Folkungaträdet - 18

Gistre sprang upp. Han kastade tillbaka sina bandvirade flätor, och
spelande på harpan ropade han:
--Till oss hör du, Valdemar. De utstötta och förtappade behöva en
konung. De behöva honom hos sig i de långa nätterna, då barnföderskorna
skrika från skullarna och benknotorna klappra i galgarna. De behöva en
konung, som går framför dem på vägen till helvetet. Si, nu är den
konungen oss född av folkungasäd, hosianna!
Harpan fortsatte att ljuda till lekarens dystra stämma, och det blev
ingen jakt den dagen.
Sedan lät Valdemar hämta från jarlagården allt, vad han hade lovat, och
småningom blev han själv förtrogen med var stig. Om dagarna var
Yrsa-lill fortfarande getpiga som förr, men när det led mot
stjärntändningen, tvådde hon sig och prydde sig med hans gåvor för att
vänta honom. Om hon nyss stigit ut ur berget, skulle hon icke kunnat
glimma av fler smycken. Men det var icke med den dräkten, hon hade tagit
honom fången, och han satt tankspridd och såg på hennes drömlek med sina
söljor och glaskulor.
Under tiden stod herr Svantepolk ofta och väntade uppe i jarlagårdens
svalgång. Ju senare det led, dess blidare klarnade hans smala ansikte.
--Valdemar har då stannat i skogsensamheten, tänkte han, för att
begrunda mina ord och under betraktelser vårda en ren och himmelsk
kärlek. Säll och stor blir nu hans väg. Varsamt vill jag tala med
drottningen, så att hon får en rätt syn och vi alla kunna glädja oss.
Låt gärna bli att förtro dig till mig, min unga konung. En viss beslöjad
glans brukar vara rätta tecknet på pärlans äkthet.


8.

Adventsfastans fridstid var kommen, och kvinnorna blevo mörkrädda, när
de skulle stöpa ljus både för jarlens grav och för julbordet. Jutta
räknade med tummen dagarna framåt på runstaven ända till solhjulet, som
var luciadagens märke. Hon skulle bli luciabruden, eftersom hon var den
fagraste, och med gnidsten och blekt vax glättade hon i god tid en vit
skjorta, så att den blev slät och glänsande. Hon ville ibland fråga
småtärnorna om Valdemar, men då blevo läpparna stela, och hon kunde
ingenting säga.
Äntligen kom så lucianatten, årets längsta, då världen stannade i sin
gång och korna talade till varandra med gumröster och de döda vände sig
på kisthalmen. De lyste och flämtade vid källor och bäckar, där
vallhjonen dränkte kattor och hällde blod i vattnet.
Vid midnatt stod Jutta vit och utklädd. Vettskrämda satte småtärnorna på
henne lingonriskronan med de nio vaxljusen, som runno och aldrig ville
stå rakt. Under tiden brydde de henne med, att de snart skulle få kläda
henne till verklig brud. Småningom förde de henne sedan framåt mot den
kungliga sovstugan. Men de kröpo ihop omkring henne med armbågarna över
huvudet, rädda att till och med dörrstolparna skulle sträcka sig efter
dem och sticka ett hårt träfinger i flätorna.
Valdemar satt upprätt i bädden bredvid den sovande drottningen med en
duk om huvudet och naken ända till täcket. Först bländades han av
ljusen. Men han hade legat vaken och undrat på, om det verkligen skulle
bli hon, som kom med kakorna och mjödet. Det föreföll honom med ens, att
sagan i skogen hade varit en plågsam mardröm, full av trasor och
ohyggliga skratt. Han bredde vänligt och broderligt ut armarna mot
ljusbärerskan. Småtärnorna sköto henne framåt, men hon ville icke gå
utan stred emot, fast hon kände sig stolt och nöjd över att han hälsade
så gott på henne. Som han satt där, tyckte hon, att han liknade det
vänaste beläte af frälsaren.
--Men så bjud honom då hornet, viskade småtärnorna och lyfte upp hennes
arm.
--Kan du förlåta mig! viskade han och böjde sig fram, så att han kunde
nå hornet. Är du ännu gramse på mig?
Hon bara skakade på huvudet, utom sig av förlägenhet, men då begynte
ljusen att vackla, och hon grep hastigt om kronan. Och så tryckte hon
sig baklänges in mellan småtärnorna, till dess hon kom ända ned mot
dörren. De måste gå fram och hämta hornet.
Så snart hon fick det i händerna, satte hon hälen utanför tröskeln och
vände sig försiktigt om för att icke snava i trappan.
Men sedan blev hon genast tryggare. När hon kom ned till Magnus i
härbärget, satte hon sig utan att brådska på kanten av sovlådan.
Han satt också vaken på sitt bolster, men han var brun och ful och mager
och mötte henne med en skarp blick.
--Var konungen hemma i sin bädd? frågade han.
Hon blossade upp, men hjälpte honom beredvilligt att stödja under
hornet, medan han drack.
--Var annars! svarade hon.
Magnus ryckte tillbaka armen, ty en vaxdroppe föll på den från ett av de
sneda ljusen och sved häftigt. Han plockade bort vaxet, och en liten grå
blåsa hade redan svällt upp.
--Det är en spådom, sade han mörkt, att när av vårt ätteblod en gång
någon blir född, som älskar en vaxdroppe mer än en pärla, skall det ske
stora under i den mannens eller kvinnans hjärta. Jag fruktar, jag
fruktar, att det länge kommer att töva till den stunden.
Hon satt kvar och vilade ena handen över locket på hornet liksom med en
önskan att få fortsätta att tala med honom. Småtärnorna blinkade åt
varann, men han lade sig ned, vänd inåt väggen, och drog upp
fårskinnsfällen över skuldran.
--Jungfru, sade småtärnorna, det finns också andra, som vänta på dig.
Då steg hon upp, fast det syntes, att hon hade något på hjärtat och
helst skulle ha stannat ännu en stund.
Hon följde dem utefter bänkraderna, där det ibland låg ända till två
eller tre män i samma bädd. De reste sig, plirade mot det strålande
ljushelgonet och fingo sin kakbit och sin klunk. Sedan kröpo de lika
hastigt ned igen, ty det rådde en fruktansvärd köld.
När hon blev färdig med de sista, lyfte småtärnorna av henne kronan och
gingo bort med den för att ställa den på julbordet. De andra fortsatte
att leda henne framåt sjungande. Men sången gick oupphörligt sönder och
de skrattade och smusslade, ty nu kom det betydelsefullaste, som de hela
natten hade längtat efter men också fruktade mest.
De ledde henne över gårdsvallen till bryggstugan. Där ställde de upp sig
i en vid ring och smällde i händerna.
Dörren var halvöppen. Den vigaste klättrade upp på det låga taket och
ryckte halmen ur ljusöppningen. Det var alldeles skumt omkring dem och
ännu mörkare inne i bryggstugan. Där syntes ingenting, varken fat eller
spann. Endast det nyss färdigbryggda julmjödet blänkte i sitt kar som en
rund stålsköld. Vems ansikte skulle de nu få se, när de gingo in och
böjde sig över karet? Vilka syner sutto hopkrupna i mörkret under
mjödskummet och väntade på att få visa sig i framtidens töckniga ljus?
Var det bredaxlade kämpar eller rödkindade svenner? Eller var det kanske
tandlösa och skalliga gubbar, som belåtet grinade mot sina blivande
stackars kärestor? Vem kunde råda över kommande öden, vem visste något!
Jutta gick in först. Hon lyfte slöjan åt båda sidorna och lutade sig
framåt över den spåkraftiga vätskan.
När hon sträckte sig för långt fram, skymde hon de speglande stjärnorna
och drog sig tillbaka. O, hur saliga och klara tindrade de icke på
fästet!
Bläddror susade hela tiden på ytan och blänkte till, när de sprungo
sönder. De två största lågo länge kvar och simmade omkring lika skinande
som de ögon, den kyska Lucia berövade sig själv och bar till sin älskade
för att de ej längre skulle plåga honom med längtan. Men när Jutta
försökte att se in i dem, spottade de ett kallt stänk på hennes haka som
onda andar och försvunno. Hon tyckte, att mjödet kvällde upp från
bottenlösa djup, att hon blev yr och föll framstupa genom hisnande hålor
ända ned i det svarta källsprångets vidaste grottor, där det
tillkommande virrade fram ur de ilande bubblorna. Hon kände, hur tänder
beto sig fast i hennes kinder och gnisslade, att hon skulle vissna och
bli skrynklig med ådrorna utanpå huden och krokiga naglar. Men det
visste hon förut, och det brydde hon sig nu icke om. Hon hörde, hur
hennes egen likkista blev igenspikad om henne. Men det skulle dröja
länge till dess, och vad hon ville veta, det var bara, att kistan icke
var vit, att det icke var en gammal jungfru, som svennerna buro till
graven. Betydelselöst avlägset blev allt för henne utom den fråga, som
viskade ur vart pulsslag. Vem skall jag få älska? Det var livet, det var
det enda, som hon kunde tänka på. Var bodde han, varifrån skulle han
komma? Och hade han ett gott leende? Allt jungfruligt och oskyldigt i
hennes väsen jublade den okände till mötes som harpspel, allt vackert
och ömt, allt, som hon hade drömt om lycka och om ära inför människor.
Nu såg hon, nu såg hon! Var det icke ett ansikte, som långsamt började
att klarna fram?
Småtärnorna fortsatte hela tiden utanför dörren sin sång till Lucia, som
hjälpte i barnsnöd och kärlek, och i somliga verser kallade de henne
Ljusfreyja. För vart ord slogo de ihop händerna, först över huvudet och
sedan framför bröstet. De hackade tänder, och de darrande rösterna föllo
i sär skärande och vasst som tappade glasskärvor. Än var det den ena,
som kom av sig, än var det den andra, som blev efter. Slutligen
förlorade de alldeles tråden och stodo bara och storskrattade. Det klang
vida omkring i den ödsliga natten. Då försökte de skickligaste att leda
de andras sång, och så måste de på nytt taga om alltihop från början
igen:
--Säg, säg,
vem ger mig fingerguld?
Säg, säg,
vems famn skall jag sova i,
vems barn skall jag bära?
Säg...
--Varför sjunger du inte med, Jutta? frågade en röst, och åter brast
sången sönder. Varför svarar du inte, jungfru?
De blevo rädda och sträckte sig in genom dörren. De sågo, att hon icke
längre skymde karet, utan att mjödet åter fritt speglade ljusöppningen i
taket.
En av de äldre vågade sig ett par steg framåt och trevade i mörkret. Hon
stötte mot kittlar och bänkar. Slutligen hejdade hon sig.
--Vad har då skett? utropade hon. Jungfrun ligger avsvimmad på marken.
Men hon håller ännu så hårt om kanten på karet, att jag knappt kan böja
upp fingrarna.
En kvävd och grumlad snyftning svarade henne. De andra hörde, hur hon
sköt undan en bänk och hjälpte Jutta att komma till sig själv igen och
resa sig.
--Hur länge har jag legat så? viskade den svaga stämman.
--Några ögonblick på sin höjd, kära jungfru. Alldeles nyss kunde vi
tydligt ännu se dig mot det blänkande mjödet.
--Det hade varit bättre, om ni aldrig väckt mig. Finns det då ingen
barmhärtighet bland människor, om det också ingen finns i himmelen!
--Men så berätta då? Vad har du sett, som kunnat så förskräcka dig?
Jutta vacklade ut genom dörren med den andras arm om sitt liv. Alla
ville de taga i henne och hjälpa henne, och de kände, att hon var isande
kall.
--Jag måste genast tala med hertigen, stammade hon.
Men då släppte de henne igen, och det blev åter samma yra sorl.
--Hertigen, kittelbotaren... Var det då honom du såg? Han, som är så
svart och ful!
De ryckte ordet från varann och skrattade över varandras axel, så att
snart ingen längre kunde höra någon annan än sig själv.
--Men jungfru... Så betänk då, att han i alla fall är en ridderlig
kämpe. Torka du tårarna... Vi småflugor våga minsann inte surra omkring
en sådan storherre... Men har du fått en sådan brådska att genast komma
till honom? Inte går det an, kära jungfru.
--Det är inte, som ni tro, svarade hon. Ni taga alldeles fel. Men han
vet mycket, han förstår mycket. Ingen klerk är kunnigare än han. Jag
måste tala med en man, inte med en kvinna. Och då finns det ingen
rättrådigare.
Småtärnorna voro alltför ivriga att själva få se sin tillkommande för
att vilja strida med henne, utan de skyndade sig på nytt att ställa upp
sig i ring.
--Männen ha redan klätt på sig och gått till morgonvarden, sade de. I
natt dukas den ju tidigt, och vi hörde dem nyss på gårdsvallen... Men gå
du och se efter. Hertigen brukar visst inte trivas rätt väl vid
kungsbordet utan kommer gärna så sent som möjligt.
Handklappningen och sången begynte igen. Hon hörde den glada leken bakom
sig, medan hon gick till härbärget.
Magnus stod ensam vid elden, insvept i den långa sorgkappan.
--Månne det redan är tid att rida till mässan? frågade han och såg upp.
I natt gal ingen hane.
--Vi kvinnor ha varit nere och sett i julmjödet, svarade hon utan att
akta på hans fråga. Du är en lärd herre, Magnus. Ofta har jag känt lust
att tala med dig, och nu är jag kommen. Giv mig nu också ett ärligt
svar. Kan det verkligen betyda något, om man tycker sig se ett ansikte i
karet?
Först kände han knappt igen henne, så blek hade hon blivit, och nu, då
inga ljus brunno, kom den vita skjortan henne att likna ett andeväsen.
--Man ser den, som man mest har i tankarna. Därför kan det betyda ganska
mycket. Det bräcker upp hjärtat som ett äpple, och kärnorna falla i
handen.
Han slog kappan åt sidan och värmde händerna över elden. På det sättet
stod han en stund och tycktes vilja tvinga sig att ej säga något vidare.
Hastigt tog han ett par tre steg framåt och stannade framför henne med
genomborrande ögon.
--Stackars, stackars barn, viskade han. Du, som var ämnad till
drottninglycka och en blid ålderdom! Var det honom du såg?
--Vem? Jag har ingenting sagt.
--Vem, frågar du. Liksom såge jag inte själv också just samma man både
dag och natt! Jag må blunda, jag må sova, ändå ser jag honom.
--Du?
--Det, som lockar mest, det ser man antingen man så vill eller inte. Du
ser honom som han satt nyss, när du kom i din ljusglans. Jag ser honom
med gullkronan på huvudet.
Han grep fatt om hennes arm och skakade den utan att vilja släppa sitt
tag.
--Misstror du mig också, du som de andra?
--Då stode jag inte här godvilligt.
--Nej, gå inte ifrån mig. Du är oskyldig och ung. Bara till en sådan
människa kan jag tala. De andra skulle korsa sig--och förråda mig. Vi
äro i samma nöd, du och jag. Vi ha ingen att förtro oss till. Bara till
varann. Du, som inte vet av ont, du skall höra mig. Det var en välsignad
stund, då du kom. Jag kan inte längre tiga. Jag måste tala till ett
levande väsen, som kan höra, inte bara till väggar och tak. Jag kan inte
längre hålla orden tillbaka. Håll fast ormar! Krama, nyp, krossa--ändå
rinna de ut mellan fingrarna! Det enda, som stannar, det är deras bett.
Heliga moder, har jag då blivit till sådan smuts!
Han talade upprört och fort, men när hon såg den starka mannen så
söndersliten, blev hon själv lugnare. En känsla av medlidande lockade
henne att vänligt och barnsligt se upp mot honom. Det föreföll henne
naturligt och riktigt, att han sökte ett ögonblicks lisa just hos henne,
fast hon icke fick någon mening i hans ord. Han hade ju sagt, att de
båda befunno sig i samma nöd. Hon tyckte, att det var på en gång både
osant och sant.
--Vad ont har då Valdemar gjort dig? frågade hon osäkert.
--Vet du, vad det är att vilja bära en skinande rustning, när hundra
fingrar så länge smyga sig över den för att känna efter rostfläckar,
att den till sist inte längre är blank? Det är misstro i vart handslag,
som jag får, var hälsning. Den misstron vållar, att jag till sist blir
den värd. Vet du, vad det är att få gå overksam för en dåres skull? Jag
säger en dåre--inte en elak, som lägger gift i mjölken åt sina hundar
och skär öronen av sina hästar, utan en tio gånger farligare, en
godhjärtad och solögd dåre, som vill alla väl, sig själv också. Han
begår dårskaper med ett så segervisst leende, att vi andra nära nog
måste fråga, om det är vi, som äro dårarna... Men tyst! Är det någon,
som lyss på oss?
--Det är bara ekarna som rassla mot taket.
--Du har rätt. Jag borde ha känt igen det ljudet, det enda svar, som
natten brukar giva mig, när jag ligger vaken och talar till de tomma
väggarna... Knappt ha några höstdagar gått efter jarlens död, knappt ett
sextal veckor, och redan är förvirringen här. Bönderna betala inte sin
avrad, prästerna utfå inte sin tionde, och jag får inte lagfästa
hälsosamma straff. Till allt svarar Valdemar: Benåda, benåda; i mitt
land äro alla fria! Var hans röda mantel fladdrar förbi, upphör det
allvar, som väl ändå borde råda, där husbonden nyss låg på bår. Och då
vaknar och gnager här inne i bröstet det gamla onda, som jag försökt att
skyla och läka med gärningar och inte själv tro på. Det har jag försökt
ända sedan jag var ett litet barn. Ack, inte heller då kunde jag
någonsin vara glad. Du är ung, du. Jag har aldrig varit det. Föddes här
inte tusen och så tusen igen, somliga nere i fattigdomen, somliga uppe
i lyckan? Men mot en enda var Gud så huld och så grym, att han lät honom
födas en knapp lillfingersbredd nedanför toppen, nedanför den högsta
lyckan och härligheten. Vad vet du om kval, lögn och lumpna kval--och de
äro de enda, som ingen står ut med att bära! Eller har du känt den
avund, som förvandlar själva solen på himlavalvet till en mögelfläck och
kommer den bästa mat att äckla på tungan? Skäms, barn, att stå kvar här
och inandas en sådan vämjelse. Gå med din jungfrudom till konungen. Allt
är hans. Åt honom fagra ord. Vad han än finner på, svarar folket bara:
Vår gode konung! Han väntar på sin unga fränka. Gå nu, men torka först
över läpparna med ärmen, efter du så länge har stått och talat med mig.
Han kunde annars tycka, att du har fått en okysk smak. Det kunde
misshaga konungen... Eller har han vant dig, att du skall smekas först,
innan du går din väg? Ånej, den syrliga äppellukten från ett så ungt
väsen har alltid plågat mig. Det är bäst, att du går.
Hon hade ryckt upp den stickade vanten ur gördeln. Ibland snodde och
kramade hon den och ibland slog hon med den på kjorteln.
--Gå skall jag nog, svarade hon, fast hon vart ögonblick fruktade att
falla raklång på marken liksom nyss vid mjödkaret. Gå skall jag nog,
Magnus, men inte till din broder.
--Det ena först, det andra sedan. Allra först skall du gå in i salen.
Och till hvar och en, som du får med dig i en vrå, skall du säga: Vakta
er för hertigen, nu vet jag hurudan han är. Vakta er!... Gör mig den
välgärningen, och du skall nästa natt sova gott. Frälsad skall jag känna
mig från den stund, jag blir förrådd och släpad ut och pinad till att
ropa högt, högt för alla: Ja, jag är falsk, falsk i brodersvänskap,
falsk och smygande i mina raka och stolta steg... Hur kan världen ändå
hänga hop med så mycken falskhet bakom de fasta handslagen... ty lika
falska äro de andra? Ärliga äro bara de solögda dårarna.
--Du talar för högt, viskade hon och drog om sig armarna, som under
hårda slag. Men då höjde han rösten ännu mer.
--För några aftnar sedan såg jag Valdemar krypa ut mellan spjälorna i
svalgången med vänstra skon sönderriven och klättra ned. Jag visste, att
i en skogslada satt en vallkulla och väntade på honom, utklädd i dyrbara
kläder och med ett litet hov av drickande skogsmän. Är detta landets
husbonde? frågade jag. Valdemar, i ett sådant läge hoppas jag slippa att
någonsin behöva visa mig. Men vad svarade då Valdemar? Därtill har du
inte mod, broder, sade han... Nu tror jag att jag fick färg i dina
kinder, fränka. Din mun står öppen, som om du talade stora ord, men du
säger ingenting. Och dina ögon krympa ihop och bli alldeles röda. Skynda
dig nu härifrån! Ungdomen tänker inte på annat än det, som är okyskt,
men det okyska är mig emot. Var sitter då detta ständiga begär, i blodet
eller baktill i huvudet som en snurra av gnistor? Jag vill att mina
tankar skola vara vita och snygga som nytvättat garn. Jag vantrivs i
unga kvinnors sällskap. De kunna inte se på en man utan att undra, hur
han passar till brudgum. Rör mig inte, fränka, släpp mig! För ett
ögonblicks lindring har jag stått här och förött din själs oskuld. De
kroppsliga spillrorna lämnar jag åt konungen.
Hon vek baklänges ifrån honom, halvkvävd av gråt.
--Hur vågar du, hertig? Aldrig har någon talat till mig som du! Gud
hjälpe mig att snart komma bort från Folkungarna!
--Tag det inte så illa. Bara inga tårar. Jag trodde, att jag var en
hövisk man, som förstod att skicka sig inför en ädel jungfru. Men inte
heller det var sant. Jag vet inte, vad jag har sagt. Jag vet bara, att
jag höll på att kvävas och att jag andades in liv, när jag fick kasta
allt ont ifrån mig i en ren luft, där det inte kunde fortsätta att leva.
Stackars lilla vita fjäril, hur kom du hit in i folkunganästet?
Ingenting ont får ske dig. Visst måste du härifrån. Inte en dag längre
får du stanna. Jag skall hjälpa dig, jag skall... Men vi äro
oförsiktiga, Jutta. Nu hör jag något annat än rasslet av ekarna.
Sporrar klingade på tröskeln, och herr Svantepolk stötte snön av
fötterna och steg in. Bakom honom slingrade sig en lång rad av bloss
över fältet bort mot den upplysta kyrkan.
--Måltiden är slut, begynte han med en förbryllad blick på Jutta. Det är
tid att rida till mässan.
--Vi ha haft ett allvarligt samtal, jungfrun och jag, svarade Magnus,
och nog märker jag, att hon ännu är vred på mig.
Jutta betänkte sig. Så blev hon lugnare och drog på sig vantarna.
--Mycket har jag inte förstått av det, som du sagt, svarade hon ännu en
smula tvekande. Inte heller kan jag mena, att en riddare får tala så som
du nyss. Men vred på dig? Nej, Magnus, jag är uppriktigare din vän, nu
då jag går, än då jag kom.
--Så fick jag då äntligen en gång ett hjärteord! utbrast han och strök i
luften över hennes huvud. Det måste barnaläppar därtill. Nu är jag
stark, nu är jag trygg igen. Hör på, herr Svantepolk! Jungfrun måste
härifrån.
Herr Svantepolks milda och irrande ögon ljusnade.
--Klokt sagt, riddare. Det har länge varit min tanke. Jungfrun måste
härifrån, långt härifrån, måste i kloster, så att kärleken på ömse håll
kan få fortsätta att brinna med den rätta klara lågan. Ack, vad livets
vår är rosig med all sin kärlek! Och den kan leva, riddare, den kan leva
ännu under ett vitt hår som mitt.
Magnus rynkade pannan.
--Men Valdemar, svarade han avbrytande, vad skall han säga? I nödfall få
vi föra bort jungfrun på hästryggen i lönn. Vi skola rädda dig, kära,
älskliga barn. Men först gäller det att bygga en klok plan. Det blir vår
sak, herr Svantepolk. Jag förstår, att jungfrun nu längtar till mässan
och de sköna och heliga sångerna.


9.

Fast döden var i huset, tog julstöket ut sin rätt med ett stimmande av
röster som över en myr, där flyttfåglarna hålla på att samlas. Sjutton
baner blevo uppsatta i salen. Från takbjälkarna hängde kransar med ljus,
och väggarna blådrogos med bonader, på vilka Birger Jarls snäckor styrde
fram över havets krusningar med korsfanor och spjutbärande manskap.
Allra sist dukades julbordet. Utefter yttersidan uppradades husets
dyrgripar och minnen. Där blänkte den bägare, som Snorre Sturlasson hade
förärat lagman Eskil, jarlens frände. Ännu fylldes den var julnatt med
mjöd för att till den isländska skaldens hågkomst räckas åt den bästa
sångaren. Där stod den simpla tennskål, ur vilken Birger Brosa en afton
bespisat en landsflyktig och trasig skogsgångare, som sedan blev Norges
konung och hette Sverre. Och mellan de enkla, av tiden ofta anfrätta
minnesklenoderna glittrade kannor och skrin och guldkronor med pärlor
och stenar.
Men nu blev det muntert på gårdsvallen, ty kvinnorna kommo med julbaket.
De strödde mjöl i luften för att skänka jorden fruktsamhet och
omfamnade träden. När de blevo synliga i dörren, fylldes den vida salen
av mjölskyar och kryddlukt. Till och med drottningen hade förkläde och
uppkavlade ärmar. På ett bräde bar hon framför sig den solrunda såkakan,
som sedan skulle gömmas i kornkätten och vid såningstiden klyvas med
plogbladet.--Sol, sol, lys på oss för Guds kärleks skull! sjöng hon och
satte såkakan mitterst på bordet, ty den var det heligaste skådebrödet
och bakad med mjöd och månbelyst rimfrost till god årsväxt. Men när blev
det icke god årsväxt på det rika Bjälbo?
Under tiden byggde de andra kvinnorna hela små tempel av bakverk som
voro prov på deras olika skicklighet och ofta hälsades med ihållande
bifall av männen. Offergalten, som svearna fordom blotade under dyster
sång, svällde rund och degig på sina korta ben, och den sturska och
strittande hanen, som Jorgrimmes döttrar tillbådo med pannan mot
ljungen, stack upp sina två rödfärgade fjädrar ur en ring av andra
mindre bullar, som föreställde hönor och kycklingar. Men under bordet
sattes ett fat med mat åt de döda. Allt hade genom åldrarna följt
Folkungarna och förändrats med dem och hörde ihop med dem liksom deras
kläder. Vandrare och andra främlingar, som i mängd samlades nere vid
dörren, hade mycket att se på och fråga om.
Men Jutta var oglad, och hon kände, att konungen icke tog sin blick från
henne. Han gick mitt i kvinnoflocken, där han trivdes bäst. De ystra
Algotssönerna och andra unga karlar klättrade däremot upp på taket och
lade sig kring rököppningen med långa spön för att taga mot julbocken.
Han lät heller icke vänta på sig utan kom snart inlunkande och stångade
kvinnorna i knävecken, så att de satte sig med en duns i halmen. Över
ögonen hade han en blodfläckad bindel till tecken, att han var blindad
liksom hela jorden under midvintermörkret. Men han såg ändå rätt bra
genom gapet på den skråpuk, som var bunden över huvudet. Han liknade
också snarare ett vilddjur än en bock. Ibland stack en röd hand fram
mellan de förfärliga huggtänderna som en tunga och räckte färska gotter
åt drottningen eller den, som han annars särskilt ville gynna. Ju
drumligare han betedde sig, dess oftare flög det tysta, snabba
folkungaleendet utefter bordsraderna, där de äldre redan hade bänkat
sig. När han slutligen reste sig på bakbenen och rent ut beskyllde de
vackra bagerskorna för de otillbörligaste saker, skrattade den
saktmodiga drottningen, så att hon måste torka sig i ögonvrån. Men så
tog han ett stångande språng fram mot konungen och öppnade på käftarna
och viskade:
--Herre, var på din vakt! De tänka stjäla från dig det käraste du äger.
Valdemar böjde sig över honom.
--Fort, fort, säg ut! Vad menar du?
Lekarens hand kom återigen ut ur gapet, men försiktigt och hastigt.
--Här har du min julgåva. Göm den raskt! På den kan allt bero.
Valdemar kände, att han fick något tungt och kallt mellan fingrarna,
och det slamrade, när han stack det under manteln. Han ville fråga
något, men bocken rullade utåt golvet, träffad av väl tjugu spön från
rököppningen i taket. Där uppe lågo männen och försökte att stöta omkull
honom, och så ofta det lyckades, upphävde de ett skri. Det snögade
starkt. Ibland måste de resa på sig och skaka av snön, som då föll i
stora tappar ned över kvinnorna. Men de voro glada däråt, ty det
betydde, att de skulle bli fruktsamma och få många barn.
Till sist blevo männen så heta, att de hissade sig ned för att bättre
komma åt bocken. De började att sticka och slå honom med sina spön, så
att det svor och vrålade under pälsen.
Valdemar granskade därvid under sin mantel den besynnerliga gåvan och
fann, att det var en järnring med stallnycklarna.
Genast, utan att han behövde höra något mer, vaknade en aning hos honom.
Men varför kom man då icke öppet och frågade honom, om Jutta fick resa?
Därför att man på förhand gissade hans svar och ville föra bort henne i
smyg. Nej, det skulle icke få ske. Aldrig hade han funnit henne mer
intagande, mer nödvändig att ha i sin närhet än just nu, då han fick upp
ögonen för att hon snart kunde vara borta. Med förskräckelse såg han,
att kvinnorna togo sina korgar och bräden för att åter begiva sig ut och
gå till julbadet. Och dit kunde ändå ingen man få följa dem. Jutta var
den sista, som gick. Han sträckte ut handen efter henne. Men för att
hastigt giva sin åtbörd en annan mening, vände han sig inåt den larmande
salen, där bocken halvt ihjälslagen låg i halmen.
--Håll upp, jag tål inte att se blod! sade han.
--Få vi inte efter gammalt gott bruk piska karlen ur pälsen? undrade
männen och sänkte sina spön. Det är ju bara en lekare.
--Trotsa inte mina önskningar alltför mycket, svarade han och hjälpte
själv den hopkrupna stackaren på fötterna.
--Den här gången fick jag för mycket, stönade Gistre under sin