Den siste Atenaren - 20

hade icke svårt att upptäcka deras strålande uttryck.
- Han har således lyckats, tänkte hon. Det var ju det jag sade
biskopen.
Under avklädningen samtalade Hermione glättigare och förtroligare än
vanligt med kammarflickan.
- Men säg mig, Alkmene, sade hon, varför låter du den gode Okos gå och
sucka förgäves? Tror du icke, att jag upptäckt det? Du är icke så
kallsinnig för honom, som du låtsar, Alkmene.
- Vad du talar, min härskarinna! sade flickan rodnande, i det hon
löste diademet från Hermiones lockar.
- Okos är en god yngling, Alkmene. Min fader och jag värdera honom
mycket.
- Jag tror, att Okos endast gycklar med mig, genmälde kammarflickan.
Icke skall man tro vart ord en sådan säger. Då vore man ofta narrad.
- Ack, du enfaldiga! Ser du då icke, att du pinar honom med din
låtsade kallsinnighet? Fy att hyckla så! Men du är på långt när icke
så enfaldig som du låtsar. Eller vill du, att jag skall säga Okos, att
Alkmene väl är road av hans ömhet, men icke kan besvara den?
- Nej, vid allt i världen, min härskarinna! Detta får du icke säga
honom.
Hermione talade om den vackra arrendegården nere i dalen, som
Krysanteus utsett åt Okos och hans fader, Medes, den gamle
portvaktaren, som nu efter så mångårig frivillig tjänstgöring borde
finna det trevligt att öppna och stänga en egen dörr och sola sig på
egen tröskel.
Alkmene åter talade om sin härskarinnas vackra lockar, som det vore en
glädje att ordna, och om hennes skönhet, som i afton var mer bländande
än vanligt.
Hermione lyssnade denna gång med tålamod, ja synbart behag till hennes
ord.
- Jag tänker på Eusebia, sade Alkmene, och undrar över hennes
blindhet. Hon vill vara skönare än du, Hermione, och hon är avundsjuk
på dig, det vet jag.
- Huru vet du det?
- Jag talar ofta med hennes första kammarslavinna. Eusebia vill alltid
veta, huru du var klädd, när du senast visade dig på Kerameikos. Och
när man sagt henne det, så utropar hon: Huru smaklösa dessa atenskor
äro! Och likväl efterapar hon din hårklädsel och varje veck på din
kiton. Det förargar henne, att hon icke kunnat införa de romerska
klädseltyckena i Aten. Ack, jag måste skratta, när jag tänker på de
första dagarne hon tillbragte i vår stad. Hon ville förvåna atenarne,
det är visst och sant. Och nog väckte hon uppseende, där hon kom i sin
vidunderliga blommiga sidenkiton, stödjande sig på två slavinnor och
företrädd av en slav, som anmälde: Här är en ojämn sten i din väg ...
här går gatan uppför ... här går gatan nedför ... liksom hon själv
hade varit blind och icke kunnat se ett steg framför sig.
- Jag minnes allt det där, Alkmene.
- Det var idel högmod av henne, min härskarinna.
- Nej, så var det icke, Alkmene. Eusebia är van vid de romerska
sederna. Damerna bruka så i Rom.
- Men det är ju fult och löjligt.
- Det nekar jag icke. Endast vanan kan försona med sådana bruk.
- Men var det icke högmod, när Ismene hälsade henne på gatan, och
Eusebia icke själv besvarade denna hälsning, utan lät sin slavinna
göra det?
- Även det bruket är övligt i Rom.
- Ismene fann det så löjligt, att hon icke kunde låta bli att vända
sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket lätt för att
skratta, som du vet. Men Eusebia såg det och kunde sedan aldrig tåla
Ismene.
- Jag har hört sägas det.
- Men vet du, varför Eusebia lade bort sina blommiga kläder? Jo, då
skolgossarne sågo henne på gatan, pekade de på henne och ropade till
varandra: Ser du, våren är redan kommen.
- De atenska skolgossarne brås i elakhet på sina fäder ... Väl,
Alkmene, jag behöver dig icke mer. Gå nu till vila, min sömniga
flicka.
- Jag önskar dig ljuva drömmar, min härskarinna.
- Jag önskar dig detsamma.
Alkmene avlägsnade sig. Hermione var snart därefter förflyttad till de
glada drömmarnes rike.


FEMTE KAPITLET.
Skeptikern.

- Vad slags filosof jag är? Var det så du frågade, gamle hedervärde
portvakt? Jag bekänner mig till den djupsinnigaste av alla skolor. Jag
är tvivlare ... I behöven icke veta mer. Och som jag tvivlar, att den
här bägaren vin är tillräcklig att släcka min törst, tvivlar jag även,
att du, min käre Okos ... Okos var det ju du hette? ... skulle hava
någonting emot att genast fylla den, då jag nu åter tömmer den. Skål,
mina vänner! ... Krysanteus' vin är gott. Se där den tomma bägaren,
Okos. Ila, unge Ganymedes, att brädda honom ånyo. Det är icke var dag,
som I fån äran att se en filosof som förtrolig medlem av er för övrigt
aktningsvärda krets. Fågelsteken är god, min käre kock, men jag
tvivlar, att du kan tillaga en trana så bra som kocken hos min vän och
lärjunge antikvarien. Låt icke såra dig av min anmärkning,
aktningsvärde kock. Jag påstår det icke med bestämdhet, ty över huvud
låter ingenting med bestämdhet säga sig. Jag endast tvivlar, förstår
du.
Den, som talade så, var ättlingen av Ifikrates, samme unge man, som en
gång infann sig hos Petros som nådesökande, men då, vid det oförmodade
mötet med Krysanteus, hastigt påminde sig, att han gått vilse och
egentligen ärnade sig till sin vän antikvarien, biskopens granne.
Den unge mannen, känd under namnet Kimon, bar nu en grov mantel med
filosofiskt snitt och hade under ett års tid försakat rakstugan, så
att han, som naturen förlänat med god skäggväxt, numera pryddes av ett
vördnadsbjudande skägg. Dessa tecken antyda, att han tagit sitt parti
och utbytt funderingarna på katekumenskapet och dopet mot
funderingarna i vetenskapernas vetenskap. Han hade nu avgjort slagit
sig på filosofien och, som vi höra, på den skeptiska.
Naturen och vänskapen hade gemensamt understött den gode Kimons
framsteg i filosofien--naturen, vilken, som nämnt, begåvat honom med
stark skäggväxt, och vänskapen, som i antikvariens person förlänat
honom den grova, men hela manteln. Man må dock icke misstänka, att det
endast var skägget och manteln, som gjorde Kimon till tänkare. Han var
även hemma i logiken; det var just i ett ögonblick av lutter förvåning
över Kimons färdighet att göra de mest utomordentliga hornslut och
krokodilslut, som antikvarien hänfördes till sin frikostighet. Manteln
och skägget voro endast de yttre kännetecknen, som han anlagt för att
vinna den aktning, varpå hans personlighet gjorde anspråk.
Kimon var emellertid blygsam nog eller också avundsjuk nog om sin
visdom, för att icke uppträda i de offentliga lärosalarne. Han umgicks
ej heller med sina bröder inom vetenskapen, antingen för det att han
ringaktade dem, eller för att de icke ville erkänna honom. Men om
lärosalarne saknade hans ljus, infann han sig dess flitigare i
matsalarne hos hederliga, förmögna hantverkare, som höllo någorlunda
gott bord och brukade drägliga viner. Hos sådana värdar ställde han
ingalunda sitt ljus under skäppan. Han förvånade dem med djupsinnigt
tal och klyftiga syllogismer; och voro de otillgängliga för logiken,
så avtvang han dem vördnad genom att tala om sin lysande börd och
förtroliga vänskap med kejsar Julianus. Kejsaren, försäkrade han, var
i allmänhet vän av filosofer, men företrädesvis av filosofen Kimon.
Kejsaren hade bjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra
tusen guldmynt, men Kimon hade avslagit gåvan, emedan han älskade
fattigdomen av grundsats och icke ville lämna sina goda vänner i Aten.
Kimons umgänge var dock ej helt och hållet inskränkt till den krets i
samhället, som utgjordes av välmående hantverkare. Höjd över alla
fördomar nedlät han sig å ena sidan, då han nämligen var mycket
hungrig, ända till slavarne, företrädesvis kockarne i förmögna hus; å
andra sidan var det icke sällsynt, att han sågs som gäst hos de unga
epikuréerna, ja till och med hos prokonsuln Annæus Domitius, vid
dennes förtroliga symposier, när ingen bättre snyltgäst fanns att
tillgå, på vilken sällskapet kunde uttömma sin lust för gyckel och
upptåg.
Vid sådana tillfällen visade Kimon prov på en sann filosofs
själsstyrka. Det skämt, varför han då var föremål, rubbade aldrig hans
lugn, än mindre hans hunger och törst.
Kimon älskade icke blott vandrandet i de folkvimlande portikerna och
pelargångarne i staden, utan även utflykter i den fria naturen. I dag
hade han, med hamnstaden till utgångspunkt, företagit en lustfärd i
grannskapet av Krysanteus' förtjusande villa, då han överraskades av
ett regnväder, som gav honom anledning att söka skydd under dess tak.
Han skulle dock sannolikt föredragit att uthärda ovädret under öppen
himmel, om han ej vetat, att både Krysanteus och Hermione voro
frånvarande. De hade begivit sig till staden, där Krysanteus skulle
hålla ett offentligt föredrag över religionen. Han och hans lärjungar
hade nämligen överenskommit att i den gamla lärans utövning införa
samma bruk, som gjort och ännu gjorde den kristna läran så viktiga
tjänster: offentliga religionstal.
Kimon fann hos villans husfolk det vänliga emottagande, varuppå han
räknat. Filosofmanteln gjorde sin vederbörliga verkan på den gamle
Medes och de andra tjänarne. Kimon frågade efter Krysanteus, och man
upplyste honom om vad han redan visste, att Krysanteus var i staden.
Hans önskan att finna hägn mot ovädret, och hans antydan, att en
fotvandrande filosof kunde tarva något att förfriska sig med, funno
villiga öron. Man skyndade att duka ett bord under en av
pelargångarne, och den förtrolighet, varmed gästen behandlade sin
omgivning, hans språksamhet och det goda lynne, som han ådagalade,
sedan han åtskilliga gånger tömt och låtit ifylla bägaren, hade samlat
flera av slavarne och slavinnorna omkring honom.
Det var nu tämligen långt lidet emot aftonen. Himmelen var överdragen
av moln, som jagades av blåsten från havet, och regnet fortfor att
falla i strida strömmar.
- Det finnes således, frågade gamle Medes vetgirigt, filosofer, som
kalla sig tvivlare?
- Ja visst. De äro de djupsinnigaste av alla filosofer, svarade Kimon,
tuggande på en bit fågel.
- Då måtte min herre Krysanteus tillhöra den skolan, sade gubben,
eftersom de äro de klokaste.
- Nej, upplyste Kimon, din herre är visserligen mycket vis, mycket
djupsinnig, hunnen mycket långt i vetenskapen, men till vår skola hör
han icke.
- Såå. Men varpå tvivlen I då egentligen?
- Vi tvivla på allt, min gubbe, till och med därpå, att vi tvivla.
- Vid Zeus, det var besynnerligt, anmärkte Medes.
- Min vän, det låter besynnerligt för dina ofilosofiska öron, sade
Kimon, blickande efter Okos, som dröjde med bägaren, men i själva
verket är det mycket naturligt, och den enda ståndpunkt, som är värdig
den sanne vise. Jag vill försöka att göra det där begripligt för dig,
ehuru jag för detta ändamål måste uppoffra grundligheten för
tydligheten. Begriper du till exempel, att du icke skulle se, om du
icke hade ögon?
- Ja, svarade Medes, det begriper jag nog, jag som är litet skumögd på
ålderdomen.
- Och att du icke skulle kunna höra, om du icke hade öron?
- Ja, det förstår jag även.
- Och att du icke kunde lukta, smaka och genom beröring känna, ifall
du icke hade näsa, gom och känsliga lemmar?
- Även det begriper jag. Jag känner nog, att jag har lemmar, jag som
har gikt i vänstra benet.
- Nåväl, då bör du även inse, att det är de fem sinnena--synen,
hörseln, smaken, lukten och känseln--som uteslutande giva oss kunskap
om att det finnes en värld omkring oss.
- Hm, ja.
- Men om sinnena ofta gäcka oss, böra vi icke då tvivla på deras
vittnesbörd?
- Vad menar du?
- Händer det icke ofta, att man ser orätt?
- Jo. När man är skumögd, som jag, så ...
- Vore du klarögd som örnen, skulle det likväl hända dig, min gubbe.
Ögonen ljuga oupphörligt. De komma oss att tro, att det gives en rymd.
De inbilla oss, att det gives vila och rörelse och olika hastigheter.
Även det är lögn. Ty om vi rådfråga förnuftets slutledningar, så komma
vi till den övertygelse, att själve Akilleus, så snabbfotad han var,
aldrig skulle upphunnit en långsamt krypande sköldpadda, sedan hon en
gång fått ett litet försprång.
- Hm, det var högst underligt, anmärkte Medes. Skämtar du icke nu med
vår okunnighet, min filosof?
- Nej, vid Zeus och Pallas Atena! Jag skämtar icke, försäkrade Kimon,
i det han började angripa en pastej. Förnuftet motsäger vad sinnena
vittna. Påstode jag nu för min del, att sinnena äro lögnaktiga, så kan
en annan med samma rätt påstå, att det tvärtom är förnuftets
slutledningar, som äro falska ...
- Ja, vet du, det vill jag hellre tro, förklarade Medes. Ty om jag och
min son Okos sprunge kapp, så är jag fullt övertygad, att Okos skulle
springa förbi mig. Och att jag ibland vilar och ibland rör mig, det är
säkert, min filosof.
- Avbryt mig icke, sade Kimon. Jag vill göra den här saken tydligare
för dig. Du måste dock medge, att man ofta ser galet, hör galet o. s.
v.?
- Ja, det vill jag medgiva.
- Sinnena giva således åtminstone osäkra vittnesbörd, om ock de
stundom vittna sant?
- Javäl.
- Då du nu medgiver, att sinnena äro opålitliga, och du likaledes å
andra sidan påstår, att förnuftets slutledningar äro än opålitligare,
så vill jag då fråga dig, vad det är, som är pålitligt?
- Hm, det vet jag icke.
- Nåväl, du måste då även medgiva, att vi måste tvivla på allt,
eftersom de opålitliga sinnena och det opålitliga förnuftet äro våra
enda kunskapskällor.
- Men icke kan jag tvivla, att jag har gikt i vänstra benet? invände
Medes. Det känner jag, vid Zeus, emot alla väderskiften. Fråga Okos,
om icke min gikt i dag förutsade, att det skulle regna.
- Vad är gikten, min vän? frågade Kimon.
- Vad gikten är? Det är någonting, som sticker i mitt vänstra ben, så
att jag ibland är färdig att jämra mig som ett barn.
- Vad är det då som sticker?
- Vad det är som sticker, det vet jag icke.
- Nåväl, bör man icke tvivla på vad man icke vet, då man, enligt vad
jag nyss bevisade, måste tvivla på vad man tror sig veta?
- Hm, min filosof ... men gikten är kvar alla fall, om jag tvivlar
eller ej.
- Du sade, att din gikt håller sig i vänstra benet. Icke så?
- Jo visst. Kan du måhända giva mig ett läkemedel emot den?
- Det bästa av alla läkemedel, min vän, ty jag vill lära dig att
tvivla på giktens tillvaro. Varav vet du, att du har ben, min vän?
- Ha, ha, ha! Förlåt, min filosof! Men nu måste jag skratta åt dig.
Huru skulle jag kunna gå, om icke jag hade ben!
- Jag antydde nyss, att all rörelse är skenbar. Dina bens tillvaro
bevisas således ingalunda därav, att du inbillar dig gå. Men, invänder
du, jag ser ju mina ben, och jag känner mina ben. Härtill svarar jag
med en förnyad påminnelse därom, att synen och känseln, liksom de
övriga sinnena, giva opålitliga vittnesbörd. För övrigt ser du icke,
att benen äro dina; du ser endast ett par ben, som tyckas vara
överallt, där du själv inbillar dig vara; du känner icke, att benen
äro dina, utan känseln låter dig blott röna, att det finnes ett par
ben, de må nu vara dina eller icke dina. Således skall du först
bevisa, att det verkligheten gives ett visst par ben, som du kallar
dina, och för det andra, att dessa ben verkligen äro dina. För den
förra frågan äger du inga andra vittnesbörd än de opålitliga sinnena
men även om vi i detta fall godkänna dem, så äger du i den senare
frågan intet annat vittnesbörd än en inrotad och möjligen alldeles
falsk inbillnings. Men godkänna vi även detta vittnesbörd, så återstår
att bevisa tillvaron av ett höger och ett vänster--ty det var i
vänstra benet du sade dig hava gikten. Du skall giva mig en definition
på begreppet höger och en annan på begreppet vänster. Kan du detta, så
återstår ännu att bevisa, att dessa begrepp hava någon grund i
verkligheten. Men detta låter sig icke göra, lika litet som det låter
bevisa sig, att det gives en mångfald i tingen. Den djupsinnige
Parmenides lärde, att allt är ett och detta ena är evigt och
oförgängligt, oföränderligt och gränslöst. Till denna åsikt kom han
genom tänkandet; men som även tänkandet är osäkert, så är det väl
möjligt, att det gives en mångfald, och från denna synpunkt kan man
väl antaga, att det finnes höger och vänster, att du har ben, Medes,
att dessa ben äro två, det ena ett högerben, det andra ett vänsterben;
men det är och förbliver endast ett antagande, en osäker och
tvivelaktig mening, som du gör bäst uti att alldeles lämna åsido, enär
denna oförnuftiga, på intet grundade mening endast omakar och plågar
dig med en inbillad känsla av ett något eller ett intet, som du kallar
gikten. Skål, min vän!
Den djupsinnige Kimon tömde bägaren, som Okos ställt framför honom,
och företog därefter ett nytt angrepp på kvarlevorna av den
välsmakliga pastejen.
- Hm, det där går över min fattning, mumlade Medes. Det var en
underlig filosofi. Men, sade han högt, om du tvivlar att jag har gikt
i benen, så tvivlar du väl även, att du i denna stund spisar pastej,
och det kan vara dig likgiltigt, om jag borttager honom mitt för din
näsa.
Gamle Medes ryckte fatet med pastejen till sig och var icke litet
stolt över detta slags motbevis, när han såg, huru överraskad Kimon
vart häröver och vilka snåla ögon han skickade efter fatet.
- Min vän, sade Kimon efter ett ögonblicks tystnad, jag tvivlar
visserligen, att jag åt pastej, innan du på sätt som skett störde mig
därutinnan; men det är en stor skillnad emellan att tvivla och
förneka. Jag förnekar det ingalunda. Och om det för övrigt var en
inbillning, så var det dock en angenäm inbillning, av vilken jag med
största nöje låter gäcka mig. Jag ber dig fördenskull, Medes, besinna,
om du handlar rätt och passande, då du avhänder en vän till din herre
en ljuvlig villfarelse, varpå han som gäst i Krysanteus' hus äger
heliga anspråk.
Detta skäl bevekte Medes att åter ställa pastejen framför den
skeptiske Kimon, som skyndade med förnyad iver att fördjupa sig i sin
angenäma villfarelse.
Nu tog även Okos till ordet för att understödja sin fader, Medes.
- Min bäste filosof, sade han, antag, att jag ränner huvudet i väggen,
så att jag känner, att skallen vill spricka. Vore det också en
inbillning, det?
- Visserligen, svarade Kimon; du ränner ett inbillat huvud emot ett
inbillat något, som du kallar vägg, och förnimmer genom denna
inbillning en smärtsam känsla, som i sin ordning ej heller är annat än
inbillning.
- Vid Dionysos, det vore högst besynnerligt, om det skulle vara så,
som du säger. Men om jag stöter huvudet så hårt i väggen, att jag dör?
- Gör icke det, sade Kimon, ty då gör du illa mot dig själv. Med allt
vad jag här sagt dig, min Okos, har jag endast velat visa, att man
måste tvivla på allt, men förneka intet. Det är möjligt, fastän
osäkert, att du verkligen äger ett huvud, och att det finnes något,
som kan kallas vägg, och att du kan företaga en rörelse, varmed du
krossar det ena mot det andra. Allt det där är möjligt, och då
inträder ett tillstånd, som kallas döden, vilket, om inbillat eller
verkligt, dock avskys av varje förståndig människa.
Medes, som tyckte, att filosofen nu började tala begripligt, frågade,
om även Kimon avskydde döden.
- Ja, min gubbe, det må icke förvåna dig. Allt levande skyr
förintelsen.
- Förintelsen? Vad talar du om förintelse? Icke förintas man genom
döden? genmälde Medes och fäste sina skumma ögon med ett uttryck av
fruktan på den vise Kimons läppar.
- Om vi lämna den filosofiska ståndpunkten och ställa oss på den
vanliga, som låter antaga, att det gives något, som kallas liv, så
måste jag säga dig, min vän, att döden enligt mitt och de flesta vises
förmenande icke är annat än en fullständig förintelse.
Kimon hade nu slutat sin måltid och utsträckte sig bekvämt på sin
soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne.
Dessa, som i början skrattat och funnit sig roade av hans åsikter,
började nu, då samtalet fick en allvarsammare vändning och ingick på
en fråga, som rörde dem alla, att samla sig närmare omkring honom för
att uppmärksamt åhöra, vad hans vishet månde uppenbara dem.
Regnet fortfor att falla, och skymningen hade tilltagit. En av
slavarne tände en lampa och ställde henne i skygd av en pelare under
portiken, där gruppen var samlad.
- Mina vänner, sade Kimon, själen liknar den där lampan, vars låga
fläktar för draget. Släckes hon ej i förtid av vinden, så slocknar hon
en gång av sig själv, då hennes olja är förtärd. Du, gamle Medes,
tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa.
Denna anmärkning berörde Medes obehagligt. Gubben var ännu långt ifrån
levnadsmätt.
- Äh, svarade han, du har icke mätt mitt oljemått. Och vad min ålder
vidkommer, så är jag ännu icke sjuttio år. Jag kan få se många
ynglingar rusa i graven före mig.
- Det vissa är, att du i graven åtminstone glömmer din gikt, sade
Kimon.
- Tack skall du ha. Men jag behåller hellre min gikt och lever.
- Jag trodde, att man vid dina år skulle vara utledsen vid att leva.
- Bah, ju mer man får, dess mer vill man ha; och ju mindre man har
kvar, dess kärare är det lilla man äger. Det borde du veta, som är
filosof.
- Du torde ha rätt, Medes. Men säg mig, varför är du rädd att dö?
Fruktar du den trehövdade hunden?
- Bah, den ene portvakten får väl vara hövlig mot den andre. Kerberos
är jag icke rädd för.
- Eller fruktar du färden över den stygiska älven? Man säger, att
gamle Karons båt nu lär vara läck och murken.
- Åh, skuggorna, som han överskeppar, besväras ej av fetma. Båten kan
vara god nog för sådan last, och sedan man dött här uppe, lär man icke
drunkna där nere.
- Bra sagt, anmärkte Kimon. Men du, Okos, vad säger du om döden och
underjorden?
- Jag? Jag är ung och behöver icke tänka på sådant. För övrigt lär det
nog vara ohyggligt där nere i underjorden. Jag längtar icke dit.
- Jag undrar icke däröver. Vad måste icke förestå slaven, när den
lott, som i underjorden väntar hjältar och halvgudar, är så ömklig?
Påminnen I er, vad Akilleus' skugga sade till Odysseus?
- Nej, vad sade hon?
- Homeros återgiver det på följande sätt:
»Ädle Odysseus, nämn ej ett ord till tröst för min bortgång!
Hellre som dagsverkskarl på åkern ville jag träla
hos en behövande man, som själv knappt äger sin bärgning,
än att behärska som drott de dödes förbleknade skaror.»--
- Tänken er nu, fortfor Kimon, ett sådant tillstånd oföränderligt och
evigt, icke mildrat av skiftet emellan sömn och vaka, och I måsten
medgiva, att odödligheten är ingenting att fika efter. Bättre är då
att emotse förintelse.
- Förintelse? Nej, jag vill hellre vara skuggan av en slav i
underjorden än förintas, sade Medes. Hu, det är ohyggligt att tänka på
förintelse ...
- Ja, helst i kväll, då det är mörkt och ruskigt, tillade en av
åhörarne.
- För övrigt, sade Medes, har jag mer än en gång talat med min herre
om döden. Han säger icke, att människan förintas, och han skildrar
icke underjorden som gruvlig. Fromma och redliga själar, säger han,
komma till ett ställe, skönare än jorden, för att njuta ett lyckligare
liv än detta. Du må ursäkta, min filosof, att jag tror min herre mer
än dig.
Kimon smålog medlidsamt och skakade på huvudet.
- Han säger det för att trösta dig, min gubbe, och mildra din fruktan
för döden. Krysanteus är en ädel man, och jag kan omöjligt tillskriva
honom annat än ädla bevekelsegrunder. Helt annat är förhållandet med
många av hans likar och med de statskloke, som också vilja
upprätthålla tron på skuggvärlden, emedan hon är en mäktig tygel på
den okunniga massan. Men tror du, att Krysanteus själv är viss om vad
han säger i detta avseende? Visst icke, min vän. Dödens port öppnar
sig inåt och vrider sig lätt på sina gångjärn för de inträdande; men
utåt öppnar han sig icke, och någon skugga har ännu aldrig återkommit
från Hades till jorden. Av en sådan har Krysanteus således icke hämtat
den förmodan, varmed han velat lugna dig. Av filosofien har han väl
det icke heller, ty, som du hör, det gives många filosofer, som
druckit bottenvattnet ur vishetens brunn, men hysa tvivel på
odödligheten. Däremot gives det gamla sagor, hopspunna i forntiden,
som förtälja oss om ett Hades och om själarnes tillstånd där, om
Kerberos och Karon, om Lete, varur man dricker glömska, om de tre
domarne, som med stränghet nagelfara de avlidnes levnad på jorden, och
annat mer, som måste förekomma varje förståndig människa löjligt.
Platon talar väl även åtskilligt om de dödes boningar, av vilka en
skall vara mycket härlig; men hon lär icke upplåtas åt sådana som dig,
Medes, utan endast åt oss filosofer, som gjort oss henne värdiga genom
en levnad, ägnad åt letandet i tingens hemligheter. Men allt det där
är endast gissningar, osannolika förmodanden. Någon visshet gives
icke.
- Ingen visshet, säger du?
Alls ingen, hederlige Medes.
-Ingenstädes någon visshet?
Ingenstädes.
- Jag skall tala med Hermione, sade Medes. Hon torde likväl
någonstädes hava funnit en visshet.
- Bah, gå då lika gärna till kristianerna, sade Kimon.
- Till kristianerna? Varför till dem?
- Emedan de äro de ende som äro fullkornligt vissa om sanningen av det
allra orimligaste.
- Kunna de även giva oss visshet om odödlighet och ett annat liv?
frågade Medes, som icke uppfattade Kimons ironi.
-Det är för dem en småsak.
- I sanning, tänkte Medes för sig själv, det kunde dock vara skäl att
höra vad de ha att säga ... ty förintas, det vill jag icke.
Den gamle slaven ryste inom sig och stirrade först på de jagande
skyarna, sedan på den bakom pelaren flämtande lampan.
Kimon, som fann, att hans ord gjorde intryck, fortsatte med nöje det
började samtalet, så mycket mer som regnet ännu avhöll honom från att
bryta upp och återvända till staden.
Han började nu tala om gudarne, vilkas tillvaro han till sina åhörares
förskräckelse nekade. Världen, upplyste han, har tillkommit ur ett
ursprungligt kaos genom atomernas tillfälliga föreningar. De ingingo
naturligtvis otaligt många sådana, innan slumpen fogade, att en så
skön och ändamålsenlig byggnad kom till stånd. Han hämtade en
jämförelse från tärningsspelet för att förtydliga detta, och sade:
- Om jag i en viss ordning uppskriver tjugu tärningkast och därefter
tager tärningen i hand, för att kasta den så länge, tills samma kast i
samma ordning utan avbrott av andra i verkligheten förekommit, så
skulle jag därtill förmodligen tarva längre tid än tio släkten kunna
leva. Den världsbildande slumpen, som spelade tärning med atomerna,
har haft en gränslös tid för att lösa en än svårare uppgift, men då
man betänker, att hans spel fortgått genom svarta evigheter, så må man
icke undra, att även denna sammanställning av tärningkast, som kallas
världen, äntligen skulle infinna sig. Förstån I mig, vänner? Tron I,
att gudar styra molnen, som driva där uppe på himmelen, att de hava
tyglar på vinden, som nu blåser från havet, och kunna, när de vilja,
hämma hans fart? Tron I, att det kräves gudar, för att dimman skall
uppstiga ur jorden och havet och samla sig till moln och åter nedfalla
som regn? Naturen följer sina egna blinda lagar, gudarne äro alldeles
onödiga, och jag ... är törstig och fryser. Det är kallt i afton.
Okos, din herres vin är gott och värmande. Bringa mig än en bägare för
att styrka mig till vandringen. Jag måste återvända till staden,
oaktat det fördömda regnet, som faller Olympen och människor till
trots.
Sedan Kimon fått vad han åstundade, svepte han sig i sin mantel,
tackade för den visade gästvänligheten och gick, sedan han lovat att
vid tillfälle återkomma och då ytterligare inviga dem i sin filosofis
hemligheter.
Hos flertalet av dem, som åhört honom, och framförallt hos gamle Medes
kvarlämnade han en dyster, av oro genomträngd sinnesstämning.
Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att tvivla på gudars
tillvaro och själens odödlighet. Han älskade livet, men hade icke ryst
för tanken på döden, som skulle föra honom till ett bättre land, där
han finge återse sin bortgångna maka och sina käraste vänner. Han hade