Folkungaträdet - 24

uppe på berget och täckte med näver och torv. Det blev unket att dricka,
men de vakade ändå över det som över en oersättlig skatt. Det skulle
räcka också åt männen, ifall de kommo. Emellanåt kläppte det i klockan
nere vid kyrkstaden och prästen begav sig ut i vit skjorta och stola med
en vägvisare för att bära sakramentet till någon döende i skogsfästena.
Kring Magnus samlades från alla håll de sluga och beräknande och de
fåfängliga, som älskade utländsk sed, men också de allvarliga och
dugliga, de som hade svurit sin riddared med samma hänförelse som de
fromma gingo i kloster. Det var den nya tidens och de nya lagarnas
stolta härskara.
Valdemar däremot hade sin klubbehär. Och han följdes av förrymda munkar
och präster, som låtit sin tonsur växa ihop, lekare, jägare,
lösvittingar och vilda skogsgångare av alla slag, men mest av sådana som
hade hjärtat varmt under äventyrardräkten och som förtjänade ett
handslag likaväl som repet. Där funnos de män, som voro de galnaste
under ett upptåg, de muntraste på ett gille och de bästa i vänskap, men
som icke dögo till mycket i farans stund, då det gällde att handla
förtänksamt och uthålligt. Här och var i skogen bodde ännu människor,
som aldrig blivit döpta och aldrig hört en mässa utan trodde på hult och
högar och hemligt blotade åt källor och stenar. De slöto sig till
Valdemar, som lugnt låg kvar nordanskogs i Ramundeboda och höll
gästabud med sitt hov.--Vi släppa ingen genom skogen, sade de, och
begynte leta efter ett tjänligt samlingsställe innerst i den djupaste
Tiveden mitt emellan Hova och Ramundeboda.
Tiveden var hedningarnas och häxkarlarnas skog. Händelser, som till och
med trälgummorna skulle ha skrattat åt, om de berättats från andra
trakter, upplevdes här av var vägfarare. Lövkvinnor och alfer mötte han
icke ofta, men tjutande och rytande väsen ströko omkring på myrarna som
vilsekomna hundar. Vid Ramundeboda fanns det en mycket stor själastuga
med tavernare och drängar och en hel by av bodar för hästar och vagnar.
Där var också ett urgammalt drotthus, utvändigt täckt med skallar av
ihjälslagna vargar och omringat av murar. Konungarna togo in där vid sin
allriksgata. Valdemar och Sofia vilade sig nu efter resans mödor vid de
dukade borden i salen. Men det, som särskilt var egendomligt för
Ramundeboda, var ett litet kapell, vaktat av en ensittare. Det hade icke
bara som andra skogskapell sin offerbössa och dörrstolparna fullhängda
med stavar och små helgonbilder av bly till tack för lycklig färd, utan
svarta långskaftade kors stodo utefter väggarna både inne och utanför
och voro i stor mängd faststötta i torven ovanpå taket. Många hundra
sådana kors voro också nedstuckna runt omkring i den mörka mojorden, så
att stället, omgivet som det var av en karg obygd, liknade en dyster
kyrkogård. Det var de kors, som vägfararna hade burit framför sig genom
Tiveden till skydd mot hedniska makter.
Hulv Skumble, den gamle bergmästaren från Ingrid Ulvas tid, bodde sedan
många år med skogsgångarna inne i Tiveden utan att vilja se några andra.
Han stödde sig på kryckor och gömdes nästan under sitt vita skägg och
hår. Det var en sägen, att den sista jätten ännu levde i det närmsta
berget. Natten före drabbningen vid Hova, hörde Hulv Skumble ett häftigt
stenregn. När han tittade under dörren framför sin klyfta, trodde han
sig se, hur jätten låg uppe i bergsskrevan och räknade in sina vita
getter. Ju längre jätten fortsatte att räkna, dess mer blåste han upp
sitt huvud. Slutligen var det större än de största klippblocken omkring
honom. Men så snart han hade räknat den sista raggiga geten, släppte han
ut luften genom näsborrarna, ända till dess huvudet föll ihop som en
påse av sladdrigt tyg. Och då drog han sig in i berget efter sin hjord.
Nästa dag tog Hulv Skumble sina kryckor och gick ut.
--Hur länge jag än bor här, lär jag mig ändå aldrig att hitta, sade han.
Var dag upptäcker jag svarta tjärnar, som jag aldrig fiskat i, myrar,
som jag aldrig vetat om, örter, som jag aldrig plockat. Där var afton en
så stor hjord av getter går fram, måste det finnas ett ställe, på vilket
all ungskogen är bortbetad och bara högskogen står kvar. Och där bör det
också vara utrymme för oss skogsgångare att samla och rusta oss.
Han fortsatte därför sin vandring runt berget, som helt och hållet
bestod av mossiga, hoprullade block. Alldeles som han hade förmodat, kom
han också in under sådana jättefuror, att han aldrig hade drömt sig
slika träd. Stället tycktes honom mindre likt en skog än en oändlig hall
på skyhöga stöttor. Inga djur kunde han upptäcka, inga myggor eller
flugor, ingenting flygande och lätt, ingen solglimt, knappt någon
grönska. Åt alla sidor syntes bara grått och grått. Den barriga marken
var jämn och slät som ett golv, men i höjden brusade det och dånade i
kronorna, som knöto sina rödaktiga armar och brottades. Det var dock så
högt dit upp, att suset ibland föreföll helt avlägset, och nere vid
marken var det stilla.
Han andades djupt i högtidlig glädje och ropade några gånger till tecken
åt de andra. Det gav eko som i en stensal.
För att icke förvilla sig släpade han en gren efter sig, som skrapade
upp en fåra i den på undersidan fuktiga och mörka barrmattan. Det var
gott rum mellan stammarna, och då han hade fortsatt ännu ett stycke
framåt, fick han oförmodat syn på en källa. Här låg solen in, och här
var icke lika ödsligt. När han makade med foten bland blodnävorna och
älggräset, fann han, att källan hade räta och jämna bräddar med små
stenskärvor inmurade av människohand. Det stilla och rena vattnet var så
klart, att han kunde se en offerpenning, som stack upp mellan barren på
botten. Men då han räckte ned handen för att dricka, drog han den
tillbaka för den spegelbild, som visade sig över hans skuldra. Han vände
sig häftigt. Kryckorna hade han släppt, stödd på dem endast med
armvecken, och han böjde huvudet.
Han stod framför guden Ti, som de andra skogsgångarna i mansåldrar letat
efter utan att någonsin lyckas hitta. Beständigt hade de likväl sagt
varann, att han ännu måste finnas kvar på något gömt och bortglömt
ställe i sin skog.
Det var en alldeles övermossad stubbe med kornblå vassa spetsar och
omgjordad med ett järnband för att icke falla i sär. Ovanför bältet var
upptäljt en mun, som såg ut att ha flera rader av sneda och maskfrätta
tänder. Det var armpipor av offrade människor, ty Ti var en stridsgud
och armen var människans medfödda vapen. Överallt i barken, som var
sönderborrad av gravstickare, sutto torsviggar, rostiga knivar och
avbrutna spjutspetsar, så att hela guden var klädd med taggar. Mot sidan
hade myrorna stöttat en hög stack. Och mitt bland förgängelse och
vittrande mordverktyg klättrade bekymmerslöst guldpyttorna, vårgudinnans
skalbagge med sjustjärnans sju svarta tecken på sina gulröda vingfjäll.
Hulv Skumble tänkte, att det var en god varsel, då han gjorde ett sådant
fynd. Ännu en gång ropade han, men höll för öronen för att slippa det
förfärliga återskallet.
De andra hade dock redan hört honom och började småningom att samlas
kring källan. På ett snöre, som spändes mellan stammarna, hängde de upp
sina kappor till ett tjäll åt kvinnorna, ty det hade varit sen vår och
luften var ännu sval. Sedan gjorde de upp eld och kokade och brynte.
Längre bort arbetade de yngre med förhuggningarna, och klangen av yxorna
och braket av de fallande träden ekade genom den väldiga skogssalen. Då
det blev stilla en stund, sade en av männen:
--Det ringer i Hova. Slaget har begynt, och prästen står framför
altaret. Men Valdemar sitter lika lugnt vid gästabudet i Ramundeboda.
Det gör han rätt i. Han förlitar sig på skogen och oss.
--I dag är det efter alla gamla tecken en av årets lyckodagar, svarade
Hulv Skumble. Men för vem? För Magnus eller Valdemar? Det kan bero på
oss. Månen, som bestämmer tiden, är i ny, och ni skola tälja upp bloss
åt er till kvällen. Det finns bara ett, som säkert skall giva segern åt
de våra, och det är ett människooffer.
När det blev afton och blossen voro tända, tillsade han kvinnorna att
bland sig utvälja den vackraste och föra fram henne till källan. Knappt
hade hon likväl närmat sig, innan en malmklar stämma hördes från den
arbetande flocken vid förhuggningen. Det var Gistre Härjanson, och han
kom springande med sin yxa.
--Vid helgonen, bergmästare, känner du inte igen henne... min kvinna,
som Valdemar nyss tog ut åt mig ur Vreta med makt, när vi redo förbi.
Vår gode Valdemar! I dagar och år har jag stritt och längtat för hennes
skull... och nu...
Det var trängsel omkring källan, och röken och lågorna från blossen
slogo honom i ögonen. Hulv Skumble hade redan knutit upp hennes skjorta
och vikit ned den till gördeln. Hon var lätt gulaktig i huden. Han grep
henne om händerna, och två andra män togo henne om fötterna och hjälpte
till med att lyfta henne ut över mossbädden och sänka henne i källan.
Hans skägg gömde hela hennes ansikte, så att knappast mer än ett sakta
huttrande hördes, då det kalla vattnet slog ihop över henne. Tre gånger
släppte han henne och försökte att trycka ned henne under vattnet, men
var gång flöt hon upp igen.
--Ti vill inte taga henne, sade den gamle. Han bryr sig inte om annat än
mör. Men var står en sådan att finna, där Valdemar håller läger med sin
här? Stig upp, vallkulla, och gå till din spelman. Ni äro bestämda för
varann, hur många prövningar som än kunna vänta er. Men till dig, Ti,
säger jag: Du har blivit orkeslös. Ingen har på länge givit dig sitt
blod och sina lemmar. Hur skall du kunna hjälpa oss, om du inte, när
solen rinner upp, kan se mot fienden utan att blinka? Jag skall skänka
dig mina ögon. Jag har levat länge nog och har inte mer någon glädje av
dem, bara bitterhet och harm.
Han ryckte lös ett par torsviggar, kände på deras kanter och valde ut
den skarpaste. Sedan lät han binda sig vid stubben med händerna på
ryggen. Under det att en finngubbe tog ut hans ögon, uppgav han anden,
och när de kastades i källan, sjönko de genast och blevo liggande på
botten stora och klara och utan att blinka för elden.
Då grepos alla, både kvinnor och män, av yrsel och svingade blossen upp
mot nymånen, och häst efter häst blev framledd och offrad under
besvärjelsesång. Blodet ströks på trädstammarna och flöt åt alla sidor i
mossan. Ingen tvekade längre, att icke de gamla växtandarna nu i Sankt
Hans tid, då allt grodde och spirade, skulle upptaga en sista förtvivlad
strid och i natt korsa sina mariga spjut med riddarnas svärd.
Slipdonen framtogos, och skogsgångarna vässade sina yxor. De voro illa
rustade, många utan brynjor och ingen med stålhuva. Men de visste sedan
gammalt, att skogen säkrast försvarades genom att förvirra den
inträngande hären och sprida skrämsel. Därför flådde de offerhästarna
och lindade in sig i deras hudar med den blodiga sidan utåt.
Hästskallarna, som de också togo huden av, höllo de över sig på stänger.
Andra sleto upp sin skjorta ända till naveln och målade ett grinande
ansikte på bröstet och magen. Sedan kastade de över sig kappan, så att
de sågo ut som kringhoppande stora huvud. Detta hade deras föräldrars
föräldrar lärt av finndvärgarna, som stridde på det sättet i den tid, då
tuppen ännu allmänt dyrkades som gud. Det var långt före Tor och
hästguden.
Några bondemän kommo springande på det vassa barret med små korta steg
och krokiga knän, barfotade, barhuvade och tomhänta.
--Hertigens folk syns redan ute på myren! ropade de. Hela Valdemars här
är slagen vid Hova! Vi äro förlorade!
Det prasslade och smällde mellan grenarna i den förut tysta ödemarken.
Uppskrämda fåglar och rävar flydde förbi. En fårskock rusade fram med
långa språng, följd av en brun ko, vars skälla pinglade ursinnigt.
Skogsgångarna förstodo, att fienden var alldeles inpå, och de bästa
skyttarna klättrade upp i talltopparna på sina yxor. De andra ställde
sig med kvinnorna och piltunnorna bakom stammarna. Facklorna blevo
nedstuckna i marken kring källan i lutande ställning, så att elden
skulle falla i vattnet och icke tända barret. Fast inga människor längre
kunde upptäckas, förblev skogen därigenom ljus som en upplyst men tom
sal.
Det dröjde en stund. Sedan närmade sig en vägvisare med några väpnade
män. De tittade sig oroligt om åt alla sidor, men när de begynte halka i
blodet, togo de sig om huvudet och flydde. Vägvisaren korsade sig och
stod kvar ensam.
--Gud, min drotten! stammade han. Vi äro i Tis skog. Vi äro på de sista
hedningarnas hemliga offerställe. Hjälp oss, hjälp oss!
I detsamma sträckte en tyst pil honom till marken.
De väpnade männen kommo snart tillbaka med hundratals spjutbärare, men
alla stannade skräckslagna och bleknade. De främsta veko baklänges och
trampade de andra på järnskorna. De sågo allting tydligt och klart
framför sig i den ljusa skogen, blott icke några människor, och
oupphörligt stupade en efter en för tysta pilar.
Då var där en dansk riddare, som ledde fram sin häst till källan och
sparkade undan ett par av facklorna. Men när han fick se de två ögonen,
som stora och klara betraktade honom ur källan, brast han i skratt. Det
lät icke mänskligt, utan vansinnigt och hest, som när en hund faller i
raseri.
Under tiden stod Gistre bakom en av de tjockaste stammarna. I ett snöre
om axeln bar han som vanligt hornet Månegarm. I handen höll han en kniv,
som han hade tagit från Ti.
--Det är det underliga med detta horn, sade han, att det också kan
brukas till annat än att dricka. Här i spetsen sitter en träplugg. Hårt
sitter den, men nu ger den i alla fall vika, och nu skola ni få höra.
Han täljde en stund i pluggen, ända till dess han förvandlat den till
ett munstycke. Sedan satte han hornet till läpparna och blåste.
Först kom det bara ett sakta väsande ungefär som från en ödla, som
väcktes ur en lång vintersömn men helst kände sig hågad att fortsätta
den. Då försökte han för andra gången. Och då hördes ett smeksamt och
sorgesamt sjungande, som när dvärgarna fordom i högen lekte med sina
hustrur och döttrar och läste sejd över dem för att få dem tillgivna.
Han insöp ny luft i lungorna och lyfte hornet ännu en gång. Då begynte
det vissla och skria, först som ett djurläte men sedan som ett oväder.
Nu hörde han att skogens alla hemliga makter vaknade för att upptaga
striden. Hans fromma löften och kärlekstankar voro för ett ögonblick
sopade ur sinnet, och han glömde till och med att vakta över Yrsa-lill.
Han var åter besvärjaren från fordom. Skogsgångarna omkring honom böjde
sig som under ett hårt vingslag och stämde i med ett förfärligt härskri.
Ett rop på havet flyger bort, men här lät det som hade de begravna i en
kyrka ropat av fasa. Och nu framstörtade hela spökhären av hoppande
jättehuvud och grinande hästskallar, och bakom följde i tät fylking
krokarna, som skulle draga ryttarna ur sadeln, och bredyxorna, som
skulle klyva deras hjälmar. Spikklubborna svängdes, spjuten stungo, och
länge behöll valdemarsfolket övermakten.
Men då strök en grå rad av helt och hållet järnklädda män fram vid ena
sidan som en rad av ulvar.
De sträckte sig utefter marken. De togo höga språng framåt, trots den
tunga rustningen, och alltid träffade deras svärd. Ingen kunde motstå
dem. Yxorna slogos ur händerna, spikklubborna slungades upp i luften,
pilar och spjut brötos mot deras brynjor som vass. Men när de stötte på
en åldring eller halvvuxen, höllo de in sitt vapen och slogo honom på
skuldran med orden:--Gack i frid! Jesus Kristus lever.
Och genast skallade bakom dem under tivedstallarna från hundratals
munnar--Kyrieleis, kyrieleis!
De ryckte av spökena deras klädsel. Men när de kommo in bland de
ursinnigt hotande kvinnorna, som hade trängts samman i en flock för sig,
vände de svärdsknappen uppåt och böjde på huvudet.
Den, som gick främst, var både den resligaste och en av de skickligaste.
Han hade en tarvlig slät hjälm med en liten mörk springa framför vardera
ögat. Hans huggande svärd klöv Ti ända till roten, så att de murkna
benen och barkstyckena föllo åt båda sidorna. Det var lätt att känna
igen, att det var hertigen själv. Bakefter följde hans häst som en
trogen hund, utan att han behövde hålla honom i tygeln.
Småningom hade det dagat igen, och valdemarsfolket rusade i vild flykt
från stam till stam. De kände, att besvärjelser och trolldom ingenting
längre förmådde, att hedendomen var slagen, att de vilda skogsgudarna
flydde liksom de själva och kröpo in under stubbar och rösen som
grävlingar och rävar för att dö eller klaga i de långa vinternätterna.
--Ve oss, förlorade! ropade flyktingarna. Nu taga riddarna landet. Se,
se, det flyger duvor över deras hjälmar!
Hertigens skara växte beständigt. I mitten vaggade på fyra stänger en
liten himmel av svart tyg. Under den bars sakramentet åt de döende och
en hoprullad fana, omlindad med ett förseglat silkestyg. Det var det
heliga eriksbaneret. Men det blå magnusbaneret med det gyllne lejonet
och snedbalkarna fördes av Tyrgils Knutsson. Han var omgiven av riddare.
Knappast någonsin förr hade så ståtliga män varit sedda i landet, så
värdiga och ändå ödmjuka i var åtbörd, så fyllda av det ädlas
naturlighet. De sjöngo på några flockar, som Magnus själv hade
upptecknat till sin stridssång en stjärnljus natt på Visingsö.
--Kristus, hör dina riddares böner.
Spegla ljuvligt din mildhets stjärna
i det stål, som vår panna kröner,
faderlösa och arma att värna!
Så snart de hade slutat, fortsattes sången av de eftersta riddarna nere
vid myren.
--Kristus, hör dina riddares böner,
hör oss alla, som ropa ur tiden,
människors döttrar, människors söner!
Giv oss friden, friden, friden!
Magnus band av hjälmen. Han hade skrubbsår och damm i pannan, men det
prydde endast en kämpe. De brunsvarta ögonen hade ett högre skimmer än
annars, och i sin tacksamhet gav han sig själv tysta löften. Han lovade
Sankta Klara ett kloster. Han skulle gå till Heliga graven, om hans år
räckte. Lås skulle han sätta för ladorna, och var och en, som kunde
rusta sig och sin häst, skulle bli hans ryttare och frälst från skatt
som hans hirdfolk. Lag, lag, det lovade han först och sist. Men hur
mycket han än lovade, föreföll det honom, att det ändå icke var nog,
utan att han måste giva sig själv ett sår, hämnas gamla dagar, tvinga
sig till det hart när omöjliga. Han vände sig åt alla sidor mot
riddarna, och kärvt och buttert kommo slutligen orden som hugg av
trubbiga slagsvärd.
--Jag var den falskaste i jarlagården. Jag var den trolösaste i
kungsgården. Nu skall det bli slut på den skammen. Jag ville ofta
ingenting gott eller stort därmed. Må Gud fördöma mig, må människor
straffa mig. Jag kunde inte annat.
Riddarna, som ett ögonblick hejdat sig för att hjälpa och förbinda de
sårade, kommo fram till honom.
--Vi sågo och visste det alla, svarade Tyrgils och räckte honom handen.
Det var väl att det blev sagt. Det skall bli bättre nu.
Magnus kände, att hans händer trycktes stadigt och fast från alla håll.
Hans axlar skakade, och tårar började rinna på kinderna. Det var första
gången han stod som en ärlig man och kände ärliga handslag från
människor, som trodde på honom. Han behövde icke längre lura på deras
viskningar och bedyra, att han var god och menade väl. Han gav dem
tvärtom rätt i deras misstro och onda tankar. Och just därigenom blevo
de med ens hans förtrogna och litade för första gången på honom. Så
länge det ännu fanns en hand att trycka, stod han kvar, fast tiden var
mer värd än guld. Det föreföll honom, att om han också snart finge stå
på Mora stenar och väljas och hyllas, skulle den stunden bli blek mot
denna. Han kände, att nu växte han så samman med sina bröder av svärdet,
att ingenting mer kunde skilja dem åt, och nu var det slut på skammen.
Han trodde att ingen såg, hur våta kinderna voro, och han blygdes att
lyfta handen och torka dem. Men hornen började ljuda igen, och hans väl
inlärda springare, som visste vad det betydde, spetsade öronen och
ställde sig självmant tvärs framför honom för att mottaga sin herre i
sadeln.
Det flyende valdemarsfolket högg sig fram genom marskogen och spred sig
över de vida myrarna med sönderslitna kläder och ansikten. Enstaka låga
klippor stucko upp som holmar. Där växte skvattram och stjärnstarr, och
de försåtliga svarta kärrvattnen med sina dubbla bottnar voro täckta av
snärjande näckrosor. Det var lika omöjligt att vada som att simma. Men
ryttarna vågade sig icke ut på gungflyet, och många räddade sig genom
att lägga sig ned mellan tuvorna. Luften var alldeles vit utan både sol
och skugga, och det stack i ögonen, så att det var svårt att sikta. De
sista förföljda av huvudskaran från Hova kröpo bakom ängsullen med bågen
på ryggen utan att skjuta och flydde sedan uppåt Närke. Men de, som
hittades i träden, skötos som fåglar. Kvinnorna däremot blevo hopsamlade
i en flock och ridderligt skonade och vaktade. Platsen omhägnades med
skinnsnören.
När Gistre såg, att hans älskade Yrsa-lill var räddad och i bättre
förvar än hos honom själv, gav han sig ingen tid att grubbla på ödets
envisa lek med hans lycka, utan kastade sig på en herrelös häst och red
det fortaste han förmådde på stigarna till Ramundeboda.
Slutligen urskilde han mellan tallarna de många hundra svarta korsen
vid kapellet och steg av.
Där var en öppen gräsvall mellan själastugan och bodarna, och
drottningens tärnor höllo på att bränna svartkummin och enris mot
myggen. Själv satt hon i gräset bredvid elden och lekte schacktavel med
den tyste Folke Algotsson. Valdemar låg utsträckt på hennes kjortel med
fötterna bland tusenskönor och Jungfru Marias nycklar. Karga och dystra
obygder bredde sig åt alla sidor, men här i sänkan blommade ändå en
yppig vår. Slån och lönnar voro ännu sållade med vitt och honungsgult.
Nedanför de nyutslagna hasslarna, där solen sken in, var det blått av
styvmorsblommor, och nagelörten tecknade sina små vita kors på
klippmossan.
Drottningen hade vägrat att vara skild från Valdemar i farans stund, och
den mandeldoftande vårluften förde med sig en fläkt av försvunna dagars
makliga ro.
Runt omkring sov hans vakt med solbrända ansikten och händerna under
nacken. Lagman Algot, som skyndat i förväg till Ramundeboda för att möta
konungen, var den enda, som satt upprätt och vaken. Med fingret ritade
han upp i gräset traktens skogar och vattendrag, men Valdemar slöt
ögonen. Vad brydde det honom att giva akt på kullar och kärr och ställa
upp bönder och lysa som härförare. Vad betydde medgång eller otur för
honom mot att få ströva kring som en fri människa! Han kunde ha skänkt
bort sin krona åt en vacker hirdman lika sorglöst som en hjälm, men han
unnade den icke åt en förrädisk frände. Aldrig, aldrig! När hans bönder
och skogsgångare hade hejdat det första anfallet, skulle han skicka sina
bästa ryttare och låta dem fullborda segern. Och brodern? Ja, honom
skulle han vinna tillbaka för alltid genom att förlåta honom.
Gistre Härjanson steg fram, sönderriven och blödande.
--Vintern är över och marken i blommor, sade han. Sätt dig upp, herre,
och hör hur göken sjunger i sunnanskog.
Valdemar satte sig upp och skakade de ringlande lockarna ur ögonen.
--Du är blodig. Du kommer från striden.
--Jag kommer från din slagna här för att lyckönska dig. I dag kan du få
dö en hjältes död. I afton kan du få sova skönare i blomstergräset än
Magnus i sitt riddartjäll.
Med snabba ord berättade han om nederlaget och bad honom att samla de
flyende till en sista strid. Valdemar steg genast upp och drog på sig
ringhandskarna, och de väckta männen flockade sig skyndsamt omkring
honom. Men den ene rådde ett, den andre ett annat. Hade de bara varit
två eller fem, skulle han med lätt sinne ha kastat sig i ett handgemäng
för att stupa. Men de långa förhandlingarna, de olika meningarna, de
nästan befallande rösterna prövade hans tålamod och släckte hans iver i
stället att sporra den. Han blev otålig i stället för beslutsam och
tystade dem med vrede i stället för med skäl. Harmset slet han åter av
sig handskarna.
Sofia satt upprörd och varm med fingrarna utbredda mellan kullslagna
elfenbenshästar, biskopar och torn. Hennes kärlek till honom blev
häftigare än någonsin. Som han stod där framför henne i vårgräset,
tyckte hon, att allt, som fanns av ungdomlighet och hälsa, samlats just
hos honom. Hon fasade för den tanken, att en sådan livslust skulle
förgöras, att han kanske skulle ligga blek och stel redan till kvällen.
Det var som att bränna upp hö och ängar och örtagårdar. Vem som helst
annan kunde hon tänka sig som död, blott icke Valdemar. Hon kunde icke
tänka sig honom uthuggen i sten på en gravhäll med knäppta händer. Och
vem skulle med andakt kunna bedja vid en sådan grav?
--Nej, nej, flämtade hon. De gamla skola dö, inte du. Du är född att
leva långt upp i höga år. Ditt rätta rum är inte i graven utan bland
spelmän och glada handslag. Tag vår äldsta lilla son med dig och stig
till häst och rid uppåt Norge efter hjälp. Så länge du lever, är
kittelbotarens seger bara halv.
De kringstående männen tvekade, men lagmannen, som såg kallt och slugt
på allt, hämtade den yrvakna gossen från drotthuset.
--Att lyda drottningens råd är det enda, som står oss åter, sade han.
Men varifrån kommer all röken och den sura lukten? Skogen brinner.
--Det var jag, som satte eld på den, svarade Gistre och hängde ifrån sig
hornet på den framledda hästens sadel. De onda andarna i Månegarm ha
ingen makt över det heliga svärdet Gråne.
Sofia reste sig och omfamnade Valdemar lidelsefullt och tryckte honom
till sin jättebarm.
--Nej, nej, upprepade hon och återvände till sin förra tankegång. Hur
vore det möjligt att nu samla de flyende? Men jag har inte kraft längre
att följa dig, Valdemar. Jag har lidit för mycket. Aldrig ro, aldrig
vila. Låt mig stå kvar här. Ni få inte hindra mig. Sprid er åt olika
håll och försök sedan att hinna upp Valdemar. Jag skall stå kvar här med
mina tärnor, och taga mot drottsvikaren, brodersvikaren, med de
hatfullaste ord, som en kvinnotunga kan hitta.
Hon försökte med sina omfamningar att återväcka en glimt av hans forna
ömhet, men det isade genom armarna. Hon kände, att han icke hade annat
att giva än en sval och vemodsblandad tillgivenhet. Hon lovade honom
obrottslig trohet till det sista.
--Den, som har älskat Valdemar, kan aldrig älska någon annan, viskade
hon. Jag har felat, men jag har också älskat dig, och jag var lycklig,
bara jag visste dig lycklig och hörde harpbruset från ditt hov.
Båda frågade sig tyst, om det endast var ett avsked för stunden eller om
deras stackars sargade saga nu brast sönder för alltid.--Han kastar sin
krona för att leva, tänkte hon. Han gör så, därför att livet är honom
kärast. Men på den sjuka och nedbrutna trycker döden i stället sitt
märke. Och därför tackar jag. Jag går till skuggorna, och dit längtar
jag.
Han steg upp på hästen med gossen. Algotssönerna följde honom med det
hoprullade röda valdemarsbaneret. Så länge han var inom synhåll, stod
hon kvar och kastade kyssar efter honom.
Skogen var nu höljd i gul rök, och brandlukten gjorde det svårt att
andas. Men fast molntapparna uppe kring den klarnade solen fortsatte att
gå söderut mot fienden, började en stark västan att blåsa utefter marken
och klöv ett skår i röken.
Karl Algotsson, som red efterst, vände sig.
--Allt är oss emot, ropade han. Till och med vinden bedrar oss. Vid
jungfru Ingrid, min broders hjärtebrud, har någon av er en kär vän som
han, så fly, fly! Än lever Valdemar!
Inom en liten stund hade alla skyndat till hästarna, och Sofia stod
ensam kvar med sina tärnor. Genom skåret i rökväggen skymtade rustningar
och det blå magnusbaneret, fast nu sönderbränt till hängande trasor.
Så snart hertigen kom fram till drottningen, böjde han djupt på huvudet
och hälsade henne med svärdskorset till tecken, att hon stod under
riddarskydd. Hon stammade och sökte efter de hatfulla ord, som hon ville
säga honom, men i stället blev det han som talade. Han stod med händerna
på svärdet och såg ned i gräset.
--Vem kränker lagarna djupast, frågade han långsamt och mörkt, min