Den siste Atenaren - 05

genomflöt dalen. Alla föremål, även de mest avlägsna, begränsades av
klara linjer. På floden svävade en båt, som hastigt nalkades. En
yngling satt lutad över relingen och blickade ned i vattnet. Hermione
såg hans anletsdrag, och hennes hjärta igenkände den älskade brodern.
Hon ville ropa honom, men rösten bortdog klanglös, som om luften här
varit för eterisk att bära tyngden av ett mänskligt ord. Hon ville
sträcka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna
fruktlösa ansträngning inverkat på tavlan omkring henne.
Färgerna bleknade, föremålen upplöstes i dirnmor.
- Filippos, var är du? O, kom, kom till din fader och syster!
Var det denna bön som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur dimmorna
framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var förflyttad utanför sin
faders hus. Gatan vimlade av människor. Hermione spanade i folkmängden
efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Då såg hon
nalkas ett tåg av kristianska präster. I spetsen på en mula red
biskopen av Aten. Denne man gjorde i drömmens som i verklighetens
värld ett obehagligt intryck på Krysanteus' dotter, och hellre än att
förlänga det, vände hon sig om och gick in. Men då hon genomskridit
vestibulen, stod hon icke i den välbekanta aulan--hon såg ett gult
sandfält, som utsträckte sig till synranden. Solen glödde däröver med
odräglig hetta. Helt nära flickan låg en purpurmantel, vars veck
förrådde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira,
halvt jordad i sanden. På avstånd sprängde en skara ryttare bort på
snabba hästar. De buro höga mössor och ringbrynjor, och bågen hang
över deras axlar.
Även denna tavla upplöstes i dimmor. Hermione förnam genom dem ett
buller och sorl av röster, som förskräckte henne och återkallade henne
närmare verkligheten. Hon såg sig åter på pytians trefot. Apollons
bild lutade sig ned och omslöt henne med sina kalla armar. Men bildens
anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione
länge velat glömma.
- Karmides! ropade hon och flög upp från stolen. Hennes ögon
öppnades. Allt var i sitt förra skick. Men var det ett genljud från
den värld hon lämnat?--utanför tempelporten hördes ett buller,
blandat med människoröster. Var det stormen, som brusade därutanför?
Nej, dörren skakades av tunga, avmätta slag, rösterna talade som
vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen över sin panna,
sina lockar, sin dräkt. Hon såg lagerkransen, som smyckat henne, ligga
vid sin fot. Hon övertygade sig, att hon icke drömde. Förskräckelsen
fattade beslut för henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde
sig bakom ett altar. Dörren öppnades, flera skepnader inträdde.
Hermione såg det och pressade händerna mot sin skälvande barm.
- Fort, människa! In! Ha, jag tror du är mörkrädd, hördes en röst
bakom den förste, som tveksamt inträdde med en lykta i handen.
- Här brinner en lampa, här brinner rökelse, fortfor samma röst, vars
ägare vid sidan av en bland följeslagarne tog några steg framåt i
salen, medan flera andra skockade sig vid dörren.
- Tillåt mig upplysa, svarade denne, att här ännu lär finnas en
gammal präst. Det är förmodligen han, som med iakttagande av gamla
vanor....
- Nåväl. Tänd en fackla! Det är skumt i djävlanästet. Mer ljus!
Kort efter att denna befallning var given, ökades belysningen med det
röda, rökiga och flämtande skenet från en hartsfackla.
Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare.
Flickans blick var med obeskrivlig ångest fastnaglad vid uppträdet
framför henne. De främmande männen voro alla höljda i kapuschonger och
väpnade. När en mantel föll tillbaka, bröts fackelskenet mot ett
svärdfäste. Han, som nyss talat, var synbarligen den förnämste. Han
var av medelmåttig höjd, hans rörelser häftiga och befallande. Hans
ansikte och vapenskrud doldes av kappan.
- Ha, ha! skrattade han, och hans röst ljöd ihålig och ohygglig, vi
vilja se, hur det förhåller sig. Apodemius och Eusebius, I han på
skändligt sätt plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar
jag. Han själv! Vi skola se, om han finnes.
- Rask gärning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians
trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen!
Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de äro lögner,
alla dessa sägner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en präst ännu
lever här?
- Ja, domine, svarade den tillfrågade med en djup bugning.
- Vi skola vid tillfälle lägga honom på sträckbänk. Här måste ännu
finnas gömda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, så att vi icke
glömma honom! ... Vad? Ären I förlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta
en så usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjälp dem att öppna
porten till underjorden!
Sedan mannen, som nämndes Osius, förenat sina krafter med de andres,
lyckades de skjuta åt sidan den häll, som täckte den pytiska hålan.
- Osius, fortfor han, som kallats dominus, du är en Stentor och din
röst en rycktråd genom tio tusen palatiner, uppställda i slagordning.
Nåväl, väck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller är han
död!
- Herre, vad är din vilja?
- Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det är ett infall? Ett
härligt infall, vid alla änglar! Så, bort till hålan, lägg dig vid
randen och ropa ned i helvetet: Apollon!
- Du skämtar väl icke, herre?
- Ve dig, om jag skämtade! Skynda!
Osius nalkades åter hålan, som nu gapade med bredare svalg. De övriga
männen makade sig mot dörren, likasom rädda för vad komma skulle.
Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske för att höra bättre,
och lät fackelskenet fritt falla på sitt dystra, gulbleka, skarpt
präglade ansikte.
Osius såg ned i det svarta djupet och sade snarare än ropade: Apollon!
- Högre! röt den gulbleke. Skurk, var är din röst?
- Apollon!!
Ropet, som denna gång gjorde heder åt den nye Stentor, vart, vad
måhända ingen av de närvarande väntat--besvarat. Ur jordens
innandömen uppstego ljud, dova som bullret av en avlägsen åska. Det
var som om en här av demoner, bundna i grottorna där nere, hade vaknat
till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som störde
deras vila. När det underjordiska bullret upphört, rådde djupaste
tystnad i templet. Skepnaderna stodo som förstenade. Endast Osius
visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från djupet, vid vars
rand han stod.
- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din röst,
Osius, och ingenting annat. Man säger, att det finns milslånga gångar
och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå, fortfor han och steg
intill hålan, hallå, du där nere, vem än du är, vad säger du om
förrädaren Julianus? Svara!
Samma dova, underjordiska buller rullade än en gång under deras
fötter.
- I hören! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, även då det
gäller avgrundens bäste vän. Först talade han flödande hexametrar,
denne Apollon, så vordo hans verser något knaggliga, så nedlät han sig
till prosan, skaldeguden, och nu--mummel!
- Hur hans tunga flödar av hädelse, tänkte Osius och kanske flera av
de närvarande. Vi äro kristianer, men böra dock icke reta de hedniska
makterna.
- Apodemius, vad synes dig om det här skämtet? frågade den gulbleke
skrattande.
- Renaste attiska salt, o herre!
- Förtjänar det icke fortsättas?
- Din nåd bereder oss ett gränslöst nöje.
- Orakelboken, var är hon?
- Förmodligen i något av sanktuarierna.
- Fort dit! Följen mig!
- Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade med handen, viskade en av de
väpnade till en annan.
- Vem, vem?
- Apollon ... bilden menar jag.
- Ah! Detta ändar icke väl. Och jag ... jag såg något vitt skymta där
borta vid pelaren. Må Gud och hans änglaskaror bevara oss!
Han nickade åt den punkt, där Krysanteus' dotter, mer död än levande,
låg nedsjunken bakom det skyddande altaret.
De män, som viskande fört detta samtal, medan de följde de övrige bort
mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande
vapendräkt.
Man stod framför det ena sanktuariet. Med tillhjälp av sitt korta
romerska svärd lyckades det Osius bända upp den murkna dörren, innan
den gulbleke hunnit mer än en gång stampa i golvet av otålighet.
- Närmare med facklan! ljöd den bjudande rösten inifrån sanktuariet.
Skatter finnas här inga. Eusebius och Apodemius, jag säger er än en
gång, I han plundrat skamlöst....
- Herre, här är fyndet!
- Ha, låt se! Idel lösa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har
hunnit hopa flera lögner än jag trodde på sitt samvete. Tag handen
full, Eusebius. Det är nog för det skämt vi vilja anställa.
Männen utträdde åter ur sanktuariet. En av dem bar i handen en mängd
blad, på vilka forntida orakelspråk, givna av den delfiske Apollon,
voro upptecknade. Man hade förvarat dem med samma omsorg som de
sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller
kodexform. I överensstämmelse med ett uråldrigt, för heliga skrifter
gällande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle påminna om
deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske även om de mytiska
sibyllornas sed att skriva sina spådomar på löv, som de enligt
skaldernas skildring kastade i floden eller spredo för vinden.
När gruppen åter stod under lampan, vars sken var stadigare än det
flämtande blossets, avtogo på befallning två av männen de hjälmar, de
buro under kapuschongen, och framräckte dem att fyllas med de ur
sanktuariet rövade papperen.
- Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihåligt skratt. Vi
skola fuska i kläromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjälm
för Julianus.
- Anatema över hans namn! Mumlades i korus.
- Och jag drager ur Osius' för mig själv. Apollon, varhelst du är, i
Olympen eller helvetet, så manar jag dig nu att styra våra händer till
det rätta! Har du någonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt sköte, så
gör det nu!
Den gulblekes ton förrådde i detta ögonblick allt annat än skämt. Han
mumlade mellan tänderna en besvärjelseformel, stack därefter handen i
Osius' hjälm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma
ur Marcellus' och räckte det på slump fångade papperet åt sin herre.
Den gulbleke genomögnade först det för Julianus av lottningen bestämda
orakelspråket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna
--därefter det, som skulle gälla för honom själv. Hans omgivning
betraktade honom med yttersta oro. Det dröjde några ögonblick, innan
han öppnade sin mun och sade med matt röst:
- Eusebius, din arm!
Eusebius skyndade att stödja den vacklande.
- Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han.
- Det är ingenting. En plötslig matthet. Den häftiga ritten har
medtagit mina krafter. Vänner, låt oss gå, tillade han efter en paus.
Ingen dödlig må veta, att jag varit här! Innan jag nedlägger mitt
huvud, skall detta djävlanäste vara rivet till sina grundvalar.
Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus'
son, lämnade templet, stödd på sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven
av sin svit. I Apollons lund väntade deras hästar. En halv timme
därefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Några dagar senare
mönstrade han i Antiokia den här, med vilken han dragit från persiska
gränsen för att möta Julianus. Med undantag av hans närmaste förtrogne
visste ingen, att han under dessa dagar lämnat sitt palats.
När Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade uppträde, i den
första morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter sittande
på trappan till försalen, med huvudet lutat mot en pelare och de mörka
lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden, svallande över
marmorbleka kinder.


SJÄTTE KAPITLET.
Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset.

- Klart som dagen, eller huru, lysande och ädle herre? Har jag icke
tydligt ådagalagt, att Atanasios är sofist eller snarare alldeles icke
sofist, utan sämre än en sofist, ty sofisten gör dock skenbart riktiga
slutledningar?
Denna fråga utgjorde en av länkarne i ett samtal eller en samtalsvis
hållen föreläsning, som en vacker afton ägde rum i tepidariet till det
guld- och marmorskimrande badhus, som Herodes Attikos hade skänkt
atenarne. Tepidariet var en med marmorgolv, väggmålningar och
kasetterat tak smyckad, dunkelt upplyst sal, i vars vällustigt varma,
av vällukter mättade luft badgästerna uppehöllo sig, innan de gingo
till varmvatten- eller svettbadet, och dit de sedan återvände för att
undergå de mångfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och
högsta njutning. Personen, vars fråga vi här återgivit, stod insvept i
ett lakan och demonstrerade--än med högra pekfingret vid sin långa
och tunna näsa, än ritande med samma finger dialektiska kretsar i sin
vänstra hand--framför en liten tjock figur, som avklädd vilade på en
av salens med svällande kuddar försedda bronssoffor, omgiven av
slavar, vilka ur flaskor av kristall och alabaster övergöto hans
lemmar med oljor och parfymer samt förtrogna med frotteringens alla
mysterier fullgjorde dessa med största iver och ordentlighet.
Den tillfrågade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade
blott med ett stånkande ljud, som uttryckte på en gång stundens
vällust och hans otålighet över att störas i den fulla, odelade
njutningen av sin kroppsliga tillvaro.
Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och
fortfor:
- Att Origenes i vissa stycken hyste kätterska meningar är icke blott
min enskilda åsikt, utan kan jag i detta fall åberopa Epifanios'
vittnesbörd och flera andras. Atanasios rentvår honom förgäves. En mor
blir icke vit, om han också nio gånger om dagen toge kallbad, varmbad,
svettbad och läte gnida sig med borste och pimsten av alla slavar i de
här välsignade termerna. Moren är och förblir svart, lysande och ädle
Annæus Domitius, eller hur?
Ett nytt stånkande och ett otåligt grin till svar.
- Men för att nu återkomma till Atanasios, fortfor den teologiserande
badgästen, så finns väl ingenting löjligare och tillika oblygare än
hans påstående att kyrkomötet i Nicæa, bedrövligt i åminnelse, när det
antog ordet homousios, överensstämde med och bekräftade de
antiokeniska fädernas beslut, som förkastade just samma kätterska ord?
Vad gör nu Atanasios för att reda sig ur denna klämma? Den sofisten
säger, att de båda mötena menade samma sak, när det ena antog samma
ord, som det andra förkastade. Nu frågar jag....
- Nej, nej, nej, fråga mig icke, utbrast Annæus Domitius med en
förtvivlad ansträngning. Jag gillar i förväg allt vad du yttrat och
ämnar yttra. Du gör mig en tjänst, om du flyttar dig något åt sidan,
ty du ser, att du hindrar mina slavar deras förrättning ... Ack, vad
livet är uppfyllt av besvär!... Karmides, min ögonfägnad, var är du?
- Här, min älsklige prokonsul! svarades från en annan av slavar
omgiven soffa.
Huat hanat haut
Ista pista sista
Domiabo elamnaustra.
- Vad säger du, min Annæus?
- Ack, jag läser en besvärjelseformel, som min gamla amma nyttjade
mot gikt och ledvrickning, men som kanske även hjälper mot närgångna
pratmakare. Det tål åtminstone att försöka.
Mannen i badlakanet var synbarligen mycket stött över denna vändning i
samtalet.--Prokonsuln umgås med utsvävande hedningar, men tål ej,
att hans fattiga bröder i församlingen nalkas honom på tio stegs
avstånd. Han är en halv hedning ... och för övrigt alltför inskränkt
för att begripa teologien, mumlade han till sig själv, i det han med
högtidliga steg vandrade fram och åter i tepidariet. Han försvann
därefter genom dörren till avklädningsrummet, varifrån man snart genom
sorlet av röster hörde hans stämma i de spridda orden: Nicæa ...
Origenes ... Atanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos av
Samosata, o.s.v.
Att teologisera var i denna tid både mod och behov. Kyrkomötenas
ordtvister skulle icke hava skakat världen så som de gjorde, om de ej
funnit genljud i de oräkneliga folkmassorna. Despotismen hade kvävt
allt deltagande för statssaker; den nya statsreligionen bannlyst
filosofien; litteratur och konst voro döende; hågen för timligt
förvärv kolnad genom de inbördes krigen och styrelsens rovlystnad.
Varje kristian måste välja sin plats bland de stridande flockarne, då
själve hedningen ej kunde undgå att spörja efter de orsaker, som
förvandlade de stora städernas kyrkor till blodstänkta slaktarhus och
förde brandfacklan till de mest avlägsna byar i Paflagonien och
Afrika. Endast teologien besvarade denna fråga. Och teologien skulle
nu besvara alla frågor, som den forskande anden uppställt. I
segerfröjden över att äntligen hava vunnit den första grundval, som
filosofien förgäves sökt i förnuftet själv, uppgingo alla strävanden i
det enda att med facklan, tänd vid uppenbarelsens ljus, belysa de
gudomliga och mänskliga mysterierna. Icke underligt. Tröstlösheten av
den förintelse, vari filosofien upplöst den gamla folktron, hade i
miljoner människosjälar varit alltför djup, för att icke detta begär
skulle framträda med oerhörd styrka. Att sysselsätta sig med teologien
var således ett behov för tiden, och där det icke kändes som sådant,
var det en modsak. Allt var färgat av teologien: kejsarens drömmar,
hovets kabaler, skolornas skrivövningar, kvinnornas glam, samtalen på
torg och gator, larmet på cirkus, de enskilda tvisterna, de inbördes
krigen. Kunde Annæus Domitius med sin gammalromerska trollformel
bortmana figuren i badlakanet, så återstodo honom otaliga andra av
samma slag, ty de vimlade som mygg, varhelst en anständig kristian
kunde sätta sin fot. Och dit hörde även badhusen, ehuru många
kristianer förvisade renlighetens hedniska dygd till litanian.
Sedan Annæus Domitius och Karmides genomgått badslavarnes sista
handläggning och nu voro iklädda de dräkter, som deras egna i
samlingssalen väntande slavar hållit redo, uppgjorde de ett gemensamt
program för den nästkommande dagens nöjen och skildes åt. Karmides
gick med några andra vänner till det i grannskapet av tepidariet
varande biblioteket, där Olympiodoros väntade dem för att uppläsa sitt
nyaste skaldestycke: en lättsinnig skildring av vardagslivet i
Olympen. Annæus Domitius var nu som alltid jäktad av statssaker. Han
ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit
sin önskan att samma afton få tala med prokonsuln över Akaja.
Skymningen var redan inne, då Annæus Domitius lämnade termerna. I
tempelportikerna voro lamporna tända: facklor brände vid alla
offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder; gator och
torg voro översållade av fotgängares lyktor. Annæus Domitius svepte
sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos
prokonsuln upptäckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, när de
överlade om bästa sättet att döda morgondagen. Prokonsuln var i själva
verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och
Men sleto hans hjärna. Se här hans tankar:
Fördömda skrivelse! När emottog jag någonsin en sådan? Kejsarens
regering ger mig rätt att taga Krysanteus' huvud, men ålägger mig det
icke. Brevet skänker mig en gåva, som jag ej vill ha, och när det
lägger filosofens huvud i mitt knä, höjer det svärdet över ett annat,
som är mig oändligt dyrbarare, nämligen mitt eget. Vem kan veta, huru
länge den närvarande styrelsen skall stå? Underrättelserna från
krigsskådeplatsen äro för Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma.
Antag, att Julianus segrar! Hur går det mig då, om jag tagit min vän
Krysanteus' huvud? Julianus är hans lärjunge, vän och beundrare. Det
första huvud, den nye kejsaren låter avslå, är då mitt. Han skall utan
miskund offra Senekas ättelägg åt platonikerns skugga. Hur går det
mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart
föremål för min nye kejsares omätliga tacksamhet. Han skall linda mig
i ömma omsorger. Han gör mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt
namn går till odödligheten i evig förening med en av länkarne i tidens
årskedja. Ännu om tusen år härefter måste skolgossarne inprägla i sitt
minne, att den eller den märkvärdiga händelsen inträffade året Annæo
Domitio et Q Q consulibus. Men, tyvärr, här möter nu ett annat
antagande. Konstantius segrar! Hur artar sig då mitt öde, om jag tytt
berättigandet för vad det är: en varsamt given befallning? De ännu
mäktiga hedningarne skola fattas av förbittring, och kejserliga
regeringen skynda att välva hela skulden på dådets verkställare. Därpå
är skrivelsens bokstavslydelse just beräknad. Fördömda vare de listiga
rävarne i kejsarens omgivning! Om jag däremot har låtsat missförstå
befallningen, så tyder man det lindrigast som oduglighet, och utan
överdriven stränghet som misstroende till kejsarens lycka, som en
avsikt att rädda mig själv för den händelse, att rebellen skulle
intaga tronen. O ve, vad skall jag nu göra?
Medan Annæus Domitius ömsevis svär vid helgonen och vid Olympens gudar
över sin olycka, ila vi honom i förväg till det biskopliga palatset.
Utanför porten till detta står, som vanligt vid denna tid på aftonen,
en hop tiggare, som vänta på allmoseutdelningen och under tiden ordna
sina lumpor, så att de icke må skyla de självslagna, ohyggliga såren.
Har man lyckligt funnit en väg genom denna vedervärdiga skara och
genom förstugan inkommit i aulan, skönjer man i den skumma pelargången
närmast vestibulen en samling människor, som vänta på audiens: dels
hedningar, som vilja anmäla sitt beslut att övergå till kristna läran,
dels rättsökande kristianer, som föredragit att hänskjuta sina tvister
till Petros i stället för den världsliga domstolen. På den öppna
gården och i pelargångarne närmast intill det i bakgrunden belägna
ämbetsrummet synas, vid skenet av två facklor, grupper av präster, som
avvakta sin förmans befallningar: presbyterer, diakoner, besvärjare
och föreläsare, inbegripna i viskande samtal om de sista nyheterna
rörande avfällingen Julianus, om ryktet att Atanasios varit sedd i
nejden av Aten, och framför allt om den högst viktiga underrättelse,
som just samma afton kommit biskopen tillhanda från Konstantinopel.
Homousianerna därstädes ha blivit gräsligt tuktade, när de med våld
velat hindra flyttningen av den helige Konstantinus' kvarlevor från
det förfallna kapell, vari de vilat, till en av homoiusianerna nybyggd
kyrka. En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna,
att enligt vad biskop Petros själv berättat honom, hade brunnen
utanför denna kyrka blivit fylld med kättarlik, och kättarblod hade
översvämmat rännstenarna i stadsdelen däromkring. Ett förebud till vad
komma måste även i Aten--så tänkte inom sig alla.
Vi inträda i ämbetsrummet, en avlång sal, i mitten upptagen av ett
stort bord, vid vilket två präster, biskopens sekreterare, äro
sysselsatta, den ene med skrivning, den andre med räkning av
penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden av
rummet står en yngling, knappt hunnen ur gossåren, iklädd en
föreläsares prästerliga skrud. De, på vilka hans stora, feberglänsande
ögon äro fästa, och vilkas samtal han uppmärksamt följer, äro två
högvuxna, vördnadsbjudande män av för övrigt mycket olika utseende:
den ene är Petros, biskopen av Aten, den andre Krysanteus, den
hedniske filosofen.
Den nya smaken, den kristianska, har åt det biskopliga ämbetsrummet
givit en prydlighet, värdig dess bestämmelse. Det upplyses av tvenne
phari: skålformiga, på gjutna pelare vilande lampor, men det trånga
fönstrets höjd över golvet ger det även vid lampskenet ett dystert
utseende. Väggarna, målade med azurblått, äro genom meandrar och
arabesker delade i fält, som innehålla vart sin kristliga symbol.
Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmärken sällan saknas,
är målad i guld över dörrfältet.[1] I de övriga fälten ser man Lammet
med korset; evangelisternas tecken: Ängeln, Lejonet, Oxen och Örnen;
andens Duva, försynens Öga, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa,
fridens Oljeblad, segerns Palm, uppståndelsens Fenix, med flera dels
egna, dels från antiken hämtade symboler. I bakgrunden hänger en
målning: Kristus som Orfeus, med frygisk mössa och lyra på armen,
spelande, medan lejon och tigrar vila vid hans fot och brokiga fåglar
lyssna i trädet, varunder han sitter.
[1] På grekiska språket bildas ordet Fisk av begynnelsebokstäverna
till de särskilda orden i formeln: Jesus Kristus Guds Son Frälsare.
Under tavlan, på det med mosaik inlagda bordet, mot vilket Petros nu
under samtalet med Krysanteus stöder sin knutna hand, står en i
elfenben skuren bild: Kristus som ung herde i kort tunika, smekande
det återfunna lammet. Tunikan är överhöljd med ädelstenar. Den unga
konst, som alstrat dessa båda verk, är ännu bunden vid antika motiv;
hennes hela egendomlighet ligger i teknikens råhet och
grannlåtssträvandet. Orörd av en ny folkande är hon i själva verket
ännu den gamla konsten, men i allra djupaste förfall.
I motsatta ändan av salen står ett gyllene kors och i grannskapet av
detta en för tillfället öppen kassakista.
De båda vid arbetsbordet sittande prästerna läto icke störa sig i sina
sysselsättningar. Tukten förbjöd dem att med ett ögonkast yppa sitt
deltagande för samtalet, som hölls i en särdeles avmätt och kylig ton.
Men deras öron voro spända, och de förlorade icke ett ord av vad de
ville höra.
- Du har några dagar varit borta från Aten, sade biskopen till
Krysanteus.
- Ja ... Och du har tillkännagivit, att du önskade ett samtal. Vad
vill du mig?
- Du återkom just i rätt tid för att få del av ett edikt, varom den
förste bland stadens valda ämbetsmän är skyldig att taga kännedom.
- Och det är du, som har att meddela mig det?
- Ja.
- Du måtte då göra det å prokonsulns vägnar, ty hitintills har det
varit han, genom vilken kejsaren kungjort staden Aten sin vilja.
Petros besvarade icke denna anmärkning, utan vände sig till den
penningräknande presbytern.--Är räkningen slutad? frågade han.
- Slutad, högärevördige fader, svarade denne, i det han tillsnörde
pungen, i vilken han nedlagt de räknade silvermynten.
- Klemens, min älskade son, fortfor biskopen vänd till den unge
föreläsaren, tag denna summa och utdela henne till de väntande arma
bröderna. Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina händer.
Tillsäg på samma gång de rättsökande, att de återvända i morgon vid
vanlig tid, och de nådesökande, att de nu hava företräde.
Gossen i prästdräkt spratt till som ur djupa tankar, då han hörde sitt
namn. Hans blick hade oavvänt varit riktad på Krysanteus' ansikte. Det
var första gången han såg den atenske ärkehedningen, om vilken
biskopen så ofta, än med harm, än med ömkan, talat till honom. Men
bilden, som Klemens, på grund av biskopens ord, hade i fantasien målat
av den bekante filosofen, överensstämde icke med verkligheten. Klemens
ville tvinga sig upptäcka något hårt, övermodigt och självkärt eller
demoniskt hos honom. Det var i detta arbete han nu stördes.
Då Petros vände sig bort från Krysanteus, hade denne vid ett ögonkast
över salen varsnat den unge prästen. Klemens var blek och spenslig,
men hans anletsdrag strålade av serafisk renhet, som trängde till den
skönhetsälskande atenarens hjärta och fyllde det med deltagande. Det
förekom honom som en grym lek av ödet, att en så späd och älsklig
varelse redan var iklädd en dräkt, som dömde honom att avsäga sig
själens självständighet och hjärtats naturligaste böjelser.
Klemens hade nyss avlägsnat sig genom dörren till aulan, när denna
utifrån öppnades av väktaren för en liten hop män och kvinnor. De voro
nådesökande, det vill säga hedningar, som äskade upptagas i den
kristna församlingens gemenskap. Det var svårt att av deras yttre
gissa, vilka bland dessa människor drivits hit av hjärtats behov och
vilka av världsliga skäl. De syntes alla tillhöra den olyckligaste
samhällsklassen.
Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel över sin tunika, en
trasig mantel, men som talade om bättre dagar. Hans lätta, fria
åtbörder skilde honom ytterligare från de andre, som tysta och
vördnadsfulla stannade vid dörren. Denne man var siste ättlingen av en