Folkungaträdet - 26

få fylla hans bägare. Det var isynnerhet när han talade om forna
ungdomsdagar. Om han hade orätt eller rätt frågade han lika litet
efter, som en svala frågar, om hon har rätt att flyga.
--Ädla riddare, sade han, om man lever för en enda sak, kan man bli
lycklig. Och jag har levat för kärleken. Men om Magnus, som hade annat
att uträtta i livet, hade varit tillräckligt mycket människa att också
tänka på kärlek, skulle förbannelse och ve ha följt honom till hans
sista stund.
Det var en sällsam händelse i Valdemars liv, att han satt där utan
kvinnosällskap. Stundvis kände han oro och ångest. Det fattades det
mjuka och lena i luften. Allting var hårt, kantigt och tungt med lukt av
vin och stall. Det var som att skrapa sig mot barkiga stammar och
stickiga timmerväggar. Icke heller var det någon verkligt vaknande
hängivenhet, som lockade riddarna att stöta mot hans bägare. Utan de
gjorde det, därför att han var en sådan mästare i att förströ och roa
dem. Därför trivdes de lika väl med honom, fast de voro hans
fiender.--Du har din visdom, broder Magnus, tänkte han, men jag har min
för mig.
Det kom emellertid många offrande till klostret, och bland dem var en
ung änka, som hette Luitgard.
Hon var blåaktigt blek med svart hår och en liten skuggning på den tunna
överläppen. Halsen och händerna voro väl magra, men ögonen bländande.
Och hennes blekhet framhävdes vackert av den veckiga svarta dräkten. I
handen höll hon ett ridspö.
Han strålade upp, genast som han fick se henne, och utan att fråga sina
värdar, inbjöd han henne gästfritt att stiga in till måltiden och slå
sig ned vid hans sida. Att intaga platsen bredvid honom på bänken syntes
henne för hedersamt, men hon satte sig på en pall nedanför honom. Hon
rördes över att finna sin forna konung i en sådan torftighet och
förnedring, fast han uppenbart förlustade hela sällskapet.
Då måltiden hade fortgått en stund och munterheten var som störst, höll
herr Svantepolk upp ett brev över bordet. Han var den enda som hela
tiden förblev lika allvarlig.
--Valdemar, nu har du gästat oss en hel vecka utan att vi varken ha
kunnat få dig härifrån eller fängsla dig. Och själva ha vi inte heller
kunnat rida vår väg eller förfölja klosterrånarna, eftersom de stulo
alla hästarna. Nu måste det bli ett slut. Här är en befallning från vår
store ordningsman och konung, vår välgörare, att du skall tagas och
inspärras. Ingrid och Algotssönerna ha sluppit undan åt Norge till, men
hela den andra sista skaran av ditt vilda anhang har han redan i
galgarna. Han är knappt en dagsresa härifrån. Vi bedja dig därför att
lämna oss och inte utsätta oss för händelser, som kunde söla våra
sköldar.
--Med resan är det inte brått, svarade Valdemar. Och ännu en gång frågar
jag, om det inte finns några spelmän här i gården?
Men fru Luitgard slog dristigt med sitt ridspö i bordet.
--De eländiga! Har du inte nog på dem? Jag har bara tre ridsvenner med
mig, men jag ber dig, herre, att följa med oss. Och när en kvinna ber,
svarar kung Valdemar ja.
--Ja, svarade han klingande och kysste henne på ärmsnibben och på
händerna, glad över hennes närhet. Han såg ingen annan, och salen skulle
ha blivit tom och kall, om hon hade gått.
De bröto upp efter måltiden, men han gjorde sig ingen brådska. Hon
berättade, att det var lång väg till hennes gård, och de förkortade
timmarna med att rådgöra om vad som var klokast.
De redo raskt framåt. När det blev stjärnklart, upptäckte de, att de
närmade sig en stad. På vägen syntes en lång rad av facklor, spjut,
lansar och hoprullade baner.
--Vill du ännu en gång göra mig till viljes, bad Luitgard, så stanna vi
här bakom kullen ett ögonblick och låta skaran tåga förbi. Vilka dessa
ryttare än kunna vara, dina vänner äro de knappast. Stackars herre, dina
vänner hänga med rep om halsen.
Han grep henne om handen så hårt, att hon drog den tillbaka med ett lätt
rop.
--Ser du den ryttaren, som viker ut där ur raden? frågade han. Jag vet,
vem det är. Jag kände genast igen honom bland de andra. Det var på honom
jag satt och väntade dag efter dag i Vreta.
--På den farligaste av alla? Jag känner igen honom också jag.
--Jag trivs inte med mig själv, om inte jag går ut, där isen är
skörast.
--Men så betänk då, vad det gäller. Han har ett hårt hjärta den
ryttaren.
--Det hårda hjärtat kommer att bulta häftigare vid mötet än mitt.
--Och om han sätter dig i fängelse.
--Ja, så sover jag inte bättre i själastugor och härbärgen.
Valdemar steg ur sadeln. Han kastade tygeln åt svennerna, men hästarna
ströko baklänges, så att han blev stående alldeles ensam. Han höll ännu
fru Luitgards ridspö, som han hade lånat under färden.
Överst på kullen flämtade en glödhög med små lågor, och en skepnad rörde
i den och läste besvärjelser.
Ryttaren red, stor och svart, uppför kullen, och Djurkretsens
stjärnbilder stirrade över honom med grönvitt eller rödaktigt blänkande
ögon. Han blev större och större, ju högre upp hästen steg, och skölden
och det tunga fladdrande täcket skymde natthimmeln.
--Har du allt färdigt? Begynn! sade han.
Skepnaden vid elden gjorde en avvärjande och bedjande åtbörd och steg
sedan med vred hastighet mitt in i lågorna.
--Ja, en sista gång skall jag visa dig, vad jag förmår, du Satan i
riddarskrud, svarade han och stack händerna i den brinnande högen. Han
strödde ut elden omkring sig, och den droppade från fingrarna utan att
sveda dem. De breda och osäkra stegen tydde på, att han började falla i
yrsel, och en vit rök omsvepte honom småningom alldeles.
Det rasslade i ryttarens järndräkt.
--Jag vill veta om framtiden, om min kära dotter Ingeborg, som jag har
lovat åt Erik Menved, den unge.
Röken stod nu rakt upp i höjden som en fura, och ur toppen sjöng en späd
och gnällig stämma:
--Jag ser, jag ser. Hon skall föda elva ofullgångna foster och aldrig få
omfamna en vuxen dotter eller son, och själv skall hon förgås av sorg.
Det klirrade åter i rustningen.
--Att jag har tålamod att höra er, eländiga spåkarlar, som jag i grund
föraktar! Att vidskepelsen sitter mig så djupt i blodet! Sak samma.
Fortsätt! Jag har väl andra barn än flickebarn. Jag har också söner.
--Jag ser, jag ser, sjöng den gnällande stämman. Jag ser döda unga
kroppar, och din änka gömmer sig av fasa. Allt ont, du gjorde Valdemar,
skall gå igen. Men en av dina söner, en enda, vill jag ändå prisa
lycklig.
--Det är Birger, min älsklingsson.
--Nej, det är din förstfödde, som redan är död.
Ryttaren red fram mot rökstoden med knuten hand, men hans röst stockade
sig, så att han knappt förmådde mer än viska.
--Erbarmliga gyckelspel! Och mitt ridderskap... Ser du ingenting mer?
--Jag ser, jag ser. Jag ser ljungande svärd och hör segerrop och
klockringning... Men därom unnar jag dig inte att veta något. Gud
förlåte mig en sista gång för min trolldom. Min kraft är slut. Jag kan
inte mer.
Röken slog ned i marken som ett regn.
Valdemar kände ett par starka armar slutas om hans knän, och ett stort
huvud tryckas mot hans sida. Det var skepnaden, som kastat sig ut ur
röken.
--Min forne husbonde, viskade han, känner du inte igen din spelman
Gistre Härjanson. Skenet föll nyss hitåt ett ögonblick, så att jag såg
dig. Hjälp mig härifrån! Här hålls jag sämre än en fånge och får blott
livet skonat för min svartkonsts skull. Men jag har blivit en kristen
man, Valdemar. Och Yrsa-lill... Jag vet inte, var hon lever nu.
Valdemar sökte i sin tomma rocksäck och under kläderna.
--Smyg dig fort bort i mörkret och leta sedan upp din Yrsa-lill. Tag
ridspöet här. Det är belagt med silver och med stenar och blir duktigt
betalt hos en guldsmed. Mitt är det inte, men allting är ett lån, din
kropp, ditt liv. Ett lån för några år är till och med det stora stolta
Bjällbo.
--Vem där? frågade ryttaren, som hörde rösterna.
--En man, som förr var din konung och alltid förblir din broder. Böj på
huvudet!
Ryttaren satt orörlig och tyst. Slutligen sade han:
--En dyster mötesplats för bröder. Här vitna sedan tio år benen av
skälmar, som ha tjänat dig. Vore det inte mörkt, skulle galgarna skrämma
dig.
Valdemar gick upp på kullen.
--Bröstkorgarna knastra under fötterna som torra såll, sade han, och
fingrar och tomma skålar ligga kringströdda. Är det lämningar av mina
forna vänner? Arma syndare, jag lovade er ett frihetsrike, som inte
finns. Och ni följde mig. Det var ert brott. Hade jag inte nyss skickat
bort min lekare, skulle han få stå och spela för er hela långa
stjärnenatten. Det vore väl den enda heder, som jag hade kunnat visa er.
Jag är en fattig ensam man och blir snart ett föraktat stoft som ni. Vi
voro alla av de fördömdas skara, för vilken ingen förlossning finns. Men
jag får leda för mina egna klagoord. De röra andras hjärtan mer än mitt.
Det gläder mig att se dig, broder. Är du lycklig nu?
Magnus mästrade med hästen, som stampade och frustade under täcket och
järnhuvan.
--Den frågan har du lärt i frustugorna, Valdemar. Jag lever för att
slita en hund. Det är min heder. Men varför kommer du godvilligt till
mig?
--För att tala ut. Krypjakten bakom buskarna har slitit ut mina kläder.
Och snart har jag inte ett gömsle kvar.
--Är du från dina sinnen? Du står ju ensam och vapenlös.
--Vapenlös är ingen, som har svar på tal. Jag kommer för att gästa dig
som i de gamla dagar, Magnus. Vänd om och följ mig till ditt
Nyköpingshus, så att du kan taga mot mig hedersamt med facklor kring
väggarna. Jag behöver vila ut en tid på stoppade dynor.
Kullen hade småningom omringats av de väpnade männen, som bestört och
medlidsamt lyste på Valdemar utan att hälsa. Men han gick fram till dem
och slog dem över bröstet eller armen. Den ena kallade han en svart
malm, som han nog skulle smälta, den andra ett hjul, som han nog skulle
smörja. Hur det var, blev det livligt i ringen, och ett par av männen
erbjödo honom sin rock och sin mantel.
Magnus vände bort huvudet och red ned till en vagn, där Bengt satt med
sina pergamentrullar.
--Jag kan inte möta hans ögon, sade han, och inte längre höra den
välbekanta stämman. Vad lönar det att tala förnuft med honom,
solmänniskan, som aldrig förstått mörkrets allvar. Allt, som var hans,
har han strött ut på vägarna. Och nu kommer han, lättrogen, vapenlös,
med armarna i kors, för att besegra mig med ord.
Bengt lutade sig framåt och sökte bland rullarna.
--Du menar väl ändå inte...
--Jo, kansler Alltförgod. Jag menar, att du skall leta fram det brevet,
som vi båda redan skrivit under. Det brevet, där det står, att han skall
sättas in i skonsamt fängelse till sedernas förbättring. På Gottland
jäser det. Och vad skedde inte nyss vid Vreta! Än lever Valdemar! ropa
de oroliga i landet, när de stöta hop bägarna, och lagman Algots hela
släkt är med honom. Frikostig som han är, vår broder, har han lovat öar
och landskap, om han får utländsk hjälp.
--Var skall han sättas in?
--Han önskar att få gästa på Nyköpingshus. Jag tänker, att det blir ett
mångårigt värdskap för mig. Tornkammardörren är av järn. Räck brevet nu
åt härolden och låt honom läsa upp det. Själv tar jag några svenner med
mig och rider helst i natt en annan väg, där det är tomt på folk och
stilla.


20.

Midsommarsolen gassade över Stockholms torvtak och väldiga borgtorn. På
en liten trång gård, som knappt var större än en skämma men ändå hade
rum för ett körsbärsträd med en fågelbur, satt Gistre Härjanson och
sydde skor. Hans Yrsa-lill stod i portvalvet vid ett bord och skar rött
fodertyg. Huset låg intill stadsmuren, och kvarnhjulens dunk hördes från
strömmen utanför. Genom porten syntes de översta björkruskorna på
byggställningarna kring den halvfullbordade kyrkan åt Sankt Nikolaus.
Yrsa-lill hade blivit mer undersätsig, och i sin snygga och prydsamma
vadmal hade hon ett tycke av välförsörjd borgarhustru.
--Vila dig en stund, kära husbonde, och kom hit och se, bad hon. Nu
vända alla riddarna och fruarna tillbaka från klosterinvigningen.
--Magnus höll ord. Sankta Klara har fått grundstenen under sitt hus.
--Så det myllrar av folk! Varför ropar bonden, som står där och prutar,
efter skoskådarna och vakten?
--Gesällerna hade väl tärningarna framme. Det blir att sova i stocken.
Det är lag på det.
--Nej, det är själva mästaren, han hytter åt.
--Försöker någon sälja dyrare än tillstått är, gripes han som tjuv. Det
är lag på det. Och skriver någon lekare nu i bly eller läser
besvärjelser, då blir det hugg och hängning och torv och tjära. Kung
Magnus blev botad den gången på galgbacken.
Hon gick fram och strök honom över pannan.
--Den tiden är förbi då du sysslade med sådant. Du har blivit så fagert
slätkammad och klippt som en predikare. Och det är du ju också.
--Vore jag också välbeställd gesäll! Men det kan jag aldrig bli,
vanbörding som jag är. Varken gesäll eller mästare. Det är lag på det.
Finge jag åtminstone sitta gömd med mitt hantverk i en stuga på landet,
men det får jag heller inte. Det är lag på det. Här skall jag arbeta i
smyg, som om jag gjorde något ont, och om natten bära mina skor till
mästaren. Och farligt är det för honom att köpa dem. Nu är det lag på
allting, Yrsa-lill. Jag får inte en gång slå knogarna i bordet och
sjunga ut om konungen, för då blir jag utesluten ur församlingen. Men
det gör ingenting, Yrsa-lill, bara jag har dig. Med flit och strävsamhet
ha vi redan hunnit långt, och jag är den lyckligaste av människor.
Hon fortsatte att smeksamt stryka över det stora huvudet, som hade mist
sina svarta flätor.
--Jag tror så fast, att allt skall gå oss väl.
--Du vet, varför jag trälar.
--Vi ha redan två marker silver i källaren.
--Det räcker inte... Men om några år har jag samlat så mycket, att jag
kan köpa oss ett gravställe på solsidan om Sankta Klara. Det är också
för tanken på det köpet, som jag strävar. Och så har arbetet blivit mig
en sådan glädje.
--Vem kunde ha trott det om Gistre Härjanson.
--Jag var en ond människa då, därför att ingen gjorde mig annat än ont.
Signe Gud den välmenande Valdemar, som skänkte mig dig till ärlig
hustru. Han gav mig ingen lag att lyda, men det, som var bäst för mig,
frid, hem och något att omhulda. Och därför blev jag god.
Gistre såg upp och tillade:
--Själv fick han den tyngsta arvelotten. Yrsa, Yrsa-lill, du kan tala
frimodigt till mig. Jag är inte missundsam. Tänker du ännu på honom?
Ett ögonblick dröjde hon med svaret som för att reda ut sina halvglömda
drömmar. Hon fick åter något sömngångaraktigt över sitt väsen.
--Nej, sade hon lugnt efter en stund och hade redan nyfiket vänt sig åt
gatan till.
På andra sidan hängde skomakardöttrarna över den nedslagna bodluckan för
att komma åt att se på de kungliga fruarna och fröknarna, som just gingo
förbi. Magnus' lilla dotter Rikissa, som skulle vigas till nunna i det
nya klostret, gick redan höljd i ett vitt dok, men hennes syster
Ingeborg, som var lovad åt Erik Menved, skrattade av förtjusning, var
gång hon snavade på sin långa rock. Mellan sig hade de Erik Menveds
lilla syster Märta, som redan hämtats för att fostras till drottning åt
den svenske trontagaren. Men hon ville icke hålla dem i handen, hur
ivrigt de bådo, utan såg från den ena till den andra litet främmande
och kyligt. Bakom henne kom den höftsmala drottning Helvig, fager,
saktmodig och skygg, som en hustru åt Magnus måste vara. Och hon märktes
icke mycket bredvid sina muntert bullersamma fränder från Holstein. Herr
Svantepolk, som hade en jättehögt vajande grön fjäderbuske på stålhuvan,
ledsagade henne på tvären, nästan baklänges, med hennes mantel och
handskar på armen.
En svärm fromma ensittare från sandåsen på norra malmen sprungo på
sidorna och tiggde allmosor, nakna som Johannes Döparen, med kors av
hopbundna trädgrenar, djurfällar om höfterna och skägg, som räckte till
naveln. Ett par vilsekomna kalvar, som stannat vid en av brandtunnorna
för att dricka, kesade i väg och jagade framför sig höns och nakna barn.
Gömd vid hörnet av ett hus stod en kortväxt ensam man, klädd nära nog
som en munk med en simpel läderrem om livet, men han hälsade som en
hövding. Det var den fredlöse Alv Erlingsson från Norge.
Ensittarna blevo efter i trängseln och skyndade sig att anropa de med
silverlöv bekransade borgarhustrurna. Nästa stund omringade de
johanniterna från Eskilstuna och ryckte i deras mantlar, som vände sina
åttaspetsiga kors av vitt linne mot solen. Johanniterna hunno knappt
annat än att buga och bedja, ty på husknuten vid överskärarnas gata stod
ärkeängeln Mikael med sin själavåg, och på guldsmedernas hörn gnistrade
Sankt Loyus' biskopsmössa och hammare.
Men nu blev det rörelse uppe på det trånga torget, där tiggare och
sjuka lågo på sina trasbylten och vandringskvinnorna, som knuffades om
brunnskaret, oblygt ryckte i sär den röda skjortan över barmen. Nu
gällde det att bereda rum, ty hela den buktiga gatan började fyllas av
rustningar och böljande hästtäcken. Det var marsk Tyrgils Knutsson och
den unge väpnaren Matts Kettilmundsson, som kommo med riddarna. Marsken
hade nu omsider fått sitt riddarslag.
Silverrassel i trumpetsmattret, silverklang i klockorna, silverglans
över brynjorna, silverfjäll på tyglarna, som ringlade i solskenet!
Kyrieleis, kyrieleis! Några av de utländska herrarna hade bisonhorn på
hjälmarna eller utstående spröten med små fanor. Men de flesta
svenskarna voro barhuvade och läto svennerna bära deras hjälmar. Ett
helt nytt folk hade vuxit upp ur kloster och städer. Det var samma
resliga män, samma klara pannor och ljusletta kinder, men det hårda
vecket kring munnen hade blivit mjukare och oroligare och blicken mer
uppåtriktad.
--Gistre, kom och se! ropade Yrsa-lill.
--Tyst, tyst! Det är mycket bjälbofolk i staden och man kunde få syn på
oss, svarade han. Och snart stod Yrsa-lill åter vid sitt fodertyg, utan
att någon av dem nändes spilla mer tid på det ovanliga liv, som hela
dagen fortsatte att fylla gatorna. Aldrig hade en man och hans hustru
trivsammare och med gladare flit hållit ut i sina sysslor än de båda
avkomlingarna av våld och vildmark.
--Kära husbonde, sade hon, när det skymde och hon såg, att han reste
sig från arbetet. Fast nätterna blivit ljusa, har jag inte glömt att
hälla tran på lampan åt Sankt Markus. Jag har till och med klätt honom
med friska blommor. Det har varit min lilla kärlekstjänst åt vår
skyddspatron. För hans skull behöver du inte oroa dig. Du kan se här,
hur lampan lyser utanför porten.
Gistre tvådde händer och armar och spände åt bältet.
--Det är heller inte på honom, som jag nu tänker. Men jakobsbröderna
skola i natt ha möte. Det är därför jag måste gå. Så pass skumt är det
ändå, att ingen nu lär känna igen mig. Du vet, hur jag under dessa år
har strövat omkring och predikat och hur vårt brödraskap har vuxit. Nu
består det inte längre av bara timmermän, kyrkspännare och fattiga.
Själva marsken brukar ibland komma till våra hemliga sammankomster. Och
nu i natt skola vi gå in i kyrkan och tala för de nya riddarna. Ser du,
där komma de!
Han pekade utåt gatan. De, som nästa dag skulle få riddarslaget, voro
där redan på väg från riddarbadet till gråmunkarnas kyrka på Kedjeskär.
De buro vita skjortor och hade mjuka sandaler av ylle, så att det lät,
som om de hade gått barfota. Den första av dem var en liten, mycket
spenslig och mycket blek, knappt nioårig gosse med rödaktigt hår och
röda ögonlock. Det var Birger, trontagaren, och till namnet var han
redan fadrens medkonung.
Gistre kysste Yrsa-lill. Sedan kastade han om sig en kappa och följde
efter dem.
Några av stadsborna hade gått upp på murställningarna kring kyrkan åt
Sankt Nikolaus. Träplankorna och timmermasterna lyste friskt och
blåaktigt vita i den klara midsommarnatten. Nere i kyrkan var det fullt
av ställningar. Vid den kungliga borgen, som med sin väldiga kärna
blickade ned på kyrkan, reste sig också ställningar med bruntorkade
björkar. Vid norra stadsporten och vid gråmunkarnas kyrka var det
ställningar. Och där Klaras kloster skulle uppföras, hade redan en del
virke upptravats. Allt det myckna friska virket sken i halvskymningen.
Så såg det ut, där ett nytt rike höll på att byggas. Det användbara blev
hugget och tuktat, det odugliga förgjort, och det kom lås för ladorna.
Sankta Klara hade hjälpt sin skyddsling kung Ladulås, och nu var det
bådas segerfest. Från en predikstol på kyrkogården utropades med jämna
mellanrum Sankta Klaras namn, var gång hälsat med basuner, och själva
sommarnatten tycktes lik en rosig och ljuv kvinna, som slöt jorden i sin
modersfamn. Höjderna omkring strömmen och fjärdarna sjönko mer och mer
undan i rödaktigt töcken och kunde knappt skiljas från luften. Men var
kåre, som med sitt glitterstim ilade fram över Mälaren, lyste upp oanade
sund och vikar med mörka holmar och vassar.
Ett sus av sång och jubel steg från staden. Hantverkarna kommo från sina
olika gator med lövkransade helgonfanor. Bältare och remslagare,
skinnare och fatmakare, gulddrivare, pärlstickare, svärdslipare, alla
hade de sitt särskilda helgon och sin särskilda sång. Vilken surrande
munterhet, vilket dansande, vilket oväsen av fidlare och pipare--och
ändå förbands vart ord, var handling med tankar på det, som låg bortom
stunden! Skeppsmännen, som nyss fått sin gudspenning i lega, korsade
sig, innan de gingo in hos tavernaren. Och första kannan gällde
Gudsmoder. Fiskarkarlarna från Södertörn, som sålt ut allt, vad de hade
med sig på skutorna, kommo med Sankt Botvids fana, trummande på tomma
tunnor, och ställde sina första steg till det lilla kapellet vid
stadsporten. De vandrande gesällerna drucko varsamt vid brunnen, för att
icke vattnet skulle orenas för andra törstiga gesäller. Och de aktade
sig att missbruka heliga namn för att icke locka de yngre till en sådan
osed. Vilken andaktsfull och glad tillit över allt det dagliga i en
värld, som hade en gud! Var timme, var syssla, var lek fick en djup och
högtidlig mening och sjöng hans lov i hantverksstugan och bondgården
likaväl som i klostret. Hur utvalda och trygga kände sig icke dessa
människor, som till och med i tyget på sina kläder hade slagit in var
tolvte tråd under averop. Vaxljuset framför vaggan och båren hade det
blivit läst över efter kyndelsmässans ljusgång kring kyrkogården. Saltet
hade blivit signat på psalmsöndagsmorgonen under pilgrimernas gulnade
palmkvistar från Rom. Helvetets bål dånade nog under gravarna, och borta
på sandåsen skymtade groparna sedan helge torsdag, då häxmästarna haft
fullt upp att sköta. Men på åkrarna syntes kors vid kors med den
dödsbleke, fastnaglade frälsaren. På de tjärade, brunsvarta ladorna, där
säden skulle vattenstänkas på vårfrudagen, blänkte mariabilderna. Det
fanns inga tvivlande, inga fiender att frukta, inga brott, som icke
ånger och bot kunde försona. Småningom blev luften lik skinande guld,
och på gator och kyrkogård vändes alla ansikten uppåt, hänryckta,
beundrande, själva upplysta av skenet.
Nattvandrarna på murställningen fortsatte från stege till stege, fast
med bävan, när de sviktade. De längtade att komma högre och högre. Det
föreföll dem, att guldvalvet delade sig över dem, så att de sågo upp i
kretsande himlar, som oupphörligt öppnade sig för nya och högre ända upp
till den rundel av vingar, där tre eldslågor hoprunno i ett vitt och
stilla ljus. Och för ingen var det eviga, härliga ljuset skönare än för
den, som hade följt mörksens stigar och länge sett nedåt.
Midsommarvakan sken in i tomma sängar och vidöppna stadsportar, hur
länge natten än skred framåt. Till och med de kungliga fruarna och
fröknarna syntes emellanåt på torntaket.
I gråmunkarnas kyrka däremot var det mörkt. Blott några enstaka lampor
brunno över de små sidoaltarna, där de blivande riddarna lågo försänkta
i bön. På högaltaret, som höll på att siras med uthuggningar och små
pelare, låg stendisken skjuten åt sidan. I mitten var en lång
fördjupning för reliker.
Kyrkvaktaren höll bara en liten sidodörr öppen. Så snart ett större
sällskap närmade sig, sköt han igen den. Men då och då släppte han in en
vandrare, som gjorde ett särskilt tecken. Det var jakobsbröderna.
De hade redan ställt upp sig i en ring nederst i kyrkan och voro
omöjliga att känna igen i skymningen. En efter en steg in i ringen och
predikade ödmjukt och sakta, fast med flit ändå så pass högt, att det
alltid kunde höras av de bedjande riddarna.
Efter en stund tryckte en stark hand befallande upp dörren.
Riddarsporrar klingade vid de fasta och tunga stegen. Den nykomna
stannade styv och rak som en järnbild med fingrarna utbredda på
svärdskorset, och en stark doft av rökelse slog ut från hans kläder.
--Vem är du? frågade marsken och gick emot honom.
--Den herre i eget hus, som i morgon utdelar riddarslaget. Men du, min
marsk? Om vem predikas här i en hemlig krets av sammansvurna?
--Om en fattig predikare, som hette Jakob och satt fastkedjad vid väggen
i dina fäders gård. Det utströmmade ett så kärleksfullt och varmt sken
från honom, att det blev ljust och gott, var han steg in. Hans utplågade
kropp kom aldrig i något helgonskrin. Ingen vet var han vilar. Allt, som
fanns kvar, var några skrivna ord på väggstocken. Den blev länge gömd,
men Birger Jarl lät bränna upp den.
--Jag frågar inte efter öden utan efter lära.
--Detta skrev han, herre, bland många andra fromma tankar. En god
gärning, som ingen vet om, är en glädje över all glädje. Försök blott en
gång, och du får svårt att sluta. Om jag dricker av ett friskt vatten,
läskar det mig inte mindre, om ingen ser på. Det goda skall lönas med
ont för att tindra, men är då en sådan lön så ond? Onda människor klaga
alltid över andras ondska. De se sig omgivna av försåt och falskhet.
Bliv själv god, så hittar du ingenting ont.
--Och den läran vill du göra till din.
--Så långt en världslig krigare förmår. Är det dig emot, så straffa mig.
Det hade börjat ljusna i kyrkan, och Magnus fattade Tyrgils om huvudet,
såg länge på honom och kysste honom på båda ögonen. Slutligen sade han:
--Om någonsin ett ont vederfares detta huvud, då vill jag kalla det en
skam att vara svensk född... Låt hämta hit min son, min älsklingsson,
han, som skall råda efter mig, att jag får lära honom lyssna till en
sådan man.
Några av jakobsbröderna gingo bort och hämtade den lille Birger, som
knäböjde vid ett av de översta altarna. Vakan hade gjort honom ännu
blekare. Han tassade mycket fort över golvet och litet krokig. De
irrande ögonen tycktes säga:--Jag är mycket, mycket äldre än mina år.
Magnus öppnade armarna för att taga mot honom, men de sjönko igen, och
han stötte gossen häftigt och omilt ifrån sig.
--Det ljusa håret, de ljusletta kinderna, stammade han och värjde sig
med handen. Att jag inte har sett det förr. Och honom har jag älskat som
min ögonsten. Min samvetsångest gör mig plötsligt klarsynt. Så lik
Valdemar som barn... bara inte lika frisk och fager! Jämt förföljde mig
Valdemar i mina tankar. Var afton såg jag honom framför mig i mörkret i
sovstugan, när jag sträckte armarna efter Helvig. Det är därför han går
igen i min son. Led bort gossen, för undan honom, säger jag! Fortare,
längre bort... så att han inte hör, vad han ännu inte förstår. Vad skall
det bliva av det barnet, avlat i samvetskval och klokenskap utan kärlek?
En dåre, men inte en solögd som Valdemar? I det barnet kommer jag att
straffas. Jag ryser för att tänka framåt. För Guds skull, mina vänner,
hjälp mig, hjälp mig! Den smärtan som jag har i bröstet här, den
våndan... Och den beska smaken i min gom... Den sjukan lindras bäst med
handpåläggning, handpåläggning av medlidsamma människor. Jag vill er
intet ont. Tag upp mig i ert brödraskap.
Tyrgils log vemodigt.
--Du i vårt brödraskap! Ja, du har blivit oss en vördad fader, en
riksbyggare och ordningsman och en riddare utan like sedan mannaminne...
Konungen gick ångestfullt uppåt koret, följd av de andra, och fortsatte
att tala, ibland häftigt tvärtystnande för att lyssna på honom, ibland