Folkungaträdet - 13

högen under ekarna. Men nu, mina barn, nu ha ni lärt den gamle, hur han
skall uppföra sig. Nu vet han, att han inte får taga er vid handen och
leda er ned till folket och säga: odalmän, här se ni de återfunna
delarna av min egen kropp och själ, här se ni mina söner. I dag är
ingen av er lyckligare och högmodigare än jag. Här se ni Folke, som jag
talat om och frågat efter vid var grind.--Den gamle vill er inte så
illa. Efter ni skämmas över honom, skall han tiga.
--Därför skall du ha tack, far, svarade jarlen, men Folke Filbyter
vinkade på honom.
--Kom hit, Folke, kom litet närmare. Jag har något att anförtro dig,
Folke. Ännu har jag bara sagt hälften.
--Vill du granska märket i min hand? Börjar du kanske tvivla?
--Nej, du skall känna här på mitt bröst under vadmalen. Böj huvudet
litet djupare, när du står så nära din far. Känner du, att jag har en
kedja om halsen, och på den hänger en nyckel? Den nyckeln går till stora
lås. Jag är rik, Folke. Jag är inte bara den rikaste odalbonden i min
lagsaga. Jag har många gånger mer, än människor tro och ana. Jag hade
tur, då jag låg i viking, och sedan slog jag mig på att plundra köpmän
och andra vägfarare. Tre stora kistor har jag på Folketuna bräddfulla
med guld och silver.
Jarlen höll ett ögonblick om den varma nyckeln, och utan att se på den,
vände han sig till de andra och sänkte rösten.
--Är hans gård stor?
--Han gav oss ett fullrustat skepp, svarade Hallsten och låtsades
upptagen av att spänna på sitt bälte. Jag borde ha tänkt på det nyss, då
vi talades vid. Hör nu, far! Det gick ju redan då rykten om, att du
inte bara hade gods utan också guld, men inte visste jag att det var så
mycket. Och nu har jag en känsla av, att vi äro hårda och otacksamma mot
dig. För oss är du och förblir efter i dag vår återfunne far, antingen
du sedan är fattig eller rik.
--Hallsten har rätt, sade jarlen och blev växelvis tankspridd och skarpt
uppmärksam. Plötsligt kastade han sitt huvud tillbaka och återfick något
av samma handlingsfasta och frimodiga trygghet som nyss på
tingshögen.--Men vi måste vara ärliga mot varann, far. Jag ryser, när
jag hör dig själv tala om dina ogärningar, men nog blir det lättare att
skaffa dig anseende, om du har så stora skatter i kistan. Det vore något
för Inge just nu, då han behöver ett drygt arbete för att återkomma till
makten. Du har blivit misstrogen mot oss. Jag ser det på dig, och det
förvånar mig knappt, men vi vilja inte narra till oss dina rikedomar. Du
måste bara inse, hur det, som du nu sagt, förändrat allting. Genom stora
gåvor till kyrkan kan du också skaffa dig förlåtelse för mycket.
--Kanske borde jag aldrig ha sagt det. Kanske borde jag ha ställt mig
fattig och husvill för att så mycket bättre få lära känna er, ty
silvertackor och guld behöva ni nog alla. För att hjälpa en kristen
konung och hans präster gick jag inte i åkerfåran med kroken. Nyckeln
hänger här under skjortan, Folke. Och nu skall jag berätta dig ännu en
hemlighet. Där kommer den att förbli, så länge jag finns till.
--Nåväl, far, då skola vi inte längre tänka på Inge. Men när han blir
konung igen och vi alla tre få fast mark under fötterna, skola vi med
lysande följe rida till din gård och inför hela folket kalla dig vår
far. Du vet inte, hur högt jag kommit i Inges gunst och vad allt han
vill göra för mig. Han välver till och med planer att äkta mig med någon
kvinna av den danska kungaätten. Så högt vill han lyfta Folke Filbyters
blod, därför att jag alltid tjänat honom oegennyttigt.
--Och jag, Folke, vad kan jag göra däråt?
--Du kan utbyta dina trasor mot en mer passande klädsel och börja ett
annat liv. Det vore litet tacksamt mot Inge att tanklöst förstöra allt
genom att lämna ut sig åt hopens åtlöje. Vi behöva tålamod. Det onda,
som talats om Folketuna, skall lättare glömmas, om du låter din rikedom
lysa. På så sätt kommer den både dig och oss till godo. Då få vi sätta
oss hos dig vid dina fötter, utan att någon missaktning vågar smyga sig
bakefter oss. Vi ha inte så hårda hjärtan, som det kan tyckas i vår
iver. Den vördnad, som vi då öppet kunna visa dig, skall småningom också
smitta de andra. Där på din rika gård skall du i den rätta stunden
mottaga oss i prakt och heder. Men vi skola inte i dag besinningslöst
släpa ned en gammal gubbe från höskullen och säga: svear, här se ni
jarlens far!
Folke Filbyter tog några steg framåt, och alla tre skyndade sig
vördnadsfullt att hjälpa honom.
--Tack, tack, kära barn, men jag har ännu goda krafter. Jag är inte van
att ha tjänares händer under armbågarna. Och tack för att du har talat
uppriktigt, Folke. Du, som redan vid unga år blivit en så mäktig man,
förstår ju allting mycket bättre än jag. Låt mig nu ännu en gång få
trycka dig till mitt bröst, länge, länge. Så här kunde jag stå med dig i
timmar och glömma vad jag genomgått, glömma allt omkring mig. Det gör
mig inte lycklig, som jag hade väntat, men det känns som ett ögonblicks
sömn och vila--en orolig vila, men i alla fall en vila. Ditt hår är så
lent att stryka, och när jag håller dig som nu, tycker jag, att du också
sover. Jag har bekänt sanningen, Folke. Det var dig, som jag älskade
mest. Och nu säger jag er farväl för i dag, mina barn, och önskar, att
allt, som ni eftersträva, måtte bli ert. Jag tror, att vi äntligen börja
förstå varann. Låt mig nu få fara hem... Aldrig visste jag, att en
människa kunde sjunka i ett så djupt elände!
Han sköt dem sakta ifrån sig, men Folke ville icke släppa honom utan
följde honom ända till stegen.
--Nej, far, du får inte lämna oss med sådana ord. Här finns bara en
räddning, och det är, att du tager kristnan. Också jag förvarar en
nyckel under min kåpa, men den leder till ett skrin med oförvanskligare
skatter.
Han letade fram silverkorset och höjde det över den gamle.
--Ångra dig och tro.
--Du talar om något omöjligt.
--Bed om styrka.
--Jag kan inte.
Jarlens ögon sköto eld, och han fick röda fläckar på kinderna.
--Jag befaller dig att taga kristnan, man. Det är jarlen, som talar.
--Varför plågar du mig, Folke? Hallsten tog om korset och förde det åt
sidan.
--Låt honom vara, jarl. Han har levat efter sitt förstånd, och han är
uthållig.
--Hallsten, du har det bästa hjärtat av er tre, viskade Folke Filbyter.
Fast jag nyss sade, att jag inte behövde er hjälp, måste jag nu visst
bedja er därom, ty det blir svart för ögonen och jag ser inte pinnarna i
stegen. Tack, tack, barn. Ni behöva bara böja er litet och stödja under
axlarna. Nu är jag nere, men det är bättre, att ni dröja kvar där uppe
till dess det blir mörkt. Jag hör, att allmogen ännu är orolig.
Utan att vända sig om och se tillbaka banade han sig väg genom mängden,
som ännu stod och stirrade på drotthuset. Han letade sig fram till
trälen på hästplatsen. När han kom i sadeln, tryckte han åter järnhatten
på huvudet, hälsad av ett par spefulla tillrop, och red sedan bort över
heden.
Han gjorde sig ingen brådska utan lät hästen gå trögt och långsamt, som
den ville. När kvinnorna vid gårdarna märkte, att han icke mumlade sina
vanliga frågor, sågo de på varann och viskade bakom hans rygg:
--Nu kommer han inte mer tillbaka. Nu har han mist sitt hopp. Det var
det, som höll honom fast, så att han inte kunde segna, hur mycket han
än åldrades.
Stigmännen däremot, som nyss plundrat en köpmansfora och hade grottan
fylld med rov, bäddade åt honom på en mjuk tygbal.
--Du läser inte längre i våra händer, sade de. Har du nu äntligen
förstått, att den lille, som låg och diade tjurhornet, aldrig mer står
att finna på denna jorden?
--Det är, som ni säga, svarade han. Det barnet är försvunnet och
förlorat.
--Trösta dig med dina rikedomar och med att vi stigmän hålla dig i
heder. För att skrämma köpfolket till att genast kasta sina vapen, säga
vi alltid, att du är med oss och står bakom oss på berget och väntar på
din andel. När de få höra ditt namn, bli de bleka och spaka, så känd och
fruktad börjar du bli överallt i landet som rövare.
Det började redan att knoppas och somra, när han kom hem till Folketuna.
Hästen skänkte han till trälen, som hade följt honom, och sedan gick han
knappast ens under den vackraste solskensdag mer ut på gårdsvallen.
Trälarna visste sina göromål, så att han aldrig behövde tala till dem,
och han lät dem till och med sätta storplogen i åkern och styra den.


15.

Hopkrupen och höljd av ohyra satt han i askan, och det grågula håret på
vargpälsen, som han hade svept om sig, lossnade fläckvis och föll av.
Hans skor voro sönderbrustna, så att bara fötterna stucko ut, men
trälarna tänkte icke på att förfärdiga några nya åt honom, efter han
aldrig lämnade härden. De sågo honom sitta på samma vis, antingen det
var morgon och de kommo med dagvarden eller afton och de bäddade åt sig
i halmen. När han flyttade sig, stödde han sig på en käpp, som han själv
hade täljt. Han följde noga årstiderna och vädret genom att se på luften
över vindögat, och när det blev vinter, blandade sig snöflingorna med
röken och smälte till sotigt vatten nere i askan. Det fanns också en
sak, som trälarna alltid frågade honom om, och det var tiden.
Oupphörligt kommo de till dörren och frågade, ty han hade vant sig att
tyda ljusets gång på väggstockarna lika säkert som på en solvisare. Till
och med under natten kunde han svara dem. De visste icke, om det berodde
därpå, att han lärt sig att iakttaga stjärnornas och månens ställning,
eller om han kände timmarna inom sig. Däremot visste han ingenting om
dagarnas namn, endast att mer än en mansålder nu måste ha förflutit
sedan den dag, då han första gången begynte sitt fredlösa sökande. Ingen
mindes heller, hur gammal han var. Själv trodde han, att han var några
och nittio år, men trälarna älskade tro, att han var nära hundra.
Kvinnorna gingo ibland fram och svepte bättre om honom, så att han icke
skulle frysa, men han mumlade misslynt, att de icke skulle röra honom.
Det var alltid han, som vakade över askan under nätterna och rörde i den
med sin käpp, så att den icke skulle slockna ut till nästa dag. Om
kvällarna, när trälarna sutto och slöjdade vid elden eller framför den
öppna dörren, talade de högt med varann utan att tänka på, om han hörde
dem eller ej. En afton berättade de, att en oöverskådlig skara av
ryttare hade kommit till trakten med märkesmän och pipare och blevo
mottagna i gårdarna med gästabud och högtidligheter. De hade hört, att
det var konungens jarl, som kom med sina närmaste fränder. Nu gästade de
som bäst Ulvungarnas gård för att hämta med sig Ulva, som stod klädd i
brudelin.
Nästa morgonen, när hanen begynte flytta sig på bjälken, sade Folke
Filbyter:
--Jag hör, att det kommit kungsfolk till trakten, men ser jag er ut att
kunna mottaga så högt uppsatta män med passande ståt? Därtill är jag för
överårig och trött. Det är bättre att jag besparar mig en sådan oro. Som
gammal bonde vet jag, att den dag, då säden mejas, inte är mindre att
fägna sig åt än såningsdagen. Fordom var jag vidskeplig, men hur skulle
jag kunna frukta att dö? Har jag inte redan dött oräkneliga gånger under
mitt långa liv? Har jag inte dött var kväll, när jag somnat och förlorat
mig i dunkla förnimmelser och syner? Jag har ingenting kvar av vad jag
hade som ung, varken min hud eller mitt gula hår eller mitt sinne. Det,
som var min glädje då, är det inte nu. Jag var då en människa, som länge
sedan är borta och som skulle sätta sig bredvid mig som en fientlig
främling, om hon kom tillbaka. Jag kan inte hysa större fruktan för att
vända mig om och gå bort från den människa, som jag är just nu. Därför
finner jag med glädje, att det ögonblick nu är inne, då jag bör rista
mig i bröstet, som jag vet att männen i min släkt gjort före mig. Hämta
hit allt det, som jag behöver, och när blodet är förrunnet och jag har
blivit stilla, skola ni sätta mig i högen.
De blevo icke förundrade, ty de hade redan många gånger sport varann,
varför han framhärdade att leva. Utan att särskilt brådska, men utan att
heller tveka, togo de därför en tennskål och fyllde den med vatten. Den
ställde de framför honom på en bänk, som de makade in mellan hans knän,
så att den blev stående under bröstet. Bredvid skålen lade de ett
handkläde och den stenkniv, som i hans yngre dagar blivit nyttjad vid
offring.
Några av kvinnorna gingo bort för att hämta in ängsblommor och friskt
hö. De andra hjälpte honom att vika isär skjortan från bröstet, men
under det att de redan höllo på med detta ropade en av trälarna:
--Du hinner inte att nu rista dig, husbonde, utan du får skjuta upp
ännu en stund. Vi kunna ju ändå inte taga mot sådana döpta herrar med
blot. Hornblåsarna höras redan bakom ekarna. Skynda er, kvinnor, att
knyta ihop skjortan och täcka över skålen!
Kvinnorna kastade då stenkniven i vattnet och höljde över skålen och
flyttade den litet åt sidan. Det var också snar tid, ty kungsmännen redo
på i full fart, och vad det led fyllde de hela ängen utanför grinden.
Hornblåsarna spelade, och det var så mycket tofsar och kulor på alla
betsel, att det såg ut som om en svärm av granna flygfän surrat kring
vart hästhuvud.
På en mjölkvit gångare med rött betsel och rödmålade hovar satt Ulva i
brudelin, och ett stycke bakom henne bars ett högt träkors med Kristi
beläte. Vid stången hängde ett avhugget huvud, och fast det var gult och
gapande, kunde vem som helst känna igen, att det var Älg Klubbehövdings.
Förskrämda sprungo trälarna om varann och ville bomma dörren, men en av
ryttarna var dem i hälarna och tryckte upp den. Nära att falla på sina
silversporrar stormade han ända fram till härden, och lockarna dansade
om hans glättiga ansikte.
--Ni trälar där, vi äro vänner och inga fiender! ropade han ystert och
skrattade. Jag är Hallsten Folkesson! Finns det ingen bland er, som
längre känner igen mig? Och här kommer Ingemund, den starke kämpen i
Kristo, och här Folke, konungens jarl. Åt sidan för honom, så att ni
inte snudda vid hans kläder. Ställ er utefter väggarna med armarna i
kors över bröstet! Så stå trälar inför tignarmän. Men hur ha ni vårdat
och omhuldat vår far, ni, som han klädde och födde? Här sitter han halvt
barfota och i lumpor. Aldrig visste vi, att han hade det så svårt. Kan
du förlåta oss, far, att vi dröjt så länge?
Hallstens blå ögon fylldes av tårar, och han letade fram faderns
hoptorkade händer under den skabbiga pälsen. Han gjorde våld på sig, och
fast det bar honom emot, kysste han dem flera gånger. När jarlen och
Ingemund sågo det, böjde de sig också och gjorde som han.
--Vi förstodo inte, att han önskade det annorlunda, svarade trälarna
skamsna. Och nyckeln till kistorna har han aldrig släppt ifrån sig, utan
den bär han inpå kroppen.
--Då skola ni nu få lära annat, sade jarlen. Nu är Blot-Svens följe
innebränt och han själv nedhuggen. Med trehundra ryttare kommer jag från
konung Inges hov i Västergötland för att utrota de sista återstoderna av
hedendomen i denna trakt. Och hårt ämnar jag slå till. Men jag har också
ett annat ärende, som inte mindre ligger mig på hjärtat. Inge har
skickat mig med en hedersgåva till er husbonde, som jag hädanefter inför
alla högt tänker erkänna som min far. Inge vill för min skull skona
honom, fast han håller vid den gamla seden, och gåvan talar bäst för
sig. Här kunna ni själva se den. Det är ett tjurhorn, som jag hade hos
mig som barn. Det stannade sedan hos bröderna i Skara. De hade hört
många hedniska sägner om det, och på undersidan står namnet Månegarm i
runor.
--På det hornet känna vi igen dig, sade trälarna och tryckte sig
ängsliga och häpna utefter väggarna.
--Nu ställer jag hornet här bredvid dig på bänken, far. Förr hade det
simpla fötter av järn, men nu äro de av rött guld. Det är en liknelse
om, hur förvandlad jag själv kom tillbaka. Vid var gård ha vi också
stannat och berättat, att vi voro på väg hit för att hylla vår far, den
rike och mäktige odalbonden på Folketuna, kanske mest berömd för sina
vilda dåd i ungdomen, men också omtalad för sin trofasta längtan efter
oss barn.
Ingemund började nu också tala. Han slog den gamle krigaraktigt över
skuldran, så att hans eget svärd skakade och glimtade vid bältet. Det
var ju icke heller längre av trä utan av stål och silver med Inges hökar
på skidan.
--Lyft upp huvudet, far, och sluta att sucka. De mörka åren äro nu
förlidna. Där ute väntar på gångaren Hallstens brud, din värste oväns
dotter. Hon är nu en vuxen och frid kvinna, fast hon ännu ibland får
heta liten, därför att hennes syster var så mycket äldre än hon. Du får
inte undra på, att hon inte själv vill stiga in under ett tak, där
hennes syster fått lida så mycket. Men hon hälsar dig storsint, att hon
vill glömma. Och hon, som känner bygden, har hjälpt oss till rätta med
mycket, far. Hennes egen goda härkomst känner du, men hon har
tillstått, att också Jorgrimme och hans dotter enligt sägnen stammade
från väldiga finnkonungar i forntiden. Det är något att tänka på, nu då
Inge vill skaffa jarlen ett lysande gifte. Dina avkomlingar äro av hög
och ädel börd, Folke Filbyter.
Jarlen nickade bifallande, men han hade blivit tankfull. Den svarta
kåpan stack av mot de andras silverglitter och hängde lös om de seniga
lemmarna med sitt tjocka och grova tyg utan prydnader, endast till för
att värma. Han stödde tummarna i det tarvliga läderbältet, och den hårda
strängheten försvann stundvis från ansiktet, men aldrig allvaret.
--Var det här vid väggen han hungrade ihjäl, min första välgörare--för
människornas storhets skull! Här kan jag ännu läsa hans anteckningar, om
hur han prisar orättvisan och sitt eget öde.
--Han var den sista tiden från sina sinnen, viskade trälarna.
--Nej, han var bättre vid sina sinnen än någon av oss.
--Kanske skulle vi om orättvisan kunna skriva ännu en rad på Folketunas
vägg, sade Hallsten, men jarlen hörde honom icke.
--Är det då här jag blev född, sade han, här i denna sotiga och ödsliga
sal? Var det där i vrån min mor låg på halmen och dog? Jag tillstår, att
allt här inte är som jag väntat. Ibland drömde jag nog om ett soligare
och stoltare fädernehem. Jag kunde tänka mig så mycket fagert den tid,
då jag ingenting visste. Hur kan inte den drömma, som ingen törs svara,
att han bedrar sig. Hur kan han inte just i det ogenomträngliga se allt,
vad han önskar: sköldbehängda högsätesstolpar och ädla och lyckliga
kvinnor kring en vagga. Ofta föreställde jag mig, att min mor var en
stupad hövdings unga husfreyja, som på sin flykt hade gömt mig under en
buske i skogen. Jag trodde mig se, hur den barmhärtige predikaren där
hittade mig och döpte mig över källan till ett liv i möda. Ett
hittebarn, ropade det i mitt bröst, ett barn utan föräldrar, det har
endast dig till far, du allsvåldige ovan tiden. Och du skall lära mig
att föra ditt baner. Nu har du ödmjukat mig men inte böjt mig, ty
framför mig ligger en ljus väg. Och alltjämt går den uppåt.
Han såg sig omkring på de kala väggarna, där dammet gjort spindelvävarna
så täta, att de liknade hängande flädermöss, och på golvet, där
hönsflocken utan uppehåll sprang runt mellan trälarnas fötter. Men han
gjorde sig blind, så att han snart knappt icke såg någonting annat än
sin egen lysande framtidsväg, och hans ord blevo allt fler och allt
stoltare.
Hallsten var den ende, som hela tiden dröjde bredvid den gamle, och han
satte sig hos honom på härdkanten.
--Du skall se på våra vapenskjortor, far, sade han. Det kristna korset
är insytt på bröstet. Därifrån strömmar kraft. Lång stund ha vi heller
inte tid att stanna hos dig. Blot-Sven har en son, och hedning är han
liksom fadern. Han har gömt sig undan här i skogarna, och med honom
skola vi hålla slag. Bytet blir vårt, och vi ha löfte om alla hans
gårdar. Annars hade vi inte fått tänka på att besöka dig redan i år.
Just det, att alla tro, att vi bara kommit för din skull och för mitt
bröllop, insöver hedningarna i säkerhet. Du kan inte ana, hur hjärtat
slår lätt, när man i allt har medgången på sin sida. Susar en förflugen
pil i luften, aldrig träffar den oss utan alltid ovännen. Störtar ett
murket träd, så faller det inte över oss utan över våra förföljare. Men
varför fortsätta att tala om fiender när alla springa oss till mötes och
taga oss i famnen och lova att stå på vår sida! Lyckan är med oss, och
henne kan ingen motstå. Du skall glädja dig med oss, far, och sitta här
hemma i askan och tänka på din unga ätt. Far, du måste bli den första,
som nedkallar välgång över Folkungarna!
--Ja, ve den kvinna eller man, som vill hejda oss! sade jarlen. Far,
kläd dig i scharlakan och skaffa dig gigare och trummare i gården, ty en
dag kan du få hålla bord för konung Inge.
Hallsten kammade med fingrarna håret ur pannan på den gamle och böjde
sig fram och såg honom in i ögonen.
--Den dagen kan komma snart nog, om vi lyckas. Och visst lyckas vi. Ännu
har ingen av oss förlorat en strid. Vi skola skicka dig bänkdynor och
päll till en himmel, om du lämnar oss något att köpa för. Det har tärt
på oss att sätta ryttarna i stånd, och för tillfället ha vi just
ingenting kvar. Men nu skall du få ett förtroligt råd om, hur du skall
vinna Inges gunst. Börja i tid att skrapa sotet ur taket och att samla
nötter, ty Inge tycker om friska nötter. Du kan ju själv gå till
nötbuskarna och böja ned grenarna med din käpp och plocka, så får du
tiden att gå. Och för var nöt, som du släpper i påsen, skall du tänka på
att tusen gånger mer är vart ögonblick värt för dina söner. Vi äro män,
som ha bråttom. Vid dina år har en hel lång vinter inte mer att giva än
en dag, men du skall glädja dig med oss, far. Bjälkarna ligga lågt i din
sal, och jag känner hur jag skrapar sönder hökvingarna, men härnäst får
du skänka mig ett par nya. Vi hinna inte nu att kläda av oss vår
härbonad. Jag hör att ryttarna börja spela med hornen igen. Det är ett
avtalat tecken för att påminna oss att inte stanna för länge.
Folke Filbyter, som tyst hade suttit och hört på sönernas brusande
ordflöde, trevade på sitt bröst under vargskinnen.
--Kom hit, Folke, sade han. Du får hjälpa mig. Jag har blivit så
lamhänt. Här på bröstet har jag nyckeln. Har du nu hittat den? Du skall
gå till den mellersta kistan och plocka fram fat och bägare, så att det
blir dukat för så höga gäster efter deras stånd. Finns det något mungott
i huset, trälar? Vad är det ni säga? Påstå ni, att det inte här har
funnits något mungott att dricka på tio år? Då måste det väl vara så.
Sätt då åtminstone fram mjölk och bröd och det, som finns.
Jarlen tog nyckeln och gick bort och öppnade kistan. Det knäppte och
gnisslade i låsen, och det dundrade när järnbommarna föllo i marken.
Folke Filbyter makade sig på härdkanten åt den sidan, där kistan stod,
och hans ögon släppte ej sönerna. Ingemund och Hallsten hjälpte jarlen
att hålla i locket. Då det slutligen blev upplyft, häpnade de alla tre.
--Så många hopade skatter väntade jag mig ändå inte, sade jarlen och
sänkte rösten till en viskning, men Folke Filbyter skulle i den stunden
kunnat höra ett sandkorn falla. Nu syns det, att vi nog kunde få råd att
giva Ulvssönerna den botpenning för gamla oförrätter, som de begärde
nyss vid bröllopet. Men de äro ju min mors bröder och ha låtit döpa sig
och komma att bli oss goda bundsförvanter, om vi äro måna om deras
vänskap. Låt oss därför hellre giva dem hela Folketuna, så blir det
deras utgård och råkar snart med alla sina mörka händelser i glömska.
Visserligen är lagen emot all avyttring av ärvd fädernejord, men jag får
tala med Inge. Det blir bäst för oss, och de må gärna giva gården ett
nytt namn.
Ingemund lade sig ned på knä för att bättre kunna genomforska innehållet
i kistan. Den var fylld med pärlor av bärnsten, karneol, bergkristall,
jaspis, guld och silver. Han måste maka dem åt sidan för att komma ned
till de stora kärlen på botten. Där hittade han till och med ett beläte
av Kristmodern i ett tabernakel av guld. Han svarade jarlen i samma
lågmälda ton:
--Jag fruktar, att för vår egen skull få vi ändock taga ett djupt grepp
i kistan, när den gamle kommer i högen. Han var ju i alla fall vår far,
och det hjälper inte, jarl, vi få bygga en kyrka till försoning för hans
minne. Får jag råda, skall den stå där nere på kullen, som getherdarna i
min barndom kallade Bjällerbo eller Bjällbo. Där är det redan ihopbragt
en mängd sten. Av silvret kunna vi gjuta en präktig bjällra, som skall
höras hela milen, när hon beder för hans själ. Det övriga behöva vi
sannerligen själva. Hör du, far!--ropade han med muntert höjd stämma och
började röra och sila i kistan.--Du är rikare, än vi trodde. Du måste
hjälpa oss med underhållet åt ryttarna, och snart behöva vi köpa flera
nya hästar. Lyckan mutas inte med tomma händer.
--Så länge jag lever, får ingenting tagas ur kistan, svarade den
darrande men ännu djupa stämman från härden. Ingen får knyta upp snörena
på myntpåsarna. Höra ni det, ingen!
Jarlen log frimodigt.
--Då tala vi inte mer därom. Du har fått en sådan misstro mot oss, far.
Vi äro frispråkiga, men vi brås inte på dig och äro inga rövare. Råkar
du höra, vad vi viska om, så må du det gärna. När du dör, far, skola vi
timra dig en snäcka, lik ditt forna skepp Menglöd, och sätta dig i högen
på gammalt vikingavis. Det skall lära folket, att du varit en stor
hövding, fast du aldrig tog kristnan. Vad vi sedan göra för ditt minne
blir vår sak. Ännu är du bland oss levande. Här kommer jag nu med
silverbägarna och den största skålen. Du kan själv se, att Hallsten
låser kistan efter mig. Och här har du nyckeln tillbaka. När Inge
kommer, kan du verkligen duka ett riktigt kungabord med allt ditt guld
och silver. Det skämmer inte saken, att han får tumma på ditt dyrbaraste
fat och spegla sig i det. Lägg du en silvertacka som stöd under var fot
på vildsteken. Sådant roar honom. Du skall se, att du lätt kommer
överens med honom. Särskilt värderar han ett lätt och behagligt samtal,
och du skall berätta gamla jaktminnen och skämta gladeligt. För övrigt
behöver du bara höra på oss en stund i början och sedan göra som vi. Men
raska på, trälar! Vi måste skynda oss. Vad lider tiden?
--Knappt middags, svarade Folke Filbyter med en blick på väggen och kröp
åter ihop under sina vargskinn.
Alla tre åto och drucko med lust och hast av den enkla bondekosten, och
flera gånger gick Hallsten ut med en skål eller bägare till sin hungriga
och törstiga brud. Hästarna voro framledda och frustade och skrapade
utanför tröskeln, men jarlen satt ännu.
--Du har knappt talat med oss, far, sade han och tömde den sista
mjölkbägaren. Det är hela tiden vi, som haft ordet, och nu måste vi
redan bryta upp. Ingenting har du berättat om dig själv. Vad kunna vi
göra för dig nu närmast? Med vad har du fördrivit tiden under hela de
långa somrarna, då folket varit ute på markerna?
--Jag har suttit och plockat malen ur pälsen, sade han med ansiktet gömt
ända till kinderna innanför varghåret. Malen äter och fräter, men
mellan fingrarna blir den bara en nypa guldstoft. Så är det också med
en lång smärta. När du smular sönder henne på fingret under dina ögon,
måste du fråga: var det denna lilla droppe hjärteblod, var det detta
stackars guldstoft av några bedrägliga människodrömmar, som så förtärde
dig? Den tid jag låg på havet, försökte jag om aftnarna att segla kapp
månstrimman, men alltid gled hon undan på en armslängds avstånd. Varför
lärde jag inte av det jag såg?
--Den frågan kommer från oss, far.
--Och då skall jag svara dig, Folke. Småningom har jag lärt, vad en
bonde kan lära, och jag har slutat upp att klaga. Nu vill jag följa er
till dörren. Det är ett sådant solväder i dag, att det är svårt att inte
se ut. Göken ropar i skogen, och getskällorna pingla från markerna, där
mina hjordar beständigt växa och föröka sig. Ända hit in hör jag
kornsuset, överallt gror det och spirar, på vallen, på stugtaket, till
och med de gamla stockarna i väggen börja att mossa sig och grönska. Och
själv tycker jag mig känna, hur det skjuter unga kvistar och löv ur min
egen hopfallna kropp. Du har blivit gammal och vintrig, Frey, och du
måste dö för att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet.