Folkungaträdet - 12

sina år. Skullen var tom, men vid den öppna gavelluckan låg ett helt
berg av hö, och där satte han sig, ty där var sol.
Olyckan hade under de sista åren mycket förändrat hans ansikte. Det
svällde av samma bondska bredd, men de känsligaste dragen hade blivit
tunnare och ädlare, och de röda och skrynkliga ögonlocken hängde liksom
förgråtna och vissna. Han blundade i solvärmen, och det yviga håret
bredde ut sig över axlar och rygg. Kittelhatten låg i hans knä, och med
det kullriga höet omkring sig såg han ut som en högbo, som en stund gått
ut ur sin grav för att tina sina lemmar i det vackra vintervädret.
Han undrade, om en så hög herre som jarlen verkligen på denna
bestörtningens dag skulle klättra uppför en stallstege för att få tala
med en obekant bonde. Det föreföll honom orimligt. Och ändå trodde han
det fullt och fast, men det kändes lugnt, att han icke kom genast. Det
gjorde ingenting, om han dröjde, bara han inte nu genast steg upp i sin
glans på den dammiga skullen.
--Det kom nyss liksom vattenbläddror för mina ögon, sade han, men ändå
stod jag inte alldeles så skumögd, som jag själv trodde. Något såg jag
ändå. Eller inbillar jag mig det bara? Varför är jag inte glad?
Tunga och säkra steg klampade nere i stallet, och den gamle fruktade
mannen började darra i lederna. Men det var endast trälar från
gudahovet, som kommo för att utvälja ännu en häst till offring. I
detsamma hördes en kärv röst, som ropade:
--Var är du, bonde?
Han förmådde icke att svara, och då han såg upp, stod jarlen redan på
stegen i golvluckan.
--Är det rädslan, som betar dig målet? frågade jarlen och gick raskt
fram till honom.
--Jag har glömt hur det känns att vara lugn, sade han långsamt. Vet du
vad det är att ligga vaken mitt i sömnen och tänka? Vet du vad det är
att rida från gård till gård och fråga, men aldrig få något svar? Jag
har lidit så mycket, att nu sviker mig glädjen, till och med när han
äntligen har rätt att komma.
--Jag begriper inte ett ord, gubbe, bara det, att du med en eller annan
bekännelse vill tigga min gunst.
--Den stund du föll med din herre, blev din nåd litet värd, tänker jag.
Jarlen gjorde en otålig åtbörd. Folke Filbyter såg stelt på hans hand,
men jarlen fortfor som han börjat.
--Jag skulle inte omakat mig med att gå hit, och det så brådstört, om
det inte vore min plikt mot min herre att på en så farlig dag akta på
det minsta. Ditt uppträdande nyss var gåtfullt och besynnerligt, och
förmodligen har du reda på någon hemlighet, som du finner klokt att
sälja. Låt vara, att jag inte längre har makt över dig för tillfället,
men tala ut fort! Är det fråga om någon sammangaddning mot mitt eller
konungens liv? Hur mycket begär du för en öppen bekännelse?
--Vad jag begär för min bekännelse! Ack, det kan varken mätas eller
vägas. Nu såg jag, nu såg jag utan blindhet. Nu läste jag i din hand...
Det rynkiga ansiktet ljusnade upp, och han lyfte sina skakande armar mot
jarlen, men de sjönko tillbaka över kittelhatten i knäet.
--Du är stark och stolt, men jag tror, att du behöver mig och skall bli
mig tacksam. Så mäktig är ingen, att han kan stå alldeles ensam. Vad jag
begär? Ingenting, som du inte kommer att giva av dig själv. Nu står du
på gungfly. Hörde du? Bönderna skymfade dig nyss som en vanbörding utan
far och fädernegård. Men jag läste i din egen hand om ditt förflutna.
Vad jag begär... Och det vill du veta?
--Då läste du om arbete och försakelse. Nu börjar jag förstå. Du vill
låtsas att vara spåkarl för att förtjäna litet på en rik man. Men mig
bedrar du inte. Dina kläder lukta mjölk. Och ändå är du ingen riktig
bonde. En sådan har kvinnor, som lappa hans kläder och kamma hans hår.
Du är nedfläckad och trasig och okammad och tovig. Jag lade märke till
dig, när jag stod och väntade på Inge. Folket skrattade åt dig och
skämdes över dig på tinget. Snarare är du väl då en herde, som råkat att
få fatt i någon gammal järnhuva, och med din enfald tror du, att den
skall vara stor nog att gömma dig.
--Vad jag begär? Kan du inte känna det där inne i ditt bröst, Folke? Jag
har aldrig tänkt på att fråga om ditt namn. Alla kalla de dig bara
jarlen och skynda sig sedan att förbanna dig. Heter du inte Folke?
Jarlen svarade med en axelryckning och vände sig halvt bortåt.
--Jag såg det stjärnuddiga födelsemärket i din hand, Folke, fortsatte
den gamle. På det känner jag igen dig. Hur många gånger har jag inte
kysst inne i den handen, då den var liten som mitt minsta finger.
--Nu får det vara nog! avbröt jarlen. Har du någon hemlighet att sälja,
eller vart vill du hän? Jag minns inte mycket från min barndom. Två
gamla präster gåvo mig ris; det är allt, som jag vet.
--Då minns jag längre än du. Jag är din döde fars far, Folke Jarl.
--Det vill jag kalla dristigt sagt. En vild skogskarl, som ligger i höet
på en stallskulle, lyfter upp armarna och säger: jag är far till
konungens högste tignarman! Vid den heliga jungfrun, vid allt av gud och
människor, förnuftigare kunde han bete sig, om han vore rädd om sitt
skinn!
--Du skall se, att mitt mod går längre. En avsatt konung har en avsatt
jarl, och nu behöver du hjälp av den gamle skogskarlen på höskullen.
Jarlens ansikte blodfärgades.
--Är det ditt fulla allvar, att jag skall sätta tro till ditt förryckta
påfund?
--Du var alltid som mitt eget barn, Folke, efter jag inga andra hade.
Din far dog och mina andra båda söner övergåvo mig och gingo i härnad.
Vi skola gå ut till bönderna, min son. De känna nog Folke Filbyter, om
de bli påminda. De känna nog den gamle mandråparen och rövaren. De hyste
honom, när han kom på vägarna med sin ömfotade träl bakom sig. De sutto
vid elden med honom och hörde honom sucka och jämra om sin sorg.
Jarlen gick häftigt ett par varv över den tomma skullen, vars plankor
dånade och skallrade. Till sist tvärstannade han, och han var knappt
längre igenkännlig, i sådant uppror var hans sinne.
--Detta är då, vad jag alltid fruktat och alltid gått och väntat på!
viskade han med lam och trött röst. En dag skulle någon lycksökare stiga
fram och göra sådana anspråk på mig som du, därför att jag ingenting vet
om min härkomst. Nej, nej, min gode man, vad du gör, tala inte om sådant
med bönderna.
--Skall jag inte lära dem att sluta med sitt skymfande? Skall jag inte
säga dem, att du har en far och att det är bonden på Folketuna? Vad
menar du? Eller tror du ännu inte på vad jag berättar dig? Finns det då
ingen ledtråd, som kan hjälpa dig? Har du aldrig ens hört talas om den
kristne predikaren, som stal bort dig?
--Predikaren?
--Ja, det var en av bröderna i Skara.
--Och honom såg du?
--Han hette Jakob.
--Jakob? Det låter som funnes det ibland ett stänk av sanning i ditt
förmätna påstående, bonde.
--Till sist fick jag honom i mitt våld, men han var bunden av en
tysthetsed. Hur mycket jag plågade honom, ville han ingenting yppa, och
då lät jag honom svälta ihjäl i en kedja vid väggen.
--För människornas storhets skull! Nu minns jag de skrivna orden, som
det berättades om under en dyster afton hos Ulv Ulvsson. Det var då min
första välgörare, som låg död i kalvkloven--för människornas storhets
skull.
Jarlen vände sig åt sidan, och de hårda dragen veknade för ett
ögonblick. Den gamle kände sig tryggare.
--Inser du nu, att jag sagt dig sanningen?
--Tala bara inte så högmält! Och kom ihåg, inte ett ord om saken till
andra, ifall du vill förtjäna min nåd.
Folke Filbyter böjde huvudet och plockade i höet omkring sig. Han drog
ihop strå vid strå till stora tappar, darrhänt och famlande, och släppte
dem åter i sär.
--Du är rädd om mitt liv, Folke, din fars liv. Du är rädd, att böndernas
vrede mot dig också skall bli mig till ofärd, helst om de börja tänka
på mitt förflutna. Fast jag haft gård, har jag ju halvt gällt för en
stigman. Mer skulle jag dock ha att frukta av din egen döpte konung. Men
nu sitter han som en lake i en mjärde. Han törs inte ens skicka ut
svennerna efter en skinka eller gås. Och när de bultade på porten, blev
den icke öppnad, och det var därför du var så snar att gå in till mig i
stallet. Först när det blev mörkt, vågar han kanske sig på flykten.
Hinner du inte då med, får du gå kvar som en herrelös häst. Då kan det
bli gott för dig att få följa mig hem och stanna under mitt låga tak, så
länge stormen varar.
--Det blir en kort stormby med solsken bakefter. Hör själv slaktdjurens
vrål där ute och döm, om det längre kan hjälpa oss. Blot-Sven är en
drömsjuk viking, som helst sitter i mjödbänk och lyss till harporna, och
där skall blixten träffa honom. Jag passar inte till herrelös häst, min
vän. För mig är det ett kval att inte arbeta, och jag skall inte vila
förrän jag hjälpt Inge till styret igen... och inte heller då. Hur
mycket vill du ha för att tiga med hela denna ledsamma saga?
--Nyss frågade du, vad jag begärde för att yppa den. Och det förstod du
inte utan att behöva fråga! Sonen förstod inte vad fadern i en sådan
stund begärde i gengäld. Jag hoppades på det enda, som jag ur djupet av
ett förkrossat sinne numer kan längta efter i livet. Och nu ber du mig
redan att tystna igen, ja, kanske såge du helst att jag toge tillbaka
vad jag sagt.
--Du talade nyss om en kristen predikare, svarade jarlen och försökte
att fästa en sträng blick på Folke Filbyter, men den blev i stället
brydd och skiftande. Jag minns en gammal renlevnadsman, som ibland kom
till mig hos prästerna i Skara och såg om mig, när jag var helt späd.
Han hette Jakob, och jag minns honom i kärlek. Det var en god människa
och han förmanade mig att aldrig forska efter min far utan tro och
arbeta.
--Varför dröjde han då inte hos dig?
--Han talade irrlärigt och till sist förbjödo prästerna honom alldeles
att undervisa mig. Sedan försvann han ur mitt liv, tyst och brådskande
som jag alltid sett honom komma. Jag växte upp och Inge blev konung. Han
behövde en jarl, som förstod sig på annat än att bära granna
tignarkläder. Prästerna anbefallde mig--och i ett steg kom jag konungen
närmast. Den, som skall bära en sådan medgång utan att stupa, får vara
klok.
--Och Jakob uttalade aldrig namnet Folke Filbyter?
--Aldrig... som jag minns. Däremot tror jag, att jag hört det namnet
förr, fast långt senare. Det var i Ulv Ulvssons bygd, och det var också
här i Uppsala. Två tappra män, som varit i Miklegård med väringarna och
där låtit döpa sig, upptogos sedan i Inges hird. De heta Ingemund och
Hallsten. I dag ha de uppsikt över vakten vid Inges vagnar och tält där
borta på sandåsen. Det är därför de inte heller varit synliga på tinget.
God bondebörd är ännu hög börd här i landet, men det har viskats om, att
deras far var en illa ansedd skogsman med ditt namn. De neka inte
därtill, fast de bruka urskulda sig med, att han har gård. Till den
vilja de inte återvända, sedan de tagit kristen sed. Detta drar jag mig
nu till minnes. Ingalunda blygs jag över att komma i frändskap med så
förslagna män, men jag måste rådgöra med dem. Sämjan mellan oss har inte
varit den bästa, men se de, att jarlen är deras brorson, torka de kanske
smolket ur ögat. Dina nyheter ha så plötsligt fallit över mig, antingen
de nu äro skicklig lögn eller uppblankade med ett stoftkorn sanning, att
jag ännu inte kan tänka fullt klart. Vi måste handla klokt, min gode
man, och jag lovar att dra försorg om dig för dina återstående dagar,
bara du vill tiga. För en kunglig tjänare i min ställning är det ett
stort äventyr att plötsligt få en far.
Folke Filbyter satt länge tyst och plockade i höet, förlägen och blyg
inför sin egen avkomling. När han slutligen svarade, tyckte han att hans
egen röst kom från någon helt annan, som han gått förbi och lämnat bakom
sig på stort avstånd.
--Ingemund och Hallsten äro då också här!... Så mycken lycka på en gång
hade jag inte väntat att få uppleva. Du gör rätt. Gå och hämta dem. Jag
längtar att få se dem, innan jag dör, men du skall tro mig, Folke, det
var dig jag älskade mest. Över sådant kan ingen bestämma. Det är ju bara
efter dig jag har sökt under alla dessa år.
Jarlen stod redan till armbågarna i golvluckan.
--Sitt kvar och vila dig i höet, sade han. Jag förlitar på, att du inte
talar till någon.
Folke Filbyter nickade åt honom, men då han blev ensam sade han till sig
själv, och då kände han bättre igen sin egen röst:
--Jag är inte glad. Mitt sinne har bara blivit ännu tyngre. Jag såg i
hans hand, och han är det bortstulna barnet från Folketuna. Varför har
jag då i en mansålders tid färdats på vägarna och letat och frågat, om
jag inte nu kan känna mig lycklig?


14.

Folke Filbyter satt och blundade i solskenet och suckade, men ibland
rycktes han till det närvarande av den bullersamma mängden utanför
gudahovet.
Ett långt bord hade blivit uppsatt ända fram mot drotthuset, och
gudaträlarna hade mycket att sköta. De voro gåvoträlar, som av nit och
fri lust skänkt sig åt gudarna för att betjäna dem vid de stora
högtiderna, men som annars likt fria män sutto hemma på sin odal. Freys
och Odens trälar buro gröna och blå kjortlar, men de, som hade givit sig
åt Tor, voro rödklädda och måste alla ha rött hår och skägg. Det tillkom
Odens trälar att hopvispa blodet och mjölet och i bagarstugan grädda de
svarta blotkakorna, som voro så stora, att de räckte tvärs över bordet.
Tors trälar satte fram den gräddstarka mjölken, i vilken folket doppade
de styckade bröden, och Freys trälar framburo på spett de stekta
galtarna och spädgrisarna. Det fanns också svarta trälar, men de voro
benådade tjuvar. Bönderna spottade långa strålar efter dem och kallade
dem korpskrämmor, ty de hade ingen annan syssla än att löpa omkring med
kvastar och jaga undan korpar och kråkor. Likväl hoppade de feta och
blanka fåglarna ända upp på bordet, ty de voro heliga, och vid
livsstraff fick ingen såra dem.
Nedstuckna hästar, hundar och hökar sänktes i offerkällan och blevo
sedan fastkrokade i de kolade träden. Längre bort stodo bönderna
flockvis kring uppsaxade kittlar eller kullkastade svin och oxar, som de
höllo i fötterna och hjälpte varann att slakta. Detta gjorde de dock
endast för att komma åt det ännu rykande blodet, ty själva offerdjuren
stuckos inne i hovet, och de mesta anrättningarna voro tillredda på
förhand. Hela den svartbrända lunden fylldes småningom av dödsskrän. På
den frusna gräsmarken simmade alla fotspår av blod, och bordet och
bänkarna hade märken efter blodiga fingrar.
Sju och tjugu djurkroppar voro nu upphängda i träden, och asfåglarna
skyndade sig från bordet och slaktställena för att hugga ut deras ögon.
På en gång började då ett allmänt ropande och sjungande, liksom om
blodlukten hade försatt de nyss så bistra och trumpna bondeskarorna i
vildaste yrsel. Det var dock icke enbart det myckna blodet, som hade en
sådan verkan. Det var icke heller därför att marknadsbodarna nu
öppnades, eller därför att de pälsklädda köpmännen från Gandvik nu
begynte sälja sina sköna trälinnor, som sutto två eller tre bakom varann
på samma häst. Några vikingar från de närmsta skeppslagen samlade sig
kring de barbenta ryttarinnorna, men kommo sig ännu icke för att
överbjuda varann med höga anbud. Det var något annat, som menigheten
redan en stund väntat på och som nu hälsades med stormlikt växande
bifall. Tre mjödkar, väl ombäddade mot kölden med täcken och granris,
blevo nämligen släpade på medar omkring hovet och sedan insatta i olika
tjäll, där var och en fick fritt förse sig efter tycke. Allra sist kom
en släde, som drogs av kvinnor och av gossar, som ännu icke vuxit till
ynglingar. Den var täckt med päll och överst på sätet stod Freys beläte,
berövat sina kläder och alldeles naket. Männen rusade fram och höggo och
stucko efter guden med sina svärd. De äldsta gummorna ryckte honom
slutligen ned på marken och piskade honom med tjocka ris, som hade
hanefjädrar på topparna.
--Hur vill du att det skall gro i den trötta och somnade jorden! ropade
de och slogo allt ursinnigare med sina ris. Du är gammal och vintrig,
Frey, och du måste dö för att kunna uppstå på nytt till ungdom och
fruktsamhet!
Harporna spelade, och den nyvalde konungen kom i dörren till hovet.
Larmet saktade av, och kvinnorna lade sig ned och lyddes på guden och
viskade, att han nu vore död. De begynte därför påkläda honom hans
dyrbara kläder till uppståndelsen. Under tiden blevo minnena druckna,
först för Oden till seger och välde, sedan för Tor till frihet och
mannakraft och slutligen för Frey till grodd och gröda. När bragefullet
därefter blev framburet, tömde Blot-Sven hornet i ett enda långt drag
och gick fram till Frey, som nu låg på en bår, färdig att bäras tillbaka
in i hovet för att uppstå. När han hade blodbestänkt de kringståendes
ansikten, händer och kläder, höll han över Frey den heliga kvisten--den
sista, som grönskade i tiden.
--Jag hör världskvarnens dån i Nidarfjället, sade han. Sömnlöst mala
jättinnorna. Jag hör tidens gång. Stötta vill jag det lutande gudahovet,
så långt mina år räcka. Sedan väntar jag er utan ånger, bleka
spjutbärerskor. Du har blivit vintrig och gammal, Frey, och du måste dö
för att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet. Likväl funnos
tider, då folket icke nöjde sig med att sticka efter ditt beläte med
sina svärd utan hellre offrade sina egna konungar. Och nu vänder jag mig
till er, svear. Av halvgjort verk blir ingenting att hoppas. Vackla vi i
dag, blir sedan snart intet mer freyblot hållet. Där borta i drotthuset
sitter Inge, min svåger. Ha ni mod, så hämta honom hit och låt
blotbrudarna vässa knivarna.
Han såg väntande från den ena till den andra, men de voro upptagna med
att sticka svärden i skidorna, och molnbildningarna på himlen stodo vita
och orörliga. Det muntra sorlet, som hade hälsat guden, var bortblåst,
och den tillfälliga ysterheten föll som en mask från de svårmodiga
ansiktena. Hornen och träbägarna blevo icke fyllda vid mjödkaret, och
några kastade bort dem. Anrättningarna lämnades orörda på bordet, och
vuxna män satte sig ned till att gråta.
Handeln, som knappt ännu hade begynt, stannade alldeles av vid bodarna.
Köpmännen från Gandvik togo sina hästar vid betslet och gömde sig undan
med sina sköna trälinnor. Alla vände sig om mot drotthuset liksom i
förväntan, att var stund få se Inge spränga ut med sin hird och med det
kristna korset högt lyft i handen. Alla kände de, att den gamla tron var
död. En förfärlig aning trängde sig in på både kvinnor och män och
snörpte ihop deras strupar, så att de varken kunde klaga eller hota, och
skuggorna av de kringflaxande asfåglarna gledo över deras huvud. Men
ännu var det lugnt och stilla där borta, och hela drotthuset tycktes
försänkt i sömn, endast befolkat av tysta löften och eder om en
straffande hämndedag.
Den bortglömde enstöringen på höskullen satt hopkrupen, men själva
tystnaden kom honom att spritta till. Han slöt åter sina vissna ögonlock
för det starka solljuset.
--Du har blivit gammal, Frey, mumlade han till sig själv, halvt högt,
halvt i tankar. Du har blivit gammal och vintrig, och du måste dö för
att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet. Det var ord också
till dig, du bonde från Folketuna. Jag har plöjt och samlat och fått
fiender och hat och smälek, och nu ser jag, att allt ändå bara är en
begynnelse. Jag trodde, att det var för min egen skull det skedde och
att det var åt mig jag samlade, och så var det för andra. För deras
skull var det då jag steg i land bland skären och byggde mitt Folketuna.
Så litet har jag vetat, så litet har jag förstått. Jag trodde, att mitt
liv var ett mjukt ler i mina händer, och så var jag själv det mjuka
leret utan vilja. Jag har sett min egen avkomma, och jag ser den växa på
samma sätt och föröka sig i mansålder efter mansålder; och det är
tidens längd, som förskräcker mig. Skönare vore det, om människan levde
en enda dag, bara en enda, men då med en guds unga hälsa, och om kvällen
födde sitt barn och sedan försvunne. Vad hjälper mig nu den låsta kistan
där hemma med alla de hopade skatterna? Det har inte legat för mitt
huvud, att två upprätta timmerträn, som kallas högsätesstolpar, kunna
skänka heder, och jag har tyckt, att min halm har varit god nog åt mig
att sova i. Men nu ville jag ha bonader på väggarna och björnhudar på
golvet och dukar på borden och hela huset fullt av fidlare och gigare,
så att mina söner kunde högmodas och ropa: det är vår far! Ja, nu ville
jag det, och nu är det för sent! Med list och sken har jag blivit lockad
att gå som oket för vagnen, och jag är hudflängd och trött och ingen
tackar mig. Jag ser trädet växa och förgrena sig, och själv är jag bara
det fula och klumpiga frö, som först måste ned i mullen.
Han började att sakta vagga fram och åter, och solstrålarna dansade över
honom.
--Jag visste ju, att du vid detta laget måste vara en vuxen man, Folke.
Men i mina tankar förblev du ändå alltid ett litet spätt barn, som låg
och diade tjurhornet. Jag har aldrig riktigt kunnat leva mig in i, hur
det till sist verkligen skulle bli att möta dig efter så många år. Jag
tror, att det varit bättre, om jag hittat dig vid vägen, utfattig och
hungrig, och fått lyfta upp dig framför mig på hästen och rida hem med
dig och bädda in dig mellan fällar och sköta dig som förr. Sedan, när
du blev mätt och utvilad, skulle vi ha öppnat kistan och slamrat med de
många bommarna och låsen. Jag skulle ha radat upp halskedjor och
silvertackor och för väl hundrade gången räknat vart mynt i påsarna.
Därefter skulle vi gått och räknat trälarna, och jag skulle ha nämnt var
och en vid hans öknamn. Du skulle ha fått se, hur välfödda och hur varmt
klädda de stodo allesamman. Vi skulle ha gått in i spiltorna och synat
hästarna, och den ryktade och silkeslena boskapen skulle du då nog också
själv blivit ivrig att få räkna. Till sist skulle vi ha följts åt ut på
åkern, så att jag fått taga upp jorden och trycka sönder den mellan
fingrarna och visa dig, att det är den luckraste och bästa, som kan
finnas. Varför fick det inte bli, som jag helst önskade?
Han fortsatte på det sättet att ömsom plåga och ömsom trösta sig, ibland
tyst, ibland högt, oaktat att han redan hörde röster och klingande
silversporrar i stallet. Det var ett sorl av ljud och ett larm, som när
en vårflod svämmar över.
Han kände igen sina avkomlingar på deras målföre, och det förundrade
honom endast att tre ensamma män kunde åstadkomma så mycket buller. Med
en betryckt känsla vände han sig inåt skullen. Jarlen kom först uppför
stegen, och litet bakom honom stannade Ingemund och Hallsten i sina
glimmande hirdrustningar.
--Vad han har blivit vit och gammal! viskade genast Hallsten.
--Du kan lugnt tala, sade jarlen. Vid hans år är hörseln klen. När jag
nyss kom hit och ropade efter honom, dröjde det om en god stund, innan
jag fick svar. Du känner då igen honom? Är du alldeles viss på din sak?
--Därom kan inte råda minsta tvivel, det är vår far, insköt Ingemund
bestämt.
--Kom närmare, barn! Mina sinnen ha blivit svaga, sade Folke Filbyter,
fast han gott kände med sig, att han både hörde och såg. Men det hade
kommit misstro i hans själ och han ville locka dem att bli mer
oförbehållsamma.
Som de nu stodo framför honom alla tre, tyckte han dock, att han sällan
sett ståtligare män. Det var fasta och öppna drag. Något glatt och
ivrigt i deras later förrådde en önskan att alltid ha mycket att sköta,
att vara med om var tävlan och beständigt vinna priset. All den
kärnfriska och ofördärvade växtkraften i deras unga ätt, där bondeblodet
ännu spände ådrorna, samlades hos dem i en verksamhetslust, som sov gott
om natten och aldrig visste av trötthet. Det läste han snart i deras
uppsyn.
--Jag trodde, att det var sed också bland hirdmän att hälsa sin far,
sade han, då de dröjde.
Hallsten skyndade sig genast fram, omfladdrad av den silverstickade
manteln, och böjde ett knä och kysste honom på händerna. Ingemund följde
efter honom långsammare och mer betänksamt.
--Och du, Folke? frågade den gamle och räckte ut sin hand.
Jarlen gjorde då som de andra, och innan han fick tid att resa sig,
tryckte Folke Filbyter hans huvud till sitt hjärta.
--Har jag då äntligen fått dig tillbaka, Folke! Det blev så långt, så
långt att rida på vägarna och söka. Men varför kommer inte nu också
lugnet tillbaka till hjärtat? Varför går såret upp igen, så att jag på
nytt lider lika mycket som den dagen, då du togs ifrån mig? Det växer
och växer en sådan ångest här inne. Och ännu har du inte en enda gång
kallat mig far?
Jarlen befriade sig tämligen omilt ur hans omfamning och tog ett steg
baklänges.
--Bönderna kunde se oss, far, och det går inte an, sade han, röd om
kinderna efter att ha stått nedböjd. Och så talar du alltid för hårt,
far. I kungsgården får man lära sig att viska.
--Det lät inte så nyss, då ni kommo. Jag fruktar inte bönderna, barn.
Bönderna riva inte ihjäl varann. Jag har föraktat och slagit sönder
deras gudar, men aldrig krupit för de mäktiga, och för sådant får man
ära, när man blir till åren.
--Och vilka bilder slog du sönder? frågade jarlen.
--Freyjas och Kristmoderns och kanske andra. Jag räknade dem inte.
Ingemund och Hallsten bytte en blick och gjorde flera gånger
korstecknet. Jarlen log en smula och klappade den gamle på skuldran.
--Nu skall du förstå oss, far, sade han förläget men med ett försök till
förtrolig vänlighet. Vi vilja inte brista i sonlig vördnad och äro inga
högfärdiga tokar. Vi äro bara starka och unga och vilja framåt och
uppåt i världen. Det är friskt virke i oss, far, och det ha vi dig att
tacka för. När har någon förr vid mina år blivit tagen till jarl! Men i
vår ställning kan det kallas bättre att vara av okänd börd än att stamma
från en gård, som är illa omtalad, särskilt bland de döpta. Jag har lärt
Inge att vara noga med frejd och börd. Kyrkan i Skara var min mor och
prästerna mina fäder. Det är därför vi bedja dig vara försiktig, så att
bönderna och hirden ingenting få veta. I en upprörd tid som nu kunde du
annars lätt störta dina egna barn. Vi ha nyss alla tre noga rådgjort
härom. Det var mitt mål att taga makten från de envisa bönderna och
samla den hos Inges hird och tignarmän. Men de äro breda herrar och
hitta de ett fel på mig, kan någon av dem lätt få lust att draga på sig
mina handskar.
--Vet du, Folke, när du inte själv påminner mig därom, kommer jag knappt
ihåg att du är en högt uppsatt kungstjänare. En sådan syssla står i
dåligt rop hos oss bönder. Det är min enda glädje, att du nu är i nöd
och behöver mig.
--Du kan bara hjälpa oss på ett sätt, far. Låt gömt vara glömt. Rid hem
igen till ditt Folketuna. Våra välsignelser skola följa dig, och vi
skola skicka dig spannmål och kläder och allt vad du kan behöva för dina
återstående dagar. Någon av oss skall nog också, när det blir lugnare,
hälsa på dig i tysthet och se till, att du får det varmt och gott i
stugan. Räck oss nu händerna igen och säg, att du är nöjd med oss. Du
hör, att vi vilja dig väl, som det anstår söner.
--Jag har inte tiggt er om någonting. Men jag förstår. Det är för min
fattigdom och för mina trasiga kläder, som ni mest skämmas. De lukta
mjölk, säger du, och jag har inga knäppen eller söljor.
--Världen är som den är, far. Den är grym, isynnerhet när man vill uppåt
som vi. Men för oss förblir du ju ändå vår far, och du får inte neka oss
att giva dig litet bättre kläder efter ditt stånd. Bestämt och klart
säger jag dig dock villkoret. Du måste tiga.
Folke Filbyter fubblade med händerna i höet för att resa sig, och
Hallsten erbjöd sig genast att stödja honom, men han sköt honom sakta
ifrån sig. När han hade kommit upp, såg han sig en stund villrådigt
omkring.
--Jag trodde, sade han slutligen, att Ingemund och Hallsten mindes, att
jag var man att rusta dem, när de drogo bort. Ingenting var gott nog åt
er, mina barn. Jag unnade er det bästa. Jag kunde ha skänkt er min egen
kjortel. Och för din skull, Folke, plöjde och sådde jag, ty gården
skulle bli din. Den bar ju både ditt och mitt namn. Där skulle du bo med
din avkomma och en gång tömma minnesfullet för ättefadern, som sov i