Folkungaträdet - 02

Total number of words is 5024
Total number of unique words is 1617
26.8 of words are in the 2000 most common words
36.8 of words are in the 5000 most common words
41.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
stridsguden Ti, fortlevde därför en gammal lag. Det hette där, att den,
som tog annans gods med kraft, skulle få behålla det; den, som stal,
skulle återbära hälften, men den, som tiggde, skulle mista livet. Andan
i den lagen rådde också bland de bofasta bönderna, men det fanns gott om
oroliga sinnen. De lockades av allt nytt och särskilt av ryktet om Folke
Filbyters rikedomar. Nästan genast fick han därför fullt upp med folk.
Några blevo bodsätar eller stubbekarlar, men de flesta togos till
gåvoträlar, och om nätterna vankade en talrik vakt kring eldarna på
sveden.
Folketunas väldiga stuga stod snart under ås, sammanokad av friskt
ektimmer och tätad med ännu grönskande mossa. Starka smällar hördes i
väggarna, när virket började torka i sommarsolen. Där funnos inga
högsätesstolpar eller lucksängar, inga fällar eller hyenden. Husbonden
kände sig nöjd med en långbänk vid härden och en halmkärve på det
tilltrampade golvet. Det första, som han skaffade sig, var varken
väggbonader eller prydliga skålar utan tolv vita höns med en röd hane.
Sedan köpte han getter och får. Åt alla dessa flaxande eller trampande
djur uppsatte han en avbalkning i hörnet, så att de fritt kunde gå ut
och in genom stugan. Dörren till förstugan vid gaveln stod nästan
beständigt halvöppen. Den var så låg, att den inträdande måste buga. Och
var det en fiende, väntade honom banehugget från den masurklubba, som
alltid låg på bänken.
Småningom fyllde han också bodar och fållor med brandig boskap och små
lurviga hästar. Ingen satte heller en mjölkstäva till munnen med en så
skinande hälsa och belåtenhet som han. Kinderna voro rundare än på en
husfreyja, som har vanan att alltför länge dröja bland sina bunkar.
Rösten var djup och mörk som en jättes, och hans händer sågo ut att
kunna bräcka upp käftarna på en slagbjörn. Var morgon, när den röda
hanen gol på avbalkningen, reste sig Folketunas husbonde utsövd ur
halmen. Hans första steg gällde varggropen, men som den alltid befanns
tom, gick han sedan till trälarna på åkern. Storplogen höll han i en
sådan heder, att ingen träl någonsin fick sätta den i jorden eller hålla
om styret. Han mjölkade själv sina kor och ryktade sina oxar och hästar,
och han förde med sig en lukt av herde, då han kom tillbaka i salen.
Han var aldrig hård mot sina trälar, ty de voro som hår på hans egen
hjässa och hud på hans egen arm. Det var tvärtom hans stolthet att kläda
och föda dem väl. Fast de knappt kunnat hitta en bättre husbonde, skulle
de dock gärna ha förlåtit honom, om han slagit och svält dem, bara han
hållit sig högre och förnämligare, så att avståndet mellan honom och dem
blivit större. De önskade, att han skulle ha hängt bjällror på hästarna,
blådragit stugan med dyrbara bonader och brett en vit duk på det bord,
som de icke själva fingo sitta vid. Därmed hade det kommit mer glans och
anseende över gården. När nu en främmande steg in, började han sin
hälsning med att dra på munnen åt husets herre och åt all hans
tarvlighet mitt i rikedomen. Detta förgrymmade till den grad trälarna,
att de ofta blevo buttra och ovilliga. Men då höll han bondeträta och
blev seg som bast och omöjlig att flytta som en sten.
Vägfärdande köpmän kommo ibland med halländskt salt, som hade blivit
dyrt under de oroliga tiderna. Hände det, att de klövjade genom skogarna
med ännu större dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och lät plundra
dem. På det sättet växte beständigt hans rikedom. De ihjälslagna blevo
sänkta i ett kärr, som han sedan aldrig själv tordes rida förbi annat än
i stort följe och vid full dager. Både Tor och Frey och Oden och Kristus
hädade han av hjärtans lust och trodde på ingendera. En torsvigg, som
hittades i åkern, högg han ändå fast i dörrträt, för att den skulle
skydda mot eld. Och i smyg, så att ej trälarna skulle se det, lät han en
kristen man läsa över storplogen. Han trodde lika litet på mannen som på
torsviggen, men han ansåg, att i så allvarliga ting var en god bonde i
sin rätt att försöka alla medel. Varken regn eller snö kunde heller
avhålla honom från att på Tors dag tåga åstad med sitt husfolk för att
blota. Han begav sig då till något av de små skurdtempel, som byggda av
pålar och alldeles runda stodo under ekarna vid vägen med insjunkna
nävertak och mossiga beläten. Visade sig hotande järtecken i
offerdjurets inälvor, greps han av så vidskeplig ångest, att han hela
natten lät bränna facklor och utsätta vakter. Knappt tändes likväl den
första ljusningen på skyn ovan vindögat, innan han åter blev lika
stormodig och trygg för sju dygn.
Allt detta genomskådade trälarna och de försökte att ödmjukt lyda honom,
men de aktade honom icke.
En morgon, när han gick sin vanliga gång till varggropen, kastade han
spaden över axeln. Trälarna höllo på att skära gräs och han sade till
dem:
--Stort och ljuvligt är mitt Folketuna, fet och lucker är jorden, och
allt här är till nytta. Varggropen är det enda, som aldrig givit mig
något, varken en päls för vintern eller ett villebråd för spettet.
Därför tänker jag nu så, att det är lika gott att fylla den. Vad mena ni
om det, barn?
--Vi mena, svarade bryten, som var trälarnas förman, att det vore oklokt
arbete. På tom strand kan en vacker dag ligga den grannaste mussla.
Dejan, som var trälkvinnornas förestyre och bar nycklarna till skämman,
ville också säga något, men hon tvekade. Först då hon märkte, att han
enkom vände sig till henne, sade hon:
--Ända hit kan du själv se, att grankvistarna som äro lagda över
varggropen, blivit rubbade. I dag får du byte. Men jag säger dig,
husbonde, är det en grann mussla, så akta dig att den inte skär dig i
fingrarna.
Det hade han icke väntat, och varskodd av deras ord lyfte han spaden
till hugg som en yxa. De sista stegen gick han smygande.
Så snart han böjt sig över gropen och makat kvistarna åt sidan, lät han
åter spaden sjunka. Den trygga munterheten i hans själ susade upp som
jäsande vin, ända till dess hela ansiktet blev blodrött.
--Du hjulbente och kutige Asa-Tor! utbrast han. När hittade en bonde en
sådan fångst i sin varggrop!
En så lång stund stod han sedan orörlig och tyst, att trälarna varken
förr eller sedan hade sett honom försjunken i så djupa tankar. Det var
nu full sommar. Tunga humlor brummade i luften. Baldersbrå och Friggas
öga blommade på tunet, och på åkervallarna gulnade länge sedan kornet.
Borta på sjön vickade en fiskare sin ekstock, och den var ännu svart
efter elden, som hade urholkat den.
Trälarna kommo efter hand också fram till gropen och ställde sig i en
ring. Endast dejan, som förut hade kastat en blick mellan grankvistarna,
höll sig ett stycke bakom de andra. På botten i gropen satt en liten
späd finnmö och lyfte skrämt och bedjande sina händer. Fast hon ända upp
under kinderna var gömd i sin pösiga rävpäls, igenkände han henne
genast. Därom misstog han sig ej. Hon var en av dvärgdöttrarna, som
dansade i högen, fast hon då icke hade annat på sig än skinnsockorna och
de slängande länkarna av glaskulor. Länkarna voro nu hopvirade om halsen
och glimmade i rävhåret som regn. Ögonen, som då voro yra och liksom
fyllda med blod, brunno nu stilla och djupa som två bruna vildsjöar, men
de voro ändå desamma. En gång sedan dess hade han drömt om henne. Då i
drömmen hade hon suttit och brutit sönder glaskulorna som nötter, och ur
alla kröp det små svarta larver med horn.
--När jag ser rätt efter, sade han, upptäcker jag på ditt bälte en hel
rad av de mynt, som jag förlorade i snön. Du kan inte skylla mig för att
ha brådskat med att taga hämnd på er, dvärgar. Säg nu, hur har du kommit
hit?
--Ensam och vilse gick jag i nattmörkret, kvidde hon och smällde med
tungan och talade med tummarna på finnvis. Ingen hade öra när
vildmannens dotter ropade. Ingen hjälpte henne, när hon stupade genom
gillret, och hon var för liten att taga sig upp.
Dejan kom nu litet närmare.
--Hon är nog frid och väl danad, den lilla, men du skall inte höra på
henne, husbonde. När en av hennes folk ser en röd räv, kallar han den
vit, bara därför att en dvärg aldrig kan säga något sant. Var du säker,
att här är något försåt med i detta. Jag har hört mycket ont om
Jorgrimme och hans kula. Hade han ärligt i sinnet, komme han själv till
gårdsgrinden med sina döttrar och bad dig att köpa dem. Upptar du henne
bland husfolket, så kan därav komma mycket ont.
Han stötte fast spaden i marken och började tänka.--Tror ni då, frågade
han slutligen, att jag skall sitta ensam i alla mina dagar och inte ha
annan ögonfägnad än era sotiga huvud?
--Vad oss trälfolk angår, svarade hon, känner jag mer högättade odalmän
än du, som inte hållit sig för goda att sätta trälkvinnorna bredvid sig
på dynorna. Jag har varit i gårdar, där var trälinna hade en påse på
ryggen, och i var påse skrek det ett barn. Så brukar det gå till här
sunnanskogs.
--I min stuga får trälkvinnorna nöja sig med halmen.
--Vi menade också bara, att du skall låta henne sitta kvar i gropen, så
att ingen behöver röra vid henne. Vill hon taga sig upp, känner hon nog
runor, som hjälpa henne lika bra som någon stege. Och så menade vi, att
du borde tänka på att skaffa mer heder åt gården. Du är redan över din
medelålder, och en så rik bonde som du behöver väl bara åka till
närmaste granne för att göra ett gott brudköp.
Han vände henne ryggen och begynte gå utåt åkern. När trälarna sågo det,
följde de efter och togo vid igen med arbetet. Under tiden mumlade han:
--Jag har nog hört om de stormodiga bondedöttrarna, som draga sina
bröder med sig in på bänken och slå efter husbonden med nyckelknippan.
När det hade lidit om en stund och dagvarden blev framsatt, kom han
tillbaka till stugan. Han tänkte på dvärgdottern och mindes henne, som
han hade sett henne i drömmen och den gången hon dansade. Men på samma
gång tänkte han på något helt annat, som i grunden sysselsatte honom
vida mer, och det var att trälarna begynte tredskas och ville giva honom
råd. Det var då lönen för att han var en god husbonde, som lovat dem nya
vadmalskläder varannan höst. Därför teg han envist och blev återigen seg
som bast. Då han emellertid såg, att trälarna icke genast följde med in
utan togo spadarna med sig och i en grå flock linkade bort till
varggropen, ropade han på bryten.
--Vi tycka att det är bäst att skotta igen gropen, så får hon bli där,
sade bryten och hejdade ett ögonblick sin gång. Det enda är med allt
guldet och silvret, som hon har på bältet, men det kunna vi taga upp
sedan till nästa sommar och lämna dig då.
Folke Filbyter satte sig på bänken, där grötfatet redan stod och rykte.
Han tog skeden full och blåste på den, och genom dörren såg han hur
trälarna ställde sig kring gropen. De väntade på bryten, och när han
utan att göra sig någon brådska slutligen hade hunnit fram, rådgjorde de
en stund. De gingo än till den ena sidan, än till den andra och sågo ned
i gropen. Bryten tycktes vilja övertala dem att först giva sig en stunds
ro och icke låta maten kallna, ty han pekade mot stugan, men de voro
oroliga och otåliga.
--Vad ont har jag gjort er, efter ni vilja mig så illa? klagade
dvärginnan ur djupet. Spring till min far i skogen. Han skall giva er
mycket silver för mitt liv. Stenöga, Stenpanna, gud vid forsen,
Umasumbla, hjälp oss!
--Nu kan ingen stengud längre skydda dig, hånade bryten nästan
godmodigt. Men blunda och böj dig litet framåt, så går det fortare för
dig.
Trälarna plockade undan grankvistarna. Ryggarna, som redan voro krokiga
förut, böjdes ännu mer och förskinnen smällde. En sakta gråt var annars
det enda, som hördes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som
var ämnad åt vildmarkens vargar och rävar men ej åt hennes olyckliga
dotter.


4.

Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han för att dubbelt kunna
visa sin vilja och makt. Först när han hade ätit sig mätt, sköt han
ifrån sig fatet och gick till varggropen.
--Vi fylla gropen för vår egen skull, men ändå mer för din, husbonde,
sade bryten och makade på piskan i bältet. Du kommer att bli nöjd med
oss sedan efteråt.
Folke Filbyter gav honom icke något svar. När han böjde sig fram, såg
han, att hon ännu hade huvudet fritt och bart. Hon höll den ena handen
sträckt uppåt liksom för att i det sista räcka sig efter hjälp. Han grep
henne stadigt om armen och lyfte henne upp i solljuset. Hennes hud var
så het, att han kände, hur det sved inne i handen på honom. Utan att
släppa sitt tag, bar han henne med sig som en docka ända in i salen och
satte henne i halmen.
Därefter gick han bort i hörnet och öppnade kistan. Den hade många
hänglås och bommar och var dessutom kantad med fastlänkade gråstenar, så
att den skulle bli ännu tyngre och tarva många mäns kraft för att
flyttas ur stället. Det klingade och rasslade, när han rörde i kistan
bland smycken och silvertackor, och en stund letade han något och
tycktes tveksam. Så tog han upp en guldkedja och kastade den över
takbjälken mitt i salen, två steg från härden. Det var en kedja av fina
ringar och med många små och stora pärlor. Knäppet glänste på långt håll
med blåaktigt och stilla sken som en aftonstjärna.
--Vad heter du? frågade han.
--Jag heter Jorgrimmes dotter.
Han klappade henne på luvan.
--Sörj ej, du lilla dvärgmö, sade han, ty nu skall du stanna hos mig på
Folketuna och aldrig mer behöva skrapa ett rävskinn till kjorteltyg. Var
dag skall du betrakta denna guldkedja, när du går i dina sysslor. Den
skall vara det sista för dina bruna ögon, då du somnar, och det första,
när du vaknar. Och när jag blir nöjd med dig, skall du få hämta den
kedjan från bjälken och behålla den som din.
Då torkade dvärginnan bort sina tårar och begynte trivas i gården, så
att hon sedan nästan aldrig gick bort till de sina i skogen. Endast vid
klart stjärnväder smög hon sig ibland undan till sin syster för att
dansa och spå. Med svek eller fagert tal ställde hon det då alltid så,
att hon på återfärden hade med sig några av de mynt, som hade fallit ur
Folke Filbyters säck och som dvärgarna sedan plockat upp efter
snösmältningen. Gårdsfolket begynte därför småningom förlika sig med
henne, efter hon drog rikedom till huset och aldrig var oglad. Tunet
framför stugan var omgärdat med en skidgård, och slutligen hände det
ofta nog, att Jorgrimme och hans andra dotter smögo sig fram till
grinden. Där stodo de med luvorna ända innanför grindstolpen och bådo
att få låna en kittel eller byta till sig ett stycke vadmal mot något
fällt villebråd. Hon lade då ut det begärda i gräset och gick sedan in i
stugan med alla trälarna och slöt dörren. Dvärgarna skyndade sig att
verkställa utbytet och sprungo sedan till skogs. Men ibland, när Folke
Filbyter ville ha lustigt, stod han i vindögat och sköt efter dem med
pilar.
Nästa sommar födde hon honom en son. Då lyfte Folke Filbyter henne från
golvet och bar henne bort till guldkedjan, så att hon själv kunde lösa
den från bjälken. Sedan låg hon i halmen och lekte både med pilten och
smycket, och redan nästa dag stod hon vid härden igen och skötte
kitteln. Hennes plats var bland trälarna, ty hon bar varken nyckelknippa
eller kappa som en lagköpt odalkona. Hon gav ej heller gossen di utan
stack då och då litet djurmärg i hans mun och lät honom sedan ligga.
Gossen fick namnet Ingemund. Sedan födde hon Hallsten och på tredje
sommaren Ingevald.
Hon tog ofta barnen med sig i en påse på ryggen, när hon strövade i
skogarna. De lärde sig tidigt att med skidor under fötterna gå i kapp
vargen och slå av hans rygg med staven. När de blivit halvvuxna gingo de
in för fadern, där han satt på bänken. Han frågade då om de ville kasta
lott om sin arvsrätt till Folketuna eller gå till hirdgårds som andra
rika bondesöner. Det gjorde han endast för att pröva dem. Ingemund och
Hallsten visade honom, att de redan skäftat tre tolfter pilar var och
att de kunde slunga masurklubban tvärs igenom salen ända ut i gräset.
Ingevald, den yngste, var oraskare och hade ingen annan färdighet att
visa honom än att han var snartalig och kunde svara på vilken gåta som
helst.
--Välan, sade Folke Filbyter till sina söner. Du, Ingevald, som är yngst
och svagast, får stanna under mitt ris, så länge jag lever. Men sedan
ärver du också ensam hela Folketuna. Åt er båda andra skänker jag
däremot genast så mycket ur kistan, att ni kunna värva femtio män och
skaffa er själva goda brynjor och vapen. Mitt skepp Menglöd och två
andra skepp, som också voro mina, stå ännu på havsstranden vid sköldmöns
hög. Dem skola ni taga. De äro av ek och väl övertjällade, och ni skola
medföra verktyg och timmer för att sätta dem i stånd. Några råd för
livet kan jag inte giva er, ty jag är en fåkunnig man och har långt till
ord. Åt inga gudar kan jag anbefalla er, ty ni få se många olika, och
alla svika de er, när er egen arm sviker. Men sitter jag i högen, när ni
återvända, blygens att beträda den, om ni komma för att tigga.
Ingemund och Hallsten drogo nu i österviking, men Ingevald fick sitta
hemma hos trälarna. Han var moderns kelpilt. Hon klädde ut honom i
skrikande tyglappar efter dvärgfolkets tycke, men han följde trälarna i
arbetet och högg störar och repade vidjor som de andra. Om kvällen kröp
han in mellan dem, när de sutto kring härden och bundo bast eller
gjorde kardor, och han lärde sig att härma deras tungsinta och släpande
tal. En träl förblev han i alla sina tankar, ty han visste ingenting
annat om världen än vad trälarna visste.
Det var Folke Filbyters fröjd att hålla bröllop för sina trälar. Helst
ställde han det så, att han gifte ihop en ung träl med någon av de
fulaste och skrumpnaste gummorna. Nu hade han en trälkvinna, som han
kallade Tova Halmkär, därför att hon var gammal och utsliten och mest
låg bakom avbalkningen och suckade. En dag, när tiden blev honom lång,
gjorde han bröllop för henne och en ung träl, som hette Kalv. Bryten
manade in alla trälarna och ställde upp dem med viskor under armarna,
som det var bruk när de skulle leka bröllopsdans. Han var miskundsam mot
dem, när de arbetade, ty han var mån att likna sin husbonde; men när de
skulle leka, voro de så tröga, att han måste taga till piskan och snärta
efter deras långa hälar och platta fötter.
--Tova, Tova! ropade Folke Filbyter och log, så att det skymde för
ögonen. Tror du, att du får ligga kvar hos baggen i fårfållan, när du
skall i brudhalmen? In med dig vackert i leken. Nej, vänta litet, Tova!
Säg oss först, om det är sant, att du fordom i din ungdoms och dårskaps
dagar rövades från skepp till skepp för dina vita armars skull?
Hon strök sig över hårfästet med sina tjocka och krumpna fingrar och
stod alldeles förbryllad mitt i ringen. Det eggade husbonden ännu mer
till att fortsätta gycklet.--Du är för blyg att svara på sådant, Tova
lilla. Och du är rädd för brudgummens vrede. Han är så ung och hetsig,
brudgummen. Men säg oss då åtminstone, om det verkligen kan vara sant,
att du är dotter till en stor och mäktig hövding i Frisland?
--Honom minns jag inte, svarade hon långsamt och släpande. Men jag minns
en ung kvinna, som var min mor och som satt i det trånga borgfönstret
och plockade körsbär åt mig från trädtopparna.
--Trodde jag inte att det var sant! Du får en ädel brud, Kalv. Och hon
blir liggkär och stillsam. Smäll nu i med fötterna! Mana på dem en
smula, bryte! Stryk brudgummen om hälarna! Så skall det låta.
Ingevald höll sig gömd bland de bortersta och mest förlägna, som voro
omöjliga att få fram på golvet. Några voro så vana vid arbete, att de
leddes vid att stå och hänga med armarna. De begynte feja i vråarna och
hissa på kitteln, under det att de sågo på. Hönsen lupo kacklande
utefter väggarna, och stickor, barkbitar och halm yrde högt upp. I den
täta röken vände sig de dansande. Den knappa dagern föll då och då på
trumpna och hoptryckta ansikten, men försvann sedan åter igen lika
hastigt.
Dejan hade redan hällt upp honungsgröten och satt den på bänken framför
Folke Filbyter. Hon stod och torkade hornet för att gå till brygghuset
och hämta mungott. Sävligt och godmodigt banade sig då bryten en väg
mellan armbågarna. Genom att höja piskskaftet upp- och nedvänt gav han
trälarna ett tecken att hålla upp.
--Husbonde, sade han, det har kommit någon främmande oxe på ägorna, ty
våra oxar råma i fäboden.
--Du talar rätt, svarade Folke Filbyter och pekade mot dörren, där en
blåmålad vagn stannade.
Den var förspänd med en silkesglänsande och välryktad oxe. Tömmarna hade
tofsar. Oket var utskuret med rosor och löv i alla sommarens färger och
fullsatt med oräkneliga små pinglande klockor och bjällror. Mannen, som
steg ur och kastade tömmarna, hade benen ända till knät korsvis lindade
med band. Ett grått och ärevördigt skägg bredde sig över hela bröstet,
men hans klara och kloka ögon blevo först synliga, när han böjde sig ned
utanför den låga dörren och förundrad såg in i salen. Hönsflocken mötte
honom på tröskeln och vände flaxande och spridde sig återigen utefter
väggen i en lång och springande rad. Och trälarna stodo där med sina
viskor utan förstånd att gå ur vägen. Det dröjde tydligen också en
stund, innan han vande sig så pass vid röken, att han upptäckte Folke
Filbyter, som satt kvar på bänken med grötfatet mellan knäna.
--Ulv Ulvsson, grannen, hälsar gårdsbonden, begynte han. I stället för
att därvid hånle som andra främlingar alltid brukade på Folketuna,
rynkade han ögonbrynen och stannade fientligt flera steg från
bänken.--Törhända minns du, att det till stor del var av mig du köpte
din myckna jord. Sedan dess ha vi inte sett varann. Och nu skall jag
giva dig en lätt gåta att tyda, Folke Filbyter. Nämn mig den man, som
borde fruktas som en slagbjörn och hedras som en odalman, men som nu
alla se snett på med löje.
Folke Filbyter stötte fast skeden mitt i gröten.--Ingevald, Ingevald,
min son, sade han, kom hit och visa, att du är ordsnäll och har din mors
huvud! Din far förstår sig inte på gåtor. Tala nu inte släpande, som när
du sitter med trälarna. Kom fram utan försagdhet, Ingevald! Nämn mig den
man, som borde fruktas som en slagbjörn och hedras som en odalman, men
som nu alla se snett på med löje.
Ingevald strök sig bondblygt mot väggstolparna, men så tog han mod till
sig. Han hade kvicka bruna ögon och moderns gulaktiga ansikte.
Silverringar sutto i öronen. En mängd gula och röda lappar voro
fastsydda på kläderna, och mitt i sin förlägenhet kände han sig smickrad
och lycklig över att beskådas. Smal och trasgrann gick han fram ända
till härden och svarade djärvt:
--Det är Ulv Ulvsson, när han kommer obuden till bröllop just då
välfägnaden burits fram.
Ulv Ulvsson bet sig i läppen.
--En god gåta kan ha flera tydningar, sade han. Blir jag utskämd i ditt
hus, Folke Filbyter, så får jag tåla det. Själv kommer jag inte för att
visa dig någon ära. Svårt är det också ana, att här hålles bröllop. Jag
ser inga lövruskor i vråarna, inga blommor på golvet. Men nog snavar
jag i groparna över barkbitar och spånor. Takbjälkarna äro på
undersidan sotiga och svarta men ovanpå vitkalkade av hönsens spillning.
Och nog har jag hört att bröllopsstugan brukar blådragas med bonader,
men de halvfärska kalvhudar, som du här torkar på väggarna, sprida en
sådan lukt, att den genast botar både hunger och törst. Här sitter du
och tämjer trälar utan tanke för annat, och ändå är du storrik och kunde
gälla mest i hela häradet. Det var dig jag menade med min gåta, om jag
nu skall behöva säga dig det. Det finns inte en krämare, som inte
skrattar dig i synen, när han ser dig sitta och pusta över grötfatet.
Folke Filbyter stirrade på honom och kände hur öronen och huvudet
fylldes av hans ord, men han förstod dem icke. Det fanns hos honom en
bred fromhet på botten, fast ingen hade lärt honom att bruka gåvor, som
syntes honom själv så misstänkta. Det vållade honom en nästan blyg
förlägenhet, om de någon gång kommo till synes. Han förstod icke annat,
än att han var den bästa bland husbönder, men han hade ändå en
förnimmelse av, att Ulv Ulvsson i allt var hans överman--och han gladdes
icke åt att se honom.
Ulv Ulvsson stod kvar på avstånd.
--Varför kommer du aldrig till tings som andra odalbönder? frågade han.
Vi behöva män. Eller vet du inte, att när gamle konung Emund väl blev
satt i högen, kom hans jarl Stenkil till makten? När han sitter vid
vinterblotet i Uppsala, dricker han inte gudarnas minnen utan ser ned
på marken och viskar med sin kristna hird.
--Stenkil klipper inte mina får, svarade Folke Filbyter, och skor inte
mina hästar. Här på Folketuna råder jag och ej den usla jarlaätt, som
upprest sig och trotsar Uppsala gudahov. Har du ingenting viktigare att
förtälja, Ulv Ulvsson?
--Jag har.
--Säg det då fort, ty jag vet inte mycket, som jag fruktar.
--Nåväl, så skall du nu höra min nyhet. I går kom till vår bygd den
första tiggaren.
--Jag förstår dig inte, Ulv Ulvsson.
--I går kom för första gången en man, som vandrar kring och ber om
nådegåvor.
Folke Filbyter reste sig, rödflammig av harm.
--Det är stor skam att höra om sådant. Låna mig den löskekarlen. Jag
skall taga honom med mig ut på åkern och spänna honom för kroken. Har
han då en snål och dålig herre, som inte kläder och föder honom?
--Därom får du själv fråga honom, när han kommer, ifall du vill byta ord
med en, som tigger: Men kom ihåg: dräper någon utländsk präst, böte för
honom som för inländsk man. Det säger redan vår lag för att skona de
kristna. Han är på väg hit, och jag har åkt det fortaste jag kunde, så
att jag skulle hinna före honom och varsko dig. Du skall inte tro, att
jag gjorde det för din skull. Du lär inte stoppa många gåvor i hans
påse. Men jag vill ärligt säga dig, att i onda tider som nu få vi tänka
på att hålla ihop, vi två, fast ingen av oss likar den andra. Och ser
jag rätt, är det han, som redan närmar sig där ute på gräsvallen.
Alla vände de sig nu igen mot dörren. I solskenet kom en gammal man med
en knotig stav i den ena handen och en liten pung i den andra. Han bar
ett grovt rep om livet och var barfota och gick så fort och ivrigt, som
såge han en lång väg framför sig och fruktade var onödig vila. Så snart
han hade kommit fram mitt för salen, bredde han ut armarna vänligt och
utan stora åthävor och sade helt sakta:
--För Jesu Kristi sons skull, giv mig en allmosa. Jag heter Jakob. Har
ingen talat med er om den gamle Jakob? Det är inte för min skull jag
tigger utan för min gode herres skull. Ödmjukt tackar jag för det
minsta, men är du rik, bonde, så giv tiondet, och är du rättfärdig, så
skänk allt.
--Ingevald, min son! sade Folke Filbyter, och hans röst stockades av
växande vrede. Här är inte sed att giva utan att taga, ty marken är min.
Tag du pungen från den gamle. Giv honom sedan två slag med hans egen
käpp, det ena för hans egen skull, det andra för hans herres, efter han
kläder och föder honom så illa, att han behöver tigga.
Ingevald gick ut och ryckte till sig pungen. I den lågo några mynt och
fingerringar och ett stycke torrt bröd. Brödet lät han honom behålla,
men pungen knöt han fast vid sitt eget bälte. Sedan gav han honom med
glad lust det första slaget över ryggen, så hårt han förmådde. Men
redan när han skulle utdela det andra slaget, föll det lamare och
mjukare. Han kände sig rådvill, ty den gamle tog honom om halsen och
kysste honom på båda tinningarna.
--Jag tackar dig, mitt dyra barn, att du låter mig lida för min gode
herres skull, sade han. Och jag tackar och välsignar er alla, ty ingen
kan älska er mer innerligt än jag, kära, kära bröder. Jag hade tänkt att
få stanna något hos er och tala till er om min herre, men jag ser, att i
dag skulle ni inte höra mig. Jag får välja en bättre stund.
Därefter fortsatte han genast sin vandring med samma brådskande iver,
och hans ögon, som fuktats under smärtan, glänste så lyckliga som i den
största glädje.
--Det där är farligt folk! mumlade Ulv Ulvsson och slog ned ögonen och
strök genom skägget. Folke Filbyter förstod alltjämt ingenting utan
höjde bara ännu myndigare sin röst.
--Kom hit, Ingevald! Du gjorde din sak väl, och nu skall du ställa dig
framför Ulv Ulvsson, så att han får fästa dig med handslag. Var inte
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Folkungaträdet - 03
  • Parts
  • Folkungaträdet - 01
    Total number of words is 4868
    Total number of unique words is 1771
    24.0 of words are in the 2000 most common words
    32.3 of words are in the 5000 most common words
    37.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 02
    Total number of words is 5024
    Total number of unique words is 1617
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 03
    Total number of words is 4951
    Total number of unique words is 1594
    27.5 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 04
    Total number of words is 5033
    Total number of unique words is 1496
    31.1 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    41.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 05
    Total number of words is 4976
    Total number of unique words is 1546
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    36.6 of words are in the 5000 most common words
    40.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 06
    Total number of words is 5032
    Total number of unique words is 1557
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    37.5 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 07
    Total number of words is 5017
    Total number of unique words is 1580
    29.2 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    43.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 08
    Total number of words is 4880
    Total number of unique words is 1662
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    41.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 09
    Total number of words is 4944
    Total number of unique words is 1574
    27.4 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 10
    Total number of words is 4925
    Total number of unique words is 1620
    28.7 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 11
    Total number of words is 4828
    Total number of unique words is 1704
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    34.6 of words are in the 5000 most common words
    38.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 12
    Total number of words is 5043
    Total number of unique words is 1590
    27.8 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    42.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 13
    Total number of words is 5085
    Total number of unique words is 1561
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    35.9 of words are in the 5000 most common words
    40.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 14
    Total number of words is 4795
    Total number of unique words is 1775
    25.3 of words are in the 2000 most common words
    34.6 of words are in the 5000 most common words
    39.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 15
    Total number of words is 4858
    Total number of unique words is 1787
    25.9 of words are in the 2000 most common words
    34.5 of words are in the 5000 most common words
    39.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 16
    Total number of words is 4753
    Total number of unique words is 1662
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 17
    Total number of words is 4792
    Total number of unique words is 1652
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    37.5 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 18
    Total number of words is 4880
    Total number of unique words is 1621
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 19
    Total number of words is 4782
    Total number of unique words is 1639
    27.9 of words are in the 2000 most common words
    36.9 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 20
    Total number of words is 4890
    Total number of unique words is 1532
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 21
    Total number of words is 4786
    Total number of unique words is 1748
    26.0 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 22
    Total number of words is 4834
    Total number of unique words is 1674
    27.8 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 23
    Total number of words is 4753
    Total number of unique words is 1737
    25.5 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 24
    Total number of words is 4775
    Total number of unique words is 1745
    24.5 of words are in the 2000 most common words
    33.5 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 25
    Total number of words is 4752
    Total number of unique words is 1660
    27.8 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 26
    Total number of words is 4757
    Total number of unique words is 1718
    25.9 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    39.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folkungaträdet - 27
    Total number of words is 3560
    Total number of unique words is 1365
    27.8 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    41.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.