Folkungaträdet - 16

bakåt. De svarthåriga hade stora krokiga näsor, voro kullriga i ryggen,
storordiga, bullriga och skrytsamma. De berättade om förgiftad mat,
smällde med tungan, buro en mängd dolkar, kedjor och smycken och granna
skrikande kläder. De rödhåriga däremot hade fräknig panna, framskjuten
mage och talade bara om jordaköp. Eller också vände de sig till ammorna,
som stodo bakom bänken och gungade folkungabarnen som dockor lindade med
guldband. Några av fruarna viskade med de kloka gummor, som de alltid
förde med sig, för att de skulle sköta deras hår, koka kryddor mot deras
tandvärk och hjälpa dem när de blevo mödrar. Och det blevo de vart år,
ofta med tvillingar eller trillingar. Men det fanns också många ståtliga
herrar och fruar. Alla visste de, att de om några år skulle vara döda
och att de blanka folkungahästarna snart icke längre skulle bära dem
över vägarna. De visste, att gräs och mossa skulle växa över det stolta
Bjälbo, att plogen skulle vända deras benknotor, att andra skulle bruka
deras jord och smälta ned deras kronor och smida om dem till nya
smycken, som skulle bäras på bröllop och danslekar. Men ingen enda av
dem tänkte på detta. Kvinnorna tänkte på, hur de skulle hålla upp sin
kjortel mitt fram och manteln vid högra snibben och på att en av änkorna
fått ärva en alldeles för dyrbar kappa efter sin morssyster och att
hennes dotter bar en alldeles för lång och släpande rock. Emellanåt flög
ett tyst och snabbt folkungaleende utefter bänken.
Många dystspjut blevo nu brutna, och småsvennerna knuffade sig fram
mellan ammorna för att bjuda sötat vatten och bröd med sovel. Herr
Svantepolk var överallt, rosade, bannade, gav råd och snavade på
guldsporrarna. Men tiden led, och slutligen ställde han sig mitt på
banan.
--Dygdiga och välbördiga fruar och jungfrur! ropade han högtidligt. Det
var en gång en skön och ädel riddare, som var så älskad av kvinnorna,
den lycklige, att han var dag måste fästa en ny handske på sin stålhuva.
För detta mångbytande fick han heta Vielbyter. Dygdiga och välbördiga
fruar och jungfrur! Från denne vittfrejdade korsriddare, som lär ha
seglat ända till Det heliga landet... om nätterna kan man ännu höra
årplask i hans gravhög... från denne för sina milda seder storbesjungne
kämpe...
Herr Svantepolk märkte ett förstulet, halvt föraktfullt leende kring
jarlens mun och började hacka och tala fortare.
--Från honom stammar den stolta ätt, som nu är mäktigast i Norden och
som jag ser samlad här på bänken framför mig. Vid linnet på min hatt!
Också jag har älskat och genom kärleken blivit en sann riddare. Vilket
lågt och föraktligt slagsmål om rov är inte kriget med sitt
mordbrännande. Vi riddare skola utrota kriget. Människan måste stå
högt, innan hon strider för blott äran. Rännarbanan är rätta
mötesplatsen för riddare, men därför måste den också hållas i särskild
helgd. Dygdiga och välbördiga fruar och jungfrur! Här har emellertid
anlänt en obekant riddare utan märke på den grå och tarvliga skölden. De
grå och bruna jordfärgerna, som stå under den dystra och bleka
saturnusstjärnans hägn, äro hans, och han nekar envist att säga mig sitt
namn... Men han utmanar var och en, som vågar möta honom.
Ett glatt sorl blev det enda svaret, ty alla visste gott, att en dylik
okänd riddare brukade höra till leken, och ingen tog det så noga. Men
herr Svantepolk blev ivrig och gick några steg längre fram mot bänken.
--Dygdiga och välbördiga fruar och jungfrur! Vem kan svara för, att han
har det rätta antalet anor och inte är en vanbörding, som fläckar sin
motståndare... att han aldrig talat illa om en kvinna, aldrig förgripit
sig på en värnlös... Och han kan vara så okunnig i ett riddarspels
lagar, att han utdelar svåra sår, som äro ogiltiga.
Han gav en meningsfull blick åt Valdemar, som genast stod upp i sin nya
brynjerustning belagd med klart och skinande silver.
--De ädla fruarnas och jungfrurnas önskan tror jag mig redan ha
förmärkt, svarade Valdemar. Jag befaller, att den obekante skall släppas
fram, och själv upptar jag hans utmaning.
Folkungarna sträckte fram sina huvud hela bänken utefter och stirrade
på jarlen. Han såg upp från svärdsknappen, smickrat häpen över en så
ovanlig stridslust hos Valdemar.
--Herr Svantepolk, sade han, jag tillstädjer, att konungens befallning
blir lydd.
I nästa ögonblick syntes den okände mellan hasselbuskarna på sin häst,
en bred tung hingst med yvigt hår omkring hovarna och nästan bockaktigt
skägg under huvudet. Själv satt ryttaren också stor och bred i sitt mer
ändamålsenliga än prydsamma brynjetyg, och stålhuvan med sin plåt för
näsan och munnen dolde ansiktet. Den långsmala, något kupiga skölden var
lika tröstlöst brungrå som mull. Han höll väntande hela tiden
dystspjutet riktat mot marken, fast hingsten grinade och stampade och
försökte att resa sig. Men bakom honom kommo flera brynjeklädda ryttare,
först två och två men sedan i sådant antal, att jarlen bestört utropade:
--Vem i Sveriges land har ett sådant följe! Antingen vinden nu kastade
om eller luften kom i rörelse, därigenom att många i sin förvirring
sprungo upp och grepo efter sina vapen, men liklukten från säckarna, som
lågo kvarglömda under hasselbuskarna, spred sig hastigt, och med den
följde också alla flugorna. De hängde sig i långa klasar kring ögonen på
hästarna och satte sig på ansikten och händer. Det hjälpte varken att
slå efter dem eller stryka med handskarna. De hopade sig så tätt, att
många röda kappor blevo alldeles mörka på axlarna. Juttas förskrämda
blick tycktes säga:--Är detta Folkungarna? Varför kom jag hit?
En myckenhet allmoge var också samlad, men den stod längre bort, och det
blev en stunds villrådig stillhet. Där hördes bara prasslet och
klirrandet, när man torkade bort flugorna.
En häst med böljande och nästan släpande täcke blev framledd till
Valdemar. Han log hela tiden och skyndade sig att binda på stålhuvan,
som endast hade en kort plåt, så att det blidfagra ansiktet förblev
nästan bart. Han kunde icke gladare och lugnare ha gått in i en vanlig
springlek. Så snart han kom i sadeln, spände han fast den röda skölden
med de kronade danska lejonen.
Åskådarna började glömma sina betänkligheter, så grep dem den ståtliga
synen, och kvinnorna fingo tårar i ögonen.
Ett dammoln yrde upp kring hästhovarna. Den okändes springare reste sig
och kastade sig framåt, och de trubbiga dystspjuten korsades.
--Jesus, hjälp! viskade herr Svantepolk och grep sig om pannan.
Konungens häst är för svag!
Ett brak hördes och därefter ett tungt slammer. Innan någon klart hann
uppfatta vad som skedde, stöttes Valdemar ur sadeln och låg raklång på
marken med brutet spjut.
Den okände sprang genast från hingsten. Han skyndade sig att resa
Valdemar, som var höljd av sand och hästsmuts, och väpnarna hjälpte till
att damma rustningen med sina kappor. Men Valdemar vinkade skrattande åt
både allmogen och Folkungarna utan den ringaste blygsel eller grämelse.
De började därför också att svara med viftningar. Men det fanns två, som
icke rörde sig. Det var jarlen, som tuggade med läpparna och blev
blodröd ända upp i hårfästet, och Sofia, Valdemars egen drottning. Hon
kastade torrt och hårt några speord till systern.
Valdemar drog av stålhandsken och räckte sin besegrare vänligt och
godmodigt handen.
--Min häst och mina vapen tillfalla segraren, sade han.
Då måste också den okände lyfta av huvan och blottade ett brett och
mörkhyat ansikte med magra och håliga kinder. Det brunsvarta håret låg
slätt och blankt utefter hjässan. En otalig mängd små fina rynkor omgåvo
ögonen, som lyste av dyster eld. De väderbitna läpparna, ovanför den
runda och platta hakan, voro också korsade av små rynkor. Hans hållning
talade om oförbrukad kraft och var i allt en kämpes. Det syntes, att han
var van vid den tunga järndräkten och övad och väl förfaren i alla
äventyr på en rännarbana. Likväl visade han ingen glädje utan tvärtom
den största förlägenhet.
--Det är kittelbotaren! utropade Sofia hånfullt. Han är det, som kastar
sin egen broder och herre i hästsmutsen!
Där fanns ju heller ingen, som icke genast såg, att det var junker
Magnus, men det var en överraskning att han borta på sitt Nyköpingshus
hade hunnit att öva sig till en sådan säkerhet och rusta så många män.
Det var nära, att ett allmänt jubel hade brutit lös, men jarlen
flammade. Han snurrade på svärdet, som stod mellan hans knän, och
räckte det efter en stunds tvekan åt drottningen. Utefter hela den långa
folkungabänken fortsatte alla att tyst torka flugorna ur ögon och öron.
Magnus drog av handsken och gav Valdemar sin stora hand, som också hade
små rynkor på de utstående fingerlederna, och naglarna voro kortskurna.
--Jag bedyrar dig, broder, sade han. Det var hingstens fel. Jag gjorde
allt för att hålla honom tillbaka. Tro vad jag säger, och förlåt mig!
--Snack! Inga bedyranden! svarade Valdemar. Lek är lek, och här är var
och en i sin rätt att göra sitt bästa. Jag skulle inte ha tagit det så
illa, om jag råkat få dig ur sadeln. Jag när verkligen ingen lystnad
efter att få heta den yppersta i en lek. Nej, lek är lek, säger jag. Låt
mig nu leda dig fram till drottningen, så att du ur hennes vackra händer
får mottaga det pris, som rättvist tillkommer segraren.
Han skakade oupphörligt broderns hand, under det att han förde honom
fram till bänken.
--Jag lyckönskar min frände, sade drottningen med förställd
inställsamhet. Jag lyckönskar min frände till att ha en så eldig hingst
och en så anspråkslös broder. På min frändes hjälm vågar jag inte fästa
en så enkel kärleksrelik som den, herr Svantepolk i sin ungdom fick av
sitt hjärtas fru, men jag överlämnar det heliga svärdet Gråne. Bär det
i trohet och med ofläckat samvete, så att det aldrig falnar till aska.
--Hon kan inte med mörkhyade män, tänkte han höviskt framåtlutad. Hon
hatade mig från första stunden vi träffades. Det är underligt med
kvinnor och deras aningar.--Men högt sade han:--Fast jag får mottaga ett
så avundsvärt segerpris ur min sköna fränkas händer, är jag ändå
nedstämd, ty framgången berodde inte på egen förtjänst utan på en ond
slump. Jag bedyrar det öppet... ärligt.
Vid de sista orden vände han sig mot fadren, men jarlen steg upp, vild
av ursinne, och gick sin väg med alla de gästande folkungarna.
De spridde sig med sina hustrur och ammorna i vandrande flockar under de
gula ekarna. Det var i oktober månad. Rökar och såtar voro inne, säden
var välsignad i ladorna, porsen och humlen plockad till brygd. De långa
raderna av bistockar stodo väl övertäckta med råghalm, trälarna drogo
upp båtarna, och huskarlarna talade i stallet om höstens sockenfärder
och mungottsstämmor. Men när det knäppte i bågsträngen på väggen,
sprungo både herrar och tjänare efter sina vapen, ty det betydde, att
villebråd var i skogen.
I härbärget hjälpte Algotssönerna Magnus att skaka flugorna ur manteln
och taga av honom rustningen och den vita underdräkten.
--Varför se ni på mig så besynnerligt? frågade han. Det plågar mig när
folk stirrar.
De tego och buro fram hans stugkläder, och han fortsatte med en för
honom ovanlig hetta:
--Lycka att min älskade broder själv har så litet sinne för ridderliga
utmärkelser. Fast han stupade i hästsmutsen, så det klang, tror jag att
han hade uppriktigt roligt åt hela äventyret, så snart han kände, att
han var oskadd. Hade han fått en rispa, skulle det ha blivit värre. Nu
kommer han att göra sig glad över sitt missöde hela kvällen... Varför
slå ni ned ögonen?
--Vi veta inte, hur vi skola göra med våra ögon för att bli dig i lag.
Det var en ståtlig syn, när du stod i din grå rustning över din fallne
broder som ett ovädersmoln och förödmjukade honom inför allt folket. Men
ditt spjut gick tvärs igenom drottningens hjärta.
Magnus steg ut och begav sig tankfull till det kungliga sömnhuset. Tunet
var fyrkantigt kringbyggt med långsträckta, svarttjärade timmerhus, som
styckevis överskyggades av ekarna. I mitten stod ett högt beläte av
jungfru Maria, belagt med guld och färger. Rikt sirade svalgångar vette
både utåt skogen och inåt tunet, och genom porten lyste den nedtrampade
halmen utanför stall och skämmor på den yttre förgården. På stentornet i
ena hörnet var en rundel med sol och måne och stjärnbilder och timmar
och en skuggstav, som visade tiden. Men skuggan begynte nu att mattas
och sprida sig över hela väggen, ty det skymde.
En trappa ledde upp till sovstugan. Det var trångt där inne mellan
kistorna och bänkarna med hyenden och kulstolpar. Valdemar stod med
drottningen mitt på golvet som efter ett nyss slutat samtal. Några
småtärnor voro i färd med att ruska dunkuddarna i den stora sängen. På
härdkanten satt Jutta och brände kryddor för att de skulle giva en god
doft.
--Min frände är drucken och tar fel om kammare, sade drottningen.
Magnus satte fram vänstra foten för att böja knä, men innan han fick tid
därtill, stöttes dörren häftigt upp på andra sidan och jarlen rusade in.
Ärmarna och flikarna virvlade, och han såg sig hastigt och forskande
omkring.
--Nu, frände, kommer vedergällningen, viskade drottningen.
--Du säger det. Jag önskar bara, att jag vore utan mitt svärd, om något
händer, så att jag inte förgriper mig på min egen far.
Med tre långa steg hade jarlen hunnit ända fram till sönerna, men han
bevärdigade icke Magnus med en blick. I stället lyfte han handen och
slog Valdemar över kinden, så att tårarna sprungo den vuxne mannen i
ögonen.
--Tag det riddarslaget, du, som skall låtsas konung och gör dig till ett
åtlöje, mumlade han och stirrade på honom.
Sedan blev honom vreden så övermäktig, att han icke kunde fortsätta att
tala. Han vacklade, när han gick ut, och tycktes nära att falla omkull
på golvet. Bakom sig drog han igen dörren med en skräll.
--Är det då den oskyldiga som skall straffas? ropade Sofia med
fingrarna utsträckta efter honom, som hade hon hoppats att ännu kunna nå
snibben av hans kappa. För allt detta ha vi min frände att tacka.
Magnus följde henne i en ring, då hon försökte att vända sig från honom.
Slutligen stodo de på var sin sida om härden.
--För en enda gång ett par lugna och ärliga ord, kära fränka. Som liten
slet jag med glädje ris för Valdemar, och med glädje skulle jag nu ha
tagit slaget. Jag älskar och jag älskar honom... Väck inte en misstro
omkring mig, som slutar med att göra mig till en ond ande. Dag för dag
går du mellan mig och honom. Glatt och tanklöst plockar du bort det
vackra från vår vänskap som ett barn guldbeläggningen från en bild.
--Ack, vi undanbedja oss några knäfall, svarade hon. Fördröj sig inte så
länge här, att ansiktet tappar sorgen och blygseln. Tillåt mig att
ledsaga vår ridderliga frände till tröskeln.
Magnus sänkte huvudet, och en tung och bitter suck pressade sig fram ur
det breda bröstet. Han såg från den ena till den andra, som han brukade,
när han var upprörd. Valdemar stod bortvänd med armbågen stödd mot
väggen. Jutta böjde sig så djupt hon kunde med handen i kryddpåsen och
silade kryddorna mellan fingrarna.
Då förstod han, att ingenting mer var att göra, utan drog sig bugande
mot dörren och gick.
När han kom tillbaka i härbärget, var det redan bäddat i de uppslagna
bänklådorna för honom och hans män.
Det hade nu blivit mörkt. Algot Brynjulvsson stod och väntade på honom
med en liten tranlykta och en bok.
--Jag skall väl läsa dig till sömns som vanligt? frågade han en smula
dröjande. Det går bara _en_ väg till mänsklig frihet, Magnus. Det är att
genom läsande och tänkande göra viljan fri.
Magnus satte sig på bänklådans kant, och händerna hängde trött mellan
hans knän.
--Det är andras misstro, som kryper in i mig och äter sönder
hjärthalvorna, så att jag till sist inte heller själv kan tro på min
egen vilja. Jag höll in min springare, så att stålhandsken skar i
handen. Här kan du se. Mot otur hjälper varken försiktighet eller
styrka. Allt var ju hemligt avtalat på förhand mellan Valdemar och mig.
Vi skulle bryta några spjut och sedan blotta våra huvud och erkänna
varann jämnstarka.
Algot Brynjulvsson plockade med något på bordet.
--Och det förslaget var ditt?
--Nåväl, det var så. Jag skickade till och med Valdemar hans
silverbelagda rustning som gåva.
--Lysande rustning att se på. Snäv och ovig att bära. För trång över
armbågarna. Jag provade den för ro skull i går.
--Nå, det gjorde du!
Det såg ut, som försökte Algot Brynjulvsson att gömma sitt ansikte för
lampskenet. De två vecken på sidorna om munnen--alltid rörliga och
darrande med ett uttryck både av nästan försmädlig listighet och
oändlig seghet--blevo djupa som urgrävda i trä.
--Det sitter något dovt kval i ditt bröst, Magnus, någon ohygglig
hemlighet, sade han sakta. Var uppriktig mot din gamla lärmästare från
fordom.
Magnus teg, men han kunde icke uthärda den tystnad, som han själv hade
begynt.
--Du frågar! Visste jag bara själv svaret, sade han slutligen. Tror du
på mig? Ni ha småningom alla blivit så olika mot förr. Så fort jag
kommer in, börja ni att viska.
--Förbehållsam man går alltid bland nyfikna.
--Förbehållsam man har tid att tänka, och jag vill fostra både mig själv
och mina män till sanna riddare.
--De ädlaste livsmål kan du hänga upp för dig med lika stadig arm som en
annan sin sköld på väggen. Ingen talar så gärna ädelt som du. Var du
hittar en fackla, sätter du upp den i ett högt skaft och säger till dina
vänner: Kom och se, kan någon lysa sig med en ståtligare fackla!... Men
är du redan trött på att tala med mig? Varför lägger du dig i kläderna?
Vill du, att jag skall gå?
--Ja Jag är trött, Algot Brynjulvsson, och jag vill sova.
Algot Brynjulvsson ställde lyktan på bordet och stack boken under armen.
--Eftersom du vill bli ensam, bjuder jag en god natt. När vi komma
tillbaka, jag och de andra, skola vi gå tyst. En segrare har rätt att
drömma ostörda drömmar.
--Inte ens han tror längre på mig! tänkte Magnus, då den sluge lagmannen
hade gått.
Han kastade sig i bänklådan och ställde svärdet mot kanten.
När han hade legat en stund med sina tankar, raspade det sakta på
dörrträt. Det lät som en hund. Magnus teg, fast utan att taga sina ögon
från dörren.
Den öppnades helt litet och försiktigt, så att den icke skulle knarra.
En hand sträcktes in i lyktskenet som för att mottaga något, och ett
blekt ansikte blev synligt mellan två tjocka, svarta hårflätor. Det var
Gistre Härjanson, lekaren.
--Judaspengarna! viskade han. Fort! Någon kan komma.
Magnus rörde sig icke ur fläcken. Då sträckte lekaren handen ännu längre
in.
--Inte sant, frågade han, du är nöjd med mig? Jag har gjort min sak bra?
Bättre hingst hade ingen kunnat skaffa dig. Men så fick jag också söka
fem hela veckor. Och det gjorde ont i ryggen att sedan oupphörligt krypa
in i stallet genom gödselluckan för att smussla undan havren från
Valdemars häst och lägga den för din. Med ett sådant djur kunde du ha
ridit omkull stenstolpar.
--Usling! gnisslade Magnus mellan tänderna, men rösten vid dörren
fortsatte att skrika fram sin viskning.
--Och kvinnorna, herre, så de skrattade nyss! Jag menar ammorna och
kvinnorna av folket. Och några av de förnäma. Alla de där, som annars
brukade rycka på axlarna åt den fula junker Måns. Nu tycka de nog, att
du borde vara rikets husbonde... Usling, säger du? Omhulda mig, så blir
jag en god människa. Och då kan jag tiga. Du hade så många vackra
talesätt nyss, då jag stod utanför väggen och väntade på, att du skulle
bli ensam. Du behöver vackra ord, junker. Det behöver också en lekare.
Lär mig några, så att jag kan skölja dem i mig som friskt vatten, när
tungan ligger och flämtar som torrast... Ja, nu lyser det på oss från
elden i helvetet.
Magnus stack handen i skjortsäcken. Han fubblade, så att han drog upp
hela fodret och ett radband och en andaktsbok och en kristall med Sankta
Klaras hår och allt, som han icke letade efter. Slutligen hittade han en
liten skinnpung, som redan låg tillreds väl ombunden.
Han slängde den i den framräckta handen. På samma gång tog han blint och
besinningslöst svärdet, som det låg med skidan på, och kastade det samma
väg. Men dörren hade då redan glidit igen, och svärdet blev halvdraget
liggande framför tröskeln.
Det föreföll honom, att härbärget var kvavare än en badstuga, att han
såg det sken, som den hånande rösten hade viskat om, och att vart timmer
i taket lyste som beklätt med sönderspruckna glöd. Ulvungarnas ädla blod
bultade stoltare inom honom än hos någon annan av hans ätt, det kände
han. Och ändå fanns där ingen, hos vilken dvärgabörden så mörkt gick
igen. Det hade drottningen ofta ropat efter honom på spe. Men nu började
han att halvhögt göra sig själv frågor. Hade han icke Ingevalds hår och
hy, som det berättades därom i sägnen? Hade han icke dvärgarnas förmåga
att tråna efter det omöjliga och att tänka och vilja och säga de
vackraste ting mitt under ett svek? Då och då kunde han, liksom
dvärgarna också, sittande eller stående, råka i ett krampaktigt
tillstånd, under vilket han såg syner. Eller var det icke så? Ljög han
för sig själv? Han flyttade en stund kulorna på radbandet och lovade nya
gåvor till kyrkorna, ty han hade en stark tro, men icke kärlek genom
tron, utan bävan. Och mitt genom denna grottlika inre värld av
vidskepelse och ångest rullade alltjämt ulvungablodet sin ljusa och
ogrumlade flod med sång om dåd och bragd. Han försökte att omspinna det
hela med ett nät av slug klokhet, men det spinnverket var skört. Och hur
skulle en själ, hur skulle ett jordeliv kunna hålla samman så mycken
dådlust och förbannelse?
Han sträckte ut sig på ryggen i bänklådan med händerna knäppta under den
runda nacken och mumlade mellan läpparna:
--Jag är den största lögnaren i jarlagården.


5.

I den kungliga sovstugan hade vaxljusen blivit tända, och de brända
kryddorna spridde en sövande doft. Den tömda påsen låg ännu kvar i
enriset nedanför härden. Hastigt och oöverlagt gick Jutta fram till
Valdemar. Alltid var hon i hänryckning över något, antingen det var
kvällssången från ett kloster eller hornsmattret från en ryttarskara.
Hon var en sträng, på vilken var vind spelade. Vågglittret kring de
danska öarna hade stannat i hennes ljusa ögon, och allt vackert, en sten
i en ring eller ett blomsterklätt altare, lockade henne att stanna och
beundra. Hennes späda lilla varelse kunde hela timmen gömma sig på knä
under nunneslöjan, men nästa timme stod hon lika orörlig med slöjan i
handen och lyddes till en lekares kärleksvisa.
--Här talas om ridderlighet, jublade hon. Valdemar, det är du, Valdemar,
som i dag är den ridderlige.
--Ja, trösta honom du, oskyldiga barn, sade drottningen, som satt på
sängkanten. Hon var lik den yngre systern och vacker som hon, men mycket
stor och stark med kullriga och utstående ögon.--Gå ut med honom i
svalgången och lek, så att jag får lägga mig. Ser du, hur jarlens alla
fem fingrar ännu synas på kinden... Varifrån få vi kvinnor våra aningar?
Själv kan jag inte förklara det, men bara Magnus kommer in i rummet,
känner jag, hur var liten sena börjar sticka och rycka. Och ändå är han
alltid så hövisk mot mig, så tålmodig och undfallande. Men jag tror inte
på honom. Å, jag är dödstrött. Giv mig ett horn öl.
Hon var alltid törstig, och småtärnorna sprungo ned i brygghuset och
kommo tillbaka med ett väldigt och droppande horn.
Valdemar hade redan kastat av sig dagens förödmjukelser med några
sorglösa axelryckningar och hjälpte henne att hålla om hornet.
--Det var skönt, sade hon och strök sig över den feta och vita halsen.
Jag var så torr på tungan efter allt dammet från hästarna... Han tog så
hårt i dig, när han skulle hjälpa dig upp. Jag såg det.
--Han är alltid så hårdhänt, käraste. Det var han redan som barn. Skulle
han smeka en häst eller hund, genast skrek den och blev rädd. Nå, han är
hårdhänt också i tankarna, när han rör vid andra ting. Han slår på
människohjärtan med slägga som en smed.
--Kan du inte göra honom mildare, Valdemar?
--Nej, nej, låt honom vara som han är. Varför tvinga och mästra? Låt
alla människor vara fria och som de vilja. Så tycker jag bäst om dem.
--Du vill alla så väl, Valdemar. Dig själv också.
--Jag vill mig själv mycket väl, svarade han och räckte Jutta skrattande
handen. Jag har så svårt, Jutta, att se din kloka och lugna syster plåga
sig med onödiga tankar. Och aldrig har det ännu mellan Magnus och mig
fallit ett ovänligt ord. Kom! Månen är uppe.
Han tog henne med sig ut i svalgången.
Den var så full av inblåsta löv, att de gingo lika tyst framåt som på en
matta. Ekstolparna föreställde kvinnor och skäggiga män, som höllo
varann om livet, och deras ansikten voro guldbelagda och glimmade blekt.
Men utanför stod dimman i jämnhöjd med räckverket, och först ovanför
dimman satt månen på den klara oktoberhimmeln som över en gråaktig
vattenyta. Bara några halvt avlövade träd stucko upp som små holmar, och
det enda, som gjorde vattenytan död, var att den icke kunde spegla.
Han tog stöd mot räckverket och ställde henne framför sig och kysste
henne på hjässan.
Det var en sval och glättig kyss, och han tänkte icke på den utan på
det, som hade hänt, men som han ville glömma.
--Du har ett så vackert sätt att säga mitt namn, barn lilla, började
han, en så lustig främmande brytning. Du gjorde mig glad igen där inne i
sovstugan. Och det gyllene danska håret, vad jag älskar det! Du är så
mjuk som en lindbuske, jungfru Lindelöv. Det gör mig lugn igen att
inandas doften av så mycken ungdom och hälsa. Det är som att komma ut i
friska skogen.
Han strök genom hennes hår och tvinnade det mellan fingrarna. Ibland
vände han sig litet åt sidan och såg på den stora skinande månen.
Världen låg avsomnad och utdöd, och det fanns ingenting annat än han och
hon och månen.
--Talar du lika lättfärdigt till alla kvinnor? frågade hon. Det sägs så.
--Jag lyfter av stålhuvan när jag talar med kvinnor, så att de skola se,
att de ha en man framför sig. Förställning, det kan ingen beskylla kung
Valdemar för.
Hon drog sig litet baklänges, men såg lugnt på hans ansikte. Hon tyckte,
att hon nu först riktigt märkte, hur friskt och frimodigt det var, när
det nästan med sin naturliga färg lyste fram genom det tunna ljuset.
--Och din broder? Lyfter han också av stålhuvan?
--Finns det då i afton ingenting annat att tala om? Jag börjar bli
avundsjuk. Varför fråga alla så envist om honom?
--Förmodligen därför att han är så svår att bli klok på. Det är ändå en
ståtlig man.
--Broder Måns? Nå, måhända.--Valdemar bröt loss en flisa från det
skäggiga belåtet och kastade den ut i dimhavet som i väntan att få se
den flyta.--Han bugar alltid, när han talar med kvinnor, men han bryr
sig inte om dem.
--Då är han olik dig i det också.
--Vad skulle jag taga mig till en sådan här dyster afton, om jag inte
hade ditt muntra joller omkring mig!
--Jag vet något ljuvligare än att alltid låtsas glad, sade hon med
stegrad röst, och det smala lilla ansiktet återfick samma förskräckta
uttryck som förut på folkungabänken. Jag har alltid drömt om den heliga
friden, alltid drömt om att få gå i kloster.
--En sådan misshushållning skulle jag aldrig tillåta.
--Jag visste inte, att du var så girig.
--Om sådant är jag snål, inte om penningar.
Hon tvekade litet.
--Hur skall det då bli, om du måste giva mig åt någon? Men du behöver
ingenting frukta. Aldrig låter jag mig skänkas åt någon man, varken som
ung eller gammal, aldrig med godo, aldrig med våld.
--Det har ingen hast, barn lilla. Lät jag inte nyss hämta dig nära nog
som en drottning, när du skrev, att du hade fått längtan till din
syster?
--Och när jag kom i det hemska Småland, sade jag: ljusare skogar hade
min fader på Själland.
--Och då klampade de långhåriga getherdarna med sina träskor och kallade
dig en Guds ängel.
--Och när jag skulle äta östgötaböndernas hårda kaka, gjorde det ont i
tänderna, och då sade jag: bättre mjöl hade abboten i Sorö.