Den siste Atenaren - 31

icke att förakta, anmärkte Olympiodoros. Det var en lyftande anblick
att se de bål, som flammade på bergens toppar och i dalarnes djup.
Också har jag på det livligaste skildrat dem i min berättelse om dina
dåd.
- Anmärk dock som en trogen historieskrivare, att äran av dessa lågor
icke tillkommer mig, utan biskop Petros, sade Annæus Domitius. Hade
jag själv fått råda, skulle det upproriska packets byar och
planteringar lämnats i fred, ty en ödemark kan icke längre skatta till
kejsaren. Men jag böjer mig under den gudomliga rättvisan, för vilken
alla mänskliga beräkningar böra vika. De upproriske äro kättare, och
Petros vet, att Guds rätt går framför kejsarens.
- Jag lovar att anmärka det, sade Olympiodoros, i det han stack
papyrusrullen i sin gördel och började undersöka desserten. Men än
vackrare var den följande morgonen, då solens första stråle visade oss
de upproriskes slagordning, utbredd på en bergsluttning, och bakom
männens mörka linje deras kvinnor och barn i ängsliga flockar på
höjderna där ovan. Jag har uppskattat de stridbara rebellerna till
tjugu centurior--två tusen man.
- Vad säger du? utbrast prokonsuln. Två tusen man? Vad är du för en
historieskrivare? Skriv femtio tusen man, du galning! De voro minst
femtio tusen man. Kom ihåg, att Alexander övervann aldrig mindre än
hundratusentals fiender i varje slaktning. Jag är blygsam och nöjer
mig med femtio tusen.
- Jag skriver tio tusen, sade Olympiodoros. Kom ihåg, att historiens
gudinna fordrar strängaste sanning. Du vill väl icke, att jag skall
tillskarva en orimlig lögnkrönika?
- Nej, nej, sträng sanning, min vän! Skriv tio tusen! Det kan vara
nog, då min egen styrka icke överstiger fyra tusen man.
- Striden, som nu började, fortfor Olympiodoros, är skildrad såsom
endast ett ögonvittne förmår det.
- Därvid naturligtvis icke uteglömt fiendens hårdnackade motstånd ...
- Naturligtvis icke.
- Och än mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och
vapen översådda valplatsen, och så vidare, sade Annæus Domitius
leende, i det han fyllde Olympiodoros' bägare.
- Min vän, svarade f. d. epigramförfattaren, numera hävdatecknaren,
man får icke i ett enda kapitel uttömma de tillgångar ett fälttåg har
på nervskakande och målningsvärda uppträden. Jag ämnar spara den
ifrågavarande vilda flykten till ett annat kapitel, sedan hon
verkligen ägt rum. Jag låter denna gång fienden i god ordning draga
sig tillbaka. Mer tillåter mig icke min sanningskärlek, ty i själva
verket var det likväl dina trupper, som ... nog av, du förstår mig.
- Den fördömde prästen! mumlade Annæus Domitius. Det var Petros, som
genom sin inblandning i stridsplanen förorsakade nederlaget. Jag
skulle annars tillintetgjort fienden, i trots av Krysanteus'
skicklighet och nästan ointagliga ställning.
- Jag målar däremot en annan syn tjusande vackert, fortfor
Olympiodoros självbelåtet. Och vackert, hänförande vackert var i
sanning att se det präktiga, järnsmidda rytteriet rida ned i kärret,
fastna där och omkomma för upprorsmännens klubbor, påkar och stenar.
Ett härligare skådespel har det gamla Roms amfiteater under sina mest
lysande dagar aldrig bjudit på ... det måste du medgiva, min
prokonsul.
- Det är sant, sade Annæus Domitius med glänsande ögon vid minnet av
detta blodiga uppträde; jag var själv nära däran att klappa händerna
och ropa: bene, optime! Jag skulle måhända gjort det, om jag som du
varit blott åskådare. Men tyvärr, jag är kejsarens fältherre, och det
var kejsarens soldater, som omkommo. Det var återigen Petros, som
befallde denna olyckliga rörelse. Jag prisar dock himmelen, att den
ägde rum, ty när biskopen såg den sorgliga utgången, bad han mig om
förlåtelse och kände sig träffad av den vers jag leende anförde ur
Homeros:
Gott mångväldet ej är; en enda härskaren vare.
Jag hoppas att från denna stund få ensam råda.
- Det var en överraskande upptäckt, min Annæus, att anföraren för de
upproriske var ingen mer och ingen mindre än vår gamle vän
Krysanteus. Krysanteus i spetsen för en hop kristianska svärmare! Vid
Zeus, ödet leker med människorna.
- Glöm ej, Olympiodoros, att anteckna i ditt verk, att Krysanteus
varit Julianus' lärare i filosofi och krigskonst. Du kan tillägga, att
Julianus erkände honom som sin mästare ej blott i den förra, utan ock
i den senare. Eftervärlden bör icke underskatta mina segrar, när de
vinnas mot en sådan man, som för övrigt står i spetsen för en
överlägsen styrka av svärmiskt och krigsvant manskap samt försvarar
sig i en bergstrakt, svårintagligare än en fästning. Men nu till något
annat. Jag väntar i afton mina badslavar med åtföljande badtält till
lägret ...
- Skönt, min vän.
- Och sedan vi återvänt från förposterna, torde allt vara i ordning
till en förnyad bekantskap med ett någorlunda drägligt bad. O,
Korintos, vad jag saknar dig och dina ypperliga termer! Skada, att man
icke kan medföra dem på fälttåget ... Än en skål! För Karmides' minne!
- För Karmides! Han var på senare tider stadgad och tråkig. Men icke
förty ... döden försonar allt, och helst en sådan död ... Leve i alla
tider hans skugga!
- Drickom även för hans sköna änka!
- Jag har åtagit mig att trösta henne, sade Olympiodoros, så snart hon
blott har kommit i våra händer. Allt beror av din seger, min ädle
fältherre. Således en och samma skål för Karmides' skugga, för hans
änka och för din seger, som är förspelet till min egen!
- Tyvärr, min vän, det lönar föga att trösta änkan. Hennes gyllene
behag äro på väg att vinnas av en annan ...
- Vad säger du?
- Hennes myntade behag, tillika med de omyntade, som ligga i hus och
trädgårdar, hava funnit en väldig friare, som är värdigare än du att
njuta dem ...
- Prokonsul, tala icke i gåtor! I dag är jag Davus och icke Oedipus.
Vad menar du? Vem är friaren?
- Kyrkan.--Jag förstår ej din fördömda kristianska rotvälska. Vem är
kyrkan? Förbannelse över den friaren, vem han är!
- Olycklige hedning, du har således icke en aning om det högsta och
märkvärdigaste, som finnes på jorden.
- Du menar antingen Olympos eller Atlas ...
- Nej, nej, jag menar kyrkan. Men för att göra klart för dig vad som
menas med kyrka, fordras, att jag inlåter mig i en teologisk
avhandling, som berör vår religions hemligheter. Men detta är mig icke
tillåtet, min vän. Du får således icke veta, vem kyrkan är. Det är nog
för dig, att det blir hon och icke Hermione, som ärver Krysanteus.
Samtalet avbröts av en centurion, som visade sig i tältluckan, emottog
några order av sin befälhavare och avlägsnade sig.
Därefter fortfor Annæus Domitius i halvviskande ord:
- Jag ser, min Olympiodoros, dina fruktlösa ansträngningar att lösa
min gåta. Jag vill då själv tolka henne. Krysanteus har en son ...
- Jag vet ... det svagsinta helgonet ...
- Tyst, ingen hädelse! Helgon äro aldrig svagsinta. Det är nog att
säga helgonet, ifall du som en god retor vill undvika pleonasmer. Nog
av, det är sonen och icke dottern, som ärver fadern ...
- Det beror av Krysanteus' testamentariska anordning, inföll den
lagkloke Olympiodoros. Vill han tillförsäkra sin dotter en del av sin
förmögenhet, står det honom fritt. Förövrigt har Hermione, om hon
gifter sig, full arvsrätt efter sin broder helgonet, vilken sannolikt
icke gifter sig och lika sannolikt inom kort utbyter det jordiska mot
kristianernas elysium.
- Riktigt, anmärkte prokonsuln, men du förgäter å andra sidan, att
Krysanteus har en annan arving, vars rätt går framför alla andras ...
- Och denne arving är?
- Staten, min vän, som har rätt att indraga högförrädarens egendom och
redan skulle hava lagt beslag på Krysanteus', ifall icke ...
- Ah, du har rätt. Jag glömde staten och högförräderiet ...
- Ifall icke, fortfor prokonsuln, en arving med än heligare anspråk
hade förmått staten att låta sina vila ...
- Och vem är denne arving? Här krälar ju som i en myrstack av
arvingar.
- Kyrkan, Olympiodoros.
- Där ha vi ju åter den fördömda kyrkan!
- Var lugn! Vi lämna kyrkan å sido och tala stället om hennes målsman
och rättsinnehavare i denna sak, vilken är Petros ...
- Biskopen?
- Biskopen och fältherren. Densamme ...
- Ah, då säger jag farväl åt varje förhoppning.
- Petros har för Makedonios' efterträdare, patriarken Eudoxos,
uppvisat en handling, genom vilken Klemens, det unga helgonet, avstår
den förmögenhet, han ärver av sin fader, till den heliga kyrkan, med
uppdrag till Petros att för kyrkans väl förvalta samma förmögenhet.
Eudoxos, som utan tvivel fått löfte om en andel i rovet, har givit
kejsaren, vår nådigste herre, en vink att blunda med det öga, som
bevakar statens fördel, och se saken ensidigt med det andra, som
bevakar kyrkans. Nog av, kyrkan--eller rättare: Petros--blir
Krysanteus' arving.
- Ah, den sluge skurken! mumlade Olympiodoros. Det är dock en sorglig
tanke, att en ädel atenares ärvda förmögenhet--och vilken förmögenhet
sedan!--skall övergå i händerna på en ofilosofisk och plebejisk
lymmel till biskop. Vi leva i de yttersta tiderna. Deukalions flod år
ånyo i stigande. Må den komma, men icke förr än Olympiodoros är stoft
och aska!
De båda vännerna lämnade bordet. Den timme, som Annæus Domitius
anslagit åt sin vila och vederkvickelse, var förfluten. Han iklädde
sig hjälmen och harnesket, omgjordade sig med svärdet och lämnade sitt
tält.
Kort därefter sågs han, omgiven av tribuner och centurioner och
ledsagad av sin trogne historieskrivare, begiva sig ut att aktgiva på
förposterna och fiendens ställning.
Biskop Petros följde honom.
Samma afton anlände till prokonsulns läger en betydlig förstärkning av
friska trupper. Ehuru prokonsulns stridsmakt vida översteg
kättarehärens styrka, var denna förstärkning likväl välkommen och
nödig, emedan truppernas självförtröstan syntes minskad efter den
drabbning, som de nyss lämnat, i vilken de ledo ett avgjort nederlag
till följd av kättarnes vilda tapperhet och deras anförares kloka
anordningar.
Prokonsuln återkom först emot natten till sitt högkvarter. Han
skyndade då till sitt badtält, som under tiden anlänt till lägret med
alla slavar och tillbehör, njöt därefter en timmes sömn och satt i
morgongryningen åter till häst, utdelande befallningar åt sina
underbefälhavare.
Vid prokonsulns sida sågs biskop Petros, ridande på en mula och
omgjordad, även han, med svärdet.
Bakom biskopen och på en gångare av samma slag red som hans adjutant
den svartlockige Eufemios, väl inhöljd i sin kåpa, ty morgonen var
kylig, och kalla dimmor lågo över bergen.
Trupperna stodo under vapen. Deras olika avdelningar tågade, den ena
efter den andra, på skilda vägar, mot det inre av bergstrakten.
Annæus Domitius hade beslutit att samma dag göra ett nytt anfall på
nybyggarne.
* * * * *
Härtåget mot novatianerna och donatisterna i Sunion hade icke
överraskat dem oförberedda. Föga litande på varaktigheten av den frid
de hitintills njutit, hade de som en sista borgen för sin frihet
bevarat de vapen, som forna förföljelser nödgat dem tillgripa, och i
vilkas begagnande de under ett liv av strider vunnit en fruktansvärd
skicklighet. Den homoiusianske prästens oförmodade besök i Sunion hade
synts nybyggarne som ett förebud till kommande hårda öden; också var
det yttre hos detta sändebud ingalunda ägnat att ingiva ljusa aningar
om hans verkliga ärende. Nybyggarnes lösa misstankar, naturliga i
deras läge, sannades snart av Teodoros, som i vissa yttranden av
brodern Eufemios, likasom i tonen av biskop Petros' brev, spårade
förebuden till en annalkande, hela nybygget hotande storm. Farhågan
stegrades till visshet, när dagligen en mängd flyktingar ej blott från
Attika, utan ock från det gent över Saroniska viken belägna
Peloponnesos började anlända till bergen med begäran om en fristad
bland nybyggarne och med tidender om de grymma trosförföljelser, som
ånyo hade uppflammat över landet.
Under dessa dagar genombävades de fredliga dalarne av en oro, som kom
plogen och vingårdsmannens skära att vila och riktade de vallande
herdarnes ögon mot landet norrut, där bakom Hymettos' bergskedja Aten
var beläget. Hyddornas innevånare framtogo sina vapen och fejade dem;
deras äldste sammanträdde som oftast för att höra flyktingarnes
utsagor och rådslå om vad som borde göras. Att underkasta sig den
rådande kyrkan--det enda pris, vartill de skulle kunnat avvända faran
- hade de ansett för en synd emot den Helige Ande. Ingen framträdde
med ett sådant förslag, som endast skulle väckt förbittring hos de
ivrigaste och smärta hos de andre. Det fanns icke ens någon, som
tänkte på en sådan underkastelse. Det fanns blott att välja emellan
att antingen utan motstånd lämna sig i fiendens våld och med bundna
händer lida martyrdöden eller ock att möta fienden med vapen i hand,
att med ett hårdnackat motstånd, understött av marken, söka avtvinga
förföljarne rättigheten att få leva i fred, eller att falla under kamp
för en sak, vilken de aktade som Guds och icke sin egen.
Den sista åsikten segrade. Nybyggarne rustade sig till förtvivlat
motstånd. De krigiska lidelserna vaknade åter i många hårt prövade
bröst, där de länge slumrat, och gjorde den väntade striden välkommen.
Där voro bland nybyggarne hundratals män, vilkas natur var utpräglad
genom en nödtvungen fältlevnad--män, som uppväxt ibland hemlösa, till
strid mot samhället väpnade skaror, som uppammats i avsky mot den
förtryckande kyrkan och vilkas barndomsminnen voro minnena av brända
byar och dödade fränder.
Sådana män hunno snart vänja sig vid tanken, att deras fredliga värv
måste lämnas, att frukterna av deras flit skulle gå förlorade, att
hoppet om en av friden välsignad framtid för dem och deras barn var
bedrägligt; och sedan de lämnat detta hopp, var striden deras åtrå och
svärdet en helig vän, som ej fick lämna deras sida.
Nybyggarne voro således väl redo, när en morgon de herdar, som, medan
de vallade sina hjordar på bergslätterna, tillika tjänstgjorde som
utposter och kunskapare--när dessa herdar från skilda håll kommo
ilande till de odlade dalarne och tillkännagåvo, att kejserliga
legioner, fotfolk och ryttare, med fanor och standarer, vore synliga i
fjärran och närmade sig Sunions berg.
Man hade i förväg underrättat Krysanteus om faran, och Teodoros hade å
folkförsamlingens vägnar till honom framställt den fråga, om han ville
lämna deras berg, som icke längre vore en säker tillflyktsort--två
raska fiskare åtogo sig i detta fall att i en av de små farkoster, som
stodo dem till buds, överföra honom och hans dotter till ön Egina
eller närmaste punkt av peloponnesiska kusten--eller om han föredroge
att dela gemensamma öden med sina vänner, ehuru deras sak icke vore
hans.
Till svar på denna fråga hade Krysanteus, följd av Hermione, uppträtt
i männens församling och förklarat, att han ville kvarstanna, emedan
deras sak vore även honom helig.
Det sätt, varpå han efter denna förklaring deltog i rådslagen, befäste
hans inflytande och gjorde det till en enhällig önskan hos de under
vapen stående nybyggarne, att han skulle vara deras anförare och
övertaga ledningen, om vilken annars oenighet kunde väckas emellan de
många i deras egen krets, som ansågo sig lika värdiga och erfarna att
stå i spetsen för motståndet.
* * * * *
Närmast efter kejserliga härens förtrupp sågs en skara präster i full
ämbetsskrud, ridande på mulor och omgivande en vagn, på vilken man
lastat en väldig dopfunt jämte andra heliga kärl och redskap.
Hären gjorde halt och slog läger, innan han ännu hunnit den vildare
bergstrakten, i vars dalar han hade att söka sina fiender; och biskop
Petros sände två av sina präster till nybyggarne med ett brev, vari de
tillförsäkrades fred och förlåtelse på två villkor: att de
omedelbarligen skulle utlämna alla brottslingar, förrymda slavar och
andra flyktingar, vilka icke tillhörde nybygget, när det anlades; samt
att de skulle högtidligt avsvärja sina trosvillfarelser och återvända
i den rättrogna kyrkans armar.
De präster, åt vilka detta sändeskap var anförtrott, funno, när de
anlände till den först bebyggda dalen, innevånarne redan stadda på tåg
till den svårtillgängliga inre trakten, medförande sin flyttbara
egendom. Det var ett långt tåg av väpnade män, av kvinnor och barn, av
hjordar och dragare, lastade med de övergivna hemmens anspråkslösa
skatter och med skördar, i förtid mejade från åkerfälten.
Mot aftonen återvände de utskickade med det svar, att nybyggarne
förkastat fredsvillkoren som oantagliga.
Det var deras forne broder Teodoros, som å de upproriskes vägnar hade
lämnat detta svar.
Av Krysanteus och hans dotter hade de utskickade icke sett en skymt,
ej heller hade de kunnat utleta, om dessa personer verkligen funnes i
trakten eller icke. Presbytern Eufemios stod emellertid fast vid den
försäkran, att han under sitt besök i bergen hade sett Hermione.
Att Eufemios sett rätt, fann man sedermera, när de av prokonsuln
Annæus Domitius anförda trupperna stredo sin första strid med den
lilla kättarehären. Man hade igenkänt Krysanteus i en ryttare, som å
de upproriskes sida utdelade befallningarna, ledde rörelserna och
stundom deltog i handgemänget.
Utgången av den första striden känna vi redan. Truppernas angrepp på
den av novatianerna intagna ställningen vart med stor förlust för de
förre tillbakaslaget, och Annæus Domitius ansåg det klokast att draga
sig något tillbaka och intaga en försvarsställning, tills en väntad
förstärkning hunnit ankomma.
Genom sina spejare utrönte han emellertid, att även segervinnarne
natten efter striden hade lämnat den ställning, vari han upphunnit och
angripit dem, samt att de hade valt en annan längre söderut, i
grannskapet av Laurions sedan länge övergivna gruvor.
I denna ställning rådde de endast över ett inskränkt område, men
skyddades i ryggen av tvärbranta klippor, som stupade ned i havet, och
ägde förmånen av bete för boskapen och rikliga källor, från vilka de
annars kunde varda avskurna.
Det var huvudsakligen den sistnämnda omständigheten, som föranlät
Krysanteus att intaga denna ställning. Hans rörelse liknade emellertid
ett återtåg och gav fördenskull Annæus Domitius' vän och hävdatecknare
Olympiodoros ett tillfälle att i sin »historia över fälttåget mot
Sunion» förtälja:
»De upproriske, som i trots av sitt överlägsna antal hade förlorat
slagfältet, begagnade sig av nattens mörker för att verkställa ett
skyndsamt återtåg.»
* * * * *
Nattens dimmor lågo utbredda över nybyggarnes läger. Här och där
emellan klipporna voro vakteldar tända, kring vilka män och kvinnor
voro samlade. De flesta kvinnorna och de späda barnen hade anvisats
ett bättre skydd mot nattens kyla i lämningarna av ett tempel, helgat
Pallas Atena och välkänt för seglarne, som dubblerade Sunions udde,
över vars tvärbranta klippor dess pelarrader hade glänst igenom
århundraden. Här tillbragte även Hermione natten.
Av de kring vakteldarne flockade krigarne sovo de fleste ut efter
dagens mödor; andra sutto i viskande samtal; andra fejade sina vapen
eller sönderkrossade mellan stenar säd för att därav baka morgondagens
bröd.
Tystnaden, som rådde, avbröts endast av en psalm, som med dämpad röst
uppstämdes av någon bland de vid eldarne vakande männen. Då och då
sågs en patrull av det för natten tjänstgörande manskapet tåga förbi.
Poster voro framskjutna på betydligt avstånd från alla tillgängliga
sidor av lägret, och den strängaste vaksamhet iakttogs, för att ej
överrumpling skulle äga rum.
Nybyggarnes vapenföra manskap--unga gossar och silverlockiga gubbar
inräknade--utgjorde knappt två tusen man. Ett icke litet tal hade med
sina liv köpt segern i den föregående drabbningen. Till ringare pris
hade han icke kunnat vinnas. Krysanteus' anordningar vittnade om en
klok beräkning att spara de sinas liv.
Krysanteus och Teodoros, jämte de män, som bildade den lilla härens
krigsråd, voro samlade i högkvarteret. Detta utgjordes av en riskoja,
byggd mot en klippvägg, i vars grannskap fanns en häll, som bildade
ett naturligt bord och lystes av två facklor.
Man hade förberett sig på ett anfall till den följande morgonen och
redan överenskommit om vad som krävdes för att möta det.
Samtalet rörde sig nu kring ett annat ämne: den fjärmare framtiden.
Man kunde än en gång övervinna angriparen--det betvivlade man icke
--men vore icke krigets utgång redan nödvändigt given? Vore det i
längden möjligt för en handfull folk att försvara sig emot en
motståndare, som i nödfall kunde förfoga över alla det romerska
världsrikets tillgångar?
Den gamle donatistprästen, med vilken Krysanteus en gång underhandlat
på Parnassos, satt nu framför honom på klipphällen, och fackelskenet
bröts emot det harnesk, vari han klätt sitt silverhåriga bröst.
Bredvid honom stödde sig mot hällen hans israelit, den tunga
spikslagna klubban--och att hans arm ännu var mäktig att föra henne,
det hade den föregående striden på ett för legionärerna förskräckligt
sätt vittnat.
- Vart löper nu vårt tal? sade han. Framtiden? Den är Herrens och icke
vår. I morgon skola vi strida mot amalekiterna, och om vi slå dem,
skola vi i övermorgon åter strida mot de oomskurne--och strida så
länge ännu en hand kan föra svärdet. Vad vilja vi mer?
- Du har rätt ... vad vilja vi mer? sade en annan av de närvarande, en
man, som var klädd i en fullständig palatinrustning, vunnen i den
sista striden, och vars ögon lyste av den religiösa hänförelsens eld.
Vi önska ju icke mer. »Är vår tid kommen, så vilja vi ärligen dö och
icke låta vår ära till skam varda.»
- Men kommen ihåg, att sedan männen äro slagna, äro kvinnorna och
barnen värnlösa. Baals präster skola vålddöpa våra kvinnor och lära
våra barn att offra på höjderna. Våra barn och deras barn skola vara
som de själve och samla sig kring flugkungens och hans djävlars
altaren. Vårt utsäde skall icke bära ax åt Herren, utan varda som det
andra ogräset, sått av ovännen. David, fortfor novatianen, som talade
dessa ord, i det han vände sig till den gamle donatistprästen, vad
skola vi göra med våra kvinnor och barn? Låt oss rådslå om detta!
- Jag vet ett råd, genmälde denne med djup röst. För gubbarne, som
ännu hava kraft att föra en kniv, och för gossarne, som äro gamla nog
att kunna bitas, är rum i våra leder, och de skola falla bland oss,
sedan vi härligt kämpat inför Herrens ögon. Men kvinnorna skola icke
vålddöpas och de späda barnen icke offra på höjderna ... nej, nej, de
skola på en vink av min hand och vid ett ord av min röst kasta sig
från klipporna i havet. Jag känner de mina.
- Ske Guds vilja! sade novatianen.
- Mina vänner, sade Teodoros, låt oss höra, vad Krysanteus, som är vår
anförare och förenat sitt öde med vårt, har att säga i detta ämne.
- Låt oss höra dig, atenare, sade den gamle David. Du, som ännu bidar
i hedningarnes förgård, men bär Herrens tecken på din panna, att du en
gång skall inträda i templets heliga; du är tapper som Judas Mackabeus
och rådig som han. Fördenskull hörde vi dig gärna, om än du icke vore
vår frivilligt utsedde hövding. Vad tänker du?
Krysanteus, som tigande lyssnat till det föregående samtalet, sade nu:
- Ändamålet med varje strid är den kämpandes räddning. Hur mörk vår
utsikt till räddning må vara, böra vi dock uppgöra en annan plan än
den att tillintetgöras under fiendens svärd.
- Du har rätt, sade novatianen. Men någon annan utgång ser jag ej för
mina ögon.
- Vi skola ännu vinna segrar och krossa många fiender, såsom man
krossar lerkärl; men vårt öde är dock beseglat, såvida icke Herren
vill rädda oss genom ett underverk, sade den palatinklädde mannen.
- Den ställning som vi nu hava intagit, fortfor Krysanteus, är ej den
starkaste, som nejden bjuder oss; jag valde henne, emedan hon
tillförsäkrar oss att icke omkomma av brist på vatten, och emedan den
för någon tid kan giva boskapen, av vilken vi leva, tillräckligt bete.
Men beslutsamma män, som icke föredraga livet framför döden, böra
kunna motstå angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare
fiende. Angripas vi i morgon och lyckas vi då kraftigt tillbakavisa
vår motståndare, så tror jag, att han skall unna sig själv och oss
några dagars ro. Det är icke omöjligt, att vi i fjorton dagars tid
kunna försvara oss i den ställning vi innehava.
- Och sedan? sade den gamle David.
- Under tiden slakta vi vår boskap och göra oss i ordning att lämna
detta land.
- Vad säger du? Huru skall detta varda oss möjligt? frågade de
närvarande.
- Dälderna och de mot havsvinden skyddade bergsluttningarna äro
bevuxna med skog. Vi hava yxor, för att fälla den, och timmermän, som
böra förstå att av de fällda stammarne sammanfoga flottar. Dessa
flottar skola förses med höga bröstvärn, med mast och segel. De skola
med ett ord byggas för färden över ett stormigt hav. Seglen förfärdiga
vi av täcken och djurhudar. Det gives intet tarv, som
uppfinningsförmågan, driven av nöden, icke skall veta tillfredsställa.
Och allt detta bör kunna vara färdigt om fjorton dagar, då vi arbeta
med det hopp att frälsa våra kvinnor och barn och i vår egen räddning
se en räddning av den sak, för vilken vi kämpa.
- Du har rätt. Detta är ingalunda omöjligt, sade novatianen. Vi böra
om fjorton dagar kunna hava dessa farkoster färdiga, tillräckligt
många och stora, för att ge rum åt oss alla. Vi hava skeppsbyggare
bland oss, som kunna leda arbetet. De fiskarbåtar vi äga äro byggda av
dem. Ditt förslag är gott. Vi böra antaga det.
- Det är åtminstone ett medel att lugna våra kvinnor, sade den gamle
donatistprästen. Låt oss försöka det. Om det lyckas eller icke, det
står i Herrens hand. Jag emottager vad han vill giva oss. Skönt vore
att få återvända till Afrika. Hava vi en gång kommit så långt, att
flottarne äro färdiga och ingenting hindrar att stiga i dem, så röstar
jag för Afrika. Det är mitt fosterland; dess öknar äro ointagligare än
dessa berg; vi hasta dit och finna tusentals trosbröder, som strida
och lida för den sanna kyrkan. Med dem förena vi oss. Låt detta vara
sagt.
De samlade männen tillkännagåvo sitt bifall till den gamle Davids ord.
Krysanteus fortfor:
- Det närmaste landet till vår kust är ön Egina. Östanvinden, som
råder vid denna årstid, skall föra oss dit eller till någon punkt av
peloponnesiska kusten. Detta ingår i min plan. Vi böra där kunna
skaffa oss fartyg, som äro lämpligare än flottarne för en snabb färd
över havet till Afrika.
Sedan samtalet fortfarit en stund, åtskildes församlingen. Några gingo
till vila, andra till sina anförtrodda poster.
Teodoros kvarstannade hos Krysanteus.
- Om Herren tillåter, sade den unge prästen, att den plan du här
framlagt för våra ögon låter lyckligt utföra sig, så är det tid att du
skiljer dig från oss och vandrar din egen väg. Du har viktiga ting å
egna vägnar att tillvarataga. Hinna vi någonsin Afrikas kust, så bör
du därifrån segla till Italien, uppsöka kejsar Valentinianus och lägga
ditt öde i hans händer. Valens' broder är en ädel och rättsinnad man.
Han skall lyssna till dina ord och göra dig rättvisa; jag är övertygad
därom. Genom honom skall det vara dig möjligt att få en oväldig och
fördomsfri undersökning av de anklagelser, som vila på ditt huvud; du
skall frikännas, återinsättas i rättigheten över din förmögenhet och
hava frihet att återvända till Aten.
- Ditt råd synes mig gott, och får jag leva, vill jag för Hermiones
skull följa det. Men skulle jag stupa i striden, så finnes i denna
riskoja ett brev till de kejserliga truppernas hövding, Annæus
Domitius, vari jag påminner honom om den välvilja han städse visat
mig, anförtror min värnlösa dotter åt hans vård och ber honom
verkställa det beslut jag fattat med avseende på hennes framtid. Hon
skall begiva sig till Alexandria, Atens medtävlarinna i vetenskapens
odling. Där finnes ett sällskap av frejdade män och bildade kvinnor,
Museions skyddslingar, bland vilka jag räknar många vänner. Jag är