Folkungaträdet - 05

För att göra hämnden stoltare och bittrare påtog han sin dräkt med de
gula och röda klutarna, fast den nu var alldeles sönderriven på ena
sidan. Bryten tände en fyrsticka i askan och lyste honom. När de gingo
förbi Folke Filbyter, sågo de, att han fortfarande låg med ryggen åt
rummet utan någon nyfikenhet för deras åtgöranden. Var och en av
trälarna fick visa, att hans yxa satt någorlunda stadigt och fast på
skaftet och att han till skydd mot återhugg bar en luden vante över
högra handen. Det var samma yxor och vantar, som de brukade använda, när
de voro ute i Folke Filbyters hemliga ärenden för att plundra
vägfarande, och de voro lika vana att beväpna sig som att fatta spaden.
Ingevald gav sig därför icke lång tid med dem utan var full av otålighet
och hetta. Men åt sig själv utvalde han en knippe nyskäftade pilar och
en båge utan sträng.
Sedan skyndade han sig till stallet och satte sig upp på den bredaste
och kraftigaste gångaren. Trälarna flockade sig omkring honom till fots
och följde honom med långa och släpande steg och yxorna hängde över
skuldrorna.
Utanför det första skurdtemplet vid vägen stannade han och slaktade en
vit höna, såsom fadern hade rått honom. Vildhumle och nypon klängde
kring det lilla runda pålhuset, som nästan gömde sitt tak under en
lummig hasselbuske. När han gick in med offerblodet, sade han:
--Riv upp ett stycke av nävern från taket, ty visserligen är natten ljus
nog där ute, men här inne är det skumt. Jag vet ju, att det är Freyja,
som sitter här med sitt äpple i handen, men hon brukar vara så full av
mossa, att hon mer liknar en vittrad trädstam än en gudinna. Det
förundrar mig därför, att hennes anlete i natt kännes så litet och
blankt, när jag bestryker det med offerblodet.
Bryten slet upp ett näverstycke, så att det föll in mer dager, och
sträckte sig själv till hålet för att kunna se.
--Ingevald, detta är förfärligt, ropade han till. Vad har här skett? Är
det människor eller skogsandar, som varit här? Det är ett nytt och
främmande beläte, som du sätter röda kinder på. Och det är inte något
äpple utan ett barn, som den nykomna håller i knät. Freyja var snidad ur
ett enda ekstycke och vida högre.
Ingevald vek tillbaka ända till ingången och stod där, blodig om
händerna med den slaktade hönan.
--Freyjas bruna och maskfrätta spillror äro kastade åt sidan, sade han,
och tvärs över dem ligger en käpp. Kom litet närmare, trälar! Svara mig,
ha ni förr sett den käppen?
De höjde på yxorna som för att försvara sig mot något osynligt, och när
de försiktigt gått närmre, stannade de.
--Det är den gamle Jakobs stav!
--Ja, det är hans stav, svarade Ingevald. Jag skulle känna igen den
bland tio andra. Allt hos den mannen har bränt sig fast i mitt minne.
Men ingenting kommer jag tydligare ihåg än den stav, som jag
misshandlade honom med. Nu har den förrått honom. Hur kunde ändå den
fromme begå en sådan illgärning?
--Ingevald, viskade bryten och drog honom i den brokiga kjorteln. Jakob
gör ingenting hemligt. Du kan vara viss, just därför har han lagt sin
stav över de sönderslagna trästyckena, att var och en klart skulle se,
vem som var den skyldige. Hur lätt hade inte någon av oss eller en annan
oskyldig kunnat bli misstänkt och straffad.
--Nåväl, utbrast Ingevald med häftighet och vände sig mot bilden. Jag
känner dig inte, gudinna, men ännu är ditt anlete blankt och ungt, så
att det lyser om det, och jag har lärt dig att rodna. Nu skall jag ända
till fötterna göra dig så fagerröd som en välsk drottning--och kan du,
så hjälp oss!
Därmed kastade han allt det offerblod, som fanns kvar, över bilden och
ryckte åter hästen från trälarna, och över dem brusade och skakade de
väldiga ekarna.
Han hade fått blod på ärmen, men gav sig ej ro att tvätta bort det.
Under hela vägen tänkte han på Soldis och blev allt hämndgirigare och
vredare.
När de kommo till Ulv Ulvssons gård, grydde redan dagen. Det var ingen
rök över taken och alla bodarna stodo stängda. En häst, som tjudrad
betade mitt på tunet, begynte gnägga, men de fällde honom i ett enda
slag med yxhammaren. Sedan höggo de fast några yxor i väggen på stugan,
så att dessa sutto lika stadigt som trappsteg till ett loft. På dem
klättrade de tyst och försiktigt upp till taket. När de hade krupit
ända fram till vindögat, kunde de se ned i stugan och övertyga sig om,
att inga voro vakna. Ett varmt brandos steg ännu från härden mitt under
dem, där jord och aska blivit hopkardade i en hög över glöden, så de
skulle hållas vid liv till morgonen. De knöto ihop tre bälten och
hissade sig ned, en efter en. Alla kommo de mitt i askan, så att den
yrde högt upp, och de måste hjälpa varann att släcka den eld, som
begynte pyra i deras kläder och ludna skodon. Till sin belåtenhet hade
de redan funnit, att trälarna icke här sovo inne hos husbondfolket som
på det vilda Folketuna utan lågo för sig i något särskilt sömnhus. Men
lucksängen stod halvöppen, och de sågo, att Ulv Ulvsson låg där och sov
med sina söner. Ingevald gick sakta fram och sköt igen luckorna. Sedan
fällde han haspen och ställde fyra trälar med ryggarna mot luckorna, så
att de liggande icke skulle förmå att öppna inifrån. De andra trälarna
drogo undan bommen från stugdörren, så att vägen till flykt blev öppen.
Alla dessa förberedelser utfördes varsamt och ljudlöst. Först när de en
stund noga hade hört efter att allt fortfarande var lika stilla i
gården, begynte Ingevald att leta efter Soldis. Han hade icke heller
gått mer än halvvägs genom salen, då han fick syn på henne. Yrvaken,
barfota, baraxlad och omsvept med ett brunt åkläde stod hon i en
sidodörr och stirrade på honom. De stora silverringarna blänkte i hans
öron, och alla de gula och röda lapparna flaxade, under det att han,
nästan springande, kom emot henne. Hon började ropa på de sina, först av
förskräckelse, sedan av harm. Männen vaknade i sängen och svarade henne,
men trälarna höllo igen luckorna med sina ryggar. De dunkade och bände
inifrån men haspen var av järn och trälryggarna voro sega, och fötterna
togo spjärn mot en av stockarna i det ojämna golvet.
Ingevald grep fatt henne, och så snart hon blivit bunden, tog han saxen,
som låg på bordet bredvid ett tygstycke och några nystan. Han klippte av
det gula och tjocka håret och räckte det till bryten.
--Sno mig en bågsträng, sade han.
Bryten tog av vaxet, som låg i en ask bredvid sömnaden, och snodde en
sträng. Den knöt han vid bågen.
--Öppna nu luckorna! sade Ingevald.
Trälarna lyfte då haspen ur öglan och veko åt sidan, så att luckorna
flögo upp.
Ulv Ulvsson satt upprätt i bädden och det var lätt att få sikte på hans
vitsprängda skägg, som bredde sig över bröstet. Sönerna lågo längre in,
så att de icke kunde komma ut före honom, och ingendera av dem hade
några vapen hos sig. Ingevald tog den längsta pilen och lade den på
bågen.
Det väste till genom salen som hade en jätteödla av gammalt drakyngel
slungat fram sin gadd. Det var pilen, som ven mot sitt mål. Men Ingevald
var ingen god skytt, och hans armar darrade av iver. Pilen träffade
endast Ulv Ulvsson genom handen och naglade fast den vid sängstolpen,
så att han icke kunde göra sig fri.
--Nu sitter du där med dina söner, Ulv Ulvsson, förtänksam och klok som
alltid, och kan varken komma in eller ut, hånade Ingevald. Minns du vad
det var, som vi talade om förut i dag? Sannerligen, om jag längre kommer
ihåg det, Ulv Ulvsson. Och nu tar jag din dotter med våld. Soldis, det
är vad hon hädanefter skall heta. Soldis, Soldis! Berätta mig nu,
Soldis, var din far gömmer sitt mjöd, ty jag är törstig, och på ett
sådant brudköp bör det drickas.
Sönerna bemödade sig fåfängt att frigöra Ulv Ulvssons hand och att komma
förbi honom ut ur det låga fängelset.
--Ingevald, viskade bryten. Ser du inte, att våra trälar kasta yxorna
och springa ut genom dörren? Bullret har väckt gårdsfolket, och det är
redan full strid ute på tunet. Vill du gå miste om ditt rov och kanske
om ditt liv, bara för ett tomt ordande?
Men Ingevald ville icke sluta, utan hatet och kärleksruset ropade allt
yrare och övermodigare genom hans mun.
--Hör mig nu, käre Ulv Ulvsson, medan du sitter så lugnt och gott med
dina söner. Det är ingen brådska, men trälarna äro otåliga, därför att
du sölar med välkomstölet. Räkna upp för mig namnen på alla de höga
hjältarna i din släkt. Vad får jag annars att säga, när din dotter föder
mig en son och han frågar mig om Ulvungarnas långfedgatal? Om jag
ingenting vet, kan jag bara svara honom, att han skall skäfta sin
första pil för din räkning, Ulv Ulvsson, och sätta den lika fast i din
vänstra hand som jag nyss satte min pil i din högra.
Bryten ställde sig framför Ingevald, så att han skymde lucksängen.
Mycket betydande såg han icke ut med sin simpla vadmal och sitt
tillplattade ansikte, som var genomvävt av otaliga små rynkor. Men han
var den första, som kom till sig själv, och nu kände han sin makt.
--Vart ögonblick kan bli det sista, Ingevald. Ännu så länge är du inte
stort mer än en träl på Folketuna och för trälarna ansvarar jag. Vakta
dig att inte lyda mig. Jag har piskan med mig i bältet. Här kan du se
den.
Det var ord, som väckte trälvanan i Ingevalds sinne, och genast kände
han, att han måste lyda. Bryten tecknade åt honom att fatta Soldis under
armarna. Själv tog han henne om fötterna och springande buro de henne på
det sättet ur salen. Men i dörren vände Ingevald sig om ännu en gång och
ropade inåt lucksängen:
--Du ser själv, kära fader Ulv, hur ivriga trälarna äro att få oss i
brudhalmen. Din dotter är också alldeles ifrån sig av längtan. Det är
bara jag, som är lugn och förståndig och tycker, att jag väl kunnat leta
upp en anständigare kvinna. Hon har ju inte ens behållit kläderna på
sig. Vore du inte så trög med att stiga upp, kunde du ännu kanske hinna
att hämta fram hennes brudelin. Men sitt nu där du sitter, efter du har
det varmt och mjukt, och tänk på dina barn och gör stora löften till
gudarna.
Han lyfte upp henne i det bruna åklädet och satte henne framför sig på
hästen. Utan att akta på de flyende trälarna, som sprungo omkring honom,
jagade han bort över stubbar och ormbunkar. Han tänkte icke på att värja
sig, fast ekgrenarna stötte honom i bröstet och ryckte lapparna ur
rocken.
--Soldis, Soldis! jublade han och överhöljde henne med vilda och ömma
smekningar.
* * * * *
Folke Filbyter stod i sin grind, när den vilda ritten gick förbi ända in
på gårdsvallen. Han såg blodfläckarna på sonens ärm och frågade:
--Hur många män ligga nu på likbänken i Ulv Ulvssons sal?
Ingevald höll in den svettdrypande hästen utan att i förstone kunna reda
sina tankar. Slutligen kom han ihåg, att det var offerhönans blod, och
andfådd berättade han, hur allt hade tillgått.
--Manligare skulle du ha skött din pil, svarade fadern, om inte
bågsträngen hade varit en skön kvinnas hår.
Ingevald lyfte ned Soldis från hästen. Under tiden fortsatte han att
tala om offret vid skurdtemplet och om den gamle Jakobs käpp.
--Den gamle lär gå omkring och predika om en gudinna, som han kallar
Jesu moder. Jag tror, att det nya belåtet var hennes. Det var Jesu
moder, som så ledde pilen, att Ulv Ulvsson varken kunde dödas eller
döda.
Folke Filbyter svarade honom föraktfullt:
--Om det är, som du säger, då är Jakob modigare än jag trodde. Själv har
jag ofta känt håg att göra som han och slå sönder de eländiga
gudabilderna. De stå likväl på mina ägor, och där råder ingen annan än
jag. Men låt oss i alla fall vara kloka, om vi också inte besitta
Ulvungarnas höga vett. Tag rätt på hans käpp, som ligger kvar vid
Freyjabilden, och sätt den över stalldörren. Vem vet, om den inte kan
skydda mot eld och tjuvar. Och gå nu till stugan, Ingevald. I vrån, som
är till vänster om fårfållan, har jag tjällat åt dig och kvinnan med
stolpar och fällar. Det ser ut som ett gråhårigt finntält, och där inne
får du det varmt till vintern. Jag har också satt ett nytt lås för
stugdörren, så att du kan stänga den utifrån, till dess du får henne
spak och trivsam.
Han ägnade icke Soldis en blick, utan lät sonen ostörd få bära in henne
i stugan. Sedan ställde han sig åter i grinden. Han räknade noga
trälarna, som kommo tillbaka från den nattliga striden, så att han
skulle vara viss, att ingen felades. Några av dem blödde i ansiktet och
han tvättade själv deras sår och förband dem med jord. Han synade också
noga alla hål i deras vadmal och visade, hur de bäst skulle kunna laga
dem. Bryten fick stort beröm för sin rådiga stränghet mot sonen, och när
allt var i ordning, bjöd Folke Filbyter de uttröttade på en god och
riklig dagvard med mycket mungott.
--Kanske var det bäst som skedde, sade han, fast jag hellre sett Ulv
Ulvsson på likbänken. Men efter detta ha vi mycket ont att vänta. Ulv
Ulvsson är inte en så enfaldig man, att han mödar sig att gå till tinget
och kära mot mig. Har jag ännu inte haft tid att rida till tingsstället,
får jag det ännu mindre hädanefter. Däremot måste vi betänka, att hans
söner äro djärva och stormodiga, men det är ont om folk i hans gård, och
hans trälar äro inte vana att sköta vapen. Därför dröjer det nog om
innan de få rustat, och vi kunna hinna att befästa oss. De av er, som
förstå smidets konst, skola nu raskt elda på i smedjan. De andra skola
taga ut hästarna och alla våra vagnar och kälkar, fast det är sommar,
och hämta sten ur skogen. Något berg finns här inte i närheten, men
framme vid åkern ligger en kulle, som herdarna bruka kalla Bjällerbo,
därför att de där gjort en inhägnad åt getterna. En god källa finns där
också, som är prisad för sitt rena vatten och sin människovänliga
vattenande. Där skola vi i hast lägga upp en rundel av stenar och bråte,
så att vi ha en tillflykt, om det går så illa, att vi överfallas och
inte kunna hålla själva stugan. Jag hade tänkt att få sitta här i ro med
mina plogar och spadar, men fortare än jag ännu för några dagar sedan
kunde drömma, har ovädersmolnet stigit upp. Nu finns inte längre någon
återväg, och möter jag Ulv Ulvsson, så dräper jag honom.
Uppfriskade genom den starka måltiden och nöjda med hans vaknande lust
att värna om gårdens heder, skyndade sig alla att beredvilligare än
någonsin lyda hans befallningar. Hela dagen arbetades det på Folketuna
och kälkarna gnisslade i ljungen, när de släpade fram de tunga stenarna.
Sot och gnistor sprutade ur hålet på smedjans torvtak, och Folke
Filbyter satt själv på den sotiga kubben bredvid städet. Hans gamla
ringbrynja blev upprullad och rengjord från rost, och han lät förfärdiga
en hjälm av alldeles särskilt slag. Han letade fram en av de vanliga små
och kupiga hjälmarna, som lågo i vapenskämman, men runt omkring lät han
sätta brätten, som förvandlade den till en sorts kittelhatt. En enda
gång i sitt liv hade han sett en sådan järnhatt på en ensam kämpe under
en stormning vid Danelagen och märkt, att den gav gott skydd mot allt,
som föll, antingen det var pilar eller stenar. Smederna funno den
missprydande och tung och ville knappt slå fast nitarna, men han tvang
dem att fortsätta med arbetet.
Trött av nattvaket och dagens många ovanliga bestyr sänkte han småningom
hakan mot bröstet och somnade, som han satt på kubben. Ännu i drömmen
såg han smederna vända hjälmen över städet och hamra på nitarna.
Han drömde att han satt i de underjordiska verkstäderna, där Muspelhems
sotiga väsen lupo kring med sina glödgade järnstycken utan att känna
någon sveda från gnistorna, som hundravis fäste sig på de håriga och
krokiga benen. De skuro tänder och sträckte glödjärnen mot dörren,
liksom väntade de därifrån ett besök av allt, vad de mest hatade och
skydde. Därute trampade det och skrapade med stavar och spjut i sanden.
Det kunde icke vara några andra än asagudarna, som Jorgrimme hade
berättat om och som ännu gingo omkring och letade. Men Freyja kom in i
gnistregnet, stor och rund och med så breda och glesa tänder, att de
liknade äppelbitar instuckna under läpparna.--Där gå de och leta,
viskade hon och hängde sig över hans axel, så att det klingade och
spelade i bröstsmyckena, och ingenting märka de! Det frö, som de söka
efter, har jag nu redan satt i livgivande och växtkraftig jord.
Han vacklade under den sköna gudinnans tyngd och grep henne om armen.
Aldrig hade han känt en arm så len och glatt och ändå så järnhård. Just
som han fattade om den, blossade ett sken upp ur ässjan och stack honom
väckande i ögonen.
--Är det så ni sköta er syssla? sade han till smederna. Om jag för en
kort stund slumrar till i en meningslös dröm, genast hålla ni upp att
arbeta. Ändå är hjälmen långt ifrån färdig, och vad det lider ha vi
kväll.
--Ja, svarade smederna och stödde sig mot sina släggor. Du sträckte ut
handen och grep tvärs över städet. Ville du kanske, att vi skulle ha
slagit till?


7.

Under den tid, som nu följde, blev Soldis ej ofta sedd utanför stugan.
Ingen hörde henne någonsin tala ett vänligt ord varken med husbondfolket
eller trälarna. Vid minsta ljud om natten stod hon upprätt på golvet och
lyddes. Ända till morgonen kunde hon ibland stå på det sättet, vitare än
en lilja och orörlig som en spjutjungfru på en väggbonad. Alltid lyddes
hon åt skogen till, ty därifrån väntade hon att först få höra brödernas
hästar.
Ingevald vaktade henne och satt inne i tjället mellan de nedhängande
fällarna. Han blygdes inför trälarna att ej kunna tämja henne. Så ofta
någon hörde på, låtsades han grym och befallande och gav sig till att
både hota och skymfa henne. Eller också ställde han sig, som om allt
blivit väl mellan dem, och smekte henne med de fagraste ord. Men när de
andra sovo, kröp han fram till henne över golvet och tiggde om kärlek
och kysste hennes kjortel och böjde sig ned framför henne i halmen, som
hade han bara begärt, att hon skulle trampa på honom. Mitt i sin olycka
fylldes han också av svindlande lycka och det spelade och sjöng i hans
stackars rolösa hjärta. Han levde i en yra av glädje och förtvivlan.
Kärleken slet undan förlåten från världen, så att världen kom honom
närmre, ända till dess han speglade henne som en sjö. Saker, som förut
varit honom likgiltiga eller solklara, förvandlades till frågor. Han
började grubbla på liv och död och gott och ont. Världsträdets eviga
brusande, som endast höres av grubblare och förälskade, flög genom hans
tankar och lyfte dem i höjden som örnar och duvor. Det fanns ingenting
ädelt och stort, som han icke skulle velat utföra, endast därför, att
det för honom fått en tjusning, som han förr ej vetat något om. Han
drömde om asynjornas höga skönhet och om Jesu moder. Deras ljusglänsande
väsen ställde sig mellan hans ord, så att han knappt längre kunde tala
om det vardagliga och obetydliga. Ångern över brudrovet drunknade i en
känsla av, att det var en stolt och oförvägen bragd. Fast han satt hela
natten utan en blund och vaktade Soldis, när hon stod på golvet och
lyddes, såg han blint på den bittra verkligheten och trodde, att han
endast satt så för att beundra henne och tänka sina lyckliga tankar. Om
morgonen, då Tova begynte sucka i fårfållan och trälarna samlades för
att karda glöden ur askan, reste han sig hastigt.
--Soldis, Soldis! kunde han då ibland säga. Dellings dvärg sjunger nu
från Breidablik i morgonrodnaden sin hälsningssång till världen. Gott
måste du ha sovit, som redan är vaken. Skall jag följa dig till källan,
att du får två dig och sitta i gräset och binda önskekransar? Eller
skall jag föra dig till hagen, där trettio hästar stå i flock och
stödja sina huvud på varandras halsar? Där skall jag lyfta upp dig på en
gren i någon av ekarna. Och jag skall leka för dig med fålarna. De äro
svårast att fånga, ty de stå innerst i flocken hos sina mödrar. Men
varför lyss du mer till skogen än till mig, Soldis? Vet du inte, att
dina bröder ha få hästar och få män? Länge dröjer det om, innan de hinna
att rusta sig. Om det sker, har Folketuna till dess en ringborg med en
järnport, som kommer att trotsa både eld och hugg. Och jag lämnar dig
aldrig levande ifrån mig.
Hon svarade honom aldrig, men när det blev full dager, gick hon in i
tjället och lade sig ned och somnade.
På det sättet gick hela den långa vintern, då golvet närmast omkring
härden ofta om morgnarna var alldeles vitt av snö, som hade fallit genom
vindögat. Någon enstaka gång hände det, att han tog henne med ut i
släden, men då hade han alltid ett svärd hos sig under vargfällen. Och
så snart skogen blev tätare omkring dem, vände han genast och körde hem.
En dag kom hennes lilla syster Ulva ensam gående genom skogen. Kölden
hade nupit henne i kinderna och hon var rödblommig och vit. Ingen kunde
förstå, hur hon hade hittat den långa vägen, men folket nändes icke göra
henne något ont utan ledde in henne i salen. När hon fick se Soldis,
begynte hon dansa och sprang fram och kastade sig om hennes hals, men
Ingevald gissade, att hon kom med något budskap, och ställde sig tätt
bredvid dem.
--Nog märker jag, att du är oglad, syster, viskade Ulva, men vad jag är
lycklig att få se dig igen!
Soldis prövade, hur hon skulle kunna lägga sina ord nog klokt för att få
veta något, och slutligen frågade hon:
--Bröderna ha väl fått många nya hästar sedan sist?
--Nej, nej, syster, bröderna ha inte fått några nya hästar, svarade den
lilla.
--Då har väl far i stället köpt så många fler nya trälar?
--Nej, han har inte köpt några trälar. Han har bara de gamla. Och äldre
och äldre bli de för var dag. Minns du inte Snygg, hur halt och gammal
han var? Nu kan han knappt gå längre. Det är vinterkylan, som han inte
tål. Och Ånne, den gode och trogne Ånne, han har gjort sig illa i
handen. Det var med yxan han högg sig, när han skulle spänta stickor.
Rådsnälla är nog den duktigaste att arbeta. Far har så gamla trälar, men
de ha ju alltid varit på gården och han trivs bäst med dem, säger han.
Soldis blev villrådig.
--Du har vuxit, Ulva, och blivit frid att se, som det anstår en liten
odalmö. Men säg nu, var det far, som skickade dig hit?
--Far visste inte, att jag gick.
--Barn, har du utan fars lov gått den långa och farliga vägen?
--Ja, far var ute och jagade.
--Nå, far visste ingenting.
Ingevald skrattade till.
--Nej, far visste ingenting, föll han in, men bröderna, bröderna?
Flickan blev rädd och steg litet åt sidan.
--Varför tala ni båda så hårt till mig, när jag bara kommer för att få
träffa dig, syster?
Han grep henne häftigt om armbågarna och skakade henne.
--Säg du genast sanningen, att det var bröderna, som skickade dig!
Hon begynte gråta och han måste släppa henne igen.
--Jag får ingenting säga, snyftade hon och kröp intill väggen.
--Förstå mig nu, Ulva, sade Soldis. Det är bättre, att du förråder allt
för oss båda här, så att jag åtminstone får veta något, än att jag
ingenting får veta. Du ser själv, att ohörda av andra få vi ändå inte
talas vid... Komma aldrig mina bröder för att hämta mig?
--Hämta dig?
--Ja, vad sade bröderna till varann den natten, då jag blev bortrövad?
--Då sov jag, syster. Aldrig visste jag, det du blev bortförd mot din
vilja. Därom har aldrig någon talat med mig. Jag trodde det var skick,
att en brud skulle rida bort med stavljus och svenner under natten.
Soldis bleknade och kysste den lilla på pannan.
--Är jag då alldeles glömd nu i min faders gård?
--Nej, nej, syster. Far och bröderna tala inte om annat än om dig, när
de sitta vid elden och slöjda. De säga, att för dem finns det inte något
annat än du i hela världen. Och de ha letat fram dina gamla kläder och
lagt dem i kistan, som står i skämman. Jag har nog märkt, hur ibland den
ena och ibland den andra smyger sig dit in, när han tror, att ingen ser
det. Och jag har nog försökt att smyga mig efter, men då har alltid
dörren varit stängd inifrån.
--Och det var bröderna, som skickade dig hit?
--De ville, att jag skulle se, hur du hade det. De visste, att mig
skulle ingen göra något illa. För säkerhetens skull togo de av mig allt,
som var av silver.
--Och ingenting skulle du säga mig, Ulva?
--Jo, tre ord skulle jag säga dig. Tålamod, tålamod, tålamod!
Soldis blev stel och rak och ännu blekare. Hennes blick gick bort över
den lillas huvud utan att se.
--Överbringa då till bröderna kyssen, som jag gav dig, sade hon, men
sedan blev hennes röst hård. Hälsa dem, att jag är en lycklig odalkona
på det rika Folketuna, gift med en ädel och frejdad bondeson.
Ingevalds uppjagade sinnesstämning, som beständigt vägde mellan ömhet
och segertörst, rustade honom med fin hörsel. Han förstod till fullo det
trotsiga hånet i hennes svar, men han märkte också mycket väl den
förtvivlade hjälplöshet, som orden voro ämnade att skyla--eller att
blotta, allt efter hur man tog dem. Han kände, att trotset denna gång
icke heller gällde honom enbart utan också bröderna. Han njöt med en
svindlande glädje av vad hon hade sagt och upprepade det två gånger för
den lilla, så att hon icke skulle glömma något. Sedan tog han henne om
handen och ledde henne med sig ut ur stugan. Hon grät ännu, fast tyst.
Förvirrad såg hon sig omkring utan att dock längre våga tänka på att
springa tillbaka för att en sista gång slå armarna om den stränga
systern.
När han kom ut, tillsade han två av trälarna att hämta sina yxor och
följa med upp på skogen. Då de hade gått ett stycke, fingo de syn på två
av Ulvssönernas trälar, som stodo och väntade, också beväpnade med yxor.
Han släppte då flickan och bad henne återigen att inte glömma Soldis'
svar. Sedan vände han om hem med sina följeslagare utan att närma sig de
beväpnade männen från fiendegården.
Han undrade mycket, vad Ulvssönerna hade menat med den trefalt upprepade
hälsningen: tålamod. Han tänkte sedan ofta på den, stundvis med ökat
lugn men ännu oftare med obestämd och växande oro.
Han såg, att Soldis från den stunden vissnade bort och aldrig mer steg
upp om nätterna för att lyssna. På försök gick han ibland ut mitt i
natten och lämnade stugdörren öppen efter sig. Så länge han kunde
uthärda kölden, höll han sig gömd bakom stallgaveln, men det hände
aldrig, att hon ens reste sig upp och gick fram till dörren. När han
kom tillbaka, låg hon och sov likgiltigt och tungt. Andra nätter, när
han hörde, att hon var vaken, låtsades han själv sova för att bättre
kunna speja på henne. Med skinnfällen uppdragen ända under ögonen låg
han och såg, hur månskenet, som flöt ned genom vindögat, darrade av
frostglitter. Eller också fördrev han tiden med att försöka igenkänna
trälarna på deras olika snarkningar. Beständigt låg hon dock kvar lika
stilla på sin plats med ryggen vänd mot honom utan att längre tyckas
tänka på någon flykt eller hjälp.
Småningom led då vintern mot sitt slut, och det somrade på nytt över äng
och åker. Lycklig och ändå främmande satt han bredvid henne, då hon
slutligen födde honom en son.
Gamla Tova, som var gårdens jordemoder, bar ut barnet på tunet till
Folke Filbyter. Han satt på stenen och vilade sig efter arbetet. Hon
lade gossen splitt naken framför honom på de gula blommorna.
--Soldis har nu fött oss detta gossebarn, sade hon. Det tillkommer dig,
husbonde, att bestämma om jag skall sätta ut det i ödemarken eller lämna
igen det till modern. Vill du höra på oss trälar, så säga vi: låt det
leva. Måtte en god fylgia taga sig an den späde. Här ha inte fötts många
barn på din gård. Finnkvinnan har rymt till skogarna, och på många långa
år har du ingenting försport om dina äldre söner. Förr ibland hörde jag
dem viska med varann under nätterna, och jag vet, att här kände de
aldrig någon rätt trevnad. Ungdomen längtar efter äventyr och dåd.
Törhända ha de så fäst sig vid sitt skepp och det fria havet, att de
aldrig vända tillbaka. Kanske ha de som många andra vikingar tagit sig
borg och mark i andra land. Kanske äro de redan fallna.
Hennes hjärta bultade hårt, under det hon försökte att lägga sina
släpande ord så vackert och frestande, som hon kunde. Och ännu
ängsligare blev hon till mods, då husbonden icke genast svarade henne
utan tycktes falla i tankar.