Den siste Atenaren - 23

Eufemios och Klemens gemensamt förfärdigade avskriften. Vid en blick
däri såg den unge föreläsaren, att hans svartlockige vän icke skrivit
en bokstav under hans frånvaro. Däremot såg Klemens åtskilliga
papyruslappar, på vilka Eufemios flitigt övat sig i den ädla
punkteringskonsten. Vad Eufemios med tillhjälp av de insikter han
förvärvat i denna egna art av spådomskonst egentligen ville avlocka
framtidens sfinx, det visste Klemens icke, ej heller tänkte han
däröver. Utan att väcka Eufemios satte han sig att skriva, till dess
sömnen slutligen överväldigade honom och han gick till vila.
Eufemios fann större nöje i punkteringskonsten än i avskrivningen av
böcker. Han hade tillbragt sin afton på ett nöjsamt sätt och ingalunda
varit otålig över Klemens' dröjsmål.
Följande morgon, då de vaknade och hälsade varandra, frågade Eufemios
ej heller efter orsaken till detta. Klemens slapp redogöra för den
föregående aftonen. Eufemios steg upp, klädde sig i sin arbetsdräkt
och gick till arbetet på Afrodites tempel, ty i dag var ordningen hos
honom att deltaga däri.
Klemens tillbragte en stor del av dagen ensam i Eufemios' lilla
kammare. Eusebias bild stod livliga drag för den unge föreläsarens
ögon. Hans inbillningskraft sysslade oupphörligt med densamma, och han
genomgick i tankarne gång efter annan hela det uppträde, som
förefallit mellan henne och honom. Vad hon var vacker i utbrottet både
av sin vrede och sina tårar! Vad hennes barm hävde sig, då hon lade
Klemens' hand på sitt hjärta! Och det var han, som ödmjukat hennes
hårda sinnelag och kommit henne att besinna sig!
Han påminde sig vidare vad hon sagt, att hon var olycklig genom
hemliga sorger, som nedtyngde henne, emedan hon icke delade dem med
någon förtrogen. Han beklagade den stackars kvinnan och föresatte sig
att för henne vara den vän, som hon behövde för sin lycka. Skulle han
redan i afton kunna förnya sitt besök och smyga till det hemliga
mötet? Han tänkte sig den lilla bakporten, som om nätterna skulle stå
öppen, den tysta gården han hade att överskrida, den mörka
förstugugången och den lilla guldskimrande budoaren med sin sköna,
ångerfulla ägarinna. Om blott ett tillfälle yppade sig, skulle han
icke försumma att smyga dit. Hans broderplikt mot syster Eusebia
krävde ju detta.
Under dessa tankar hade timmarne skridit med en hast, som förvånade
honom. Han måste avbryta sina angenäma betraktelser för att skynda
till sin fosterfader, biskopen, inställa sig hos honom och emottaga
hans befallningar.
När Klemens hunnit till kojan på Skambonide, var Petros ute; men han
hemkom vid middagstiden, och medan de intogo sin tarvliga måltid, sade
han Klemens, att denne hädanefter icke skulle deltaga i arbetet på
Afrodites tempel, men finge tillbringa sin afton efter behag med
avskrivning av uppenbarelseboken eller någon annan nyttig
sysselsättning.
Den förra befallningen förvånade Klemens mycket, men han var van att
aldrig fråga efter biskopens bevekelsegrunder. Om ett »varför?» någon
gång stal sig väg över Klemens' läppar, så vart svaret ofta blott en
genomträngande blick, mer sällan en redogörelse, vars ton då tillika
gjorde den till en tillrättavisning.
Däremot behagade det Klemens dess mer, att aftonen ställdes till hans
fria förfogande. Han återvände till Eufemios' kammare och tillbragte
det återstående av dagen med fantiserande över Eusebia och grubbel
över den helige Johannes' syner. Eusebia och mystiken kämpade om
företrädet till hans uppmärksamhet; den förra fick dock ännu, ehuru
efter starkt motstånd, vika för den senare, men segern var icke
fullständig, innan Klemens hunnit sänka sig mycket djupt i det
religiösa begrundande, det hav av gissningar, vari han ville finna
nyckeln till uppenbarelsebokens hemligheter. Att den i henne skildrade
striden mellan sanningen och antikrist, som skall föregå världsbranden
och det nya Jerusalems grundläggning, hade avseende på händelserna i
hans tid, och att Julianus vore samme antikrist, därom var han
övertygad. Dess ovissare fann han sig om allt det övriga, och dess mer
brann hans håg att intränga i gåtan. Vad skulle det märkvärdiga talet
666 innebära? I detta var förmodligen nyckelstenen, som sammanhöll den
mystiska byggnadens dunkla valv. Eufemios hade låtit honom förstå, att
man med den kabbalistiska konstens tillhjälp sannolikt skulle kunna
lösa uppenbarelsebokens gåta och avslöja dess innersta hemligheter.
Klemens kände fördenskull stark åtrå att lära denna vetenskap. Men
biskopen hade förbjudit honom det, emedan den konsten vore farlig,
lätt att missbruka och tvetydig till sitt ursprung. Det fanns, hade
biskopen upplyst honom, en gudomlig kabbala, som Adam fick lära i
paradiset och med vars tillhjälp han gav djuren och tingen de namn,
som motsvara deras väsen och egenskaper; men det fanns ock en kabbala,
uppfunnen av djävulen och genom honom spridd bland människorna. Ingen
kabbalist kunde med visshet avgöra, om hans konst vore den himmelska
eller den djävulska, ty båda funnos och båda övades, den senare
förmodligen vida mer än den förra. Under sådana förhållanden vore det
klokast att alldeles avhålla sig från densamma; Petros ålade Klemens
det som plikt.
Denna uppoffring var för Klemens den tyngsta, som han hitintills
hemburit åt sin lydnad. Han var av naturen fallen för mysticismen, och
de åsikter, i vilka han var uppfostrad, hade utvecklat detta anlag.
Förnuftets dödande var ju honom en plikt, vars uppfyllande utgjorde
det enda villkoret för hans räddning undan de kätterska villfarelser,
med vilka djävulen fångar så många själar. Hans fromma sinne, berövat
förnuftets ledning, hans rika känsloliv, stängt inom sig själv för att
ej smittas av det oheliga yttre livet, hans livliga fantasi, uppjagad
genom en världsåskådning, som fyllde naturen med demoniska makter,
måste ovillkorligt leda honom in på denna farliga väg, som går igenom
mörka ängder, där vansinnet lurar likt en tiger, färdigt att hugga
sina klor i vandrarens hjärna. Vad Klemens ej fick nå med den
förbjudna kabbalan, hoppades han vinna med ett annat, i alla händelser
tillåtet medel: bönen. Det var efter ivriga böner om upplysning för
sitt mörka förstånd, han gjorde de barnsliga försöken att tolka
skriftens förborgade mening. Avskrivningen gick under sådana
förhållanden mycket långsamt framåt. Han stannade vid varje punkt för
att begrunda den, söka sammanhanget med det föregående och det
efterföljande. Med lutat huvud och sammanknäppta händer satt han
försjunken i dimmiga tankar, gripande i töcknet för att forma det till
varaktiga gestalter. När så hans huvud värkte av de fruktlösa
ansträngningarna, tog han ånyo sin tillflykt till brinnande böner,
eller överväldigades han av sin inbillning och levde en stund i
prakten av de tavlor, som skildra kristendomens sista strid, världens
förstöring och yttersta domen.
Huru skakande måste icke dessa bilder inverka på hans sinne, när han
trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, när han i varje dag
emotsåg den högtidliga och förfärliga, då det sista inseglet skall
brytas och domen förkunnas över världen!
Bland dessa bilder uppdök ånyo Eusebias. Kvinnan, som flydde för
draken, hade fått hennes drag. Klemens vaknade ur sina drömmar.
Skymningen var redan inne. Det var tid att begiva sig till henne.
Klemens drog kåpan över huvudet och gick.
Bakporten till prokonsulus palats var öppen. Föreläsaren hann obemärkt
och utan alla äventyr Eusebias budoar.
Hon tycktes hava väntat honom. Glädjen strålade tydligt i hennes ögon,
när Klemens inträdde; hon hälsade honom förtroligt välkommen.
Eusebia var i afton svartklädd, och ett milt vemodigt allvar låg över
hennes anlete. Den blyghet Klemens kände i hennes grannskap försvann
inom kort för det öppna, hjärtliga och ödmjuka sätt, varpå hon emottog
honom. Själva det ämne, vilket liksom av sig själv vart föremålet för
deras samtal, var ägnat att väcka ömsesidig förtrolighet och närma dem
varandra. Eusebia omtalade för Klemens sin barndomshistoria, som
företedde många rörande drag.
Hon var född i rikedomens och överflödets sköte, men hade likväl
prövat åtskilliga motgångar, som kunde taga ett känsligt hjärtas
medlidande i anspråk. Hon uppehöll sig isynnerhet vid sina späda
barndomsår och talade med hänförelse om sin fromma moder, som tidigt
hade bortryckts av döden, lämnande henne, det stackars lammet, så gott
som värnlös åt den onda världen.
Det var minnet av denna moder, försäkrade Eusebia, som upprätthållit
henne i striden mot världens frestelser och styrkt henne i den rena
läran.
Därefter kom ordningen till Klemens att tala om sin barndom. När
Eusebia hörde (vad hon förut redan visste), att han var ett hittebarn,
upptaget som fosterson av biskop Petros, fuktades hennes ögon, och hon
förde sin juvelgnistrande hand med innerligt deltagande genom Klemens'
lockar och smekte systerligt hans bleka kind.
Klemens yppade för Eusebia, huru varmt han längtade att lära känna
sina föräldrar, ifall de ännu vore vid liv. Man hade sagt honom, att
hans moder måste varit en grym kvinna. Han ville icke tro det. Måhända
var hon alldeles oskyldig; måhända hade man stulit honom, medan hon
sov; eller hade hon dött, då hon gav honom livet, omgiven av främmande
människor, vilkas elände kvävde medlidandet för hennes barn.
Genom samtal sådana som dessa växte förtroligheten mellan Klemens och
Eusebia hastigt. Han hade hitintills icke funnit det svårt att
uppfylla det stränga bud, som hans levnadsregler ålade honom: att sky
och fly blotta åsynen av en kvinna, såvida icke kristlig barmhärtighet
eller hans plikt som präst nödgade honom nalkas henne. Ett sådant
tillfälle hade nu fört honom i Eusebias grannskap. Han kunde, utan att
göra sig förebråelser, sitta vid Eusebias sida och låta henne trycka
hans hand. Hans önskan att äga en syster--hitintills den enda
längtan, som hans inbillningskraft förenat med en kvinna--var
uppfylld. Huru lycklig han kände sig häröver! Vilka hitintills icke
anade känslor, som detta väckte till liv i hans barm! Han hade aldrig
föreställt sig syskonkänslan så skön.
Medan samtalet fortgick, släppte Eusebia liksom tillfälligtvis hans
hand. Det var då nästan, som om han förlorat henne, fastän hon satt
vid hans sida. Klemens fattade den tillbakadragna handen och tryckte
den emellan sina.
Tillfällen att förnya besöken hos Eusebia tillbjödo sig för Klemens
lättare än han väntat, och han lät intet enda slippa sig ur händerna.
Varken Petros eller Eufemios tycktes ana något. Med Klemens hade en
förändring inträffat. Nyss skulle han stämplat som ett brott emot de
heligaste plikter att äga en hemlighet för sin fosterfader; nu fägnade
det honom, att denne icke framställde någon fråga, vars besvarande
skulle nödgat honom till åtminstone en antydan om sitt förhållande
till Eusebia. Hemligheten, som omgav det, ökade dess behag. Men något
sådant beräknade Klemens icke. Måhända fanns hos honom en aning, att
biskopen skulle ogillat hans förtrolighet med Annæus Domitius' maka;
men själv övertalade sig Klemens, att hans enda bevekelsegrund var ren
och oklanderlig.
Eusebia gjorde allvar av sin föresats att välja Klemens till sin
biktfader. Han var ju en from yngling, som icke eftersträvade något
högre än helgonglorian, hon däremot en stor synderska; vad betydde då
de tio år, som biktbarnet var äldre än biktfadern? Denna skillnad i
ålder var också alldeles försvunnen ur Klemens' tankar. Eusebias
ungdomliga utseende, hennes barnsliga sätt att vara, den vördnad hon
visade honom, de råd, som hon utbad sig i andligt avseende, de
upplysningar hon önskade i de mörka punkterna av den rätta läran
verkade därhän, att Klemens tyckte sig vara äldre än hon och
betraktade henne som en yngre syster.
Bland de sorger, som tryckte hennes hjärta, rörde den första, som hon
yppade för Klemens, hennes make, prokonsuln av Akaja. Hans återfall i
den hedniska villfarelsen hade uppfyllt henne med djupaste smärta. Vad
skulle hon göra för hans själs räddning? Hon kunde nu knappt vistas
under samma tak med honom, ty han iakttog med ytterlig stränghet alla
av de hedniska fäderna ärvda religiösa bruk. Husgudarne hade återfått
sin plats i hans aula, och rökverk brann ständigt på deras altare. Vid
festerna för Apollon voro dörrposter och pelare lagerprydda, och vid
varje måltid bägarne kransade. Han deltog i offerhögtidligheterna och
spisade av offerköttet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett
ord: han var fullständig hedning.
Det var Krysanteus, sade Eusebia, som huvudsakligast medverkat till
prokonsulns avfall. Umgänget med denne filosof och med hans dotter,
Hermione, hade småningom fördärvat den stackars Annaæus och fört honom
till den avgrund, vari han nu var fallen. Eusebia omtalade detta under
tårar. Klemens kände sin bitterhet emot Krysanteus uppflamma med ökad
styrka, när han hörde detta.
Det första förtroendet, som Eusebia skänkte Klemens, följdes snart av
andra, som rörde henne än närmare. Det hände stundom, att han träffade
henne i ett mycket upprört tillstånd. Hon hade då under dagens lopp
givit vika för sitt häftiga lynne och var nu offer för en ånger, som
nästan gränsade till förtvivlan. Klemens måste uppbjuda allt för att
trösta henne. Vid andra tillfällen överraskade han henne, knäböjande
under ivrig bön och klädd i botgörerskans enkla dräkt. Ofta bad hon
att få bikta, och bikten vart steg för steg djupare. Hon yppade icke
blott de handlingar, i vilka hon fruktade, att något felsteg dolde
sig, utan småningom även varjehanda känslor, som rört sig i hennes
barm och dem hon misstänkte vara av syndig art. Klemens förvirrades
och över-väldigades av dessa meddelanden. Det låg något tjusande i att
så hava ett kvinnohjärta öppnat för sitt öga. Det var en hel ny värld,
vari han fick blicka in, en rikedom av företeelser, som vordo hans
egendom. Och denna värld ägde sin mystik, om möjligt mer fängslande än
den som S:t Johannes upprullat för hans syn. Han visste icke förklara
de känslor han rönte: det var något outsägligt och hitintills aldrig
anat, när Eusebia sålunda biktade för honom. Hon gjorde det i en ton
av barnslig okunnighet om rätta halten av det, som hon yppade, och
likväl klädde sig hennes bekännelser i en mystisk dräkt, liksom om
språket icke ägt ord för att med klarhet uttrycka dem. I denna dräkt
fingo de också ohindrat inträde i Klemens' själ; varje yttring i den
varmblodiga kvinnans sinnliga liv vandrade sålunda anständigt slöjad
in i den nittonårige biktfaderns barm, utan att denne anade vilka de
gäster voro, som han emottog.
Ett av de samtalsämnen, på vilka Eusebia gärna inlät sig med Klemens,
rörde det från världen tillbakadragna liv, som under de senast
förflutna årtiondena blivit så allmänt bland fromma människor och
varförutan en fullkomlig helighet icke vore att vinna. Klemens
svärmade för detta levnadssätt. Hans beslut var att välja det, så
snart han därtill fått tillåtelse av sin fosterfader. Han ville draga
till en öken och leva där som ensling. Religionen fordrar ju hela
människan. Hon kräver att vi skola försaka allt för henne. Världens
omsorger draga oss från Gud. Vad är då rättare än att fly dem? Kunde
Maria tillika vara Marta, eller Marta tillika Maria? Klemens
framställde dessa sina tankar, och Eusebia syntes av dem lika intagen
som han själv. Vad hade hon att söka i världen? Hade icke hennes make
så gott som övergivit henne? Hon hade således rönt nog av världens
bitterhet, men dess förförelser återstode, och hon vore en svag
kvinna, som räddes striden. Vad vore då bättre även för henne än att
söka ödemarkens ensamhet, där intet stör den fromma själens vila i
Gud?
Klemens gillade hennes ord och gjorde allt för att stadga hennes
beslut. De överenskommo att samtidigt draga sig från världen. De
skulle som bror och syster åtföljas till ödemarken. Eusebia målade med
hänförelse det liv de skulle föra i helig tillbakadragenhet, och
Klemens lyssnade med iver, men icke utan en viss granskning, ty han
rättade och förbättrade de drag i tavlan, som icke överensstämde med
hans egen inbillning.
- Vi skola, sade Eusebia, uppsöka en dal, fjärran från alla
människoboningar, där dag efter dag förflyter, utan att ett
människoöga skall skåda oss.
- Nej, hellre en öken, sade Klemens. De egyptiska munkarne bo i en
öken. Och där skymmes icke solen bakom berg, när hon går upp. Hennes
första stråle lyser utan hinder ett oöverskådligt, förtorkat och
ödsligt fält. Det är då som vi knäböjande skola hälsa den nya dagen
välkommen. Hennes sista stråle slocknar över samma fält, Det är då vi
skola gå till vila.
- Vi skola hjälpa varandra, sade Eusebia, när vi inreda våra grottor
och anlägga våra små trädgårdar.
- Ja, och vi skola bo helt nära varandra.
- Nej, icke helt nära varandra, genmälde Eusebia, det går icke an,
Klemens.
- Du har rätt, medgav den unge föreläsaren med en suck, som Eusebia
förstod bättre än han själv. Men vi få icke förgäta att välja våra
bostäder i grannskapet av en källa. Källorna äro få i öknen, och vi
skulle åtskiljas milsvitt, om vi icke valde en och samma.
- Du har rätt. Vi skola välja våra grottor så, att källan är på samma
avstånd från dem båda. Där skola vi mötas en gång om dagen, när vi
hämta vatten. Vi skola då hälsa varandra, bedja tillsammans och
skiljas för att nästa dag än en gång återse varandra vid samma tid och
på samma ställe.
- Men om någondera förgäves väntar den andre, sade Klemens, då är det
ett tecken, att brodern eller systern är sjuk ...
- Eller död, sade Eusebia. O, måtte detta icke ske! Vi skola bedja
att få dö på samma dag, så att den ene icke har att sakna och sörja
den andre.
Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' känslosvärmeri
stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plägade ända med
gemensamma böner. Så hände det en afton, sedan en mystisk bikt, ett
svärmiskt samtal och läsningen av glödande kärlekssånger till Kristus
och Maria följt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjönko bön vid
sidan av varandra och att, i övermåttet av deras känslorus, deras
läppar möttes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade båda,
men de framviskade orden broder och syster vittnade ju så tydligt, att
det var syskonkyssen, den bland kristianerna övliga, oskyldiga och
tillåtna, det sköna tecknet av andlig kärlek.
Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det måste
legat något av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller
någonting än mäktigare, ty hans verkan ville icke upphöra, utan
stegrades genom minnet och inbillningskraften. När Klemens nästa gång
besökte Eusebia, var hans blick lik en svärmisk älskares, och han
längtade efter den hänryckningens stund, då andakten och de
översvallande känslorna ånyo med kraften hos en naturmakt skulle nödga
dem till den ögonblickliga, ljuva föreningen.
Och ju oftare de förnyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare
tid lät detta hänryckningens ögonblick vänta sig. Det var som om
övningen medverkat att framkalla det. Slutligen infann det sig före
bönen och liksom invigde denna. Klemens stod knappt i Eusebias budoar,
förrän hon emottog honom med en omfamning nog varm för att vara
systerlig, och som han återgäldade med den fulla livligheten av en
lidelse, vars väsen han missförstod och på vilken han fördenskull icke
lade tyglar.
Klemens var försänkt i ett hav av hänförelse. S:t Johannes var nu
alldeles undanträngd av Eusebia, och avskrivningen av hans
uppenbarelse fortgick på de timmar, som däråt ägnades, vida hastigare
än förut, ty Klemens grubblade icke mer över varje ord, som han med
pennan överflyttade. Den yttre världen var så gott som försvunnen för
hans öga; den var uppgången i Eusebia, och Eusebia syntes honom icke
som någonting yttre, utan som en del av honom själv. Klemens hade nu
äntligen hunnit den punkt, vartill han strävat; världen med dess
frestelser fanns för honom icke mera. Så tycktes honom, och minst av
allt skulle han anat, att sinnligheten, som han ville döda, nu
genomträngt hela hans liv, att hon rådde över varje rörelse i hans
själ, varje bloddroppe i hans ådror.
Klemens hade förut sörjt över att han icke kunde fasthålla och
föreviga den lyftning i själen, som bön och betraktelse förläna. När
andaktens tillstånd slappades, ansåg han det som ett återfall från
himmelen till jorden, från Gud till världen. Och dessa återfall hade
på senare tider inträffat oftare än förr, han visste icke varför,
ehuru det med lätthet lät förklara sig därav, att den ständiga
sysselsättningen med samma bilder och föreställningar, samma
återkommande andaktsövningar slutligen förslöa själen och göra henne
mindre emottaglig för deras intryck. Nu däremot var förhållandet ett
annat. Klemens levde i en stadigvarande hänförelse; andaktens
ögonblick var fasthållet och förevigat. Hans fromhet hade funnit ett
nytt och mäktigt retelsemedel. De hymner till Maria, vilka redan
tidigt uppstämdes inom kristna kyrkan, vordo hans käraste läsning
--dessa jämte Visornas Visa av Salomo, i vilken han kunde spegla sina
egna känslor och återfinna sin egen erfarenhet påtryckt en himmelsk
prägel. För Klemens, som förut avlägsnat ifrån sig allt, som kunde
påminna om kvinnans tillvaro, framstod nu universum, det synliga och
osynliga, med kvinnliga drag. Jorden var Eusebia och himmelen var
Maria. Hymnerna kallade Maria treenighetens hjärta. Det är till
hjärtat bönen syftar, hon må riktas till en människa eller en gud. Vad
under då, om allt, från skaparen till hans härskaror, försvann för
Klemens och vart till den heliga ungmön?
Men de anletsdrag, under vilka han föreställde sig henne, voro
Eusebias, ty något skönare än dessa, sådana de nu voro för hans
blickar, kunde han icke framtrolla.
Eusebia skänkte honom en afton sin bild, målad på elfenben och icke
större än han kunde bära den på sitt bröst. Där fick bilden sin plats.
Men när han var ensam, framtogs målningen och var föremål för
omättligt åskådande. När han bad, så var det med ögonen på den, ty det
var ju icke endast Eusebias, utan även Marias bild.


ÅTTONDE KAPITLET.
Krysanteus återfinner sin son.

Två månader hade förflutit från Klemens' första besök hos Eusebia.
Det var en het augustidag. Kristianernas arbete på Afrodites tempel
fortgick ännu. Byggnaden var nära sin fulländning och glänste med
praktfulla pelarrader i solens sken.
Arbetet hade i dag varit plågsamt till följd av den tryckande värmen.
Och i dag var det på samma gång den strängaste av alla uppsyningsmän,
som vakat över det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men
kristian av den homousianska bekännelsen. Han hade förlorat fränder i
den förföljelse, som homoiusianerna anställde i Aten vid tiden för
Julianus' tronbestigning. Måhända var det minnet härav som ökade
skärpan i hans röst och hade satt den knöliga käppen i hans hand. Nog
av, denna käpp användes flitigt som uppfostringsmedel på arbetarne,
när dessa, badande i svett och utmattade av mödor, förrättade sina
göromål med mindre raskhet och iver än han fordrade, och hans
fordringar voro utan hov och mått.
Nu, i den hetaste timmen av middagsstunden, var en hvilostund medgiven
de trälande, och man såg dem söka skuggiga ställen för att intaga sin
måltid.
Biskop Petros hade i dag, som ofta, frivilligt infunnit sig vid
arbetet. Klädd i en grov tunika inställde han sig på varje punkt, där
det tyngsta arbetet förrättades och uppsyningsmannens käpp syntes
svängande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka förvånade pådrivaren,
och ivern, varmed han använde den för att spara de sina lidanden,
skulle hava rört honom till mildhet, om ej hjälparen tillika hade
varit den förhatligaste av alla homoiusianer: deras egen biskop.
Under vilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppförda
skuggiga tempelportiken. Här vandrade han av och an i djupa tankar.
Han hade dagen förut genom en från västerlandet kommen präst fått
underrättelser från Rom. Biskopen där var, när budbäraren lämnade
världsstaden, sängliggande av sjukdom. Man kunde icke förmoda, att den
ålderstigne mannen skulle leva länge, och ränker spunnos redan av dem,
som hoppades varda hans efterträdare. Den homoiusianska församlingen i
Rom hade vunnit en ansenlig tillväxt under senare tider. Den atenske
biskopens namn var känt och älskat ibland dem, och de skulle vid ett
förestående val utan tvivel giva honom sina röster.
Men de romerska homoiusianernas antal var, jämfört med homousianernas,
ännu ett vida underlägset. Konstantius' död hade minskat omvändelserna
från de senares bekännelse till de förres. Petros hade inga utsikter
att denna gång få sitt val genomdrivet. Men han var en kraftfull man,
och sannolikt hade han ännu en lång tid att leva. Om en homoinsiansk
kejsare ånyo komme på tronen, skulle allt ändras till Petrus' fördel.
Hans namn var redan känt i Rom. Det gällde nu att outtröttligt
fortsätta den en gång började omvändelseverksamheten därstädes. De
penningemedel han därtill ägde voro icke stora; men den nästan vilda
tillgivenhet, varmed han uppbars av sina anhängare, vore en dess
mäktigare rörelsekraft. Han ville ingalunda förtvivla om framgången.
Han kunde icke tillfredsställas med mindre än apostelns stol, och när
han vunnit den, skulle han också samla tyglarne på världen i sina
händer.
Allt vilade i sista hand på längden av Julianus' styrelse. Men Petros
kunde icke föreställa sig annat än att denna snart skulle vara till
ända. Om ej den hedniske kejsaren förlorade sitt liv i någon av de
faror, som omgåvo honom i kriget, och för vilka han oupphörligt
utsatte sig, så måste han förr eller senare falla för någon
lönmördare. Det fanns, det visste Petros, kristianer i hans egen
livvakt, som traktade efter hans liv. En skicklig giftblandare hade
nyligen fått anställning i det kejserliga köket. Detta visste Petros
även genom sina vänner i Antiokia. Tyvärr spisade Julianus av sina
soldaters enkla kost och medförde inga särskilda kockar på sitt
fälttåg. Men när han en gång återvänt från kriget, skulle det väl
någon gång hända den besynnerlige mannen, som parade krigarens
försakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens
regler tillagad kejserlig måltid. Då vore ögonblicket kommet för den
nyanställde kocken att förvärva sig himmelens och jordens gunst.
Lyckades han undanröja kejsaren, skulle hans namn i tysthet välsignas;
upptäcktes och straffades förehavandet, så var han av patriarken i
Konstantinopel tillförsäkrad ett rum ihelgonens strålande krets. En
särskild dag i året skulle då uppkallas efter martyren, och denne i
alla tider vara föremål för fromma kristianers dyrkan.
Men misslyckades alla dessa anslag mot antikrist, så hade Petros
beslutit att se till vad han själv kunde uträtta. Han tänkte på sin
fosterson, den svärmiske ynglingen. Han kunde sätta dolken i Klemens'
händer. Denne skulle utan tvekan offra sig för kyrkans sak. Men denna
tanke tillbakavisade Petros genast, ty han fäste helt andra
förhoppningar vid Klemens' person. Det fanns däremot andra och icke så
få, både präster och lekmän bland biskopens underordnade, som kunde
användas för samma heliga sak. Nog av, Julianus' regering skulle
omöjligen räcka länge. Om det icke täcktes Gud själv att omedelbart
sätta gräns för hans farliga levnad, så skulle det ske medelbart genom
någon rättrogen. Detta vore otvivelaktigt.
Var det med ångest och bävan som Petros skådade dessa sina tankar i
anletet? Nej, den strid, vars utgång avgjorde riktningen av hans
levnadsbana, hade längesedan utkämpats. Hennes mål var givet. Den
svindlande höjden kunde icke hinnas, om han skådade ned i de
avgrunder, mellan vilka han måste söka sin väg. Han såg mot detta mål
med religiös hänryckning och kände icke som en förnedring, utan som
ett ödmjukt hemburet offer, då han tillspillogav sin sedliga människa
att slaktas på sin Guds altare. Var Judit, hon som med smekningar och
kyssar rusade Herrens fiende, hon som lindade mjuka armar kring den
hals, som hon i nästa ögonblick avskar--var hon dock värd att prisas
som en Israels hjältinna; så kunde han, Petros, kyrkans stridsman,
bära sitt huvud högt, ty vilka medel han än valde, ett var visst: han
hade aldrig hycklat vänskap för sina fiender, aldrig smekt det huvud,
som han ville avhugga.