Folkungaträdet - 19

förklädnad. Men du är god, du har hjärta, herre. Nog är jag en förtappad
usling, men för dig kunde jag gå i döden... Du har väl nyckelknippan?
--Jag har.
--Låt inte kvinnorna stanna för länge i badet.
--Vad kan jag göra däråt?
--Husbonden kan, vad han vill.
En sådan oro överföll Valdemar, att han ej längre kunde dölja den, och
han hörde icke, hur hårt han själv talade. Han hörde bara ur det orediga
sorlet, att herr Svantepolk kom in och ordade om en försvunnen
nyckelknippa och om att hästarna måste ha rikligt med foder på
julnatten.
Kvinnorna hade emellertid bråttom att hinna över den mörka gårdsvallen
och stänga in sig i badstugan. Det var de äldre, som skulle två sig
först. De kastade av sig kläderna och klättrade upp på de heta lavarna,
under det att de yngre buro fram vattnet. En nästan ogenomtränglig imma
fyllde rummet. Där den delade sig, syntes magra ryggar och gropiga
halsar--förvissnade somrar, som snabbt höljdes i barmhärtigt töcken.
Högt uppe under taket sträckte sig ibland ur skyarna en brun arm efter
en kruka, som hade för i natt till och med rymderna befolkats av
brinnande och försmäktande osaliga. Det forsade och stänkte, pallar
gnisslade mot golvet, upphettade stenar begötos med vatten och fräste,
och vid pannmuren sjöd det och dånade. Drottningen satt på en bänk mitt
i rummet, och Jutta höll på att häkta upp hennes smycken.
--Mycket kär borde du ännu vara för din herre, efter du är så fager,
sade Jutta och lyfte halsbandet över hennes huvud. Jag vet knappast, om
jag skall giva priset åt dina axlar eller åt dina händer, som i afton
äro så mjuka och vita av mjölet.
--Jag är kanske inte den jag borde vara för honom, svarade drottningen.
Men varför går du själv så modlös och hågsjuk, när alla äro glada?
--Syster, sade hon efter att en stund ha stått och flyttat
bärnstenspärlorna som kulor på ett radband, jag längtar hem igen till
mitt land.
Drottningen smålog vänligt och strök henne om den fuktiga kinden.
--Börjar du också att sörja dig blek för Valdemars skull? Snart finns
här visst inte en kvinna, gammal eller ung, som inte sitter och ser
efter honom med rödgråtna ögon.
--Och därom talar du så lugnt?
--Så stolt kan du säga. Jag förstår er alla så väl. Och inte kan jag
missunna Valdemar något... Jag är törstig, syster. Räck mig ett horn
mungått.
Jutta gick bort till karet och fyllde ett horn åt drottningen, men hon
drack bara helt litet.
--Ett dåligt skött badöl, sade hon. Det har stått här inne och blivit
varmt. Småtärnorna skulle ha lagt is i det. Hjälp mig nu av med skorna,
och le mot mig som förr. Du har redan blivit så mycket för Valdemar, att
hans glädje skulle vara borta den dag han inte längre hade dig i sin
närhet. Var glad däråt.
--Jag vill inte stanna i folkunganästet, jag vill inte.
Drottningen lyfte foten i hennes knä.
--Och jag säger dig, Jutta, att bleve Valdemar lyckligare med dig,
skulle jag svälja min skam och avstå min rätt, om kyrkan det tilläte. Så
uppriktigt önskar jag honom all timlig lycka. Nu är det omöjligt. Kyrkan
tillåter ingen att taga sin hustrussyster. Det medför fredlöshet intill
döden och straff i evigheten... Men vänta, Jutta! Vad är det för
bultande på dörren? Bommen är väl försatt?
Rop och buller hördes, och det lät som ett handgemäng. Det bultade
häftigt och ihållande med något, som klingade som järn.
--Låt upp, låt upp. Jag befaller det! ropade en röst.
Det var Valdemars, men på samma gång hördes hertigens stämma djup och
darrande.
--Den man, som bryter sig in i kvinnornas bad, slutar med att också
tränga sig väpnad in i kyrkorna. För honom finns inte sed och helgd. Det
är inte längre min broder, som står framför mig. Det är en vettvilling.
--Inte så strängt, hertig, medlade herr Svantepolks mjuka flöjtröst. En
förälskad blir alltid en vettvilling inför den kloka och kalla. Och du,
Valdemar, tro mig! När jungfrun väl är i kloster, skall lyckans
sångfågel bygga bo i era hjärtan. Nunnedoket, det är kärlekens bästa
brudelin.
--Ni ämna föra bort jungfrun, medan hon låtsas att taga julbadet, ropade
Valdemar med larmande vrede. Ni tro mig blindare än jag är. Jag vet
allt. Kanske håller hon där inne på att kläda sig till färden. Eller har
hon redan smugit sig ut? Så sant jag lever, hon skall stanna! Låt upp,
kvinnor, låt upp!
Nyckelknippan dundrade på dörren, och de solstungna trästyckena begynte
att falla sönder. Först var det bara ett, som gav efter, sedan ännu ett.
Men slutligen blev hålet så stort, att han kunde sticka in huvudet i den
vitimmiga badstugan och räcka sig ned till bommen. De andra
männen--några av dem hade förglömt sig ända till att draga sina
svärd--vände sig bort för att icke fläcka sin heder med att ha stirrat
in i kvinnornas bad. Uppe på lavarna gömde sig de förvissnade somrarna i
sina skyar, och suset från pannmuren överröstades av gummornas rop och
förbannelser.
Valdemar såg ingenting annat än Jutta. Han gick rakt fram till henne
och grep henne så besinningslöst om handloven, att hon snyftade till.
Utan förklaringar ryckte han henne med sig och ledde henne till salen
och ända upp i högsätet. Hon satt hopsjunken och med händerna knäppta.
Fast drottningen snart kom och satte sig på andra sidan om Valdemar,
kände hon sig lika ensam.
--Arma Jutta, vart har du kommit, är det till onda andar? tänkte hon och
sköt ifrån sig det första fatet, ty det var rågat med något, som såg ut
som avhuggna händer med bortbrutna naglar. Det var björnramar. Men hon
hade aldrig förr sett en sådan rätt, och hennes skygga blick följde
fatet, där det gungade fram utefter folkungabänken. De rödhåriga togo
ymnigt för sig av vart fat, men de svarthåriga glömde oftast att äta för
att viska och skryta eller göra upp listiga köp och byten. Alla tyckte
om pälsverk och scharlakansmantlar, och de sutto där som lapphövdingar
och lappkvinnor i en jättelik kåta. Den likheten hade de ännu med Ingrid
Ulva. Deras ögon runno i den stickande röken, pannguldet glimmade, och
ögonvitorna och det snabba leendet blänkte ännu vitare i de sotiga
ansiktena. Småningom föll sotet som en mörk snö också över dyrbarheterna
på bordet.
Men nu blev fullet inburet, och tjugu harpor begynte spela. Harpbruset
fyllde salen och alla hjärtan. De onda blevo goda, de svaga starka, och
ingen tänkte längre på att viska med grannen. Gistre Härjanson, som hade
befriat sig från sin bockhamn, steg fram till härdkanten, storväxt,
blek, aldrig älskad, alltid fruktad. Åhörarna lyddes icke på honom för
att skratta, som omkring andra lekare, utan för att rysa. Dockorna, som
han bar i snöret över bröstet, trädde han upp på fingrarna, och
sjungande lät han dem så tala till varann. Djävulsdockan och den blodiga
mördardockan räckte varann genast handen, men där funnos inga
ängelsdockor och inga skyddshelgon utom Sankta Gertrud, som kom för att
hämta de döda till sin dystra boning. Leken föreställde en strid mellan
djävulsdockan och en ung gosse, som ovetande råkat bada sig i en helig
källa och därför blev dömd att dräpas.
Slutligen tystnade både Gistre och harporna, och han vände sig mot
högsätet.
--Har jag lekt till ditt behag, herre, sade han, så låt mig nu få min
sångarlön ur Snorre Sturlassons bägare.
Valdemar hängde nyckelknippan på bänkstolpen och föll i tankar.
--Förunderligt, förunderligt! mumlade han. Allt vad ni lekare sjunga om,
allt som rör oss till medlidande, allt som människorna strida om, det är
människofunder. Om de med ens strökes bort, då hade du ingenting att
sjunga om. Då hade vi ingenting att gråta över. Då bodde vi i paradiset,
lekare.
--Kanske, herre.
Var sena darrade i den hand, som Valdemar hade lagt på bänkknappen. Det
var som hade femtio år plötsligt ilat förbi över taköppningen och kastat
sin aska på hans ansikte i förtidiga veck och fåror. Han satt böjd som
en gammal man.
--Då bodde vi i paradiset, upprepade han trött, men på samma gång
ljungade det till ur ögonen, så att han liknade sin fader jarlen. I
afton får du inte sångarpriset. Människorna kalla en källa helig, och
därför måste en gosse dö... Med människofunder sarga vi varann. Men när
sågo ni en Folkunge efterskänka något, som han åtrådde? Res dig upp,
hertig, nu är det till dig jag talar! Fortare, litet ödmjukare! Böj på
huvudet, karl! Du står inför din äldre broder, din herre. Ännu mer! Nå,
svara mig nu, du som är mångkunnig: hur stort värde sätter du på
människofunder?
Hertigen hade rest sig och flyttade på ljuset för att bättre kunna se
brodern. Han betraktade honom stelt och drog kappan en smula om sig.
--Hur vill du, att människorna skola kunna bygga sin värld annat än av
människofunder? Till och med de evigaste sanningar måste från deras mun
låta som människofunder.
Valdemars blick irrade över honom utan ro.
--Så får jag också taga hjälpen från människofunder. Än ligger järnet
från Stålberget onyttjat kvar på kyrkvallen. Broder, än kan jag låta
smida två fjättrar.
--Också jag kan det... älskade broder.
--Harporna! För all barmhärtighets skull, harporna! ropade de
svarthåriga Folkungarna, och guldsöljorna ringde mot bordskanten.
Då brusade åter harpspelet, och över facklorna och den flammande härden
tindrade stjärnorna. Småtärnorna stodo vid dörren hand i hand i en lång
rad, nyfikna att övertyga sig om, hur det såg ut där ute i julnatten.
Några menade sig tydligt se, att de döda redan hade lyft på gravstenarna
och tänt mässljusen innanför kyrkfönstren. De tänkte på alla, som de
själva förr i livet haft bekantskap med, leksystrar, som de hade trivts
med, ungersvenner, som de hade fått fästegåvor av, och många gamla, som
de aldrig hade gjort annat än förtret. Stundvis tyckte de, att de döda
stodo mitt ibland dem, ännu mer levande än de levande, bara oändligt
mycket förnämare och vackrare och med ett vitt sken omkring sig. Men
nästa stund mindes de dem, som de hade sett dem den sista gången, märkta
av förgängelsen, och de kommo ihåg, att snart skulle andra småtärnor stå
och tänka på dem själva på samma sätt. Och så skulle det gå år efter år,
ända till dess ingen längre visste, att de hade funnits till. De släppte
varandras händer och smögo sig in igen utmed väggbonaderna.
De sista nätternas av julbestyr fyllda vaka gjorde dock småningom sin
verkan. Det var vid pass två hundra människor i salen, men till sist
sutto alla askgrå och tysta. Ingen visste riktigt om han halvsov eller
var vaken. Fast det ännu var långt till ottesången, vågade ingen bli
ensam. Icke ens Magnus fann sin vanliga trevnad i det öde härbärget utan
stannade hellre vid det orörda hornet.
Valdemar forskade grubblande i stjärnorna över elden, och hans ögon
upplystes av en klar fjärrsynthet, så att han såg ända ned till Rom, där
den helige fadren låg försänkt i bön. Var han stannade, träffade han
människor, som plågade och plågades och som svarade honom att de icke
förtjänade bättre. På galgbackarna flydde häxkarlar och besvärjare med
händerna över hatten, för att den icke skulle blåsa ifrån dem. I
borgstugorna stodo rövade kvinnor och kokade gift åt sina herrar. Men
framför vart kors vid vägen knäböjde riddare och munkar och tiggare och
spetälska och snyftade: Du, som led för oss, arma plågade människor, giv
oss friden, friden!--Och då klättrade som på hån benrangel ur groparna
på kyrkogården och satte sig att rida på klockorna. För vart timslag
under deras knogar blev det rörelse och förskräckelse bland brynjorna
och trasorna. Och de sovande sprutto upp från sänghalmen och stammade:
Inte så fort med timmarna, inte så brått mot det oundvikliga! Är då
detta friden, som vi bedja om?--Liklukten och rökelsen voro nära att
kväva honom, och han snubblade in i benhus, där djävlarna höllo på att
slita upp de förtappades bröst och rycka ut de inälvor, som tillhörde
dem. De hade grå trynen och liknade ödlor, där de tuggade på hjärtan och
njurar, som redan i livet varit förruttnade och nu fyllde dem med ett
sådant välbehag, att deras ryggar gingo i vågor. Och han såg sin egen
kropp ligga avklädd och blå under deras klor.
Hans mantelsnibb hade stramande fastnat om bänkstolpen, som ville en
osynlig makt draga ned honom ur högsätet. Ord, som annars sällan
brukade trivas på hans tunga, växte fram naturligt och sakta, och han
knäppte händerna och viskade:
--Kristus min frälsare, varför slår du mig med en sådan fasa?


10.

Annandag jul, staffansdagen, skulle hästarna svettridas, innan man slog
åder och lät deras blod spruta som i hästgudens tid. Valdemar stod med
nyckelknippan i stalldörren bredvid bänken med knivarna och räknade
misstänksamt de återvändande springarna. Vitrimmade som träden kommo de
i backen, och de långa skuggorna av deras ben ringlade utefter vägen.
Det var det friskaste och rosigaste morgonväder, och djur och människor
andades lätt och blevo glada.
På en sådan morgon måste det bli en vild ritt. Valdemar hade räknat två
och sextio hästar, då de släpptes ut, men han märkte, att det icke nu på
långt när var så många i den återvändande flocken. Han kastade ifrån sig
den hindrande manteln på golvet framför spiltorna och skyndade upp mot
svalgången, där Folkungarna stodo i sina pälsar. Han såg, att Jutta icke
längre var kvar bland dem och att också hertigen och herr Svantepolk och
flera av de danska småtärnorna voro försvunna. Då han frågade därom,
begynte Folkungarna att huttra och stampa och ingen visste besked. Med
växande oro ilade han genom tomma sovstugor och härbärgen och ropade
utan att få svar.
Slutligen sprang han ut på fältet, där några stallsvenner ännu tumlade
sina hästar, men det dröjde innan han kunde hinna upp den närmaste. Det
var den unge Tyrgils Knutsson, som aldrig kunde lockas till en lögn, och
han bekände, att en frusadel under natten hade blivit bortburen och gömd
i ett dike. Valdemar lät honom sitta av och svingade sig upp i hans
ställe med foten i stiglädret. Han förstod, att hertigen med list hade
begagnat den stund, då alla hästarna voro ute. Men han såg sig villrådig
omkring, ty bland så många hovspår i snön var det fåfängt att leta de
rätta. Skogen brukade ju dock vara flyktingars första gömsle, och därför
lät han den svettiga och yra hästen sträcka ut åt det hållet.
Han hade heller icke misstagit sig. Snart begynte hästen att vädra sina
stallkamrater och förde honom till ett mycket upptrampat ställe. Det var
för honom ingen obekant stig, ty den ledde till vallkullans lada. När
han red in på gläntan fick han se, att där hade flyktingarna stannat för
ett ögonblick. Det var elva ryttare, och alla sutto till häst, men
frusadeln var tom.
Valdemar drog sitt korta svärd och högg blint in på herr Svantepolk. Det
gnistrade och skrällde. Herr Svantepolk sänkte slutligen sitt vapen,
medan hans häst strök baklänges och satte sig på hasorna.
--Vid helgonens namn, är det du, Valdemar? Nu har du en annan klang i
ditt järn än sist vid dysten. Visste jag inte, att också detta under
skulle ske med dig!
Valdemar steg av och ryckte upp dörren till ladan. Gistre Härjanson
stod hopkrupen i ena vrån som en svart skugga, men Yrsa-lill höll på att
leta fram under höet alla de kungliga gåvorna, alla halsband och
guldsömmade kjolar. Hon visade dem för Jutta, som satt på kubben.
--Av vem har du fått all den härligheten, vallkulla? frågade Jutta
föraktfullt och låtsades först icke märka Valdemar.
Yrsa-lill förundrades.
--Av honom. Av vem annars? svarade hon utan begrepp om blygsel och
pekade långsamt och sökande på Valdemar.
--Jag ville själv se det för att kunna tro, viskade Jutta bittert och
vände sig från henne. Ingen kan nu förmå mig att vända om. Jag tackar
dig, Magnus, för att du visade mig hit, fast tiden var knapp. Låt oss nu
fortsätta vår färd.
När Valdemar såg henne i sin närhet, som hon satt där rödnupen av
kölden, bröt glädjen fram genom vreden. Fast han varken hade brynja
eller huva, glittrade det om honom som från de blankaste stålringar. Hon
undvek hans blick, plockade snökulorna från de ludna skinnskorna och gav
sig fullt upp att sköta med likgiltiga ting. I hela skaran tycktes hon
den enda, som icke varsnade honom, fast han hade kommit med sådant
slammer. Han räckte henne båda händerna, men hon såg förbi honom bort i
tomma luften och svarade främmande:
--Hertigen försvarar mig. Jag har ställt mig under den mans beskydd, som
jag kan akta och ära.
Det skänkte icke en sådan ro åt hjärtat att få de orden utsagda, som
hon hade väntat. Under hela ritten hade det rått ett solsken, som kunde
göra den bittraste glad, och det föreföll henne nästan, att den friska
vinterdagen nu kom stormande efter henne i Valdemars skepnad. Emellertid
hade hertigen ridit så nära fram till dörren, att hans häst stack in
huvudet och nappade efter hö.
--Låt mig följa henne, Valdemar, sade han. Eller är det kvinnor, som
skola rycka omkull folkungaträdet, det skyhöga, det lummiga?
--Då rämnar det för ett västanväder, broder. Då faller det tillbaka i
samma famn, där allt sköt upp. Och jord och stjärnor skola sjunga: nu
tappa rötterna sitt fäste i bondejorden, nu blommar folkungaträdet i en
enda salig eldsflamma. Har du harpan med dig, lekare, så stäm upp om
kärleken! Och om kvinnorna! Vi begabba dem som svagheten begabbar
övermakten, som människorna bespotta sina egna gudar. De äro lågan, och
vi med allt vårt byggande och lagskipande äro bara vaxet!
--Lär dig av mig att undfly kvinnorna, Valdemar, svarade Magnus med ett
stelt leende och en bugning för den ädla fränkan. De känna bara en lag:
kärleksbalken. Vi män ha tusen.
Valdemars hår var i oordning och hans ärm uppriven till halva sin längd.
Han talade med svindlande brådska, nära att falla i både skratt och
gråt--ibland mjukt och bedjande, ibland hotande. Han ville att alla
skulle höra på. Hela tiden vände han sig runt åt alla sidor som en
sakförare på tinget.
--Skåda ville jag våra lagmän och kloktänkta, om våra barn en dag kunde
födas ur litet regnvatten i en sked. De skulle sitta och tala ännu
ädlare, ännu visare, ännu sannare, men torka ihop utan att längre orka
höra sig själva, än mindre varandra. De skulle säga: tag fram bräderna
och spika våra kistor, så att vi äntligen få komma till ro, ty så mycken
torr ädelhet, visdom och sanning kan ändå ingen människa uthärda. Eller
låt det också bli igen, som det var förut, låt dem komma emot oss igen,
de försagda och förlägna kvinnorna med sin längtan efter kärlek... Så
skulle det gå, broder, om vi en morgon när vi vaknade funno, att
kvinnorna hade dött ut. Vi skulle bli vänner igen, du och jag, vänner
och såta bröder... och till sist hata ljudet av varandras steg...
Lycklig den man, som får dö på en kvinnas arm i stället för på en ensam
kudde! Har du känt den unkna lukten i ett hus, där det inte finns någon
kvinna? Du har det. Ett helt år har du suttit hemma på ditt
Nyköpingshus, och unkenheten har fastnat i dina kläder. Därför är du en
styggelse för kvinnor, hur mycket de akta dig. Om jag segnade död här på
stället, skulle vår unga fränka skifta hy och slita sitt hår, men vore
det du, skulle hon falla mig om halsen. Kom hit, kom hit, mitt barn, och
håll upp med förställningen! Jag ser in genom ditt ansikte, och mig
vilseleder du inte. Vi ha skogen och friheten omkring oss, vi äro i
paradiset, och på människofunder trampa vi. En sak fattas mig: feghet.
Jag har inemot tre hundra riddare och fotkarlar i hovgården, och jag
skulle inte våga trotsa en död rad i en lag! Vad människor skrivit kan
strykas ut med ett människofinger.
Den andlösa brådskan i hans ord hindrade hertigen att inkasta de svar,
som lekte honom på tungan. Han föll i tankar och spratt upp, när
Valdemar tystnade.
--Du har talat om kärleken mellan man och kvinna, men det stora i
världen har aldrig uppstått ur den kärleken, utan ur strid mot den.
Därför kallas också människan först vis, när hon blir gammal och ser ned
över sina forna böjelser som den vita påven över sina svarta präster.
Låt oss invänta den stunden och då språka bort en sval vinterdag med
varann. Ålderdomen är livets skönhet och krona. Låt oss längta efter att
bli gamla.
--Du har alltid gent till fagra talesätt, Magnus.
--Vad lönar det att söka förklara sig inför två så unga människor. Du
skulle inte höra på mig, inte förstå mig, om jag ännu en gång både dig
att lämna oss. Då skulle allt bli väl igen, bli ett lappri, som ni
själva om ett år båda skulle le åt. Men kanske förstår du ett annat
språk bättre. Du är ensam, och vi äro elva man högt. Här i skogen är
ingen den andras herre, utan vi äro rätt och slätt män, som försvara en
kvinna.
Valdemar höjde på axlarna.
--Vallhjonen skola visa oss avlägsna stigar, som ingen annan hittar.
Bjud hertigen farväl, jungfru Lindelöv!
Hon kastade armarna bakåt och svarade klingande:
--Om du kan visa, att det finns en enda fläck på Magnus' riddarsköld...
Ja, då, Valdemar! Till dess förlitar jag mig på honom.
Det prasslade i vrån, och Gistre Härjanson lyfte sitt finger.
--Nu kommer min stund.
--Den nidingen, vad vill han här? mumlade Magnus.
--Vittna.
--När man trampar på en groda, önskar hon, att hon vore en huggorm.
--Jag tänker att jag ändå kan stinga, svarade lekaren och sträckte fram
huvudet mellan Valdemars och Juttas axlar. Du har alltid varit god mot
mig, Valdemar, och mitt samvete måste lättas. Undra på att din häst nyss
hade sådan fart! Det var den, som hertigen red i vapenleken. Men så här
års äro alla hästar långhåriga och inte att känna igen.
Och så berättade han om hertigens svek på rännarbanan.--Se nu så han
tiger, hånade han, änskönt han inte kan rodna. Han har ju dvärgablod
under huden.
Häpnare åhörare hade den hemska spelmannen icke ofta sett omkring sig,
och det blev oro ute på gläntan. Herr Svantepolk, som i sitt menlöst
rena barnahjärta aldrig närt ett försåt, skakade sorgset sitt vita hår,
och männen ropade till Magnus:
--Rid du hem och bota dina kittlar, hertig!
--Ja, jag skall rida till mitt Nyköpingshus och bota mina kittlar,
svarade han med torr röst, men ringhandsken darrade och glindrade. När
de bli färdiga och blanka, skall jag hålla gästabud. Jag brukade list i
vapenleken, det är sant, Valdemar. Men nu när jag menar ärligt och vill
rädda dig från den största olycka, då får jag mitt straff. Då tror du
mig inte längre. Om du bara trodde på mig... Jag skulle bli din
trognaste man, jag skulle göra allt för dig, ty ingen på hela jorden har
jag älskat så mycket. Och jag älskar dig än. Aldrig mer skall jag nu
från dig få höra ett gott brodersord.
Valdemar hade satt sig ned hos Jutta. De visste icke själva, att han
redan hade lagt sin hand i hennes. Den andra räckte han åt Magnus och
strålade upp.
--Mellan oss är allt gott!
Men Magnus kunde icke mottaga den utan slog ned ögonen och red bort
under de snöiga grenarna.
De båda på bänken släppte genast varann och makade sig förläget åt
sidorna. Hade hon då ingen längre att få skydd hos, ingen som hon kunde
akta och följa med tillförsikt? När Valdemar såg hennes hjälplöshet,
blygdes han över sina ord till henne nyss. Det skedde en förändring med
honom, och han förstod icke sig själv. Det blev lugnt och stilla i hans
sinne, och det fanns ingenting längre, som gjorde honom sorg.
Visserligen hörde han ännu i sin själ ovädret, som drog bort, men det
var redan övervunnet och långt på avstånd, och milda och mjuka strängar,
som han icke förr vetat något om, begynte darra genom hans tankar. Han
sade sig:--Varför hyser jag inte längre samma ångestfulla längtan att
hålla henne kvar? Varför får jag en sådan plötslig lust att bli hennes
bästa hjälpare och inte begära annat än att få rida framför henne som en
riddare med draget svärd? All lycka, som hon önskar, skall bli hennes,
och intet förtal får sudla henne. Nu först skulle min broder på allvar
frukta för mitt hjärta. Sannerligen detta måste vara kärlek.
Han satt och såg i den nedtrampade snön, men hästarna väckte honom med
sitt skrapande.
--Lindelöv, Lindelöv, viskade han. Du får inte smyga dig bort som en
rymmerska. För vem skulle du fly? Dag för dag skall jag följa dig till
landamäret i hertigens ställe. Om nätterna skola herr Svantepolk och jag
sova på granriset och hålla vakt.
--Jag får då fortsätta min färd? frågade hon hastigt. Du, som befaller
här i landet, är det du, som lovar mig det?
--Ingenting, som du önskar, kan jag neka dig. Försök att tänka dig, att
jag är en vän och frände, som för dig till klostret.
Hennes ögon krympte ihop och tindrade, och den spensliga gestalten reste
sig från bänken med en stillsam glädje, som hade foten redan stått på
klosterkyrkans gravhällar.
--O, hur lycklig skall jag inte kasta mig i de goda systrarnas armar!
Hur skall jag inte där få smaka friden... friden, som vi så innerligt
ropa efter, vi stackars betryckta människor. Hur lugnt skall inte doket
kyla över pannan. Tänk, tänk, att väckas om nätterna av klockringning,
att aldrig mer se världens ondska i sin närhet och att sista gången
under ottesången få somna bort på halmen med det tända vaxljuset mellan
händerna, rättfärdighetens ljus.
--Känn dig redan i de goda systrarnas armar, åtminstone i en broders.
För mig är du redan en fridlyst nunna. Det var för att försöka glömma
dig jag satt här med Yrsa-lill. Det var illa av mig, men nu har jag mod
att säga dig det.
Han följde henne ut i det klingande solskenet och lyfte henne i
frusadeln.
Yrsa-lill var i färd med att rulla det skylande höet tillbaka över sina
dyrbarheter, men hon lyssnade hela tiden med skärpt hörsel. I hennes
stilla drömliv var det bara en ny och vacker syn, att så höga gäster en
stund dröjde hos henne och att det var för att glömma en så änglaren
varelse, som han hade gått i vänskap med henne. Hon var lycklig över att
få stå så nära den välfostrade jungfrun, att hon ibland kom åt att
stryka över hennes ärmfållar. När hon såg, att Valdemars häst hade gått
undan bland träden för att nafsa från grenarna, tog hon en hötapp och
lockade honom tillbaka. Men stiglädret hade brustit och Valdemar vinkade
på henne.
--Du måste hjälpa mig, Yrsa-lill. Du förstår, att jag har bråttom. Jag
skall ju följa min älskade.
Då böjde hon sig framåt, så att han fick trampa på hennes rygg, när han
skulle stiga upp på hästen.
--Bliv god mot henne, lekare, sade han, medan han red bort på den
slingrande stigen.
Efter överståndna faror och strider började småningom sinnena att slå om
i sorglöshet. Det var icke bara det sagda utan lika mycket det outsagda,
som sjöng om sin glädje i det vackra vintervädret. Skratt och oskyldig
lek skallade genom skogen. Nu var allt igen som den kvällen i den
månljusa svalgången, och herr Svantepolk nickade segernöjd åt sina
skyddslingar.


11.

De övernattade i en själastuga vid ingången till Holaveden. Åt Jutta
bäddades på laven, och männen lågo i granriset på golvet. Men det blev
icke mycken vila, ty hennes danska småtärnor och många av Valdemars
svenner efterskickades från Bjälbo och anlände flockvis under hela
natten. Dörren gick oupphörligt upp, och de unga människorna kommo in
snöiga, muntra och hungriga. Då det därför blev mer talande och
skrattande än sömn, bröt man upp tidigt. Men det gick icke fort att få
de fyrtio hästarna sadlade, och några av dem skulle lastas med sovtjäll,
bolstrar, stekpannor, säckar och tunnor med matförråd. Därför gingo
Valdemar och Jutta ett stycke i förväg uppåt skogen.--Följ bäcken!--sade
tavernaren och räckte honom sin stav.
Det var ännu mörkt. Stjärnorna blänkte, och det klara och svala vädret
gjorde de båda vandrarna glada. De mindes den föregående dagens färd som
något oskyldigt och vackert och önskade, att det skulle bli en rad av
sådana dagar ända till landamäret. De jollrade och småsjöngo som den
bäck de följde, men deras osaliga kärlek växte bara dubbelt bakom de
bekymmerslösa orden. Ingen kunde motsäga den andra. Vad den ena ville,
det ville strax också den andra. De läste alltid varandras tankar, fast
de förställde sig med sin lek och låtsades både blinda och döva.