Folkungaträdet - 06

--Det talas mycket ont om Folketuna, mumlade hon och kände sig varsamt
för, men vi trälar veta, att du i grunden är en god husbonde.
Han såg upp.
--Varför voro inte mina söner förnöjsamma som jag? Kunna ett par
upprätta timmerträn skänka heder åt en gård, bara därför att de kallas
högsätesstolpar? Varför måste allt här vara som hos andra? Varför skall
allt vara lika? Varför får inte människan leva, som hon vill? Sover jag
sämre i min halm än Ulv Ulvsson i sin lucksäng? Nej, nej, det vilda
Folketuna skall förbli, som det är. Alla buskar kunna inte bära kvalmiga
nypon. Det talas mycket ont om oss, och många ihjälslagna vägfarare
ligga i kärret. Ingenting ångrar jag, ni erbarmliga gudar, men med detta
barn skrämma ni mig.
Hon vinkade på de andra trälarna, för att de också skulle komma till och
allesamman hjälpa henne att bedja. De ställde från sig sina verktyg och
redskap och kommo långsamt, en efter en, ända till dess det var en tät
ring omkring honom. De kände med sig, att av allt, som hittills skett
på Folketuna, var denna stunden den betydelsefullaste. Husen och de
heliga åkrarna och de själva, allt skulle ju en dag tillfalla detta
nyskapade väsen, om det fick behålla livet som en nådeskänk.
När hon såg hela skaran samlad, blev hon modigare och mindes sin plikt
och myndighet som jordemoder.
--Det är sedvänja, sade hon, fast i början ännu litet darrande på
rösten, att jordemodern skall bedja för barnet. Därför får du ha tålamod
med mig, husbonde, och inte taga det illa. Vi trälar ha ännu inte glömt
de skymfliga förebråelser, som vi en gång hörde här i stugan från Ulv
Ulvssons mun. Nu har här fötts ett barn, som är av ditt blod och hans
blod. Och du skulle inte låta det leva, bara därför att han är din
värste ovän? Låt gossen växa och en dag hålla styret på storplogen. Låt
honom då rida till tingsstaden och ställa sig framför den största stenen
i domareringen. Det skall bli Folketunas domsten, och från den skall han
tala för oss till de andra odalmännen, så att det kommer heder och
anseende över oss. Befall mig hellre att utriva ditt eget öga, husbonde,
än att bära bort gossen.
Hon kände sig redan halvt segerviss, ty runt om hörde hon de andra
trälarnas högljudda bifall. Hon tyckte sig märka, att husbonden ljusnade
och var närmre hennes egna tankar, än han ännu ville visa. Han såg hela
tiden ned på barnet, och efter ännu en stunds besinnande sade han:
--Förr var jag fruktad och trygg och skulle likgiltigt ha gått in i
dödssömnen, men Ulvssönerna lära varken ha glömt mansskadan eller rovet.
Till sist komma de, och kunna de, taga de nog också med sig barnet. Hur
har här inte på mindre än ett år vuxit olycka och missämja ur intet! Jag
har ingenting annat att förlita mig på än mina egna livsår, som äro
hastiga och korta, och på er, trälar. För första gången behöver jag
människohjälp. Jag har klätt och fött er som mig själv. Min vadmal och
min mat har varit er vadmal och er mat. Ni ha fått sova och vila, och
jag har varit mån om att låta er leka och förlusta er. Kunna ni nu också
vaka och vakta och vid första hovtramp stå färdiga med yxorna framför
grinden?
--Det lova vi dig vid Frey den gode! Och något kan du väl också lita på
stigmännen, ropade genast alla trälarna.
Utan att vänta ett ögonblick längre, skyndade sig genast Tova, så pass
hennes stela ben förmådde, att begagna sig av den ljusnade stämningen.
Hon hämtade en skål med vatten och bröt av en nyss utslagen lövkvist och
räckte den åt husbonden. Sedan lyfte hon upp barnet i hans knä.
Han namnfäste då gossen genom att doppa lövkvisten i vattnet och rita
Tors hammarsmärke på hans panna och på hans bröst. För att visa honom en
särskild heder, kallade han honom Folke efter sig själv och upprepade
därefter fem olika gånger namnet.
--Lägg nu barnet hos modern, sade han sedan till Tova. Under tiden gå
vi andra att offra en hane vid skurdtemplen, efter seden bjuder så och
efter det är Tors dag.
Ingevald satt kvar inne i tjället hos Soldis utan att blanda sig bland
förebedjarna. Men när han fick se Tova komma igen med barnet, glänste
hans ögon. Om han hade kunnat rodna, skulle ansiktet ha färgats av
glädje, då han stack ut huvudet mellan de hängande fällarna. Lika
hastigt överfors det dock av en tungsint trötthet, och han viskade:
--Soldis har legat i en tyst och lång sömn och hon andas så sakta, att
jag knappt längre kan höra det. Soldis, Soldis, ännu har du inte
förlåtit mig! Varför går du ifrån mig just nu?
Tova lade barnet ned till modern, men ingenting förmådde att väcka
henne. Då begynte den omtänksamma och mångförfarna trälkvinnan att leta
bland allt gammalt bråte innerst i tjället. Slutligen hittade hon det
horn, som Ingevald hade tagit från Jorgrimme i hans hög. Därom visste
hon ingenting och gjorde heller inga frågor. Myndigt och bestämt satte
hon gossen i sitt knä och lärde honom att dia tjurhornet, sedan hon
fyllt det med ljum mjölk och ryckt träpluggen ur den genomborrade
spetsen. Annars var det tyst och stilla i rummet. I kitteln, som hängde
på kedjor över elden, kokade några hälsogivande örter, röken slog in, så
att det var svårt att se, och svalorna ilade fram och åter under
takåsen.
--Jag fruktar, att mina örter bli till ingen nytta, sade hon sakta till
Ingevald. Gå ut på tunet och bind dödskransen åt din älskade!
Redan om kvällen hade Soldis upphört att leva. Hela natten flammade en
väldig eld på härden för att med sina slickande tungor värja huset mot
onda makter. Ingevald satt hela tiden kvar hos henne i tjället, och
kärleksruset höll ännu hans själ så högt över jorden, att hans tankar
fortsatte att tindra och glindra som en hel stjärnhimmel. Olyckan
plågade honom icke utan blev en vemodig sällhet, och han fortsatte att
tala till Soldis och framställde de mest noggranna och vetgiriga frågor
om livet och döden, fast han aldrig fick något svar. Trälarna kommo
ibland fram och gläntade på fällarna för att få se på henne. När de
hörde hans för dem nya och främmande frågor, sade de till varann:
--Han kommer själv att gå under på detta. Så är det med alla av
dvärgfolket. När de en gång få tycke för något, kunna de inte längre
sluta. Och när de börja att grubbla och fråga, brister deras själ sönder
och flyter ihop med luften och vildmarkerna omkring dem.
Nästa dag bröto de två stockar ur stugväggen, så att de kunde lyfta ut
Soldis utan att behöva föra henne genom den dörr, som var de levandes.
För första gången bar hon krans på huvudet och brudelin, och hon blev
uppsatt på samma gångare, som Ingevald hade ridit, då han hämtade henne
till gården. Han höll henne i ena handen och bryten höll henne i den
andra, och på det sättet förde de den tysta ryttarinnan till en öppen
plats i ekskogen alldeles framför Jesu moders skurdtempel. Där var
redan torr ved upplagd i en trång rundel med en ingång på ena sidan. De
tvungo hästen att stryka baklänges in i rundeln och satte sedan igen
ingången med ved ända upp under betslet. Därefter gav bryten hästen ett
hammarslag i pannan, så att han stupade på knä, men veden stödde det
dräpta djuret på alla sidor, så att det icke kunde falla. Därför satt
Soldis alltjämt lika upprätt i sadeln. Ingevald sträckte sig över veden
och höll henne ännu så fast i handen, som om han aldrig ville släppa
henne. Och hela tiden fortsatte han med sina frågor.
--Är du då in i det sista så hård och stolt, att du inte vill svara mig?
Vad ser du nu? Du sitter högt, så att du bör se långt, om det också är
aldrig så trångt omkring dig av gubbar och kvinnor och barn, som var
stund samlas utanför Hels port? Soldis, du kommer till häst som en
sköldmö. Har nyckeln redan vridits om? Är det mörkret, som vållar att du
ingenting ser och därför ingenting har att svara mig? Är det vinet av
heiptornas törngissel, som förfärar dig? Du har ingenting att frukta,
Soldis. Sätt dig trygg på bänken vid Urds tingsstad och vänta dina
domare. Har du också inga målrunor att värja dig med, så har jag i natt
inlärt din goda fylgia allt vad hon skall säga. Eller går du redan bland
honungsblommorna på glädjestigen och låter mina frågor flyga förbi likt
små svarta flugor, som ingen bryr sig om att fånga? Om du bara svarade
mig för en enda gång med ett aldrig så sakta viskande, skulle jag veta
något. Nu måste jag själv svara mig på alla mina frågor, och du anar
inte vad jag svarar. Jesu moders beläte sitter inte tystare under sitt
nävertak än du på din orörliga gångare. Kommen hit, trälar, och hjälpen
mig att fråga! Och kom ut, husbonde och far, och gäckas med gudarna, som
du föraktar! De ha rånat i din gård.
Trälarna ville icke höra på honom, och slutligen förmådde de honom att
släppa hennes hand och slunga facklan i bålet. Ett fat med signat mjöd
blev utlyft i gräset, och ju mer de drucko, dess vildare blev deras
smärta. Kvinnorna skakade ut sitt hår och klagade med långa drillande
jämmerrop. Tova sprang fram ända till elden och kastade två tärningar
till den döda.
--Tiden kan bli dig lång, husmoder, ropade hon. Med tärningarna kan du
förkorta en dyster stund. De äro skurna av ädel elefanttand, husmoder,
och de voro det enda jag hade kvar från min ungdom.
Då begynte de andra springa ända in i lågorna med olika gåvor, och
smärtan skiftade om i vrede.
--Här har du nål och tråd och vax, ropade de om varann och skakade den
döda i armen för att göra sig hörda. Hur skulle du annars kunna hjälpa
dig, när dina kläder gå sönder? Dina naglar äro klippta, och vi ha
omsorgsfullt tvått dig och kammat ditt hår. Här har du helskor, som
skydda dina fötter mot törnet i mörkdalen. Här har du en stekpanna att
laga din mat i och en tänd tranlampa att lysa dig med. Visa dem för
dina domare, så att de må se att vi hedra dig som en lagköpt odalkona,
fast du knappt var mer än en fånge. Och fråga dem, fråga dem från oss
trälar, om de ha glömt Valands ed! Spörj dem, om de hörde Ivaldesonens
ed, att när han hade förgjort både deras guldsalar och dem själva, skall
ingen träl mera finnas på jorden!
Upptänd av mjödet och den allmänna yran, där ingen längre kunde skilja
mellan sorg och hämndbegär, knäppte Ingevald slutligen de stora
silverringarna ur sina öron och trängde sig in under lågorna.
--Där har du gott silver, husfreyja, ropade han. Det är finnkvinnans
arv. Håll fram det inför de isskäggiga i domaresätet. Berätta dem, att
Mimer var närvarande också när dvärgarna skapades av Ymers lemmar. Häng
ringarna om Freyjas öron och hälsa henne, att när jag red bort för att
hämta dig, blotade jag till Jesu moder. Det var hon, som räddade din
faders liv. Det var Jesu moder, som halp mig från att bli baneman.
Röken från bålet, där Ulv Ulvssons mest älskade dotter förbrann,
vältrade sitt tunga moln över gården och ända in i stugan. Där satt
Folke Filbyter alldeles ensam med barnet utan att vilja visa Soldis
någon sista gärd av aktning. Däremot hade han befallt, att det icke
skulle snålas med mjödet. Det dröjde därför länge om, innan gravölet
blev drucket och askan satt i jorden.
Till sist kom en knäsvag och vacklande flock i dörren och skrattet
ekade genom huset. Mjödet stod ända upp i ögonen och rann ut över
kinderna, och trälarna omfamnades och kysstes, under det att de
fortfarande utstötte sina drillande jämmerrop. Men de flesta sysselsatte
sig med att uppfinna allt mer förnärmande och oanständiga beskyllningar,
som Soldis skulle frambära till asagudarna och särskilt till asynjorna.
De skreko varann i ansiktet, kastade händerna upp i luften och togo
varann om livet och hoppade på stället i en sorts dans.
Ingevald syntes ej till, men trälarna funno det riktigt och självklart,
att Folke Filbyter från nu tog sig an barnet med samma faderliga
omtanke, som han förut vårdat sig om dem. Det var dock blod av hans blod
och ben av hans ben, och det förvånade dem icke det minsta, att den
forne sjökonungen satt och svängde på hängvaggan som en kvinna. Men heta
och fulldruckna som de voro, ville de nu glamma. De ställde sig därför
omkring honom och krökte knäna under nya skratt, när de sågo, hur pass
ovant han ännu skötte sitt göromål. Orolig att Ulvssönerna just den
dagen kunde tänka på ett överfall, hade han brynjan på sig och ett kort
saxsvärd vid sidan. På bänken bredvid honom låg den väldiga
kittelhatten, som ännu var silverblank kring nitarna.
Trälkvinnorna trodde, att han ville skrämma barnet, när han lutade sig
över skinnpåsen. Så trumpet var hans stora ansikte och så klumpigt och
tjockt det finger, som han ibland stack i den lilles mun för att lugna
honom. Och när han skulle rycka tappen ur spetsen på tjurhornet,
brukade han en styrka, som hade det gällt att slita pilen ur ett
älghuvud. Varken Tova eller de andra hade heller hört liknande
vaggvisor, ty husbonden sjöng det enda han kunde. Det var mörka
stridssånger, som han hört vikingarna stämma upp i vindstilla nätter,
när de sutto vid årorna och ljusen på Franklands kuster blinkade lika
avlägsna och små som stjärnorna.
Vid sådana sånger var det Folke Ingevaldsson sövdes till sina första
drömmar och sög den starka och gula mjölken ur spetsen på ett tjurhorn.


8.

Gossen lärde sig att icke frukta farfadern och hans tunghänta lek, och
det blev en sådan vänskap mellan dem, att den var lätt att se.
Folke Filbyter kallade honom alltid sin son, som hade Ingevald aldrig
funnits till. Han visade trälkvinnorna, att gossen hade ett litet
stjärnuddigt födelsemärke inne i vänstra handen, och de trodde, att det
var ett gott tecken. När vädret var soligt, knöt han in honom i
skinnpåsen och tog honom med sig på åkern, och varken natt eller dag
voro de skilda. Där den ena var, där var också den andra. Hördes
barnskrik, kunde man också vara säker att lite efteråt få höra den djupa
mansrösten, som lät liksom när någon talar i en tunna. Trälarna kallade
dem »de båda vännerna». För vart klippstycke, som vältrades uppför
kullen till ringmuren, för var pilspets, som smiddes, kände de, att
nykomlingen numera var den viktigaste personen på gården och att allt
ytterst avsåg hans säkerhet. De vande sig att tala om honom som om en i
minsta skrymsle närvarande makt, och de tyckte, att en ny dag hade
begynt med honom. Det var som skulle den lille i hängvaggan under den
sotiga bjälken redan ha fläktat bort något av den skam, som hängde över
det vilda Folketuna. Snart fanns det knappt en enda bland dem, som icke
med en god träls omutliga trohet skulle ha offrat livet för honom.
Med Ingevald talade fadern lika litet som förr. Ingevald hade ingenting
att sköta och ingenting att bestämma över. Till skogen vågade han sig ej
längre utan en livvakt av väpnade trälar, och inför barnet kände han sig
underligt blyg och försagd. Han gick alltid tyst förbi hängvaggan, ofta
med en lång krök utefter väggen. Sedan lade han sig bortvänd i vrån
innanför fällarna. Liksom husfolket sommar och vinter var afton spadade
askan över glöden på härden för att bevara elden, försökte han också att
rädda de sista glöden i sitt hjärta genom att var kväll gömma dem under
de många bittra minnena. Men då slog lågan i stället rätt upp mot
himlen, och den hade fått en ännu djupare färg än kärleksrusets.
Slutligen blev han nästan beständigt liggande i en slö dvala. Trälarna
stucko in huvudet och ruskade på honom, och över honom hängde de en
mistel, som de letat rätt på högt uppe i en ek.--Men den kan nog inte
bota dig längre, sade de. Det var det vi anade, att du skulle få helsot.
En klar solskensdag skulle storplogen sättas i åkern. Ingen annan än
husbonden fick hålla styret, och för första gången beslöt han att en
kort stund skilja sig från gossen. Han lät sätta ut vakter kring gården
och skickade upp spejare i trädtopparna med stränga tillsägelser att
noga akta på allt, som hände.
Ännu satt han med barnet i sitt knä och hade svårt att komma sig för
att gå, men slutligen reste han sig, ty vakterna började ropa. Litet
efteråt bultade det också på dörrstolpen. Det var gamle Jakob, och han
skyndade sig in i stugan med sin vanliga brådska och ett långt steg över
tröskeln.
--En god salus önskar jag er, kära vänner, hälsade han. Jag har så ofta
längtat efter att ännu en gång få träffa er. Men vad har skett min unge
broder, att han ligger så slocknad? Ända hit kan jag se hans trötta
ansikte mellan fällarna. Nu förstår jag, att jag kommer i rätt stund,
och jag tackar dig, Herre, som ledde mina steg.
--Din herre gjorde bättre i att hålla dig till arbete än att jämt låta
dig stryka kring, svarade Folke Filbyter och mulnade.
Det förtröt honom, att gossen begynte strida med armarna liksom för att
bli buren till den nykomne. Han lade hed gossen i hängvaggan och knöt
hårt igen skinnremmarna om honom ända upp under hakan.
--Du påstår att du kommer i rätt stund, mullrade han under tiden. Det är
kanske sant, efter ni predikare ha rykte om er att kunna läsa över
sjukdomar. Sätt dig därför hos Ingevald, om ditt eget liv är dig kärt,
och gör vad du kan, medan jag sköter storplogen. Sedan kommer jag
tillbaka, och står han då helbrägda på sina fötter, skall nåd få gå för
rätt. Annars tör du veta, att vi ha litet otalt med varann, vi två.
Försök bara inte att slippa undan. Jag har vaktare ute på alla sidor
och jag skall skicka ett par goda pilbågar till de män, som jag gömt
uppe i ekarna. Du har ingen stav med dig i dag, Jakob, och därför känner
du kanske din rygg säkrare än sist. Men din gamla stav är inte långt
borta. Vi hittade den i skurdtemplet, och den sitter över stalldörren.
--Sköt din plog, far, i det vackra höstvädret, svarade Jakob och gick
bort och satte sig hos Ingevald. Jag skall nog sköta såret på det sjuka
hjärtat.
Folke Filbyter tog då trälarna med sig ut på åkern och den lille i
hängvaggan somnade genast gott mitt i solskenet från taköppningen.
--Jakob! viskade Ingevald och satte sig upp. Varifrån fick du kraften
att förlåta mig, när jag slog dig? Därpå har jag grubblat många nätter.
I drömmen har jag så ofta sett dig komma tillbaka, att det bara
förundrat mig, att du inte kommit förr. Och när jag drömde om dig,
alltid hade du bråttom, alltid gick du mycket fort och såg stadigt
framåt. Jag var rädd, att du inte skulle ha någon tid för mig. Jag var
så ängslig, att du bara skulle trycka din mun mot min panna som då sist
och sedan börja gå igen. Vad är jag för dig? En ond människa, som du
förlåtit. Inte ens trälarna akta mig stort, orask och svag som jag varit
i alla mina dagar. De ha hållit mig för sämre än de själva, fast jag var
gårdsbondens son. Nog må jag spörja, varför jag blev född. Låt mig få
kyssa dig, men ödmjukt på händerna, ty jag är trälaboren, och min far
är mer stigman än bonde och en skam för bygden är mitt hem,
--Det vilda Folketuna är en nysådd åker, svarade Jakob, och vad som där
till sist kommer att växa och spira, det kan ingen förutsäga.
Ingevald höll fast hans händer. Med åter uppflammande häftighet
berättade han om Soldis och hennes död, om faderns fostbrödralag med Älg
Klubbehövding och allt, som hade tilldragit sig på Folketuna.
--Ack, att du kunde göra mig till en god människa, jämrade han, så att
jag bleve som en lövsal, där var sångfågel får kvittra men ingen hök
letar sig in. Din lära vet jag inte mycket om, och det är inte heller om
den jag spörjer. Gudarna äro ju många, men makten hos din gud är, att du
själv är ädel och god. Mycket förmår du, Jakob, men för min olycka finns
ingen hjälp. Mindre ryser jag för mig än för allt det, som genom mig
skall komma till världen. Urarva kan ingen göra sig i sin födelse, och
på Folketuna växer ingen ädel frukt. Jag var gömd bland menigheten den
natten vid domareringen, då du signade alla omkring dig, men jag kände
att det icke var för mig du talade. Och inte heller var det för det
barn, som sover där borta i solstrimman. Hur mörk och röd skall inte den
strimman bli, innan det kvällas!
--Du talar som en trött och sjuk, broder, sade Jakob. Alla trötta tala
som du. Därför skulle jag också helst vilja svara dig barnsligt och
stilla, som man talar till trötta och sjuka. Men du vet inte själv, vad
dina ord betyda för mig. Av all den klagan, som mött mig under mina
vandringar, har ingen mer förskräckt mig än den, som nu långsamt böjt
dig till jorden och som jag fått höra från så många, många. Vi äro
frukter på onda träd, ha de sagt mig, och för oss finns därför ingenting
att hoppas. Jag kunde inte svara dem, att det var osant, vad de sade
mig, men heller inte, att det var sant. Bröder äro inte lika bröder och
söner inte lika fäder, ty om de också äro lika i mycket, äro de sällan
det i allt. Just skillnaden kan vara så uppenbar, att närmsta frände
ibland blir närmsta ovän. Mycket är arv, men hälften är förvärv. Luften
och människorna omkring oss, det tal som dagligdags surrar för våra
öron, allt går in i oss och blir delar av oss. Giv mig en ung människa
och låt mig få vårda och sköta henne, och jag tilltror mig att
ungefärligen kunna dana den bild, som jag själv bestämmer. En ung själ
är en tom lampa. Den kan vara av dåligt gods eller av bästa, men lågans
klarhet beror mest av den ingjutna oljan. Eller stamma vi inte alla från
tjuvkvinnor och dråpare! Men så kan viljan glödgas och smidas, att
övermodet blir till styrka och svagheten till godhet. Själv var jag ett
utsatt barn, som en from präst hittade på en rishög i skogen, och jag
vet ingenting om mina föräldrar. Kanske skulle jag blygas och sörja, om
jag träffade dem, hur syndfull och obetydlig jag än finner mig själv.
Men ett gott finns det inom mig, Ingevald. Jag känner i min bräcklighet,
att jag bär en gnista av en helig vilja, och den bär mig lätt framåt
som på vingar. Med förskräckelse har jag också läst den heliga
Augustinus om arvsynden, men i stället att övertyga mig, kom han mig att
tvivla, och jag har ofta bedrövat bröderna i Skara med min irrlärighet.
Jag är ju blott ett kyrkans ringa redskap och de äro mycket kunnigare än
jag. Jag kan ingenting bevisa mot dem, bara se och tro. Inte heller är
jag någon spåman, Ingevald, men rimligast måste det väl synas mig, att
din avkomma liksom andras skall bestå av både goda och onda människor.
Om också tio ättlingar av din son gå förlorade, men bara en enda stiger
som en stjärna, då föddes och levde du inte alldeles förgäves.
--Och något sådant skall kunna ske? Det tror du?
--Skänk mig ditt barn, så få vi pröva och rannsaka, vad som är möjligt
eller omöjligt. När såg du att frukten liknade det fula och bleka frö,
som försvann i jorden? Jag skall gömma gossen för alla och vara en
ömsint och vakande far för honom, så länge min gode Herre tillstädjer.
--Du vet, Jakob, att allt vad du begär av mig, det måste jag giva. Men
har du då ingenting för mig?
--Därom frågar du! Liksom läste jag inte redan klart och tydligt i ditt
hjärta, vad du innerligast åstundar! Har du inte nyss berättat för mig
hela ditt liv! Varför smög du dig till domareringen, där jag talade,
varför stötte du stenguden ned i forsen? Och vad var det för nytt ljus,
som föll in i dig, när kärleksruset med sin ånger och sina eldslågor
väl hade fått dig vaken? Dina tankar ropade endast på Soldis. Men när
hon bleknade av och red in i bålet, fortsatte de ändå att ropa, fast
allt högre och högre, utan att du själv knappt märkte, hur namnet
småningom blev en annans. Han, den andre, han skickade mig. Och nu
påkläder jag dig den vita skjorta, som jag i dag bär i min påse. En
broder rådde mig, då jag gick från Skara, att jag skulle medtaga den,
och sedan dess kände jag också under hela vägen, att någonstädes väntade
mig en stor glädje. Det var långt att gå och jag blev öm om fötterna,
men nu ser jag, att jag hunnit dit jag skulle. Mitt sinne var betryckt
den gången jag primsignade trälarna vid domareringen. Jag visste, att de
snart skulle glömma mig igen och att det är husbönderna, som här
bestämma över tron. Men nu förstår jag, att det var för dig jag talade,
just för dig, fast jag då var utan kunskap därom. Ingevald Folkesson,
jag kläder dig i vita vadum, i döpelsens snövita skrud, innan du träder
inför den, som du länge hemligt längtat till.
--Tag mig om livet och hjälp mig att resa mig, så att jag får knäfalla,
bad Ingevald. Jag tror på din gud Vite Krist, därför att han är
barmhärtig.
Jakob tog fram en liten träflaska med olja och beströk honom på bröstet
och mellan axlarna och beklädde honom sedan med vita vadum. Därefter
böjde han honom över krukan, som stod bredvid lägret, och vattenöste
under bön hans huvud.
Ingevald frös under de kalla dropparna, som runno ned utefter halsen,
och genombävades därvid av den mest outsägliga lycka. Han kände sig svag
och viljelös men lyft av omhuldande händer i ett sådant hav av ljus, att
han slutligen blev delaktig därav och fylldes av andras styrka. Röster
talade med honom långt ute från den vida och okända världen. Det
föreföll honom, att några voro myndiga hövdingars och biskopars, men
andra kvinnors och till och med barns. Alla sade de till honom, att han
icke längre var ensam, utan att de älskade honom och fröjdades med
honom, fast de aldrig sett honom eller ens någonsin skulle få höra om
honom. De skulle leva kvar som en samlad härskara mitt i det övriga
folket, om han också själv försvunne i plåga och död. De delade med sig
av sin styrka, och för honom var denna känsla av äntlig ro alldeles ny,
men för den kringvandrande predikaren var den ett dagligt och väl bekant
sällskap.
Anande hans tankar böjde han sig därför intill honom och frågade:
--Får jag hälsa bröderna och systrarna, var jag går fram?
--Du får, svarade Ingevald.
Den gamle läste då över honom och gav honom broderskyssen. Sedan gick
han till hängvaggan och döpte barnet. Ännu i sina böner talade han med
samma snabba röst som alltid, icke av likgiltighet eller vanvördnad,
utan därför att en ynglings iver brann i hans ord och handlingar lika
väl som i hans steg.
--Konung över människorna, ropade han, herre över jorden, låt undret
ske! Visa oss, visa hela vårt folk, att ingen mer behöver sörja likt
denne, som nu knäböjer för din tron. Om också hans avkomma hundra gånger
skulle trampa på ditt kors, visa oss, att en renglödgad vilja till sist
kan växa också ur det ondas frö och bli till skinande helighet!
Ingevald låg ännu på knä, och det dröjde länge, innan han höjde
ansiktet. Röken från härden omvärvde hängvaggan som skyar, och genom
dörren såg han, hur fadern och trälarna arbetade ute på åkern.
--Min fromme välgörare, viskade han. Tiden är knapp, ty de andra kunna
när som helst komma tillbaka. Vi måste tänka på barnet. Här lider det
ingen nöd, det är sant, och alla vaka över det. Jag själv var den ende,
som alltid kände mig främmande för det barnet. Men i Folke Filbyters
gård blir det sin egen olycka. Därför skall du hålla ditt löfte, Jakob,
och nu genast taga barnet med dig ur rövarkulan.
--Ingenting önskar jag högre, och jag skall dölja det så väl för
världen, att aldrig någon skall hitta gömstället. Nu går jag till
stallet för att utvälja en stark häst.
--Men du får inte gå rakt fram över gårdsvallen, Jakob. Betänk, att för
min far finns ingenting i hela livet så kärt som just det barnet. En
obegriplig gåta är allt omkring oss, Jakob. Vem drömde väl, att han
kunde fästa sig vid en levande varelse! Smyg dig utefter väggen, så att
ingen märker dig.
--Ack, du vet inte, hur man får tillit och medgång i ett kärleksvärv,
svarade Jakob. Det är svårt att misslyckas i ett kärleksvärv, min
lycklige broder.
Den gamle gick rakt fram över gårdsvallen, och ingen mötte han och ingen
av de arbetande vände sig om. Ingevald hade aldrig sett dem gräva och
plöja med ögonen så fastvuxna vid jorden. Till och med spejarna i träden
lågo framstupa över ekgrenarna och stirrade endast på de mörka
åkerfårorna.
Stalldörren gnisslade och Ingevald reste sig skrämd. Han vacklade bort
till hängvaggan, men Jakob gick in i stallet och valde bland hästarna.
På den kraftigaste lade han ett täcke och en stadig klövjesadel och
spände fast den med en rem. Något betsel kunde han icke hitta, utan han
lät hästen behålla grimman och ledde ut honom i det fria. Där lät han
honom stå och beta och kastade grimskaftet, så att det släpade i gruset
mellan hovarna.
Ingevald väntade vart ögonblick, att hästen skulle gnägga. Utmattad som