Folkungaträdet - 27

utan att höra på.
--Ja, jag har ökat kyrkans domsrätt, friat hennes gods från skatt. Och
håller jag inte nu på att bygga också åt gråbröderna i Enköping! För
friköpande av mitt kors till Heliga graven, mitt löfte vid Hova, har jag
lagt av silver... Nyss skänkte jag bort tre korkåpor och ett ciborium av
elfenben... Jag har inte längre nog för egen hovhållning. Jag har givit
långt över mina tillgångar.
--Över sina tillgångar kan ingen giva, svarade Tyrgils, hela tiden med
samma sorgset lugna stämma. Magnus, ett hänryckt hjärta kan du inte
skänka.
Konungen ryckte otåligt svärdet ur bältet och lade det ifrån sig i
fördjupningen på altaret.
--Du säger alltid rena sanningen, min frispråkiga marsk. Jag duger inte
till en jakobsbroder. Med alla mina folkungamutor står jag här fattig
som en tiggare. Svärdsfästet hettade under fingrarna. Jag börjar tro på
sagan, att det kan falna bort till aska i en oren hand. Mitt gamla
riddarsvärd, här skall du ligga väl förvarat och vänta in din tid. Ni
äro många nog att maka stenskivan över det nu genast.
Männen grepo fatt i stenskivan och tryckte skuldrorna mot kanterna.
Mullrande gled hon tillbaka på sin rätta plats över altaret.
Tyrgils stödde sin herre under armbågen och torkade över hans panna.
--Ha ni känt, vad det är att aldrig sova utan drömmar? frågade Magnus
och fortsatte att gå framåt över golvet. Att mitt under gästabudet se
blodfläckar på duken och tårar i skeden? Ännu ett långt år, det härdar
jag inte ut. Den nymurade kyrkan här utan gravar tycks er tom och glad
som en sal. Men här, just här, där jag står, skall snart jag bäddas ned.
Det blir bättre då. Mitt namn skall ändå inte dö med klockljudet. Och
jag skall samla er omkring mig, alla, alla, mina riddare, mina
stormän... du själv, Tyrgils. Det skall bli häll vid häll ända till
trösklarna och över hela holmen... Mitt hjärta drar ihop sig, och jag
kan knappt andas. Jag är sjuk, min marsk, och jag har helsot. Länge har
jag redan känt det, fast jag är i mina bästa år. Jag tål knappt längre
brynjans tryck. Här nedanför det vänstra revbenet sitter det. Det är
döden, som redan spunnit in sin larv i mitt kött.
Han stannade med handen stödd på en pelare och vände sig mot fönstret.
--Har ingen gått till sömns där inne i staden? frågade han. Vem är det,
som är så tidigt uppe och sjunger så bekymmerslöst och klingar på sitt
städ? Är det så brått att smida lås och nycklar till min kista? Vem är
det, som låter vävstoln dunka på en så vacker helgdagsmorgon? Väva de
redan på min svepning?


21.

Det skoglösa Visingsö simmade på den höstblå Vättern som ett skepp, och
skummet slog högt upp om förstammen. De långa plogfårorna liknade
tiljor. Däcket var tomt, som ett däck brukar vara i hårt väder. Ibland
blänkte där till, som när en liten fisk efter att ha halkat ur nätet
börjar kasta sig på plankan. Det var ett plogblad, som träffades av en
solstråle. Själva plogkarlarna och deras ök syntes knappt mot den mörka
jorden. Jägaren på de avlägsna bergen väntade nästan, att ett
scharlakansrött hövdingasegel skulle springa i höjden och taga fullt och
föra bort hela synen.
Men det var riddarkonungens och ämbetsmannakonungens hemfasta skepp utan
mast. Och i lyftningen akteröver stod hans stenmurade skeppstjäll. Det
var en tung och tornliknande borg med få och smala vindögon, och de
branta väggarna stupade rätt ned i bränningen. Måsarna kämpade om de
utkastade smulorna nedanför stekarhuset, vågslagen dånade, och
grusbädden utanför den höga stranden var full med nät och uppdragna
båtar. Söderut omslöts sjön av den småländska bergskammen. Men åt öster,
där näckar och trollkarlar huserade i skogsklyftorna, bröt solen fram
genom morgondimman.
Magnus satt överst i tornet med en hammare i vardera handen och slog en
psalm på ett klockspel, som han hade fått av en fransk ädling. En
förhärjande magerhet kom hans axlar att synas ännu bredare och rakare,
och de svartaktiga ögonen voro insjunkna och glänsande. Han älskade
toner, särskilt från klockor, och var morgon, innan han gick ned i
rådssalen, ljöd hans klockspel över vattnet. Det var tecknet, att han
var uppstigen. Alla, som hade något att andraga, skyndade sig då till
sin plats på bänkarna.
Plågad av sina kroppsliga smärtor, lade han ifrån sig hamrarna och
lutade sig en stund i händerna. Han tyckte, att han hörde klockklangen
över sin egen kista, som med locket uppslaget nyss blivit nedsatt
framför altaret hos hans gråbröder i Stockholm. Han hörde, hur de
kallade honom en stor konung och hur bönderna, som hade burit honom,
gräto och klagade.
Men så gingo de sin väg, och Satan kom fram till kistan, hjulbent och
vaggande. Han var icke större än en halvvuxen gosse och alldeles luden
utom på de mörka händerna. Det mjuka tassandet hördes knappt, men klorna
kraspade mot stengolvet. Den hemske människoplågaren vek i sär hans
skjorta och stack in handen mellan revbenen djupt i bröstet och tog i
hjärtat och kände på det. Småningom knöt han handen hårdare om det och
höll fast det liksom för att pröva, hur det var beskaffat. Det kunde
icke slå längre utan stod stilla. Vart ögonblick växte det fruktansvärda
kvalet.
Skulle det fortgå så i evighet, fast bara en timme framåt syntes honom
omöjlig att uthärda? Han ville skrika, men luften flög utan ljud genom
halsen som genom en flöjt utan munstycke.
Då försökte han att blunda. Men tvärs genom de blodröda ögonlocken såg
han, att han redan låg nere vid svavelsjön i dödsriket. Kanske hade det
förflutit mansåldrar sedan han levde. Han visste det icke. Han märkte
endast, att rummet, där han befann sig, påminde om en frustuga uppe på
jorden. Skillnaden var bara, att svavelfloden vällde fram över golvet
och att det silade blod och tårar genom taket och att det fanns både män
och kvinnor. De sutto uppkrupna utefter väggarna som arbetande kvinnor,
men likbleka och nakna, och synade närsynt var droppe, som föll i deras
hand från taket. Det var förbannelsen över dem, att var synd blev något
helt för sig utan förklaring och utan sammanhang med annat, liksom
taggen i fingret sitter lösryckt från busken. Den, som hade dräpt,
mindes icke varför utan hörde bara dödsskriket. Den, som hade svikit,
såg bara den bedragnas förtvivlat stirrande ansikte. Och var och en såg
allas pina utan att kunna glömma sin egen.
--Brodersvikare, manbedragare! läspade Satan och tungan föll sluddrigt
ut mellan betarna. Hur vågade _du_ tala om lagar?
Han släppte för ett ögonblick sitt tag, och Magnus återfick andningen,
fast darrande av fruktan, att handen åter skulle slutas om hjärtat.
--Ett är att se ledstjärnorna, frestare, och ett annat att själv kunna
följa dem.
Satan runkade och kastade en smula på huvudet, som mycket kloka bruka,
när de tänka på något och tro sig säkra på sin sak. Han hade ett svins
små människoögon, och huden rynkade sig till ett leende.
--Vem ser inte ledstjärnorna, som de äro, utsatta av gycklaren där ovan!
Till och med jag kan se dem och gå omkring och säga mycket vackert om de
stjärnorna. Ännu kan jag skänka dig ett sista prövoår på jorden, men på
ett enda villkor. Slå ned vad du har byggt, och ångra dig! Eller vill du
hellre... Han smög fram handen.--Välj nu själv.
Magnus kände, hur plågoanden böjde sig över honom, och allt ville han
avsvärja och slå omkull, för att icke samma kval åter skulle begynna.
Men ändå utropade hans läppar högt och tydligt:
--Så tag mig då, Satan!
Genast vid de fem orden löste sig hans förlamning, och han andades in
den friska sjöluften.
Drottning Helvig stod redan i torntrappans dörr och väntade undergivet
och stilla. Han steg upp från bänken framför klockorna, och hon strök
ömt och lugnande över hans huvud.
--Hav tålamod med mig och mina syner, sade han. Satan var den
enfaldigaste av änglarna, den som hade mest av människa inom sig. Han
förstod icke Gud. Därför blev han nedstörtad till sina gelikar. Jag
förstår blott inte, varför han mister sin makt, just när jag svarar: tag
mig! Men kom, kära drottning. Vi ha ingen tid att spilla på en sjuklings
anfall. Dagen är full av göromål, och jag skall ut på färd. Jag måste
återse min broder än en gång. Den hedrade kung Ladulås får söka upp en
hatad fånge för att själv få frid. Nyss har jag befallt, att han skall
sättas i strängare fängelse. Jag får ju tänka på vad som kan ske, om jag
faller ifrån. Hur bär han nu sitt öde, ett storordigt barn som han är
med alla sina synder? Lider han som jag? Har han blivit gammal och
livstrött?
Från sin öborg styrde Magnus hela landet. I nedersta tornvalvet gömdes
skattkistan och regalierna. I valvet ovanpå lågo räkenskaper och
handlingar packade ända till taket. Översta rummet, som han nu hastigt
gick igenom med sin drottning, var ett kapell. Därifrån kom han ut i en
loftsal, som var byggd av trä som ett skrin på ett undre stenhus.
Väggarna, klädda med vävnader, hade knappt manshöjd, men det spetsiga
ryggåstaket lyfte sig som en kyrka. Allt, ända till bjälkarna, var där
täckt med skilderier i guld och färger, fast mörkt av rök.
Som han blev synlig i dörren, hälsades han av rop och ett hundratal
lyfta händer. Här väntades han av sitt råd och de förnämsta, som voro
delar av hans kropp. Det var ett nytt slag av män. De slöto sig omkring
honom, arbetsamma, plikttrogna, myndiga, stolta över sina ämbeten.
Lagmännen, som nu voro hans talmän och icke folkets, räknade på ett bord
upp hans andel i indrivna böter. Fogdar och bryter kommo med räkenskaper
över skatterna, och sändemän och andra utländska herrar skyndade fram
för art möta riddarkonungen i Norden, den frejdade och fruktade.
Men längst ned vid dörren stod i kedjor en vithårig gubbe, förkrossad,
oigenkännelig, med vassa drag och sammanbiten mun. Rocken var fläckig av
mögel. Fuktig fängelsejord satt kvar under sandalerna. Det var den
åldrige Algot Brynjulvsson, och kedjorna skallrade, medan han räckte
fram ett brev.
--Det är från min son Brynjulv, skarabispen, sade han med låg röst. Gömd
i ett kloster ber han dig förlåta all den skam vår släkt har dragit över
dina lagar.
--Är det inte nog att Folke och hans Ingrid hittat en fristad bland de
norska fjällen! svarade Magnus och lade brevet åt sidan. Dina andra
söner når jag.
--Dina forna lekbröder, dina ungdomsvänner...
Rösten svek den gamle, och bortvänd kröp han ihop i vrån med händerna
framför ögonen.
Men en av vakterna sköt undan locket från en trälåda, som halvt var
fylld med kryddor, och lyfte upp ett huvud.
--Här, gubbe, ser du huvudet av Karl Algotsson, den gladaste av dina
barn. Ännu är han lika rödaktigt mörklagd i skinnet.
Magnus ställde sig vid vindögat.
--Ångrade han sig, när han omsider blev gripen? frågade han och såg
blint ut i luften.
--Nej, herre. Det var vid Lindö, som vi togo honom efter hans trotsande
återkomst från Norge, och han sjöng en munter nidvisa om kung
Kittelbotare, ända till dess...
Vakten gjorde ett hugg genom luften med handen.
Drottning Helvig hade tillbakadraget stannat uppe vid tronen, en bänklik
uppbyggnad med trappsteg och små bågar och torn, spiror och korsblommor.
Allt var guldbelagt och översållat med ädelstenar, och dynorna voro
gulddragna med baldakin. I sin mörka dräkt märktes den tystlåtna
drottningen knappt bredvid en sådan prakt. För att icke ägna hela sin
uppmärksamhet och hyllning enbart åt Magnus, måste sändemännen
påminnande viska till varann:--Där kommer hans drottning.
När hon märkte, att Magnus dröjde vid vindögat, drog hon sig småningom
ned genom salen, ända till dess hon stod bredvid honom. Kärlek lyste
icke ur hennes lugna ögon, men väl en mild och fast önskan att lindra de
plågor, som tärde honom. Slutligen fick hon honom med sig ut på den
stora trappan. Nedanför fyllde vågorna luften med brus och stänk.
--De dödstankarna, vad de göra allt förvänt och svart! sade han och
stödde fingrarna på hennes gördel. Men en krigare, som klagar! Nej.
Marsk, låt sätta ut båtarna. Och stäm så många riddare, som du kan nå
med bud, att nästa söndag före mässan möta mig vid Nyköpingshus. Jag
vill ännu en gång se dem samlade omkring mig.


22.

Följd av endast några få ryttare anlände Magnus obemärkt till
Nyköpingshus. Han ville icke genast bli igenkänd utan själv övertyga
sig, hur brodern hade det.
Han lindade manteln ett varv om hakan och nacken, och handen darrade en
smula vid tanken på det förestående mötet. I trappsmygen hejdade han sig
ett ögonblick, ty dörren stod på glänt till borgarestugan. Småsvennerna
trätte där inne.
--Blygs att skryta över din egen matmors gunst! löd det från ena sidan
av bordet.
--Skryta? Det skulle du nog också kunna, om du hade mod att sjunga ut,
kom det från andra sidan.
Magnus stötte upp dörren.
--Vem tala ni om? frågade han. Hur våga ni?
En av svennerna, som upptäckte riddarsporrarna, vinkade åt honom.
--Kom med, skall du få se något, sade han och förde honom över golvet
till en låg dörr. Här i järnbeslaget ha vi plockat bort en av nitarna,
och du kan titta i hålet. Vi bruka stå här och se på.
Från fängelset innanför hördes en kvinnoröst och bullret av en bänk, som
föll i golvet. Magnus böjde sig och såg in genom hålet.
Det var en stor välvd tornkammare utan sol med vindögat mot norr.
Valdemar satt mitt i rummet vid ett bord, som var dukat och brödat och
rett med några skålar och ett dryckeshorn.
Som det blivit honom förbjudet att ha något eggjärn i sin närhet, hade
han på länge varken skurit skägg eller hår. Båda växte fritt och yvigt.
Fast ännu knappt över femtio år, var han mycket vitsprängd. Därför såg
han ut som en gubbe, men ansiktet var ännu lika friskt med samma färg av
skära rosenblad.
Olyckorna hade blåst förbi över honom som tomt väder. Fängelseluften
hade icke åstadkommit annat, än att han blivit frusen och satt i en lång
djurfällsrock. Den hade den vita fårullen utåt och var fasthållen om
livet med ett stickat rött band. De stora, men tarvliga tofsarna hängde
ända ned på golvet, där ett halvätet bröd låg i enriset.
Han hade vänt sig litet åt sidan. Framför honom stod den bleka Luitgard,
som frivilligt hade följt honom i hans fångenskap och som han därför
låtit viga sig vid. Påtagligen hade hon nyss rest sig från den
kullslagna bänken. Hon bar fullt med hängsmycken och knäppen av silver
på den svarta dräkten. Ett kallt och otåligt veck lade sig mellan hennes
tunna ögonbryn. Han höll fast henne i ärmen utan att vilja släppa henne.
--Jag vet ju, att du har lov att fritt komma och gå, sade han bedjande
och såg sig ängsligt omkring. Men tiden blir så lång, när du är borta.
Hon gav med sin hoprullade ridpiska ett slag över hörnet på hans
djurfällsrock, och småsvennerna skrattade ute i borgarestugan.
--Lås upp dörren! befallde Magnus. Fort. Jag är en budbärare från
Visingsö.
Han stängde den efter sig, så snart han hade kommit in.
Valdemar släppte Luitgard och mötte broderns blick. Tummen följde
utefter bordskanten, och ett par gånger öppnade sig läpparna för att
säga något.
Magnus gick fram och reste upp bänken och satte sig på den. Luitgard
kände rökelsedoften från hans kläder.
--Jag har något att tillstå för dig, broder, började Magnus och slog ned
ögonen. Minns du, hur försonligt du räckte mig handen den gången vid
skogsladan? Jag kände, att hade jag då mottagit den, skulle du ha haft
mig igen för alltid. Och så red jag bort.
Valdemar makade skålarna från den ena sidan till den andra utan någon
mening, slätade på duken, strök ihop brödsmulorna, såg efter i hornet
att det var fyllt och sköt fram stolen.
--Jag minns också vår första tvist, svarade han efter en stund. Det var
på arvsstämman. Den gällde detta värdelösa horn. Må det stå kvar här.
När dina söner en gång hålla gästabud på Nyköpingshus, skola de dricka
Folkungarnas minne ur det hornet.
Han såg forskande och liksom uppvaknande på Magnus.
--Varför red du hit? Vad vill du här?
--Träffa dig, innan du dör.
--Jag dö! Jag med min hälsa. Jag, som aldrig haft en dålig natt och inte
vet, vad en krämpa är. Jag blir gammal, gammal.
Han räckte armen efter Luitgard, och hans röst blev varmare.
--Du skall sätta dig här, Luitgard, som du brukar, när allt är väl
mellan oss. Här i min stol, så att jag får ha huvudet i ditt knä. Bara
medan vi spisa, min broder konungen och jag. Hos dig är lugnet. Du gör
allt gott och ljust omkring mig. Så, nu är det, som jag vill. Nu skola
vi en stund ha det som i de gamla dagar, broder, och få tiden att gå.
Tag för dig. Du är törstig och hungrig.
Valdemar sträckte ut sig på golvet med nacken i hennes knä. Hon strök
kallt och frånvarande genom hans hår.
--Men räck fram dina händer, Magnus, bad han plötsligt. De äro fuktiga.
Och se här. Naglarna börja kröka sig. Undrade jag inte nyss på din
magerhet. Du är sjuk, och ditt blod är i onaturlig kokning. Mina
skogskarlar lärde mig att förstå sådant. Du är en märkt man, och du
överlever inte året.
--Du ser det då. Du också.
Magnus vek undan manteln och visade på en rundel, som var uppskuren i
brynjan nedanför vänstra revbenet.
--Jag tål inte längre tyngden av järnringarna. Det är något här inne i
min sida. Kunde jag bara öppna den och slita ut det, skulle jag bli
sund igen.
--Men det kan du inte, och därför måste du dö. Det är ingenting att
blekna för, Magnus. En gång måste det ske. Det har du alltid vetat.
Varför skulle det då skrämma dig just nu?
Magnus lutade sig över honom, lågmäld, nästan viskande.
--Befall, och jag skall låsa upp fängelsedörren för dig.
Valdemar fick ett förskräckt uttryck. Han såg sig förvirrat omkring och
räckte sig efter Luitgard.
Magnus märkte hans oro.
--Men om du är mig en god broder, fortsatte han lika sakta, så önskar du
inte något så dåraktigt. Utan då låter du mig än mer förstärka vakten,
så att ingenting händer, när jag inte mer finns till.
--Jag gå ut! svarade Valdemar med samma ängslan över sina drag. Jag
stred ju i det längsta för min sak, men nu! Vart skulle jag gå? Mina
forna undersåtar skulle kasta sten efter mig och riva kläderna av mig.
Nej. Jag har det bättre här. Murarna äro tjocka, och det är vitt skinn
för vindögat. Bara jag får behålla Luitgard. Och låt mig ibland som förr
få sitta ute i borgarestugan. Den är åt solsidan.
--Jag skall säga till därom. Bara jag nu inte glömmer det, så mycket som
jag har att styra med... Och mycket borde vi väl också ännu ha att tala
om med varann. Svara mig på en sak, men helt och fullt. När du grubblar
på ditt liv och på förflutna dagar, blir inte kvalet till sist så stort,
att det vill spränga bröstet?
Valdemar låg ännu med nacken i Luitgards knä och såg upp i valvet.
--Du glömmer något, svarade han. Jag är en människa, som har frid med
världen.
Magnus måste le.
--Vår saga är fullskriven, Valdemar. Den ene kan inte längre rubba den
andres öde. Men förstå mina ord. När det är mörkt... när du sitter
ensam... Reser det sig inte syner och minnen omkring dig? Plågas du
aldrig av samvetsångest?
Valdemar slog med tofsen på sitt bälte. När han tappade den, tog han
åter upp den och låg länge och tänkte.
--Kanske var jag för vänlig mot människorna. Däröver rodnar jag ibland.
--Och det är allt, du har att säga? Du står för ditt och jag för mitt.
Nu, broder, börjar jag förstå, varför Satan mister sin makt, när jag
svarar: tag mig!
Det kom en glimt i Magnus' ögon, och tankspridd tömde han hornet till
hälften.
--Ett mannaord intill döden, sade han och reste sig upp, det är en
nyckel till himmelrikets port, till och med för två förtappade!
Han tog upp manteln, som hade glidit ned på bänken, och häktade den.
Det ringde redan till mässan, och hovtrampet på torget förkunnade, att
hans riddare samlades.
Bländad av solskenet steg han ut i borgarestugan. Först småningom vande
han sig att se. Han ställde sig vid det öppna vindögat, och de svartgrå
flikarna fladdrade i draget.
Det tog aldrig något slut på den oupphörligt växande skaran. Det var
landets hela ridderskap, hans edsvurna vakt, som han hade frammanat ur
de vilda hoparna och fyllt med ädel vilja. Där lyftes handsken, som
aldrig fick höjas till en kvinnas kränkande. Där blänkte ringen och
bältet, trofasthetens sinnetecken. Den svarta randen på sulan under
järnstrumpan minde var stund den övermodige om gravmullen. Och märket på
skölden tillät icke längre någon försåtlig strid i det fördolda. Alla
ryttarna voro barhuvade och sågo tryggt och tillitsfullt framåt. De hade
släppt tyglarna och höllo svärdet upprätt mellan händerna som vaxljus,
och överst i spetsarna lyste stålets lågor till krigets och våldets
utrotande. Ju fler ryttare, som samlades, dess fastare ljöd i den klara
höstdagen segersången från Hova.
--Kristus, hör dina riddares böner,
hör oss alla, som ropa ur tiden,
människors döttrar, människors söner.
Giv oss friden, friden, friden!