap, i vilket han lärt huru
man skall öva tålamod och lida försakelse. Och Sellén ber att man icke
skall prata skräp; vad är det för konst att lida, när man inte har annat
val, och vad är det för märkvärdigt att man försakar, när man ingenting
får?
Men Olle ler så gott, och skjortbröstet sväller av glädje, så att de
röda hängslena synas, och han dricker för Lundell och ber honom taga
lärdom av Sellén, att icke han för de Egyptiska köttgrytornas skull
råkar att glömma bort det förlovade landet; ty han har talang, det har
Olle sett, och det är när han är sig själv och målar sina egna tankar,
men när han hycklar och målar andras, då blir han sämre än andra, därför
skall han nu taga kyrkmålningen som en affär, varigenom han kan sättas i
tillfälle att sedan måla efter sitt eget huvud och hjärta.
Falk ämnar passa på tillfället och få höra vad Olle tänker om sig själv
och sin konst, något som länge varit honom en gåta, då Ygberg inträder i
Röda Rummet. Man håller i nästa ögonblick på att taga ner honom med
invitationer, ty man hade glömt bort honom under de stormiga dagarna,
och man vill visa honom, att det icke haft någon egoistisk orsak; men
Olle gräver i sin högra västficka och med en gest, som skall vara mycket
omärklig, stoppar han en hoprullad papperslapp i Ygbergs rockficka, och
denne förstår, ty han svarar med en tacksam blick.
Han höjer sitt glas för Sellén och anser att man kan säga, vilket han
redan sagt å ena sidan, att Sellén lyckats. Å andra sidan åter igen
taget, kunde man åter igen mena att så icke var fallet. Sellén vore icke
utvecklad, han behövde många år ännu, ty konsten är lång, det visste
Ygberg själv, som vore avgjort misslyckad och därför icke kunde
misstänkas för att hysa någon avund mot den som redan var så erkänd som
Sellén.
Den framlysande avunden i Ygbergs anförande framblåste ett strömoln över
den soliga himmelen, men det var blott för ett ögonblick, ty alla visste
att avunden hade ett långt, förlorat livs bitterhet till ursäkt.
Det var med desto gladare känslor han beskyddande framräckte en nytryckt
liten skrift till Falk, som med häpnad såg den svarta bilden av Ulrika
Eleonora avteckna sig på omslaget. Ygberg upplyste, att han effektuerat
beställningen på dagen. Smith hade med största lugn emottagit Falks
refus och reklamation och stod nu i begrepp att trycka Falks dikter.
Gaslågorna miste sitt sken för Falks ögon, och han föll i djupa tankar,
emedan hans hjärta var för fullt att kunna bryta ut. Hans dikter skulle
tryckas, och Smith skulle bestå det dyrbara arbetet. Det måste alltså
vara något med dem! Det var nog för honom att fundera på den kvällen.
Hastigt flydde kvällens timmar för de lycklige och musiken tystnade och
gaslågorna började släckas; man måste gå, men att skiljas, därtill var
ännu för tidigt, och så blev det promenad utmed käerna, ändlösa samtal
och filosofiska resonemanger, tills man blev trött och törstig, då
Lundell omsider erbjöd sig att föra sällskapet till Marie, där de skulle
få öl. Och så vandrade sällskapet av utåt Ladugårdslandet och kom ner i
en gränd, som mynnar ut mot ett plank, som vetter åt ett tobaksland,
vilket gränsar till Ladugårdsgärdet. Där stodo de nu utanför ett
gammalt, tvåvånings stenhus med gaveln åt gatan. Ovanför porten grinade
tvenne i muren insatta huvuden av sandsten, vilkas öron och hakor
upplöste sig i blad- och snäckformer, och mellan desamma sutto ett svärd
och en bila. Det var det gamla skarprättarbostället. Lundell, som
tycktes vara bekant med lokalen, gav en signal utanför ett fönster på
nedra botten, varpå rullgardinen drogs upp, en ruta öppnades och ett
kvinnohuvud stacks ut och frågade om det var Albert. Då Lundell erkänt
detta sitt _nom de guerre_ öppnades porten av kvinnan, som insläppte
sällskapet mot löfte, att de skulle gå tyst, och som detta löfte utan
svårighet avgavs, befann sig Röda Rummet snart inne och presenterades
för Marie under för tillfället antagna namn.
Rummet var icke stort; det hade förr varit kök och spiseln stod ännu
kvar. Möblemanget utgjordes av en byrå sådan som tjänstflickor bruka; på
densamma en spegel, överhöljd med en vit muslinsgardin; ovanför spegeln
en kolorerad litografi, föreställande Frälsaren på korset; byrån var
överlastad med små porslinssaker, parfymflaskor, en psalmbok och ett
cigarrställ, och tycktes med sin spegel och sina två tända stearinljus
utgöra ett litet husaltare. Ovanför utdragssoffan, som ännu var obäddad,
satt Carl XV till häst, runt omkring omgiven av utklipp ur
Fäderneslandet, mest föreställande polistjänstemän, alla Magdalenors
fiender. I fönstret tvinade en Fuchsia, en Geranium och en Myrten --
Venus' stolta träd bredvid fattighusets! På sybordet låg ett
fotografialbum. På första bladet syntes kungen, på det andra och tredje
pappa och mamma, ett fattigt lantfolk, på det fjärde en student --
förföraren, på det femte barnet och på det sista fästmannen -- en
hantverksgesäll. Det var hennes historia, så lik de flestas. På en spik
bredvid spiseln hängde en elegant klänning med rika plisséer, en
sammetskappa och en hatt med plym -- det var féens hamn, i vilken hon
gick ut att fånga ynglingar. Och hon själv! En högväxt 24-årig kvinna
med ett vanligt utseende. Lättja och nattvak hade givit hennes hy denna
genomskinliga vithet, vilken brukar distinguera de rika, som icke
arbeta, men hennes händer buro ännu spår av ungdomens mödosamma sysslor.
Klädd i en vacker nattdräkt och med utslaget hår kunde hon nog passera
för en Magdalena. Hon hade ett jämförelsevis blygsamt sätt och var glad,
hövlig och städad i sitt uppförande.
Sällskapet rangerade sig i grupper, fortsatte avbrutna samtal och tog
upp nya. Falk, som nu var diktare och gärna ville finna intresse i allt,
även i det mest banala, slog sig i sentimentalt samspråk med Marie,
vilket hon tyckte mycket om, emedan det hedrade henne att bli behandlad
som människa. De kommo som vanligt in på historien och motiven varför
hon valt sin bana. Första förförelsen höll hon icke mycket på, »det var
ingenting att tala om»; dess mera mörk skildrade hon sin tid som
tjänsteflicka, detta slavliv under en sysslolös frus nycker och gnat,
detta liv av arbete utan ända. Nej då, hellre friheten!
-- Nå, men när ni ledsnar på detta liv en gång?
-- Då gifter jag mig med Westergren!
-- Och han vill ha er?
-- Han blir så glad den da'n, och för övrigt sätter jag upp en liten
handel själv på mina sparbankspengar. Men det här ha så många frågat
förut. -- Har du några cigarrer?
-- Ja, det har jag! Se här! Men får jag tala om det här nu!
Han tog hennes album och slog upp studenten -- det är alltid en student
i vit halsduk och studentmössan på knäet, med drumlig uppsyn, som spelar
Mefistofeles.
-- Vem är det här?
-- Jo, du, det var en snäll karl!
-- Förföraren? Va?
-- Tyst du; det var mitt fel lika mycket som hans, och det är det
alltid, kära du; det är bådas fel! Där ser du mitt barn! Honom tog Vår
Herre och det var nog bäst. Men nu ska vi tala om något annat! -- Vad är
det för en lustig kurre, som Albert har fått hit i kväll, han som sitter
i spiseln bredvid den där långe som räcker ända upp i skorsten?
Olle, vilken omnämnandet gällde, kände sig helt blyg av den smickrande
uppmärksamhet hans person ådragit sig, och han krusade till sitt brända
hår, som börjat rakna efter de myckna libationerna.
-- Det är komminister Månsson, sade Lundell.
-- Fy tusan, är det en präst? Jag kunde just tycka det på hans slipade
ögon. Vet ni att det var en präst här i förra veckan. -- Kom hit, Masse,
så får jag se på dig!
Olle kröp ner från spiseln, där han suttit och kalfatrat Kants
kategoriska imperativ med Ygberg. Han var så ovan att bli uppmärksammad
av fruntimmer, att han genast kände sig yngre, och med slingrande gång
nalkades han den sköna, som han redan observerat med ena ögat och funnit
förtjusande. Han vred sina mustascher så mycket som möjligt och frågade
med den mest tillgjorda stämma, under det han vågade en bugning som icke
var lärd på dansskolan:
-- Tycker fröken att jag ser ut som en präst?
-- Nej, jag ser nu att du har mustascher. Du har för snygga kläder att
vara en hantverkare -- får jag se din hand -- å, du är ju smed!
Olle blev djupt sårad.
-- Är jag så ful, min fröken? sade Olle med rörande stämma.
Marie såg på honom ett ögonblick.