Den siste Atenaren - 22

misstänkte, att Karmides ville skämta med den stränghet i levnadssätt,
som hans vän nu hycklade. Annæus Domitius höll emellertid god min,
förrättade med from uppsyn den övliga libationen åt vinguden, talade
om nyttan att i tid vänja sig vid fältlivets omak och beslöt inom sig
att inbjuda Karmides till Korint för att där uppvakta honom med en
supé av samma asketiska slag.
Efter måltidens slut lämnade Annæus Domitius Karmides och gick som en
ordentlig äkta man till sin Eusebia för att supera för andra gången i
sällskap med henne.
När prokonsuln hade avlägsnat sig, iklädde sig Karmides manteln och
lämnade sitt hus.
Kvällhimmelen var stjärnklar, utom i väster, där en svart molnslöja
hängde över synranden.
Karmides vandrade ett stycke nedåt Piralska gatan och därefter genom
ett av de i »Långa Murarne» anbragta portvalven till ett ensligt, av
bäcken Ilissos vattnat och av åldriga träd skuggat fält.
- Jag kommer något sent till mötesplatsen, tänkte han, men jag tvivlar
icke, att jag ännu skall finna henne på det överenskomna stället. Det
artar sig till regn. Dess bättre. Det skall förkorta mötet. O I gudar,
given detta en lycklig utgång för både mig och henne!
Med denna bön styrde han kosan till en grupp pilar, som växte vid
bäckens rand. Här stannade han och såg sig omkring.
- Skulle hon hava avlägsnat sig? tänkte han,då han ingenting såg, och
allt var tyst omkring honom. Sårades hon av mitt dröjsmål eller
förskräcktes hon för mörkret och ensligheten? Dess bättre! Men nej,
jag får icke låta behaga mig, att det nödvändiga uppskjutes, hur
oangenämt det än må vara. Är hon nu borta, så måste jag i morgon söka
ett annat tillfälle till förklaring. Vad som skall ske, bör ske snart.
Hon underhåller en oupphörlig oro i min själ. Detta tillstånd måste
brytas. Karmides ropade med dämpad röst Rakels namn.
I nästa ögonblick hörde han ett prasslande i sitt grannskap och
upptäckte en skepnad i skuggan av pilträden.
Det var Rakel.
Karmides kände, då han fattade flickans hand, att hon darrade.
- Har du väntat mig länge? frågade han.
- Jag vet icke, svarade Rakel, men det är väl, att det är du. Jag satt
i mina tankar, då jag såg din gestalt. Jag tyckte i mörkret, att det
var min fader.
- Du fryser, Rakel, sade Karmides. Jag känner, att du darrar. Låt mig
svepa min mantel kring dig.
- Nej, nattvindens köld är behaglig. Den kommer icke ifrån ett kallt
och otroget hjärta. För övrigt vad bryr du dig om att jag är sjuk, att
jag snart skall dö?
- Rakel, huru kan du fråga mig så?
- Det är du ... du Karmides ... som ger mig döden. Äro mina ord då
hårda och orättvisa?
- Rakel, du är upprörd och betänker icke vad du säger. Samla dina
tankar och låt oss tala med lugn! Vi mötas nu för sista gången. Låt
oss då nyttja tillfället för att skiljas som sig bör: lugnade,
tröstade, stärkta i en ömsesidig, varm och varaktig vänskap. Sätt dig
här vid min sida! Låt oss tala om de lyckliga stunder vi skänkt
varandra och om den hårda nödvändighet, som bjuder oss skiljas. Förmår
du icke detta, och synes dig denna nödvändighet ännu som en grym makt,
så lägg ditt huvud till min barm som till en broders, klaga för sista
gången över ett öde, som är oundvikligt, och lyssna till din
förstvalde vän, som vill intala dig mod och styrka. Varför drager du
din hand tillbaka, min Rakel? Vill du därmed uttala en anklagelse mot
Karmides, så är det du, som gör dig skyldig till hårdhet och
orättvisa. Är jag brottslig, så är det endast min kärlek, som gjort
mig därtill. Säg mig, Rakel, är det jag, som uppbyggt den
oöverstigliga skiljemuren mellan dig och mig? Ack, jag anade icke hans
tillvaro. Jag skulle annars aldrig yppat min låga, aldrig sökt vinna
din genkärlek. Skall du anklaga någon, så måste det vara din fader;
han föraktade och försköt mig som en främling för hans folk. Då jag
begärde din hand, tillbakavisade han mig på skymfligt och upprörande
sätt. Jag är svag nog att harmas ännu, när jag ihågkommer detta
ögonblick. Han kunde i mindre hårda och hånande ordalag uttalat domen
över vår kärlek. Men i grunden hade han likväl rätt, ty det gives
ärvda tänkesätt och plägseder, som äro heliga och som man måste vörda.
Du, Rakel, som är ett barn av Israel och en from mans dotter, borde
veta det.
- Jag vet, sade Rakel. Jag vet, att vi måste skiljas. Den ton, vari du
talar, övertygar mig bäst därom.
- Må vi då försona oss med vårt öde och finna vår tröst i ett troget
uppfyllande av nödvändiga plikter. Det var om dessa jag ville, att vi
skulle talat med varandra. Du är dotter av ett folk, som är spritt
kring världen och vars enda styrka ligger i dess trohet mot ärvda
stadgar och kärlek till det gemensamma namnet. Du har föräldrar,
vilkas hopp du är och vilkas sällhet du bör bereda genom lydnad och
ömhet. Och om de krav de ställa på din lydnad äro hårda, så lyd
likväl! Din gud skall belöna dig och skänka dig en ny och högre lycka
för den, som du offrar på den barnsliga undergivenhetens altar.
- Jag tror detsamma, men jag har ingenting mer att offra och ingen
lycka mer att begära.
- Säg icke så, Rakel!
- Låt oss icke tala mer därom, fortfor Rakel. Jag har dock ännu något,
varom jag kan bedja mina fäders Gud, och det är om döden. Jag har
givit dig allt, Karmides, utom detta usla liv. Det är allt vad jag
äger kvar. Tag även det, om det kan vara dig till någon glädje. För
mig är det nu endast en börda. Då jag gick hit, så ägde jag ännu en
förhoppning. Jag var svag nog att i vissa ögonblick inbilla mig, att
det kalla sätt, varpå du besvarade mina brev, var hycklat; att du
ville plåga mig för att se min svartsjuka, att du var grym emot mig,
emedan du älskade mig. Jag ville understundom icke tro vad alla sade
mig, att du älskar Krysanteus' dotter och går att trolova dig med
henne. Jag påminde mig, att du hade lovat mig evig kärlek, och ville
icke låta övertyga mig, att jag skulle svikas av honom, som jag en
gång gav mitt hjärta, emedan han var olycklig och behövde det. Jag
avvaktade tillfällen att närmare betrakta denna Hermione, om vilken
man talade så mycket, och som jag kände mig böjd att hata. Ja, hon är
skön och värd att älskas av dig, Karmides; men jag sade mig till
tröst, att mina ögon äro mer strålande än hennes, och att mina lockar
och icke hennes äga den färg, som du föredrager. Hon syntes mig så
kall och marmorartad, och jag visste, att du älskade en värme och
hängivenhet, sådan som min. Det var då endast hennes vishet, jag
fruktade; men när jag påminde mig, vad du sagt, att du älskar min
enfald, emedan du själv var vis, så lugnade jag mig även då ...
åtminstone för ögonblicket, ty jag har varit gruvligt plågad under
denna tid av tvivel, svartsjuka och bedrövelse. Jag har tillbragt mina
nätter med gråtande och dagen med väntande. Jag har suttit där uppe på
altanen med ögonen riktade på kullen, bakom vilken jag så mången gång
i forna dagar såg dig framträda och vinka mig ... Men varför talar jag
nu om detta? Jag inser nu, liksom du, nödvändigheten att vi skiljas.
Du älskar Hermione och icke mig. Det tjänar då till intet att tala om
mina sorger eller överhopa dig med förebråelser. Och eftersom vi nu
mötas för sista gången, så återlämnar jag den ring du gav mig,
Karmides. Se där!
Rakel lade ringen i hans hand och tystnade, ty tårarne, som hon icke
längre kunde bekämpa, hotade att kväva hennes röst.
- Rakel, sade Karmides, dina fäders gud må skåda i mitt hjärta och
döma det! Har jag handlat orätt emot dig, så må han straffa mig, såsom
den hämnande rättvisan fordrar! Och om jag synes hård emot dig, så må
han utrannsaka, om icke mina handlingar ledas av mina önskningar för
din lycka. Vad skulle jag göra, sedan din fader visat mig tillbaka och
utplånat varje hopp om ditt ägande? Huru borde jag handla, sedan jag
börjat inse, att heliga plikter mot ditt folk, din tro och dina
föräldrar ålägga dig att ur din själ avlägsna varje tanke på Karmides?
Rakel, du skall glömma mig och åter vara lycklig. En tid skall komma,
då din faders och ditt eget val bestämmer åt dig en make, som är
värdig att äga ditt hjärta. Vi skola då måhända återse varandra och
påminna oss det förflutna endast som en dröm, blandad av bitterhet och
ljuvhet ...
- Det är nog, nog, inföll Rakel. Tala icke så! Du är en usel tröstare,
och dina ord, i stället för att lugna mig, bringa min själ i uppror.
Jag kunde säga dig något, som skulle isa ditt blod, men när jag icke
längre äger ditt hjärta, försmår jag ditt medlidande och vill icke
tala till ditt samvete.
Karmides bleknade vid dessa ord, vilkas betydelse han anade. Men han
vågade icke framställa någon fråga, vars besvarande kunde sannat hans
aning. Han teg och lät Rakel fortfara:
- Låt oss därför skiljas. Vi hava intet mer att säga varandra. Farväl,
Karmides! Vårt sista möte är slutat.
- Giv mig din hand och låt mig föra dig härifrån, sade Karmides, då
Rakel förblev där hon satt.
- Nej, Karmides, lämna mig! Jag vill vara ensam med mina tankar, innan
jag återvänder till mitt hem.
Hon vände sig bort och lade slöjan över sitt ansikte.
- Det börjar regna, sade Karmides. Natten är mulen och kylig. Jag får
icke lämna dig här. Låt mig ledsaga dig åtminstone till Piræiska
gatan.
Rakel svarade honom icke.
- Skola vi skiljas på detta sätt? sade Karmides i bedjande ton. Vår
skilsmässa är nödvändig, men varför göra henne till ett dystert och
nedtryckande minne? Säg dock till avsked ett ord av försoning!
- Må Gud miskunda sig över oss båda!
- Tack, min Rakel. Jag uppfattar dessa ord som ett tecken av ditt
hjärtas återvändande frid och styrka ... Men att lämna dig här, ensam
under en dyster natt! Vill du icke följa mig? Har du ej i grannskapet
en tjänarinna, som väntar för att ledsaga dig hem?
- Gå du, Karmides, till din vila och sov lugnt, eller till Hermione
och jollra med henne! Jag vill vara här, och återstår mig än en
önskan, så är det att få vara ensam med mig själv, för att samla mina
tankar, ty jag går härifrån till offeraltaret.
- Vad menar du? Skall du icke återvända till din moders hus?
- Joväl, så ofta dess dörr vill öppna sig för hennes dotter. Det skall
komma nätter, mörkare än denna, när tröskeln skall säga: drag tillbaka
din fot, och dörren skall säga: jag känner dig icke.
- Rakel, sade Karmides, i det han lutade sig ned och fattade hennes
hand. Mitt sista innerliga farväl! Min önskan om ett lyckligt
återseende, då såren äro läkta och våra gemensamma minnen luttrats
från sin bitterhet!
- Må Gud bevara dig för ett återseende! Det skulle grumla din lycka,
sade Rakel med rösten av en sierska.
Karmides svepte manteln omkring sig och lämnade sitt offer. Hon satt
orörlig vid bäckens strand i grannskapet av pilgruppen, så länge
Karmides ännu kunde skönja henne genom nattens mörker. Regnet föll nu
i strida strömmar, och vinden suckade i den gamla förfallna muren, som
skilde den öde platsen från Piræiska gatan.
Då hon var ensam, gav hon luft åt den djupa förtvivlan, som,
tillbakahållen under samtalet med Karmides, hade givit henne en
skenbar styrka och hämmat hennes tårar. Hon vred sina händer, kallade
sig en övergiven änka, kastade sig till jorden, ryckte slöjan från
sitt huvud och strödde sand sitt hår.
Mellan dessa utbrott vankade hon fram och åter vid bäckens strand med
krampaktigt sammanknutna händer och de upplösta lockarne fallande som
ett sorgedok över det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade
och tryckte händerna mot sin barm. Hon kände under sitt hjärta en
rörelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistförflutna
dagarne mer än en gång rönt samma känsla.
Hennes krafter sveko. Hon skyndade att sätta sig på den våta marken
och luta sig emot en av de gamla pilarna, innan medvetandet övergav
henne.


SJUNDE KAPITLET.
Klemens och Eusebia.

Vi lämnade Klemens i en äventyrlig belägenhet hos den sköna Eusebia.
Han hade kommit, dels för att utverka hennes förlåtelse åt den arma
slavinnan, som sönderslagit den dyrbara toalettasken, dels för att
hålla en straffpredikan över den grymhet, hon, Eusebia, understundom
utövade mot sina tjänarinnor, en grymhet i högsta mån ovärdig en from
och kristlig husmoder.
Men åsynen av den sköna kvinnan och hennes fråga, vad han ville här
vid denna sena timme, bragte, med den undran, som däri låg uttryckt,
Klemens helt och hållet ur fattningen. Han började förstå, att han av
sitt nit och sin godhjärtenhet låtit förleda sig till ett mycket
opassande steg. Han stannade vid dörren, blyg och förlägen, och
framstammade slutligen en osammanhängande ursäkt.
Eusebia var ädelmodig nog att själv bryta denna förlägenhet. Hon intog
åter sin bekväma plats i den purpurklädda soffan och bad sin fromme
vördnadsvärde broder lämna dörren och säga sitt ärende, som utan
tvivel vore viktigt, eftersom det icke låtit sig uppskjuta till
morgondagen.
Därefter och utan att avvakta någon förklaring av Klemens började hon
fråga efter biskopens hälsa, rosade högligen hans senaste predikan och
utgöt sig i bitter klagan över den trogna församlingens nuvarande
betryck.
Under tiden återvann Klemens sin fattning, och när Eusebias tal föll
på det sistnämnda ämnet, som var hans eget älsklingstema och det
ständiga föremålet för hans tankar, fick han mod och lust att deltaga
i samtalet och instämde hjärtligt såväl i den fromma Eusebias bittra
klagan över det närvarande som i hennes otvetydigt uttalade hopp om
ett snart skifte i världens tillstånd. Han kunde nu detta, utan att
bländas av det lilla guldskimrande gemakets prakt eller förvirras av
Eusebias strålande ögon, som sköto blixtar ömsom av harm eller glädje
och ledsagades av ett växlande tonfall i hennes välklingande röst
alltefter samtalets gång och naturen av det ämne, som vart dess
föremål.
Först sedan detta samspråk varat tämligen länge, tycktes Eusebia
minnas, att Klemens kommit i något särskilt ärende, och hon frågade nu
i glättig ton, vad som föranlett det sena besöket av en så ung, men
vördnadsvärd man.
Klemens omtalade nu sitt möte med den unga slavinnan och hennes
fruktan att återvända hem med anledning av den sönderslagna asken, och
han bad Eusebia förlåta henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och
icke av ont uppsåt gjort sig skyldig.
Den andra delen av sitt ärende, nämligen det att straffa Eusebia för
hennes hårdhet mot slavinnorna, beslöt Klemens att alldeles utelämna,
ty under sitt samtal med prokonsulns maka hade han börjat övertyga
sig, att denna grymhet endast vore förtal, ty den vore ju omöjlig hos
en så from, skön och välvillig kvinna.
Klemens hade således funnit, att Eusebia, utom fromhetens och
välviljans oskattbara egenskaper, även ägde skönhetens.
Men huru överraskad vart han ej över den förvandling, som Eusebias
väsen tycktes undergå, så snart han nämnde den stackars slavinnan
ochden sönderslagna asken!
Vreden målade sig så tydligt i samma anletsdrag, där Klemens nyss läst
fromhet och välvilja. Hon tycktes knappt hava tålamod nog att höra
honom till punkt, och när han talat ut, steg hon upp och stampade med
den lilla foten i golvet.
Hon frågade den unge föreläsaren i häftig ton, huru han kunde våga att
taga en vårdslös och uppstudsig slavinna i försvar mot hennes egen
husmoder, samt förklarade, att hennes fel skulle på det strängaste
straffas, henne själv till skräck och det övriga husfolket till
varnagel.
När den första överraskningen var överstånden, lät Klernens icke
avväpna sig av Eusebias vrede. Det förundrade och smärtade honom, att
en kvinna, så känd för sin fromhet och kärlek till det gudomliga
ordet, kunde lämna herraväldet över sin själ åt en otyglad vrede, då
saken gällde, icke teologiska spörsmål och den rena läran, utan en
obetydlig toalettsak.
Han uttryckte i milda, men öppna ordalag sin förvåning häröver och
föreställde Eusebia, att om det vore en naturlig och förlåtlig svaghet
att i det första ögonblicket giva vreden rum, så vore det likväl
ovärdigt en kristen att framhärda i ett beslut, som föreskrivits av
kärlekens och fördragsamhetens huvudfiende.
Men Eusebia syntes icke hågad lyssna till dessa föreställningar. Hon
riktade nu sin harm även mot Klemens. Hon påminde honom om sin höga
rang i samhället och hans egen anspråkslösa ställning; hon ville icke
emottaga förmaningar av en oerfaren gosse; hon skulle klaga för biskop
Petros över hans opassande uppförande, såvida icke Klemens genast
ville erkänna sitt fel och bedja henne om förlåtelse.
Under detta utbrott av sin vrede visste dock Eusebia hålla sig inom en
gräns, där harmen ännu låter para sig med behag och förföriskt väsen.
Hon liknade i Klemens' ögon icke en furie, utan en stolt och bjudande
kejsarinna.
Klemens, vars bleka kinder överdrogos av stark rodnad, bemannade sig i
medvetandet att äga rätten på sin sida. Han svarade, att ifall
biskopen underrättades om detta uppträde tillika med dess orsak, så
skulle det smärta honom mycket, icke för Klemens' skull, utan för
Eusebias egen, emedan de goda tankar han hyste om hennes fromma och
kristliga vandel därigenom skulle lida avbräck.
Klemens föreställde henne, att ingen samhällsställning kan höja
människan över det gudomliga ordet, och att ordets helighet ingalunda
minskas genom ungdomen hos den, som förkunnar det.
Han frågade henne, om det vore sant, att hon, under sådana utbrott av
vrede, som han nu bevittnat, gjorde sig skyldig till grymhet emot sina
slavinnor.
Och då Eusebia icke svarade på denna fråga med annat än ett trotsigt
leende, kastade den unge föreläsaren alla betänkligheter över bord och
började en väldig straffpredikan, som ingalunda saknade vältalighet,
emedan orden ingåvos honom av ett brinnande nit att både näpsa och
förbättra Eusebia.
Eusebia syntes i början göra våld på sig för att icke avbryta honom.
Det trotsiga leendet satt länge kvar på hennes läppar. Men småningom
var det försvunnet och hade lämnat rum för allvar och uppmärksamhet.
Hennes ögon voro oavvänt riktade på den unge föreläsaren, vars
djärvhet och hänförelse gjorde honom vackrare i hennes ögon. Det var
något nytt och retande att emottaga förmaningar av en oerfaren gosse.
Det är möjligt, ehuru ovisst, att hennes deltagande för
straffpredikanten slutligen gav vika för själva straffpredikningens
styrka. Klemens hade, utan att veta det, tillägnat sig mycket av
Petros' kraftiga vältalighet; men när hans billiga förtrytelse
äntligen urladdat sig, övergick bestraffningen i milda
föreställningar, så varma, känsliga och bevekande, att de icke kunde
annat än göra intryck på Eusebia, vars fromhet var ett fikande efter
känslorus, och som i ångern, botgöringen och upprättelsen hade
upptäckt vällustiga efterkänningar av synden, ljuvare än själva
syndandet.
När Klemens' röst vart osäker och alltmer darrande av den rörelse, som
han förnam i sitt hjärta, så meddelade denna ton sin dallring åt samma
känslosträng i Eusebias; och vare sig att hon känt sig väckt av hans
förmaningar eller icke, verkade ensamt medkänslans makt och sinnenas
lust därhän, att tårar framträngde under hennes ögonfransar, som nu
slöjade de nyss så djärvt blickande ögonen.
Hastigt steg hon upp, kastade sig till Klemens' fötter, fattade hans
hand och förde den till de tårdränkta ögonen.
Därefter följde med bruten röst en bekännelse, att hon hade varit en
grym härskarinna, en stor synderska. Hon bad Klemens förlåta hennes
högmodiga uppförande och lovade högtidligt bot och bättring.
Klemens rördes av denna plötsliga ödmjukhet, och även hans ögon
tårades, på samma gång som han kände innerlig glädje över denna
väckelse, vars medel han varit.
Eusebia reste sig upp, men Klemens' hand, som hon fattat, höll hon
ännu emellan sina, då hon återvände till soffan och överväldigad av
sinnesrörelse nedsjönk där.
- Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din väckelse
måtte bära varaktiga frukter och skapa en sinnesförändring, som
övervinner ditt häftiga lynnes frestelser.
- Gör det, älskade broder, viskade Eusebia.
Hon lutade snyftande sitt riklockiga huvud helt nära intill hans barm
och tryckte, i övermåttet av sin rörelse, hans hand till sitt hjärta.
Klemens kände, huru Eusebias bröst höjde och sänkte sig för stormen
därinom.
Hans ömhet och deltagande förmäldes med en känsla, som han ej förstod.
Också lät han utan motstånd sin hand kvarhållas, och då Eusebia ånyo
viskade:--Älskade broder! ljöd det som den ljuvaste musik i hans
öra.
När Eusebia hunnit dämpa sin känsla, förmådde hon honom med lindrigt
våld att taga plats soffan vid hennes sida.
Hon ville bikta för sin broder, för honom upptäcka all den hårdhet och
orättvisa, vartill hon gjort sig skyldig mot sina tjänare och
tjänarinnor, för att genom en uppriktig ånger vinna hans försäkran om
förlåtelse.
Och sedan Klemens åhört hennes bekännelse och tillförsäkrat henne
syndaförlåtelsen, hade hon än en bön till den unge föreläsaren.
Denna bön framställde hon djupt rodnande och med synbar förlägenhet.
Hon önskade, att detta möte, detta uppträde skulle förbliva en
hemlighet för biskopen. Han var ju i allmänhet så sträng, och hon
ville för ingenting i världen, att de goda tankar han hyste om henne
skulle minskas därigenom, att han finge kunskap om hennes häftiga
lynne och hårdhet mot slavinnorna.
Hon hade många gånger biktat för biskopen och bekänt för honom alla
andra synder och svagheter, men icke denna. Uraktlåtenheten, det
försäkrade hon, hade dock ingen annan grund än hennes svaga förstånd,
som hitintills icke kunnat inse, att hårdhet emot människor, födda
till slaveri och av försynen utsedda att lyda andra, kunde innebära
något orätt och straffvärt.
Eusebia tillade ödmjukt, att denna brist på urskillning, denna
oförmåga att uppfatta visade, huru väl hon behövde en vän och
rådgivare vid sin sida, och hon besvor Klemens, för vilken hon nu lagt
sitt hjärta i dagen, att icke övergiva henne, utan vara denne hennes
trogne vän.
Klemens kunde möjligen ursäktat sig med sin ungdom, som gjorde honom
mindre lämplig för ett sådant kall; men han hade nyss vunnit en seger,
som ingav honom förtroende till kraften av sina ord, han kände
dessutom ett så innerligt deltagande för Eusebia och ville nu icke
lämna henne utan ledning vind för våg, sedan han en gång riktat hennes
led emot en god hamn.
Han samtyckte blygsamt till hennes önskan.
- Ack, kom då snart och ofta, min älskade broder, fortfor Eusebia.
Jag har så mycket att säga dig och så många sorger att yppa, som nu
kännas dubbelt tyngre, emedan jag måste sluta dem inom mig själv.
Betrakta mig som din syster--som om vi hade ej endast samme
himmelske, utan även samme jordiske fader. Du skall vara min förtrogne
och höra varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstår i min själ.
Det är en sådan öm och förtrogen biktfader jag efterlängtat och funnit
i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, älskade Klemens!
Huru länge Eusebia hade avvaktat detta ögonblick, då hon öppet och
utan förlägenhet kunde uttala dessa ord: älskade Klemens!
Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet för sig själv--i sin budoar,
på torget, då hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge
föreläsaren i något mötande prästtåg, i kyrkan, där hon från sin
läktare betraktade honom, när han uppläste söndagens evangelium. Det
låg också mycken ömhet och halvförborgad segerglädje i tonen, varmed
de yttrades.
Eusebias uppsåt var i hennes egna ögon det oskyldigaste på jorden.
Hennes böjelse för Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en
andlig kärlek alldeles omängd med jordiska beståndsdelar. Hon önskade
den lyckan att kunna väcka en genkärlek av samma slag hos ynglingen,
helst blandad med en oskyldig tillsats av svärmeri, liksom hos henne
själv. Om under utvecklingen av detta ömsesidiga ideala förhållande
svärmeriet skulle blandas med en matt gryning av andra känslor, så
ville Eusebia ingalunda fälla en sträng dom varken över sig eller
Klemens; hon medgav tvärtom för sig själv, att hon önskade något
sådant, ty det vore eldprovet för renheten av hennes böjelse. Hon
skulle då, för att öva sin själsstyrka, medgiva dessa känslor ett
visst spelrum--låta dem med frihet ur sitt kaos dana sig till
bilder, halvt himmelska, halvt jordiska, låta dem framträda och närma
sig i all sin förföriska skönhet, men endast för att nedsjunka och
upplösas för trollkraften av hennes vilja. Danade de sig åter, så
finge de åter nalkas, men för att lida samma tillintetgörelse. Det
vore en stridslek, nyttig och tillika så ljuvligt lockande, utan att i
någon mån vara farlig, när hon blott någorlunda vakade över sig. Ty
umgänget mellan henne och Klemens skulle ju i sig själv vara av
religiös natur, vara en övning i fromhet och en förening i bönen.
Men komme det en gång därhän, att de båda kände sig halvt besegrade
och ömsesidigt upptäckte varandras svaghet; huru rörande vore icke
denna upptäckt, huru kraftigt de då skulle understödja varandra i den
gemensamma kampen mot samma böjelse, huru varmt de skulle bedja vid
varandras sida!
I förkänslan av en sådan möjlighet sänkte sig redan nu Eusebias blick
med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonömhet i
Klemens' stora, vemodiga ögon.
Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en önskan, varöver han
själv förundrade sig. Han kunde icke begripa varför--men han
önskade, att Eusebia ånyo skulle fatta hans hand och trycka den lika
hårt som förut till sitt hjärta.
Ett viktigt steg till den ömma förbindelsen var redan taget. Ingen,
icke ens Petros, för vilken Klemens ansåg som en plikt att yppa alla
sina tankar och handlingar, skulle få kunskap om detta möte.
Kammarslavinnan, som varit ett verktyg för dess åstadkommande, skulle
åläggas tystnad. Det fanns således redan en hemlighet emellan Eusebia
och Klemens, och denna hemlighet måste utsträckas även till deras
förestående sammankomster. Eusebia bad honom återvända snart och ofta,
ty hon vore i starkaste behov av hans andliga hjälp, hans vänskap och
förtrolighet. Men enär deras sammankomster skulle vara lönliga, så
vore den sena aftontimmen den lämpligaste; först då vore Eusebia
överlämnad åt sig själv och kunde njuta av ensamheten. Den bakport,
varigenom Klemens denna gång inkommit, skulle då stå öppen, och som
inga fönster vette åt gården, så hade han icke att frukta oinvigda
blickar.
Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade så systerlig,
öppen och oskuldsfull. För Klemens låg i detta lönliga någonting
tjusande, som han ej kunde förklara. Han fann intet skäl att svara
nej, och om en aning sagt honom, att han borde göra det, så skulle han
i detta ögonblick knappt varit mäktig en sådan uppoffring.
Först sedan han lämnat Eusebia, medan han var på väg genom de
folktomma gatorna till sin ämbetsbroder Eufemios, mindes han, att det
nu var långt skridet in på natten och att han komme nog sent till det
heliga arbete, som hos denne väntat honom. Kanske hade Eufemios redan
gått till vila. Men att återvända till sitt hem på Skambonide ville
han dock icke, ty Petros väntade honom icke i natt, och han kände för
tillfället en viss ovilja mot att för sin fosterfader redogöra för det
sätt, varpå han tillbragt dessa timmar.
Men huru skulle han för Eufemios förklara sitt långa uteblivande? Och
huru hädanefter finna tillfälle att uppfylla Eusebias önskan om
upprepade besök? Skulle han ljuga för Petros? Nej, det vore en gruvlig
synd och blotta tanken därpå en förbrytelse.
Sedan han länge överlagt med sig själv, stannade han vid det beslut
att öppet säga sin fosterfar, att han genom en tillfällighet kommit i
beröring med en person, vars själstillstånd fordrade hans besök och
umgänge. Vem denna person vore och övriga härmed sammanhängande
omständigheter utgjorde en hemlighet, som han ville bedja sin
fosterfader vörda, emedan den vore lämnad honom, Klemens, så gott som
under biktens insegel.
När Klemens anlände till Eufemios' bostad, låg den korthalsade
presbytern i djupaste sömn. Klemens fann »S:t Johannes' uppenbarelse»
uppslagen på bordet och där bredvid den ännu endast halvfärdiga, av