Folkungaträdet - 03

  rädd, Ingevald. Han är vår granne och vill dig inte illa. Kom bara hit,
  så skall jag själv leda dig fram till honom. Han talade med stränga ord
  som alla storbönder, men nu börjar jag ana, vad han menar. Det behövs
  män på tinget. Men jag har långt till ord, och jag har suttit länge
  stilla. Min brynja hänger så ihoprostad, att jag inte längre kan skaka
  ut den. Du skall få vapen och en ny brynja, Ingevald, och du skall gå
  till tinget i mitt ställe.
  Han sköt fram sonen, men Ulv Ulvsson, som ännu mindes det spetsiga
  svaret på gåtan, kände föraktfullt på hans sträva hästhår och gav honom
  ett slag tvärs över kinden.
  --Se här, sade han, din son har hästhår, och kinden är läderaktig och
  kan inte rodna, inte ens för ett slag. Det är tecken på finnblod. En
  finndvärg kan inte rodna, hur mycket man nyper och slår honom i ansiktet
  eller skämmer ut honom. Bland fria män på tinget skulle inte många
  lyssna till en sådan, om du också själv ginge med och erkände honom. Det
  hade varit bättre, om du i tid satt ut det barnet i skogen. Bonde, är
  det med slik avkomma du tänker grunda gård och ätt?
  Folke Filbyter grep honom i manteln. En sådan skymf mitt inför det
  samlade husfolket hade han aldrig varit med om, och Ulv Ulvssons
  högdragna och lugna hån förbryllade och förstummade honom. Den storrika
  husbonden på Folketuna började stamma, och Ingevald viskade till honom:
  --Vill du, far, så går jag och stänger dörren, medan du slår ned honom.
  Bryten och jag får sedan bära honom till kärret.
  --Jag har god hörsel, fortsatte Ulv Ulvsson. Jag vet nog också, att om
  jag kärar mot dig vid tinget och låter gräva i kärret, blir du illa
  fast. Därmed skulle jag heller inte dröja en enda dag, om inte klokheten
  sade mig, att vi bönder och grannar nu behövde hålla samman mot de
  kristna.
  Folke Filbyter besinnade sig och släppte hans mantel.
  --Du är vapenlös, Ulv Ulvsson, och du står under mitt tak. Är det med
  skymf du tänker lämna mig, då lovar jag, att ditt hus skall brinna redan
  i natt. Men var det allvar nyss, när du ville, att det skulle bli
  annorlunda här på Folketuna och att vi skola bli bundsförvanter, då kör
  du mig nu strax i din egen vagn till den rikaste gården i hela häradet.
  Och där blir du böneman för min son, så att han gör ett gott gifte. Jag
  har nog själv länge betänkt, att allt inte kan gå som hittills. För min
  del kan det vara detsamma, men Ingevald börjar bli vuxen och han får ett
  stort arv. Har du förstått mitt villkor, så låna mig nu din blå mantel.
  Min grå vadmal är ingen brudfägnad. Jag vill se den bonde, som kan säga
  nej, när Folke Filbyter friar för sin son med dvärgkvinnan!
  --Den rikaste gården i häradet, näst Folketuna, det är min.
  Folke Filbyter ryckte till, som hade en lönndörr oväntat sprungit upp
  och visat honom en trappa, om vilken han förut aldrig haft en
  föreställning. Han var icke skicklig nog att förställa sig. Nya och
  plötsliga tankar korsades i hans huvud. Det föreföll honom, att han
  själv i en hast hade förvandlats till den överlägsne, som hade att tala
  och råda. Med en sidoblick, som blev förnärmande i sin misstro, sänkte
  han rösten och halvviskade:
  --Granne, du bär flera ärenden på hjärtat än du låtsats.
  Därmed gav han Ulv Ulvsson ett slag på skuldran, men ännu en gång ryckte
  han till av förundran. Det var inför det dystra allvar, som vid hans ord
  lägrade sig på gästens ansikte.
  --Mitt ärende har jag redan sagt dig, svarade slutligen Ulv Ulvsson
  efter att länge ha stått tyst, som ville han helst slippa alla
  bekännelser. Likväl bör jag inte neka att under vägen hit kom jag på
  många tankar. Hur du hade det inom skål och vägg visste jag inte mycket
  om. När jag stod vid råmärket mellan våra ägor och vattnade oxen i
  bäcken, besinnade jag, att du kanske hade barn liksom jag och att ett
  gifte säkrare än annat kunde betrygga ett förbund mellan gårdarna.
  --Nu talar du uppriktigt, Ulv Ulvsson.
  --Och därmed skall jag fortsätta. När jag fick träffa dig i din sal och
  se din son, voro de tankarna fort bortblåsta. Din son är en vanbörding,
  och jag håller min dotter för god att bättra upp ditt ätteblod.
  --Dagarna bli långa för en mö, som sitter och väntar på friare, kära
  granne, och du skall inte vara hård mot henne. Här skall din dotter få
  det bra. Hon skall få bo hos mig och vara samman med mig om disk och
  duk.
  --Ännu har jag inte sett någon duk i ditt hus, Folke Filbyter, och min
  dotter trivs gott där hon är, under mitt ris. På ditt Folketuna råder
  varken skick eller sed. Trälarna stirra, som om de aldrig förr sett en
  människa i hela kläder.
  --Vet du, att jag har varit hövding och haft tre skepp på havet?
  Ulv Ulvsson log.
  --Det låter som en saga, men det sägs, att den skall vara sann.
  --Den förste tiggaren har i dag kommit till trakten, Ulv Ulvsson. Vad
  sådana vårfåglar varsla, har du nyss sagt oss. Välj själv, om du vill ha
  förbund eller strid mellan gårdarna.
  Ulv Ulvsson vände sig halvt åt sidan för att gå, men betvang sig.
  --Däröver bestämmer inte jag ensam, svarade han motsträvigt.
  --Du har då vuxna söner?
  --De bli hårda nötter att knäcka på en fästningastämma. Du skall likväl
  inte tro, att jag är övermodig, därför att jag är av gammal
  lagmanssläkt. Vem kan säga det förut, om inte din smalaxlade sons granna
  klutar bättre behaga mina barn än mig? Jag har trätt in under ditt tak,
  och du är därför i din rätt att också stiga under mitt. Du kan då själv
  framställa vilka frågor dig bäst lyster. Vill du utsätta dig för avslag
  och kanske spe, blir det din sak. Så hotande som tiden är, skulle jag
  åka hem lugnare, om jag kunde tänka mig en klok uppgörelse. Vänner bli
  vi aldrig, men det är min önskan, att vi åtminstone aldrig bli fiender.
  Här har du min mantel. Var det inte så, att du ville låna den?
  Folke Filbyter svepte om sig manteln och häktade den. Han gick bort i
  hörnet till sin kista och tog fram en ask av lindträ. I den låg det en
  liten krona, vars gyllene eklöv voro alldeles mjuka och böjliga som på
  en levande krans. Trälarna hade aldrig beskådat en sådan härlighet. De
  sträckte sig över varann för att kunna se bättre, och i detta ögonblick
  kände de för första gången en verklig vördnad för sin husbonde.
  --Denna skall hon få, sade han. Och en silversömmad huvudbindel skall
  hon få och fingerguld och ärmkappa och nyckelring... och en sadlad
  mjölkvit gångare. Du skall se, Ulv Ulvsson, att jag kan bjuda högt!
  Ulv Ulvsson hjälpte honom tankspridd upp bredvid sig i vagnen, som var
  trång för en så bred sidoman. Folke Filbyter satt med asken i knät, och
  under det att vagnen vände på gårdsvallen och åkte bort, hörde de
  kringstående trälarna, hur han fortsatte att bjuda.
  --Två silverskedar skall hon ha, ropade han, och två hundraden vadmal
  och tjugu alnar linne... och åkläde och underdyna, stoppad med
  fågeldun... och bänkdyna med gudväv... och femtio mark bränt silver med
  flämskt stadsmärke. Och var och en av bröderna skall ha en skjorta med
  silverknappar... och själv skall du ha så mycket tröskad säd, som två
  par oxar kunna köra i två vännor. Jag vill se vem som säger nej. Du
  kutige och hjulbente Asa-Tor!
  
  
  5.
  
  Det blev tyst i huset, när vagnen hade rullat bort. Genom att ännu en
  gång höja piskan omvänt lät bryten trälarna förstå, att de voro lediga
  för kvällen. De linkade ut i en grå flock.
  Ingevald stod kvar innanför dörren. Skymfen brände i hans sinne med en
  sådan smärta, att den tycktes honom oläklig. Med ens hade den öppnat
  hans ögon, så att han såg barkbitarna och smutsen i rummet. Han kände
  för första gången, hur fränt det luktade från hudarna på väggen. Han såg
  pinsamt klart, hur förvildad och litet vördnadsbjudande fadern tett sig,
  när han med sin ask i knät skrytande och högröstad åkte bort bredvid den
  allvarlige Ulv Ulvsson. Ingevald hade aldrig hört någon tala så stolt
  och manligt som Ulv Ulvsson, och begärligt hade han lyssnat efter vart
  hans ord. Det gnagde och plågade honom också, när han tänkte på den
  gamle Jakob, som han hade slagit. Ännu kunde han på sina tinningar känna
  de kalla läpparna.
  Han sprang ut för att följa med trälarna, som han brukade, men han kunde
  ej finna dem. Vad var det då de viskade om nyss, när de gingo förbi
  honom? Det förundrade honom också, att Tova icke kröp tillbaka in i
  fårfållan i hörnet utan gick ut med de andra.--Ingevald! ropade en
  släpande röst från bodarna, men när han kom dit fanns ingen människa.
  Kreaturen voro i vall, och han gick utefter de tomma båsen, där
  spindlarna spunno.--Ingevald! ropade en annan trälstämma långt borta på
  andra sidan stugan, men där kunde han heller icke hitta någon. Han
  började ana, att trälarna smögo sig undan och med flit sökte vilseleda
  honom genom att kalla på honom från olika håll. Hade han då nu blivit så
  föraktad, att till och med trälarna gömde sig för honom? Var det då hans
  skuld, att hans mor icke var en fri odalkvinna?
  Hur han än letade, kunde han icke träffa någon. Den smala och trasgranna
  bondesonen, som skulle ärva hela den storrika gården, stod ensam mellan
  hjulspåren i det nedtrampade gräset, och på gavelhörnens ormhuvud sutto
  skatorna och skrattade åt det öde Folketuna.
  Då drog han sig till minnes, att flera av trälarna smugit sig bort under
  de sista nätterna. De andra hade viskat med varann och ibland snyftat
  men alltid tystnat och låtsats sova, så snart han satte sig upp i
  halmen. Det var något, som de ville dölja för honom. Han ruvade därpå,
  förbittrad som han nu kände sig mot alla på gården och mot sitt eget
  liv.
  Han begynte gå utan mål och mening uppåt skogen, endast för att kunna
  kväva den gråt, som tryckte honom om strupen. Sommarkvällen bredde sig
  klar och stilla, och ekarna föreföllo ännu större i sin orörlighet.
  Flitigare än bina brummade ännu en stund de raggiga humlorna i luften,
  innan de kröpo in i sina mossbon. Utan att veta det stod han länge och
  såg på en ekorre, som stack ut huvudet genom fönstret på sitt hus för
  att undersöka vädret. Då det befanns klart och utan minsta stormsky,
  slet den röda väderspåmannen bort stoppningen ur dörren och begynte att
  kasta ut nötskal över skurdtemplet nedanför trädet. Smattrandet mot det
  trasiga nävertaket väckte Ingevald, och han vände sig bort för att
  slippa se belätet inne i templet. Det gjorde han halvt av rädsla men
  ännu mer av blygsel. Han tyckte sig icke längre tillhöra den stam, som
  skogstemplens gudar beskyddade.
  Vid vägen låg också en källa, som var berömd för sin goda och
  människovänliga vattenande. Han brukade ofta sitta där och
  självförälskad spegla de skrikande lapparna och öronens stora
  silverringar. När han mycket länge såg i det klara vattnet, hände det,
  att han till sist tyckte sig skönja källdisens bleka ansikte och greps
  av en vild lust att kasta sig ned till henne i hennes armar. Men när han
  nu böjde sig över källan, såg han sig själv med Ulv Ulvssons ögon.
  --Se här, snyftade han, kinden är som läder. Hur hårt jag nyper och
  slår, kan den inte rodna. Och håret är strävt hästhår. Aldrig får jag
  stå på tingsstället bland friborna odalmän. Går jag nu dit, lär ingen
  vilja höra mig. Och alla komma att le åt mina klutar.
  Han slet i den brokiga skjortan och spottade föraktfullt på sin egen
  bild i källan.
  Beständigt driven framåt av sina gäckade önskesyner, var det hela tiden
  just mot tingsstället som han vände sin gång. Den blev allt häftigare
  och snabbare. Han mumlade, att finge han aldrig stå där med andra,
  skulle han åtminstone ensam tala till de döva domarstenarna om sina
  olyckor.
  Ekskogen glesnade småningom för odlade fält, som längre bort kantades av
  mörka åsar. Där gärdet tog vid, reste sig tingshöjden. Till sin häpnad
  fann han, att det var fullt av människor innanför ringen av de väldiga
  stenarna. Därför att han vant sig att alltid känna som en träl, var hans
  första tanke att gömma sig, liksom om han varit ute i olovliga ärenden.
  Han böjde sig ned bakom en buske. Likväl upptäckte han snart, att det
  icke fanns några blå mantlar bland de församlade utan endast trälars grå
  vadmal. Han igenkände flera av de trälar, som hade smugit sig undan från
  faderns gård, och vid en av stenarna satt den livströtta Tova och
  suckade som alltid. Det var då för att i skymning och hemlighet hålla
  träl-ting, som de varit borta de sista nätterna? Och lagmannen, som stod
  i mitten och talade, var den gamle Jakob med sin stav. När han stundvis
  knäppte händerna och bad tyst, blev det alldeles stilla, och
  gräshopporna slipade i det våta och doftfyllda gräset.
  Ingevald hörde, hur den lågmälde predikaren slutligen stannade framför
  Tova och frågade, vad hon trodde om döden.
  --Därom tänka vi trälar ingenting, svarade hon. Tor och Frey missakta
  oss, och Den enögde vid forsen är finndvärgarnas gud. Jag vet bara,
  Jakob, att jag har stor tröst av att höra dig.
  --Bättre än du, Tova, har jag då förstått, vad Jakob talat med oss om,
  sade bryten, som stod bredvid henne och ännu hade piskan i bältet. Nu ha
  vi trälar också fått en gud.
  --Så är det, så är det, upprepade Jakob. Jag har talat med er om honom
  för att ni skola glädjas och vänta och inte sätta er upp mot era
  husbönder, om de en dag befalla er att dyrka den nye guden. Konungen
  trivs inte längre hos de blotande hedningarna i Uppsala utan bor hellre
  när mina bröder i Skara. Hundratals tignarmän och hövdingar samlas där
  var påsk och midsommar för att taga kristnan. Tålamod, tålamod och
  längtan, det var er arvedel, men hädanefter skall den tindra. Jag giver
  er nu var och en en nypa salt, så långt saltet räcker i min påse. Jag
  besvärjer dig, saltets väsende, vishetens låga, att du i din
  hemlighetsfulla kraft blir ett hälsosamt botemedel till allt onts
  fördrivande. Jag besvärjer dig vid den nye guden och hans sons kärlek.
  Och jag går nu fram till så många av er, som jag kan nå, och blåser er
  över ansiktet. Fly bort, du mörksens hövding, du djävul, ur de kroppar,
  som jag inviger till boningar åt Gud Herren. Korsets bild tecknar jag
  med sot och salt mellan era ögonbryn, att Satan måtte förskräckas, om
  han vänder sig om för att åter krypa in i ert innanmäte. Enfaldigt som
  jag har lärt det, primsignar jag er alla, både de som stå närmast och de
  som hålla sig gömda bakom stenar och buskar. Jag signar och viger er
  till Guds kärleks verktyg.
  Jakob lade sina händer på Tova och bryten och bad länge. Sedan kysste
  han de närmaste och tog upp tiggarpungen ur gräset och begynte åter sin
  brådskande vandring. Trälarna kände sig stolta och styrkta, ty de
  trodde, att det var Tors hammarsmärke, som han hade tecknat mellan deras
  ögonbryn. Mest förundrade det dem likväl att höra berättelsen om, hur
  han på det vilda Folketuna tackat för käppslagen.
  --Månne han är en träl liksom vi? frågade de och började skiljas åt för
  att smyga sig hemåt.
  --Jag ser röda lappar bakom enbuskarna, viskade då en kvinna. Det måste
  vara sonen från Folketuna. Har han också lyssnat?
  --Jag skall inte angiva någon, svarade Ingevald mellan tänderna. Nu har
  jag fått veta, var min gud är att finna. Till honom skall jag gå. På
  klippan vid forsen står dvärgarnas gud. Där står Den enögde, som jag kan
  misshandla och slå, utan att ens en träl skall ömka honom.
  Han hörde, att någon följde efter honom med ludna och trippande steg,
  men han vände sig icke om. Han vek av åt sidan in på ljungen under
  tallarna. Några nästan igengrodda skåror i trädstammarna visade honom,
  att han var på rätt stråt, men det hade blivit sent och ibland måste
  han stanna för att urskilja dem. Då stannade också stegen bakom honom.
  Hans skjorta fastnade oupphörligt mot kvistarna. Det var honom en fröjd
  att häftigt rycka den med sig, så att lapparna sletos loss och hängde
  som trasor. Suset från forsen sade honom snart, att han icke längre
  kunde gå vilse. Här ledde en upptrampad stig, ty här låg Jorgrimmes
  kula, och längre ut bakom stenrösen yrde skummet.
  Där stod guden i halvljuset på hällen utan att kasta någon skugga.
  Upplyft på fyra andra mindre stenar var han föga ansenlig till sin
  storlek och smalnade uppåt som en mortelstöt. Mitt ur klippstycket
  stirrade ett mörkt hål som efter en jättes finger, och det var den
  fruktades öga.
  Ingevald lutade sig på armbågen över guden och såg ned i forsen. Han
  märkte fortfarande, att han icke var ensam. De vittrande horn och ben
  efter offerdjur, som övervuxna med mossa lågo kringströdda över berget,
  knastrade bakom honom som trampat ris. Han förstod också, vem det var.
  Genast från första stunden hade han anat, att det var modern, som följde
  efter honom.
  När han böjde huvudet litet åt sidan, kunde han igenkänna henne. Hon
  stannade ett stycke från honom vid branten och såg också ned i det
  brunsvarta skogsvattnet, som först i virvlarna skummade upp och blev
  vitt. De stodo länge på det sättet, som hade de icke vetat av varann.
  Aldrig förr hade han lagt märke till att hon var så liten och redan så
  förhärjad och avskräckande ful. Är det hon, som har fött mig till
  livet? tänkte han.
  --Ingevald, sade hon slutligen. Jag var bland de andra trälarna, och jag
  hörde, vad du mumlade mellan tänderna. Därför gick jag efter dig.
  --Du är rädd, att jag skall gissla Umasumbla, stenguden?
  --Nej, jag fruktade att du inte skulle ha mod därtill. Tag du hämnd, min
  son. Hämnden är lisan och fröjden i världen. Och lär dig sedan att älska
  allt, som är av guld och silver. Det är det enda, som är värt en dags
  mödor.
  Hon gick litet närmare. När hon stod där alldeles invid honom och
  tuggade stensöta och smällde med tungan och talade med tummarna, fick
  han avsky för henne, så att han ej längre kunde kalla henne mor.
  --Jag känner nog, sade hon och skälvde på rösten, det du i natt lånat
  Ulv Ulvssons ögon och att det är med dem du ser på mig. Bättre vore, om
  de brunne som en verklig skogsulvs. Svider det inte ännu i din kind
  efter slaget? Inte en stund längre vill jag stanna hos en husbonde, som
  utan att hämnas låtit oss svälja en sådan skymf som i dag. Jag skulle då
  förgiva honom eller sticka ned honom under sömnen.
  --Så gå då! Gå hem till Jorgrimmes kula!
  --Jorgrimme är död. Här på hällen offrade han min syster åt Den enögde
  för att förlänga sitt liv. Men från den stunden blev han oglad och kände
  aldrig mer någon trevnad. Då gick han in i högen och stack sig själv med
  stenkniven. Och när jag kom dit och fann, att han var död, ställde jag
  hans fiskdon och grytor omkring honom. Och hornet Månegarm satte jag i
  hans stela händer. Sedan täckte jag över ingången med jord och torv.
  Älgen betar över hans huvud. Ingen skall hitta dit, liksom han själv ej
  visste varifrån han kom. Ja, gå, gå, dvärgkvinna! Det sägs, att du
  stammar från forna hövdingar, som bodde långt i norr, där kvinnorna ha
  skägg och jaga uroxen med pilbåge och övervinna jotnarna med sina
  besvärjelsesånger. Där voro de vida öknarna fulla av snö och villebråd,
  och där härskade dvärgarna. Ack, de ha blivit fattiga och få! Nu hör man
  nästan aldrig, att någon möter en dvärg i skogen, och här i bygden voro
  vi de sista. Ja, gå, gå, dvärgkvinna, i dagar och nätter, du möter ändå
  ingen gelike. Men när dvärgarna sluta att tala, glömma de snart alla ord
  och kunna bara vina och skria med stormen.
  --Ja, gå, gå! upprepade han bittert. Vada över strömmen nedanför det
  sista fallet. Där sluta alla stigar. Där börjar ödemarken. Varför gav du
  mig livet, om du inte vågar att taga det ifrån mig? En träl kan köpa sig
  fri och bli lika god som någon annan, men hur skall jag någonsin kunna
  köpa mig fri från allt det onda, som jag ärvde från dig. Mina bröder
  visste vad de gjorde, när de gömde sig i avlägsna länder. Vad skall det
  bli av Folke Filbyters gård och ätt? Varken örnar eller duvor krypa fram
  ur en mullvadsgång. Till oss kommer man för att sälja salt, och sedan
  spottar man på tröskeln. Om jag också rakar mitt huvud och färgar mina
  kinder, så sitter ändå blodsarvet efter dig i mina inälvor. Kan någon
  olycka vara större? Stengud, Stenpanna, Umasumbla, gud vid forsen, hjälp
  oss!
  Med ett gapskratt slog han armarna om stenguden och lyfte honom. Han
  visste icke varifrån han fick en sådan styrka. Följd av gnistor och
  dunder störtade Den enögde från sin tron och rullade ned i forsen. Där
  blev han liggande med ryggen uppåt och översköljd av skummet, så att
  ingen mer kunde skilja honom från de andra stenarna.
  --Dvärgbarn, dvärgbarn! framstötte modern med ett segerrop. Nu var det
  mitt blod i dina armar. Nu förspörjer jag, att du har hämndens eldslåga.
  Varför lät jag dig aldrig dricka ur Månegarm? Varför satte jag hornet
  hos den döde och otörstige? Vi skola riva upp högen, Ingevald. Vi skola
  plundra Jorgrimme i hans gravkammare och taga från honom hans klenod.
  Ser du, alla människor ha önskningar, men de ligga som små vackra barn i
  sina hängvaggor och småle utan att veta, vad de vilja. Men jag skall
  bjuda dig en dryck, så att de små barnen resa sig ur vaggorna som
  vidunder och varghundar och till sist vilja sluka både stjärnor och
  måne. Och vore du kristen, skulle du till och med åtrå det osynliga
  bortom tingen. Visa mig dina händer, så att jag får se, att du har nog
  vassa naglar för att gräva. Och säg mig om du vill?
  --Jag vill! svarade han.
  Hon tog honom om handloven och de sprungo över ormbunkarna till
  Jorgrimmes kula. De revo upp torvorna och jorden och näverstyckena och
  kröpo in till honom.
  --Jorgrimme, ropade hon i örat på den döde. Här sitter du bland dina
  fiskdon och grytor, men vi komma för att taga ifrån dig det bästa du
  äger.
  Jorgrimme var styv och torr, och när hon släppte honom, föll han mot
  väggen. Där blev han sittande med knäna uppdragna och händerna om
  Månegarm. Då tog hon ifrån honom hornet och fyllde det ur krukan och
  drack. Sedan räckte hon det åt sonen. Gång på gång fyllde hon det, så
  att det rann över.
  --Drycken är surnad och besk, men jag är törstig, sade han.
  Då fyllde hon det för sista gången med den grumlade bottenlagen i
  krukan.
  --Jorgrimme! ropade hon. Ännu sitter du och räcker ut händerna, men de
  ha ingenting att hålla om. Vi ha tagit ifrån dig hornet.
  Hon rörde på läpparna för att forma flera ord, men de ville icke längre
  lyda henne, och vansinne tändes i hennes ögon. Det var det vansinne, som
  alltid låg på lur i dvärgarnas själ, men som icke gjorde dem slösinta
  och sorgsna utan kom som en glad lättnad och oändlig lycka. Vansinnet
  lät deras människohamn falla, så att de återförenades med allt det
  hemlighetsfulla omkring dem, med vind och väder och vildmark och djur.
  Hennes önskningar kröpo nu ur sina små barnvaggor som rysliga
  varghundar. Hon längtade att bli en av de vittberömda valor, som med
  långa kattskinnshandskar och framdragna huvor brukade komma till
  gårdarna. Med vördnad och förskräckelse blevo de inledda i stugorna och
  rikligt undfägnade, och överst på anrättningen lades ett stekt
  ormhjärta. Det visste hon. Att skrämma människorna, att bli skydd för
  sin ondska och höra gråt, det var vad hon längtade till. Lätt som en
  liten fågel med yviga dun och stora vingar skulle hon flyga med stormen
  utefter skogsåsarna och utefter dikesrenarna. Mitt i natten skulle hon
  rycka upp stugdörrarna, kasta omkring kvastarna, hälla vatten över
  glöden på härden och med ett ohyggligt skrik väcka de sovande utan att
  någonsin bli sedd och fångad. Små spenbarn skulle hon stjäla och byta
  bort. Hon skulle gå många mil för att under den heliga midvintersnatten
  lägga dem hos en främmande mor eller hos en ung mö. Flera gånger
  försökte hon att tala. Munnen gick oupphörligt och blev än smal och lång
  och än rund och öppen. Men hon kunde icke draga sig till minnes några
  andra läten än de, som hon förr i tiden hade hört kring Jorgrimmes hög.
  Hon pep som en syrsa och knarrade som en gräshoppa. Under det att hennes
  ansikte med många ryckningar förvred sig på olika sätt allt efter de
  olika ljuden, härmade hon nattskärrans spinnande och surrande. Slutligen
  knäppte hon händerna om nacken på sonen och med ansiktet lyft uppåt
  framvisslade hon ett skärande och genomträngande vin. Då han såg på
  henne, tvangs han oemotståndligt att stämma in i samma ihållande
  vin--och det genskallade över skogarna.
  Blodet steg upp för hans ögon så att han tyckte sig stirra på henne
  genom rödaktiga hinnor. Sedan försvann för långa stunder allt klart
  medvetande, och han visste icke, hur han åter tog sig upp i det fria
  eller hittade hemvägen. Hon framvisslade flera gånger samma stormgnyende
  vin, och för var gång föll han in med vild styrka, men hon var redan
  långt borta. Rösten kom från vadstället, där alla stigar upphörde och
  ödemarken begynte. Hans tinningar bultade och voro iskalla. Och det
  förundrade honom att han gick och bar något i famnen, som var halt och
  glatt att hålla i men icke tungt.
  Först då han blev våt om fötterna och kvistarna slutade att sticka och
  riva honom, förstod han, att han åter trampade i högt ängsgräs. Han
  kände igen, att det var Folketunas mörka gavel, som äntligen kom emot
  honom i skymningen och stängde vägen.
  Trälarna voro redan tillbaka och snarkade på golvet i stugan. Innanför
  avbalkningen låg Tova bland getterna och fåren och suckade. Utan att
  släppa hornet, kastade han sig ned i halmen på första fria och lediga
  ställe. Det föreföll honom att modern satt på hans bröst och
  framvisslade sitt ihållande vin, men att han icke längre kunde stämma i,
  därför att hon stödde armbågen på hans strupe.
  --Du jämrar i sömnen, sade Tova. Vänd dig på andra sidan.
  --Ja, svarade han. Jag hittade ett gammalt dryckeshorn i skogen och det
  vållar onda drömmar.
  Mot morgonen hemkom Folke Filbyter. Han bar ännu Ulv Ulvssons mantel,
  fast den nu var överstänkt med fläckar av mjöd och mungott. Han ropade
  till Tova, att hon genast skulle stiga upp och fyra på under kittlarna.
  
  
  6.
  
  Folke Filbyter tog ut sina bästa sadeldon på gårdsvallen och lät feja
  dem, ty han och sonen skulle rida till Ulv Ulvsson på fästningastämma.
  Under det att trälarna sysslade härmed, begynte de ropa och peka mot
  skogen. Fortare än någon förmådde att uppfatta, vad som var på färde,
  hade de flockat sig framför dörren.
  Mellan ekarna närmade sig en brunsvart hop av besynnerliga
  människovarelser. Finndvärgar var det ej, därtill voro de för stora. Ej
  heller voro de av Ulv Ulvssons husfolk, ty de buro icke trälars grå
  vadmal utan skjortor och mantlar av alla möjliga tyg och färger. Och
  mitt ur trasorna blänkte de allra präktigaste söljor och knäppen. Deras
  ansikten voro otvättade och mörka som klumpar av fräknig ekved. På
  männen växte skägget ända upp över kinderna. Några av kvinnorna hade
  huvudkläden, som fordom varit vita och som visade, att de voro förfallna
  och förvildade horgabrudar, som lupit bort från sina offerställen och
  källor. Främst gick en man, som var högre än alla de andra, och på axeln
  höll han en klubba av det vanliga slag, som bönderna brukade, när de
  slogo pålar i jorden. Han räckte upp högra handen för att visa, att han
  var god vän och att det icke var fråga om något överfall.
  --Har ditt folk blivit blint, Folke Filbyter, sade han, efter det inte
  känner igen gamla vänner? Vi ha annars ofta råkats vid kärret och hjälpt
  varann med de motsträviga vägfararna. Har du blivit rädd för Älg
  Klubbehövding och hans stigmän? Eller har din bekantskap med den ädle
  Ulv Ulvsson gjort dig så högfärdig, att du inte längre vill kännas vid
  så tarvliga strykare? Säg bara ut, så att jag får besked.
  Fruktan var något, som aldrig fått rum i Folke Filbyters sinne. Så snart
  han såg, vilka han hade framför sig, befallde han genast trälarna att
  åter gå till sina sysslor. Men då begynte Älg Klubbehövding och alla
  hans följeslagare att hälsa med de djupaste vördnadsbetygelser, och den
  mest hängivna och oförställda beundran lyste ur deras ögon. Det var
  första gången som någon hälsade Folketunas bonde med sådan aktning.
  --I ett fall äro vi jämlikar, vi två, fortsatte Älg Klubbehövding och
  böjde sig allt ödmjukare. Du har begått urbotabrott som jag. Du har
  låtit överfalla badande och sovande. Du är nidingsman som jag, men
  tillika vet du att hålla dig som storbonde på din rika gård, och jag är
  vid din sida bara en fuskare i yrket. Därför hysa vi också alla här för
  dig en uppriktig beundran. Vi ha alltid behandlat dig som en av de våra