Folkungaträdet - 01

VERNER VON HEIDENSTAM
FOLKUNGATRÄDET


_Folke Filbyter_


1.

Hur dvärgarna lämnade från sig hornet Månegarm och hur ett frö gömdes i
mullen, innan ett stort träd kunde växa, det skall här beskrivas. Här
skall berättas om en släkt, som vann högsta ära och sedan spårlöst
sopades från jorden. Vad de mäktiga av denna ätt tänkte om sina
guldkronor, när deras livsdagar stupade som kalla och slippriga
trappsteg ned till helvetet, och de olyckliga och ömkade om sina
fjättrar, det skall också bli sagt. Må de, som vilja veta det, lyssna.
Ingenting skall bli förtegat. Oöverskådliga avstånd breda sig mellan dem
och oss, men alla människoöden susa under fingrarna på samma
spinnerskor.
På landets östra kuster krökte sig en havsvik djupt in mellan klipporna.
En sköldmö hade där blivit gravsatt på sin stol, i full härbonad med
spjutet mot axeln. Högen var den väldigaste i nejden och syntes långt
från yttersjön till ett märke för de seglande.
Många minnesstenar voro också resta på stranden, några ohuggna och
mossiga, andra ristade med runor. Ingen väg ledde dit, och det var långt
till någon köpstad eller gård. Under vintertiden syntes sällan några
spår efter människor, fast ända till trettio skepp kunde stå uppdragna i
snön, väl övertjällade med näver och granris. Först efter Göje månad,
när det vårade, kommo vikingarna ned från bygderna. De förde då med sig
verktyg och timmer på sina kälkar och åtföljdes av en mängd säljare, som
reste sina vadmalstält i en rundel omkring sköldmöns hög. Under några
veckor rådde där nu samma liv som vid en tingsstad. Yxorna höggo och
tjärgrytorna kokade, ända till dess skeppen blevo satta i vattnet och
gingo till havs. Sedan låg snart trakten åter lika övergiven.
En gång på senhösten kom ett hårt väder från sjön. Måsarna kastades
baklänges av blåsten och satte sig som kråkor innerst på ängsmarkerna.
Det stod en vägg kring havet, så att solen gick ned utan aftonrodnad. I
rämnan på en stormsky, som stannade över gravfältet, upptindrade redan
den första stjärnbilden.
På sköldmöns hög stod den kvällen en finndvärg, som hette Jorgrimme. Han
var helt och hållet klädd i ludna rävskinn. Trolltrumman hängde på
ryggen, och i den silverkedja, som tjänade till bälte, bar han en mängd
torsviggar och stenknivar. Han stod med ryggen åt havet och lyddes inåt
landet. Slutligen lyfte han båda tummarna och böjde sig och ropade ned i
högen:
--Högbor! Hören I? I kväll gråta kvinnorna i höganloftsalen på
Föresvall. Lång är vägen dit, sju dagsresor lång, men aldrig förr hörde
jag en sådan veklagan. Aldrig förr gick en sådan fasa ut över landet.
En stund sökte han i det frusna gräset och hopsamlade några torra örter,
men sedan stannade han igen och lyssnade.
--Slå ett hårt slag på din sköld, högjungfru! sade han. Väck dina
gelikar ur dödssömnen! Nu knarrar golvtiljan bakom offerstenen i
svearnas heligaste gudahov. Det är Asa-Tors beläte, som skälver.
Förbarmande, förbarmande över allt levande!
Som han ännu talade visade sig en hemvändande vikingaflotta vid
synranden. Alla skeppen styrde jämsides i rad med lutande master och
svällda segel. En lurs bölande ljöd genom stormen, och tre av skeppen
föllo därvid undan för vinden med sköldmöns hög till inseglingsmärke.
De andra brusade vidare österut i ett moln av yrsnö och vände runt
landets udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas
skepp, två och tjugu i antal. Hotande voro de också att se med sina
mordrunor på seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och
stångande tjurar, som brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gällde att
före isläggningen hinna till invatten vid Sigtuna, och några ämnade sig
ända till de vassrika dystränderna vid Aros. Där skulle fetaktig
offerrök hälsa dem från var sten. Horgabrudarna skulle komma ända ned
till vattnet och signa skeppen med blodstänkning och vifta med kvistar
från det evigt grönskande, heliga trädet vid Uppsala högar. Till allt
detta längtade svearna, och det fanns inga rev att taga in på deras
segel. De hade svurit en ed att aldrig väja för en stormby eller gå i
nödhamn.
Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra
farväl, bar däremot Freyjas huvud i förstammen. Det hade likväl
slutligen blivit så stort genom alla hängande och uppåtvända istappar,
att på detta beständigt växande havsvidunder ingenting längre kunde
urskiljas av Vaners ljusa och öppna drag. Stambon, som fullt rustad satt
i fören, tog därför yxan och lossade på ishåret och lyfte in huvudet
under bänken, så att det ej skulle skrämma landvättarna. Skeppet var
namnfäst med gudinnans binamn Menglöd, som också målats i stora runor
tvärs över seglet. Ändå rådde där ingen freyjaglädje ombord, fast där
satt en värvad skara av det guldhåriga folk, som bodde sunnanskogs och
som hela vintrarna igenom kunde rida från gästabud till gästabud för att
dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla sköldarna uppsatta
utefter relingen, men där var uppror och mummel. För var gång stambon
böjde sig och utpekade sundet, där de skulle styra in, kastade han
skällsord akter över. Till och med rorgängaren, som med hela sin tyngd
lutade sig mot styråran utan att taga ögat från ättehögen under
stormskyn, talade så högt om sitt missnöje, att ingen behövde fråga
honom om hans tankar. Det fanns nämligen en sedvänja bland götarna från
den kusten: så länge de rodde ledung eller voro ute på vikingafärd lydde
de blint och tyst sin anförare, men den stund, som förflöt mellan
hembygdens första anblick och ankarets fällande, fingo de fritt begagna
till att överösa honom med allt det klander och hån, som under färden
hopat sig i deras sinnen. Det stod dem öppet att prisa honom i en
hjältesång eller att likna honom vid det mest föraktliga, de kunde
finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att göra av fullaste
hjärtan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanärats genom att
bära en slaktfetare so. Där fanns bara en enda, som envist teg. Det var
den utskrattade, som nyss befallt över dem alla, Folke Filbyter,
hövdingen, sjökonungen.
Han satt borterst i lyftningen, en halv manshöjd ovan rorgängaren och en
hel manshöjd ovan det andra skeppsfolket. Mitt på hjälmen reste sig en
havsörns uppåtböjda vinge, som gjorde honom ännu högre, och ändå
föreföll han icke att rätt passa till en så ansedd plats. Blåsten hade
plockat vingen på hälften av fjädrarna, och kappan var full av stoppar,
vilkas långa och sneda stygn läto ana, att han själv skött sömnaden.
Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna
tycktes gömma den sega styrka, som kan gräva och bära. Det ljusa
linhåret, som blev vitt i skymningen, lindade sig långa stunder skylande
om både haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som
underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var gång håret flög
i sär blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.
Han såg bort över skären, där själarna knuffades om det bästa
sovstället eller stodo upprätta i bränningen och spejade efter ett
isflak, som kunde bära dem till havs för vintern. När han hörde deras
hemska stön och svordomar, skakades han av ett drygt löje. Det var det
enda, som vittnade om, att han var vid skarp hörsel, fast han satt tyst.
Stambon låg nu nästan framstupa i stäven för att hålla utkik på alla
grund, och han var en vild och ärrig bärsärk. Han stack handen bakom
ryggen, och den träffade med flatan rätt över hjässan på en liten gubbe,
som satt med benen i kors om masten.
--Tala nu, du träl! sade stambon. Du har varit med för att koka vår mat
och vakta över vattenkaret, och du har skött dig väl. Knappt mer än två
eller tre gånger har du fått stryk. Men ännu ha vi inte hört, vad du
tänker om hövdingen. Var nu frispråkig, du träl. Kan du likna honom vid
något bättre än en so, då är du målsnällare än jag.
Trälen började genast lydigt att härma en skeppsskald genom att knäppa
med fingrarna på mastrepet liksom på en harpsträng. Hans näsa med de
rödsprängda ådrorna var mjukt och vackert böjd som på allt glatt folk
sunnanskogs, och han gjorde munnen lustig och liten som en getpiga, när
hon äter lingon. Sjungande i näsan vände han sig inåt skeppet och stämde
upp.
--Fager var snäckan, när hon speglade sitt freyjahuvud i Niörva sund. Vi
sågo Blålands berg, men ingenting såg vår hövding. Han såg ej
kvinnorna, de lekande, som gingo ut i vattnet och badade. Utan
strandhugg hade vi kunnat taga dem med oss. Aldrig utmanade han heller
berömda kämpar till envig. Och då vi i kyrkorna spottade Kristmoderns
beläte i munnen, stötte han undan oss för att få rycka till sig hennes
fingerguld. Han trätte bara om guld och silver. Mycket visste vi inte om
honom den första gången, då han värvade oss, ty han kom från avlägsna
trakter. Men så ofta han höll träta, skröt han av sin härkomst. Bonde
var hans far och bonde hans farfar, och bondeträtan går aldrig ur honom.
Den blir arvet i hans gård, om han får några barn. Men jag tror inte han
duger därtill.
--Vi ha en skickligare skald ombord, än någon kunde ana, sade stambon.
Trälen blev då ännu modigare och sjöng:
--Så blevo vi då vinddrivna ända till Jorsalalands ovänliga kuster. Där
slutligen fick vår hövding stora ögon. Där steg han i land och stod och
stirrade intill kvällen. Han såg, att kvarnarna där drevos av vinden, så
att mjölnarna bara behövde hålla fram säcken för att få den fylld.
Aldrig hade han hört om ett större under. Därom talade han sedan under
hela färden, när vi andra ville ha nattro. Hövding, har du förstått mig?
Nu är du hemma! Mjölkonung, gack nu och hissa mjölsegel!
--Jag skall! svarade Folke Filbyter och steg upp. Nu först hade han rätt
att svara.--Äro ni kanske inte alla från mjöldammets land sunnanskogs?
Vore det sommar, skulle jag ända hit tro mig höra kornsuset från
Östergyllen. Sannerligen, stambo, den gamle vid masten är mer snartalig
än du.
Männen tystnade med ett undertryckt mummel, och två av dem stego i
vattnet och buro Folke Filbyter i land. Med breda och säkra steg gick
han upp på högen utan att stort giva akt på dvärgen, som ännu stod kvar
och lyddes inåt landet. Ur ficksäcken på den trasiga kappan tog han upp
en handfull jord och kastade den i gräset. Därvid böjde han sig framåt
och talade till sköldmön nere i stenkammaren, som det var återkomna
vikingars sed.
--När jag drog bort, sade han, tog jag denna mull ur din hög, att den
skulle bringa mig lycka. Frikostigt har du hulpit mig. Arm var jag då
jag for, bortjagad från fädernegården, där alltför många söner trängdes
på bänken. Hemlös var jag som den klagande lommen under hösthimmeln. Ej
har jag sedan dess tömt hornet under sotad ås, ej sovit på bäddad dyna,
men sju borgar brände jag i Frankland. Nu är jag rik nog att köpa egen
mark, och jag är trött och led vid det hav, som mitt knotande folk så
ogärna vill lämna. Havets tjänare äro trälar åt en nyckfull husbonde.
Trälar äro också de, som vrida sig under längtan efter berömmelse eller
som i var dröm se en kvinna. Därför äro mina män trälar, men jag ensam
är fri, ty jag har ingen längtan och jag älskar ingen kvinna och
ingenting under solen. Högkvinna, när talade någonsin till dig en så fri
man? När stod en så lycklig människa på din grav? Här offrar jag åt dig
mina trältecken: hjälmen och svärdet. För mig må världen gå, som den
vill. I ro skall jag njuta mina år. Tidigt var morgon skall jag gå till
min varggrop för att hämta, vad den fångat under natten. Sedan skall jag
på min torvbänk blunda i solskenet och höra kornet växa.
Han stötte fast svärdet i gräset och hängde hövdingahjälmen över
knappen, så att han sedan stod barhuvad.
--Och jag säger dig, att bättre gjorde du, om du åter stege på ditt
skepp, svarade dvärgen med ett gällt anskri. Jag säger dig, du hövding,
du bonde, att är det frid du söker, då skall du fly. I oräkneliga
mansåldrars tal har ingen skådat sådana ting som nu stunda. Asagudarna
stiga nu ned till landet för att uppsöka ett växtkraftigt frö, och ingen
vet, vilket de välja. Icke välja de det skönaste och ädlaste, utan det,
som lovar att skjuta den starkaste brodden. Ur detta frö skall det växa
ett lummigt träd med oväder och stilla stjärnor i sin krona. Så högt
skall det trädet stiga, att det skall överskugga allt, som här är
levande, icke bara människorna utan stridshästarna i spiltorna och öken
vid plogarna, ja, de vilda djuren i skogarna. Ty alla skola känna, när
det droppar solregn eller blod från grenarna. Och alla skola såras, då
stammen rämnar och faller. Så tala i natt genom mig de höga asagudarna.
Folke Filbyter tog ett par steg fram mot dvärgen och knöt händerna över
hans luva.
--Öva din trolldom på de döda under högarna, du dvärg, och sörj ej för
de levande! På inga gudar tror jag men väl på egen kraft. Lång är vägen
till de mäktiga på Föresvall, och i deras åker ämnar jag icke gräva. Och
nu, skeppsfolk! Hitåt med säcken och tärningar och våg, så att vi få
dela bytet, innan det blir ännu mörkare. Stora vagnen och Freyjas
spånten brinna redan på himmelen.
Viken glittrade i den sista kvällsstrimman som ett nät av otaliga våta
maskor, och männen stodo till knät i vattnet för att bära i land lasten.
De hörde honom icke för det dön, som rullade utefter marken, men de
förstodo honom på hans vinkande. På andra färder hade deras skepp blivit
fyllda ända till relingen med vapen, tygbalar, vinsäckar och påsar med
valnötter och kryddor. Här fanns det bara en enda säck, men den innehöll
myntat eller nedbränt guld och silver. De måste vara många om den för
att få upp den på högen.
Folke Filbyter löste förseglingen och rörde en stund bland mynt och
guldtackor, liksom en bonde siktar säden mellan fingrarna för att pröva,
att den är god. Noga och varsamt mätte han sedan ut på vågen åt var och
en den utlovade andelen. Det förband folket att stanna kvar och se till,
att skeppen blevo uppdragna och stöttade. I stambons hjälm kastades
allra sist lott om nornornas vängåva. Var karl, som slog upp minst fem
ögon på tärningen, fick taga så mycket, som kunde läggas i öppna handen.
Men då de framsträckta händerna blivit fyllda, strök Folke Filbyter
girigt tillbaka i säcken så många mynt, som han i en hast kunde nå.
--God hövding kräver offergärd, sade han och knöt fort igen säcken.
Med stor svårighet lyfte han upp den på sin rygg. Han såg ut som en
stavkarl med påse, där han vandrade bort över gravfältet. Säcken var så
tung, att han ofta måste stanna och luta sig mot minnesstenarna.
--Högbor! ropade dvärgen och vände sig återigen inåt landet. Jag hör
blotbrudarna öppna porten till Uppsala tempel, och på tunet vid
kungsgården springa svennerna med skridljus. Jag ser en vitskäggig gubbe
ligga inne i lucksängen med öppna och orörliga ögon. Nu dör den sista
drotten av Ivar Vidfamnes ätt.


2.

I två nätter vandrade Folke Filbyter inåt skogarna, där ett tunt hölje
av snö redan låg över marken. Om dagarna dolde han sig under buskar och
grenar av fruktan för stigmän, och till och med under sömnen höll han om
säcken.
När tredje dagen var till hälften liden, kastade han sig på en låg kulle
i skogen. Den var så tätt bevuxen med unggranar, att ingen snö trängt
ned. Endast på ett ställe glesnade det mellan topparna, så att han kunde
se hela solskivan, men den begynte att snurra och bukta sig och skifta
färg. Hans huvud sjönk viljelöst åt sidan, så att örat blev tryckt mot
marken. Han hade ingenting att förtära, och den snö, som han ibland lade
på tungan, brände mer än den vederkvickte. Han stred mot sömnen genom
att tvinga sina öron att lyssna och sina ögon att se på den raglande
solskivan.
--Nu sover jag, sade han och satte sig upp. Hans ögon hade verkligen
fallit ihop och somnat, fast knappt längre än under ett par andedrag.
Men hörseln, som därigenom blev ensam om att vaka, hade dubbelt skärpts.
Han var säker på, att ett egendomligt ljud skakat marken under hans
öra. Sedan han väl en gång börjat att lyssna, kunde han höra det, också
när han satt upprätt. Det lät närmast som en springdans, men det var
icke något stampande av skor eller smällande av bara fötter, utan stegen
voro mjuka och ludna. Någon slog takten på ett trumskinn, men endast med
naglarna, ty det påminde om när en fågel hoppar med sina klor på ett
nävertak. En sur röklukt stack honom i näsan, och som han ännu icke
öppnat ögonen, var det nära att han på fulla allvaret somnat in i en
dröm om svedjefält och hjälpsamma människors boningar. Men så kom han
ihåg säcken, och med ett nytt tag om den såg han upp.
Han kröp försiktigt framåt för att pröva om ljudet på något ställe lät
fylligare och närmare. När han hade hunnit ett halvt varv kring kullen,
märkte han, att röken blev tätare och att det var den, som kom solen att
bukta sig och darra. Han trevade sig fram ännu en armslängd genom riset,
och då upphörde de stickande barren under fingrarna, och det kändes lent
och mjukt, som hade han strukit över ryggen på en hund. Det var en
skinnfäll. När han rörde vid den, gled den litet åt sidan från en trång
öppning, som ledde in i den upplysta högen. Den var så full av rök, att
han i början icke urskilde annat än ett par sprakande vedpinnar under en
gryta och några ludna sockor, som dansade runt på jordgolvet. Småningom
upptäckte han längre bort i vrån, ovanför några jaktdon och avgnagda
ben, två händer, som med naglarna knackade på ett trumskinn. Under hela
tiden viskade jordkulans invånare i takt med trumman, men alltid mycket
noga, så att de tisslade fram vart ord på en gång och liksom med en
röst. Det var beständigt samma återkommande besvärjelse:--Stenöga,
Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjälp oss!
Han lät fällen glida igen över ingången och grep åter om säcken, fullt
besluten att icke längre än nödigt dröja hos så hemlighetsfulla
varelser. Knappt fick han likväl upp bördan på sin värkande rygg, innan
han hörde hur en dvärgkvinna, utan att med ett enda ord falla ur takten,
flämtade fram:--Far, far, jag hör månhunden skälla. Månegarms runda gap
vill nu sluka själva den bleka vintersolen. Far, far, fyll mig hornet,
ty nu segnar jag!
Ett lerlock lyftes från en kruka och det plaskade och bubblade, när
drycken rann i hornet. Då kunde han icke längre bemanna sin törst utan
ryckte häftigt undan fällen. Röken störtade ut med ens, och han fann,
att det var två dvärgdöttrar, som höllo varann i händerna och utan
uppehåll svängde om på samma ställe. När de fingo se honom, släppte de
varann och vacklade baklänges mot väggarna, och deras yra ögon stodo som
blodbubblor. De voro alldeles nakna med mycket smala armar och ben och
små utstående bröst. Det enda, som de buro på sina gulaktiga kroppar,
var några slängande länkar av glaspärlor. Om fötterna hade de sina mjuka
rävskinnssockor, som ändå icke kunde förtaga skakningen i marken. En
dvärgman, som tycktes till åren, fast det flätade håret var ramsvart,
reste sig förskräckt ur benhögen i vrån. Han sköt ifrån sig trumman och
smackade med tungan mot gommen och talade med tummarna, som det var sed
bland finnfolk.
--Lönnvandrare, asadyrkare, sade han, och hans ögon fylldes av falska
tårar. Du gör mycket illa, som smyger dig över dvärgen i hans kula.
Röken stockade sig i Folke Filbyters torra strupe, och det dröjde en
stund, innan han kunde svara. Därför fortsatte dvärgen:
--Mycket illa gör du, ty detta rum är inte för oheliga blickar. Vet du
inte, främling, att när vi dvärgar dansa, sluta vi först, då vi falla.
Då springer hjärtat upp i huvudet, så att det känns, hur det bultar
under tinningen. Och då hänga vi över kanten på jorden och hisna. Vi
tala då med Den enögde, med guden vid forsen, den blodgirige och grymme,
som råder över oss. Han berättar oss allt, som händer och skall hända.
Mycket har han också redan sagt oss denna morgon. Men vad söker du här?
Vill du köpa dvärgasmide eller torsviggar?
--Jag har kommit till en bygd av kummel och jordkulor! slungade Folke
Filbyter in i högen, så snart han återfick målet. Är detta ett heligt
rum, så vanhelgas det inte genom en god gärning. Den hungriga och
törstiga, som skakar av vinterkyla, begär bara en stärkande klunk ur
hornet. Stig hit ut, gamling, i stället att rycka dig i håret och kvida,
och döm själv, om en vapenlös man med en säck på ryggen ser ut att komma
av ond vilja.
--Också på kummel och jordkulor växer det nytt gräs var sommar, svarade
dvärgen. Men vad som nu skall växa, därom må vi väl med dans spörja Den
enögde. Mina döttrar, om vi också skulle fråga honom, vad denne vandrare
bär i sin säck!
Folke Filbyter ryckte till och makade sig en smula åt sidan.
--I säcken har jag lappar och gamla skor, och barhuvad och obeväpnad man
går säkrast för fridstörare. Säg mig nu, om det är långt till bebyggda
marker.
--Ovanliga lappar, som skramla, sade dvärgen med gnistrande ögon, men
utan att låtsas märka hans oro. Andras svettdroppar har du i säcken, men
de ha blivit så hårda, att de klinga mot varann. Rovgods är tung börda,
och ännu har du långt till gårdarna. Där gårdsfolk sätter rå och rör,
får dvärgen flytta. Dvärgen minns varken mor eller far, vet inte
varifrån han kommit. Ensam bor han i skogarna med sina döttrar. Vart
järtecken förskräcker honom, och hela hösten har det stått hotande
stjärnbilder på himmelen. En god konung har länge härskat över landet.
Fager, fager var han till att hälsa, då han red till tings i sin
ålderdoms vita krona. Djupt i skogarna hördes skölddundret och de fria
odalmännens rop, när de delgåvo honom sin vilja. Emund, han som var av
långfedgaätt och härstammade från gudarna, förtryckte ingen. Lugnt steg
röken från dvärgens kula, och de, som blotade åt Tor och Frey, hade hans
skydd. Därför nämnde honom kristfolket Den slemme, men vi andra kallade
honom Den gamle. Visserligen är han nu död, och jag säger dig,
lönnvandrare, han är död utan son.
--Ni dvärgar tro er veta allt, svarade Folke Filbyter. Och nu känner jag
igen, att det var du, som stod på sköldmöns hög. Hade du visat mig den
genaste stigen, skulle du besparat mig mången omväg. Men vad angår det
mig, vem som råder över Uppsala öd? En konung är en matfriare, som
låtsas husbonde vid det bord, där andra bestå kosten. Mina fäder voro
stormodiga odalmän, och ingen av dem sålde sig till hirdtjänst. Räck mig
nu hornet, pyssling!
Dvärgen utstötte ett hånfullt väsande mellan framtänderna och tryckte
båda tummarna mot bröstet.
--Har du aldrig hört talas om den största klenoden i Jorgrimmes kula?
Har du aldrig hört om ulvhunden Månegarm, som tjutande och skällande
jagar efter månen för att sluka honom? En urtidskonstnär tog en gång ett
tjurhorn och satte det på fötter och sjöng runor över det. Han tvådde
det med sötaktig odört, som gör människorna galna, och lejkingräs, som
gör dem stela och hårda. Det hornet namnfäste han efter ulvhunden, ty
den, som dricker därur, grips av en så vild segerkänsla, att han vill
svälja både månen och stjärnorna och allt som är synligt. Till sist
förskräcktes konstnären för sitt eget verk och gömde det i en ihålig
trädstam högt uppe på ett berg. Bina byggde sina vaxkakor över hornet
och fyllde dem med honung, men Jorgrimme tog råd av sina gudar och
hittade klenoden. Är det ur hornet Månegarm du vill stilla din törst?
Det är mycket begärt.
--Jag tror lika litet på dina ulvhundar som på dina gudar.
Jorgrimme kom långsamt till ingången med krukan i den ena handen och det
våta hornet i den andra. Det var ett kort och trubbigt tjurhorn på två
klumpiga järnfötter med en grov ring av järn omkring den öppna rundelen
och en träplugg i spetsen.
--Du skall aldrig förneka några gudar, sade han. Vi dvärgar veta så
mycket mer om dem än du. Ju längre bort vi flytta från människorna, dess
oftare kunna vi överraska gudarna och se och tala med dem. Det bor gudar
i var källa, vart träd, var mistel i de höga ekarna. Det bor gudar i
mjödet, i hanen, som ropar på soluppgången, och i fisken, som står i
vattnet nedanför forsen. Herdarna kunna berätta dig om den godmodige
Tor, som sitter uppe i bergskrevan med sina bockar. När han får se oss,
slår han vredsint hammaren i klippan, så att stenviggarna stänka efter
oss, men vi plocka upp dem och gömma dem i vårt bälte till försvar.
Skulle vi tillbedja alla gudar och tänka på att göra dem nöjda och
glada, då bleve aldrig tid till annat. Därför valde vi dvärgar stenen
till gud, ty i honom slumrar det, som vi älska mest: guldet och silvret.
Det är stenens ädlaste inälvor. Och nu frågar jag dig, främling: är det
inte skönt att gå fram i en värld, där allt sjunger av gudom? Ler du
ännu åt Jorgrimmes visdom?
--Jag ler åt Jorgrimmes visdom, svarade Folke Filbyter, men om guldet
och silvret är det, som du älskar mest, är jag kanske man att gälda en
vederkvickande dryck efter värde. Säg ut, vad du begär.
--Vi dvärgar begära ingenting, ty vi få ändå aldrig så mycket, som vi
önska. I tysthet bestämma vi själva, vad vi anse rättvist, och ställa så
att det sedan blir vårt. Redan på ättehögen band jag dig genom att rita
tecken i gräset, så att du skulle gå vilse och ändå slutligen stanna
just framför min kula. Jag kände, att dina och mina öden sökte varann.
Tag nu hornet och drick. Det kan inte vara vågsammare för dig än för
oss, efter du inte är kristen. Och nu säger jag dig något, som du skall
lägga på minnet. Det är en sägen, att om en kristen dricker ur Månegarm,
då kommer han inte bara att längta efter stjärnorna och månen utan också
efter det osynliga därbakom. Och en sådan människa blir fruktansvärd.
Folke Filbyter tog hornet och tömde den sura drycken med välbehag. Under
tiden drog dvärgen en torsvigg ur bältet och skar oförmärkt en rispa i
hörnet under säcken.
--Ditt enbärsöl är gott, sade slutligen Folke Filbyter, och jag känner
mig styrkt. Efter du ingen lön begär, så tack och lev väl!
Han makade säcken bättre upp på ryggen och fortsatte sin färd.
Mellan granarna framskymtade till sist öppna ängsmarker och en
vasskantad sjö. Ännu längre bort i fjärran bredde sig odlade fält med
enstaka gårdar, och han inbillade sig, att säcken blev lättare att bära.
På en sluttning bevuxen med avlövade ekar upptäckte han en övergiven
fäbod utan dörr. Där satte han sig till en stunds vila på tröskeln, som
var lika hög som en bänk.
När han skulle ställa ifrån sig säcken, stannade hans ögon alldeles
orörliga och han bleknade under solbrännan, skakad av en frossbrytning.
Han såg, att säcken hade sjunkit ihop något i ena hörnet som en vissnad
frukt. Med fingret kände han rispan, genom vilken en liten del av det
gyllne innehållet redan hade runnit ut. Han slog en knut om rispan och
följde sina spår tillbaka till jordkulan, men den var tom. Endast askan
på golvet visade, var elden hade brunnit. Med ännu tyngre steg, än då
han bar den fullastade säcken, kom han efter en stund åter till fäboden.
Några mynt hade han hittat, men många voro de icke, och snön låg djup
nog att gömma de förlorade åt dvärgarna ända till nästa tö.
Han satt på tröskeln, och dagen var klar. Den bondtrygga segheten i hans
själ började småningom att återgiva honom hans vanliga lugn.
--Varför skulle hemlös viking längre ströva omkring och söka efter jord!
utropade han slutligen så högt, som ville han, att var ek och var buske
skulle höra honom. Här är kulligt och vänt. Har jag sått mark med
myntat guld och silver, får jag också stanna och själv bärga skörden.
Här skall jag bygga mig en gård, och den skall heta Folketuna. Och ni,
finndvärgar, ni skola bli mina trälar.


3.

Innan Folke Filbyter hämtade eld från gårdarna och begynte svedja och
röja, tog han laga fasta på sitt köp. Fem goda minnesmän följde honom
genom skogarna och uppsatte råmärkena. Han var så lysten efter mark, att
han icke försmådde det värdelösaste kärr. Allt betalade han i vittnens
närvaro, och Ulv Ulvsson, som var säljare, nedsmälte genast köpsilvret i
små stänger och grävde ned dem på ett obekant ställe.
På den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare varken sunnanskogs
eller i svearnas land. De, som ingenting ägde, sutto hos de rikare och
voro nöjda. I en trakt, där det mest bodde vilda jägare, som tillbådo