Folkungaträdet - 14

--Det är i oss du uppstår, far.
--Ni ha vuxit så högt över mig, mina barn, att ni inte längre kunna
räcka er så långt i djupet som till mig. Det enda jag begärde av er,
kunna ni inte giva mig. Men jag gläds, jag yvs, jag är stolt över min
avkomma, och jag önskar er medgång, Folkungar.
Han flyttade fötterna så tungt och långsamt, att Ingemund och Hallsten
blevo otåliga och skyndade sig förbi honom, men han fortsatte sin
försiktiga gång fram till dörren. Där stannade han i solskenet. Hela
gårdsvallen var fylld av ryttare, och Ulva nickade åt honom från sin
vita gångare, men stelt och främmande.
--Han går väl inte till ättestupan? frågade jarlen.
--Dit är stigen för hög och brant, svarade trälarna. Nu tänker han nog
bara på att så länge som möjligt få se sina söner.
Då hastade också jarlen förbi honom och sprang i sadeln.
--Du skall tro mig, far, ropade han och gjorde ett försök att vända sig
om, men hästen var så het, att han knappt kunde hålla den. Har du något
att befalla, så säg det frimodigt!
--Över dig befaller jag inte längre, svarade Folke Filbyter och stödde
sig mot dörrstolpen. Hjärtats kärlek, mina barn, kunna ni aldrig giva
mig, och det var det enda jag begärde.
Han stod kvar och såg, hur de redo bort. Många av husfolket samlades
också i dörren, men småningom begynte kvinnorna att lägga i ordning
friskt hö under bänken och beströdde det med de allra vänaste
ängsblomster. Sedan gingo alla trälarna och trälinnorna ut, på en enda
när. Han stannade kvar för att kunna stänga dörren inifrån, som det var
bruk vid husblot.
Vägbroarna dånade under hovslagen och Folkungarna voro snart vid det
första skogsstråket. Hallsten hade sin brud framför sig i sadeln. Han
lekte med hennes fingerguld och höll upp det över henne i solskenet.
Allteftersom de tre fränderna kommo ut på fältet igen, stötte de dock
hårdare med sporren och fäste blicken ännu skarpare på den nästa
skogsranden. Där väntade dem okända händelser och vida trakter att
vinna. De redo alla tre i bredd och talade om byte och jordisk lycka.


_Bjälboarvet_


1.

Det heliga svärdet Gråne låg ännu på Holmgers grav i Sko, och ljus och
skymning brottades över landet.
Det var dymmelonsdag och kyrkklockorna hängde stumma med bunden kläpp.
Människorna hade ännu icke tvättat askan ur håret efter botgöringen på
askonsdagen, och de längtade till påskmorgonens sköna fest, då de under
sång åter skulle få beströ kyrkgolvet med hackat enris. Barnen, som
visste, att de skulle risas i sängen, när de vaknade på långfredagen,
gingo modstulna omkring. De mindes sedan gammalt, att det ingalunda var
någon lek utan brukade sluta med ett sådant skriande, att det hördes
från gård till gård. Ett mörkt och tungt väder med isande blåst hade
också rått under hela fastlagen, och sinnena blevo hårda.
På skogsvägen öster om Bjälbo kom en flock bergsfolk från Stålberget i
det avlägsna Järnbärarland. Skaran hade blivit plundrad under vägen, och
av hela foran återstod bara en ensam släde, förspänd med en oxe och en
halt häst. Släden hade skapnad av en båt för att kunna flyta, om isen
brast på något av de talrika vattendragen.
Själva de egentliga bergsmännen skilde sig från de övriga genom sina
snygga pälsar och den lilla hammare, som blänkte i deras bälte. Den var
både deras ämbetsmärke, deras verktyg och deras vapen. Då något prassel
i skogen oroade dem, hade de samma sätt att lägga fingrarna på
hammarskaftet som en krigare på svärdsfästet. Men bakom dem följde i
stor oordning en hop jägare och förrymda missdådare. De hade tagit lega
under vintern som hjälpdrängar, krossare och röstare, men levde om
somrarna helst fria på vildskytte och bär. Fast landet hette kristnat
och fast två hundra julnätter redan tindrat upp över Blot-Svens hög,
kände dessa skogsgångare de svårtillgängliga ställen, där djur och till
och med människor ännu offrades åt heliga träd och stenar.
Bredvid dem på vägkanten tassade med sina hundar en rad av finnar, som
voro märkta i pannan med brandjärn till tecken att de blivit döpta med
våld och hemförda under sista korståget. De gåvo noga akt på träden och
viskade med varandra, ty de kunde se på tallarnas färg, om det gick en
malmåder under jorden. Ja, de behövde bara lyssna mot gråberget för att
höra, var ett ondskefullt gnisslande sade dem, att man skulle bryta. De
voro också de skickligaste att med eld spränga upp vägen till det järn,
som sedan lastades på fordon och sändes ut kring landet för att smidas
till vassa blad och pikar eller till fjättrar.
I släden sutto två män. Fast den ena var den uslast klädda i hela
skaran, ådrog han sig mer nyfikenhet, var färden gick fram, än alla de
andra tillsammans. Det var den främmande riddaren herr Svantepolk
Knutsson, som genom gifte kommit i släkt med Folkungarna. Nu var han på
återväg från ollonskogarna vid Vreta, där han som botgörare en tid hade
vaktat nunnornas svin. Han satt med fromt nedslagna ögon, ty han var
lika ödmjuk som myndig, men ibland for han opp och stack med staven
efter de långsammaste för att skynda på dem. De smala, alldeles nakna
benen skallrade och nego av köld, och de bara fötterna voro ömkligt
frostbitna. Han var både fet och mager med smala hängande kinder, påsar
under ögonen, tunt vitt hår och stor, nedåtböjd fågelnäsa. Den korta
illaluktande fårskinnströjan hade ullen utåt och var fullsmutsad, men på
tummen sken det breda fingerguldet med sina dyrbara stenar. Hatten var
översållad med pilgrimsmärken från olika vallfartsorter. Framtill över
pannan satt ett litet gult ting, som mest liknade en hoptorkad
skogssvamp och som gjort honom vida berömd. Det var ett stycke av ett
linntyg och hade tillhört en utländsk fru, som han hade älskat under
hela sitt långa liv utan att någonsin ha sett henne.
Det låg litet järn kvar på botten i släden, men icke mer än att där
fanns gott sittrum i halmen också för den andra mannen. Han hette Hulv
Skumble och var bergmästare. Som han satt där med skägget nedklämt i
pälsen och vaggade vid stötarna, liknade han mer ett grått stenblock än
en människa.
Han såg så klart för sig den kväll, då han stod med de andra vid
gruvöppningen, färdig att kasta tärningarna på den rostiga marken för
att lotta om vilket arbetslag, som skulle gå ned. Vindspelet knarrade
över tunnan, och björnen, som drev det, sprang inne i hjulet med tungan
utanför käftarna som en varm gårdvar. Det hamrade och knackade vid alla
malmhögar, och elden i hyttorna lyste på röken. Då, just då, kom budet
från Ingrid Ulva på Bjälbo att hon genast ville utfå sin andel av
järnet. Och med järnet skulle det följa dugligt folk, som hon kunde ha
nytta av i sin egen bygd.
--Jag har vakat över det järnet, utbrast han med ens högt och bittert,
viss att de andra gingo och tänkte på detsamma som han. Jag gav noga akt
på att röken aldrig blev vitaktig och tjock utan gick lätt, som den
skall, när ugnen är väl satt. Jag förstod nog, att annars skulle jag få
det järnet om mina egna handlovar. Det var fullgott järn utan korn eller
blåsor, och jag högg och vägde det i ärliga osmundar... och så blev det
taget ifrån oss på vägen av rövare!
Han ryckte hammaren ur bältet och höll den framför sig med skaftet uppåt
och betraktade den vördnadsfullt.
--Med denna kan jag försörja mig, försvara mig och på trettio stegs
avstånd dräpa ett villebråd eller en fiende. Så litet behöver man i
handen för att hjälpa sig. Vad skola då Folkungarna med allt det järn,
som de tvinga oss att forsla? Våra fäder levde fria på sina gårdar, och
ändå gjorde de rätt för sig och behövde inga kedjor.
Han satt tyst en stund, och släden krängde i de djupa spåren. Sedan
fortsatte han igen att tala.
--Bergsmän och drängar, jag skall berätta något för er. Ha ni hört det
förr? Det var en gång tre fränder, som redo ut att vinna lycka, och den
som red i mitten hette Folke. Allt vad de togo på, det blev genast
deras, och de unnade sig knappt en stunds ölro, bara för att få ännu
dubbelt upp. De kramade och synade jordkokorna och köpte och pantade och
höllo bondeträta på alla ting, och den bondeträtan går aldrig ur dem. Nu
växer det Folkungar som ogräs och tistel. Dunkar nu ett hjul i forsen
eller lyser en ljustereld över älvvattnet--vem skall ha mjölet, vem
skall ha laxen? Det skall Folkungarna, när de hålla samdricka med
utländska sändemän. Och hur ser det nu ut uppe vid Stålberget? När vi
bergsmän få vara ända till fjorton om ett par bälgar, då har Ingrid Ulva
två par för sig ensam.
Han stack hammaren tillbaka i bältet och spottade i den söndertrampade
snön.
--Ja, annorlunda var det förr. Min farfar var ännu med på den tid, då
järnet togs ur myren. Jag hörde honom ofta tala därom. En afton, när han
stod i sin riskoja och hamrade, fick han besök av helge Erik, den stora
sveakonungen. Det var vid den årstid, då kornet går i blom och enbusken
dammar och som ännu kallas eriksmässa. Det förundrade honom heller inte
att möta hans ljusa ögon, när han såg upp från städet, ty den fromme
herren red ju ofta kring på lagfärd och satte sig då gärna hos de
fattigaste för att hjälpa dem till deras rätt. Lugnt frågade han därför
konungen, varmed han fick betjäna honom. Helge Erik visade honom då, att
spetsen fallit från spjutet, och bad honom att raskt förfärdiga en ny,
medan han satte sig på kanten av vattenkaret och väntade. Den skulle
vara hårdare och uddvassare än någon annan, ty med den ämnade han strida
under korsfanan. Glad i hjärtat skyndade sig den ärlige smeden att
villfara hans begäran. För att härda den nya spjutspetsen, doppade han
den slutligen fyra gånger i vattenkaret, och mellan var doppning hettade
han upp den igen över kolelden, så att järnet fyra gånger bytte färg.
Först blev det guldgult, därefter brunt, sedan dunkelrött och allra sist
blått. Helge Erik, som noga gav akt på arbetet, för att det skulle bli
efter hans önskan, sade då:--Tre olikfärgade åldrar har också vårt folk
att genomleva, innan det kan stå härdat till blått stål... Allt detta
berättade min farfar under tårar, ty ingen konung älskade han så mycket
som helge Erik. Och nu frågar jag er: vilken ålder är nu kommen, efter
vi alla ha fått det så tungt?
Bergmästaren hann knappt utsäga det sista ordet, innan han häpet lyfte
huvudet, ty en människoröst ljöd över honom ur kronan på en av de högsta
ekarna. Det var en väldig stämma, enslig och högtidlig som en
predikares, och orden flögo långsamt och sjungande bort över
trädtopparna.
--Därpå skall jag svara dig, far, ropade stämman. Den gyllne åldern var
den tid, då hövdingarna var sommar seglade ut efter byte, medan de fria
gårdsbönderna bärgade sina skördar. Den bruna åldern var helge Eriks
egen tid, då marken ännu var brun av nyplöjning och av allt det blod,
som flöt i striden mot götakonungarna och deras folkungajarlar. De ha
föst er från era tingshögar, ni svear, och gjort ert Uppsala till ett
föraktat ställe, och aldrig förr såg jag en sådan prakt som deras. Nu är
det sneda rakt, och skratt är gråt. Men ännu kan det nog gå er väl, bara
ni äro sluga, ty nu är den dunkelröda åldern kommen, och nu lyser det på
oss från elden i helvetet.
Bergmästaren höll in sitt trötta förspann. Han kände igen både rösten
och den jättelika skepnad, som stod uppe i det avlövade trädet med en
fångstsnara i handen och tycktes alldeles för ovig och stor för en så
vågsam klättring. Det var Gistre Härjanson, en ökänd lekare och
yrkesridare, som annars färdades med nyheter från by till gård, från
gravöl till bröllop, husbonde över ingen och gäst hos alla. Genom honom
blev det bekant, vad som hände i världen. Men han förstod aldrig att
skämta och gyckla som andra av hans kall. Det stora skägglösa ansiktet
var dystert gulblekt, och det svarta håret, som räckte ända till
höfterna, var delat i en mängd tjocka flätor, nederst omknutna med vita
band. I ett snöre tvärs över bröstet bar han en rad små tygdockor, som
han vid fester trädde upp på fingrarna och lekte med. Som han stod där
uppe i sin kolsvarta skjorta med den breda armen knuten om en ekgren,
såg han ut som den obönhörligt hårda jordanden med människodockorna på
sitt bröst.
--Du är ute för att fånga påskskatan kan jag se, svarade bergmästaren
kort och utan att hälsa. Samtidigt började han uppmärksamt att lyss åt
sidorna.--Nåväl, lekare, vad nytt?
--Nyheterna lär du snart få erfara, när du kommer fram till Ingrid Ulva
med det myckna järn, som hon så otåligt väntar på. I dag är hon lagom
god förut. Dödssjuk som hon är, har hon blivit uppburen i sin kammare i
kyrktornet för att vara i skydd under upprorstiden. Själv kom jarlen
nyss hit med sina båda äldsta söner för att gömma dem för fränderna. Vad
skulle också hans son med kungakronan? Folke Filbyters blod förhäver
sig.
Herr Svantepolk hade hittills suttit tyst. Ensam som han var bland de
vilda männen, ansåg han klokast för sin riddarheder att låtsas döv, när
de hånade hans fränder. Men nu började han lyssna åt sidorna liksom
bergmästaren.
--Jag bedrar mig inte, föll han in. Medan ni ordade, satt jag och hörde
på något helt annat. Det är folk ute på skallgång i skogen och ropar
efter någon. Det måste vara bjälbofolket. Men vem ropas det på? Nej,
nej, nu höra vi miste. Det kan omöjligt vara så.
--Bjälbokarlarna tyckas vara ute och leta efter Valdemar, jarlens son,
svarade Gistre Härjanson och böjde sig fram mellan grenarna. Jag kunde
giva dem besked. Jag kunde hjälpa dem, till och med, om han vore tagen
av dvärgarna. Här--han stack handen i ficksäcken--här har jag
segerstenen, som jag hittat i magen på en svart hackspett. Och här har
jag den sällsynta vita fjäder, som vuxit på en svart korp och som kan
rista upp den tjockaste stenhäll...
Herr Svantepolk stod nigande i släden, och frossan skakade sönder hans
ord.
--Vi ha ingen tid för den stortalaren. Han är nöjd, bara han hör sin
egen stämma. Men där ser jag huvorna på de första drevkarlarna. Hitåt,
bjälbomän! Vad är det ni säga? Vem, vem? Det kan inte vara sant. Svears
och götars unga konung borttagen av dvärgarna! Nu, bergsmän, förstå ni
bättre att råda än jag.
Han lyfte armarna och stämde i med bjälbofolket, som började leta sig
fram mellan buskarna, och alla ropade på en gång:
--Valdemar, Valdemar!
Släden befann sig nu på det rum, där Folketuna fordom stått med sina
längor. Stensättningar och halvtärda ekstockar syntes ännu mellan
tuvorna. Lunden hölls i fruktan och besöktes sällan utom vid de
årstider, då någon klättrare sökte efter den undergörande misteln eller
gillrade för hemlighetsfulla fåglar. Männen flockade sig om bergmästaren
med en sidoblick mot en stor sten, på vilken istapparna hängde som
välvningen över en port.
--Jag vet bara ett att råda, svarade slutligen bergmästaren, efter att
ett ögonblick ha besinnat sig. Det är att skynda till Bjälbo och ringa i
klockan, innan solen går ned. Ha dvärgarna tagit gossen, måste de då
släppa honom, men har han, det Gud bjude, bara gått vilse i skogen, får
han en vägledning, när han hör ringningen.
Han manade på det klena förspannet. Herr Svantepolk flög ned på
sittbrädet, så att han slog ihop tänderna, men han låtsade icke därom
utan började med en förnäm handrörelse att draga upp halmen omkring de
blåfruset tillskrynklade benen.
De andra blevo snart efter. När backen krökte ut ur skogen med fri blick
över de vintervita slätterna, stod Ingrid Ulvas stengrå kyrktorn redan
mitt framför vägen på den närmsta kullen. Bergmästaren tänkte på hennes
makt och hur det var genom giftermålet med henne, som Folkungarna
återfått Bjälbo från Ulvungarnas ätt. Men Folkungarna voro ju av
dvärgabörd, och de hade lärt henne ondska och sejd. Han visste, att hon
ofta brukade stå i torngluggen och stirra, och han mindes ordstävet: När
Ulva skakar sitt bolster för himmelens väder, då blir det strax en
ryttare av var eviga fjäder.
Han såg på den halta hästen och på oxen, som bara hade ett horn.--Sju
vällastade slädar och femton hästar hade jag, när vi foro från
Stålberget! mumlade han. Allt skulle jag svara för vid livsstraff. Och
nu ligger det bara några fattiga osmundar kvar på botten under
halmen.--Han glömde nästan alldeles Valdemar och körde åter långsammare,
och ändå tycktes det honom, att den sista vägbiten krympte alldeles för
hastigt.
Han kunde nu se ansiktena i torngluggarna och vakterna på den låga
kullen. Den var rymligt omhägnad med ett grånande värn av spetsiga pålar
och vidjor, mellan vilka nyponbuskarna flätade sina avlövade taggrankor.
Innanför stod en ring av små och stora hoppackade timmerhus, som också
hade blivit grå av sol och regn, med snö på torvtaken. Allra högst reste
storstugan sin gavel med grönfärgade ormhuvud på vindskedarna. Utefter
kyrkväggen fladdrade och smällde några vadmalstält, och framför dem
brann det och sprakade under kittlarna. Från ingen av träbyggnaderna
steg det i afton någon rök, men väl från ena hörnet av torntaket.
Släden stannade framför kyrkan, och nu befann sig den i sin hembygd
hedrade Hulv Skumble på det rika och fruktade Bjälbo.


2.

I tornporten stod en storväxt gosse med platta, raka axlar och svartbrun
ansiktsfärg. Håret låg slätt och blankt om huvudet som tillkammat med
vatten, och armarna voro långa med breda händer. Bergmästaren tyckte,
att ett sådant barn vore fött till att bli en förträfflig smed eller
kittelbotare.
Gossen förde handen till hjärtat med en viss brådmogen klokhet och
sirlighet och gick ett par steg framåt mot släden.
--Har ingen av er sett min broder? frågade han med långsam och liksom
försiktig röst. Och då han läste svaret i deras ögon, skyndade han sig
att tillägga en smula frimodigare:--Glänta dvärgarna på stendörren och
lova honom att få leka med de infångade vallkullorna och stryka dem över
kinderna, är han snart lockad. Det är det farliga med Valdemar, att han
aldrig kan svara nej.
Bergmästaren ryckte till, när han hörde »min broder». Småningom, fast i
början villrådigt, gled luvan ned framför förskinnet, som var bundet
utanpå pälsen.
Bakom gossen stod en man med den långa, fasta västgötamunnen viljefast
sammanknipen. Han var icke obekant för någon, den sluge lagman Algot
Brynjulvsson, som var lärmästaren Björn Nävs medhjälpare och undervisade
jarlasönerna i lag och rätt. Ibland hade han hälsat på vid Stålberget
för att granska räkenskaperna.
--Du talar klokt, Magnus, bekräftade han och lade bakifrån sin hand
smeksamt på gossens huvud. Valdemar är ett trohjärtat barn, som vill
alla väl, men två ting har jag aldrig lyckats att lära honom. Det är att
lyda och att säga nej. Du, Magnus, du är min flitigaste och bästa
discipulus, och det är bara på dig jag kan lita.
--Men hur har då Valdemar sluppit ut i skogen? Har han då inga
lekbröder, som vakta på honom? frågade herr Svantepolk och satte den
bara foten i snön.
--Lekbröder?--Algot Brynjulvsson vände sig om och pekade på några andra
barn, som stodo bakom honom.--Här ser du den lille Tyrgils Knutsson, som
aldrig kan ljuga och aldrig slår ett djur. Här har du min son Karl, som
är så galen, att om du toge huvudet av honom, skulle han ändå fortsätta
att dansa som en nackad kyckling. Och här står min Folke, som vill vara
med om alla upptåg, men inte törs. De voro trötta efter resan hit, och
jag lade dem i nedersta tornkammaren. På junker Magnus litade jag mest.
--Men också han kunde sova.
--Och det tungt. När han vaknade, var Valdemar bortsmugen. Några av
vakterna hade sett honom lekande gå utåt åkrarna, men de vågade ju inte
ropa efter honom.
--Så är det inte annat, fortsatte herr Svantepolk och korsade sig till
tack för lycklig hemkomst, än att du, bergmästare, fort går upp i tornet
till herrskapet och råder efter förstånd. I en sådan här fråga har en
gammal skogsman som du rikare erfarenheter än någon av oss. Där inne
till höger i kyrkan hittar du trappan.
Men Magnus grep bergmästaren hårt i armen.
--Du får bara inte berätta, att det är Valdemar som smugit sig bort,
stammade han med stigande ängslan. En sådan olydnad skulle bli hårt
straffad på långfredagsmorgonen. Ännu veta de ingenting där uppe. Låtsas
då hellre, att det är någon annan. Säg då hellre, att det är jag.
Algot Brynjulvsson klappade gossen igen på huvudet med en lärares
stolthet.
--Det är gott menat, kära barn. Bliv alltid lika trofast mot den broder,
som du har fått så kär och som med tiden skall sitta som husbonde över
oss alla.
--Jag skulle gärna offra mitt eget liv, om det kunde hjälpa honom,
viskade Magnus kvävt och såg frågande från den ena till den andra.
Bergmästaren kastade ifrån sig tömmarna, men bittert ångrade han, att
han icke i tid vänt om och själv sprungit till skogs. Det yrde gnistor
för ögonen och susade för öronen. Han förstod knappt, hur det lyckades
honom att hitta in till trappan.
Murarna voro så tjocka, att han icke kunde se marken nedanför genom
gluggarna. Utan att han själv visste det och endast för att fästa
tankarna vid något likgiltigt räknade han halvhögt trappstegen:--Elva,
tretton, femton, sexton, nitton... Överst i skumrasket påträffade den
bredaxlade fjällmannen en dörröppning, men den var så smal, att han
måste vända sig på tvären och släpa sig framåt mellan de räthuggna
stenstolparna. Och ändå skrapade de långa tottar av hår ur pälsen.
Välvningen var heller inte högre, än att han måste kröka sig. I det
ögonblicket tyckte han, att tornet med hela sin tyngd hängde sig över
hans nacke som ett ok, och han tappade anden.
Ett rungande ljud som av ett klämtslag flög med detsamma genom tornet
och fortsatte länge att darra i stenarna.--Ringer det redan till
angelus? frågade han sig och sökte fåfängt att nå radbandet under
pälsen. Angelus domini nunciavit Mariæ.
Då slog honom plötsligt något, som både han och de andra nyss hade
glömt. Det var dymmelonsdag, och på den kvällen fick ingen klocka ljuda
i hela kristenheten! Hur mycket var då det råd värt, som det nu var hans
ärende att giva åt det höga herrskapet? Och vad hade han nu att tala om
annat än om sitt förlorade järn, och det skulle kanske kosta honom
livet!
Men det var för trångt att vända. För att göra ett slut på pinan och
åter få luft i bröstet tog han ut steget.
Han kom då ut i en ganska hög kammare, där Ingrid Ulvas larmande
småpigor, sotiga och barfota, höllo på att koka vid spisen i hörnet. De
svängde fläktorna över den sura och rykiga veden, hjälpte varann att
knyta hårbandet och klättrade på bänkar och spann för att plocka ned
brödkakorna, som voro uppträdda på en stång under taket. Mitt över
rököppningen i valvet storskrattade ett par vaktkarlar. De voro
sysselsatta med att fira ned från torntaket en kopparbolle för att hämta
öl, och det var den, som vid var törn mot muren rungade mörkt och
ihållande som en klocka. Kopparbollen var kantad med runslingor och hade
fordom i Uppsala gudahov tjänat som det käril, i vilket offerblodet blev
vispat.
Han hörde otydligt, hur småpigorna berättade därom för varann, och han
såg att de pekade genom röken mot ännu en nästa dörr. Men han mindes
icke längre, vad han skulle säga eller varför han var kommen. Han kände
blott, att han måste lyda. Så fort han hade trängt sig över tröskeln
till den innersta kammaren, sjönk han ihop på knä, djupt framåtböjd med
händerna stödda på golvet som en träl, och det smällde och knakade i
förskinnet.
Här såg det också annorlunda ut. Några ljuslågor växte och krympte på en
järnkrona i taket, och väggarna voro blådragna med varma bonader.
Framför fönstergluggen, som pryddes av huggningar i sten, stod Birger
jarl och såg ut i luften. Vid andra sidan stod det ett dukat bord och en
kista, fullbäddad med hyenden och dynor. På den satt Ingrid Ulva, rak
som ett altarljus, med de avmagrade fingrarna utbredda på vardera knäet
och ett hyende mellan nacken och väggen. Hon var den högmodigaste
kvinna, som någonsin hade levat, och han visste, att hon aldrig hälsade
de förnäma fränkorna med hela huvudet utan bara med ögonlocken. Ända upp
till hakan var hon klädd i glaspärlor och små guldsöljor. Men fast hon
var mycket gammal och förtärd, var det utslagna håret ännu ramsvart. Och
lika svarta voro de buskiga ögonbrynen. Den stickande röken, som trängde
sig in genom dörrspringorna, sotade ned bordsduken, lade sot i alla
rynkorna på hennes ansikte och svärtade fingrarna på sidorna om
naglarna, så att hon såg ut som en lappkvinna i en kåta.
--Folkungarna, Folkungarna! tänkte Hulv Skumble. Detta är Folkungarna.
Nu är jag hos dem, nu ser jag dem. Heliga Trefaldighet, skydda min
stackars kropp mot pinor!
Ingrid Ulva vände ögonen åt dörren till.
--Var har du mitt järn?
--Nådiga fru...
--Du hörde min fråga. Jag ser på din hammare, varifrån du är.
--För Guds mildhets skull... Det var tolv lass... det var åtta lass...
Nej, nej, jag minns ingenting, jag vet ingenting... Goda och fromma fru
Ingrid, som alla välsigna... det är förbi med mitt förstånd... Det var
på de västmanländska gränsskogarna, som det kom rövare. För att håna dig
lämnade de två fattiga osmundar på slädbotten. Men jag såg på sköldarna,
att det var Filip Knutssons och Knut Magnussons folk.
Nu märktes det, att jarlen vaknade vid gluggen, ty alla de gulbruna
ärmarna och flikarna började att virvla. Ännu stod han kvar, liksom en
vred humla en stund står stilla och andas och låter vingarna vina, innan
hon rusar fram. Så kom han farandes över golvplankorna med armarna
halvlyfta och långt från sidorna.
Han var av medelhöjd, ganska böjd och mycket senig och mager, i
synnerhet på halsen. Det skalliga huvudet var högvälvt och stort upptill
men smalt nedåt, med spetsig haka. En svart lock, som räckte ända till
nyckelbenet, stod yvigt ut vid vardera tinningen och hölls ihop med ett
litet tarvligt knäppe av horn. De nötbruna, mandelformiga och sneda
ögonen lågo mycket tätt.
--Säg om det! mullrade han och skakade bergmästarens skuldror. Är det
fränder, är det Folkungar, som plundra oss på vägarna? Och här fylla de
landet med legohärar. Blir då blodsåkern aldrig igensådd? Kronan är en
lekhatt för barn, och ett barn fick den. Glömma de redan, att jag, gamle
änkeman, i alla fall haft salig kungens syster och att arvsrätten kom
med henne?
--De ha sin arvsrätt på andra vägar, och alla Folkungar missunna varann,
svarade Ingrid Ulva. Det försporde jag nog, när jag red omkring vid
kungavalet och såg, hur eldröda de sutto och blåste i sina soppskålar...
Men bergsmannen där, honom hänger jag.
Hulv Skumble borrade sin blick i ljuslågorna, och förskinnet knakade.
Jarlen gick emellertid med långa steg ett slag genom rummet. Sedan
tvärsatte han sig vid bordet mitt framför modren, plötsligt fylld av
den mest brusande munterhet. Rösten klingade som ett helt klockspel.
--Den, som blir hängd som ung, slipper tigga som gubbe, men man sticker
inte sina hästar dagen före drabbningen. Karlen där har ett järn i
skuldrorna, som du behöver. Mor, mor, här sitter du på Folke Fyllbulters
gamla skattkista och styr med gårdar och stålberg. Men utan mitt lov får
du i alla fall inte trampa på en mus. Det är visst det enda, som du
aldrig förlåter mig. Se, se, så många lås den girebuken hade på kistan!
Och ändå drömde han väl aldrig att den skulle förvara en kungakrona. Vad
vet jag för övrigt om den mannen? Kanske var han en tjuv, en kopplare,
en drinkare. Därför väljer jag det mildaste och kallar honom Fyllbulter.
Alla dagar trampa vi på en nypa mull, som varit bröstet eller kinderna
på en människa. Men skall jag säga dig sanningen, så betvivlar jag
allvarligt, att den mannen någonsin funnits till.
Han kastade orden som stenar, utan vetskap om sin grymhet och alltför
rik på stolta anor att befatta sig med en hednisk bonde. Sedan blev han
tyst igen och satt och vickade med silverskeden.
--Varför tiger du, son? frågade hon.
--När katten lapar mjölk, kan han inte spinna.
--Ändå ser jag inte, att du spisar något. Tag här och bryt ett stycke av
torsbocken, som småpigorna bakat till påsken. Jag märker nog i dag, att
det är någon tanke, som fått makt med dig. Jag minns ett fagert
ordstäv: När maskrosen fått besök av biet, lutar hon guldkronan mot