Folkungaträdet - 17

--Och då myste de snälla östgötarna, som aldrig kunna bli onda, och
svarade: nu blir det en fröjd i jarlaborgen.
--Men när jag fick se det mörka tornet i Stockholm, då ropade jag, så
att det hördes över hela bron: lycklig är jag, att jag inte har den
grymma Birger Jarl till svärfader som min stackars syster. Se, så trött
och modstulen hon står på muren! Vart ha ni fört mig? Aldrig, aldrig kan
jag trivas hos Folkungarna!
--Och då sprang kung Valdemar den unge ned ur tornet och lyfte dig ur
sadeln... högt över alla småtärnorna, som strödde rosenblad... Så här...
högt, högt!
Han lyfte upp henne och höll henne en stund på sträckta armar, men
guldtaggarna på hennes gördel stucko honom i händerna, så att han
försiktigt måste släppa henne igen.
--Nåväl, detta är nu lek, bara lek, sade han slutligen. Vem måste inte
leka i ett sådant månljus! Men det blir sent. Vi få tänka på att gå in.
--Valdemar, viskade hon, stå stilla!
--Man kan stå sämre. Jag har inte bråttom.
--Flera gånger har jag hört, att det prasslat nere i dimman.
--Förmodligen någon av bergsmännens hundar.
--Nu sist lät det som steg, och det var en människas steg.
Han stötte tämligen otåligt foten i tiljorna och böjde sig över
räckverket.
--Vem är det, som smyger omkring och lyss? frågade han med höjd röst.
Vem är det, som missunnar mig att jag en månskensstund förlustar mig
med min unga fränka?
Först fick han icke något svar. Därefter knastrade en torr gren, och nu
hördes det klart och bestämt, att någon steg fram alldeles under
svalgången.
--Jag litar på, att du inte längre är gramse på mig, broder, svarade en
djup röst nere ur dimman.
--Det är junker Magnus, viskade Jutta och kröp ihop.
--Du brukar annars skryta om god nattsömn, sade Valdemar med ovanlig
köld.
--Jag bedyrar, det var inte min avsikt att bespeja dig.
--Något sådant kan heller aldrig falla mig in. Varför jämt bedyra så
mycket i onödan?
--Jag har letat efter dig, Valdemar, och så fick jag till sist höra, att
du satt här och lekte och jollrade.
--Det var ett joller om ingenting.
--Allt börjar ur ingenting, broder. Hat, missförstånd, kärlek. Ur
ingenting växte hela folkungaträdet.
--Är det för att säga mig det, som du har kommit?
--Om du kunde se mig här nere i dimman, skulle du nog märka, att jag
inte står här för ro skull.
--Gör då inga omsvep.
--Vår far tog det så hårt nyss, att när han kom in till sig, föll han
omkull på sängtrappan. Det blev ropat efter mig, och jag skickade
genast efter några kloka gummor. Det är blodslag åt huvudet, säga de. Nu
måste du fort komma ned.
Valdemar lindade armen om belätet på stolpen. Han bleknade så häftigt,
att han kände, hur hela ansiktet blev iskallt. Det svindlade till för
honom, och hans ögon sågo bara var sin virvlande gnista. Men när han
blundade, såg han fadren, den okrönte konungen, på bår. Och under båren,
under själva bårtäcket, letade han efter något. Det var så tungt, att
han måste lägga sig ned och taga om det med båda armarna för att draga
fram det på golvet, och han hade mycket bråttom. Det såg ut som Folke
Filbyters murkna skattkista, men när han öppnade den, såg han, att det
var hela folkungaarvet, att det var land och folk och himmel och helvete
och alla de vackra småtärnorna och rustningarna i vapenstugan och
silversäckarna i källaren. Nu behövde han icke längre spörja och lyda.
Nu var det hans, endast hans. Han kunde behålla eller kasta, bygga eller
slå sönder, allt efter lust.
--Ha de läst över honom? frågade han slutligen för att väcka sig själv.
--Ja, husprästerna hålla på att läsa över honom, ljöd broderns långsamma
svar, men nu är han redan mållös.
--Förmådde han ingenting säga?
Magnus teg.
--Uppriktighet, uppriktighet, Magnus! Varför svarar du mig inte? Du
märkte, att han ville säga något, och då böjde du dig ned, inte sant? Så
måste det ha gått till.
--Jag försökte att trycka örat till hans mun för att kunna höra, men
det lät så svagt som en liten avlägsen viskning långt borta, långt nere
från botten i en gruva.
--Men säg då ut det!
--Han yrade.
--Det är detsamma, men jag vill veta ordet.
--Är det oåterkalleligt din önskan, Valdemar?
--Oåterkalleligt.
--Tag riket! viskade han.
Valdemar släppte sitt grepp om stolpen och stod andlös. Allt blev med
ens töcknigt framför honom, och han knöt handen om manteltyget på den
sidan, där svärdet annars brukade sitta.
--Och hvad svarade du då, broder... älskade broder?
--Jag svarade: lag och rätt får ingen bryta. Kronan är Valdemars, och
jag skall hålla den fast på hans huvud, Gud frälse min själ. Blive jag
annars redan här på jorden en av de evigt fördömda!
--Och den gamle, vad gjorde den gamle?
--Han slog upp ögonen och välsignade mig. Håll ord! viskade han. Sedan
miste han målet.
Valdemar skakade sitt hår som en skeppsbruten, när han känner klippan
under foten, men ännu kunde han varken tänka eller tala klart.
--Barn lilla... är du ännu här? frågade han förvirrat. Fast jag står
mitt i månskenet... jag kan varken hitta dörr eller lås.
Jutta trevade darrande på de stickiga stockarna utan att se, hur nyckeln
blänkte. Slutligen stötte hon emot den med armbågen och sköt upp dörren
framför Valdemar.
Drottningen satt ännu kvar på sängkanten, fast nästan avklädd, och
småtärnorna höllo på att gnida hennes fötter med ett vått handkläde. Vem
skulle hon också blygas för? För systern, för småtärnorna, för Valdemar?
Nej, därpå hade hon ingen tanke. Linnet var uppknäppt, och halsbandet av
bärnstenskulor och de tjocka hårflätorna hängde ned över en jättinnas
stora runda bröst. Men benen voro smala och långa med små förnäma
fötter. Hon sträckte ut de breda vita armarna.
--Jag är så trött, gäspade hon, låt mig bara få sova!


6.

Hästar sadlades, lyktor ilade i dimman och de kloka gummornas taktfasta
besvärjelser och slag i händerna blandades med husprästernas läsande. I
dagningen dog jarlen. Han blev uppbårad i sin sovstuga, och nedanför
fötterna satte kvinnorna, som det var gammal sed, en lerkruka med
rökelse och bröstbenet av en tupp, soluppgångens och livets fågel.
Det blev långa dagar, medan gravölet förbereddes. Valdemar satt helst i
frustugan och lekte schacktavel med Sofia. Långsamt och eftertänksamt
flyttade hon dockorna, och för var gång rundade sig tre gropar vid de
feta vita knogarna. Hennes makliga huslighet omgav honom med stilla
värme och de hade det trivsamt som spinnande gårdskattor på härdkanten.
Hon skulle snart bli mor igen som alla folkungahustrur, och hennes
godmodiga lugn spred en trygg sävlighet ända till barn och tjänare. I
skymningen smittade hennes gäspningar småtärnorna, så att de uttänjda
klagoljuden hördes genom väggen ända ut i borgarestugan. Men det betydde
icke leda utan att de hade det varmt och gott. När han icke hade hennes
nystan och syaskar omkring sig på bänkar och bord, grep honom en känsla
av ensamhet. Ibland gick han till vindögat och såg en liten vallkulla,
som hette Yrsa-lill, springa förbi med bara fötter. De voro röda på
hälarna och vita ovanpå.
När bouppteckningen skulle hållas, samlades alla i likrummet, och det
stod mycket folk utanför den öppna dörren. Lagman Algot och Magnus sutto
vid bordet med räkenskaperna. Magnus vände sig till drottningen.
--Här felas ett gammalt dryckeshorn, som hette Månegarm och stod på
ulvtassar.
Sofias lugn var genast borta.
--Tror min frände, att jag har gömt undan det? frågade hon. Jutta stod
bakom stolen och höll på att fläta band i hennes hår.
Valdemar gick emellan, och den första segeryran var redan släckt på hans
drag.
--Tänk på rummets helgd, mina vänner. Är det för ett lumpet dryckeshorns
skull, för en örtugs värde, som osämjan skall brista lös över vår faders
lik? Min store mäktige fader, jag var otacksam mot dig i livet. Vem
skall nu hålla sämjan mellan oss?
--Har du inte fått nog, hertig? fortsatte Sofia. Nyköpingshus med
förläningar, jarlamakt och hertigtitel. Sörjer du också för ett gammalt
dryckeshorns skull?
Magnus satt mörk och kämpalik, som hade han ännu burit sin rustning.
--Hädanefter skall allt skrivas upp, sade han och lät fingret löpa
utefter raderna, som hade han framåt i tankarna sett tusenvis
fullskrivna rullar lastas på hyllor och i valv. Pålägger jag mig ett
ämbete, blir jag också sträng i mina plikter.
Drottningen trummade på bordshörnet.
--Vår frände förgår sig.
--För Guds barmhärtighets skull! avbröt Valdemar. Skriv bara, skriv:
tillfälligtvis förkommet. Är det skrivet, lagman Algot?
--Tillfälligtvis är ett långt ord, konung, och rullar inte över
pergamentet, svarade lagmannen. Men nu är det skrivet. Hornet Månegarm.
Tillfälligtvis förkommet. Värde en örtug eller fyra alnar vadmal.
En ung dominikanermunk från Skenninge, som knäböjde vid båren, reste sig
och gick sakta fram över golvet. Det var hertigens biktfader Martinus.
Han tog upp ett brev, som låg nedfallet bredvid drottningens stol, och
räckte det åt Valdemar.
Konungen vecklade upp det och ögnade först likgiltigt på underskriften,
men sedan blev han vit som lärft.
--Ett hemligt brev från en dansk riddare till Sofia! stammade han. Och
han kallar henne käraste vän!
Munken försökte att uppfånga en blick från Magnus, men hertigen såg
envist på bordsskivan. Då drog Martinus ned huvan över sitt bleka
ansikte och återvände till sin plats framför den döde.
Drottningen kände förskräckt i sin rocksäck, ur vilken brevet nyss hade
halkat ut vid hennes vreda rörelser. Då hon märkte, att den var tom,
gömde hon ansiktet hos systern.
--Här i rummet bör talas sakta, sade hertigen med en handrörelse mot
den höljda båren. Betänk, broder, att min fränka inte kände dig, då hon
fördes hit, och att en oskyldig ungdomsvänskap kan lämna sår. Mot det
finns intet lagord.
Valdemar grep sig om pannan och gick häftigt fram och åter genom rummet.
Ibland stannade han vid båren, ibland framför ett av de brinnande
vaxljusen, och rösten blev vild och oigenkännelig.
--Det är då därför hon har spunnit in mig i så mycken fridsam vänskap
utan glöd! På allt blir jag bedragen, på lycka, på makt... och det under
smekningar. Det är mitt folkungaarv. Skriv siffror, hertig, och tala
inte om människor. Vad vet du om dem? Du har inte blod i läpparna... Nu
känner jag, hur luften har unknat i frustugan och hela jarlagården. Styr
om, att det snart blir gravöl. Den kvava lukten här i rummet! Hur väl
jag minns den från kyrkorna och böndernas lövade likbodar. Lik och
svepningar, var man kommer. Öppna bättre på dörren! Och tag hit min röda
vardagsmantel. Jag kan inte se alla de svarta kapporna omkring mig.
Skrämmer det dig så, du modiga hertig, att jag begär fram min
vardagsdräkt? Omhuldar du så ängsligt sedvänjorna i ett sorgehus? Vem är
starkast, den, som bär en kedja, eller den, som sliter den!
--Den, som smider den, svarade Magnus med handen på jarlens testamente
liksom för att peka på sin makt.
Valdemar rusade fram mot honom med det ljusa håret nedfallet i pannan,
händerna knutna och fadrens hetta i sina rörelser.
--Låt bödelsyxorna vila, ropade han, riv ned galgarna och smid klovarna
till hjulringar för bondens vagnar. Två brott begås aldrig riktigt lika.
Hur kan då ett och samma lagord gälla för båda. Benådning skall heta
valdemarsdom. Var gång du i mitt namn tar ett huvud, tar jag av dina
förläningar så mycket jord, som en fogde kan gå omkring utan att stanna.
Det skall bli som fordom, då männen voro fria och starka. Jag tål inte
trälar. Jag vill, att en karl skall kunna se mig i ögat och svara: jag
lyder inte. Sådant folk behagar mig. Jag vet bara en brottsling, som jag
ger dig lov att straffa till liv och lem: den lömska bakdantaren som
listar sig fram och har det bra bland människor.
--Den läran är de svagas, sade hertigen, som också hade rest sig, halvt
vänd mot folket ute på tunet, men det finns också en kraftens och
myndighetens. Husmän och tjänare, vårt höga herrskap är upprört och
uttröttat av sorg, men låt oss aldrig glömma vår pliktskyldiga vördnad.
--Ja, jag är upprörd av sorg, sade Valdemar och stannade i dörren, och
hans ögonlock rödkantades av blygsel över att alla voro så vana att se
honom lyda, att de måste uppmanas till skyldig vördnad. Kom hit,
bergsmän, finnar och skogsgångare, alla som följde Hulv Skumble från
Stålberget! Jag skall göra er till min livvakt, och ni skola få
hovkläder av björnskinn. Sätt sträng på bågen, så att vi få gå på jakt.
Jag börjar tycka om lukten av era våta kläder och sura skodon och trivs
inte längre hos dem, som lägga rosenblad under lakanet och luktört i
skorna. De bedraga mig, medan de kyssa mig. Kom hit, Gistre Härjanson,
häxkarl och tjuv. Du skall bli min hovgycklare och harpare. Jag tycker
om dig, därför att du ärligt ljuger och vill vara den sämsta. Kom hit,
bodsätar och stubbekarlar! Jag skall alltid bli er en vän. Var och en är
fri. Jag tvingar ingen. Det är mitt kungalöfte. Jaga och fiska och bruka
jorden. Följ varann, om ni ha håg till varann, men om ni inte trivas, så
lämna varann. Bygg inga gårdar, bo i de gamla. Bygg inga vägar, gå på de
gamla. Ingen plundrar en ensittare i hans riskoja. Äg inte mer än han,
så plundrar er ingen. Jag var svag nyss, när jag klagade. Ryck ut
pilarna ur bröstet och sjung med glad uppsyn, när ni stupa. Och följ mig
nu in i stora salen, så skola vi dricka jarlens minne ända till midnatt.
Han hängde sin arm om Gistre Härjansons axel och förde honom med sig
över tunet, omringad av den brokiga mängden.


7.

När efter långa förberedelser gravölet äntligen var drucket, måste
Folkungarna ändå stanna en tid i jarlagården för att fortsätta skiftet
av det stora arvet. Fast de gingo i ett sorgehus, firades på Valdemars
befallning höstens och julens lekar som vanligt. Det hände, att han gick
in i frustugan och frågade efter Jutta, som förr, men alltid var hon
försvunnen. Ropade han efter henne i svalgången, blev han utan svar.
Drottningen bannade henne för att hon icke längre tänkte på att göra
Valdemar glad, men hon visste ingenting att säga, och när det blev
kväll, gick hon tidigt till sängs.
Valdemar slutade att kalla på henne, och vid måltiderna mötte han henne
med ett kyligt småleende.--Ett världens barn, som vill gå i kloster!
sade han till drottningen. Om brevet, som hittades vid arvstämman,
talade han aldrig. Drottningen brände upp det med vemodiga tankar på en
bleknad ungdomsdröm, men också med sorg över att det hade råkat i
Valdemars händer. Hon var fäst vid honom med en osjälvisk, fast tung och
stillastående hängivenhet. Hon var glad, när han var glad. Han visade
henne samma vänlighet som förr, men han satt aldrig i frustugan utan
kom och gick beständigt med sin båge.
Fulla fat och kannor bjödos honom från alla sidor, och smådrängarna, som
buro dem, svällde av välmåga. Nere i stallet tuggade hästarna blomsterhö
dag och natt. Det var blanka, breda folkungahästar, som icke kunde vända
huvudet mot honom utan att på samma gång draga upp en mun foder ur
krubban. Han begynte längta efter en varelse, som kunde säga: jag är
hungrig.
En dag var det springlek på tunet. Herr Svantepolks dotter Ingrid stod
mitt i ringen, brunögd och glad med korta små mörka lockar. Den galna
Karl Algotsson dansade omkring henne med höga språng. Han hade ett
rödbrunt ansikte med stora läppar och ljusa, nästan färglösa ögon. Hela
tiden drev han spe med brodern Folke, som var nog veklig att ha skägg
och som förlägen stod och fingrade på skägglockarna utan att tordas vara
med. Men Ingrids ögon irrade oupphörligt bort till Folke, just därför
att han var så olik henne själv och alla de andra. Slutligen sprang hon
frimodigt fram och drog honom med sig in i leken.
Den gamle herr Svantepolk, som kom gående med Valdemar, viskade till
honom:
--Jag har länge märkt de båda ungas tycke för varann, men Algotssönerna
äro för oansenliga och fattiga för min dotter. Om några dagar ämnar jag
sätta in henne i Vreta kloster, till dess jag finner en lämpligare
brudgum. Jag skrev in henne där, då hon var barn. Där kan hon också i
tyst lycka få drömma om sin Folke. Hemlighet, hemlighet heter kärlekens
fäste, och där slipper ingen stortalare in... Och nu, Valdemar, vill jag
följa dig ett stycke på vägen, efter jag ser, att du styr dina steg till
skogen.
Den vithårige riddaren fattade Valdemars hand och bredde ut den över
sitt hjärta.
--Känn här ett hjärta, som är troget som guld, fortsatte han försiktigt,
som rädd att stenarna skulle lyssna. Du behöver någon att förtro dig
till, Valdemar. Du har länge varit tungsint. Jag märker sådant. Andnöd,
tryck över bröstet. Det börjar som en sjukdom.
--Allt börjar ur ingenting, säger broder Magnus, men jag förstår dig
inte, kära riddare.
Herr Svantepolk stannade och såg skarpt på honom.
--Det är något, som alltid felats dig, Valdemar, något som skulle
förvandla dig från man till riddare och sätta korsfanan i din hand. Jag
har alltid i mina böner inskjutit ett ord därom för din räkning. Och nu
falla fjällen från mina ögon, nu ser jag att jag är bönhörd. Med bara
lugn kommer människan ingen vart. Hon behöver ett törne i skon för att
gå stolt och strålande. Hon måste kunna gråta, när ingen ser det. Maten
måste kvälja henne på tungan, för att hon skall kunna le ett riktigt
gott och vackert leende. Så underligt är hon nu en gång skapad. Du kan
rycka på axlarna, du kan sluta upp att gå i kyrkorna och tycka, att det
är lika litet mening i att födas som att dö. Det hjälper dig inte. Där
vattnet ser tommast ut, är det djupast och gåtfullast. Svara mig nu
frimodigt, som bara du kan. Är det på den unga Jutta du går och tänker?
Hur behagar hon dig?
--Jag önskar, att hon redan vore i kloster och finge slita ris i långa
röda strimmor!
Herr Svantepolk ryggade åt sidan och fortsatte att en stund gå tyst
bredvid konungen.
--Har hon då redan hunnit att bli så mycket för dig? utbrast han
slutligen. Plågar hon dig redan så häftigt? Jag fattar inte, att jag den
här gången har kunnat vara så blind. Det är väl för dig, att du fick en
förtrogen och att du bekänt utan omsvep.
--Bekänt. Vad har jag bekänt?
--Allt, allt, Valdemar. Det är en stor lycka, som nu begynner för dig.
Du kommer snart att inte längre känna igen dig själv.
--Du glömmer visst den kanoniska lagen, min hederliga Svantepolk. Hon är
min frussyster.
--Det är just det, som blir din lycka.
--Broder Magnus skulle kalla det ett ohyggligt brott.
--Han ser för hårt på allt. Han kan inte knäfalla för ett altarljus utan
att först övertyga sig om, att vaxet inte är stulet. Valdemar, man kan
inte älska en kvinna, som man är köttsligt förenad med, utan för henne
hyser man vänskap. Bolstrarna i frustugan äro varken bäddade av änglarna
eller ruskade av djävlarna. Valdemar, kärleken behöver inga bolstrar,
den behöver en mur, som når ända upp i himlarna och som ingen förmår att
levande komma över. Kärleken är oköttslig och kysk, och över var
längtan hos en sådan allt uppfyllande kärlek darrar en liten ljusring
som över de heliga. Är du den enda, som aldrig har hört talas om reliken
på min hatt?
Han tog av hatten och såg med rörelse på det mögelfläckiga och
sönderfrätta minnet.
--Jag var ung då, ung som du... Jag hade varit en svår syndare och fast
jag befann mig på vallfart, kände jag, att jag ännu var lika fast i
synden. Då skulle jag rida över en bäck och strax bredvid en tvättbrygga
fick jag se ett linne, som hängde utbrett över en buske och torkade i
solen. Det var så vitt, så litet och smalt, att jag genast måste trycka
det till läpparna. I samma ögonblick skedde det stora undret med mig.
Jag blev pånyttfödd, jag blev räddad. Det var min kärlek till den okända
ägarinnan, som reste mig ur dyn.
--När talade du sist med den fagra ägarinnan?
--Jag har aldrig talat med henne, aldrig sett henne, Valdemar. Men hon
har sedan hört mycket om mig, och hon är ett helgon.
--Jag visste inte att späkerskor bära linne.
--Hon är ingen späkerska, ingen nunna, Valdemar. En frejdad riddare har
henne, och hon har fött honom döttrar, som redan äro gifta. Nu skall jag
berätta dig, hur det gick till. Hör på, Valdemar! Jag stack svärdet mitt
genom linnet och skar ut den lapp, som du här kan röra vid. Sedan red
jag till Frankland och fick riddarslaget vid ett tornej... Gud give att
vi snart också litet oftare få hålla tornej i ditt vilda land... Och var
jag kom, betygade jag, att jag bara stred för Den heliga jungfrun och
för den fru, som kunde visa mig att hennes linne hade ett lika stort hål
som lappen. Fåfängt, fåfängt! Alla slogo ned ögonen och tego.
--Och du blev henne trogen?
--Obrottsligt. I hjärtat. Min usla kropp fick gå sina egna vägar. Och
när jag så på hemvägen kom i samma buskskog och till samma bäck, satt
där på sin häst en bredaxlad riddare och höll upp ett sönderskuret
linne, i hvilket lappen alldeles passade. Först skymfade han mig och
kallade mig en åsna, som lupit omkring hundratals mil och ropat efter
ägarinnan i stället att söka henne i närmsta borg, ty där bodde hon som
hans ärliga husfru. Men sedan vi brutit ett par lansar och det började
bli farligt, förklarade vi varann jämngoda och tryckte varandras händer.
Han medgav, att jag just genom min långa färd också hundrafallt ökat
hennes rykte och ära. Hon hade därför gripits av den största beundran
för mig och lät nu hälsa, att jag skulle få behålla min av blod
genomdränkta relik som gåva. Hon fäste bara ett villkor vid gåvan. Jag
måste heligt försäkra, att hon aldrig i detta livet någonsin skulle
behöva träffa mig.
Han strök det vita håret vid tinningarna, och det smala och rynkiga
ansiktet färgades av en lätt rodnad.
--Valdemar, du må le åt mig. Men den kärleksreliken har sedan varit min
lykta, när jag tvekade mellan ont och gott, min kraft i tornejet, mitt
hopp, när jag besinnade min dödlighet. Förstår du nu, vad kärleken kan
giva en svag människa? Och en sådan låga skulle kallas syndig!
--Vi äro varandra mycket olika, Svantepolk.
--Och ändå skall du en dag giva mig rätt. Kanske är jag en stor narr,
Valdemar, men då har jag för dig blottat det djupaste i kärlekens väsen
på samma sätt som en enfaldig predikare kan råka att med sin förlägna
och stammande tunga uttala djupa sanningar. Allt skall jag nu ställa
till rätta för dig, som är oerfaren, jag menar, oerfaren i sådant, som
är allvar och inte bara köttsligt, ty sådant frågar jag inte efter. Låt
bara mig styra. Jag går nu hem och talar med drottningen, min hulda
härskarinna.
Valdemar grep fatt i hans arm, men släppte den lika hastigt.
--Alltsammans är ingenting, sade han och gick ensam inåt skogen.
Några getter beskådade honom klokt och nyfiket från ett stenrös, men de
tuggade och tuggade liksom hästarna i stallet, och harmsen ämnade han
jaga bort dem. Då fick han höra porlet av en bäck. Han hade aldrig hört
en bäck ljuda på det sättet, ty en mänsklig röst blandade sig sorgset
bedjande med vattnets sång och härmade den med stigande och fallande
klagan. Han böjde sig in över en mossig algren, men den var murken och
föll brakande i vattnet. Därigenom blev det en öppning mellan kvistarna,
och han urskilde en sliten getskinnströja. Den var alldeles för stor åt
den, som bar den, brusten i sömmarna och fläckvis utan ragg. Småningom
letade han också rätt på ett ansikte med kort rakt hår. Det var
Yrsa-lill, vallkullan med de små fötterna, som voro röda om hälarna men
vita ovanpå och på sidorna bruna som gammalt elfenben.
Hon vände på huvudet men utan att avbryta sången, ty hon höll på att
offra till bäcken för att få ymnigt med dricksvatten åt getterna. Då och
då beströk hon ett brödstycke med honung och kastade det i vattnet. Över
knäna hade hon ett spjut för att kunna försvara sig. Han trodde också på
den goda vattenanden och vågade icke störa henne med någon hälsning. Då
hon hade sjungit slut, kastade han en liten silverring i virvlarna.
Sedan gick han fram och lade armen om hennes axel och satte sig ned
bredvid henne lika oöverlagt som ett barn bredvid ett blomsterstånd.
Hon böjde sig litet åt sidan, men icke av blyghet, utan därför att hon
var rädd att fläcka ned hans dyrbara kläder.
--Vänta litet, sade hon sömngångaraktigt och stilla. Jag är klibbig på
fingrarna.
När hon hade tvått händerna, satte hon sig till rätta igen lika
allvarsam som förut och följde med sina yrväckta ögon bläddrorna, som
seglade förbi och lindade sina pärlband om stenarna.
Hon tänkte varken gott eller ont om honom, ty hon hade ingen kunskap om
något annat än det, som hon dagligen såg med sina ögon. Och det omgav
henne töcknigt och tyst och obegripligt som en dröm. Hon hade hört, att
det var han, som hade tagit henne ur den mörka graven och givit henne
åt vallkullorna, och hos dem hade hon levat. Under tröjan bar hon
ingenting annat än en trasig skjorta. Hon hade aldrig fått en hel dräkt,
aldrig ätit vid ett bord, aldrig sovit annat än i hö eller halm. Hon
visste ingenting om världen, varken om den var två dagsresor lång eller
tusen. Hon visste bara, hur man vallar getter. Hon brukade sitta på
tuvan som en brun stubbe utan att hitta något särskilt att grubbla på,
vemodig snarare än glad, men aldrig heller verkligt bedrövad. Ödemarken
skrämde henne lika litet som de tassande eller flygande skogsväsen, i
vilkas sällskap hon levde sitt ordlösa drömliv. Valdemar talade icke,
men han satt ändå kvar.
--Kom, jag är hungrig, sade hon långsamt och reste sig som en
sömngångerska från mossan.
Hon gick framför honom till en liten skogslada, som låg på en glänta,
just där solen sken in mellan grantopparna. Taket var hopsjunket i
mitten, den bräckliga dörren hängde halvöppen, och över askhögen inne på
golvet surrade en sista sömnig hästfluga.
Yrsa-lill gjorde upp eld. Han steg in till henne med huvudet
tillbakakastat, som om han nu först beträtt sitt rätta rike, där han
endast behövde befalla för att bli lydd. Hon kokade något i en kittel,
och när allt var tillrett blåste hem i en pipa av ben. Rop svarade från
olika håll, och skogsgångarna, som Valdemar hade tagit till livvakt, men
som alltid lågo ute på jakt, böjde grenarna åt sidan och stego fram med
sina bågar och kastspjut. Gistre Härjanson kom efterst med en liten
harpa hängande på höfterna och hornet Månegarm i ett snöre över andra
axeln. Alla satte sig med Valdemar omkring kitteln.
--Den natten, då jarlen dog, begynte Gistre, stod hornet kvarglömt på
trappsteget till hans sovstuga. Då tog jag det åt Yrsa-lill. Hon skall
räcka oss det, när vi spisa hos henne på jaktdagarna. Men ännu har hon
ingenting att fylla det med, herre.
--Jag skall skicka ned mjöd till er, svarade Valdemar, och skålar och
fat och de präktigaste kläder åt Yrsa-lill.
Gistre tog i hans hår.
--Yrsa-lill ser på ditt mjuka gullhår, herre, sade han med en lång suck.
Mina tunga, svarta flätor skrämma henne bara. Skogen är hennes mor och
skogen är din. Tag henne du. Vi skola nog viga er samman, när det blir
mjöd i Månegarm. Jag har tiggt och bett henne att följa mig bort på
stigarna för alltid, men hon är rädd för mig, hon som de andra. När jag
kommer i stugdörren, skrika barnen och kvinnorna ropa att min svarta
kåpa är ett stulet bårtäcke... och det är min fröjd, kung Valdemar! Så
skall en folkungagycklare hälsas. Jag ville vara en lokatt hellre än en
människa, bara för att få leva i skogarna och skrämma. Sitter jag ibland
och gråter, när jag ensam rör strängarna, då är det för att jag hör
Yrsa-lill vid bäcken.
--Ni vallhjon, ni fria människor, sade Valdemar med armen räckt åt
Yrsa-lill, som låg på knä och blåste i glöden. Jag skulle ha varit
lyckligare, om jag blivit en af er. Var jag ser en trashank, som knyter
handen, tror jag, att jag möter en hjälte. Jag tycker om din solbränna,
Yrsa-lill, och alla de tusen många små hvassa barr i din tröja som
sticka mig. Varför lever jag inte med er om somrarna och ligger om
vintrarna och sover på ugnskanten!