Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 03

Total number of words is 4803
Total number of unique words is 1576
28.7 of words are in the 2000 most common words
38.0 of words are in the 5000 most common words
43.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
såg de himmelska härskarorna, modellen sov, och Sellén fann, att Ygberg
hade gjort fullständig succés. Nu riktades allas blickar mot Falk såsom
den där skulle upptaga den kastade handsken, ty att det var en handske,
därom voro alla ense.
Falk kände sig både road och förargad, och han letade i sitt minnes
gamla skräpgömmor efter några filosofiska väderbössor, då han fick syn
på Olle Montanus, som på slutet fått ansiktskonvulsioner, vilket antydde
att han ämnade tala. Falk tog på måfå, laddade med Aristoteles och
lossade av.
-- Vad menar notarien med adekvat? Jag kan inte erinra mig, att
Aristoteles begagnar det ordet i sin metafysik.
Det blev alldeles tyst i rummet, och man kände att här gällde en strid
mellan Lill-Jans och Gustavianum. Pausen blev längre än önskligt, ty
Ygberg kände inte Aristoteles och skulle hellre dö än erkänna det. Som
han icke var kvick i slutledningarna, kunde han icke upptäcka den bresch
Falk lämnat öppen; men detta kunde Olle, och han uppfångade den
avlossade Aristoteles, tog honom med båda händerna och slungade honom
tillbaka på sin motståndare.
-- Ehuru olärd, dristar jag mig dock undra, huruvida häradshövdingen har
kullkastat sin motståndares argumenter. Jag tror att adekvat kan sättas
som bestämning i en logisk konklusion och gälla såsom sådan, oaktat icke
Aristoteles nämner ordet i sin metafysik. Har jag rätt, mina herrar? Jag
vet inte! Jag är en olärd man, och häradshövdingen har studerat de där
sakerna.
Han hade talat med halvspända ögonlock; nu fällde han dem helt och
hållet och såg oförskämt blygsam ut.
-- Olle har rätt, mumlades från alla håll.
Falk kände att här måste tas itu med hårdhandskarna, om Uppsalahedern
skulle kunna räddas; han gjorde en volt med den filosofiska kortleken
och fick upp ett Ess.
-- Herr Montanus har förnekat översatsen eller helt enkelt sagt _nego
majorem_! Gott! Jag förklarar åter igen att han gjort sig skyldig till
ett _posterius prius_; han har, då han skulle göra ett hornslut,
förirrat sig och gjort syllogismen efter _ferioque_ i stället för
_barbara_; han har glömt den gyllene regeln: _Cæsare Camestres festino
barocco secundo_ och därför blev hans konklusion _limitativ_! Har jag
inte rätt, mina herrar?
-- Mycket rätt, mycket rätt, svarade alla, utom de båda filosoferna, som
aldrig haft en logik i hand.
Ygberg såg ut som om han bitit i spik och Olle grinade som om han fått
snus i ögonen; men som han var en klipsk karl, hade han också upptäckt
sin motståndares taktiska metod. Han fattade sålunda hastigt det
beslutet att icke svara på spörsmålet, utan tala om något annat. Han
drog sålunda fram ur minnet allt vad han lärt och allt vad han hört,
börjande med det referat av Fichtes vetenskapslära som Falk nyss hört
genom planket, och detta drog ut på förmiddagen.
Under tiden stod Lundell och målade och snarkade med sin sura träpipa.
Modellen hade somnat på den trasiga stolen, och hans huvud sjönk allt
djupare och djupare, tills det vid tolvtiden hängde mellan hans knän, så
att en matematiker kunde räknat ut när det skulle nå jordens medelpunkt.
Sellén satt i öppna fönstret och njöt, och den arme Falk, som drömt om
ett slut på den förfärliga filosofien, måste ta hela nävar med
filosofiskt snus och kasta i ögonen på sina fiender. Pinan skulle ha
blivit utan ända, om icke modellens tyngdpunkt så småningom blivit
flyttad över på en av stolens ömtåligaste sidor, så att denna med ett
brak gick sönder och baronen föll i golvet, varvid Lundell fick ett
tillfälle att bryta ut över dryckenskapslasten och dess bedrövliga
följder både för en själv och för andra, med vilka senare han menade sig
själv.
Falk, som ville söka hjälpa den förlägne ynglingen ur hans bryderi,
skyndade att väcka en fråga på tal som kunde vara av det mest allmänna
intresse.
-- Var ämna herrarna äta middag i dag?
Det blev så tyst att man hörde flugorna surra; Falk visste icke han, att
han trampat på fem liktornar på en gång. Lundell bröt först tystnaden.
Han och Rehnhjelm skulle äta på Grytan, där de brukade äta, emedan de
hade kredit; Sellén ville icke äta där, emedan han icke var nöjd med
maten, och han hade ännu icke deciderat sig för något ställe, vid vilken
osanning han kastade en frågande, ängslig blick på modellen. Ygberg och
Montanus »hade mycket att göra», så att de icke ville »förstöra sin dag»
med att »klä sig och gå till sta'n», utan de ämnade skaffa sig något där
ute; vad det var för något, sade de inte.
Därpå började toaletten, vilken mest bestod i tvättningar ute vid den
gamla trädgårdsbrunnen. Sellén, som dock var sprätten, hade ett
tidningspapper gömt under fållbänken, ur vilken han framtog kragar,
manschetter och krås, allt av papper; därpå tillbragte han en lång stund
på knä framför brunnsöppningen för att se sig knyta ett brungrönt
sidenband, som han fått av en flicka, och att lägga sitt hår på ett
särskilt sätt; när han därjämte gnidit av sina skor med ett
kardborrblad, borstat hatten med rockärmen, satt en druvhyacint i
knapphålet och tagit fram sitt kanelrör, var han färdig. Vid hans
förfrågan om Rehnhjelm skulle komma snart, svarade Lundell, att han icke
hade tid ännu på några timmar, han skulle hjälpa honom att rita, och
Lundell brukade alltid rita mellan tolv och tu. Rehnhjelm var undergiven
och lydde, ehuru han hade svårt att skiljas från sin vän Sellén, som han
tyckte om, under det han däremot hyste avgjord motvilja för Lundell.
-- Vi träffas i alla fall i Röda Rummet i kväll? framkastade Sellén
tröstande, och därom voro alla ense, till och med filosoferna och den
moraliske Lundell.
Under vägen till sta'n invigde Sellén sin vän Falk i varjehanda
förtroenden rörande nybyggarna på Lill-Jans, varav inhämtades, att han
själv brutit med Akademien på grund av skilda åsikter om konst; att han
visste med sig äga talang och att han skulle lyckas, om det ock månde
dröja, ehuru det var oändligt svårt att få ett namn utan att ha fått
kungliga medaljen. Även naturliga hinder reste sig emot honom; han var
född på Hallands skoglösa kust, han hade lärt sig älska det stora och
enkla i dess natur; publiken och kritiken tyckte för närvarande om
detaljer, småsaker, och därför fick han icke sälja; han skulle nog kunna
måla som de andra, men det ville han icke.
Lundell däremot, det var en praktisk man -- Sellén uttalade alltid ordet
praktisk med ett visst förakt. -- Han målade efter folkets smak och
önskan; han led aldrig av indisposition; han hade visserligen lämnat
Akademien, men av hemliga, praktiska skäl, och han hade icke brutit med
den, oaktat han gick omkring och berättade så. Han uppehöll sig rätt bra
med att teckna åt illustrerade magasin och skulle nog, oaktat sin
obetydliga talang, en dag lyckas genom relationer och särskilt genom
intriger, dem han fick lära sig av Montanus, som redan gjort upp några
planer, vilka Lundell med framgång realiserat -- och Montanus -- det var
snillet, fastän han var fasligt opraktisk.
Rehnhjelm var son av en fordom rik man uppe i Norrland. Fadern hade ägt
en stor egendom, vilken slutligen gått ifrån honom och stannat i
händerna på förvaltaren. Nu var den gamle ädlingen tämligen fattig, och
hans önskan var, att sonen skulle hämta lärdom av hans förflutna och
genom att bli förvaltare återskaffa åt huset en egendom, och därför gick
denne nu på Handelsinstitutet för att lära sig lantbruksbokhålleri,
vilket han avskydde. Det var en snäll gosse men litet svag och han lät
leda sig av den sluge Lundell, vilken icke försmådde att taga ut arvodet
in natura för sina moraler och sitt beskydd.
Emellertid hade Lundell och baronen satt sig till arbetet, som gick så
till, att baronen ritade, under det mästaren låg i fållbänken och
övervakade arbetet, det vill säga rökte.
-- Om du nu är flitig, så ska du få gå med mig och äta middag på
_Tennknappen_, lovade Lundell, som kände sig rik med de två riksdalerna
han räddat undan förstörelsen.
Ygberg och Olle hade dragit sig uppåt skogsbacken för att sova över
middagen. Olle var strålande efter sina segrar, men Ygberg var dyster;
han hade blivit överträffad av sin lärjunge. Han hade dessutom blivit
kall om fötterna och var ovanligt hungrig, ty det ivriga talet om äta
hade väckt slumrande känslor, vilka icke på ett helt år fått giva sig
luft. De lade sig under en gran; Ygberg gömde den dyrbara boken, vilken
han aldrig velat låna ut till Olle, väl inlindad i ett papper, under
sitt huvud och sträckte ut sig i sin fulla längd. Han var blek som ett
lik, kall och lugn som ett lik, vilket uppgivit hoppet om en
uppståndelse. Han såg huru småfåglar åto granfrön ovanför hans huvud och
släppte ner skalen på honom, han såg huru en stinn ko gick och betade
mellan alarna och han såg röken stiga upp från trädgårdsmästarens
köksskorsten.
-- Är du hungrig, Olle? frågade han med matt stämma.
-- Nej, sade Olle och kastade hungriga blickar på den underbara boken.
-- Den som vore en ko! suckade Ygberg, knäppte ihop händerna över
bröstet och överantvardade sin själ åt den allförbarmande sömnen.
När hans svaga andedrag blivit tillräckligt regelbundna, lirkade den
vakande vännen fram boken så sakta, att icke den sovande skulle störas;
därpå kastade han sig framstupa och började sluka det dyrbara
innehållet, varunder han glömde både Tennknappen och Grytan.


FJÄRDE KAPITLET.
Herrar och hundar.

Det hade förflutit några dagar. Carl Nicolaus Falks tjugutvååriga fru
hade just slutat dricka sitt kaffe på sängen, den kolossala
mahognysängen i den väldiga sängkammaren. Klockan var ännu bara tio.
Mannen hade varit ute sedan klockan sju på morgonen och tagit upp lin
nere vid bron, men det var alls icke i förlitande på att han icke skulle
komma hem så snart, som den unga frun tog sig den friheten att ligga så
länge, oaktat det för övrigt stred emot husets seder och skick. Det
tycktes snarare vara henne ett nöje att få bryta mot alla husets
inrotade seder och skick. Hon hade endast varit gift i två år, men hade
haft tillräcklig tid att införa genomgripande reformer i det gamla,
konservativa borgarhuset, där allting var gammalt, till och med
tjänarna; och makten därtill hade hon fått, då hennes man hade förklarat
henne sin kärlek och hon nådigt givit honom sitt ja, det vill säga i
nåder befriat sig från ett förhatligt hem, där hon fått stiga upp
klockan sex för att arbeta hela dagen. Hon hade begagnat sin
förlovningstid väl; hon hade nämligen därunder samlat alla garantier för
att få föra ett fritt och oberoende liv för sin personliga del, utan
någon inblandning från mannens sida; dessa garantier bestodo visserligen
blott i löften, givna av en kärlekssjuk man, men hon, som var vid full
sans, tog dem och skrev upp dem i sitt minne. Mannen hade däremot efter
ett tvåårigt, barnlöst äktenskap visat böjelse att glömma alla dessa
förbindelser om, att frun skulle få sova så länge hon ville, dricka
kaffe på sängen m. m.; han hade till och med varit nog ogrannlaga att
påminna henne om, att han dragit upp henne ur dyn, att han befriat henne
ur ett helvete, och att han gjort detta med uppoffring, ty han hade
ingått en mesallians -- hennes far var flaggskeppare vid flottan. Det
var på svaren till dessa och dylika tillvitelser hon nu låg och
funderade, och som hennes goda förstånd aldrig under deras bekantskap
varit omtöcknat av några känslors rus, var hon ännu i besittning av
detsammas bruk -- och hon visste att bruka det. Det var därför med en
oblandad glädje hon hörde symptomerna av sin mans hemkomst till
frukosten. Det började nämligen slå i dörrarna ut till matsalen
samtidigt med att ett väldigt rytande lät höra sig, varvid frun stack
huvudet under täcket för att dölja sitt skratt. Steg hördes på
förmaksmattan, och i sängkammardörren syntes den vredgade mannen med
hatten på huvudet. Frun vände ryggen ditåt och lockade med sin mest
smekande röst:
-- Är det min lilla drängluns, som kommer? Stig på, stig på!
Lilla dränglunsen, det var smeknamnet, och herrskapet hade de mest
originella sådana, var icke böjd att komma, utan han stannade i dörren
och skrek.
-- Varför är inte frukosten dukad? Va!
-- Fråga pigorna, jag har inte åtagit mig att duka. Och var så god och
tag av hatten, när man kommer in, min herre!
-- Var har du gjort av min mössa då?
-- Den har jag bränt upp! Den var så flottig, så jag tyckte du borde
skämmas.
-- Har du bränt upp! Nå det ska vi tala om sen! Varför ligger du och
vräker ännu långt fram på förmiddan, i stället för att se efter pigorna.
-- Därför att det roar mig!
-- Tror du att jag gift mig med en hustru, som inte vill se om sitt hus?
Va!
-- Ja, det har du! Och varför tror du att jag gift mig med dig? Det har
jag sagt dig tusen gånger -- därför att jag skulle slippa arbeta, och
det har du lovat mig! Har du inte lovat mig det? Kan du svara på heder,
att du inte lovat mig det! Ser du nu en sådan karl du är. Precis lik
alla andra!
-- Ja, det var då det!
-- Då! När var det? Äro inte löften alltid bindande? Ska det vara någon
viss årstid kanske, då de ska ges?
Mannen kände för väl den oryggliga logiken, och hustruns goda humör
gjorde samma verkan som tårar i dylika fall -- han gav sig.
-- Jag tänker ha främmande i kväll, förklarade han.
-- Jaså, tänker du det. Herrfrämmande?
-- Naturligtvis! Jag tål inte kvinnor!
-- Nå, du har väl gjort dina uppköp då?
-- Nej, det skall du göra!
-- Jag! Nej, jag har inga pengar för främmande! Jag kommer visst inte
att använda hushållspengarna till några extra förplägningar.
-- Nej, dem köper du upp till din toalett och andra onyttiga saker.
-- Kallar du det onyttiga saker som jag sitter och arbetar åt dig? Är en
rökmössa onyttig kanske, äro tofflor onyttiga kanske? Säg! Svara då
uppriktigt.
Hon förstod alltid att formulera sina frågor så, att svaret måste bli
tillintetgörande för den svarande. Det var mannens egen skola hon gått
i. Denne måste sålunda, efter han icke ville bli tillintetgjord,
oupphörligt ta upp nya ämnen.
-- Jag hade verkligen anledning, sade han med en viss rörelse, att se
folk i kväll; min gamle vän Fritz Levin i posten har efter 19 års
tjänstgöring blivit ordinarie -- han stod i Posttidningen i går kväll.
Men efter som det tycks misshaga dig, och du vet att jag alltid gör dig
till viljes, så bryr jag mig icke om den saken, utan ser bara honom och
magister Nyström nere på kontoret.
-- Jaså, den slarven Levin har blivit ordinarie nu, det var då för väl.
Då kanske du kan få igen alla de pengar han är skyldig dig.
-- Jojo du, jag tänker nog på det!
-- Men kan du säga mig hur du vill umgås med en sådan slarv, som han är,
och den magistern sen; det är ju riktiga schaskar, som knappt ha
kläderna på kroppen.
-- Hör du, min lilla gumma, jag lägger mig inte i dina affärer; låt du
mig sköta mina.
-- Efter som du har främmande där nere, så vet jag inte vad som hindrar
mig att ha främmande här uppe.
-- Nej, ingenting alls!
-- Nå, kom då hit, lilla dränglunsen, och ge mig lite pengar!
Lunsen, som i alla avseenden var belåten med resultatet, efterkom
befallningen med nöje.
-- Hur mycket skall du ha? Jag har mycket ont om pengar i dag.
-- Å, jag är nöjd med femtio.
-- Är du galen?
-- Galen, var så god och ge mig vad jag begär; jag behöver inte svälta,
när han går på källare och smörjer sig.
Freden var bilagd och parterna skildes med ömsesidig belåtenhet. Han
slapp äta en dålig frukost hemma, han måste äta ute, han slapp sitta och
äta en tarvlig supé där uppe och vara generad för fruntimmer, ty han
hade varit ungkarl för länge, och han behövde icke ha ont samvete, ty
det kunde han ha i detta enda fall, över att hustrun satt ensam, då hon
ju skulle ha främmande själv och ville nära på bli av med honom -- och
det var värt femtio riksdaler!
När mannen hade gått, ringde frun på husan, för vars skull hon i dag
underkastat sig att ligga så länge, emedan denna hade förklarat att man
här i huset brukat stiga upp kl. 7. Därpå befallde hon fram papper och
penna och skrev följande biljett till Revisorskan Homan, som bodde mitt
emot.
»Snälla Evelyn!
Kom till mig på en kopp te i kväll, så få vi tala om stadgarna till den
där föreningen »För kvinnans rättigheter». Kanske en basar eller ett
sällskapsspektakel skulle kunna vara till någon nytta. Jag längtar
riktigt att få föreningen till stånd; det är ett djupt behov, som du så
ofta säger, och jag känner det mycket djupt, om jag tänker efter. Tror
du att Hennes Nåd skulle vilja göra mig den äran på samma gång; jag
skall kanske göra visit hos henne först. Kom och hämta mig kl. 12, så gå
vi till Bergens och dricka chokolad. Min man är borta.
Din _Eugenie_.
P. S. Min man är borta.»
* * * * *
Därpå steg hon upp och klädde sig för att vara i ordning klockan 12.
* * * * *
Det hade blivit afton samma dag. Österlånggatan låg redan i skymning, då
klockan slog sju i Tyskan; endast en svag ljusstrimma från Ferkens gränd
bröt ännu in i Falks linkramhandel, som Andersson då stängde. På
kontoret innanför hade luckorna redan blivit tillskjutna och gasen tänd.
Där var sopat och städat; vid dörren ståtade tvenne buteljkorgar, ur
vilka halsar med rött lack och gult lack och stanniol och till och med
skärt silkespapper stucko upp. Mitt på golvet stod ett bord med vit duk;
på detta tronade en ostindisk bål och en tung, mångarmad silverstake.
Och på golvet vandrade Carl Nicolaus Falk. Han hade påtagit en svart
bonjour och såg respektabel, men även glad ut. Han hade rättighet att
fordra en trevlig afton; han bestod den själv och hade arrangerat den
själv; han var hemma hos sig utan att vara generad av fruntimmerna, och
hans gäster voro av den naturen, att han hade rättighet fordra icke
allenast uppmärksamhet och artighet utan även litet mera. De voro
visserligen endast två, men han tyckte inte om mycket folk; dessa voro
hans vänner, pålitliga, tillgivna som hundar, undergivna, behagliga,
alltid laddade med smicker och aldrig begivna på motsägelser. Han kunde
nog ha skaffat sig bättre umgänge för sina pengar, och han hade även
sådant två gånger om året, då hans fars gamla vänner voro bjudna, men
han var uppriktigt sagt för mycket despot för att trivas med dem.
Emellertid var klockan tre minuter över sju och några gäster hade icke
infunnit sig. Falk började bli otålig. Han var van att, då han
rekvirerade sitt folk, de på minuten voro på platsen. Tanken på de
ovanligt bländande arrangemangerna och dessas förlamande intryck
uppehöll dock hans tålamod den minut som åtgick innan notarien Fritz
Levin i Postverket inträdde.
-- God afton, min snälla bror -- nej! -- här stannade han i
rockavdragningen, tog av glasögonen och hycklade en överraskning över de
storartade tillrustningarna som om han ville falla baklänges av bara
förvåning. Sjuarmade ljusastaken och tabernaklet. Min Gud, min Gud!
utbrast han då han fick se buteljkorgarna.
Den som under utbrottet av dessa väl överlästa roligheter tog av sig
överrocken var en medelålders man av den för tjugu år sedan moderna
Kunglig Sekterstypen, med mustascher och polisonger i ett sammanhang och
håret med sned bena och coup-de-vent. Han var blek som ett lik, tunn som
en svepning, var gentilt klädd, men såg ut som om han frös i alla leder
och hade hemligt umgänge med fattigdomen.
Falk välkomnade honom på ett rått och överlägset sätt, som antydde, dels
att han föraktade smicker, i synnerhet från det hållet, dels att den
inträdande åtnjöt förtroendet att vara hans vän. Såsom lämplig
gratulation till utnämningen ansåg han vara att göra en relation om hans
fars kungliga fullmakt på kaptensbeställningen vid Borgerskapet.
-- Nå, det känns skönt att ha sin kungliga fullmakt! Va? Min far hade
också kunglig fullmakt ...
-- Förlåt, min lilla bror, jag har bara konstitutorial.
-- Nå konsistorial eller kunglig fullmakt är precis detsamma; ska du
lära mig det, du! Min far hade också kunglig fullmakt ...
-- Jag försäkrar bror!
-- Försäkrar! Vad menar du med försäkra! Tror du att jag står och
ljuger. Säg? Menar du verkligen att jag ljuger?
-- Nej, för all del, du ska inte ta i så hett!
-- Du erkänner sålunda att jag inte ljuger, alltså har du då kunglig
fullmakt. Vad står du och pratar smörja för då! Min far ...
Den bleka mannen, som redan vid inträdet i kontoret tycktes ha en pluton
furier efter sig, ty han skallrade i alla leder, störtade nu fram mot
sin välgörare, fast besluten att göra processen kort, innan kalaset
började, så att man sedan kunde få vara i ro.
-- Hjälp mig, stönade han som en drunknande, i det han drog fram ett
reversal ur bröstfickan.
Falk satte sig i soffan, ropade på Andersson, befallde honom dra upp
buteljerna, och började laga bålen. Därpå svarade han den bleke:
-- Hjälp? Har jag inte hjälpt dig? Har du inte lånat av mig upprepade
gånger utan att betala igen? Va? Nå, har jag inte hjälpt dig? Vad menar
du då?
-- Min kära bror, det vet jag nog att du alltid varit snäll emot mig.
-- Nåå, är du inte ordinarie nu? Jo! Nåväl! Det skulle ju bli så bra då!
Då skulle alla skulder betalas och då skulle det bli ett nytt liv. Det
där har jag hört nu i aderton år. Nå, hur mycket får du i lön nu?
-- Tolvhundra riksdaler, mot åttahundra som jag hade förut; men nu ska
du höra. Fullmakten kostar ett hundratjugufem, pensionskassan tar
femtio, summa ett hundrasjuttiofem; var ska jag få dem ifrån! Men nu
kommer det värsta, mina fordringsägare ha tagit införsel i halva lön,
således har jag numera bara sexhundra riksdaler att leva på i stället
för att jag hade åtta förut, och det är detta jag väntat på i nitton år.
Det är roligt att bli ordinarie då!
-- Ja, men varför har du satt dig i skuld? Man ska inte sätta sig i
skuld; aldrig sätta -- sig -- i -- skuld!
-- När man får gå med hundra riksdalers gratifikation i många år.
-- Då har man inte där att göra. Emellertid, det där är saker som inte
rör mig! -- inte -- rör -- mig!
-- Vill du inte för den här enda gången skriva på?
-- Du känner mina principer i detta fall, jag skriver aldrig på. Låt det
vara slut nu!
Levin tycktes icke vara ovan vid avslag i den där vägen och han lugnade
sig. I detsamma kom också magister Nyström och gjorde ett önskvärt
avbrott i samtalet. Det var en torr person med ett hemlighetsfullt
utseende och hemlighetsfull ålder; hans sysselsättning var också
hemlighetsfull -- han skulle vara lärare vid någon skola på söder, men i
vilken, det frågade ingen efter och han var icke angelägen att tala om
det. Hans mission i Falks sällskap var för det första att tituleras
magister, när någon hörde det, för det andra att vara undergiven och
artig, för det tredje att då och då komma och begära att få låna, högst
en femma, ty det ingick i Falks andliga behov, att folk skulle komma och
be att få låna pengar av honom, helt litet förstås, och för det fjärde,
att skriva vers vid festliga tillfällen, vilket icke var det minst
maktpåliggande i hans mission.
Nu satt Carl Nicolaus Falk där, själv mitt i skinnsoffan, ty man skulle
inte glömma, att det var hans soffa, omgiven av sin generalstab, eller
sina hundar, som man ock kunde säga. Levin fann allting magnifikt,
bålen, glasen, sleven, cigarrerna (hela lådan var framburen från
kaminkransen), tändstickorna, askfaten, buteljerna, korkarna,
järntrådarna -- allt. Magistern såg nöjd ut och behövde icke tala, ty
det gjorde de andra; han skulle endast vara närvarande för att vid behov
åkallas som vittne.
Falk höjde första glaset och drack -- för vem, det fick ingen veta, men
magistern trodde, att det var för dagens hjälte och drog därför fram med
verserna med detsamma samt började läsa till »Fritz Levin, då han blev
ordinarie».
Falk överfölls härvid av en svår hosta, vilken inverkade störande på
uppläsningen och tillintetgjorde verkan av de mest kvicka pointerna; men
Nyström, som var en klok man, hade förutsett detta och därför hade han
instuckit den lika vackert tänkta som sagda sanningen att »vart fan
skulle Fritz Levin ha farit, om icke Carl Nicolaus Falk hade varit».
Denna fina antydan på de många ficklånen, som Falk beviljat sin
ordinarie vän, gjorde att hostan gav sig och att man bättre kunde
uppfatta slutstrofen, som helt ogrannlaga dedicerades till Levin, vilket
missgrepp åter igen hotade att störa harmonien. Falk hällde i sig sitt
glas, liksom om han tömt en kalk bräddad av otacksamheten.
-- Du var inte så rolig i dag som du brukar, Nyström! sade han.
-- Nej, han var mycket roligare på din trettioåttonde födelsedag,
hjälpte Levin på, som visste vart det skulle bära hän.
Falk genomletade med en blick hans själs hemligaste vrår för att se
efter om där dolde sig något svek -- och som han var för stolt att se
något, såg han intet. Han fullföljde alltså:
-- Ja, det tror jag det! det var det roligaste jag hört; det var så
kvickt så att man skulle kunna låta trycka det; du borde låta trycka
dina saker. Hör du, Nyström, du kommer bestämt ihåg dem utantill, gör du
inte det?
Nyström hade så dåligt minne eller, för att säga sanningen, han tyckte
att de druckit för litet för att göra ett så grovt våld på blyghet och
god smak och han bad att få uppskov; men Falk, som retades av den tysta
oppositionen, och som redan var för långt ute för att vända om,
insisterade. Han trodde till och med att han hade en avskrift av
verserna på sig; han sökte i plånboken och, jaha, där lågo de.
Blygsamheten förbjöd honom icke att läsa upp dem själv, ty det hade han
gjort många gånger, men det lät bättre om en annan gjorde det. Och den
stackars hunden bet i sin kedja, men den höll. Han var en finkänslig
natur, denne magister, men han måste vara rå för att kunna få fortfara
att förvalta livets dyrbara gåva, och han hade varit rå med besked. Alla
livets intimaste förhållanden voro blottade, allt som stod i förbindelse
med trettioåttaåringens födelse, upptagande i församlingen, uppfostran
och vård var förlöjligat och måste ha förefallit själva föremålet
vämjeligt, såvida det rört någon annan person än honom själv, men nu var
det utmärkt, därför att det sysselsatte sig med hans person. Efter
slutad läsning dracks Falks skål med jubel och den dracks i många glas,
ty man kände, att man var för nykter för att kunna hålla sina verkliga
känslor i styr.
Därpå röjdes bordet och nu inbars en magnifik sexa med ostron och fågel
och annat gott. Falk gick omkring och luktade på assietterna, skickade
en och annan tillbaka, tillsåg att engelska portern var kylslagen och
att vinerna voro tempererade vart efter sin art. Det var nu som hans
hundar skulle tjänstgöra och bereda honom ett angenämt skådespel. När
allt var färdigt tog han upp sitt guldur och höll det i handen medan han
framkastade följande skämtsamma fråga, vid vilken de svarande voro så
vana, så vana:
-- Huru mycket äro herrarnas silverklockor?
Dessa avgåvo pliktskyldigast och under lämpliga skratt det äskade
svaret: deras klockor voro hos urmakaren. Detta försatte Falk i briljant
lynne, som tog sig luft i det alls icke oväntade:
-- Djuren fodras klockan åtta! -- Varpå han satte sig, slog i tre supar,
tog själv en och inbjöd de andra att göra samma.
-- Jag börjar, jag, efter som ni inte vill! Här krusas inte. Hugg för
er, pojkar!
Och så börjades fodringen. Carl Nicolaus, som icke var synnerligen
hungrig, hade god tid att njuta av de andras aptit, och han uppmanade
dem med hugg och slag och otidigheter att de skulle äta. Ett gränslöst
välvilligt leende spred sig över hans ljusa solskensanlete, när han såg
deras iver, och det var svårt att utröna vilket som mest gladde honom:
att de åto så snällt, eller att de voro så hungriga. Han satt som en
kusk och smackade på dem och klatschade åt dem:
-- Ät du, Nyström; du vet inte när du får något härnäst! Sätt i dig,
notarie; du ser ut som du skulle behöva kött på bena. Grinar du åt
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 04
  • Parts
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 01
    Total number of words is 4444
    Total number of unique words is 1728
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    37.1 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 02
    Total number of words is 4853
    Total number of unique words is 1536
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 03
    Total number of words is 4803
    Total number of unique words is 1576
    28.7 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 04
    Total number of words is 4842
    Total number of unique words is 1538
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 05
    Total number of words is 4926
    Total number of unique words is 1521
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    44.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 06
    Total number of words is 4588
    Total number of unique words is 1676
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    37.1 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 07
    Total number of words is 4530
    Total number of unique words is 1693
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    35.5 of words are in the 5000 most common words
    40.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 08
    Total number of words is 4715
    Total number of unique words is 1704
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 09
    Total number of words is 4665
    Total number of unique words is 1599
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 10
    Total number of words is 4898
    Total number of unique words is 1450
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 11
    Total number of words is 4868
    Total number of unique words is 1548
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 12
    Total number of words is 4917
    Total number of unique words is 1459
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    42.1 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 13
    Total number of words is 4751
    Total number of unique words is 1619
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 14
    Total number of words is 4850
    Total number of unique words is 1567
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 15
    Total number of words is 4805
    Total number of unique words is 1431
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 16
    Total number of words is 4576
    Total number of unique words is 1589
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    37.2 of words are in the 5000 most common words
    43.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 17
    Total number of words is 4941
    Total number of unique words is 1578
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 18
    Total number of words is 4731
    Total number of unique words is 1576
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 19
    Total number of words is 4656
    Total number of unique words is 1696
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    37.8 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 20
    Total number of words is 4493
    Total number of unique words is 1600
    25.9 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet - 21
    Total number of words is 4330
    Total number of unique words is 1556
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.