Folkungaträdet - 20

De märkte, att snön blev djupare och tyngre och att vägen stupade.
Slutligen var det icke längre någon väg, knappt en stig, ty de måste
vädja för granar och stenblock, och bäcken störtade sig utför allt
brantare hällar.
I gryningen kommo de ned till en liten gård, vars lantliga skönhet ett
ögonblick förstummade dem. De hade förut gått och gått utan att tänka
på, att tiden led och att deras följe kunde oroas.
Ekar, oxlar och himmelshöga askar växte i en sådan yppighet, fast allt
nu var klätt med rimfrost i stället för med löv, att där knappt fanns
rum för ett plogland. Stenrös och skidgårdar gömdes under snöiga
hasslar, nyponkvistar och hallonbuskar. Stugans ena gavel var begravd i
en driva, och vindskedarnas ormhuvud hade höga mössor av snö. Ett par
ugglor, som under natten värmt sig vid takljuren, sutto lugnt kvar mitt
i dagsljuset. Röken steg rakt upp genom den vita lummigheten. Det fanns
ingen vind, inga segel på den ändlösa Vättern, som svindlande djupt
nedanför klippbranterna än blånade fram, än försvann som genomskinlig
och tom luft. Långt borta lågo några runda moln, väldigare än fjäll och
överst soliga som högslätter.
Den lilla gården beboddes av en frigiven träl, som varken hade någon
kvinna eller några tjänare. Han stod i dörren till nöthuset med stävan
och en tranlampa, som han av förvåning glömde att blåsa ut. Mest häpnade
han över att den unga kvinnan bar en dräkt, som påminde om en nunnas.
Han berättade dem, att de hade råkat vilse genom att följa bäcken nedåt
i stället för uppåt, men han bad dem vänligt att stiga in och spisa med
honom.
Treenighetsljuset, som ännu stod kvar mitt på bordet sedan julen, blev
tänt och elden brann på härden. Valdemar kände sig så väl till mods, att
han började leka och gyckla också med trälen. Han beskrev vitt och
brett, hur han hade fört bort Jutta från ett kloster och ännu hade
förföljarna i sina hälar. Hon vände sig åt sidan för att bonden icke
skulle se, hur hon log, och det sporrade Valdemar att förvilla honom
ännu mer. Det gick dem som i en springlek, där man blir ivrigare, ju
yrare allt virvlar omkring, ända till dess man icke längre vet, var man
står, och då jublar allra mest. En måltid hade aldrig smakat dem bättre
än den tarvliga, som de nu förtärde med träsked.
Innan de hade slutat, hördes rop från höjden ovanför stugan, och de
kände igen herr Svantepolks förskräckta röst.
--Träl, du skall gå ut och svara dem, att stugan är tom, sade Valdemar.
Han kände att han plötsligt menade, vad han sade.--Du skall visa våra
förföljare uppåt utefter bäcken och locka dem att skynda sig inåt skogen
på den rätta farvägen.
Han såg, att hon ville säga något, och tog henne förvirrad om handen.
--Vill du, så gå ut med trälen och visa dig. Ingenting hindrar dig...
liksom ju allt mellan oss började ur ingenting. Vad vi än lova, vad vi
än försöka, alltid är det ändå något, som för oss samman. Men vill du,
så släpper jag din hand.
Trälen såg förgrymmad på henne.
--Vem är du, som inte är trofastare mot den, som vågat liv och lemmar
för din skull? brummade han. Det föreföll henne, att hans enfaldiga
fråga, som hon ännu nyss skulle ha lett åt, hjälpte henne från att
behöva svara. Hon satt alldeles stilla.
Måltiden var just slut. Trälen steg upp, och det var sed bland de
fattiga att kyssas efter handtvagningen. Att kyssa den fula och
skrynkliga trälen gick lätt, men när de skulle kyssa varann, var det
icke längre som i svalgången på jarlagården, utan båda rodnade.
Han höll henne kvar om huvudet och fortsatte att kyssa henne på ögon och
kinder utan att akta på trälen. Han mindes vart ord från den föregående
morgonen vid skogsladan, men det var en annans röst. Och hon glömde, att
det var vänner och icke fiender, som nu letade efter dem. Hennes
innersta själ talade ännu lika klart om sin längtan till friden hos de
goda systrarna, och ändå föreföll det henne, att allt, som Valdemar nyss
hade inbillat trälen, var den naturliga och enkla sanningen.
Lågorna på härden ryckte sig från de sotiga bränderna och svingade sig
vinande upp i den höga luften över taköppningen. Fast hjärtat fortsatte
att slå som en tung sten, fick hela hennes väsen eldens lätta vingar och
genombävades av svallande glädje. Nunnekläderna vecklade in sig i
Valdemars mantel, och han höll fram hennes fingrar över elden och värmde
dem, när blodet drog sig från dem.
Trälen klarnade upp, när han såg, hur de flyttade ihop sig på bänken och
knappt längre märkte honom.
--Så vill jag, att det skall vara! sade han, men stod ännu och menade.
Vad lön får jag, om jag nu hjälper er mot de hjärtlösa förföljarna? Jag
är en utblottad stackare.
Hon for samman med en blick av återväckt besinning.
Valdemar tog kniven, som låg på bordet, och började sprätta av ett av
spännena på hennes skor.
--Det är för sent nu, mumlade han. Vi skulle aldrig få en ångerfri
stund, om vi fortsatte att fly varann i stället för att fly de andra.
Då böjde hon sig också ned och slet själv ut de sista trådarna. Hon
kastade först det ena spännet och sedan det andra i trälens förkläde.
--Ja, du måste hjälpa oss, gamle man, stammade hon, utan någon redig
tanke med sina meningslösa ord.
Trälen gick ut.
De hörde, hur han stod en stund vid husknuten och ropade till herr
Svantepolk, att kojan var tom. Sedan gick han upp till honom, och det
blev tyst.
Från nöthuset ljöd ibland ett gällt slag i en skälla, och snön rasade
med buller från ett tak. Annars låg hela gården som utdöd och Valdemar
drog henne till sig i en yra av outsäglig lycka.
Först fram på dagen närmade sig åter röster. Från höjderna urskildes det
klingande och hasande, som brukar höras, när hästar ledas utför hala
ställen.
Valdemar tog upp manteln, som låg kastad på golvet och hade blivit
sotig. Han såg sig omkring som efter ett vapen, sköt upp den låga
dörrluckan och böjde sig. Herr Svantepolk stod redan mellan hästarna på
tunet, men hade blicken fäst på sin egen skospets. Var skrynkla darrade
och ryckte i hans ansikte.
--Här är ingen bostad för konungar, sade han. Hästarna vänta. Du har
gått vilse. Den enfaldige trälen tordes inte berätta det. Lyckligtvis
hittade vi slutligen dina egna spår.
Valdemar var ännu yr av lycka. Den virvelvind, som ilade genom hans
lätta sinne, kunde ha lockat honom att på trots kasta sig utför ett
bråddjup eller stöta ett spjut genom sin egen hand. För honom, som
aldrig kunde säga nej till vad livet bjöd, lät den gamle riddarens
stämma spröd och ömklig. Han sprang ut över tröskeln och tog ett hårt
tag om hästtygeln, icke av harm utan i känslan av sin makt.
--Du har rätt, din tok, svarade han. Men jag har flera gårdar och
befästa hus utmed vägen, och i det första bästa stanna vi på allvar.
Jag vill se den, som kan hindra mig.
Jutta satt kvar på bänken. Han måste ropa flera gånger, innan hon kom
ut. Hon gick mycket hastigt, förd framåt av hans uppmaning och av sina
egna steg mer än av sin vilja. Den försagda tystnaden bland de
kringstående tvang henne att tala, och hon steg raskt i sadeln, blek,
med heta fläckar på kinderna och glänsande ögon.
--Vi skickade trälen för att kalla på er, sade hon med ett kallt och
låtsat leende.
När de hade återfunnit vägen, fortsatte Valdemar att rida bredvid henne
som dagen förut och visade sin kärlek öppet för alla. På det sättet gick
färden framåt under tystnad från följet och glada rop från de båda unga
i spetsen. När bönderna sågo dem, trodde de, att hon var drottningen.
Herr Svantepolk red efterst, och det var omöjligt att få ett ord från
honom. Vid måltiderna höll han sig undan och lät bära maten till sig
eller nöjde sig med en bägare mjölk och ett kallt stycke fågel.
På var kungsgård gjordes ett uppehåll för flera dagar, och Valdemar var
alltid i Juttas närhet. Hon brukade stå i solskenet vid den öppnade
skinnluckan i vindögat och mata sparvarna liksom för att dela med sig av
sin lycka. Valdemar skänkte slösaktigt åt alla sidor sina egna prydnader
för att få höra ett belåtet ord. Det plågade honom att vara ensam om sin
glädje, och i stugorna gav han de fattiga sina sista penningar. Om
aftnarna satt han ensam med henne och spelade harpa. Eller också
samlade han svennerna och de danska tärnorna. Det kunde lekas och dansas
ända till midnatt, men det blev aldrig någon riktig munterhet. Fotstegen
hördes, men i övrigt var det tyst.
Vid var ny gård gingo alla i undran, om färden skulle avbrytas, men
alltid kom slutligen ett uppbrott igen, som hade någon osynlig makt
oroligt drivit dem framåt. Och avståndet till landamäret blev allt
kortare.
När eldar gjordes upp vid vägen och stekpannorna kommo fram, skötte var
och en sitt göromål tigande och med ängslig brådska. Också Jutta blev
småningom mer fåordig och satt ofta tyst och såg åt sidan, som om hon
hade lyssnat efter något.
Det hade kommit en rad av ljusa dagar, men ofta blevo de ändå långa. Han
uppfann oupphörligt nya tidsfördriv för att förströ både henne och sig
själv, ty deras kärlek hade blivit ett rus, som anade sin egen
kortvarighet och därför måste fånga vart ögonblick. Men när han red
bredvid henne på skogsstigen, var deras glättighet icke som förr utan
mer låtsad och förlägen. De kunde icke längre leka och skämta med varann
om de obetydligaste ting, utan de hade långa stunder intet att tala om.
När de försökte drömma om sin lycka, blev det aldrig om det närvarande,
utan om de drömmar, som de förr hade drömt om varann, eller om den
första resdagen i det soliga vintervädret, då allt ännu var oskärat och
vackert. Så fort de började tala om den dagen eller om månskenskvällen i
svalgången, hade de åter något att säga och ofta något alldeles nytt,
ty var liten småsak blev framletad ur minnet och förklarad och var gång
från någon alldeles ny sida.
De hade nu bara ett litet stycke kvar till landamäret, och en afton
stannade de utanför ett befäst, fyrkantigt hus. Fogden kom ut och lyste
på dem, men Valdemar tog facklan och höll den under hans ögon.
--Om jag släcker ut din syn, kan du ändå betjäna mig? frågade han den
darrande gubben, som kände igen honom. Inbilla dig, att du redan är
blind, och se inte alltför nyfiket på nunnekläderna bredvid mig utan
blunda!
Fogden slöt genast ögonen och kände sig för med handen på muren, medan
han visade vägen för de oväntade gästerna. Han förde dem genom
spetsbågiga portar till de små rummen. Där satte han facklan i
järnhållaren på väggen och gick sedan ned i källaren efter vin. När han
kom upp med tre tennkannor i vardera handen och satte dem på bordet,
blundade han igen. Småtärnorna skrattade åt honom.
--Jag ville bara visa dig min makt, sade Valdemar och satte sig hos
Jutta i spishörnet. Må hertigen så länge styra riket bäst det lyster.
Här har jag fasta murar och stannar med dig, om du vill.
Hon skakade på huvudet.
--Du har inte mitt trots, jungfru Lindelöv, fortsatte han. Lindelövet är
för lent och mjukt att hålla sig rakt i isblåsten. Men varför sitter du
och lyss? Är det fogden, som du fruktar?
--Nej, inte honom.
--Är det nattstrykarna ute på vägarna?
--Inte dem.
Då hon icke svarade annat, slutade han att fråga. Det fanns hos henne
något osinnligt, så att hon älskade mest med tankarna, och hon var en
längterska.
Nedslagna och oroliga började svennerna att duka bordet. De gingo tyst,
ty när de skulle fylla bägaren framför henne, märkte de, att hon sov.
Plötsligt spratt hon upp.
--Nu hör jag det! sade hon och reste sig, och den hänryckta klangen i
stämman var åter en ung nunnas.
Valdemar lade armen om hennes axlar.
--Vad är det, du hör? frågade han. Det tunga lugnet i frustugan tog
ifrån mig min drottning, skogen behöll Yrsa-lill och människofunder
locka bort den enda, som jag verkligen har älskat.
--Nej, inte människofunder, Valdemar. Människofunderna har du lärt mig
att trampa på... Men nu hör jag det! Ja, det var det, som jag under alla
dessa dagar väntat på och längtat efter och fruktat. Ibland blev min
längtan så stark, att jag knappt visste, hur jag skulle få timmarna att
gå.
Hon pekade mot vindögat, där skinnluckan upplystes utifrån av ett svagt
gulaktigt sken. Tärnorna öppnade luckan, och sjungande barnröster hördes
från vägen. Det var en ung kvinna, som hade somnat i Gud och bars till
graven i sin vita kista.
--Jag visste, Valdemar, att så snart jag fick höra någon av de fromma
sångerna, skulle jag bli liksom kall och död och allt, som varit mellan
oss, en sådan sorg, att jag inte längre kunde stanna i den, inte en enda
dag. Jag är född till att lycklig gå omkring och ansa ljusen på små
tysta och rosiga altaren, inte till jublet i ett brott. Jag är för svag,
Valdemar. Hjälp mig till frid.
Hon försökte att giva honom en smekning, men den blev lika förlägen som
hans egen.
De visste icke vad de skulle säga varann och icke hur de skulle taga
farväl, ty att räcka handen, det var dock för litet. Det sade dem deras
hjärtan. När de tänkte därpå och på den första resdagen, begynte deras
kärlek återigen att blossa upp. Det snyftade och kved inom henne, och
hon ville slå armarna om hans hals och trycka sig till honom med en
fullare hängivenhet än någonsin. Men den underliga blyghet, som hade
smugit sig in mellan dem, gjorde henne försagd, så att hon talade med
ett lugn, som hon icke kände.
Om han på nytt hade bett henne att stanna, skulle hon besinningslöst ha
gjort det. Det anade också han, men hans tunga var lika bunden som
hennes, och han skulle kunna ha talat tio gånger varmare till en annan
alldeles obekant kvinna.
Hon anfölls av skärande samvetskval. Varför hade hon gått in i
törnsnåret? Hade hon då verkligen inbillat sig, att det som började ur
ingenting aldrig heller kunde bli något annat än ingenting? För första
gången tänkte hon med ånger på systern. Hade hon då så alldeles glömt
henne? Ja, under alla dessa dagar hade hon varit död för henne. Och nu
stod hon där alldeles inpå henne som ett mörkt öde, mot vilket hon icke
hade någon makt. Hon nästan skrek till, medan hon drog sig baklänges
utefter väggen.
--Valdemar, viskade hon, du skall sätta dig här på bänken. Vad natten är
stjärnfager och hög, Valdemar! Du skall sätta dig här... bara för en
stund... så att jag får gå ned med tärnorna och lämna en skärv åt
fattigbarnen i likföljet. Sedan kommer jag tillbaka.
Han nickade och satte sig ned, fast han mycket väl förstod, att hon icke
skulle komma. Han såg icke efter henne, fast han hörde, hur hästarna
leddes upp till porten och att bara hans egna män stannade kvar.
Herr Svantepolk kom fram och kastade sin handske mitt i hans bröst.
--Jag uppsäger dig tro och loven, konung! ropade han. Så länge jungfrun
var kvar, fann jag det höviskt att tiga. Men allt vad jag har lärt dig
om kärlekens rätta väsen har du kränkt. Därför sitter du nu olycklig.
Lev väl. Du är ingen rätt riddare, och Svantepolk Knutsson kan inte
längre tjäna dig. Min väg går till Nyköpingshus.
Men de andra männen samlades omkring bänken och Karl Algotssons ljusa
ögon blänkte som blåaktiga mjölkdroppar i det rödbruna ansiktet. Han
sparkade till bränderna på spisen, så att glöden stänkte över plankorna.
--Jag önskar, att det brunne ned, hela nästet! Sorg pryder dig inte,
herre. Vakta er nu för kung Valdemar, ni kvinnor i Sveriges land!
Småsvenner, var ha ni hans röda hatt med tofsar och hans kedjor med
silverfalkarna och allt, som en kung behöver, när han skall ut på
äventyr? Dåliga svenner, som inte tänka på att medföra sådant. Se här,
Valdemar. Bågar och pilar, det finns det åtminstone, och i dagningen gå
vi på jakt.
--Ni tro, att allt blir lugnt, bara man ser blod, svarade Valdemar och
tog bågen.


12.

Den gången då Valdemar och Jutta redo bort från skogsladan vid Bjälbo,
stod Yrsa-lill drömaktigt och tyst länge kvar och såg efter dem. Hon
skakade bort den jordblandade snön, som hade fastnat på skjortan över
knäna, och började locka på getterna. De hade sprungit ut, då dörren
blev lämnad öppen. Då såg hon, att det kom beväpnade män från
jarlagården.
--I drottningens namn! sade de och omringade henne. Du är vår fånge.
--Den goda drottningen? Skulle hon befalla något sådant?
--Hon är inte längre god. Hertigen talade med hennes tjänare, innan han
red sin väg. Var har du tjuvgodset?
--Gåvor äro inte tjuvgods.
Medan de tvistade, lyckades det lekaren, som stod kvar inne i ladan, att
ösa in smyckena i Månegarm och gömma hornet i en grop, som han makade
jord över. Själv ställde han sig ovanpå. För de smyckena tänkte han köpa
gård och grund åt Yrsa-lill, och han stod just och grubblade på, hur han
skulle lägga sina ord för att ännu en gång våga bedja henne att bli
hans.
Skall jag också fängslas? frågade han. Men vaktkarlarna skrattade åt
honom och svarade, att han väl icke hade vållat drottningen någon
hjärtesorg att hämna.
De revo upp höet och hittade snart de dyrbara dräkterna. De kastade dem
över axlarna och tänkte, att det var allt.
--Kom nu, du lilla tjuvkulla, sade de och stötte Yrsa-lill i knävecken
med spjutskaftet. När getterna sågo, att hon begav sig bort, följde de
också med bakefter. Den, som bar skällan, gick främst och försökte att
stånga sig fram för att komma ännu närmre henne. Det pinglade och
klingade, när den lilla skaran av män och getter närmade sig gården.
Vid sidan om ingången stod en låg bod, som kallades tjuvkällaren. Den
var ända till takresningen av sten, och några trappsteg ledde ned i det
halvmörka rummet. Längst in var en järnbur. Där satte de Yrsa-lill och
låste väl igen om henne, och vaktfogden stoppade på sig nycklarna.
När hon hade hämtat sig från den första skrämseln, sjönk hon åter i sin
drömlika dvala, och svarade ingenting på väktarnas många hånfulla
tillrop och frågor. Mellan buren och trappan var det rum för dem att
sitta, och de byttes ut mot nya män, var gång timmeträlen gick förbi och
ropade ut tiden.
Getterna höllo sig troget i närheten. De nappade till sig den föda, de
kunde komma åt från buskarna eller under den glesa och upptöade snön,
och de läto icke driva bort sig. En gång sprungo de i en vettvill flock
till ladan, men när de hörde, att det icke var Yrsa-lill, som lockade
dem från dörren, vände de och skyndade åter till sluttningen utanför
tjuvkällaren. Då gick lekaren också bort från ladan, plågad av saknad
och oroliga tankar, och följde dem.
Han hade sin lilla harpa vid sidan och satte sig ofta hos väktarna och
spelade för att Yrsa-lill skulle förstå, att han icke glömde henne utan
på avstånd vakade över henne.
På det sättet förgick mer än en hel vecka. Ibland såg han ryttare
återvända, som drottningen hade skickat ut för att speja på Valdemars
långsamma färd. Väktarna berättade för varann, att det var slut med
sömnen i drottningens sovstuga och att hennes steg kunde höras hela
nätterna. Hon hade slutat både att äta och att kläda av sig. En tärna,
som lyssnat vid dörren, hade hört henne utbrista:--Så länge jag hade
honom, förstod jag inte, att det var honom, som jag älskade, men nu vet
jag det!--En annan tärna hade sett henne rycka av sig fingerguldet och
trampa på det och hört henne säga:--Varför smyckar jag mig med guld? Jag
trodde också på min syster som på guld.
Hon hade också ett bröstspänne med en ametist. När hon höll upp den mot
solen, tyckte hon sig se inne i stenen en liten maninna, som dansade och
fröjdade sig åt ljuset. Tärnorna brukade få komma fram och se på.--Hur
kan den lilla danserskan vara så glad? sade nu drottningen och skickade
tärnorna med bröstspännet till gårdssmeden för att han skulle slå sönder
det.
En morgon kom hon ned i tjuvkällaren, men på de få dagarna hade hon
blivit så förändrad, att väktarna i förstone voro nära att taga henne
för någon av trälinnorna. Kläderna hängde vårdslöst halvöppna, den ena
skon var sönderbrusten, och det nedfallna håret föreföll okammat och
hopsnärjt och hade liksom mist både färg och glans. Hon gick tungt och
stödde sig på en käpp.
Då hon kom ned för de hala trappstegen, som vållade henne lika mycket
besvär, som hade hon redan varit till åren, ställde hon sig nyfiket
framför buren. Först granskade hon noga den fångnas ansikte och gestalt
från huvudet till fötterna. Sedan blev hon stående och tycktes grubbla
på något.
--Gråter och kvider hon aldrig? frågade hon, ty det, som förvånade
henne, var att Yrsa-lill satt med ögonen slutna.
Väktarna nekade till att ha hört någon klagan.
--Vrider hon aldrig händerna? Går hon inte ångestfullt av och an på
järnspjälorna? Det brukar ju till och med ett vilt djur, när det
inspärras.
Väktarna nekade ännu en gång. Då gav hon buren ett hårt slag med käppen,
så att Yrsa-lill spratt till och öppnade ögonen.
--Du har det gott, du vallkulla, bättre än jag, sade hon med ett
främmande och elakt löje. Jag kom annars inte hit ned för att pina dig.
De första dagarna kunde jag nog haft lust därtill, men sedan ha mina
budbärare skaffat mig annat att grubbla på. Jag tänkte bara, att det
skulle trösta mig att se en annan, som led och sörjde ännu djupare än
jag... Jag tror, att om du hade gjort det, skulle jag nu ha velat hjälpa
dig och själv haft hjälp därav.
--Är du inte den goda drottningen? frågade Yrsa-lill sakta. Inte talade
du förr så, då du mötte någon av oss på vägarna.
--Det är lättare att tala vackert i lyckans dagar än att fortsätta
därmed också i olyckans.
Yrsa-lill satt med ryggen och nacken mot järnspjälorna och fötterna rakt
utsträckta. Armarna lågo nedsjunkna utefter sidorna med öppna och tomma
händer.
--Nåväl, drottning, sade hon. Tiden blir mig lång.
--Kan du sömma?
--Ingen har lärt mig det. Men skänk mig ett nystan att nysta på.
Drottningen skrattade till igen, hårt och elakt, och vände sig om till
vaktfogden.
--Tag en spade och gräv under den murkna alen, som står nedanför vägen,
så hittar du nog ett nystan åt Yrsa-lill. Kom med mig ut, så skall jag
undervisa dig, hur du skall bära dig åt.
Han följde med drottningen ut, och hon talade en stund med honom, innan
hon gick tillbaka till sin sovstuga.
Det dröjde länge om, innan han kom igen, mer än halva dagen. Då bar han
framför sig en spade, som han höll med båda händerna, och på den låg
det ett nystan av vintersömniga ormar. Han gläntade på buren och kastade
in det.
Det föll i hennes knä och var mjukt och tungt, och hon stelnade av fasa.
Då begynte hennes drömvärld att vackla och klarna under ett egendomligt
kallt och tunt ljus, så att hon plötsligt blev fullt vaken och såg
livets öknar och människornas hårdhet. Hon såg Valdemar, som sorglöst
red bort med sin älskade, och hörde ännu drottningens skratt. Men det
varade endast ett ögonblick, ty ljuset var för skärande klart. Det blev
hastigt mörkt omkring henne, och hon gled ned innanför järnspjälorna i
den djupaste vanmakt.
Ormarna, som kände värmen från hennes kropp, lyfte dåsigt sina huvud och
slickade i luften med tungorna. Sedan drogo de ännu hårdare åt på
knutarna, men löste dem igen och hela nystanet rörde sig. Ett par av de
största sträckte ut sig till sin fulla längd, liksom gäspande, och runno
tröga och valna in mellan vecken i kläderna och i hennes ärmar. Om hon
det minsta hade rört på ett finger eller en arm, skulle de ha huggit,
men hon låg lika livlöst orörlig.
Gistre stod i dörren och vågade knappt tigga vaktfogden om misskund för
att icke hans röst skulle väcka henne. Det båtade heller icke att nu
rycka upp dörren, ty ormarna skulle ändå hellre stanna i värmen, där de
voro. Och faran skulle ha blivit ännu större, om någon försökt att draga
ut henne ur buren. Allt fler och fler av ormarna rätade på sig och
började leta sig in mellan kläderna.
Han knöt de starka händerna utan att kunna hjälpa henne, och det
glimtade i hans ögon. Förgäves genomgick han i minnet de besvärjelser
och svartkonster, som han var så kunnig i, och han vågade icke förråda
sin kärlek till henne för de andra. När de hånskrattade, drog han också
på munnen. Men den stunden kände han, att hans gamla lust att se barn
och kvinnor korsa sig av skrämsel för hans svarta kåpa för alltid
slocknade, att det icke längre fanns något annat för honom än hon, som
låg där i ormburen. En enda, åtminstone en enda, skulle kalla honom god
och älska honom. Han grubblade fram och åter, hopsatte de äventyrligaste
planer och glömde icke att emellanåt le ett brett och instämmande leende
med de andra.
Slutligen hettade det till över pannan, och han tyckte sig ha funnit en
utväg.
Det hade nu blivit skumt, och vid nedersta trappsteget brann en liten
eld, på vilken väktarna kokade sin mjölk.
Han gick ut och skaffade sig en kälke, och den ställde han i närheten.
Sedan gick han med sin harpa till brygghuset, och där beströk han
strängarna med mjöd och hällde ymnigt med skum ovanpå. Därefter lade han
harpan på snön ett stycke från tjuvkällaren och lockade sakta på
getterna.
När han kom tillbaka, stodo väktarna ännu kring buren och drevo spe, men
han sade till dem:
--Att stå här kring buren kan ju vara nöjsamt nog, men nu har det hänt
något, som förefaller mig ännu ovanligare att se på. Nyss ställde jag
ifrån mig harpan utanför väggen. Men när jag kom tillbaka, hade getterna
tagit den, och nu hålla de på att spela och dansa.
Väktarna trodde honom icke genast, ty det var tyst ännu en stund, men
snart började det spela--först med ett mjukt dragande över strängarna
och sedan med fasta och hårda grepp. Det var getterna som slickade på
strängarna, och ju mindre det blev kvar av mjödet och skummet, dess
bullersammare gick den vilda låten.
Väktarna sprungo ut för att se. Som det var ett stycke att gå till
harpan och getterna stångades och knuffades, som hade de verkligen
dansat, vågade männen dock icke genast taga mod till sig och stiga ända
fram. Härigenom vann Gistre tid.
Han sköt genast in mjölkgrytan under buren, och de ljumma ångorna väckte
ormarna igen, så att de stucko fram huvudena ur kläderna och ringlade
sig ned i mjölken. De trögaste, som ännu lågo hoprullade i ett nystan,
sparkade han själv ned. Väktarna hade glömt att taga nyckeln med sig, så
att han utan hinder kom in i buren. Marken under spjälorna krälade av
skållade ormar, men han böjde sig in och viskade:
--Yrsa-lill, det är jag, och jag kommer för att rädda dig, om du vill
följa mig och för alltid bli min. Svara, att du vill det!
Men hon svarade icke utan låg i samma dödsliknande orörlighet. Han
skakade på henne, men huvudet föll viljelöst åt sidan. Då lyfte han
försiktigt upp henne och bar henne till kälken. Han kände, att hennes
hjärta slog lugnt och fast.
Som snön hade isat sig efter solbärgningen, behövde han icke frukta, att
medarna skulle lämna några spår. Han vek genast av från vägen utåt
fältet, helt på måfå utan att ännu veta vart. Han var nära att glömma de
gömda smyckena, som skulle bygga hennes hem, men så kom han ihåg dem och
stannade vid ladan. Väktarna hade dock ännu en gång varit där och hittat
och tömt hornet, fast de sedan kastat det åt sidan som något värdelöst.
En suck pressade sig ur hans bröst, medan han gick ned till bäcken med
hornet och hämtade vatten. Han gned Yrsa-lill med snö och gav henne att
dricka. Ibland trodde han sig märka under fingrarna, att hon rörde på
läpparna och svalde en droppe. Men hur ofta han än kände på ögonen, lågo
de lika slutna, och hon vaknade icke. Han talade blitt till henne och
räknade upp allt, som han skulle göra för henne, om hon ville bli hos
honom.--Jag är trött på skogen. Du har tämt vilddjuret, Yrsa-lill,
klippt klorna på lokatten och gjort björnen spak. Jag skall lära mig ett
yrke. Jag skall sitta som den tarvligaste skoflickare vid min läst. Och
vet du vad jag längtar efter? Jo, att vid Helgalekamens ljuvliga vårfest
få se dig gå framför mig bland de blåklädda hantverkarhustrurna, som
hålla vaxliljor i händerna.
Han hängde hornet över axeln i snöret och bäddade under henne med hö.
Vid gårdarna stannade han och lät henne få några droppar mjölk eller
vatten, och kvinnorna försökte väcka henne med löften om granna band och