Folkungaträdet - 03

rädd, Ingevald. Han är vår granne och vill dig inte illa. Kom bara hit,
så skall jag själv leda dig fram till honom. Han talade med stränga ord
som alla storbönder, men nu börjar jag ana, vad han menar. Det behövs
män på tinget. Men jag har långt till ord, och jag har suttit länge
stilla. Min brynja hänger så ihoprostad, att jag inte längre kan skaka
ut den. Du skall få vapen och en ny brynja, Ingevald, och du skall gå
till tinget i mitt ställe.
Han sköt fram sonen, men Ulv Ulvsson, som ännu mindes det spetsiga
svaret på gåtan, kände föraktfullt på hans sträva hästhår och gav honom
ett slag tvärs över kinden.
--Se här, sade han, din son har hästhår, och kinden är läderaktig och
kan inte rodna, inte ens för ett slag. Det är tecken på finnblod. En
finndvärg kan inte rodna, hur mycket man nyper och slår honom i ansiktet
eller skämmer ut honom. Bland fria män på tinget skulle inte många
lyssna till en sådan, om du också själv ginge med och erkände honom. Det
hade varit bättre, om du i tid satt ut det barnet i skogen. Bonde, är
det med slik avkomma du tänker grunda gård och ätt?
Folke Filbyter grep honom i manteln. En sådan skymf mitt inför det
samlade husfolket hade han aldrig varit med om, och Ulv Ulvssons
högdragna och lugna hån förbryllade och förstummade honom. Den storrika
husbonden på Folketuna började stamma, och Ingevald viskade till honom:
--Vill du, far, så går jag och stänger dörren, medan du slår ned honom.
Bryten och jag får sedan bära honom till kärret.
--Jag har god hörsel, fortsatte Ulv Ulvsson. Jag vet nog också, att om
jag kärar mot dig vid tinget och låter gräva i kärret, blir du illa
fast. Därmed skulle jag heller inte dröja en enda dag, om inte klokheten
sade mig, att vi bönder och grannar nu behövde hålla samman mot de
kristna.
Folke Filbyter besinnade sig och släppte hans mantel.
--Du är vapenlös, Ulv Ulvsson, och du står under mitt tak. Är det med
skymf du tänker lämna mig, då lovar jag, att ditt hus skall brinna redan
i natt. Men var det allvar nyss, när du ville, att det skulle bli
annorlunda här på Folketuna och att vi skola bli bundsförvanter, då kör
du mig nu strax i din egen vagn till den rikaste gården i hela häradet.
Och där blir du böneman för min son, så att han gör ett gott gifte. Jag
har nog själv länge betänkt, att allt inte kan gå som hittills. För min
del kan det vara detsamma, men Ingevald börjar bli vuxen och han får ett
stort arv. Har du förstått mitt villkor, så låna mig nu din blå mantel.
Min grå vadmal är ingen brudfägnad. Jag vill se den bonde, som kan säga
nej, när Folke Filbyter friar för sin son med dvärgkvinnan!
--Den rikaste gården i häradet, näst Folketuna, det är min.
Folke Filbyter ryckte till, som hade en lönndörr oväntat sprungit upp
och visat honom en trappa, om vilken han förut aldrig haft en
föreställning. Han var icke skicklig nog att förställa sig. Nya och
plötsliga tankar korsades i hans huvud. Det föreföll honom, att han
själv i en hast hade förvandlats till den överlägsne, som hade att tala
och råda. Med en sidoblick, som blev förnärmande i sin misstro, sänkte
han rösten och halvviskade:
--Granne, du bär flera ärenden på hjärtat än du låtsats.
Därmed gav han Ulv Ulvsson ett slag på skuldran, men ännu en gång ryckte
han till av förundran. Det var inför det dystra allvar, som vid hans ord
lägrade sig på gästens ansikte.
--Mitt ärende har jag redan sagt dig, svarade slutligen Ulv Ulvsson
efter att länge ha stått tyst, som ville han helst slippa alla
bekännelser. Likväl bör jag inte neka att under vägen hit kom jag på
många tankar. Hur du hade det inom skål och vägg visste jag inte mycket
om. När jag stod vid råmärket mellan våra ägor och vattnade oxen i
bäcken, besinnade jag, att du kanske hade barn liksom jag och att ett
gifte säkrare än annat kunde betrygga ett förbund mellan gårdarna.
--Nu talar du uppriktigt, Ulv Ulvsson.
--Och därmed skall jag fortsätta. När jag fick träffa dig i din sal och
se din son, voro de tankarna fort bortblåsta. Din son är en vanbörding,
och jag håller min dotter för god att bättra upp ditt ätteblod.
--Dagarna bli långa för en mö, som sitter och väntar på friare, kära
granne, och du skall inte vara hård mot henne. Här skall din dotter få
det bra. Hon skall få bo hos mig och vara samman med mig om disk och
duk.
--Ännu har jag inte sett någon duk i ditt hus, Folke Filbyter, och min
dotter trivs gott där hon är, under mitt ris. På ditt Folketuna råder
varken skick eller sed. Trälarna stirra, som om de aldrig förr sett en
människa i hela kläder.
--Vet du, att jag har varit hövding och haft tre skepp på havet?
Ulv Ulvsson log.
--Det låter som en saga, men det sägs, att den skall vara sann.
--Den förste tiggaren har i dag kommit till trakten, Ulv Ulvsson. Vad
sådana vårfåglar varsla, har du nyss sagt oss. Välj själv, om du vill ha
förbund eller strid mellan gårdarna.
Ulv Ulvsson vände sig halvt åt sidan för att gå, men betvang sig.
--Däröver bestämmer inte jag ensam, svarade han motsträvigt.
--Du har då vuxna söner?
--De bli hårda nötter att knäcka på en fästningastämma. Du skall likväl
inte tro, att jag är övermodig, därför att jag är av gammal
lagmanssläkt. Vem kan säga det förut, om inte din smalaxlade sons granna
klutar bättre behaga mina barn än mig? Jag har trätt in under ditt tak,
och du är därför i din rätt att också stiga under mitt. Du kan då själv
framställa vilka frågor dig bäst lyster. Vill du utsätta dig för avslag
och kanske spe, blir det din sak. Så hotande som tiden är, skulle jag
åka hem lugnare, om jag kunde tänka mig en klok uppgörelse. Vänner bli
vi aldrig, men det är min önskan, att vi åtminstone aldrig bli fiender.
Här har du min mantel. Var det inte så, att du ville låna den?
Folke Filbyter svepte om sig manteln och häktade den. Han gick bort i
hörnet till sin kista och tog fram en ask av lindträ. I den låg det en
liten krona, vars gyllene eklöv voro alldeles mjuka och böjliga som på
en levande krans. Trälarna hade aldrig beskådat en sådan härlighet. De
sträckte sig över varann för att kunna se bättre, och i detta ögonblick
kände de för första gången en verklig vördnad för sin husbonde.
--Denna skall hon få, sade han. Och en silversömmad huvudbindel skall
hon få och fingerguld och ärmkappa och nyckelring... och en sadlad
mjölkvit gångare. Du skall se, Ulv Ulvsson, att jag kan bjuda högt!
Ulv Ulvsson hjälpte honom tankspridd upp bredvid sig i vagnen, som var
trång för en så bred sidoman. Folke Filbyter satt med asken i knät, och
under det att vagnen vände på gårdsvallen och åkte bort, hörde de
kringstående trälarna, hur han fortsatte att bjuda.
--Två silverskedar skall hon ha, ropade han, och två hundraden vadmal
och tjugu alnar linne... och åkläde och underdyna, stoppad med
fågeldun... och bänkdyna med gudväv... och femtio mark bränt silver med
flämskt stadsmärke. Och var och en av bröderna skall ha en skjorta med
silverknappar... och själv skall du ha så mycket tröskad säd, som två
par oxar kunna köra i två vännor. Jag vill se vem som säger nej. Du
kutige och hjulbente Asa-Tor!


5.

Det blev tyst i huset, när vagnen hade rullat bort. Genom att ännu en
gång höja piskan omvänt lät bryten trälarna förstå, att de voro lediga
för kvällen. De linkade ut i en grå flock.
Ingevald stod kvar innanför dörren. Skymfen brände i hans sinne med en
sådan smärta, att den tycktes honom oläklig. Med ens hade den öppnat
hans ögon, så att han såg barkbitarna och smutsen i rummet. Han kände
för första gången, hur fränt det luktade från hudarna på väggen. Han såg
pinsamt klart, hur förvildad och litet vördnadsbjudande fadern tett sig,
när han med sin ask i knät skrytande och högröstad åkte bort bredvid den
allvarlige Ulv Ulvsson. Ingevald hade aldrig hört någon tala så stolt
och manligt som Ulv Ulvsson, och begärligt hade han lyssnat efter vart
hans ord. Det gnagde och plågade honom också, när han tänkte på den
gamle Jakob, som han hade slagit. Ännu kunde han på sina tinningar känna
de kalla läpparna.
Han sprang ut för att följa med trälarna, som han brukade, men han kunde
ej finna dem. Vad var det då de viskade om nyss, när de gingo förbi
honom? Det förundrade honom också, att Tova icke kröp tillbaka in i
fårfållan i hörnet utan gick ut med de andra.--Ingevald! ropade en
släpande röst från bodarna, men när han kom dit fanns ingen människa.
Kreaturen voro i vall, och han gick utefter de tomma båsen, där
spindlarna spunno.--Ingevald! ropade en annan trälstämma långt borta på
andra sidan stugan, men där kunde han heller icke hitta någon. Han
började ana, att trälarna smögo sig undan och med flit sökte vilseleda
honom genom att kalla på honom från olika håll. Hade han då nu blivit så
föraktad, att till och med trälarna gömde sig för honom? Var det då hans
skuld, att hans mor icke var en fri odalkvinna?
Hur han än letade, kunde han icke träffa någon. Den smala och trasgranna
bondesonen, som skulle ärva hela den storrika gården, stod ensam mellan
hjulspåren i det nedtrampade gräset, och på gavelhörnens ormhuvud sutto
skatorna och skrattade åt det öde Folketuna.
Då drog han sig till minnes, att flera av trälarna smugit sig bort under
de sista nätterna. De andra hade viskat med varann och ibland snyftat
men alltid tystnat och låtsats sova, så snart han satte sig upp i
halmen. Det var något, som de ville dölja för honom. Han ruvade därpå,
förbittrad som han nu kände sig mot alla på gården och mot sitt eget
liv.
Han begynte gå utan mål och mening uppåt skogen, endast för att kunna
kväva den gråt, som tryckte honom om strupen. Sommarkvällen bredde sig
klar och stilla, och ekarna föreföllo ännu större i sin orörlighet.
Flitigare än bina brummade ännu en stund de raggiga humlorna i luften,
innan de kröpo in i sina mossbon. Utan att veta det stod han länge och
såg på en ekorre, som stack ut huvudet genom fönstret på sitt hus för
att undersöka vädret. Då det befanns klart och utan minsta stormsky,
slet den röda väderspåmannen bort stoppningen ur dörren och begynte att
kasta ut nötskal över skurdtemplet nedanför trädet. Smattrandet mot det
trasiga nävertaket väckte Ingevald, och han vände sig bort för att
slippa se belätet inne i templet. Det gjorde han halvt av rädsla men
ännu mer av blygsel. Han tyckte sig icke längre tillhöra den stam, som
skogstemplens gudar beskyddade.
Vid vägen låg också en källa, som var berömd för sin goda och
människovänliga vattenande. Han brukade ofta sitta där och
självförälskad spegla de skrikande lapparna och öronens stora
silverringar. När han mycket länge såg i det klara vattnet, hände det,
att han till sist tyckte sig skönja källdisens bleka ansikte och greps
av en vild lust att kasta sig ned till henne i hennes armar. Men när han
nu böjde sig över källan, såg han sig själv med Ulv Ulvssons ögon.
--Se här, snyftade han, kinden är som läder. Hur hårt jag nyper och
slår, kan den inte rodna. Och håret är strävt hästhår. Aldrig får jag
stå på tingsstället bland friborna odalmän. Går jag nu dit, lär ingen
vilja höra mig. Och alla komma att le åt mina klutar.
Han slet i den brokiga skjortan och spottade föraktfullt på sin egen
bild i källan.
Beständigt driven framåt av sina gäckade önskesyner, var det hela tiden
just mot tingsstället som han vände sin gång. Den blev allt häftigare
och snabbare. Han mumlade, att finge han aldrig stå där med andra,
skulle han åtminstone ensam tala till de döva domarstenarna om sina
olyckor.
Ekskogen glesnade småningom för odlade fält, som längre bort kantades av
mörka åsar. Där gärdet tog vid, reste sig tingshöjden. Till sin häpnad
fann han, att det var fullt av människor innanför ringen av de väldiga
stenarna. Därför att han vant sig att alltid känna som en träl, var hans
första tanke att gömma sig, liksom om han varit ute i olovliga ärenden.
Han böjde sig ned bakom en buske. Likväl upptäckte han snart, att det
icke fanns några blå mantlar bland de församlade utan endast trälars grå
vadmal. Han igenkände flera av de trälar, som hade smugit sig undan från
faderns gård, och vid en av stenarna satt den livströtta Tova och
suckade som alltid. Det var då för att i skymning och hemlighet hålla
träl-ting, som de varit borta de sista nätterna? Och lagmannen, som stod
i mitten och talade, var den gamle Jakob med sin stav. När han stundvis
knäppte händerna och bad tyst, blev det alldeles stilla, och
gräshopporna slipade i det våta och doftfyllda gräset.
Ingevald hörde, hur den lågmälde predikaren slutligen stannade framför
Tova och frågade, vad hon trodde om döden.
--Därom tänka vi trälar ingenting, svarade hon. Tor och Frey missakta
oss, och Den enögde vid forsen är finndvärgarnas gud. Jag vet bara,
Jakob, att jag har stor tröst av att höra dig.
--Bättre än du, Tova, har jag då förstått, vad Jakob talat med oss om,
sade bryten, som stod bredvid henne och ännu hade piskan i bältet. Nu ha
vi trälar också fått en gud.
--Så är det, så är det, upprepade Jakob. Jag har talat med er om honom
för att ni skola glädjas och vänta och inte sätta er upp mot era
husbönder, om de en dag befalla er att dyrka den nye guden. Konungen
trivs inte längre hos de blotande hedningarna i Uppsala utan bor hellre
när mina bröder i Skara. Hundratals tignarmän och hövdingar samlas där
var påsk och midsommar för att taga kristnan. Tålamod, tålamod och
längtan, det var er arvedel, men hädanefter skall den tindra. Jag giver
er nu var och en en nypa salt, så långt saltet räcker i min påse. Jag
besvärjer dig, saltets väsende, vishetens låga, att du i din
hemlighetsfulla kraft blir ett hälsosamt botemedel till allt onts
fördrivande. Jag besvärjer dig vid den nye guden och hans sons kärlek.
Och jag går nu fram till så många av er, som jag kan nå, och blåser er
över ansiktet. Fly bort, du mörksens hövding, du djävul, ur de kroppar,
som jag inviger till boningar åt Gud Herren. Korsets bild tecknar jag
med sot och salt mellan era ögonbryn, att Satan måtte förskräckas, om
han vänder sig om för att åter krypa in i ert innanmäte. Enfaldigt som
jag har lärt det, primsignar jag er alla, både de som stå närmast och de
som hålla sig gömda bakom stenar och buskar. Jag signar och viger er
till Guds kärleks verktyg.
Jakob lade sina händer på Tova och bryten och bad länge. Sedan kysste
han de närmaste och tog upp tiggarpungen ur gräset och begynte åter sin
brådskande vandring. Trälarna kände sig stolta och styrkta, ty de
trodde, att det var Tors hammarsmärke, som han hade tecknat mellan deras
ögonbryn. Mest förundrade det dem likväl att höra berättelsen om, hur
han på det vilda Folketuna tackat för käppslagen.
--Månne han är en träl liksom vi? frågade de och började skiljas åt för
att smyga sig hemåt.
--Jag ser röda lappar bakom enbuskarna, viskade då en kvinna. Det måste
vara sonen från Folketuna. Har han också lyssnat?
--Jag skall inte angiva någon, svarade Ingevald mellan tänderna. Nu har
jag fått veta, var min gud är att finna. Till honom skall jag gå. På
klippan vid forsen står dvärgarnas gud. Där står Den enögde, som jag kan
misshandla och slå, utan att ens en träl skall ömka honom.
Han hörde, att någon följde efter honom med ludna och trippande steg,
men han vände sig icke om. Han vek av åt sidan in på ljungen under
tallarna. Några nästan igengrodda skåror i trädstammarna visade honom,
att han var på rätt stråt, men det hade blivit sent och ibland måste
han stanna för att urskilja dem. Då stannade också stegen bakom honom.
Hans skjorta fastnade oupphörligt mot kvistarna. Det var honom en fröjd
att häftigt rycka den med sig, så att lapparna sletos loss och hängde
som trasor. Suset från forsen sade honom snart, att han icke längre
kunde gå vilse. Här ledde en upptrampad stig, ty här låg Jorgrimmes
kula, och längre ut bakom stenrösen yrde skummet.
Där stod guden i halvljuset på hällen utan att kasta någon skugga.
Upplyft på fyra andra mindre stenar var han föga ansenlig till sin
storlek och smalnade uppåt som en mortelstöt. Mitt ur klippstycket
stirrade ett mörkt hål som efter en jättes finger, och det var den
fruktades öga.
Ingevald lutade sig på armbågen över guden och såg ned i forsen. Han
märkte fortfarande, att han icke var ensam. De vittrande horn och ben
efter offerdjur, som övervuxna med mossa lågo kringströdda över berget,
knastrade bakom honom som trampat ris. Han förstod också, vem det var.
Genast från första stunden hade han anat, att det var modern, som följde
efter honom.
När han böjde huvudet litet åt sidan, kunde han igenkänna henne. Hon
stannade ett stycke från honom vid branten och såg också ned i det
brunsvarta skogsvattnet, som först i virvlarna skummade upp och blev
vitt. De stodo länge på det sättet, som hade de icke vetat av varann.
Aldrig förr hade han lagt märke till att hon var så liten och redan så
förhärjad och avskräckande ful. Är det hon, som har fött mig till
livet? tänkte han.
--Ingevald, sade hon slutligen. Jag var bland de andra trälarna, och jag
hörde, vad du mumlade mellan tänderna. Därför gick jag efter dig.
--Du är rädd, att jag skall gissla Umasumbla, stenguden?
--Nej, jag fruktade att du inte skulle ha mod därtill. Tag du hämnd, min
son. Hämnden är lisan och fröjden i världen. Och lär dig sedan att älska
allt, som är av guld och silver. Det är det enda, som är värt en dags
mödor.
Hon gick litet närmare. När hon stod där alldeles invid honom och
tuggade stensöta och smällde med tungan och talade med tummarna, fick
han avsky för henne, så att han ej längre kunde kalla henne mor.
--Jag känner nog, sade hon och skälvde på rösten, det du i natt lånat
Ulv Ulvssons ögon och att det är med dem du ser på mig. Bättre vore, om
de brunne som en verklig skogsulvs. Svider det inte ännu i din kind
efter slaget? Inte en stund längre vill jag stanna hos en husbonde, som
utan att hämnas låtit oss svälja en sådan skymf som i dag. Jag skulle då
förgiva honom eller sticka ned honom under sömnen.
--Så gå då! Gå hem till Jorgrimmes kula!
--Jorgrimme är död. Här på hällen offrade han min syster åt Den enögde
för att förlänga sitt liv. Men från den stunden blev han oglad och kände
aldrig mer någon trevnad. Då gick han in i högen och stack sig själv med
stenkniven. Och när jag kom dit och fann, att han var död, ställde jag
hans fiskdon och grytor omkring honom. Och hornet Månegarm satte jag i
hans stela händer. Sedan täckte jag över ingången med jord och torv.
Älgen betar över hans huvud. Ingen skall hitta dit, liksom han själv ej
visste varifrån han kom. Ja, gå, gå, dvärgkvinna! Det sägs, att du
stammar från forna hövdingar, som bodde långt i norr, där kvinnorna ha
skägg och jaga uroxen med pilbåge och övervinna jotnarna med sina
besvärjelsesånger. Där voro de vida öknarna fulla av snö och villebråd,
och där härskade dvärgarna. Ack, de ha blivit fattiga och få! Nu hör man
nästan aldrig, att någon möter en dvärg i skogen, och här i bygden voro
vi de sista. Ja, gå, gå, dvärgkvinna, i dagar och nätter, du möter ändå
ingen gelike. Men när dvärgarna sluta att tala, glömma de snart alla ord
och kunna bara vina och skria med stormen.
--Ja, gå, gå! upprepade han bittert. Vada över strömmen nedanför det
sista fallet. Där sluta alla stigar. Där börjar ödemarken. Varför gav du
mig livet, om du inte vågar att taga det ifrån mig? En träl kan köpa sig
fri och bli lika god som någon annan, men hur skall jag någonsin kunna
köpa mig fri från allt det onda, som jag ärvde från dig. Mina bröder
visste vad de gjorde, när de gömde sig i avlägsna länder. Vad skall det
bli av Folke Filbyters gård och ätt? Varken örnar eller duvor krypa fram
ur en mullvadsgång. Till oss kommer man för att sälja salt, och sedan
spottar man på tröskeln. Om jag också rakar mitt huvud och färgar mina
kinder, så sitter ändå blodsarvet efter dig i mina inälvor. Kan någon
olycka vara större? Stengud, Stenpanna, Umasumbla, gud vid forsen, hjälp
oss!
Med ett gapskratt slog han armarna om stenguden och lyfte honom. Han
visste icke varifrån han fick en sådan styrka. Följd av gnistor och
dunder störtade Den enögde från sin tron och rullade ned i forsen. Där
blev han liggande med ryggen uppåt och översköljd av skummet, så att
ingen mer kunde skilja honom från de andra stenarna.
--Dvärgbarn, dvärgbarn! framstötte modern med ett segerrop. Nu var det
mitt blod i dina armar. Nu förspörjer jag, att du har hämndens eldslåga.
Varför lät jag dig aldrig dricka ur Månegarm? Varför satte jag hornet
hos den döde och otörstige? Vi skola riva upp högen, Ingevald. Vi skola
plundra Jorgrimme i hans gravkammare och taga från honom hans klenod.
Ser du, alla människor ha önskningar, men de ligga som små vackra barn i
sina hängvaggor och småle utan att veta, vad de vilja. Men jag skall
bjuda dig en dryck, så att de små barnen resa sig ur vaggorna som
vidunder och varghundar och till sist vilja sluka både stjärnor och
måne. Och vore du kristen, skulle du till och med åtrå det osynliga
bortom tingen. Visa mig dina händer, så att jag får se, att du har nog
vassa naglar för att gräva. Och säg mig om du vill?
--Jag vill! svarade han.
Hon tog honom om handloven och de sprungo över ormbunkarna till
Jorgrimmes kula. De revo upp torvorna och jorden och näverstyckena och
kröpo in till honom.
--Jorgrimme, ropade hon i örat på den döde. Här sitter du bland dina
fiskdon och grytor, men vi komma för att taga ifrån dig det bästa du
äger.
Jorgrimme var styv och torr, och när hon släppte honom, föll han mot
väggen. Där blev han sittande med knäna uppdragna och händerna om
Månegarm. Då tog hon ifrån honom hornet och fyllde det ur krukan och
drack. Sedan räckte hon det åt sonen. Gång på gång fyllde hon det, så
att det rann över.
--Drycken är surnad och besk, men jag är törstig, sade han.
Då fyllde hon det för sista gången med den grumlade bottenlagen i
krukan.
--Jorgrimme! ropade hon. Ännu sitter du och räcker ut händerna, men de
ha ingenting att hålla om. Vi ha tagit ifrån dig hornet.
Hon rörde på läpparna för att forma flera ord, men de ville icke längre
lyda henne, och vansinne tändes i hennes ögon. Det var det vansinne, som
alltid låg på lur i dvärgarnas själ, men som icke gjorde dem slösinta
och sorgsna utan kom som en glad lättnad och oändlig lycka. Vansinnet
lät deras människohamn falla, så att de återförenades med allt det
hemlighetsfulla omkring dem, med vind och väder och vildmark och djur.
Hennes önskningar kröpo nu ur sina små barnvaggor som rysliga
varghundar. Hon längtade att bli en av de vittberömda valor, som med
långa kattskinnshandskar och framdragna huvor brukade komma till
gårdarna. Med vördnad och förskräckelse blevo de inledda i stugorna och
rikligt undfägnade, och överst på anrättningen lades ett stekt
ormhjärta. Det visste hon. Att skrämma människorna, att bli skydd för
sin ondska och höra gråt, det var vad hon längtade till. Lätt som en
liten fågel med yviga dun och stora vingar skulle hon flyga med stormen
utefter skogsåsarna och utefter dikesrenarna. Mitt i natten skulle hon
rycka upp stugdörrarna, kasta omkring kvastarna, hälla vatten över
glöden på härden och med ett ohyggligt skrik väcka de sovande utan att
någonsin bli sedd och fångad. Små spenbarn skulle hon stjäla och byta
bort. Hon skulle gå många mil för att under den heliga midvintersnatten
lägga dem hos en främmande mor eller hos en ung mö. Flera gånger
försökte hon att tala. Munnen gick oupphörligt och blev än smal och lång
och än rund och öppen. Men hon kunde icke draga sig till minnes några
andra läten än de, som hon förr i tiden hade hört kring Jorgrimmes hög.
Hon pep som en syrsa och knarrade som en gräshoppa. Under det att hennes
ansikte med många ryckningar förvred sig på olika sätt allt efter de
olika ljuden, härmade hon nattskärrans spinnande och surrande. Slutligen
knäppte hon händerna om nacken på sonen och med ansiktet lyft uppåt
framvisslade hon ett skärande och genomträngande vin. Då han såg på
henne, tvangs han oemotståndligt att stämma in i samma ihållande
vin--och det genskallade över skogarna.
Blodet steg upp för hans ögon så att han tyckte sig stirra på henne
genom rödaktiga hinnor. Sedan försvann för långa stunder allt klart
medvetande, och han visste icke, hur han åter tog sig upp i det fria
eller hittade hemvägen. Hon framvisslade flera gånger samma stormgnyende
vin, och för var gång föll han in med vild styrka, men hon var redan
långt borta. Rösten kom från vadstället, där alla stigar upphörde och
ödemarken begynte. Hans tinningar bultade och voro iskalla. Och det
förundrade honom att han gick och bar något i famnen, som var halt och
glatt att hålla i men icke tungt.
Först då han blev våt om fötterna och kvistarna slutade att sticka och
riva honom, förstod han, att han åter trampade i högt ängsgräs. Han
kände igen, att det var Folketunas mörka gavel, som äntligen kom emot
honom i skymningen och stängde vägen.
Trälarna voro redan tillbaka och snarkade på golvet i stugan. Innanför
avbalkningen låg Tova bland getterna och fåren och suckade. Utan att
släppa hornet, kastade han sig ned i halmen på första fria och lediga
ställe. Det föreföll honom att modern satt på hans bröst och
framvisslade sitt ihållande vin, men att han icke längre kunde stämma i,
därför att hon stödde armbågen på hans strupe.
--Du jämrar i sömnen, sade Tova. Vänd dig på andra sidan.
--Ja, svarade han. Jag hittade ett gammalt dryckeshorn i skogen och det
vållar onda drömmar.
Mot morgonen hemkom Folke Filbyter. Han bar ännu Ulv Ulvssons mantel,
fast den nu var överstänkt med fläckar av mjöd och mungott. Han ropade
till Tova, att hon genast skulle stiga upp och fyra på under kittlarna.


6.

Folke Filbyter tog ut sina bästa sadeldon på gårdsvallen och lät feja
dem, ty han och sonen skulle rida till Ulv Ulvsson på fästningastämma.
Under det att trälarna sysslade härmed, begynte de ropa och peka mot
skogen. Fortare än någon förmådde att uppfatta, vad som var på färde,
hade de flockat sig framför dörren.
Mellan ekarna närmade sig en brunsvart hop av besynnerliga
människovarelser. Finndvärgar var det ej, därtill voro de för stora. Ej
heller voro de av Ulv Ulvssons husfolk, ty de buro icke trälars grå
vadmal utan skjortor och mantlar av alla möjliga tyg och färger. Och
mitt ur trasorna blänkte de allra präktigaste söljor och knäppen. Deras
ansikten voro otvättade och mörka som klumpar av fräknig ekved. På
männen växte skägget ända upp över kinderna. Några av kvinnorna hade
huvudkläden, som fordom varit vita och som visade, att de voro förfallna
och förvildade horgabrudar, som lupit bort från sina offerställen och
källor. Främst gick en man, som var högre än alla de andra, och på axeln
höll han en klubba av det vanliga slag, som bönderna brukade, när de
slogo pålar i jorden. Han räckte upp högra handen för att visa, att han
var god vän och att det icke var fråga om något överfall.
--Har ditt folk blivit blint, Folke Filbyter, sade han, efter det inte
känner igen gamla vänner? Vi ha annars ofta råkats vid kärret och hjälpt
varann med de motsträviga vägfararna. Har du blivit rädd för Älg
Klubbehövding och hans stigmän? Eller har din bekantskap med den ädle
Ulv Ulvsson gjort dig så högfärdig, att du inte längre vill kännas vid
så tarvliga strykare? Säg bara ut, så att jag får besked.
Fruktan var något, som aldrig fått rum i Folke Filbyters sinne. Så snart
han såg, vilka han hade framför sig, befallde han genast trälarna att
åter gå till sina sysslor. Men då begynte Älg Klubbehövding och alla
hans följeslagare att hälsa med de djupaste vördnadsbetygelser, och den
mest hängivna och oförställda beundran lyste ur deras ögon. Det var
första gången som någon hälsade Folketunas bonde med sådan aktning.
--I ett fall äro vi jämlikar, vi två, fortsatte Älg Klubbehövding och
böjde sig allt ödmjukare. Du har begått urbotabrott som jag. Du har
låtit överfalla badande och sovande. Du är nidingsman som jag, men
tillika vet du att hålla dig som storbonde på din rika gård, och jag är
vid din sida bara en fuskare i yrket. Därför hysa vi också alla här för
dig en uppriktig beundran. Vi ha alltid behandlat dig som en av de våra