Den siste Atenaren - 06

atensk släkt, som räknade sina anor från Ifikrates. Han hade i
utsvävningar förstört sitt fädernearv. Han tog två steg framåt i salen
och ämnade just med vanlig oblyghet omtala sitt ärende, då han hastigt
varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla väntat att träffa
här. Mötet var honom mycket obehagligt och nära att bringa honom ur
fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av låtsad
förvåning över salen och utbrast:
- Vid Zeus! detta var ett löjligt misstag, en Odyssé i smått! Du
måste ursäkta mig, min biskop, jag söker icke dig, utan din granne,
min förträfflige vän antikvarien.
Med dessa ord svängde han om på hälen, hälsade med oförskämd
förtrolighet Krysanteus och lämnade salen.
Petros vände sig nu till de nådesökande och sade med eftertryck i
tonen:
- Barn, I haven hitkommit för att räddas ur det hedniska mörkret och
tillfångataga ert förnuft under Kristi lydnad?
De tillfrågade bejakade frågan med bugningar.
- Väl, uppgiven edra namn och bostäder för denne broder presbyter. I
mottagen av honom skriftliga intyg, som, uppvisade för prokonsulariske
skattmästaren, förskaffa eder nya högtidsklädningar. Iklädda denna
dräkt infinnen I eder nästa Guds vilodag i vår storkyrka, för att
undfå handpåläggningen till nytt liv, varefter I ägen att hos nämnde
skattmästare på samma intyg uppbära var och en tio guldstycken.
Presbyter Gregorius, lämna dem intygen och inskärp vad jag sade dem!
Med dessa ord vände sig Petros från de nådesökande för att fortsätta
samtalet med Krysanteus. Att emottaga och avfärda avfälliga hedningar
var för biskoparne vid denna tid en alldaglig förrättning, som icke
krävde vidare omständigheter.
- Du ser, sade Petros, som nu, så strömma dagligen nya hopar till
korsets fana. Din och de dinas vishet förmår ej svalka törstiga
själar, som trängta till en brunn med levande vatten. Människonaturen,
säger Tertullianus, är av naturen kristen: se där upphovet till deras
trängtan, driften som tvingar dem hit.
- Jag önskar, att så vore.
- Verkligen?
- Emedan det skulle utplåna det föraktliga, om än icke det sorgliga i
skådespelet, vartill du synes hava inbjudit mig.
- Vi bryta den råa malmen, lika gott med vilket verktyg, men till att
förädla den.
- Dock till saken! Du talade om ett edikt, som vidkomme staden Aten.
- Se här!
Petros tog en på bordet liggande elfenbenstavla och räckte henne till
arkonten. Medan denne läste, voro biskopens ögon fästa på hans
anletsdrag och iakttogo den smärtsamma häpnad, som de uppenbarade.
Krysanteus återlämnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en
smärta, som han ej vårdade sig att kväva.
- Ediktet, sade han, skulle således skänka er, kristianer, krigsgudens
tempel, ett av de skönaste i Aten, uppfyllt av minnen från våra
ärofulla tider. Dock, det är ej första gången sådant händer. Utfäster
ej kejsaren belöning åt sådana städer, som riva de byggnader, man
upprest åt de gudomliga makterna, åt heroerna och människosläktets
välgörare? Och vad som skänkes eder, det förstören I, för att av det
ärligas spillror hopsätta ett lappverk, värdigt, det är sant, den
tyggelse, som I där innesluten--dessa benrangel och köttslarvor av
helgon, dessa dödens vämjeliga lämningar, dem I kyssen och tillbedjen.
- Herre, miskunda dig! Vilken hädelse! suckade den ene av
sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under
samtalet återvänt, reste sig upp ur sin lutande ställning, hans kinder
överdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med möda ett ord av
vrede, som redan svävade på hans läppar.
Men Petros smålog och sade:
- Om det kan lända dig till tröst, må du veta, att detta tempel icke
kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi
endast skrapat och rökt dess väggar, stänkt murarne med vigvatten och
avlägsnat allt, som påminner om den onde ande, I där han dyrkat.
- Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet såg jag ett
namn, som jag ej är skyldig hörsamhet. Vem är denne Makedonios, som
vågar bortgiva vad han icke äger? Templet med sina skatter, historiska
minnesmärken och konstverk tillhör staden Aten. Våra fäder hava byggt
det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat och vårdat
det. Huru vill då en av edra präster, en för Aten alldeles okänd
främling, frånröva oss vår egendom?
- I morgon taga vi det i ägo, svarade Petros.
- Det återstår oss då endast att klaga hos kejsaren.
- Som icke skall höra er.
- Jag vet det, sade Krysanteus med en djup suck, och ådrorna i hans
panna svällde av blodet från hans sammanpressade hjärta.
- Och för övrigt, fortfor Petros, läs detta!
Han framtog en annan, med gyllentyg omvecklad elfenbenstavla, vars ram
smyckades av råa basreliefer, föreställande kapplöpningar och dylikt,
kring namnen på årets konsuler, Taurus och Fulgentius, och räckte
henne till Krysanteus. Sedan denne genomögnat tavlan, sade han:
- Jag ser, att kejserliga regeringen ger sin helgd åt den
besynnerliga gåvan.
- Och, som nämnt, i morgon tager jag henne i besittning. Du finner
henne besynnerlig. Det är i din mun ett milt uttryck. Du menar mer.
Men du och de dina, I han icke makt att göra motstånd. Filistéernas
välde är brutet.
Krysanteus' tanke flög till Julianus. Filistéernas välde var ännu icke
brutet. Den sista striden återstod.
Det var som om Petros hade anat denna tanke, ty då Krysanteus frågade:
--Har du något vidare att säga mig? inföll han:
- Jag har i dag fått nyheter om Julianus. Vill du höra dem?
Han ledsagade denna fråga med en segerblick, som kom den annars så
starke mannen att rysa av hemlig förskräckelse. Samma känsla som
griper vandraren, då han, i vila vid vägkanten, känner en kall
slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmässigt
nej. Han ordnade sin mantel, hälsade biskopen och de övrige i rummet
varande och gick mot dörren.
- Farväl, filosof! Tänk på din ringhet inför Gud och din själs
salighet! utbrast nu den unge föreläsaren, vars ögon under tiden varit
häftade på Krysanteus' anletsdrag.
Denne stannade och mönstrade ynglingen med en sträng blick, som dock
hastigt vart mild och vänlig, när han i föreläsarens vackra ansikte
upptäckte icke hån, icke övermod, utan nitets uppriktighet. Klemens'
ögon voro så klara och allvarliga.--Välmeningen ger värdighet åt
dina unga läppar, sade Krysanteus, då han gick.
Utkommen i aulan och tagande sin väg emellan prästerna, som där
väntade, kände han sig hastigt omfamnad av någon, som han vid
fackelskenet igenkände vara ingen mindre person än prokonsuln över
Akaja.
- Ah, vad ser jag? utbrast denne;--min egen Krysanteus! Du har då
återkommit till vårt goda Aten! Jag har i dessa dagar allestädes sökt
min arkont och ingenstädes funnit honom. Välkommen! Trefalt välkommen!
Jag ser, fortfor han viskande, du har varit hos biskopen. Även jag är
kallad till honom. Kallad--du förstår mig? Prokonsuln över Akaja
löper på order av en präst. Men varför icke finna sig i
tidsomständigheterna, när kejsaren vill så ha det? Kärleken till vår
heliga kyrka gör underverk, min vän ... men det förstår du icke, och
jag förlåter dig denna svaghet. Du begriper icke teologien, du. Omnia
vincit amor et nos cedamus amori!
Och prokonsuln svävade hän mot dörren till ämbetsrummet, som ostiarien
slog upp på vid gavel för hans lysande och ädla person.
Biskopen drog sig med sin höge gäst tillbaka till ett av sina enskilda
rum, vars slösande prakt ville likasom rättfärdiga sig med de heliga
former hon iklätt sig: golvets av skimrande stenar sammansatta
mosaikverk föreställde Gideon, som nedbryter avgudens altaren, de med
guldfransade purpurdynor prydda stolarne och vilosofforna voro inlagda
med heliga symboler i elfenben och silver, de massiva silvervaserna
och kandelabrarne voro idel änglar och tabernakel, fälten emellan
väggpilastrarne prålade med bilder av apostlarne.
Samtalet började därmed, att biskopen klagade över den osäkerhet, som
rådde på landsvägarna i Akaja. Det hade nämligen under den senare
tiden ofta hänt, att budbärare, skickade från honom till
Konstantinopel och Korint, hade överfallits på vägen och berövats sina
brev. Detta, antydde biskopen, lände Akajas styresman till föga heder.
Annæus Domitius ursäktade sig med tidernas allmänna osäkerhet.
Tillståndet i Akaja vore dock bättre än i de flesta andra provinser.
Till följd av Julianus' uppror hade ju större delen av de trupper,
över vilka prokonsuln förfogat, dragits till Konstantinopel. De övriga
voro fördelade på sådana punkter, som ovillkorligt krävde
besättningar: Korint, Aten, Argos, Sparta och nu senast även Delfi,
det arma Delfi, som hemsöktes av de där till Hellas väderdrivna, i
Parnassens otillgängliga klyftor innästlade donatistbanden. Vad skulle
då prokonsuln göra?
Annæus Domitius förteg, att de till biskopen skickade, förkomna breven
hamnat i hans, Annæus', förvar. De skrivelser, han tid efter annan
emottog från kejserliga styrelsen, kunde, det visste han, för ingen
del, vad pålitlighet vidkom, mäta sig med de förtroliga brev, som
biskoparne med sina egna budbärare, vanligtvis underordnade präster,
tillsände varandra. I breven från Makedonios till Petros fick Annæus
Domitius de bästa underrättelserna om upprorets ställning, om ränkerna
vid hovet och de stämplingar, som där gjordes för och mot hans egen
person.
Prokonsulns utskickade hade emellertid icke lyckats få i sitt våld ett
brev från samme Makedonios, vilket just samma dag hade överlämnats
till Petros. Detta brev innehöll åtskilligt, som prokonsuln genom sina
enskilda källor redan kände, men också åtskilligt, varom han icke hade
en aning. Det var skrivet med chiffer och meddelade Petros bland annat
följande:
- »Kejsarens hälsa, så skriver till mig Eusebios, visar sig ytterst
vacklande. Sedan han flera dagar hållit sig innestängd i sitt palats,
under vilken tid han endast lät sig se av Apodemius och Eusebius,
kammarherren, men till och med vägrade emottaga vår Eusebios, biskopen
av Nikomedia--vilket, i förbigående sagt, väckte yttersta oro hos de
rättrogne och ingav de ständigt lurande atanasianerna de djärvaste
förhoppningar--är han nu äntligen tillgänglig för sina vänner, men
visar sig, till deras häpnad, plågad av förskräckliga syner och talar,
som om han vore gripen av yrsel. Den fromme fursten, vars själ annars
var försänkt i heliga betraktelser och djupsinniga undersökningar i de
gudomliga mysterierna, lider nu av en underlig föreställning, att han
förföljes av den delfiske Apollon. Eusebios har sökt besvärja denne
djävul, men tyvärr utan framgång. Må Herren bevara det allra heligaste
majestätets dyrbara liv! Hans bortgång kan varda en förfärlig olycka,
vår och sanningens undergång, om vi ej träffa åtgärder att för varje
händelse trygga vår ställning. ----Atanasios' anhängare glöda av hat
och raseri; med otålighet avbida de ögonblicket, då Konstantius, vårt
stöd, skall falla bort.----Ännu, om också blott för några dagar, äga
vi maktens svärd i våra händer.----Du vet, vad som skett här i
Konstantinopel.----Denna tuktan var sträng, men icke tillräcklig.
----Ett allmänt bud utgår till de våra att var i sin stad må göra vad
han kan, medan tid är.»
Makedonios hade icke undertecknat brevet, ty det var högmålsbrott att
skriva om kejsarens hälsa, om man skildrade henne som klen.
Medan prokonsuln klagade över den brist på trupper, som hindrade honom
att med tillbörlig kraft upprätthålla ordningen i Akaja, frågade honom
Petros, huru stor besättningen för ögonblicket vore i Aten.
- Sju hundra man legionärer och femtio man av jovianska gardet,
upplyste Annæus Domitius.
- En obetydlig styrka för en sådan stad, anmärkte biskopen.
Legionärernas befälhavare, Pylades, är ju rättrogen kristian?
- Ja.
- Och trupperna för övrigt pålitliga?
- Ja, min biskop.
- Anföraren för jovianerna är emellertid hedning, eller huru?
- Ja. Ammianus Marcellinus är ohjälplig hedning, men präktig soldat.
- Gott. Det betyder för närvarande mindre, att han är hedning. Finnas
bland trupperna atanasianer?
- Åtminstone icke inom befälet. De homousianer, som tillhörde detta,
äro avlägsnade. För övrigt, min Petros, hava väl tuktade trupper,
sådana som dessa, ingen annan tro än sin befälhavares. Beklagansvärt
eller icke, är det en sanning.
- Omständigheterna nödga mig måhända att kräva den världsliga maktens
hjälp. Jag önskar, att samtliga trupperna ställas till mitt
förfogande.
- Du har rättighet att fordra det. Skall det ske redan i afton?
- Nej. Det är tids nog till i morgon.
- Vågar jag fråga dig om orsaken?
- Du skall i god tid få veta den.
- Jag önskar då blott ett skriftligt intyg, att du begärt förfogande
över de kejserliga trupperna i Aten.
Petros skrev detta intyg genast, och Annæus Domitius stoppade det i
sin gördel.
Prokonsulns anlete uttryckte hemlig glädje. Han anade vad som förestod
och hade fått en ingivelse, huru han med begagnande av de kommande
händelserna skulle oskadd slippa ur den klämma, vari
regeringsskrivelsen med avseende på Krysanteus hade försatt honom.
Staden måste inom några dagar varda skådeplatsen för blodiga,
förskräckliga uppträden. Under sådana kan mycket tima omärkt.
Prokonsuln insåg, att det gällde atanasianerna, men en och annan
hedning kunde ju av misstag eller ovarsamhet även råka med i spelet.
Vid sådana tillfällen lössläppas ju alla lidelser. Allra minst kunde
Annæus Domitius, sedan han ställt hela besättningen till biskopens
förfogande, hindra en rovlysten skara plundra den rike Krysanteus'
hus, eller en fanatisk hop angripa den hatade Krysanteus' person.
Annæus Domitius ämnade för övrigt i god tid skudda stoftet av sina
fötter och förflytta sig med sin sköna Eusebia till Korint, dit
viktiga, ouppskjutliga statsfrågor naturligtvis kallade honom. Komme
sedan vad komma ville, så visste Annæus Domitius, att ingen regering
skulle misstycka, om han försummade att begagna sig av rättigheten att
taga en död mans huvud, om också ingen skulle belöna honom för att han
underlåtit det.
Medan Annæus Domitius välvde dessa tankar, överflyttade Petros
samtalet just på den person, som var deras föremål. Han frågade i
viskande ton, ty han kände sina presbyterers och diakoners uppövade
hörsel--han frågade, om prokonsuln fått befallning från hovet att
taga huvudet av arkonten.
Annæus Domitius svarade på denna fråga med nej, i det han smålog och
lekte med sin halskedja.
En suck lättade Petros' barm, ty biskopen hade verkligen fruktat
tillvaron av en sådan befallning.
- Dess bättre, sade han. Man anser honom vid hovet som ivrig
anhängare av Julianus, och som farlig genom inflytande och rikedom.
Jag har av rent medlidande lagt mig ut till hans förmån hos eusebierna
och Apodemius. Mannen har ju sina goda sidor....
- Utan tvivel.
- Och måhända ha mina föreställningar burit frukt. Men det är likväl
ovisst, om icke en sådan befallning kan anlända ännu i afton, i
morgon, när som man minst väntar den. Oss emellan sagt (Petros sänkte
åter sin röst till viskning), det är farligt att vara rik i våra
dagar. Hovets eunucker ... du förstår mig?
Annæus smålog och nickade bifall. Han tänkte ej blott på hovets
eunucker, utan ock på dess biskopar. Därefter betraktade han sina
fylliga vador och svor i tysthet en ed över sin alipilarius[2], ty
hans skarpa öga upptäckte på högra skenbenet ett hårstrå, som undgått
den ifrågavarande slavens uppmärksamhet.
[2] Slav, vars göra var att utrycka hårstrån.
- Men det, fortfor Petros, vartill jag nu vill komma, är en bön till
dig, min lysande och ädle herre, och tillika en uppmaning, given av
själaherden till ett av fåren i hans hjord. Innan du kröker ett hår på
Krysanteus' huvud, niåste du därom underrätta mig. Jag ber dig därom
såsom ett högsta prov på din vänskap, besvär dig därom i namn av den
heliga allmänneliga kyrkan, som skulle lida en svår, en oersättlig
förlust, om du förgäter den bön jag härmed lägger dig på hjärtat och
minnet.
Prokonsuln bedyrade, att han skulle vara mycket lycklig, om han i en
så ringa sak kunde ådagalägga den oändliga vördnad och tillgivenhet
han hyste för biskopen av Aten.
Sedan Petros därefter förevisat den skrivelse från kejserliga
ministrarne, som berättigade kristianerna att taga krigsgudens tempel
i sin ägo, och prokonsuln lovat att träffa alla anordningar, som denna
åtgärd krävde, var samtalet ändat.
Annæus Domitius avlägsnade sig, lyckligt döljande den djupa harm han
kände över att en sådan skrivelse meddelats biskopen i första hand och
icke honom.
- Dessa präster, tänkte han, i det han trädde ut på gatan Kerameikos,
skola slutligen växa själve kejsaren över huvudet.


SJUNDE KAPITLET.
Petros.

Sekreteraren och de uppvaktande prästerna hade avlägsnat sig. Månen,
som gått upp över Lykabettos, göt sin glans på den västra pelarraden i
den övergivna aulan.
Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika
fönster månljuset inströmmade, i kamp med skenet från en lampa, som
stod på ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars strålar med
en skärm voro så riktade, att de föllo på en där bredvid uppslagen
bok.
I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skåp, som
tjänade till underlag åt ett bokfack med några band och papyrusrullar.
På väggen mitt emot bokfacket hängde en karta över jorden, ritad i
enlighet med Ptolemäos' åsikt om landens och havens läge. På denna
karta hade biskopen med fina, men tydliga bläckstreck utmärkt
gränserna för de kristna moderkyrkornas områden: man såg, huru
österlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias,
Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa trängdes med
varandra på sin sida av jorden, medan återstoden bildade ett ofantligt
helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien
och Britannien, med sin medelpunkt i Rom.
Roms blotta namn var ännu en makt. Skygg för de frihetsminnen, som
spökade där, hade den förste kristne kejsaren flyttat hovet till den
nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade slösat världens
skatter för att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som
kunde tävla med, om möjligt överträffa den gamla Tiberstadens. Han
hade avhänt tusen städer deras konstverk, för att därmed smycka denna
enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, för att det nya med namnet
skulle ärva det gamlas majestät och dyrkan.
Men i folkets ögon var och förblev det gamla Rom världens huvudstad,
och i trots av Konstantinus' ansträngningar vilade det nyas värdighet
ytterst på intet annat än den lösa sägen, att hälften av de gamla
senatorliga och patriciska släkterna hade ditflyttat och bosatt sig
inom dess murar. Så stor är minnets, namnets och vanans makt.
I sin egenskap av biskopssäte ökades för övrigt det gamlas betydelse
just av imperatorns frånvaro och hovets avlägsenhet.
Då Petros framför kartan ritade dessa linjer, ledsagades handen av en
tanke, som länge varit klar för hans medvetande: att icke
Konstantinopel, icke Alexandria eller något annat av de österländska
patriarkaten, utan att Rom vore kallat till utgångspunkten och
härskarsätet för det prästvälde, som nu, likt en ofantlig polyp, med
dagligen mångfaldigade, allt längre växande armar grep omkring jorden
från skytiska stepperna till världshavet.
Troddes det icke allmänt, att de stora apostlarne Petrus och Paulus
hade lidit martyrdöden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna
församlingen där, och betraktades han ej som hennes förste biskop?
Var ej den Simon, som Kristus givit detta namn, klippmannen, på vilken
han skulle bygga sin församling? Var det ej han, till vilken mästaren
sagt: »Föd mina får!» och åt vilken ensam han gav himmelrikets nycklar
för att visa, huru kyrkan och prästadömet skulle finna en
medelpunkt--för att åskådliggöra kyrkans och biskopliga maktens
enhet?
Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petrus' katedral och till
kristenheten framställt den ödesdigra fråga: »Vem kan ännu mena att
förbliva en lem i Kristus' kyrka, om han lösrycker sig från Petrus'
biskopsdöme, på vilket kyrkan är byggd?»
Biskopen av Aten stannade nu, såsom hundra gånger förr under sina
nattliga betraktelser, framför Ptolemäos' karta och upprepade i tanken
dessa frågor. Och han fortfor:
- Redan Irenæus erkänner Roms företräde framför andra biskopstolar.
Den stolte Viktor, den djärve Stefanus hava längesedan sökt göra det
gällande. Och vad mer är: det har ingått i föreställningssättet hos de
ofantliga människomassor, som bygga i det stora västerlandet. De
blicka redan med helig vördnad till Roms biskop. På folkets
föreställningssätt vilar den makt, som tyglar det. Vad mer, om
österlandet, det splittrade, förslavade, förnekar romerske biskopens
övervälde? Tyvärr, vi hava en uslare herre, en världslig furste, som
påtvingar oss sina växlande meningar och stämplar till öppen lögn vad
våra kyrkomöten skriva under sina påbud: »Ingivna av den Helige Ande».
Tyvärr, de hava länge varit ingivna av Konstantius' ande. Vi måste
nöja oss med den tröst, att det åtminstone i vissa fall är en av de
våra, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar på honom.
Men var, om ej i Rom, kan uppväxa den makt, som skall rädda kyrkan ur
neslig träldom under en jordisk furste och lägga den världsliga
makten, där hon bör vara--om hon ens bör finnas--: vid kyrkans
fötter?
Vi erkänna, att den Helige Andes kraft är genom handpåläggningen
fortplantad inom kyrkan intill våra dagar. I denna lära ligger
grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas från
Kristus' ämbete, som med himmelrikets nycklar överlämnats till Roms
förste biskop och genom honom med handpåläggningen överflyttats från
efterträdare till efterträdare. De romerska biskoparnes oavbrutna
följd bildar då pulsådern, varifrån den Helige Andes kraft som ett
livande blod inströmmar i den kyrkliga lekamens alla delar, genom
otaliga kanaler och förgreningar: från Roms kyrkofurste till de av
honom vigda biskoparne, från dem till prästerskapets lägre ordningar,
och från dem till folkens massor. Så vandrar denna magiska ström från
hand till huvud för att vattna de yttersta ängder. Och fördenskull är
han, som skiljer sig från kyrkans lekamen, lik en avhuggen lem. Han
utesluter sig från delaktigheten i det gudomliga livet och
frälsningens nåd. Han kan icke tillägna sig denna nåd genom tron på
återlösaren. Nåden vinnes genom föreningen med kyrkan, Treenighetens
kropp.
Sublima lära om kyrkan och bekännelsens enhet!
Du uppväxer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till
ett väldigt träd, som skall skugga jorden. Du är djärvare än någon
människotanke, och ingen mänsklig klokhet har mäktat uppfinna något
jämförligt. De medel, som de listigaste av människors barn upptäckte
för att skapa ett välde över sina likar, äro mot dig intet. I ditt
sköte bär du en väldighet, för vilken jordens folk och konungar skola
knäböja. Den makt, du kan förläna, skall sträcka sig ej endast till
ägodelar, liv och kroppar, utan till själarna. Du skall klippa själva
tankens vingar och förvandla den fria örnen till en struts, som tam
och betslad ledes på den väg, han får vandra. Du skall fatta trådarna
till människornas allra egnaste känslor--skrämma när du vill, trösta
när du vill. På din vink skall broder väpna sig mot broder, modern
förneka sitt barn och barnet sin moder, brudgum och brud bortvända sig
från varandra och dölja sin smärtas tårar såsom pressade av en
brottslig känsla. På din vink skola krigets och hatets flammor
slockna, fiende försona sig med fiende, härskaren ödmjuka sig för
slaven, frid råda över jorden ...
Din tankeföljd är bildad av diamantlänkar, mot vilka filosofernas
slutledningar äro spindelväv. Med nödvändighetens oemotståndliga makt
skall du tvinga dig på världen och lägga henne i din kedja. Och den,
som skakar kedjan, han är dödens, han skall utplånas ur Israel, för
honom stänges det mänskliga samfundets och salighetens port, för honom
tändas helvetets eviga lågor.
Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig.
Jag känner två, som skulle kunna det. Den ene är Atanasios, den
järnhårde, oböjlige, underbare, sluge, förfärlige gubben, de
rättrognes dödsfiende och kätteriets ende, men oomkullstötlige pelare,
den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den
biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare förföljde, som uppträder, då
man minst anar det, och försvinner, innan man sansat sig nog för att
gripa honom, som lurar Konstantinopel utanför kejsarens dörr, då man
efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han döljer
sig bland munkarne i Egyptens ödemarker, och uppenbarar sig måhända
här Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han gömmer sig i
Alexandria.
Lyckligtvis har Atanasios aldrig fäst sin blick på Rom. Hans strid
gäller det biskopsdöme, som han så ofta ägt och mist: Alexandria. Han
har ej fått ögonen öppnade för Roms betydelse. Besynnerligt nog!
Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios
annars skulle få en övermäktig medtävlare, är jag själv!
Petros lämnade sin ställning framför kartan, kastade sig i en karmstol
och försjönk i tankar på sin storslagna framtidsplan.
Han hade även denna dag tagit ett steg emot sitt djärva mål. Med
summor, försträckta av kejserliga skattkammaren i och för det nu som
ivrigast drivna omvändelseverket bland göterna, hade han utrustat två
missionärer, två till blind lydnad uppfostrade, för homoiusion
fantiserade unga präster, och sänt dem, icke till barbarerna, utan
till Rom för att förkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom
romerska församlingen.
Den bok, som uppslagen på hans bord lystes av lampan, var
Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han läste henne, kanske
mindre av vetgirighet, än för att inhämta västerländska kyrkans språk,
latinet, och av denne mästare i en hård, nästan vild, men kraftig och
hänförande framställning lära rätta sättet att begagna en nödvändig
hävstång för den plan, vilken retade hans ärelystnad och berusade hans
inbillning, men tillika framstod för honom som en gudomlig
frälsningstanke, som han vore kallad att i sin mån verkliggöra till
människosläktets räddning ur timlig och evig nöd. Uppriktigheten,
varmed han trodde på denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde
honom, vore de vikter, som han i självrannsakelsens ögonblick kastade
i den ena vågskålen och vilka då syntes mer än uppväga de själviska
bevekelsegrunder och de endast ur ändamålets synpunkt ursäktliga
medel, som tyngde den andra.
Denna inre sofistik hade i förflutna tider kostat Petros mången
sömnlös natt. Ihärdigare och häftigare hade han kämpat med sig själv
än måhända de fleste göra. Men fastare och oryggligare än de fleste
hade han ock efter kampens slut intagit och förskansat sig i den
ställning, som utgången anvisade honom.
Månljuset, som inströmmade genom fönstret, föll nu på hans ansikte och
väckte honom till tankar på ärenden, som till tiden lågo honom
närmare. Han ringde, och en man i prästerlig dräkt, som tycktes hava
bidat detta tecken, inställde sig genast.
Den inträdande var en undersätsig, bredaxlad karl, men så korthalsad,
att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart fäst
mellan skuldrorna. Den mycket låga pannan bildade en vitgul strimma
mellan två jämnlöpande linjer: hårfästet och de breda, sammanvuxna
ögonbrynen. Som mannen bar huvudet något framlutat, voro hans små
svarta ögon riktade uppåt, när han måste se på en samtalande. Detta
gav hans anlete ett uttryck, som en välvillig granskare kunde tyda som
fromhetens och ödmjukhetens.
Mannen var Petros' närmaste förtrogne, presbytern Eufemios.
Förtroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock
aldrig Eufemios, den äldste presbytern, att glömma, att Petros var
hans förman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat på en stol
och framställt en fråga, som han då i ödmjuk ton, med korta, tydliga,
liksom räknade ord besvarade.