Den siste Atenaren - 18

en som ohjälpligt förlorad ansedd sak och förvandla den väntade svåra
förlusten till en lysande vinst, och det så mycket mer, som det alltid
varit hans stolthet att förelysa de yngre köpmännen bland sina
landsmän med en omtanke, ett förutseende och en förmåga att nyttja
omständigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans
ledsagare. Hans yngre yrkesbröder menade redan, att han skulle förlora
på Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett
längre än de--att han även i avseende på Karmides vetat, vad han
gjorde, när de trodde honom handla som allra blindast och
oförsiktigast.
Men Baruk hade ett annat, för ögonblicket än vältaligare skäl att giva
sitt samtycke till Petros' begäran. Han trodde Karmides vara i stånd
till vilket förtvivlat företag som helst. Hans fruktan för sin dotters
trygghet var ju så stark, att han, då biskopen steg över hans tröskel,
just frågade sig, om han skulle töras lämna Aten och anträda den
efterlängtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad
Petros berättat honom--och något skäl att tvivla hade han icke--så
var en utväg funnen, och hjälpen hade kommit i rätta ögonblicket
liksom från himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphöra att lägga
sina krokar för Rakel, så snart han fått en vink om den vida större
lycka, som väntade honom och vore lättare att vinna på annat håll.
Baruks lilla oskyldiga lamm skulle stå skyddat för den glupske vargens
anslag, medan denne, iklädd skepnaden av en ruelsefull och botfärdig
syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles
förträffligt.
Och om Rakels böjelse verkligen vore djupare än blott ett flyktigt
tycke, så skulle hon övervinna den, om icke förr, när hennes luftslott
ramlat, när hon funnit, att Karmides' kärleksförklaringar vore idel
munväder, och att han genast efter sitt frieri till henne riktade sina
planer på Hermione. Hennes ögon skulle åtminstone öppnas, när
underrättelsen nådde hennes öra, att samme Karmides, som hon älskade,
var trolovad med Hermione.
På grund av dessa skäl dröjde det icke länge, innan Baruk fattat sitt
beslut. Han lovade Petros att åtminstone under ett halvt års förlopp
icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenägen att
försträcka Karmides ett och annat lån, så snart det börjat visa sig
säkra tecken till en sådan sakernas gång som Petros förespeglat.--
Aftonen av samma dag, på vilken biskopen besökt mäklaren, satt han
åter efter ändat dagsverke i sin koja på Skambonide, en kammare, vars
bohag var av torftigt slag och upplystes av en vanlig krukmakarlampa.
Det enda i hans omgivning, som påminde om det förra biskopliga
palatset, voro böckerna och Kristusbilden, men även denne var nu
avhänd sina ädelstenar. Biskopen delade sin anspråkslösa bostad med
sin fosterson, den unge Klemens. De hade nyss förtärt sin tarvliga
aftonmåltid, som tillretts dem av deras värdinna, en from änka av den
homoiusianska bekännelsen. Petros, vilande på en soffa invid lampan,
öppnade sin Tertullianus. Klemens, färdig att gå ut, iklädde sig sin
kåpa.
- Hälsa min son Eufemios, sade Petros, och låten icke förleda er att
syssla för länge i natt med avskriften av den helige Johannes'
uppenbarelse. Du har arbetat i dag på det hedniska templet och måste
vara trött, min Klemens.
- Jag är icke mycket trött, men jag är uppfylld av bitterhet, min
fader. Det är förskräckligt, att vi kristianer skola uppföra tempel åt
hedniska avgudar. Vi bygga ju hus åt de onda makterna, åt djävlarne!
- Kejsaren vill det, Klemens. Vi måste.
- Nej, man måste mer lyda Gud än människor. Vi borde neka att göra det
och hellre låta kejsaren döda oss.
- Min son, vi underkasta oss, emedan våra förmän vilja det, och vi
kunna göra det, emedan vi äro övertygade om seger. De byggnader vi
uppföra varda icke tempel åt avgudarne, utan kyrkor.
- Ah, däri har du rätt, sade Klemens med ljusnande anletsdrag. Om vi
endast fasthålla det hoppet, kunna vi arbeta under välsignelser i
stället för förbannelser. Det är sant; denna byggnad skall en gång,
när vi fått en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju hända
snart nog, om det är sant, vad Eufemios sagt mig, att många av de våra
omgiva avfällingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillfälle
att förskaffa honom till avgrunden.
- Har Eufemios sagt det?
- Ja.
- Sådana ord äro mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios för att tala
så. Du får icke lyssna till slika ord och än mindre upprepa dem.
- Men vore det då orätt att döda en avfälling, som förföljer oss och
vill utrota församlingen från jorden?
- Klemens, jag har märkt, att du på senare tider ofta framkastar
frågor, med vilka du aldrig borde sysselsätta dina tankar. Akta dig,
ty har man en gång börjat fråga, så stannar man sällan, förrän man
ifrågasätter det heligaste.
- Bevare mig Gud för detta!
- Bevare dig Gud för lösa, kringirrande tankar! Du har dina plikter
att tänka på och de böcker, som jag sätter i din hand. De svara på
alla spörsmål, som äro nödiga och tillåtna. Bevaka din själ och gå
icke därutöver! Har du under de senare dagarne sett Teodoros?
- Ja, nästan dagligen, fader. Han tyckes uppsöka mig och följa mina
steg.
- Nåväl?
- Jag undviker honom.
- Du får icke lyssna till vad han säger.
- Jag har sagt honom det.
- Du gjorde orätt även däri, ty jag har förbjudit dig att svara med
ett enda ord.
- Förlåt mig, fader. Jag sade honom endast, att jag varken vill eller
får lyssna till honom, och jag bad honom hädanefter lämna mig i fred.
- I Teodoros ser du ett bevis, min son, vartill högmodet och
frågvisheten leda. Han missaktade mina råd, litade på sitt förnuft och
läste de heliga skrifterna icke med ödmjuk ande, icke med vördnad för
kyrkans fäders meningar och mötenas av Gud ingivna tolkning, utan i
tröstan på sin egen vishet. Och följden var hans själs fördärv. Hans
villfarelser äro värre än själva atanasianernas. Han förnekar mötenas
rätt att giva regeln för skrifternas ordaförstånd, han förnekar
kyrkans och det av Kristus instiktade prästaståndet, han ordar, liksom
flera kättare före honom, om de kristnes allmänna prästerskap, och
under allt detta smickrar han hedningarne, emedan de äro mäktiga, han
umgås med filosofer och besöker dagligen Krysanteus' hus.
- Jag har glömt omtala, fader, vad som dag hände mig under arbetet,
sade Klemens. Krysanteus infann sig, såsom han plägar göra ...
- Ja, han njuter av att se våra mödor, sade Petros. Må vi unna honom
denna korta fröjd!
- Han infann sig, den förhatlige, och han följdes i dag av sin dotter.
Men vad hon dock ser god, mild och allvarlig ut, min fader!
- Du betraktade henne således noga?
- Nej, svarade Klemens rodnande. Du har ålagt mig att vända blicken
bort från unga kvinnor, och jag gjorde det även nu ...
- Nåväl?
- Men hon kom själv till mig och talade till mig ...
En skymt av oro for över Petros' ansikte vid dessa ord. Han lade bort
rullen och reste sig upp.
- Du stod således i hennes grannskap? inföll han.
- Nej, det ställe, jag hade under arbetet, var tämligen långt från
gatan, men hon gick emellan våra bröder fram till mig, och hon lade
sin hand på min axel, när jag vände mig bort.
- Ah, du har då åter brutit mot mina befallningar! Har jag icke sagt
dig, Klemens, att du skall hava ditt ansikte höljt av kåpan, när du är
ute?
- Fader, jag var ju sysselsatt med arbetet!
- Det är sant. Jag glömde det.
- Solen stod högt på himmelen, ty det var vid middagstiden, och vi
försmäktade alla under trälandet i den svåra hettan. Jag bar endast
min korta arbetskiton, när detta hände, och likväl badade jag i svett,
ty jag hade ansträngt mig mycket för att föregå bröderna med lydnad
för arbetsföreståndaren ...
- Det var rätt, min Klemens. Men vad ville dig Hermione? Vad sade hon
dig?
- Hon frågade mig, vad jag heter--huru gammal jag är ...
- Ah!
- Var jag är född och vilka mina föräldrar äro ...
- Och du? Vad svarade du?
- Jag svarade, att jag heter Klemens, att biskop Petros är min fader,
och när hon kallade mig gosse, upplyste jag henne, att jag är präst.
- Vidare!
- Hon log åt denna rättelse, men jag sade henne allvarligt, att hon
borde omvända sig och tänka på sin själs välfärd. Därefter vände jag
mig bort och gick ifrån henne.
- Var detta allt?
- Ja.
- Lovad vare Gud! tänkte Petros. Detta bör lära mig att hädanefter
vara omtänksammare. Jag skall icke vidare tillåta, att Klemens
deltager i arbetet.--Min son, sade han högt, du stannar hos Eufemios
i natt. Men uppehåll dig icke allt för länge med avskrivningen, ty du
skall sova och hämta krafter ...
Klemens önskade biskopen en god natt och avlägsnade sig.
Medan han vandrade nedför Skambonide, gick han förbi en kvinna, som,
då hon såg honom, vände om och tilltalade honom med tveksam röst:
- Jag ser av din kåpa, att du är kristen präst. Tillhör du den
homoiusianska bekännelsen? Förlåt mig, att jag uppehåller dig med
denna fråga!
Klemens stannade. Han såg framför sig en ung flicka av vackert
utseende, klädd som slavinna i ett förmöget hus.
- Jag igenkänner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du
är föreläsaren Klemens. Huru lyckligt, att jag mötte dig! Min avsikt
var att söka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera
gånger och alltid vänt om vid hans dörr. Jag dristade ej gå in, men
icke heller har jag vågat gå hem, förrän jag fått tala med honom eller
dig. Huru väl, att jag träffade dig!
- Vad vill du mig?
- O, jag är mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en
sträng husmoder, och jag råkade i afton, medan hon var frånvarande,
att sönderslå hennes dyrbaraste toalettask. Hon plägar straffa mig
hårt för den minsta förseelse ... och på detta konstverk satte hon så
stort värde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade
bort ... och törs nu icke återvända, utan att du följer med mig hem
och utverkar mig hennes förlåtelse. O, vägra icke detta, frommaste
broder! Min härskarinna är så sträng, ja, hon är grym, när hon är
vredgad; men annars är hon god och gudfruktig och nitisk i den rätta
läran ... och om du, som är präst, följde mig hem, så skulle hon nog
på din bön förlåta mig.
Flickan fattade hans hand. Klemens drog den förskräckt tillbaka; han
hade ännu aldrig varit en kvinna så nära. Men han kände medömkan med
den stackars slavinnan och ansåg för sin plikt att villfara hennes
bön.
- Är din härskarinnas bostad avlägsen? frågade han.
- Nej, gode broder.
- Jag följer dig.
- Jag blir dig evigt tacksam.
Flickan förde Klemens tvärs över gatan Kerameikos och in i en gränd,
där hon stannade utanför bakporten till prokonsulns palats.
Porten ledde till fruntimmersgården. De inträdde, utan att någon
portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vänta på gården och
försvann genom en dörr i portiken. Hon återkom och förde Klemens genom
en korridor, i vars ände var en dörr, på vilken hon pekade viskande:--
Här! Stig in! Min härskarinna är hemma.
Klemens öppnade dörren och såg sig i en guldglänsande, av vällukter
uppfylld budoar. På en soffa därinne vilade en kvinna, klädd i en lätt
dräkt av spetsar. Skenbart överraskad av besöket, reste hon sig upp
och åsåg honom med förvånade blickar.
Klemens igenkände Annæus Domitius' maka, den sköna Eusebia, och det
mod, varmed hans ärende väpnat honom, efterträddes av förvirring. Han
stod blyg och försagd inför denna sköna kvinna, som med största undran
i sin ton frågade honom:
- Är det du, unge föreläsare? Vad för dig hit vid denna sena timme?


TREDJE KAPITLET.
Teodoros.

Krysanteus ägde i grannskapet av hamnstaden Piræus en lantgård, där
Hermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar.
Huvudbyggnaden låg på en kulle; utsikten öppnade sig åt ena sidan över
havet och den livliga hamnen, åt den andra över en bördig, av
vingårdar och olivdungar omgiven däld. Kullens sydliga sluttning
nedsteg i avsatser, prydda av trädgårdskonsten och skuggade av åldriga
träd.
I en lövsal på en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes
vänner Ismene och Berenike hade nyss lämnat henne. Hon hade därefter
gått hit, där hon gärna njöt ensamhetens stunder, emedan denna plats
varit älskad av Elpenike, hennes moder, och påminde Hermione om
barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes
första och enda kärlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon--hans
Fädon--men minnenas makt och aftonens fridfulla skönhet fängslade
flickans tankar och sinnen, så att hon glömde att öppna boken.
Havet glänste i den sjunkande solens prakt. Två fartyg sågos lämna
hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de båda
Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga
verksamheten i Piræus blandade sig, mildrat genom avståndet, med
fågelsången i trädens kronor och tonerna av en flöjt, som uppstego
från dalen på andra sidan kullen.
Då solens skiva närmade sig synranden, stördes Hermiones ensamhet
genom ankomsten av en man, som var klädd i kåpa, sådan som de kristna
prästerna brukade. Den förtrolighet, var med han närmade sig
Krysanteus' dotter och satte sig helt nära henne, visade, att han icke
var en främling på stället.
- Teodoros, sade hon. Välkommen.
- Jag anade, att jag skulle finna dig här, sade den unge prästen, och
styrde fördenskull hit, innan jag ville söka dig däruppe i byggnaden.
Den vackra aftonen och hågen att tvista med dig hava lockat mig ut
från staden. Jag kan hälsa dig från din fader. Jag såg honom på Pnyx,
där folket är samlat för att verkställa det nya valet till arkont. Det
står i denna stund en het drabbning däruppe, och måhända avgöres just
i detta ögonblick segern.
- Tvivlar du då, att min fader skulle varda återvald? frågade
Hermione.
- Han har en mäktig hjälp i kejsarens gunst. Det är fördenskull
sannolikt, att Krysanteus segrar.
- Vad säger du? Skulle han hava kejsarens gunst av nöden till seger?
Jag vet att min fader på den senare tiden förvärvat många fiender
bland atenarne; men den stora mängden måste väl dock vara honom
tillgiven.
- Jag vill gärna tro det, men är likväl oviss därom.
- Men en sådan otacksamhet vore omöjlig, utbrast Hermione. Han
uppoffrar ju allt för dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han
uthärdar för deras skull, huru varmt han önskar deras välgång, huru
han lever endast för den höga sak, som Julianus och tidens ädlaste män
vilja förverkliga, o, då skulle de icke kunna annat än älska honom.
Har du märkt, Teodoros, att min faders hår börjat gråna? Det är icke
av ålder, du, utan av omsorger och rastlösa tankar. Min arme, älskade
fader!
- Ja, om detta förtjänar hat, vad är det då, som förtjänar tacksamhet
och kärlek? sade Teodoros. Men du får icke tyda mina ord till det
värsta, Hermione. Med sin kännedom om tiden och människolynnet måste
Krysanteus från början hava förutsett det motstånd han nu röner.
Förtjusningstiden kunde icke vara långvarig. Det går an att måla
idealer och ställa dem för människornas ögon; alla skola hänföras, ty
alla igenkänna mer eller mindre klart urbilden av sin egen
mänsklighet; men att söka förverkliga dem, Hermione, att med kraftig
och skonslös hand gripa in i verkligheten för att omskapa den till
något sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens, vanans och
ondskans makter till förtvivlat motstånd. Det uppstår då en strid, som
icke ändar, förrän idealets kämpe har segrat eller dukat under. Det
sista är det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och
Guds världsordning, att så skall vara. Ty idealets kämpe är, även han,
en människa, full av fel och misstag, och med det sanna, varför han
kämpar, blanda sig villfarelser, som göra motståndet rättsgillt. Vad,
om Julianus och Krysanteus i mycket hava orätt? Om de skulle vilja
återföra en tid, som är död och bör vara det, en tid, som genom
avståndet hägrar för deras ögon med en glans, som han i själva verket
aldrig ägde? Vad om deras strävanden skulle motverka i stället för
främja människosläktets sanna väl?
- Det låter icke tänka sig, sade Hermione, ty förnuftet och sanningen
hava i alla tider till sitt inre väsen varit desamma och skola alltid
förbliva det.
- Visserligen. Ingen tid har varit förnuftlös och osann. Men du,
liksom jag, är övertygad om en Guds uppenbarelse i världens gång och
människosläktets öden. Vari skulle då denna uppenbarelse bestå, om ej
däri, att hans härlighet och fullkomlighet under olika skiftningar
allt klarare framstode för de varelser, som äro skapade till hans
avbilder? I viljen återkalla en förfluten tid. Det är fruktlöst,
Hermione. I viljen åter uppliva tron och vördnaden för de gamla
gudarne. Det är omöjligt, att detta företag skall lyckas. Det är
förtvivlat, ty det bär en osanning inom sig. Ack, därutinnan ligger er
svaghet. Varför skolen I inblanda denna fallna gudavärld i er kamp för
sedernas bättring, för tankens rätt och den borgerliga friheten? Vad
har Zeus, den otrogne äkta mannen, att göra med sedligheten eller
förnuftet, han, den avundsamme, som fängslade Prometeus vid klippan,
emedan denne med eldens gåva vart människosläktets välgörare? Vad hava
de förgudade tyrannerna, som I givit säte Olympen, vad hava de att
göra med frihetsandan och människovärdet? Dessa brottsliga, lastbara
gudar, förtjäna de sina rökoffer och altaren? Äro de gudar, till vilka
man kan sätta sitt hopp i livet och i döden? Det är sant: I viljen
avtvå dessa vanställande fläckar från deras anleten. I fördömen som
hädare de skalder, som förtalat dem. Men sedan I utplånat dessa drag,
vad återstår dem då av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta
opersonliga krafter, utströmmade från den ende evige Guden.
- Så anse vi dem även, invände Hermione. Våra filosofer säga, att
dyrkandet av flera gudar uppstått genom människornas svaghet, som
fördelat fullkomlighetens egenskaper på många.
- Men varför förneken I då den Gud, som låtit sig uppenbaras för edra
filosofers slutledningar? Emedan han är ofattlig för mängden, skolen I
svara. Ja, han är i sanning ofattlig, om han, såsom många av edra
filosofer förmenat, endast är den outgrundliga, på alla egenskaper
tomma enheten i tingen, ett väsen, som ej bryr sig om människornas
öden; men är han en god, allvis och kärleksrik försyn, så är han icke
blott fattlig för den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de
okunnigaste hjärtan i alla tider längtat.
- I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, ären stolta aristokrater;
I talen om en tro för de utvalda andarne, de visa och tankekraftiga;
om en annan för den stora hopen. I viljen hava kärnen för er och kasta
skalet till mängden. Mot denna uppfattning har samma hop själv
förklarat sig, och denna motförklaring är kristendomen. I villen icke
omstörta altarna, I villen icke rubba de enfaldiges tro, icke skingra
deras villor, som, efter vad I trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er
funnos även sådana, som för statens, för ordningens skull ville
befästa den gamla vidskepelsen, förutan vilken de förmenade, att allt
skulle sammanfalla i grus. Som om en lögn vore det starka band, som
sammanhölle världen! Då förkunnades ur folkets lägsta kretsar, ur
fiskarhyddor och verkstäder, samma ofattliga sanningar, som I haden
lagt hand på för egen räkning. Detta överraskade tvivelsutan de vise.
Det var en omvälvning, och så demokratisk, Hermione, så
frihetssyftande hon kunde vara. Hon förkunnade en gud för alla, en
vishet för alla. Hon förkunnade, att den höge och låge, imperatorn och
slaven, äro bröder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel.
Bort med romaren, hellenen och barbaren! Vi äro alla människor. Bort
med herren och slaven! Vi äro alla skapade till frihet, till den sanna
friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjälp, mot våra
tyranniska onda böjelser! Bort med den högsta och svåröverstigligaste
av alla skiljemurar mellan människor--skiljemuren mellan rättfärdiga
och förtappade! Ingen är mer så rättfärdig inför Gud, att han icke är
en syndare; ingen så fallen, att han ej kan upprättas! Bort med
självbelåtenheten liksom med förtvivlan! Den självbelåtnes högmod
skall ödmjukas, och den ödmjukes förtröstan höjas, ty i himmelen är
större glädje över en botfärdig syndare än över alla rättfärdiga inom
havets gördel! Detta, Hermione, är kristendomens lära, de sanningar,
som förkunnades av Jesus av Nasaret. Säg mig, finner du ingen skillnad
mellan honom och undergöraren Apollonios? Han uppväckte döda,
Apollonios, och förrättade underverk, som liknade Jesu; men vad voro
dessa mot nasarenens största underverk, som är hans levnad och lära?
Hava edra cesarer, som I upphöjt till gudar, större rätt till detta
namn än nasarenen? I förskräckens över våra ord, då vi säga, att Gud
var i Kristus och försonade världen, och likväl har ert eget förnuft
uppenbarat er nödvändigheten av Guds mandoms anammelse, och edra
myter, bland vilka många hava rätt att kallas profetior, antyda det,
förebåda det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus,
den högste gudens älsklingsson, som nedsteg till jorden, kämpade med
de onda makterna, led en smärtsam jordisk död och genom denna död,
varifrån han uppstod, vart människosläktets förlossare? Vem är denne
Dionysos Zagreus, om icke en dröm, som edra fäder drömt om den
kommande Kristus? De skaror, som vallfärdade till Eleusis, tror du,
att de fördes endast av trängtan efter högre kunskap i gudomliga ting!
Nej, de visste väl, att invigningen icke förvandlade någon till
djupsinnig filosof. De hastade dit i övertygelsen att finna räddning
för sina själar. Också har i våra dagar, sedan Julianus åter öppnat
mysteriernas tempel, mången nyinvigd förvånats att höra där i mörker
och löndom förkunnas samma läror, som kristendomen predikat i klara
dagen, men enklare och renare, och mången har ifrån Eleusis återvänt
med längtan att utbyta den drömde Dionysos mot den verklige. Prometeus
sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en
högre världsordning. Edra myter uttala klart och tydligt på
mångfaldiga ställen sin egen otillräcklighet och, liksom judarnes
heliga böcker, förebåda den kommande Messias. De nyplatonska
filosoferna lära ju även från filosofiens ståndpunkt Guds
människovardande. Även de tala om ordet, genom vilket allt är skapat;
även de tala om tro, hopp och kärlek som fromhetens grundval. Men när
de för övrigt lära, att Guds tankar äro ting och verkligheter, är det
ej då en oriktig slutsats, att de uppfatta Guds mandomsanammelse
endast som en filosofisk tanke, icke som en verklighet, lekamliggjord
i en människa? Ack, en filosofisk tanke är icke tillräcklig att
återgiva den förtvivlade själen lugn och salighet.
Tänk dig, Hermione, en mördare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus
och ser det blodiga offret vid sina fötter. Han har utfört ett odåd,
som ej kan gottgöras. Hans ånger, hans förtvivlan, hans huvud, om än
frivilligt lagt under lagens svärd, återgiva icke den slagne hans liv.
Tänk dig, vad som är än rysligare, en själamördare, en förförare, som,
insatt till vårdare av ett välartat och lovande barn, fördärvar dess
natur, utvecklar dess onda anlag, nedstörtar det i sinnlighetens dy
och slutligen ser sin skyddsling omkomma däri. Tänk dig honom väckt
till inseende av sin gärnings ryslighet. Då följer en ånger, som ingen
filosofisk tanke kan avvända från förtvivlan och evigt fördärv. Tarvas
ej för dem den fulla vissheten om en personlig förlossare, som även
för deras skull, för att även deras synder skola förlåtas, burit Guds
vrede och lagens förbannelse? Det steg, Hermione, som leder från din
tro till min, är således steget från tanken till den levande
verkligheten, från den slöjade sanningen till den avslöjade och
uppenbarade.
Samtalet fortfor länge i denna riktning. Det var icke första gången
Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade länge gripit
varje tillfälle, som yppade sig därtill, och sådana tillbjödo sig
många, ty Teodoros var, ehuru kristian och präst, en nästan daglig
gäst i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem båda uppstått en vänskap,
som, grundad på ömsesidig aktning, icke stördes av olika trosmeningar.
Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjälp åt Krysanteus,
när han i enlighet med kejsarens avsikter började inrätta fattighus
och sjukhus i Aten och övriga städer i Akaja. Teodoros syntes icke
fråga efter sina trosfränders omdöme i detta avseende; han vart
ärkehedningens ivrigaste medhjälpare i allt vad han ansåg gott och
nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser för kätteri och avfall, som
kristianerna allmänt gjorde honom. Han besökte de nyinrättade skolorna
och tvekade ej att infinna sig i filosofernas föreläsningssalar, där
han dock för mången var en besvärlig gäst, ty han inskränkte sig icke
till att höra, utan uppsteg själv i sin ordning på talarestolen till
försvar för den kristna läran, förvånande de bildade åhörarne med
åsynen av en kristen präst, som lugnt lyssnade till motståndarnes
tankar och varmt men fridsamt utvecklade sina egna. Även till Akademia
gick han ofta för att offentligt tvista med Krysanteus och hans
lärjungar. Vart han där den ena dagen besegrad--ty här fann han sina
mästare i dialektiken--så återvände han den andra dagen med nya
bevisningsgrunder; han bidrog alltid att liva samtalet och
tankeutbytet; han saknades slutligen, när han uteblev, och de unga
akademikerna började betrakta honom såsom en medlem av deras krets, en
kristen platoniker.
Verkade han med allt detta ingen omvändelse, så avtvang han likväl
aktning för kristendomen och utströdde kanhända många frön, som först
i framtiden skulle uppspira.
I Akademias trädgårdar, liksom i sina enskilda samtal med Hermione,
bemödade han sig, tvärtemot kristianernas föreställningssätt, att
visa, det den gamla och den nya läran icke stode som fiender emot
varandra, icke som ett djävulens och mörkrets rike emot Guds och
ljusets, utan som en senare utveckling till en föregående, som
mannaåldern till ynglingaåldern, som en profetia till sin uppfyllelse.
Han gav den gamla bildningen all hennes ära och medgav så mycket
hellre förnuftets rätt, som, enligt hans åsikt, Guds enhet och
försoningens nödvändighet kommit till uppenbarelse även i detta. Men
bredvid förnuftets filosofi talade han även om den religiösa känslans,
och gav henne företrädesrätten och emellan olika meningar den
avgörande rösten, emedan hon stöder sig på den oförvillade driften,
som träffar sanningen hastigare och säkrare än all slutledningskonst.
Han bad de unga filosoferna läsa kristendomens heliga urkunder, och de
skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet uttala de
grundsanningar, på vilka allena mänskligheten kan bygga ett tempel,
värdigt Herren, så lämna de dock i alla andra avseenden det friaste
svängrum för tankens verksamhet och sporra honom till letande i de
gudomliga tingen, i stället för att binda och fjättra honom.
Detsamma föreställde han i afton Hermione, och han framtog under sin
mantel en bokrulle och lade den i hennes hand. Det var Johannes'
evangelium. Han avtvang Hermione med enträgna böner det löfte att icke
fördomsfullt lägga denna bok åsido, utan läsa och pröva henne. De
skulle därefter vidare samtala om innehållet.
Då Hermione invände, att man av frukten måste döma trädet, samt att
den senaste tidens rön på ett förskräckligt sätt visat, att
kristendomens målsmän strävade att utbreda den mest oerhörda andliga
och världsliga träldom, och att de kristnes inbördes förhållande,
långt ifrån att framställa en tavla av kärlek och fördragsamhet, varit
ett, som överginge vilddjurens i hat, grymhet och blodtörst; då
svarade Teodoros, att dessa sorgliga företeelser härflöte ur en helt
annan källa än kristendomen, att hierarki, kyrkomöten och
dogmofelbarhet hade med kristendomen ingenting gemensamt, utan tvärtom
vore hans största och farligaste fiender. Förvillelsen hade uppkommit,
emedan man ville tillämpa filosofiens stränga begreppsbestämningar på
tron. Men ur de blodiga och förskräckliga striderna, som alstrats
härigenom, skulle en gång insikten av denna förvillelse dess klarare