Den siste Atenaren - 33

Det lyckades dem. Tecken gavs till rytteriet att rycka an.
Krysanteus, seende den omedelbara fara, som hotade, men ännu okunnig
om vad som tilldragit sig på frontlinjen, samlade alla krafter, som
stodo honom till buds, att förekomma eller möta »järnpelarnes»
angrepp. Innan dessa hunnit fram, hade ett förtvivlat anlopp av
nybyggarnes samlade styrka kastat palatinerna över skansen. Men nästa
ögonblick inträngde »järnpelarne» genom den gjorda luckan. De möttes
i den smala mynningen av nybyggarnes lilla ryttaretrupp, som
försvarade inträdet till ställningen. Luckan i förhuggningen spärrades
snart av fallna män och hästar.
Sådant var stridens utseende, då Teodoros, som på Krysanteus'
befallning skyndat till frontlinjen för att underrätta sig om dess
tillstånd, återvände och tillkännagav, att linjen var nästan utan
försvar, och att legionärerna just nu nedryckt i dälden för att taga
den. Budskapet var knappt framfört, innan man hörde de stormandes rop.
- Slaget är förlorat, sade Krysanteus. Teodoros, skynda härifrån och
frambär till Hermione min hälsning och välsignelse!
Krysanteus, som åter stigit till häst, återvände till den hopplösa
striden. Dess öde var några minuter därefter avgjort. Den lilla
återstoden av nybyggarne angreps från båda sidor av Annæus Domitius'
hela styrka. Under ångestskri från kvinnor och barn sågs bergslätten
översvämmas från ena sidan av fotfolkets djupa massor, från den andra
av »järnpelarnes» skvadroner. Nybyggarnes motstånd upplöste sig i
enskilda strider, en mot många. Mitt i vimlet sågs ännu en stund en
ryttare i vit mantel. Annæus Domitius och Petros igenkände honom på
samma gång och sporrade sina hästar emot den punkt, där han kämpade.
Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln försvunnit
under järnböljorna, och hans blodiga häst galopperade utan herre över
fältet.
Krysanteus' lik återfanns efter stridens slut. Han låg utsträckt på
marken med svärdet i den knutna handen och manteln rödfärgad av blodet
från hans genomborrade bröst. När Annæus Domitius vördnadsfullt
nalkades sin fiendes lik, stod Petros betraktande det, och Eufemios,
hans adjutant, satte sin platta fot på den sköna hjälteskepnadens
bröst och sade:
- Så trampar kyrkan hedendomens hydra.


SEXTONDE KAPITLET.
Slutet.

En afton, en månad efter fälttåget i Sunion, satt presbytern Eufemios
hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlånga, med
ett gluggfönster försedda rum i biskopliga palatset, där läsaren redan
bevittnat ett samtal dem emellan.
Liksom då mätte Petros även nu kammargolvet med livliga steg, och
Eufemios hade intagit sin ödmjuka plats på en stol vid dörren.
Eufemios' låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul
strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen; ty
fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid
framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade av
ögonhåren.
Petros' anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av
segervisshet. Förmodligen var någon av hans vittomfattande
förhoppningar uppfylld eller på väg att uppfyllas. Den krigiska ära
han inlagt i tåget mot kättarenybygget var väl icke tillräcklig att
åstadkomma en sådan verkan, ehuru hon levde på alla atenska
homoiusianers läppar.
När den del av de kejserliga trupperna, som tillhörde besättningen i
Aten, intågade i staden, hade man sett Petros, omgjordad med svärdet,
rida på en yster häst i spetsen för tåget, som hade ett högtidligt
utseende och nästan liknade ett triumftåg. Främst, som vi nämnde,
Petros och vid hans sida den jovianske gardestribunen. Därefter en
avdelning legionärer. Efter dem en skara män, kvinnor och barn, den
sorgliga återstoden av novatianernas och donatisternas nybygge i
Sunion--männen endast nio eller tio till antalet, tillfångatagna på
slagfältet, höljda av sår och släpande tunga bojor; kvinnorna flera,
men likväl få i jämförelse med dem, som efter stridens slut slaktats
av de vilda »järnpelarne»; barnen, utgörande största delen av skaran,
somliga burna av sina mödrar eller gående vid deras sida, andra åter,
som genom förföljelsekriget blivit fader- och moderlösa, och dessa
voro de flesta, vandrande för sig själva. Bakom fångarne hade man sett
en präktigt smyckad vagn, varpå befunno sig de heliga kyrkokärlen och
mitt ibland dem den väldiga dopfunten, vari man efter kättarnes
nederlag hade låtit deras barn undfå döpelsens nåd. Bredvid vagnen
hade man skådat den svartlockige Eufemios, ridande på en åsna och
bärande det heliga korset. Tåget slutade med några centurior fotfolk.
Hermione hade icke varit synlig bland fångarne. Krysanteus' brev kom
lyckligt i Annæus Domitius händer; Hermione, den enda fånge, som han
förbehöll sig själv, medan han överlämnade de andre åt Petros, hade
tagits under hans särskilda hägn och förts till Korintos.
Det hette emellertid nu i Aten, att Krysanteus' dotter hade återkommit
till sin fädernestad, i sällskap med prokonsulns maka, den fromma
Eusebia, och att den sörjande flickan bodde i det prokonsulariska
palatset jämte nämnda ädla romarinna, som i sitt uppförande mot henne
sades ådagalägga en systers varma deltagande.
I allmänhet talade man mycket om Hermione under dessa dagar i Aten.
Det viskades bland de kristne och även bland den gamla lärans
bekännare, att filosofens dotter var av Petros omvänd till
kristendomen. Den utmärkte biskopen beredde sålunda sin heliga lära
den ena segern efter den andra. Ärkehedningens son och dotter omvända
genom Petros! Och denna senare likväl en kvinna, som ej blott från
barndomen uppfostrats i hat och förakt emot kristendomen, utan även
varit iklädd en rustning, som visat sig ogenomträngligare än hatet och
föraktet mot den uppenbarade sanningens pilar, nämligen filosofiens.
Det gick till och med ett rykte, som utbreddes hastigt och troddes
allmänt, att Hermione önskade genom dopet varda oskiljaktigt förenad
med kristna kyrkan.
Den dag, när detta skulle ske, måste Atens domkyrka överfyllas av
andäktiga åskådare.
Teodoros hade räddat sig med flykten, sedan han framburit Krysanteus'
hälsning och välsignelse till Hermione och överlämnat det brev, som
förvarats i riskojan, till en av de trogna tjänare, vilka åtföljt
Krysanteus från Aten och under striden befunnit sig kring Hermiones
person.
Av denne tjänare hade Annæus Domitius mottagit brevet.
Huru Teodoros flytt är svårt att säga. Måhända hade han begagnat en av
de fiskarbåtar, som lågo uppdragna på stranden nedanför de klippor,
som skyddat nybyggarehärens ställning. Med en av dessa små båtar kunde
han, då havet var lugnt, lätt nog hava rott ett stycke förbi det
fientliga lägret, därefter sökt stranden och skyndat landvägen till
Aten.
Nog av, hans vänner där, och Myro bland dem, hade sett och talat med
honom. Att han dolde sig för alla andras blickar var naturligt, ty det
var ingalunda hans avsikt att låta fånga sig av det homoiusianska
prästerskapet eller den kejserliga rättvisans hantlangare. Han hade
mycket att leva för.
Sedan han där i några dagar förgäves avvaktat ett tillfälle att få
tala med Krysanteus' dotter, hade han från Korintos anträtt en
äventyrlig fotresa, vars mål var Italien.
Han hade fattat det djärva beslutet att träda inför västerlandets
kejsares ögon, anropa hans beskydd för Hermione och utverka av hans
nåd, att Krysanteus' dotter måtte insättas i rättigheten till den
förmögenhet, som hennes fader bestämt åt henne i sitt arvsförordnande.
Sitt hopp om framgång grundade han på Gud och på de lovord, som för
mänsklighet och rättvisa skänktes den grymme och vidskeplige Valens'
ädlare broder.
Vi återvända till kammaren, där vi lämnade Petros och Eufemios
samtalande.
- Saken har i själva verket en betänklig sida, försäkrade biskopen, i
det han stannade och kastade en blick på den ptolemäiska kartan.
- Jag kan omöjligen inse det, min fader, förklarade Eufemios i ödmjuk
ton. Då icke ens Klemens äger något anspråk på arvet, så har Hermione
det än mindre. Kejsaren eller staten, vilket här är samma sak, har ju
indragit upprorsmannens egendom och skänkt den till kyrkan.
- I själva verket förhåller det sig som du säger, men till formen är
det annorlunda. Du vet att det redan finnes ett gudlöst parti,
särdeles inom senaten, hären och ämbetsmannaklassen, som höjer sin
röst emot den sed, att kyrkan emottager gåvor och förläningar. Ropet
understödjes här i österlandet av homousianerna och alla andra
kättare, emedan det icke är deras utan vår egen rättrogna
homoiusianska församling, vilken dessa gåvor och förläningar komma
till godo. I västerlandet däremot, där homousianerna äro de starkare,
tiga de själve och det är våra egna rättrogna bröder, som där deltaga
i ropet. Nog av, kejsar Valens, som är vår kyrkas uppriktige och
nitiske vän, förmenar dock, att det ligger någon sanning i skränet.
Hans samvete har fasthakat sig vid sådana missförstådda heliga utsagor
som den, att Guds rike icke är av denna världen, och dylika. När
fördenskull min fromme vän och vördade förman, patriarken Eudoxos,
framställde vårt viktiga ärende för honom, ifrågasatte vi aldrig, att
kejsaren skulle omedelbart till kyrkan avstå sin rätt, utan att han av
nåd ville insätta Krysanteus' oskyldige son till ägare av hans släkts
efterlämnade förmögenhet, och endast som ett bevekande skäl för denna
vår bön framlade vi för kejsaren det arvsförordnande, i vilket Klemens
avstår samma förmögenhet åt kyrkan. Således är Klemens här
mellanhanden. Men av denna formsak hota nu Karmides' fränder att
begagna sig. De anse, att systerns rätt är tryggad tillika med
broderns, och vilja i nödfall vända sig till kejsaren själv för att
genomdriva, att Hermione utfår sin andel av arvet.
- Vi förstå deras beräkningar, sade Eufemios. Månne de icke hoppas,
att Klemens snart skall dö och Hermione sålunda varda ensam arvtagare,
för att hennes rätt till slut skall övergå på fränderna till Karmides,
med vilken hon, om också endast några timmar, varit förmäld?
- Utan tvivel är detta deras beräkning.
- Det är en gudlöshet utan like, anmärkte Eufemios.
- Vad som gör saken i någon mån betänklig, fortfor biskopen, är den
omständighet, att Klemens är kristian och Hermione ännu står utanför
den kristna församlingens gemenskap.
- Min fader, varför gör detta saken betänklg? frågade Eufemios.
- Kejsar Valens är en fiende till kristianska kättare, men visar, stor
undfallenhet för den gamla lärans bekännare. Han smickrar sig tyvärr
av den falska stoltheten att kunna säga, det han skipar rättvisa lika
mellan rättrogna kristianer och hedningar. Jag fruktar fördenskull,
att han, blott för att undgå skenet av väld, villigare skall lyssna
till Karmides' släktingar, när de förfäkta Hermiones rätt.
- Ah, det är således fördenskull, som du skickar mig till Hermione för
att om möjligt förmå henne offentligt övergå till kristna kyrkan?
- Ja. Själv har jag intet hopp om framgång hos Krysanteus' dotter, ty
hon hatar mitt ansikte. Du är vältalig, Eufemios, och har en förmåga
att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt försök skall
krönas med framgång, så mycket mer som den ädla Eusebia försäkrar, att
Hermione är mogen för nådens anammande.
- Det heter allmänt i Aten, att hon är kristen.
- Jag vet det.
- Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet ...
- Jag vet det även. Vi må icke låta folkets tro på vår läras
omvändelsekraft komma på skam. Ryktet måste sannas. Vår heliga läras
anseende, kyrkans fördel och--jag säger det öppet--min egen fåfänga
kräva detta.
- Du har rätt, min fader.
- Du skall finna bundsförvanter, min Eufemios, i vår fromma Eusebia,
som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla förtroende; i Klemens, min
olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med böner, att hon
skall låta döpa sig, samt framförallt i hennes egen genom sorger
förkrossade sinnesstämning. Det gives ännu en omständighet, som skall
bidraga att beveka henne. Den läkare, som vårdar Klemens, skall sändas
till Hermione och säga henne sin tanke, att ynglingen kunde
återställas till sina sinnen genom den glädje, som skulle beredas
honom, om Hermione emottoge dopet. Allt detta bör göra dig segern
lätt.
- Min fader, sade Eufemios betänkligt, de bundsförvanter du uppräknar
äro mäktiga, men likväl torde min uppgift vara svår att lösa. Hoppas
icke en hastig framgång! Jag känner genom eusebia, att Hermione avskyr
kyrkan. Teodoros har ingjutit sitt gift i hennes själ. O, denne
Teodoros har skadat oss mer än du anar. Hon vill icke tro, att andens
nådeverkningar på våra hjärtan äro bundna vid vissa yttre handlingar.
Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och kärleksfest och
döpelsen som blotta tecknet av den rening, som hjärtat bör
underkastas. Hon bekänner väl Kristus' namn, men är ännu alltjämt
densamma högmodiga, på förnuftet trotsande filosofinnan som förr.
- Detta högmod måste övervinnas, sade biskopen, och skälet varför jag
överlämnat denna uppgift åt dig, min Eufemios, är det, att vår
framgång måste varda snar. Vi kunna annars förbra mycket. Jag väntar,
att din uppgift inom åtta dagar härefter är löst ...
- Min fader ...
- Detta är yttersta tiden. Längre får saken icke uppskjutas.
- Men om det nu icke skulle lyckats mig att ...
- Så skall döpelseakten likväl äga rum.
- Ah!
- Vi få icke rygga tillbaka för en svårighet, när det gäller kyrkans
väl.
- Du har rätt.
- Kyrkan skall emellertid icke glömma de trogna tjänster, som hennes
son Eufemios bevisar henne, fortfor Petros. Det är sannolikt,
Eufemios, att du blir min efterträdare på biskopsstolen i Aten.
- Din efterträdare, utbrast Eufemios med sorgsen överraskning. Det är
således sant, det nedslående rykte, som förkunnar, att du vill lämna
din hjord?
- Jag känner i min själ en stark maning att övergiva världen och gå
till de fromma munkarne i Nisibis, för att bedja om ett rum bland dem.
- Du må icke göra det, inföll Eufemios livligt. Du skulle lämna din
välsignelserika verksamhet, medan du är i din kraftigaste ålder och
kan verka som mest i vingården! Fader, detta vore en synd!
Petros svarade icke, utan vandrade tigande genom kammaren.
- Annat vore, fortfor Eufemios, sänkande sin röst, om det är sant, vad
ryktet likaledes förtäljer, att du är kallad till en vida större och
för dina krafter lämpligare verksamhetskrets, nämligen till
biskopsstolen, den högt ansedda, på vilken din namne aposteln Petrus
själv har suttit, i världens uråldriga huvudstad.
- Ryktet är likt en gammal pladdrande kvinna, sade Petros. Vilken
orimlighet, att romarne skulle föredraga en okänd österlänning framför
sina egna utmärkta män! Därtill kommer, att homoiusion, som vi
bekänna, i Rom ännu tyvärr är det underlägsna lägrets lösen. Huru kan
du då tro, att en österlänning och homoiusian--jag talar icke om min
ovärdiga person, utan om den värdigaste och bäste ibland oss--skall i
dessa tider varda delaktig av en sådan ära?... Min son, vårt samtal är
nu slutat. Gå att sköta dina plikter!
Eufemios steg upp, bugade djupt och avlägsnade sig.
Några timmar efter detta samtal hade Eufemios ett annat med två män,
som nyss anlänt från Rom.
Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring tre månader varit ledig. Friare
till densamma funnos många. De olika meningsflockarne skyndade att
samla sig kring sina huvudmän och framhålla var och en sin som den
ende värdige att hålla löse- och bindenyckeln i sin hand.
Bland de föreslagne förekom även en grekisk biskop, Petros av Aten,
vars namn var vida frejdat i hela kristenheten och icke minst i Rom.
Vem kände icke det ryktbara pelarhelgonet, som utgjort staden Atens
prydnad? Med Simons namn var namnet Petros av Aten nära förknippat.
Det tillhörde den man, som genom sin böns kraft hade uppväckt Simon
från de döda. Detta underverk var på ryktets vingar buret över
världen.
De båda männen från Rom, vilka vi nyss nämnde, hade stämt möte med
Eufemios i en trädgård utanför en av stadstullarne, och samtalet ägde
rum efter solnedgången.
Till en början meddelade främlingarne Eufemios, att hans fader
biskopen hade stora utsikter att varda aposteln den helige Petrus'
efterträdare på den romerska biskopsstolen.
Eufemios uttalade sin hjärtliga glädje häröver och lyckönskade ej
blott sin fader biskopen, vilken sålunda erhölle en honom värdig plats
i ledningen av kristna kyrkan, utan även den romerska församlingen,
som omöjligen kunde göra ett ypperligare val.
Eufemios tillade, att det måste vara ett andens verk, med alla
kännetecken av ett gudomligt under, att tänkesättet i Rom i sådan mån
var stämt till förmån för en man, som annars måste varit föremål för
romerska församlingens fördomsfulla ringaktning.
- Du menar, sade den ene främlingen, att hans egenskap av homoiusian
skulle göra honom omöjlig vid biskopsvalet i en församling, som
strängare än alla andra håller på nicænska mötets grundsatser?
- Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta.
- Försynens vägar, återtog främlingen, äro underbara, och denna
svårighet, som för naturliga ögon synes oövervinnelig, är av henne i
själva verket undanröjd.
- Vad menar du? Huru har sådant kunnat ske?
- Bland Roms homousianer går ett rykte, att Petros av Aten ingalunda
är den stränge homoiusian, som man förmenar. Detta rykte är
isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig
trossats. Han förenar, säga de, ormens list med duvans fromhet. Han
bär en mask, som han skall avkasta, så snart han finner, att rätta
tiden är inne och kyrkans fördel bjuder det. Vore han ej i sitt hjärta
rättrogen, huru skulle då hans böner ägt kraft att uppväcka Simon
pelarmannen från de döda? Så spörja varandra de fromme i
världsstaden. Det är vår plikt att välja honom, säga de, på det att
han må kunna avkasta sin förklädning och därmed lika mycket förödmjuka
homoiusion som inför världens ögon upphöja den rättrogna nicænska
bekännelsen. Jag talar som folket i Rom talar.
- Men varifrån har detta lögnaktiga rykte kunnat uppkomma? frågade
Eufemios.
- Kalla det icke lögnaktigt, sade främlingen; det är måhända ett
andens medel för ett stort ändamål och som sådant heligt. Det finnes
till och med skarpsinnigt folk, som tror detta rykte. Nog av, Petros
är viss om segern. Ur bägge de stora lägren skola talrika röster
tillfalla honom.
- Han måste dock även hava mäktiga motståndare, anmärkte Eufemios.
- Visserligen ...
- Och till dessa motståndare räknas utan tvivel kejsar Valentinianus
själv och hela hans hov tillika med alla de förnäme i Rom, som följa
hovets vink.
- Du misstager dig, sade främlingen.
Räknade han dem bland sina motståndare, så vore hans framgång
ingalunda tryggad.
- Kejsaren och hovet skulle då även vara honom bevågna? Men detta är
ju förvånande!
- Det låter dock förklara sig, sade främlingen. Försynen har velat,
att din fader Petros just i dessa dagar fått ett medel i ägo, som
osvikligt tillvinner honom även de kejserliga gunstlingarnes hjärtan.
- Och detta medel? frågade Eufemios bleknande.
- Är penningen.
- Ah, tänkte Eufemios, jag anade det.
Han tillade högt:
- Främling, du förtalar min fader biskopen. Han skulle icke vara i
stånd att bruka detta låga och föraktliga medel för att vinna
anhängare och röster ...
- Håll, inföll mannen från Rom. Du är böjd för alltför hastiga och
orättvisa omdömen. Det vore icke första gången biskopsstolen i Rom
köptes. Medlet är helgat genom fromma mäns föredöme. Låt oss därför
icke bespotta det!
- Kan du bevisa ditt påstående? frågade Eufemios.
- Att romerska biskopsstolen mer än en gång köptes?
- Nej, det förflutna rör mig icke ... jag vill veta, om det är sant,
att Petros gjort ett sådant köp.
- Köpet är ännu icke avslutat, men det underhandlas därom, sade
främlingen, och till bevis för mina ord skall du genomläsa dessa
brev. Låt oss gå till närmaste fackla. Hennes sken skall sanna mitt
påstående.
De tre männen lämnade trädgården och begåvo sig till en i grannskapet
av porten brinnande fackla.
Eufemios fick genomläsa några brev, växlade mellan Petros, vars
handstil han igenkände, och en av Valentinianus' inflytelserikaste
hovmän. Breven voro korta och gåtfulla, men den ene av främlingarne
utgjorde en levande belysning av de mörkare punkterna, och det vart
Eufemios klart, att främlingen hade rätt, och att frågan gällde en
betydlig penningsumma.
- Detta, anmärkte främlingen, utgör blott en ibland de många röster,
som din fader biskopen anser nödvändiga att genom penningar
tillförsäkra sig. Han uppoffrar en furstlig förmögenhet för sitt
ändamåls vinnande, men gör det utan tvekan, emedan han vet, att det
vunna ändamålet skall återgälda det med ränta.
- En annan fråga, sade den andre främlingen, som talade en flytande
grekiska, ehuru han sade sig vara från Rom, är den, varifrån Petros
vill taga alla dessa penningsummor. Hans fiender misstänka, att han
för sitt ändamål använder Krysanteus' till kyrkan överlämnade
ofantliga förmögenhet. Detta är naturligtvis grovt förtal.
- Naturligtvis, mumlade Eufemios med likblekt utseende, naturligtvis,
ty denna förmögenhet tillhör icke honom, utan kyrkan, och
förvaltningsrätten tillkommer honom uttryckligen endast i hans
egenskap av biskop i Aten och är således ärftlig på hans
efterträdare ...
- Som blir ingen annan än du själv, inföll samme främling.
- Varav skulle du veta det? frågade Eufemios med en varsam men likväl
mycket sägande blick på mannen.
- Tala fritt ut, viskade den ene främlingen till den andre; det har
ingen fara. Man har icke misstagit sig på honom.
- Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den
tillfrågade.
- Du?
- Jag kommer ifrån honom. Han bekräftar på förhand ditt val, om också
endast några röster inom atenska församlingen skulle falla på dig.
Eudoxos är förutseende. Han vet, att hjorden Aten skall inom kort vara
utan herde. Petros överflyttar till Rom. Du är hans efterträdare. Din
bekräftelse i ämbetet finnes i min ficka. Se här! Läs!
Främlingen upptog ett pergament, som Eufemios fattade med darrande
händer och genomläste med giriga, granskande blickar. En svag rodnad,
som uppsteg på hans kinder, vittnade om rörelsen i hans inre.
Medan han läste denna skrivelse, hade den andre främlingen avlägsnat
sig. Eufemios var ensam med budbäraren från patriarken Eudoxos.
Sedan Eufemios genomläst brevet, gjorde han min av att vilja återlämna
det, men främlingen sade:
- Det är patriarkens vilja, att du behåller det för att därigenom
ständigt påminnas om de plikter, som från detta ögonblick åligga dig.
Och nu frambär jag Eudoxos' hälsning till sin lydige son Eufemios med
frid av Gudi och vår Herre Jesus Kristus.
Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga
pergamentet och stoppade det i sin gördel.
- Låt oss tala utan omsvep, fortfor främlingen. Eudoxos väntar, att du
gör din skyldighet ...
- Jag har lärt att lyda.
- Jag vet det ... och han skall ingalunda gäckas i de tankar han hyser
om ditt nit för kyrkan, din lydnad och klokhet.
- Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? frågade Eufemios.
- Att du skall inse, vad som i detta ögonblick är kyrkans och den
atenska församlingens gemensamma fördel ...
Eufemios teg och riktade en frågande blick på talaren, som fortfor:
- Och när du insett det, att du handlar därefter.
- Detta är min skyldighet.
- Svara ... huru långt sträcker sig denna din skyldighet?
- Så långt som mina krafter.
- Och huru långt dina krafter?
- Därhän att jag uppoffrar min övertygelse, mina känslor, mina
släktförbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv på
lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, härnied upprepande ordalagen
av den lydnadsed han som präst hade svurit.
- Gott, sade mannen. I gärning skall du bevisa det. Vad tror du om det
rykte, som understödjer Petros' sak i Rom? Lägg hjärtat på din tunga,
när du svarar!
- Att han själv låtit utsprida det.
- Betvivlar du dess sanningsenlighet?
- Jag vet icke, vad jag skall svara.
- Anser du det möjligt, att Petros skulle kunna övergå till
nicæanerna?
- Människan, svarade Eufemios, är i stånd till mycket. Min faders
helige namne, klippan, på vilken vår kyrka är byggd, förnekade icke
blott homoiusion, utan Kristus själv.
- Vår förman, patriarken Eudoxos, är av samma mening om biskopen av
Aten. För Petros är makten det första och homoiusion det andra. Han
skall uppoffra sanningen för makten. Han måste göra det, även mot sin
vilja, om han vill kvarstanna blott en månad på Roms biskopsstol.
Tiberstadens befolkning skall resa sig och förjaga honom, om hon
finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava
två biskopar, en för nicæanerna, en annan för homoiusianerna i Rom.
Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop!
- Det är sant, sade Eufemios med en suck. Omständigheternas makt skall
nödga Petros till ett avfall. Detta är en upprörande, förfärlig tanke.
- Och därmed har den rättrogna kyrkan lidit en outplånlig skymf,
fortfor den utskickade.
- Ja, och våra fiender, de homousianska kättarne, skola jubla mot
himmelens sky, tillade Eufemios.
- Det blir en olycka av oberäkneliga följder.
- Tyvärr, du har rätt.
- Vi måste fördenskull förekomma henne.
- Ja, vi måste förekomma henne. Men huru?
- Det gives blott ett medel. Eudoxos lägger det i dina händer med
fullt förtroende till ditt nit och din lydnad.
Eufemios suckade och sänkte ögonen till jorden.
- Den rättrogna kyrkan väntar sin räddning av Eufemios, sade den
utskickade. Ve honom, om han sviker sin ed!
- Vad skall jag göra? Jag sviktar under tyngden av den börda, som
kyrkan lägger på min svaga skuldra. Jag älskar min fader Petros ...
han har bevisat mig otaliga välgärningar.
- Ett ytterligare skäl för dig att handla beslutsamt. Kärleken må icke
vara svag och klemig. Du främjar hans eviga välfärd och hindrar, att
glansen av hans ärorika verksamhet fördunklas, när du förekommer detta
annars oundvikliga skamliga avfall.
Eufemios teg och suckade ånyo.
- Eftervärlden, fortfor den utskickade, skall när det skett, som bör
ske, äga en fläcklös, ren och strålande hågkomst av en sin störste
son. Han skall högtidligt tillerkännas helgonglorian ...
- Säger du detta? inföll Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som
beslutit detta! Men det är likväl endast en gärd av rättvist
erkännande. Petros skall med ära hälsas i helgonens krets.
- Det beror av dig, om hans minne skall brännmärkas med avfallets
vanärande stämpel eller upplysa alla kommande tider med strålarne av
sin helgonglans.
- Det beror ej av mig. Jag har blott ett att göra: jag måste lyda.
- Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden bör vara dig
mindre tung, när du betänker, att du härigenom sparar kyrkan ett
nederlag, räddar din fader biskopens själ och förhärligar hans namn.
- Lydnaden bör vara mig mindre tung, upprepade Eufemios.
- Det är således avgjort, och kyrkan kan lita på dig.
- Ske Guds vilja!
- Det nödvändiga måste ske snart.
- Jag inser det.
- Infinn dig i morgon vid denna tid på vår mötesplats. Jag har mer att
säga dig om den unge Klemens' arvsförordnande. Det är din plikt att
tillse, att hela denna ansenliga förmögenhet icke må förskingras i sin
förste förvaltares hand till främjande av hans enskilda syften.
Eufemios teg.
- God natt, min broder! Vi återse varandra således i morgon?
- Ja.
De båda männen åtskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga
palatset.
Samma natt hade Petros ett långt samtal med två andra män från Rom.
Aten var i dessa dagar besökt av flera resande från den stora
världsstaden, och stämplingarna, som hade avseende på det förestående
viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt här som i
Konstantinopel och Rom.