Den siste Atenaren - 21

på sin höjd hyst små betänkligheter för den trekäftade Kerberos, den
trumpne Karon och den stränge domaren Radamantos, betänkligheter, som
kommo honom att önska den nödvändiga resan så långt som möjligt
uppskjuten. Skulle nu alltsammans vara dikt? Skulle han aldrig återse
de hädangångne, som han älskade? Skulle det vitnade skägget vara--
icke tecken till mognaden för ett kommande liv--utan förebudet till
en fullständig förintelse, ett slocknande som lampans, sedan oljan är
förtärd? Denna tanke ingav Medes ångest.
Hade solen skinit på himmelen och naturen visat ett glatt anlete,
medan Kimon talade, skulle hans ord måhända icke gjort det intryck som
nu, då de understöddes av skymningen, molnens mörka skridande skaror
och regnets vemodiga sorl. Medes längtade efter Hermiones hemkomst, ty
han ville meddela henne sina bekymmer och hoppades med visshet, att
hon, filosofens dotter, skulle skingra dem med några ord av sin
vishet. Han längtade att komma i grannskapet av hennes lugna väsen,
under inflytelsen ej endast av hennes ord, utan ock av hennes ögon,
som ensamma för sig föreföllo Medes som bevis på odödligheten.
Han verkställde samma afton sitt beslut. Hermione var färdig att gå
till vila, när den gamle portvakten knackade på dörren till hennes
sovkammare och frågade, om han finge stiga in, emedan han hade något
viktigt att spörja henne, vilket han ej kunde uppskjuta till
morgondagen.
Hermione lät honom komma. Den gamle slaven tog förtroligt plats
bredvid sin härskarinna och fattade hennes hand. Han hade gungat
Hermione på sina knän, då hon var liten, och var van att av henne
behandlas ej blott med vänlighet, utan med den vördnad, varpå ett
silvervitt skägg, trohet och redlig vandel ha anspråk.
- Min goda härskarinna, sade Medes, jag prisar gudarne, att jag nu får
tala med dig. Jag skulle annars fått en sömnlös natt.
- Vad är det då, som oroar dig, min gamle vän? frågade Hermione.
- Jag har i afton börjat grubbla, sade Medes, och det på ting, som jag
icke fattar.
- Nåväl? sade Hermione.
- Ack, min härskarinna, det är en helt allvarlig sak. Jag vill veta,
om det finnes gudar och om själen dör med kroppen eller om hon
fortlever efter döden.
- Huru? Tvivlar du därpå?
- Visserligen icke. Jag har aldrig tvivlat därpå ... förrän nu i afton
...
- Och varför i afton?
Medes omtalade det besök, som Kimon avlagt i villan, och det samtal
han haft med denne.
Medes tillade, att han sedan det samtalet känt sig orolig i sin själ,
och hans ärende var nu att söka lugn hos Hermione.
Han var övertygad, att Hermione, som inhämtat så mycket av sin faders
visdom, nog skulle vara i stånd att förjaga de tvivel, Kimon ingivit
honom.
- Oroa dig icke, Medes, sade Hermione. Låt mig höra Kimons skäl, och
jag lovar dig att vederlägga dem.
- Hans skäl? Ja, vet du, min härskarinna, om han hade några sådana, så
har jag nu alldeles förgätit dem. Men han pekade på lampan och sade,
att såsom hon slocknar, så slocknar också själen. Och vad gudarne
vidkommer, förnekade han dem och sade, att världen tillkommit genom
ett lyckat tärningkast. Kan du vederlägga sådana påståenden?
- Det har ingen svårighet, Medes, om du nu vill hålla din
uppmärksamhet spänd för att fatta, vad jag säger ...
- Onödigt, min goda Hermione. Så snart du säger, att du kan vederlägga
Kimon, så tror jag dina ord mer än min egen uppfattning. Själen
slocknar således icke som lampan, utan fortlever även efter kroppens
död ... det är ju så?
- Ja, svarade Hermione, och hon sökte nu på så klart och tydligt sätt
som möjligt framställa de bevis, som Platon lämnat för själens
odödlighet.
Hon gjorde detta, i det hon för Medes omtalade och efter hans
fattningsgåva förenklade innehållet av Platons bok om den döende
Sokrates. Den gamle slaven lyssnade med ansträngd uppmärksamhet. Han
förstod väl icke mycket av själva de teoretiska bevisen, men dess
livligare och djupare fattade han bilden av Sokrates själv. Han såg
filosofen timmen före hans död i fängelset, omgiven av sanningssökande
unga vänner, som kommit för att höra och uppfylla sin älskade lärares
sista önskningar och omgiva honom i hans dödsstund; men vilkas klagan
och tårar hämmas genom hans egen lugna, lyckliga stämning och giva rum
för en aningsfull känsla av en närvarande högre värld, en obeskrivlig
blandning av fröjd och smärta, en till döden bedrövad segerviss och
segerglad hänförelse. Det är under inflytelsen av denna
sinnesstämning, medan fångvaktaren river giftet varmed dödsbägaren
skall tillredas, som Sokrates inleder samtalet med sina vänner om
själens odödlighet, ber dem framställa sina inkast och tvivelsmål och
upptager dem till genmäle. Och när samtalet är ändat, går han lugnt
att bada, hör sig för om vad han bör göra för att underlätta giftets
verkningar, tager farväl av hustru, barn och vänner, inkallar
fångvaktaren, som gråtande räcker honom bägaren, och han tömmer den
utan motvilja, sedan han bett till gudarne om en lycklig färd till den
andra världen. Han förebrår milt sina vänner de tårar de nu icke
längre kunna återhålla, och ber, innan hans ögon brista, sin lärjunge
Kiton offra å hans vägnar åt hälsans gud det offer, som tillfrisknade
sjuklingar hade att ägna honom.
Hermione tillade:
- Du finner, Medes, att Sokrates löste sin uppgift ej blott genom
förståndsskärpa och forskning, utan även genom sin levnad och död. Med
mogen vishet förenade han en innerlig fromhet; han var redan i denna
värld genom sin rena sedliga vilja och sin till sanningen riktade
vandel en medborgare i den högre och delaktig av odödligheten. Om du
icke lugnas av de bevis, som nu äro anförda, så tänk på Sokrates
själv, och denna tanke skall ur din själ förjaga varje oroande tvivel.
Rädsla för döden höves icke ett så vördnadsbjudande silverskägg som
ditt, min gamle vän.
- Däruti har du rätt, min härskarinna, sade Medes, i det han avtorkade
de tårar, som skildringen av Sokrates' död hade framkallat i hans
ögon. Jag tackar dig, Hermione. Du har nu återgivit mig lugn. Den där
Kimon måtte icke vara filosof, utan en skramla och pratmakare. Nu
begriper jag icke, att jag ett ögonblick kunde förvirras av hans ord,
så enfaldig jag annars är. Det är besynnerligt, att du, unga flicka,
som jag gungat på mina knän, skall vara visare än den här gubben med
det långa skägget.
Från Hermione gick Medes till sin son Okos, som redan låg i sin bästa
sömn; men gubben skakade honom så länge, tills han vaknat, och detta
för att meddela honom, att Kimon var en skramla och en pratmakare, och
att Hermione vederlagt allt vad Kimon hade sagt.
- Det är väl det, min far. Men jag är ung och behöver icke tänka på
sådant, svarade Okos och vände sig på andra sidan för att somna igen.
Medes njöt under natten en ostörd sömn, utan att vidare oroas av
grubbel. Även den följande dagen var han lugn och tänkte icke på
Kimon. Men efter någon tid återvände minnet av samtalet med denne, och
Medes började åter fråga sig, om han ej möjligen hade rätt. De bevis,
som Hermione anfört, begrep han väl icke; men han ansåg det möjligt,
att de icke voro tillfyllestgörande; mänskliga förståndet är ju svagt
och låter lätt förleda sig att antaga det önskvärda som verkligt.
Själve Sokrates kunde ju vara offer för en villa. Medes hade glömt att
fråga Hermione, om filosoferna, vidkommande odödligheten, ägde
fullständig visshet eller endast kommit till ett mått av sannolikhet.
Medes kände inom sig, att han icke kunde nöja sig därmed, utan måste
hava just den fullständiga vissheten, en visshet så ovedersäglig, som
om en gud uppenbarat sig och givit honom den.
En vacker dag vände han sig till sin herre med det spörsmål, om
själens odödlighet är viss eller endast sannolik.
- Min vän, svarade Krysanteus, är ej sannolikheten nog för dig, så
förvandla henne till visshet genom tro. En förnuftig tro är gudarne
behaglig; det är ett vågstycke att vinna henne, men att våga i denna
sak är en manlig gärning.
- Men varför, frågade Medes, giva oss ej gudarne full visshet om det,
som är nödvändigt för vår lycka?
- Svara du på en annan fråga, sade Krysanteus. Vad synes dig om en
tjänare, som fullgör sin skyldighet endast av fruktan för straff eller
hopp om belöning?
- Så göra nog de flesta tjänare, min herre.
- Varför det?
- Emedan de icke älska sina herrar.
- Om de älskade dem, skulle de då fullgöra sin plikt av kärlek, i
stället för av fruktan?
- Visserligen.
- Är ej Gud en herre, som människorna, hans tjänare, kunna älska?
- Jo visst.
- Nåväl, han har då även rätt att kräva, att vi lyda honom av kärlek,
men ej av fruktan eller hopp om belöning. För en jordisk herre kan det
vara nog, när tjänaren gör sitt arbete, han må göra det med vilket
hjärtelag som helst. Världens herre däremot varder varken rik eller
fattig genom människornas dagsverken. Det arbete, som gäller inför
honom, är hjärtats rening och själens förädling. Men detta främjas
icke, utan hämmas genom beräkningar på ett kommande liv. Vi måste leva
som om vi vore förgängliga väsen, görande det goda för dess egen
skull. Mannen, som tvivlar på odödligheten, men fullgör det goda,
emedan han fått insikt om dess gudomlighet, är behagligare för
gudarne, än den som tror på odödligheten och drives till samma
handlingar av hopp eller fruktan.
Krysanteus' ord behagade icke Medes. Han hade hoppats vinna den
fullkomliga vissheten genom sin herre.
- Det är således likväl möjligt, att jag slocknar som lampan, när jag
en gång dör.
Denna tanke föresvävade Medes oupphörligt. Han påminde sig vad Kimon
sagt om kristianerna. För dem skulle det ju vara en småsak att giva
fullkomlig visshet om själens odödlighet. Medes började tänka på att
söka ett hemligt samtal med Teodoros eller någon annan i sin läras
mysterier invigd kristian, helst biskop Petros, som ju uppväckt Simon
pelarmannen från de döda. Medes avhölls från detta steg endast av
tanken på sin herre, som det utan tvivel skulle misshaga. Men
slutligen kunde Medes icke längre bära sin oro. Han beslöt att vid
första lägliga tillfälle uppsöka Petros.
Detta tillfälle bjöd sig snart igenom Alkmene, som knappt upptäckt
orsaken till den gamle portvaktens grubbel, förrän hon, som from, fast
hemlig kristinna, varsamt begagnade sig härav för att vinna en
anhängare åt kristendomen.
Det dröjde icke heller länge, innan Medes hade kvävt sina
betänkligheter. Han följde en afton Alkmene till biskop Petros, ej för
att varda kristen, men för att vinna den där fullkomliga vissheten,
efter vilken han längtade.
Men Medes övertygades här, att vissheten och kristendomen vore
oskiljaktigt enade. Tron på den korsfäste var villkoret för
odödligheten. »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död
bleve.»
Petros var vältalig och eldad av nit att fullborda den gamle slavens
omvändelse. Så obetydlig än denne proselyt kunde synas, att vinna
honom vore dock att tillkämpa sig en seger över Krysanteus, att under
kyrkans träldomstillstånd förödmjuka den övermodige fienden, införa
kristendomen i hans eget hus och därmed giva ett handgripligt bevis på
lärans oemotståndliga, lik en naturmakt verkande kraft.
Medes själv behövde blott en gång höra Petros för att längta att höra
honom oftare. Så snart tillfälle kom, förnyade han sitt besök hos den
kristne biskopen. De läror, i vilka han invigdes, voro så höga och
gripande och likväl så klara, att han tyckte sig förstå alltsammans.
Och vad odödligheten vidkommer, så var det ju Gud själv som talat
dessa ord: »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död
bleve.» Vad vore filosofernas bevis och det mänskliga tänkandets
omogna frukter emot en sådan utsaga?
Den gamle Medes kristnades och hans namn infördes i katekumenernas
bok.
Biskopen uppmanade honom att tills vidare följa Alkmenes föredöme och
dölja sin tro. Han försökte det, men förmådde det i längden icke, ty
denna tro uppfyllde nu hela hans själ och utgjorde hans lycka. Han
förmådde ej heller hyckla inför sin älskade herre--lika litet som
underkasta sig de husliga bruk, som stodo i förbindelse med den gamla
läran. Medes yppade en dag för sin herre, att han övergått till
kristendomen.
Krysanteus överraskades smärtsamt av denna upptäckt. Företeelsen var
likväl ingalunda enstaka. Han hade under dessa dagar bevittnat, att
många av de i eleusinska mysterierna invigde hade, i stället för att
stärkas i sin tro, omfattat kristendomen. De talrika avfall från denna
lära, vilka åtföljt Julianus' tronbestigning, syntes endast hava
rensat henne från en mängd ogräs, och de ersattes genom ett tillopp av
nya, varma och uppriktiga proselyter. Sedan hennes yttre makt var
bruten, syntes hennes inre hava mångfaldigats.
Den unge Okos följde snart sin fader och vann härmed Alkmenes hand.
Krysanteus skänkte det nya paret den förut omtalade gården i dalen
under villan. De flyttade dit tillika med den gamle portvaktaren.
Filosofens hus var sålunda rensat från den inträngde fienden. Men
skilsmässan var smärtsam å ömse sidor. Medes trivdes icke på sin egen
tröskel. Han gick nästan dagligen till villan och satte sig på sin
forna plats, som nu var intagen av en annan portvaktare. Den gamle
trotjänarens ögon voro ofta tårade, när Krysanteus visade sig och med
en kall hälsning gick förbi honom. Ack, han har fråndragit mig sitt
hjärta, tänkte gubben. Hermione var dock mot Medes densamma som
alltid. Men striden emellan den nyförvärvade lyckan och den bittra
skilsmässan var för tung för den åldrige. Vid pass två månader efter
flyttningen var han icke mer bland de levandes antal.
De religionsföredrag, som Krysanteus och hans vänner, i likhet med de
kristna prästerna, börjat hålla, fingo talrika åhörare, icke minst
inom den klass, för vilken de särskilt voro ämnade: den fattigare och
okunnigare. Här lämnade han åsido alla spekulativa forskningar och
framställde den praktiska sidan av sin lära som ett färdigt och
fulländat religionssystem. Han förkunnade en enda allsmäktig gud, vars
enhet bryter sig, som solljuset i regnbågen, till den mångfald av
gudamakter, åt vilka fäderna uppbyggt altaren och tempel. Han talade
om religionen som människans strävan till Gud och till utbildande av
sin egen högre natur, som även han, i likhet med alla bildade
hedningar, fattade som Guds beläte[1]. Detta förverkligas genom sanning,
skönhet och frihet. Religionen är icke blott människosjälens
självförsänkning i Gud, utan ock en strävan att i den yttre världen
utföra Guds avsikter. För den fromma människan är därför hela livet en
religionsövning, som i sig innefattar filosofien, konsten, arbetet och
statslivet.
[1] Så kallar Ovidius människan »en bild av allting styrande gudar»,
en varelse född av »gudomlig säd».
Han talade även om människosläktets avfall och nödvändigheten av en
försoning. Men denna försoning har icke, som de kristne säga,
inträffat i en viss tidpunkt, utan börjat tillika med den förste
syndarens allvarliga ånger och fullbordats genom den hos släktet
klarnade bilden av idealmänniskan.
Krysanteus' föredrag upptogos med stort bifall av hans egna vänner och
lärjungar. Men den stora mängden av de bildade hedningarne nedsatte
dem av hätskhet mot hans person, och emedan tonen nu en gång för alla
var emot Krysanteus.
Men den folkklass, för vilken hans religionstal huvudsakligen voro
avsedda, förblev kall och oemottaglig. De förstodo honom icke. Deras
religiösa behov, om de hade något sådant, tillfredsställdes ej. De
övrige tillbakastöttes av den sedliga stränghet, som han krävde. Hans
mödor buro frukter, motsatta dem han hoppats. I fall han ett ögonblick
svävat i okunnighet härom, så fanns Teodoros vid hans sida, och denne
var för sanningens skull obarmhärtig nog att taga fjällen från hans
ögon.
När därtill kom det oupphörligt växande missnöjet och motståndet, som
Krysanteus från sina medborgare rönte vid försöken att genomdriva sina
förbättringsplaner, så var hans ställning mitt under den gamla
världsåskådningens skenbara övervikt ingalunda lycklig. Han dolde sitt
vemod och kvävde sin misströstan under en rastlös verksamhet, men det
var med inre bävan han emottog varje brev från krigsskådeplatsen, ty
han var uppfylld av fruktan för Julianus' av faror omringade, av
fientliga svärd och lejda dolkar hotade liv. Och på detta hängde
likväl allt!
Han anade ännu icke, huru hans dotter, Hermione, huru även hon, hans
stolthet, glädje och enda förtroliga vän, utstod inre strider för att
icke bortföras av denna osynliga makt, till kamp mot vilken han hade
ägnat sitt livs verksamhet. Det var hon, som i de mörka ögonblicken
jagade molnen från hans panna och göt olja på hans hopp. Skulle även
hon en dag övergiva honom?
Han anade icke, att Filippos levde, att Filippos var kristen präst,
uppfostrad i och genomträngd av de grundsatser, som filosofen
föraktade: den blinda trons och den blinda lydnadens, och att denne
son, vars minne han nästan avgudade, bar avsky för sin okände fader.
Han anade lika litet, att Karmides, för vilken han nu åter öppnat sin
faderliga famn, och vars ändrade levnadssätt berett honom den enda
oblandade glädje han på länge känt--att Karmides var döpt och genom
denna handling med oupplösliga band förenad med kristna kyrkan.
En numera obetydlig man, som om dagen släpade sten till Afrodites
tempel och om aftonen vilade i en usel koja på Skambonide, samlade så
småningom hans ödes trådar i sin hand.
Detta anade han minst av allt.


SJÄTTE KAPITLET.
Karmides och Rakel.

En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln
Annæus Domitius, i aulan till sitt hus.
- Och nu till slut, sade prokonsuln, några ord om våra gemensamma
vänner. Jag har förlorat flera av dessa älskvärda och glada
uppenbarelser ur sikte, sedan jag lämnade Aten och återvände till mitt
Korintos. Således, min vän, huru mår ... vem skall jag giva främsta
rummet? ...
- Olympiodoros?
- Bah, Olympiodoros! Låt oss icke tala om honom. Han är oförbätterlig
...
- Ja, han fortsätter att dikta dåliga epigrammer ...
- Och fortsätter med sitt dåliga levnadssätt, sade Annæus Domitius;
jag vet det. Jag träffade honom ännu i dag. Han är, som jag säger,
oförbätterlig. Tänk blott, han har nu hopskrivit en ny nidvisa mot den
stackars Zeus. Vilken gudlöshet! han uppläste henne för mig. Jag kunde
icke annat än ogilla henne och varna författaren. Därefter inbjöd han
mig till en vaktelfäktning. Jag föll i snaran, ty köttet är svagt, min
Karmides. Jag fann, tyvärr försent, att vaktelfäktningen endast var
förspelet till en ungkarlstillställning av det där slaget, som du vet,
att jag avskyr. Jag gick från denna tillställning hit. Jag behöver
icke säga dig, huru det tillgick, ej heller vilka som utgjorde
sällskapets kärna ... Olympiodoros, Palladios, Atenagoras och de där
övriga outtröttliga veteranerna, nöjets argyraspider, kring vilka jag
till min förtvivlan såg, att ett yngre släkte av hoppfulla eller
hopplösa epikuréer bildat sig. Man klagade att du liksom jag har
svikit vårt gamla fälttecken; men man var rättvis nog att medgiva de
talande skälen för ett sådant förräderi. Trefalt lycklige Karmides,
som en dag skall hemföra den rika Hermione som brud! Men på tal om
brudar, min vän, kan du gissa var Praxinoa uppehåller sig?
- Nej, jag har aldrig brytt min hjärna med att efterleta det.
- Som du vet, utvisades hon genom Krysanteus från Aten. Huru förvånad
vart jag icke, när jag för några dagar sedan, vid ett besök i
Afrodites ryktbara tempel i vårt Korintos, upptäckte henne bland
prästinnorna där! Hon är ännu retande ... naturligtvis icke för mig,
som är en trogen äkta man och fått blicken öppen för det oförgängliga
... men jag tillåter mig här döma föremålet från dess egen ståndpunkt.
Och på tal om våra minnen ... var hava vi den stackars Myro? Även hon
synes försvunnen från skådeplatsen. De arma flickornas liv är som
dagsländans. Men vart taga de vägen?
- Är det om Myro du talar? sade Karmides med ett uttryck av
tankspriddhet. Förlåt mig ... mina tankar, jag vet icke av vilken
anledning, irrade till den gamla fabeln om vargen, som omvände sig och
vart ärlig, sedan han förlorat tänderna. Myro har gått sina
medsystrars av ödet utstakade bana, men något hastigare än de. En
sjukdom rövade hennes behag. Olympiodoros, som företrädesvis var
hennes vän, upplyste henne en dag, att hon var ful och ingav honom
leda. Hon gick då, vart, det vet jag icke. Hon finnes icke mer på de
sollysta höjderna. Måhända dväljes hon någonstädes i det mörka djupet.
Låt oss icke tala mer därom. Hur befinner sig din sköna maka, Eusebia?
- Ypperligt, så länge jag tillåter henne vistas här i Aten. Hon är
tyvärr ohjälpligt fången i kristianernas villfarelser och skulle dö,
om hon icke en gång i veckan finge höra den skurken Petros'
straffpredikningar. Jag har icke velat hindra henne att efter behag
tillfredsställa sin nyck. Det är min plikt att göra allt för hennes
lycka.
- Du gör klokt däri. Den fromma Eusebia kan varda en mäktig
förespråkerska för avfällingen Annæus, om ödet skulle foga, att en
kristen kejsare....
- Tyst, min vän! Inga högförrädiska, förskräckliga förutsättningar!
- Och på hennes förbön er torde det vara möjligt, att prefekturen över
Egypten, som Julianus lovat dig, icke ginge dig ur händerna....
- Ditt politiska djupsinne är stort, men strö ej så visa ord för
vindarne! Låt oss tala om annat! Ser du, min vän, att jag har magrat?
- Nej, vid Zeus, det är mig omöjligt att upptäcka.
- Eller kanske rättare, jag har icke vidare utvecklat mina former. Jag
arbetar som en slav emot mitt eget kött. Och kan du gissa av vilken
orsak? För att bibehålla den rörlighet, som fordras för en krigare.
Julianus' lagrar väcka min avund. De unna mig ingen nattro. Jag måste,
även jag, vinna lagerkransar och murkronor.
- Gånge ditt hopp i uppfyllelse! Må du varda lyckligare än Augustus
och dygdigare än Trajanus! När ämnar du dig till lägret?
- Ack, vid Herakles, det torde ännu dröja ett år. Kriget mot perserna
behagar mig icke. Jag föredrager de frankiska och allemanniska
barbarerna, och hoppas till gudarne, att de ånyo skola börja röra sig.
Medan jag lever mina dagar det fredliga Akaja, hotar Pylades, min
skyddsling, att växa mig över huvudet. Han är nu illustris och
clarissimus liksom jag och anför en avdelning av kejsarens rytteri. En
vacker dag skall denne uppkomling se sin välgörare över axlarna, så
vida jag icke skjuter i höjden lika fort, som han själv. Det är tid
att börja växa, fortfor prokonsuln och förde handen över sin kala
hjässa. Man skördar ingen ära i fredens värv. Man förbises och
glömmes, när man ägnar sig åt en så simpel sak som provinsen Akajas
förkovran och utveckling. Själva gudarne, för vilka jag uppoffrat så
mycket ...
- Du menar din katekumeniska övertygelse ...
- Javäl.
- Och dina teologiska studier ...
- Alldeles ...
- Och vad som är än mer: hekatomber av de fetaste slaktoxar ... du har
näst kejsaren och Krysanteus varit den frikostigaste offraren i
romerska riket ...
- Alldeles, alldeles, och likväl förgäta mig dessa otacksamma gudar!
De hava utverkat mig ett handbrev från kejsaren, visserligen mycket
smickrande för min fåfänga ... men ... nog av, jag vill ha krig och
skörda lagrar.
- Du har rätt. Du behöver kriget. Freden kastar inga kejsarmantlar på
vägen. Vad är prefekturen över Egypten mot imperatorns purpur? Det är
legionerna, som i våra dagar utgöra både senaten och folket.
- Vad menar du?
- Du är rik, min Annæus ...
- Åh, icke över hövan ...
- Och frikostig ...
- Du smickrar mig.
- Nej, vid Zeus, jag menar, att du är frikostig, där frikostigheten
understödjer dina avsikter. Rikedom och frikostighet äro egenskaper,
som alltid vinna soldatens hjärta och nu hava dess större utsikt att
göra det, som Julianus ingalunda bortskämt sina härar med överdrivna
skänker. Låt oss fortgå i uppräknandet av dina bättre egenskaper. Du
har ett vinnande sätt att vara, en egen förmåga att göra dig omtyckt
av hopen ...
- Gott. Än vidare?
- Du är dygdig med de dygdige, fräck med de fräcke, patricisk bland
patricier och plebejisk bland plebejer ...
- Karmides, du överdriver mina förtjänster, sade prokonsuln blygsamt.
- Nej, nej, jag överdriver icke. Du är homousian och homoiusian efter
omständigheterna, du erkänner många gudar, en enda gud eller ingen,
allteftersom förhållandena bjuda ...
- Karmides, du strör rosor för mina fötter ...
- Du är skarpsinnig, förutseende, förslagen, världserfaren, listig,
verksam, outtröttlig, lugn och kallblodig ...
- Håll, jag dignar under bördan av så många egenskaper, min vän. Öka
dem icke, jag besvärjer dig! Lägg icke sten på börda, Karmides!
- Jag tror till och med, att du är tapper och har fältherreförmåga.
Eller vad säger du själv?
- Häri överensstämmer min övertygelse med din.
- Nå, vad fattas dig då, min Annæus, för att en gång vara ägare över
din Karmides' och alla övriga romerska medborgares huvuden?
- Vad menar du?
- Att du, en patricier och Senekas ättelägg, med gammalt romerskt blod
i dina ådror, bör kunna vinna samma lycka, som kommit söner av
illyriska bönder och arabiska rövare till del.
- Karmides, du talar i gåtor. Jag fattar icke ett ord av vad du säger.
- Jag förutser möjligheten, att diademet skall pryda dina lockar.
- Mina lockar? Elake vän! Mina lockar äro offrade på statens och en
gagnlös teologis altaren. Mitt huvud är kalt som Julius Cesars.
- Gör då som han! Diademet är eftersträvansvärt, om ej för annat, så
emedan det döljer en skallig hjässa.
- Jag börjar förstå dig och måste varna dig. Ditt tungomål närmar sig
högförrädarens. Julianus, min vän, är yngre än jag. Låt oss icke spela
okloka och narraktiga inför varandra!
- Perserna äro goda skyttar och kristianerna vana giftblandare. Det
kringlöper spådomar, som icke lova kejsaren lång levnad.
- Styr din tunga! Gudarne hägne kejsarens liv! Om du fortfar med detta
gudlösa tal, måste jag bryta upp och försaka den enkla måltid, varpå
jag gjorde räkning för att i afton njuta ditt sällskap. Skymningen är
inne, och jag återvänder först i morgon till Korintos. Jag har
dessutom till dig ett särskilt ärende, som jag icke får förgäta. Du
känner min svaghet för Eusebia. Eusebia har bland andra nycker även
den att vilja omgiva sig med vackra ansikten. Hon har sett din unge
Alexander och uppmanat mig att köpa honom. Vad är ditt pris?
- Jag säljer honom icke.
- Bah, du säger det endast för att göra mig ivrigare. Vid bordet torde
dock ditt hjärta uppmjukas. Vi skola till dess uppskjuta
underhandlingen om saken. Du har förmodligen avsagt dig spelets nöjen?
- Ja.
- Jag kunde vänta detta av Krysanteus' blivande svärson och Hermiones
trolovade. Vi skulle under andra förhållanden rafflat om slaven.
Märkvärdiga öde! Vad vi båda äro förvandlade! Vi äro nu stadgade och
sedliga människor. Mig själv tillräknar jag detta ingalunda som
förtjänst, ty jag är fyratio år och därutöver ... min mognadstid är
inne. Jag anmärker det blott som ett förvånande bevis på två enskilda
människors förmåga att omskapa världen och ingjuta en bättre anda.
Sådan kejsaren, sådant hans folk. Och vilken trogen väktare kejsaren
äger i Krysanteus! Han sätter oss i skola och vakar med riset i handen
över vårt uppförande. Den ädle Krysanteus, jag kan icke nog rosa
honom. Tanken på honom har alldeles kvävt min sinnliga natur. Jag
studerar nu min Platon på fristunderna mellan ämbetsgöromålen och
våndas mycket för att varda delaktig av den gudomliga extasen. Du kan
gärna framkasta en antydan härom till Krysanteus, när du nästa gång
träffar honom. Jag vill, att han skall känna sin prokonsul av Akaja i
botten. Huru är det? Brevväxlar Krysanteus lika flitigt, i trots av
vapenbrak och härtåg, med kejsaren?
- Ja, min vän.
- Dess bättre.
Medan samtalet fortgick i denna ton, anmälde Alexander, att bordet var
färdigt. Detta företedde en så rörande enkelhet, att prokonsuln