Folkungaträdet - 25

broder eller jag? Vapenbröder och riddare, hjälp mig att bli en vis och
god konung!
--Till Mora stenar, till Mora stenar! svarade de under skallande jubel
och slogo på sköldarna. De sågo, att nu stod där en ärlig man framför
dem, och de tänkte bara på sin lit till hans kämpamod och hans duglighet
i allt, som han tog sig an.--Lämna Valdemar några landskap, men svearnas
rike, det är vunnet. Hell konung Magnus! Till Mora stenar, till Mora
stenar!


18.

Var det kung Valdemars sista skara, den bedrövliga flock, som kom i
dammande trav på byvägarna sunnan om det svenska landamäret? Hästarna
voro inga folkungahästar utan sönderhuggna av sporren, oryktade, magra,
med leriga ben, hängande huvud och uppbundna svansar. Livkarlarna, som
skakade i sadeln, voro bättre fotgängare än ryttare och håret var avnött
på deras björnskinn.
Främst red Valdemar på en brunröd bondhäst. Det hade varit strid och
flykt med förlorade borgar och landskap allt sedan slaget vid Hova. Han
mindes, hur vinterkallt dagarna hade lyst in genom de spetsbågiga
portarna på Ragnildsholm, borgen med samma namn som hans följeslagerska
då. Han kom ihåg, hur Ragnild, den forna hovtärnan, stred bredvid honom
i karlkläder och fick handen avhuggen. Han tänkte också på Katarina av
Gützkow, den saktmodiga omhulderskan, som red bredvid honom i släta,
ofärgade tyger, men till sist dukade under för vedermödorna och gömde
sig i ett kloster. Och han kunde ännu få färg i kinderna, när han hörde
för sitt öra Erik Klippings vreda ord över att Magnus icke lönade den
danska hjälpen. Då fladdrade Danebrog utanför Axevall, då ramlade
murarna vid Ettak, och då brann det i Wäxjö. Men alltid behöll Magnus
segern och gjorde fienderna till bundsförvanter. Och nu red hans broder
på vägarna som en fredlös utan hus och hem. Men inga sorger kunde stanna
hos honom. Han behövde bara se solen lysa och höra ett par drag över
fidlorna, och allt var glömt.
Lantfolket firade som bäst Helgalekamens fest, och hostian bars kring
åkrarna i ett kar av kristall, omgivet av guldbelagda strålar. Skuggor
av lätta moln ilade oupphörligt över vägen, och färgkullor och skärvit
åkervinda blommade på dikesrenarna mellan maskrosornas dunbollar. Längre
bort bakom klipporna trängde sig den odlade jorden in i en dalgång, som
vette mot havet. Där låg en liten borg omgiven av trädgårdar och hus.
Valdemar höll in hästen mitt framför festskaran och böjde sig åt sidan
och kysste efter strålarna på monstransen.
--En uppriktig kyss vanhelgar inte solguldet, sade han, fast jag är
nedsölad av blod och damm. Vägstrykarkungen hinner knappt två händerna i
en bäck, innan hans forna undersåtar äro efter honom med klubbor och
spjut. Men varför maka ni er så bestört baklänges? Där stiger en i diket
av förfäran och där en annan i sin åker. Snart kan jag inte tömma en
oskyldig bägare vatten, utan att man korsar sig av fasa. Fly inte genast
efter liarna och bågarna. Jag har en fråga till er. Lever hon?
Han pekade mot borgen vid havet.
--Nyss levde hon ännu, svarade en av bondkvinnorna.
Valdemar red då till borgporten och lämnade hästen åt Algotssönerna.
En gammal rödkindad man, som halvt såg ut som en fångvaktare, stod på
trappan med sin halvtömda kanna.
--Varifrån kommer du? frågade han. Vad heter din gård och vem är du?
--Jag kommer från alla väderstreck. Mina gårdar heta grus och aska, och
själv är jag ingenting annat än en broder till svenskarnas konung.
--Då är du väntad, svarade mannen. Styrk dig med några droppar, kung
Fredlös, men stanna inte länge. Jag vill inte se fläckar här på trappan
av folkungablod. Det är ett ohyggligt blod, och jag vill kunna gå
omkring i borgen mitt i mörka natten utan rädsla.
Han tog tillbaka kannan ur Valdemars händer, satte den på trappsteget
och visade honom upp till en ekdörr.
Ett par nunnor öppnade den och bådo honom att gå tyst och på den stora
mittplankan, som knarrade minst. Jutta låg avtärd och blek i bädden med
håret utkammat över axlarna. Valv och väggar badade i solsken, men ena
sängluckan skuggade henne, och ännu tindrade samma skärpa i hennes
blick, som hade hon sett tvärs igenom murarna mot något oändligt
avlägset.
Valdemar lyfte svärdet ur bältet och ställde det varsamt vid dörren. Det
hade glidit upp ett stycke ur skidan, och det syntes, att det var
sönderhugget utefter ena kanten.
--Vem skulle förr ha kunnat drömma, att detta är kung Valdemars svärd!
sade hon med en darrning över pannan och ryckte tillbaka tankarna från
deras långa färd. Jag kände igen din röst redan i trappan. Du fick då
min hälsning? Jag var inte viss, att du skulle komma.
Han satte sig på pallen bredvid sängen och sköt på luckan, så att han
bättre skulle se henne.
--Alltsedan du hälsade mig, att du kände ditt slut vara så nära, har jag
ridit genom natt och dag. Nå, det är ju mitt yrke nu.
--Du talade bittert sist.
--Jag talade som en förtvivlad människa. Men jag har ärvt en smula av
den yra, som satt i bjälbojarlens blod. Ack, jungfru Lindelöv! Kung
Valdemar var svag och styrde landet illa. Snart duger han väl knappast
att skaffa litet foder åt sina magra hästar. Men i en sak är han lik sin
far. Han kan inte sörja.
--Och din broder har tagit sig drottning. Han valde ju först en annan.
--Det gjorde han. Men sedan fann han klokare att äkta Helvig från
Holstein, för att få bättre hand med danskarna.
Juttas tunna fingrar lekte med några väpplingar, som hon hade framför
sig på täcket.
--Han övergav en kvinna för ett rike. Och du! Är han henne trogen?
--Och det frågar du om Magnus! Han bedrar inte sin drottning, han bedrar
bara män.
--Månne det ännu är så, Valdemar? Jag hör bara ros över hans visdom och
riddardygder. Förtjänar han det?
--Jag fruktar det nästan.
Han drog om sig den dammiga manteln för att icke brynjan skulle klinga
mot pallen.
Klockringning förkunnade, att hostian åter bars in i byn. En doft av hö
och blommor slog in genom vindögat, och havet rullade med jämna slag mot
sandstranden. Rasslet i musslorna och stenarna, när vattnet sjönk
tillbaka, lät som långa djupa andedrag från en sovande, och Jutta slöt
ögonen. Hon såg redan sin egen livsvandring på ett sådant avstånd, att
det, som hade överskuggat vägen som jätteträd, nu icke var annat än små
obetydliga buskar.
Hon makade handen småningom över täcket, ända till dess den låg i hans.
Den blyghet och förlägenhet, som hade funnits mellan honom och henne,
var alldeles borta.
--Hon längtar, sade nunnorna och knäböjde vid den tomma spisen.
--Ja, jag längtar, eftersade hon med klar fast ändå tynande röst, men
inte till harpbruset i folkungasalen utan till den outsägliga glädjen
att få dö.
--Och din son? frågade han sakta.
Hon lyfte litet på huvudet, och ögat sammandrog sig igen för att kunna
se långt bort utanför jordens och dagarnas gräns.
--De togo honom ifrån mig, svarade hon, men det fanns något, som de inte
kunde taga, något, som jag gömde som en sällsynt klenod. Vad två
människor giva varann av gott hjärta är kanske till sist det enda lilla
sandkorn, som blir kvar, där vågorna gingo som berg. Vet du, varför jag
bad dig att komma, Valdemar? Det var för att få tacka dig för den första
resdagen i det vackra vintervädret och för att det, också mitt under vår
osaliga kärlek, alltid mellan oss rådde en sådan god vänskap. Det föll
aldrig ett riktigt hårt ord mellan oss. Det är därför, jag vill tacka
dig. Det är en väns tack till en vän.
--Är det då kärlekens sista och bästa ord? mumlade han och kastade sig
ned över täcket med hennes händer mot sitt ansikte.
Ett växande buller närmade sig under tiden och det glimtade till i
taket. Det var skenet från liarna och yxorna, som byfolket hade hämtat.
Den äldsta nunnan steg upp och drog Valdemar sakta i manteln.
--Du skall inte stanna längre, viskade hon, då han hade följt henne ut i
trappan. Det sista och största har du redan fått. Jag hör, att folket är
i rörelse. Du är en hatad syndare, och du skall inte samla harm och
hämnderop kring det tysta sjukrummet.
Han gick då ned till sitt följe, och snart var han åter på vägen, som
förde upp mot de svenska bygderna. Han brukade annars mitt i den
vildaste flykt ibland stanna sin häst för att skratta åt livkarlarnas
oviga ritt, men i dag lyssnade han icke ens till Karl Algotssons
kärleksvisor. De stilla avskedsorden fortsatte att ringa bakom honom ur
fjärran som en liten spröd fridsklocka från en ensittares kapell i
vildmarken.
Han red upp på en höjd och höll stilla. Där satt han och stirrade på
borgen, som ännu var synlig på andra sidan havsviken som en svart sten.
Några veckor därefter bars en kista genom bygatorna till hamnen. Ett
skepp låg just färdigt att avsegla till Själland. Det var tidigt på
morgonen, och de små stugorna lågo ännu i sömn med bom för dörr och
lucka för vindöga.
Kistan var höljd av ett svart täcke, skrifvet med ett vitt kors. Framför
gingo några sjungande fattigbarn och två präster med sina lutande och
utblåsta ljus.


19.

Det var i Vreta klosterhärbärge. Svennen, som kom in med fatet, ropade
medan han gick utefter bordet:
--Musköl... nya kakulägen vid var tallrik... Det är östgötarnas lagman,
hövdingen på det förpantade Lödöse, vår vördade konung Magnus' mest
betrodde storman, riddaren av hans råd, välbördige herr Svantepolk
Knutsson, som är värd för den här omgången!
Där var alltid överfullt av besökande, som hade döttrar eller systrar
under nunnornas ris. Abbedissans påbud, att allt skulle vara tyst efter
nattsången och att sista ljuset skulle släckas, när sängklockan ringde,
blev illa åtlytt. De mäktiga herrarna hade med sig egen kost, som
anrättades i stekarhuset, och var och en bjöd alla de andra på en rätt.
Därigenom blev det ofta aderton eller tjugu rätter, och sovlådorna fingo
stå tomma.
Eftersom herr Svantepolk hade gjort bot i sju dagar med att sopa
nunnornas stall, satte han sig nederst vid dörren, ty badstugan var låst
för kvällen och han var barfota och klädd i en smutsig tröja.
Utanför rådde djup dimma. Ingenting annat syntes än dörren till
härbärget och dörren till stekarhuset, som lyste mot varann som två
brinnande gap.
Just när svennerna buro in kannorna hördes ett häftigt oväsen. Det lät
som en marknad, ty somliga röster skrattade och somliga sjöngo, och
trumpeter och pipor gnisslade. Hovar snubblade mot tröskeln, och några
män kommo inridande i själva salen. De lågo framstupa över sina
utmärglade bondhästar och skrapade ändå ryggen mot överbjälken i dörren.
Den förstes fagerröda mantel var nära att rivas i stycken, den andra
fick stålhuvan på nacken, men den tredje blev förlägen och steg av mitt
i dörren.
Det var Valdemar och de båda Algotssönerna.
Valdemar hälsade vänligt och soligt på alla, fast de voro hans fiender.
Karl Algotsson brydde sig icke ens med att skjuta stålhuvan till rätta.
Men Folke satte sig på tröskeln och tvinnade sina ljusa skägglockar.
--Än lever Valdemar! ropade Karl Algotsson och ryckte till sig en
tennkanna. Än är hans tid inte förbi. Finns det här några unga, som
älska, några modiga, som trotsa, några förtappade, som äro med om att
vässa en mordpil åt lagmannakungen på Visingsö, ämbetsmannakungen? God
kväll, Svantepolk! Vill du vara med om en sista valdemarsbragd?
--Unga, som älska, finns det alltid, svarade herr Svantepolk, fast de
inte äro sådana som den ryttaren där.
Han drog handen ur sin illaluktande tröja och pekade mot Valdemar.
--Nej, tro inte att jag tänkte på ett handslag. Mitt handslag är för
riddare. Men så länge den här rätten bjuds omkring, är jag värd i salen
och vem som helst min gäst. Konungens broder må sitta ned överst vid
bordsändan. Och till dig, unga Folke, som stannar så blygt och höviskt
på tröskeln, säger jag, att jag gott förstår, varför ni kommit. Eller
tror du, att jag inte anar det? Ryktet har berättat dig, att jag i
morgon ämnar föra min dotter till den förnäma danska man, som jag utsett
åt henne. Jag förstår, att du en sista gång vill inandas samma luft som
hon och veta dig i hennes närhet. Ack, hur ljuv och stor är inte
kärleken! Vore min botgörartröja inte oren, skulle jag gärna trycka dig
till bröstet. Vet du, varför jag så ofta gör bot? Det är, när jag
märker, att jag någon tid har tänkt alltför litet på den kvinna, för
vars skull jag i min ungdom red på äventyr.
--Har du talat med Ingrid? vågade Folke kasta fram och bleknade över
sitt mod.
--Ja, min son. Nyss mellan nonan och aftonsången, innan systrarna gingo
att förhärliga änglaskarornas jubel över Guds moder, fick jag träffa
Ingrid vid talporten. Jag befallde henne att göra sig redo. Gömd i
härbärget skall du i morgon på avstånd få se en skymt av henne, när hon
rider bort till sin blivande husbonde. Sedan skall hon bo i ditt hjärta,
och du skall spänna kärlekens dagglittrande spindelvävar över ingången,
så att världen inte kan se dit in.
Folke stirrade förskräckt på honom och trädde fingrarna genom skägget
som för att slita det från hakan. Men brodern viskade till Valdemar,
medan han hjälpte honom från hästryggen:
--För dig gäller det nu att få herr Svantepolks värdskap att räcka så
länge som möjligt. För mig? Jag måste under tiden hjälpa min broder. Ses
vi aldrig mer, så ha vi åtminstone glada minnen att tänka på, herre.
Han tog Folke med sig och ledde ut hästarna. Valdemar satte sig överst
vid bordsändan och tog för sig med en hungrigs matlust och törst. Han
såg lika ung ut, fast rösten hade blivit litet hårdare, löjet litet
bittrare, och fast ena kinden hade ett långt ärr efter ett hugg. Därför
att han aldrig grämde sig över något, samlades inga ofriska vätskor i
hans ådror. Men manteln var urblekt på axlarna och trasig i kanterna.
--Häll i åt konungens broder, rött vin eller blankt, allt efter tycke,
befallde herr Svantepolk svennerna.
Så fort Valdemar hade tömt en kanna, begärde han en ny. Under tiden
började han tala med riddarna, som drogo sig litet åt sidan från honom.
--Döden har gått fram bland fränder och fiender, sade han. Gamle Fulco,
som krönte Magnus, och min broder Erik, som räckte honom
kröningssvärdet, vad fingo de för sin iver! Båda äro döda. Och Erik
Klipping, som än var mot mig och än med, fick mordstöten i Finderups
lada. Min drottning är död, och död är också... hon, jungfrun, som jag
följde till landamäret i det vackra vintervädret. Snart blir det visst
bara jag, som lever kvar och färdas kring nästan som en skogsridare.
--Hur vågade du dig ända hit? frågade herr Svantepolk med en glimt av
hemlig beundran. Vet du då inte, att Magnus, vår store konung Magnus,
har skickat ut ryttare för att taga dig?
--Jag vet det. Jag vet också, att han byggt ett nytt kor på
klosterkyrkan och att han är på väg hit för att inviga det. Var bygger
inte han på en kyrka? Men här är ett fridlyst ställe.
--Inte för Magnus, när han skipar ordning.
--Jag litar på ditt riddarsvärd, hånade Valdemar skrattande och letade
fram ett par tärningar för att draga ut på tiden. Men han hade ingenting
annat att spela om än guldnaglarna på sitt bälte, som han slet loss en
efter en. Slutligen lade han upp själva bältet på bordet och spelade
bort också det. Riddarna sutto med rynkade pannor, men de kunde icke
hjälpa, att deras groll småningom började tina. Det kändes ändå glatt
att sitta som i gamla dagar. Det gick slutligen hett till, och de stötte
ihop bägarna och drucko bjälbojarlens minne.
De äldsta sjönko nickande ihop mot bordskanten, och sömnen började också
att överväldiga Valdemar. Han sträckte lugnt ut sig på halmen i sovlådan
bakom bänken.
--I morgon få vi se till, att vi bli riktigt goda vänner och... Han
somnade utan att fullfölja meningen.
När han begynte andas djupt och jämnt, så att alla hörde, att han sov,
reste de sig, men tyst och försiktigt. De ställde sig i en ring omkring
honom.
--Nattdrycken är bottentömd och ditt värdskap är slut, herr Svantepolk,
viskade de och pekade och stötte med tummarna över den sovande som med
knivar. Vi äro alla Magnus trogna, och han skall tacka och belöna oss.
--Har han svärdet hos sig?
--Under den sidan, som han ligger på, svarade de. Vi få hämta hit
snören, så att händerna fort bli bundna. Det går lätt. Han håller dem på
bröstet.
Därvid märkte de, att han var utan fingerringar och att mantelfodret var
lappat och stoppat.
Då kom det ett ljust lugn över herr Svantepolks många vissna rynkor och
skrynklor, en blid, men fast manlighet.
--Den, som sover, är under en riddares skydd, sade han. Nu är han inte
bara min gäst, utan också er. Inte ett hår får krökas på hans huvud.
De veko åt sidan för den vördnadsbjudande makten i den lilla vitlockiga
riddarens ord, vana att småle åt honom utan elakhet och att böja sig med
den uppriktigaste aktning och fruktan.
--Magnus ser klokt på människor. Det visade han, när han gjorde en så
omutlig riddare som du till sin högra hand, svarade de, och några av dem
kastade sig i sovlådorna. De andra satte sig med herr Svantepolk, och
nya kannor togos in.
Utanför på vallen stod salernet på fyra höga stolpar. Innan männen
gingo till sängs brukade de gå dit i olika lag, fem i vart, och sutto
där sedan och pratade och sjöngo och dundrade med hälarna. När nu det
sista laget gick dit och de andra hade lagt sig, var herr Svantepolk
med. Men knappt hade de hunnit in i salernet, så smögo sig Algotssönerna
fram ur dimman och hade med sig hela Valdemars följe.
Ljudlöst lindade de starka rep både över taket och framför dörren och om
sidorna. De fäste dem med stadiga knutar, ända till dess hela byggnaden
var insnodd i ett nät. Därefter sköto de in en väldig timmerkälke under
golvet och snodde också fast några av repen om kälken.
Den var förspänd med tre av deras hästar. Riddarna innanför voro för
högljudda och bullersamma att höra något, och först när hästarna började
draga, anade de oråd och sprungo upp. De försökte att trycka ut dörren
och lyfta av taket, men överallt höllo repen emot, friska och sega. De
tumlade kull om varann för stötarna och herr Svantepolk dunkade i golvet
och ropade:
--Hade jag bara mitt svärd! Vid linnet på min hatt, vid min ära...
Men Karl Algotsson manade på hästarna, så att det gick med god fart, och
svarade andfådd:
--Knut av Revals son, de danska Valdemarernas oäkta ättling, du fader
för vårt ridderskap! Här kuskar jag landets finaste adel.
För att riktigt höras, sprang han upp på bakmeden och sträckte sig till
en glänta mellan stockarna.
--Nu skall du känna gadden i ditt ätteblod. Men sitt du vackert kvar på
hisken! Nu skall du bli i släkt med de oansenliga Algotssönerna. Din
dotter är ju kanske inte längre så ung och skön, men jag är trött på
allt ditt lösläte. Och nu skall du dela med oss. För pto och hopp, mitt
trespann! I natt rövar jag Ingrid Svantepolksdotter åt min broder!
När han hade hunnit utom hörhåll från klostret, stannade han så nära
kanten av en ström, att släden skulle glida utför, om riddarna icke
höllo sig stilla. Sedan spände han från hästarna och letade sig tillbaka
genom den täta dimman.
--De farligaste äro nu ur vägen, och de andra sova, sade han till
brodern. Om du tar mod till dig och i det minsta lyder mina
bestämmelser, lovar jag och svär, att innan hanen spelar, skall du ha
Ingrid framför dig på sadeln.
Så fort han sedan hade utdelat sina befallningar, höljde han Folke i ett
svepe och lät två män bära honom på en stege till klosterporten. Det
tövade en stund, innan väkterskan öppnade. Då hon fick se, att det var
en förolyckad, blev hon hon villrådig. Till sist knäppte hon ett par
slag i den lilla klockan, som hängde vid muren, och abbedissan infann
sig yrvaken och missnöjd.
--Fromma moder, började Karl Algotsson. Det har gått alltför glatt till
i härbärget.
--Ingen aktar på mina förordningar. Därför kommer också straffet.
Karl Algotsson skyndade sig att läsa tre aven. Då måste också
abbedissan bekväma sig att göra detsamma, fast hon var mäkta ond.
--Du säger alldeles sant, stränga moder. Men det var min egen
älsklingsbroder, kanske den oskyldigaste, som fick sota för oss alla.
Han halkade ute i slagsmålet och dimman och bröt nacken. Bed för hans
själ.
Abbedissan mjuknade en smula och måste åter läsa tre aven.
--Och nu bönfalla vi dig, vår goda moder, att få sätta in hans lekamen i
likboden intill morgonen och att den hedersamt måtte få två ärliga
ljus... ett på den högra sidan och ett på den vänstra... och att ett par
systrar bli tillsagda att vaka vid båren.
--En så rimlig begäran har jag fått villfara förr, svarade hon. Det är
helt enkelt en systerlig plikt.
--Det är en tröst i min sorg att höra dig tala så moderligt, abbedissa.
Och jag har ännu en sak att bedja dig om, inte för min räkning, men för
den vördade herr Svantepolks. Du vet, hur högt han aktar en oskyldig
kärlek. Säkert vet du också, att hans dotter Ingrid och min salig broder
alltid varit i vänskap med varann... ja, på höviskt avstånd! Nu låter
herr Svantepolk ödmjukligen hälsa dig, att det säkert skulle vara till
stort själagagn för hans dotter, om hon den sista natten i klostret
finge vaka vid båren under allvarliga betraktelser över alltings
förgänglighet.
--Så skall det ske, svarade abbedissan bestämt. Herr Svantepolk är en
god och vis människa.
Den döde blev nu inburen i den mörka och hemska likboden, som befann sig
nära innanför porten. Han skalv på den hårda stegen av köld och rädsla,
medan de båda männen ställde den ifrån sig på två bockar. Och han
tänkte:--Kära jungfru, endast för din skull kan jag genomgå en sådan
plåga.
Karl Algotsson och bärarna fingo genast begiva sig ut igen. Det blev
noga låst efter dem, och portväkterskan trädde nyckelringen på armen.
När Ingrid kom ned alldeles förgråten, hade hon med sig en mycket gammal
nunna, som åtnjöt abbedissans fulla förtroende. De satte de båda ljusen
på sidorna om stegen och knäböjde. Ingrid ville lyfta på höljet, men den
gamla nunnan sade till henne:
--Ingrid, abbedissan förbjöd dig att röra vid honom eller se på honom.
Därmed slöt den gamla ögonen och började tumma på radbandet.
Träpinnarna gjorde ont i ryggen, och han darrade, då han hörde, att
Ingrid stod så nära.
--Men syster... han rörde sig! stammade hon.
--Blunda och bed att förskonas från anfäktelser.
Ingrid hade vuxit upp till en högbröstad och kraftig kvinna. De bruna
ögonens glättighet skymtade fram mitt genom tårarna, men hade blivit
fastare och klarare. Hur väl mindes hon icke leken på tunet vid Bjälbo,
när hon icke kunde motstå att räcka Folke handen, just därför, att han
med sin skygghet var så olik henne själv och de andra. Den
handtryckningen var det enda. Och ändå nitade den en kedja mellan dem,
som åren icke förmått slita. De långa åren! Nej, de hade ilat. Var
fredag hade hon gisslat sig i kapellet, vänd mot öster. Hon hade ätit
bjugg kokt med vatten och slagit åder på armen tre gånger vart år och
sett det hetsiga sverkerska möderneblodet spruta i träfatet. Och var
timme hade haft sitt verk, fast hon ju icke hade något rätt sinne för
sygärning och läsning utan helst skulle ha levat i karlkläder, skjutit
med båge och anfört härar. Allt detta sade hon sig vid båren. Varför
hade också Folke varit en sådan svag man och aldrig bänt i klosterporten
med ett svärd? Men då hade det icke varit han.
Hon var så upptagen av sin sorg och sina betraktelser, att hon knappt
gav akt på portväkterskan, som ännu stod kvar. Det var en mycket nyfiken
liten rund kvinna. Slutligen kunde denna icke motstå att lyfta en smula
på höljet, men hon släppte det ännu fortare och föll med den slamrande
nyckelknippan avsvimmad raklång på marken.
Den gamla nunnan på andra sidan båren sprang ut, oupphörligt åkallande
helgonen. Folke hade satt sig upp med sitt allra förlägnaste leende.
Ögonen stodo vidöppna och frågande.
--Ingrid, Ingrid, sade han, allt detta har jag utstått för att taga dig
ur klostret. Gläd dig. Jag är lika sund och levande som du.
Hon blev icke rädd, men icke heller glad genast utan misstrodde sina
egna sinnen. Hon försökte höra, om det icke knäppte och knakade, då han
flyttade benen från stegen och reste sig. Och hon forskade tveksamt i
hans ögon. Hon kände på honom för att övertyga sig, att han var varm.
Men när han då ville fatta om hennes hand, ryggade hon ovillkorligt
baklänges.
--Du måste följa mig nu genast, bad han förtvivlad. Min broder väntar
med hästarna.
Ännu visste hon icke, vad hon skulle svara eller tro. Hon drog
nyckelknippan från portväkterskans arm och pekade åt honom, att han
skulle gå framför henne genom det mörka portvalvet, ty hon var ännu icke
säker på sina sinnen och fruktade att ha honom bakom sig. Men när porten
gled upp och hon såg så många hästar och män, blev hon åter den modiga
Ingrid Svantepolksdotter.
--Jag trodde så visst, att jag drömde, sade hon och slungade
nyckelknippan med hela sin kraft i porten. Vakna, kära systrar! Nu rider
jag bort med min brudgum. Än leva Valdemar och hans vänner!
Dimman skingrades först i soluppgången. Alla hästar voro bortförda ur
stallet, och den stormande abbedissan måste skicka gångbud till Magnus.
På härbärgets tröskel satt herr Svantepolk, gulblek, med skymfad
riddarära. Åter hade det tempel, som han byggt åt kärleken, ramlat till
sand med alla sina himmelssträvande spiror och korsblommor. Hans huvud
darrade, och hans tjänare voro ivrigt sysselsatta med att två honom och
kläda honom i en anständig dräkt. De andra riddarna voro samlade omkring
honom. Ovanför dörren glimmade på timmergaveln klostrets märke: Den
heliga jungfrun med barnet och en höjd fackla.
Inne vid bordsändan i det halvmörka härbärget satt Valdemar helt lugnt
bakom tallrikar och mataskar och åt med god lust. Han hade icke en enda
kvar av sitt följe. I dimman och villervallan hade hans män, som trodde,
att han var med, förskräckta kastat sig på hästryggen och följt
klosterrövarna uppåt skogarna.
--God morgon, riddare och drottsvikare! ropade han ut till dem. Jag hör,
att i natt ha mina Algotssöner hedrat sig.
Riddarna stodo med dragna svärd.
--Konungens broder sover inte längre, ropade de om varann. Vi skola
hämnas dig, herr Svantepolk.
--Stick järnet i skidan, svarade herr Svantepolk och steg upp
färdigklädd. Om konungens broder hade sina män kvar... om han åtminstone
stode fullt rustad framför oss... Men en ensam man utan brynja! Han är
fortfarande gäst under vårt skydd.
De voro hungriga, men de makade ihop sig kring bordet på så stort
avstånd från Valdemar som möjligt.
--Varför äro ni inte glada som jag över att veta två människor lyckliga?
frågade han och såg upp. Inandas det härliga solskenet och låt hjärtat
hoppa av lust. Finns det inga harpare och flöjtare här i gården? Ärligt
sagt, riddare, ert sällskap blir tråkigt i längden.
Herr Svantepolk satt utan att röra vid maten.
--Du gjorde bättre att sörja din förlorade krona.
--Min krona är mitt ljusa hår, som varken grånar eller vitnar. Den bär
jag, antingen jag sover på silke eller halm. Hur mycket, som togs ifrån
mig, har jag alltid mig själv kvar.
--Våra svenner få hjälpa att passa upp honom, avbröt herr Svantepolk och
vände sig bort. Vi kunna inte göra annorlunda. Vi äro nödda därtill,
fast vi äro hans värsta fiender.
Kanna efter kanna blev inburen, och Valdemar talade oavbrutet och drack
för sina värdar. Han liknade dem vid olika fåglar eller blommor. Hans
oemotståndliga leende förtrollade dem småningom, utan att de märkte det.
Liksom kvällen förut flyttade de sig småningom närmre och närmre, och
åter kommo tärningarna fram. Han spelade bort sitt svärd och till sist
sin urfärgade mantel.
Dag efter dag hela veckan igenom satt han kvar på samma sätt i
härbärget. Utan att ha något att betala med, lät han passa upp sig av
sina fiender, som satte fram för honom sina bästa anrättningar.
Ibland glömde de sig, tryckte till och med hans hand och tävlade om att