Den siste Atenaren - 08

Det förtroliga samspråk pelarmannen förde med sin korp avbröts, när
hans skarpa öra uppfångade ljudet av nalkandes steg på gräsmattan. Han
hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund.
Nu vände han sig om och lade sig på magen, och hans kala huvud med det
lurviga skägget stack fram emellan kapitälens lövverk, som ett
hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnår. Korpen hade flyttat
sig till hans axel.
Simon var harmsen över att störas i sin måltid. Han hade väl ännu icke
sjungit sin aftonpsalm, men det började lida långt in på natten, och
han ville vara ensam. Därför röt han redan på avstånd mot de kommande:
- Gån bort, gån bort! Gån, säger jag!
Men när de likväl nalkades, gnistrade hans ögon, och han började i en
ton av gäckeri:
- Kommen, mina barn! Kommen och hören! Varför skall örat vara fäst
vid huvudet? Slit av örat, dumma människa, och spika det på ditt bröst
....
Dessa ord utgjorde inledningen till en av de förvirrade
straffpredikningar, med vilka han plägade skrämma ensliga vandrare,
som nalkades pelaren i olämplig tid. Men Simon hann ej fortsätta, ty
han avbröts av en välkänd röst, som ropade:
- Fader Simon, du skall icke vredgas. Det är jag, Petros, som kommer.
- Ah, det är du, Petros, biskopen ... biskopen! Ah!
- Jag har uppfyllt din önskan och för min unge Klemens till dig.
- Vem är Klemens?
- Du vet det, fader.
- Klemens? Nej.
- Klemens, min unge fosterson, om vilken jag en gång talade med dig,
och som du önskade få se.
- Ah! Nu vet jag.
- Han kommer för att bedja om din välsignelse.
Pelarmannen låg kvar en stund i den ställning, han intagit, och fäste
sin blick på biskopens unge följeslage, som nu hade dragit tillbaka
kåpan och visade blottat sitt av långa, ljusbruna lockar omsvallade
huvud. Därefter reste sig Simon på knä, förde handen eftertänksamt
till sitt skägg, såg sig omkring med spejande blickar i alla
väderstreck och fattade sin lina, vars ena ända han lade flera varv
kring ett av kapitälens utskjutande blad.
Korpen, som nu var sömnig, oroades av denna rörelse, flaxade, lyfte
sig och flög med tunga vingslag till närmaste punkten av den
halvförfallna stadsmuren, där han satte sig i skuggan av en
myrtenbuske och stack huvudet under vingen.
Vid den tystnad, som rådde, förnummos från avstånd melodiska toner,
och på ån, som lyste i månens sken likt smältande silver, närmade sig
en båt.
I nästa ögonblick fattade helgonet med bägge händerna linan, sköt sig
ut från kapitälen och gled ned till marken.
Han stod, eller rättare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framför
biskopen och föreläsaren, vars vördnad för helgonet, när han såg det
så nära för sina ögon, borde hava blandats med fasa. Solen hade bränt
och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, överdraget av
ett svartbrunt skinn, där ådrorna lågo som strängar och rörde sig som
hopsnodda maskar, medan de genomströmmades av den ringa blodmassa, som
ännu spred liv i de ohyggliga formerna. Ögonen lågo djupt i sina
hålor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunröd glans.
Helgonet satt i en halvt knäböjande ställning, med benen under sig,
framlutad, stödd på de långa hårvuxna armarne, som lämnades bara av
björnpälsen.
Petros vidrörde vördnadsfullt hans skägg och knän, samt viskade därvid
i hans öra:
- Fader, vakta din tunga!
I Simons ögon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet
och hemligt förstånd. Han nickade och riktade sin blick på Klemens.
- Kom till mig! Räds icke! sade han med omisskännlig ömhet i sin ton.
Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste vördnad, böjde sitt huvud
och sade:
- Din välsignelse, gode fader!
Månen lyste i denna stund på två varandra närmade anleten: ynglingens
sköna och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skräckinjagande
... de närmade sig varandra, liksom för att tydligare visa det
omätliga avstånd, som kan finnas mellan individuella daningar inom
samma släkte, ty de voro så skilda, så motsatta, som det typiskt
mänskliga skiljer sig från det urartade, det som i förlusten av sitt
mänskliga varder förskräckligare än det rysligaste, djurvärlden har
att uppvisa ... och likväl--vem skulle ana detta?--var det den
änglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga längtan att varda,
vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framför
honom och lade sin ena hand på hans lockar, medan den andras skrumpna,
med långa naglar väpnade fingrar foro över hans kind.
För Klemens försvann det rysliga i uppenbarelsen för det heliga, som
han inlade i henne. För honom var denne gubbe skön.
Under detta uppträde kände sig Petros orolig. Han fruktade, att
pelarmannen skulle säga något, som han icke borde. Han skyndade därför
att avbryta det med följande ord:
- Fromme fader, jag har nu tillfredsställt din önskan att se min
unge, högt älskade son. Och han har även undfått vad han
efterlängtade: din välsignelse. Det är tid att lämna dig i ro.
Pelarmannen stödde sig med ena handen mot marken; den andra förde han
till sina ögon, likasom hade han bländats av månens klarhet.
- Klemens, sade biskopen, jag har några förtroliga ord att säga den
helige. Gå förut och vänta mig vid stadsporten.
Van att lyda, hälsade den unge prästen det gamla helgonet ett
vördnadsfullt farväl och avlägsnade sig över fältet.
En stund förflöt under tystnad, medan Simon förde handen över sina
ögon. Han avlägsnade från dem en främling, som sedan länge icke hade
visat sig där--en tår, pressad av ömma känslor. Därefter sade han, i
det han såg sig omkring:
- Varför gick Filippos?
- Nämn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen
kunde höra dem. Jag vågade icke låta honom stanna kvar, ty du förmår
ej vakta din tunga.
- Du har rätt, sade gubben och lade båda händerna på sin hjässa. När
jag har knäböjt länge, blir jag så besynnerlig här uppe. Det susar och
brusar i min hjärna. Men låt mig få återse honom! Jag skall nog akta
mig. Han heter nu icke Filippos, utan Klemens; han är icke längre
Elpenikes son ... visst icke!
... O, fortfor han till sig själv, vad han liknar henne! Elpenike i
bröllopsskrud med myrtenkrans på sina lockar! Elpenike i gravskrud med
sellerikrans omkring sin panna! Elpenike i gravskrud ... Elpenike!
Simons järnbröst höjdes av en djup suck, som liknade en dödsrossling;
han vände sig och lutade mot den kalla pelaren sitt rysliga ansikte,
sin brännande panna, sin kind, som vittnade det nya undret av en tår.
- Lugna dig, fader! sade Petros, som först nu varsnade helgonets
upprörda tillstånd. Hör du ej? Här nalkas människor. Det kommer en båt
på ån. Låt ingen se, att du har lämnat ditt tillhåll där uppe!
Petros' påminnelser understöddes av en cittras toner, som ledsagade en
livlig, klar, melodisk sång, stundom avbruten av skratt och glada,
samtalande röster. Båten, varifrån dessa ljud förnummos, närmade sig
med sakta och jämna årslag i det silvrade vattnet.
Biskopens ord voro fullkomligt ägnade att återkalla Simon till sans,
ty de talade till hans asketiska ärelystnad. Han rätade sig upp, sände
en skarp och hastig blick bort emot ån, fattade linan, jämkade henne
till den skuggade sidan av pelaren och klättrade med en apas vighet
upp till kapitälen. Uppkommen dit, intog han sitt vanliga läge, stack
huvudet ut mellan kapitälens lövverk och sade i förtrolig, angelägen
ton:
- De kunna icke hava sett mig, Petros.
- Nej, du må vara lugn.
- Petros, Filippos är kristian?
- Ja visst.
- Filippos är ju döpt? Filippos är ju präst?
- Ja.
- Härligt, härligt! Så ville jag hava det. Lilla lamm, som vi frälste
ur vargens klor! Lilla lamm, som vi buro hem till den rätte herden!
Petros, låt mig få återse det lilla lammet! Var icke rädd! Jag skall
vakta min tunga. Låt honom komma före solnedgången; du vet, att jag
icke talar före solnedgången.
- Jag skall varje afton hitsända Klemens med bröd och vin.
- Petros, du är en god son. Min tusenfaldiga välsignelse över dig,
min gode Petros! Men hur är det? Är det den förhatlige, som låter
ringa klockorna i staden?
- Krysanteus? Du menar honom?
- Ja. Äro icke han och hedningarne ånyo herrar i staden?
- Vad säger du? Den högste hindre, att en sådan tid någonsin
återkomme!
- Eller firen I nu varje natt martyrernas fest?
- Vad har ingivit dig denna tro, min fader?
- Han I ej i de två sista nätterna samlats där borta? sade Simon och
utsträckte armen mot olivdungarne. Har jag icke hört de trognes
psalmer ljuda, såsom komme de ur jordens sköte? Det är ju som fordom,
då vi förföljdes för vår tro och firade Herrens fest i kulor och
gravkamrar. Härliga tid!
Och pelarhelgonet började sjunga en av dessa psalmer--i början med
sakta röst, som om han velat härma de ljud, om vilka han talat
--sedan med allt starkare stämma, som om han velat överrösta de glada
tonerna från den allt mer och mer sig närmande båten:
Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel,
han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll.
Han krossar bågar, spjut och svärd,
de stolte digna till hans fot,
och bävande den hela värld
förstummas för hans vredes hot.
Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
se vagnen stannar med sitt spann,
och dött är stridstrumpetens ljud
och sänkt i dvala häst och man
vid blott en vink av Jakobs Gud.
Petros' ansikte uttryckte den största spänning vid den upptäckt, han
trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjänsten.
Men som han visste, att det skulle båta till intet att äska vidare
upplysningar av Simon, och då han dessutom kände, att denne, så snart
han fördjupat sig i sina älsklingspsalmer, icke ville störas, beslöt
han att i tysthet avlägsna sig, så mycket mer som Klemens väntade
honom vid stadsporten och natten var långt framskriden.
Han vandrade med långsamma steg över slätten, på vilken hans skepnad,
höljd i den vida kåpan, kastade en fantastisk jätteskugga. Det gick i
Aten en sägen, att någon hade sett en skugga på marken såsom av en
människa--men utan att en sådan eller något annat rörligt föremål
kunde upptäckas--långsamt över fälten närma sig dubbelporten och där
försvinna. Måhända hade berättarens inbillning skapat denna syn av
ingenting annat än skuggan från ett förbi månen seglande moln; eller
kanske hade den dova, obestämda, tryckande fruktan, som lik en tung
luft vilade på befolkningen, givit sig uttryck i denna sägen. Men var
och en, som i detta ögonblick sett den enslige vandraren skrida över
det skydda pelarfältet, kunde gripits av en liknande aning och känt,
att en olycksande, lekamliggjord i detta väsen, närmade sig den
slumrande staden.
Sången, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss förnummits, hade
överröstats av Simons starka, andaktsfulla sång och plötsligt tystnat,
och endast de jämna årslagen hördes, medan båten gled fram på sin
ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada
lag, som var samlat inom relingen, hade upphört att skratta och sjunga
och lyssnade nu för omväxlings skull till pelarmannens sång.
Båtens förstäv var prydd med rosor, blomsterkedjor hängde kring hans
sidor; två gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, förde årorna,
Praxinoa, den förtjusande hetären, satt som härskarinna över rodret.
Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnesslö
eftervärld förgätne skalden, låg vårdslöst utsträckt på svällande
dynor med huvudet i Praxinoas knä och svärmade, småleende, lycklig och
halvrusig, bland månen, stjärnorna och de vita strömolnen. Palladios,
sångaren, som nyss hade tystnat, satt där bredvid med ena armen kring
sin cittra och den andra kring livet på en femtonårig, svartögd,
syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk förtjusning till
pelarhelgonets sträva sång. Karmides, insvept i en veckrik mantel, låg
i samma behagliga ställning som hans vän Olympiodoros, men i stället
för att välja ett lika hult örngott i Myros knä, hade han med armbågen
stödd emot relingen lutat sig över vattnet och roade sig med att skåda
månens bild där nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala
böljan. Myro hade tagit kransen från hans huvud för att fläta violer i
rosorna och kastade allt emellanåt, liksom det övriga sällskapet, en
blick bort till pelaren och småskrattade eller försökte småskratta,
alldeles som det övriga sällskapet, åt den underliga, skrovliga
sången, som likväl skar igenom märg och ben, allvarlig som han var,
och i de känslor, de tankar, han väckte och uttalade, så avbrytande
mot den sorglösa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen,
den sköna natten med dess trolska ljus.
Ty Simon sjöng om något, som är jämmerfullt och förkrossat, om en
varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smäkta,
vars lemmar brinna av syndmedvetandets tärande eld, som ryter i sitt
hjärtas ångest, seende att synderna likt stormande vågor slå
tillsammans över hennes huvud.
Simon sjöng om en sträng och förskräcklig Gud, vars vrede ingen kan
stilla, som försätter bergen, rör jorden, så att hennes pelare darra,
talar till solen, att hon ej går upp, och förseglar stjärnorna; som
sänder sina änglar med vredens skålar över världen att omstörta
hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och
scharlakan skinande, så att ljus och ljusstake icke mer skall lysa
där, bruds och brudgums röst aldrig mer varda hörd därinne ...
När denna sång tystnat, ljöd ånyo från den blomsterprydda båten
cittrans toner, som ledsagade följande dityramb:
Gossar och flickor!
härlig är livets
rosiga morgon.
Luftiga, ljuva,
mysande timmar
sväva i lätta,
flyktiga rader
över dess nejds e--
lysiska vår.
Snabba, o snabba
äro de sköna
himmelska väsen,
flyende hän mot
strålande fjärran;
medan er egen
glättiga kor
föres av ödet
bort till ett motsatt
mörknande fjärran.
Skynden, o skynden,
flickor och gossar,
skynden att bryta
luftiga kedjan,
ilen att slå i
njutningens bojor
dessa olympiskt
leende, ljuva,
flyktiga barn!
Hän ur vår ena
dallrande vågskål
plockar beständigt
moiran, den grymma,
fröjdernas gyllne,
räknade vikter,
kastar i andra
sjunkande vågen
slappade sinnens,
mattade krafters,
mödors och sorgers
tyngande bly.
Hastigt som facklan
fångas och flyr från
hand och till hand i
panateneiska
nattliga festen,
måsten I lämna
ungdomens evigt
brinnande fackla
till de bakom er
ilande yngre
rosiga släkten,
medan I själva
sjunken i ålderns
svartnande skuggor,
sjunken i gravens
tigande natt.
Kindens som ängens
blommor förblekna.
Svallande lockar
glesna som lundars
höstliga kronor.
Strålande blickar
slockna som festers
tynande lampor.
Skynden, o skynden,
gossar och flickor,
flickor och gossar,
skynden att tömma
fröjdernas nektar!
Kransa pokalen,
slut till ditt ännu
svärmande hjärta,
flicka, din gosse,
gosse, din mö!
* * * * *
Petros hade återvänt till sitt palats och önskat god natt åt den unge
föreläsaren, som väntat honom vid stadsporten och nu gått till sitt
sovrum i peristylen.
Petros var åter ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den
förflutna dagen varit i sträng verksamhet, kände han icke behov av
vila. Han sökte fängsla sin uppmärksamhet vid Tertullianus' bok, som
låg uppslagen på bordet, och hans blick föll på följande ord, dessa
märkvärdiga, vilt kraftiga paradoxer, i vilka Tron har skrivit sin
frihets- och självständighetsförklaring mot Vetandet:
»Guds Son är korsfäst. Det är skymfligt och därför ingenting att
blygas för.»
»Guds Son är död. Det är orimligt och just fördenskull troligt.»
»Och begraven stod han upp ifrån de döde. Det är visst, emedan det är
omöjligt.» [1]
[1] »Crucifixus est Dei filius; non pudet, quia pudendum est. Et
mortuus est Dei filius; prorsus credibile est, quia ineptum est. Et
sepultus resurrexit; certum est, quia impossibile est.»
Men de enade krafterna av den läsandes vilja och den lästes eldiga
vältalighet voro icke i stånd att tillbakatränga de tankar, som
biskopen hemfört i sin själ. Han lämnade boken och vandrade länge av
och an i rummet.
Innan han äntligen gick till sin sängkammare, hade han öppnat det
under bokfacket stående skåpet, framtagit en liten flaska av silver
och en större av glas, gjutit några droppar av den förra, som innehöll
en dvaldryck, i den senare, som innehöll ett lätt, oskyldigt vin, och
därefter ställt de båda flaskorna tillbaka på sin plats och läst
skåpet.
Efter tre till fyra timmars sömn var han åter vaken för sina tankar.
Han lämnade bädden i morgongryningen, just vid den tid, då Eufemios,
den korthalsade presbytern, krokig och höljd i sin kåpa, med en lampa
och en nyckelknippa i ena handen och ett lerkrus i den andra, gick
över en liten mörk gård bakom peristylen och stannade framför en
källardörr, som han med en stor nyckel, sedan han ställt lampan på en
bänk, öppnade.
Palatsets gamle nattväktare, som på en gång var kyrkobetjänt och
biskoplig tjänare, satt insvept till näsan i en grov kappa på samma
bänk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han dök med
munnen upp ur kappan, vände sig till Eufemios och sade:
- Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hört där nedifrån
hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svårt att icke ge
honom vatten. Vad har han då gjort?
- Han förnekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han återtog lampan och
gick ned för källartrappan.


NIONDE KAPITLET.
Filosofens hem.

Nedanför Akropolis' östra sluttning sträckte sig från norr till söder
den vackra Tripodgatan, vars västra husrad, börjande vid Prytanernas
palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av
monumentala byggnader, medan den östra utgjordes av enskilda hus,
uppförda i lätt stil och endast en eller två våningar höga, för att ej
genom sin storlek minska intrycket av de förra, vilka, liksom
hellenernas offentliga byggnader i allmänhet, utmärkte sig mer för
ädla former än kolossalitet.
Av Tripodgatans praktverk återstår än i dag en rund, tornartad, av
korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjälklag, mejslad
fris, som framställer Dionysos' äventyr med rövare, samt välvt tak,
som överst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En
inskrift upplyser, att byggnaden skall föreviga äran av atenaren
Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk
kortävlan.
Denna smakfulla minnesvård av en seger i skönhetens värld har under
senare århundraden stått inklämd mellan de dystra, smutsiga murarne av
ett kapucinkloster--liknande där ett leende barndomsminne, som
fortlever i en grubblande, mörk och sluten själ. Munkarne hava nyttjat
honom till gisselrum och fängelse. Ödet leker, som en konstnär, med
färgbrytningar.
Mitt emot denna minnesvård, vid andra sidan av gatan, låg Krysanteus'
hus. Endast två våningar högt, hade det stor utsträckning och
inneslöt, utom aulan och fruntimmersgården, en icke obetydlig
trädgård. Fattade man den förgyllda bronsring, som prydde porten, och
med en knackning tillkännagav sin önskan att slippa in, öppnades den
snart av en gammal fryntlig tjänare, och man inträdde i en lång, skum
förstugugång, som dag och natt upplystes av en lampa. När den
motsatta, vanligen stängda dörren öppnades, tedde sig en överraskande
vacker, av himmelens klarhet övergjuten tavla. Man stod då i den öppna
aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita,
luftiga rader mot en bakgrund i klar, mörkröd färgton och uppburo ett
genombrutet, kring övre våningen gående galleri. Aulan, i vars mitt
stod ett altar med ständigt brinnande rökverk, omgavs på tre sidor av
pelargången. Bakom den förde dörrar till rum av olika slag: besökrum,
gästrum, sovkammare, badrum o.s.v. Den fjärde sidan--den gent emot
ingången--upptogs av två större rum: konstkabinettet och
biblioteket, båda stängda endast med violettfärgade täckelser, som
vanligen voro tillbakadragna, så att man såg deras i harmoniskt spel
av klara färger hållna väggmålningar och mosaikgolv. Dessa rum
åtskildes av en bred, mitt emot förstugudörren belägen öppning,
varigenom utsikten förlängdes över fruntimmersgården, med dess
vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och öppnade sig till
trädgården, där genomblicken ändade med en skuggig gång av lummiga
träd, glesare här och där, för att låta solskenet falla på en bildstod
eller bryta sig i pärlregnet från en sorlande springbrunn.
Dagen efter den, på vilken Klemens i biskopens sällskap hade besökt
det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [1] hände, att
portklappen på Krysanteus' hus skramlade med ovanlig häftighet. Den
gamle portvakten såg ut genom sin lilla fönsterglugg och upptäckte,
att den, som förorsakade bullret, var en ålderstigen man i tarvlig
dräkt. Portvakten i Krysanteus' hus var i många stycken olik sina
ämbetsbröder. Först och främst var han icke eunuck, utan lycklig
familjefader med hustru och många barn; för det andra var han av sin
herre förmanad att visa sig lika hövlig mot alla slags besökande, och
för det tredje hade han icke lynne att antaga det snäsiga skick, som,
om vi få tro de gamla komedierna, var ett stående drag hos den tidens
portvaktare. Men särdeles förkärlek och ytterlig vördnad hyste han för
alla, som buro skägg och filosofmantel--ty hans älskade herre, ehuru
han icke bar filosofmantel, var ju filosof--och med den gubbe, som
nu höll i portklappen, var just förhållandet, att han var både skäggig
och filosofmantlad, ehuru manteln var av grövsta slaget. Vår portvakt
skyndade således att öppna.
[1] Omkring kl. 5 efter romerska räknesättet, som vid denna tid,
tillika med många andra romerska bruk, gjort sig gällande i
Grekland.
- Vem söker du? frågade han.
- Går jag rätt? Jag söker Krysanteus, arkonten.
- Detta är Krysanteus' hus. Men han är icke hemma.
- När hemväntas han?
- Därpå kan jag icke giva dig säkert svar. Men har du tid att invänta
honom, så är du välkommen över hans tröskel.
- Jag tackar dig.
- Jag tycker mig se, att du är främling i staden ... kanske långväga
resande?
- Så är det.
- Måhända gammal vän till min herre? fortfor portvakten, som av
välmening blottställde sig för att synas nyfiken.
- Nej, svarade främlingen. Jag känner honom endast av ryktet.
- Ja, vem gör icke det? sade portvakten med stolthet. Men du är
alltid välkommen. Min herre är glad att se främmande filosofer i sitt
hus.
Under samtalet hade portvakten stängt dörren till gatan och ledsagat
främlingen till motsatta dörren. Han öppnade denna, bjöd gästen stiga
in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjänstgjorde som atriensis,
och återvände till sin portkammare.
Okos, den unge slaven, portvaktarens son, en yngling med glad uppsyn
och städat skick, underrättade främlingen, att det torde dröja något
länge, innan hans herre hemkomme; det vore därför hans, Okos',
skyldighet att visa gästen, var han skulle finna badrummet, om han
ville bada, biblioteket, om han ville läsa, ett avskilt gästrum, om
han vore trött och föredroge ett sådant framför vilosofforna i aulan.
Främlingen valde biblioteket. Han visades dit, betraktade en stund de
sköna målningarna, skakade därvid på huvudet, tog en pappersrulle och
slog sig ned i en bekväm vilosoffa för att läsa. Några ögonblick
därefter inträdde en gosse, Okos' yngre bror, och ställde bredvid
gästen ett litet runt bord med frukter, konfityrer och
krystallflaskor, den ena med vin, den andra med vatten, nyss hämtat i
trädgårdskällan. Sedan detta skett, gick gossen, men återvände snart
med friska, välluktande blommor, som han utbytte mot andra, ännu icke
vissnade, i en blomstervas under draperiet vid ingången till rummet.
Sedan han på sådant, i detta hus vanligt sätt sörjt för den okände,
mycket tarvlige främlingens trevnad, avlägsnade han sig.
När portvaktaren öppnade för den obekante, hade han icke iakttagit,
att denne, medan han knackade, utbytte en förtrolig blick med den
gamle olivhandlaren Batyllos, som stod på gatan ett stycke därifrån,
med häpnad tydligen målad i sitt ansikte, och att icke långt ifrån
Batyllos stodo två män, den ene präst, som viskade sinsemellan och
mönstrade främlingen med skarpa blickar.
Dessa båda hade utanför Prytanernas palats råkat möta främlingen samt
därefter vänt om och följt honom på kort avstånd. Främlingen, som var
en skarpsynt man, hade märkt, att han var föremål för deras
iakttagelser, men utan att visa något tecken till oro helt lugnt
fortsatt sin väg, till dess han stannade utanför Krysanteus' hus.
Den ene av de båda var en kejserlig agent--ett slags brevpost och
tillika spanare--som föregående dag hade anlänt till staden med brev
till prokonsuln.
- Bah, fortsatte agenten sitt samtal med prästmannen, i det de
avlägsnade sig nedåt gatan, du säger, att du sett honom två gånger;
jag säger, att jag sett honom hundra gånger. Om denne gubbe är
Atanasios, så får du skära näsan av mig, till rättvist straff för att
hon vädrat så galet. Det är för löjligt! Till vilken stad jag nu
kommer, i Europa, Asien eller Afrika, har man nyss sett Atanasios. Man
behöver bara vara okänd på stället och ha några skrynklor i synen för
att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det är med honom som
med Jerusalems skomakare, som bönderna påstå sig se i var gammal
trashank, som stryker genom deras by.
- Nå nå, anmärkte Eufemios, jag sade icke, att han är Atanasios, utan
att han är snarlik honom. Det skadar icke att ha ögonen med sig.
- Ögonen? Ja, dem glömmer jag aldrig hemma, lika litet som öronen,
var viss därom, ärevördige presbyter! Och mina ögon sade mig, att
denne gubbe är en duvunge mot Atanasios.
- Men du vet, att det finns vissa medel, som kunna förställa ...
föryngra utseendet. Man färgar håret med lixivium, man....
- Hör på! inföll agenten och stannade. Syna mig noga! Hur gammal tror
du mig vara?
- Omkring femtio år, gissade Eufemios.
- Min vän, jag är i dag verkligen femtio år gammal. I morgon är jag
kanske sjuttio, i övermorgon tjugu. Men annars är jag född för trettio
år sedan. Du bär hö till Megara, om du vill lära mig, att det finns en
sådan konst.
- Vid änglaskarorna! Du förvånar mig, min vän. Den konsten vore värd
att inhämta. Min bäste vän, jag släpper dig icke, förrän du ger mig
någon undervisning däri. För övrigt tvivlar jag icke, att du har
alldeles rätt i avseende på gubben. Det slöt jag strax därav, att han
gick in i ärkehedningens hus. Därtill skulle dock Atanasios visst
aldrig förmå sig, om än han icke tvekar att gömma sig i filosofmantel
och låta skägget växa. Mannen är utan tvivel filosof, en av de
hundske, att döma av den grova manteln. Men nu vidkommande den
märkvärdiga konsten, så....
- Är hon för dig alldeles överflödig, anmärkte agenten skrattande, ty
bara du ej glömmer att taga halsen med dig, när du går ut, är du
tillräckligt oigenkännlig. Ha ha ha! Förlåt mig! Jag vill icke såra
dig. När man av naturen är kvick, komma sådana infall av sig själva.
Vi övergiva de båda samtalande, prästen och den hemlige atanasianen,
samt återvända till filosofens hus. Men nu stanna vi ej i aulan, där
vi lämnade den hemlighetsfulle främlingen, utan fortsätta vår väg till
fruntimmersgården.
Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder
smyckad altan, till vilken man utträdde från övre våningen. Oavsett
vissa mellanrum för fri förbindelse, var altanen uppfylld med
praktväxter och överdragen med ett fint, från gården omärkligt nät,
varinom fladdrade sångfåglar och andra, på vilkas metallglänsande