Den siste Atenaren - 28

broderns återfinnande och med henne beklagat hans olyckliga
själstillstånd. Härtill bidrog även hans förakt för penningen; när han
icke längre jagades av fordringsägare, utan tvärtom ånyo ägde
penningeutlånarnes fulla förtroende, så glömde han även sina skulder
och levde som förr i dagens glädje, ehuru denna numera bar en annan
dräkt och ägde ett ädlare skaplynne än förr.

Hans glädje hade likväl under dessa dagar varit långt ifrån oblandad.
Den stördes av en röst i hans inre. Han ville vara värdig sin lycka
och kunde det icke, ty emellan honom och detta mål stodo hotande
minnen och bland dessa Baruks dotters bleka, sörjande bild. Hermione
kände icke det förhållande, vari han stått till denna olyckliga unga
kvinna. Hon hade hört talas därom, men trodde icke ryktet, sedan
Karmides med heliga eder förnekat dess sanningsenlighet. Han hade
sålunda icke vågat giva henne det fullkomliga förtroende, varpå han
kände, att hon ägde anspråk. Han insåg, att han handlade svekfullt.
Och icke blott i detta avseende och emot henne ensam. Det fanns än en
omständighet, vars vikt han för sig själv ville förringa, men som icke
dess mindre i vissa ögonblick av eftertanke förfärade honom. Han var i
hemlighet döpt. Han var således fäst vid den kristna kyrkan med ett
band, som visserligen icke på ringaste sätt vidkom hans inre människa,
men som var erkänt av lagen och föreställningssättet, och med vilket
hans egen vidskepelse förknippade en magisk betydelse.
Det skulle i längden icke kunna döljas, att Karmides emottagit dopet.
Hemligheten var i Petros' våld, och att han en gång skulle nyttja den
för att giva Krysanteus en hård stöt, var otvivelaktigt. I den stunden
skulle Karmides inför Hermione och hennes fader stå som bedragare och
tillika som ett lumpet verktyg i Petros' händer.
Karmides' framtidshimmel var således icke utan moln. En känsla av
ovärdighet och i vissa stunder allvarliga samvetsförebråelser tyngde
honom.
En sådan var den stund, då han landsteg vid Piræiska hamnens
lejontrappa för att över torget begiva sig till sitt hus.
Den hemska syn, som havet plötsligt uppenbarat honom, stod för hans
ögon med fördubblad klarhet, sedan han lämnat Hermione och hennes
glättiga väninnor, och kvällens skymning bredde sin slöja över allt,
som kunde giva hans ögon och tankar en förströelse.
Sysselsatt med denna obehagliga bild kom hans blick att falla på
likhuset, utanför vilket en hartsfackla spred sitt sken och genom vars
öppna dörr man såg de nyfikne, som betraktade de döde.
Karmides kände en rysning genomila sina lemmar. Var det bleka ansikte,
som uppsteg ur havet och som ännu stirrade mot honom, ett foster av
hans inbillning eller var det kanske en verklighet? Likhusets svarta
bänkar skulle måhända kunna svara på frågan.
Karmides stannade och riktade därefter sina steg till det sorgliga
stället. Det var nyfikenhet, som drev honom; det var en hemsk aning,
som han ville nedtysta, det var hans samvete, som med tvingande makt
förde honom dit.
Han inträdde, men stannade vid tröskeln, ty det första, som mötte hans
ögon, det var liken av Rakel och hennes barn.
Var det ånyo en synvilla? Var det fantasien, som föregycklade honom
denna skepnad med Rakels anletsdrag och mörka lockar--med armarne
krampaktigt knutna kring en späd varelse, vars blåbleka anlete låg
tryckt till hennes bröst?
- Det är Rakel, Baruks dotter, hörde han yttras bland de närmaste
åskådarne. Orden ljödo i hans öra som en anklagelse för mord, och hans
dystra ansikte, hans hemska blick förklarade honom skyldig.
I detta ögonblick anlände Myro med rabbi Jonas och dem, som ledsagat
henne, när hon gick att uppsöka Baruk. Karmides måste giva dem rum och
avlägsna sig från dörren, när de inträdde.
Rabbi Jonas nalkades liken. Hans utseende var lugnt; endast en
ryckning i läpparne antydde rörelsen i hans själ.
- Det är Baruks dotter, sade han. Var är föreståndaren, att jag må
tala med honom om den dödas och hennes barns begravning?
Föreståndaren för likhuset var tillstädes. Rabbinen vände sig till
honom och upptog ur gördeln sin penningpung. Detta skedde med en köld,
som förvånade de närvarande och ingav Myro en harm, som ögonblickligen
skulle urladdat sig, om hon ej i samma ögonblick varseblivit Karmides.
- Ah, är du här, min Karmides? utbrast hon. Är det för att fröjda dig
åt ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna
eller andra? Karmides, se här är Rakel, din trolovade, och här är din
son, din egen son, Karmides!
Vid namnet Karmides vände sig rabbi Jonas om. Hans ögon, nyss lugna,
nu gnistrande av en tillbakahållen eld, mötte Karmides' skygga blick,
då denne smög bort, ledsagad av Myros högljudda hån och de övriges
tysta förbannelser.
Ordningen kom därefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upplöste
sig snart i tårar; hon kastade sig ned vid Rakels läger och grät.
Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, överenskommit med
likhusets föreståndare om begravningskostnaden och gäldat den, stack
han pungen i gördeln och beredde sig att gå. Men vid åsynen av Myros
tårar lade han sin hand på hennes skuldra och bad henne följa sig. Han
ledsagade denna bön med en blick, som gjorde den oemotståndlig. Myro,
som inbillat sig, att han hade ett hjärta av sten, att han var en
förhärdad ockrare och ingenting annat, förvånades över uttrycket i
hans ögon.
- Du sörjer henne, viskade rabbinen. Du måste således i livstiden
hava känt henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista
dagar. Men låt oss gå ut, där vi äro ostörda. Jag var Rakels
trolovade. Behöver jag säga dig mer?
Myro följde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenkänt den lille
svartmuskige karl, som ofta låtit sig se utanför det hus, där hon
bodde.
Hon gissade nu, att det var medlidande eller någon annan
bevekelsegrund, som så ofta hade fört rabbinen dit. Hon påminde sig
även, att Rakel talat om en lärd och aktningsvärd man, som Baruk ämnat
till sin dotters make, och Myros hjärta vart nu välvilligare stämt
emot den rike mäklarens frände, så att hon ångrade, att hon öst så
mycken bitterhet över hans huvud.
De satte sig ned på fotstället till en av hamntorgets bildstoder, och
Myro förtalde för rabbinen Rakels senaste öden.
Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke köldens,
det förnam Myro av en sympatisk ingivelse.
När Myro slutat sin berättelse, bad henne rabbi Jonas med något
svävande röst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjänsten
--att följande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkännagav, följa
dem från likhuset till begravningsplatsen för okända drunknade, där
det var bestämt, att de skulle vila. Själv kunde han det icke utan att
bryta mot sitt folks heliga lag.
Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans
önskan.
Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och
avlägsnade sig.
Myro återvände till sin ensamma boning.
Nästa morgon var hon tidigt uppe för att följa sin väninna och sin
lille älskling till graven. Två slavar buro den för mor och son
gemensamma kistan till den ensliga, ovårdade begravningsplatsen.
Hetären i sin slitna klädning följde dem. Hetärens tårar voro det enda
offer, som ägnades de båda dödas skuggor.
Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke glömt sitt löfte
att möta Teodoros, den kristne prästen. Mot aftonen gick hon till det
hus, där hon skulle finna honom.
Myro fann i detta hus samlade några män och kvinnor, alla kristianer,
men av olika stånd och villkor. Hon emottogs med vänlighet av alla.
Teodoros hade förberett dem på hennes ankomst. De voro samlade för att
höra ordet förkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och
förlägenhet i dessa aktningsvärda och allvarliga människors sällskap,
satte sig vid dörren på en ensam plats, fjärran från de andra
åhörarne, när Teodoros uppsteg och började tala. Han talade om synden
och frälsningen. Synden hade hitintills för Myro varit ett nästan
okänt begrepp; men när Teodoros utredde det, så var det, som om hennes
medvetande genom sig själv hade klarnat och avhöljt dragen av en
sanning, som länge, fastän slöjad, stått för hennes själs öga.
Efter synden talade Teodoros om frälsningen. Han påpekade icke dess
plats i någon dogmatisk lärobyggnad; han endast uppläste och
utvecklade den enkla berättelsen om synderskan, som, då Jesus satt
till bords i fariséen Simons hus, inträngde där, kastade sig till
nasarenens fötter, vätte dem med sina tårar och torkade dem med sina
lockar.--Denna kvinna, sade Teodoros, kände säkerligen, åtminstone i
vissa stunder, sorg över sig själv. Måhända hade hon ett lättsinnigt
lynne, som tillät henne att förjaga självförebråelsen, men hon måste
dock ofta funnit sina usla fröjder förbytta i kval, känt det
förfärligaste av allt, som människan kan utstå, nämligen förtvivlan
under nöjets larv.
Myro tänkte på sig själv vid dessa ord.
Teodoros skildrade, huru fariséen, full av avsky, ville stöta
synderskan bort, men huru Jesus, Guds son, upphöjde hennes ånger över
den stoltes rättfärdighet och gav henne förlåtelse och tillförsäkrade
henne frälsning genom kärleken och tron.
Myro smälte i tårar. Detta enda drag ur galiléens levnad var mäktigt
att vinna hennes själ åt honom. Hon igenkände sig själv i synderskan
och skulle, som hon, velat kasta sig till den gudomlige mästarens
fötter, om han i synlig måtto stått för hennes ögon.
Detta var ej det enda tillfälle, då Myro i samma krets av vänliga och
glada människor fick höra evangelium förkunnat av Teodoros.
Någon tid därefter hade den förra hetären, Afrodite Pandemos'
prästinna, blivit en trosvarm medlem av Kristus' församling och en
ärbar tjänarinna i det hus, där hon gjorde sin första outplånliga
bekantskap med det glada budskapet.
Vid samma tid avled den rike mäklaren Baruk, såsom man sade, av sorg
över sin dotter.
Huru förvånades man icke i Aten, när man fick veta, att Baruk hade
testamenterat en ansenlig summa penningar åt hetären! Huvuddelen av
sin förmögenhet hade han skänkt till tempelbyggnaden i Jerusalem, det
övriga till sina fattiga trosfränder i Aten.
Det var rabbi Jonas, som meddelade Myro underrättelsen om
arvsförordnandet. Hon emottog penningsumman, men överlämnade den till
Teodoros för att användas till barmhärtighetsverk, sedan hon först
sörjt för att en enkel vård upprestes på Rakels och hennes sons grav.
Vården var en urna utan inskrift, ty det var ingen utom Myro, som
ville känna dem, vilka slumrade därunder.


TOLFTE KAPITLET.
Bröllopet.

Tillrustningarna till Karmides' bröllop med Hermione voro redan
började. Ännu två dagar, och man hade hunnit den, på vilken föreningen
mellan de båda älskande skulle fullkomnas.
Under den senast förflutna tiden hade Hermione likväl icke känt sig
lycklig. Karmides hade undergått en plötslig förvandling. Han var
dyster och fåordig. Han visade sig tankspridd och kall i hennes
sällskap. Huru förklara detta? Hon bad om hans förtroende. Men han
nekade henne det. Han försäkrade, att det var sällheten, som gjorde
honom tankspridd. Och medan han försäkrade detta, vittnade dock hans
väsen, att han ljög, och i hans blick låg en skygg fruktan, som om
furierna skakat sitt ormgissel över hans huvud.
Hermione såg sin fader kämpa med djupa bekymmer. Detta nedtryckte
henne icke mindre. Själv hade hon under de senare dagarne måst röna
flera bevis på den förbittring, som hos atenska folket, hedningarne
såväl som de kristne, rådde mot Krysanteus. Till och med det lilla
antal, som hitintills troget understött honom, hade nu med få
undantag, under inflytelsen av den allmänna meningen, dragit sig
tillbaka. Gymnasierna stodo tomma, och ungdomen, trotsande den hårde
censorn, samlade sig som förr kring Epikuros' vansläktade lärjungar.
Barmhärtighetsstiftelserna voro inrättningar, av vilka endast de vid
dem anställda tjänstemännen drogo fördel. Folket knotade över de
summor, som offrades på dylikt; de sjuke och fattige fruktade dem,
emedan onda, måhända till en del sanna rykten voro om dem i omlopp.
Bland stadens förnämligare släkter fanns knappt någon, som ej ansåg
sig hava skäl att klaga över Krysanteus, emedan enskilda deras
medlemmar träffats av den oblidkeliga stränghet, varmed han skötte
sitt censorskall. Han hade avsatt osedliga offerpräster och anklagat
och sakfällt oredliga ämbetsmän i massa. Till de lediga platserna
funnos få eller inga sökande, ty de missnöjde hotade varje sådan med
förföljelse. Att de avsatta prästerna kastade sig i kristna kyrkans
armar var en vanlig företeelse. Denna gjorde oupphörligt proselyter ej
blott ibland de ringare klasserna, utan även inom de bildade.
Krysanteus' verksamhet medförde helt andra frukter än dem han
åsyftade. Han var icke blind för detta. Han började i själva verket
förtvivla om möjligheten att vinna seger åt den sak, vars stridsman
han var.
Till dessa bekymmer sällade sig den sorg och grämelse, som Klemens
ingav honom. Den offentliga rannsakningen med Petros hade nu börjat,
och var gång han fördes inför domstolen, ledsagades han av folkskaror,
som uttryckte sitt deltagande för honom. Klemens hade inkallats för
att lämna upplysningar om sin fosterfader. I stället för att väcka
någon anklagelse mot denne, hade han under de kristianska åhörarnes
jubel kastat sigi biskopens armar och högtidligt tackat denne för det
inflytande han tillvällat sig på hans öden. Och då Klemens hörde, att
rättegången utan tvivel skulle sluta med en dödsdom över Petros,
uppfylldes han av avsky mot sin fader och uppenbarade dessa känslor
utan hejd i folkets åsyn. Han fortfor ännu att leva i grottan vid
pelarfältet, och hans rykte för helighet steg med varje dag. De
homoiusianska kvinnorna älskade att kalla honom »den helige Klemens».
Uttrycket smekte den unge asketens öra. Han hade segrat i striden med
sin sinnliga natur, och segerns frukt var ett själstillstånd, vari han
oftare sällskapade med änglarne och den heliga jungfrun än med
världens verkligheter.
Krysanteus hade gjort en utflykt till Eleusis för att se det nya
tempel, som uppfördes där. Det var natt, då han, stadd på hemvägen,
nalkades Aten. En av dessa bråda, häftiga och snabbt övergående
stormar, som äro egna för de södra landen, hade utbrutit över den
resandes huvud. Regnet föll i strida strömmar och blixtarnes vita sken
lyste nejden.
Men icke långt från dubbelporten upphörde regnet, och formannen, som
hitintills vandrat vid sidan av sina uppskrämda, för ljungeldarne
skyggande hästar, kunde åter intaga sitt rum på vagnen framför sin
herre.
De voro nu i grannskapet av pelarfältet. Medan Krysanteus tänkte på
sin son, som tillbragte natten i den öppna grottan, pekade formannen
mot ett svagt ljussken, som syntes från fältet, och frågade, varifrån
detta kunde komma.
Krysanteus lämnade vagnen och tillsade formannen att köra vidare. Han
ville besöka Klemens. Lampskenet kom från dennes grotta.
Den unge anakoreten hade förmodligen vakat under stormen, mot vilken
hans usla boning endast kunde hava lämnat otillräckligt skydd.
Krysanteus ville se, huru Klemens befann sig. Kanske också, att han
nu, i natten och ensamheten, sedan elementens raseri börjat lägga sig,
var mer hågad att uthärda åsynen av sin fader och lyssna till hans
välvilliga ord.
I denna förhoppning tog Krysanteus sin väg över den välbekanta
begravningsplatsen och styrde kosan mot det från andra sidan fältet
synliga ljusskenet.
Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta.
Lampan, ställd intill en vägg, som skyddade henne mot blåsten,
upplyste hålans inre. Klemens satt på sin mossbädd. Han var icke
ensam. Gent emot honom, med ryggen vänd mot grottans öppning, satt
hopkrupen på marken en hisklig skepnad, i vilken Krysanteus till sin
förvåning upptäckte Simon pelarhelgonet.
Simon hade under det häftigaste åskvädret lämnat pelaren och begivit
sig till sin granne. De hade redan länge samtalat, och samtalet
fortfor ännu, när Krysanteus stannade utanför grottan. Simon talade
med hög och vredgad röst.
- Än en gång: drag hädan, sade han, vänd till Klemens. Jag känner
dig, yngling. Du är son av den gamle ormen och själv en orm, som jag
fostrat vid min barm. Du har hitkommit för att bestjäla mig, men akta
dig, Filippos, jag har skarp syn och skarp hörsel. Tjuven skall komma
på skam.
- Fader, sade Klemens med synbar ängslan, jag förstår icke dina ord.
Varför vredgas du på mig? Är det därför att mitt hjärta är ont? Jag
beder dagligen om ett nytt, och himmelen synes vilja höra mig, ty
änglarne och Guds moder hugna mig med sin åsyn och rena mig med sitt
umgänge. Har icke även du, Simon, kämpat med synden, innan du vann den
helighet, som nu omstrålar dig? Hav undseende för min ungdom, fader,
och låt mig vara i ditt grannskap för att uppbyggas och styrkas av
ditt föredöme.
- Himmelen har själv talat, inföll helgonet. Det var mina böner, som
öppnade hans mun. Åskan röt i ditt öra, att du skall draga härifrån,
och blixten hotade att splittra dig, om du ännu vanhelgar detta
ställe. Vad har du här att sköta?
- Jag har sagt det, vördnadsvärde Simon. Vredgas nu icke längre.
- Ah, jag känner nog ditt uppsåt. Du är hitsänd av din förbannade
fader för att nödga mig dö av hunger och törst. O, jag är rysligt
hungrig, klagade Simon med jämrande röst; de fromma och givmilda hava
glömt den gamle för att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger,
ingen läskar nu min tunga. Alla gå till dig. Ah, ve över dig,
Filippos!
- Din anklagelse är orättvis, fader Simon. Jag nöjer mig med ett
bröd, och vattnet, som jag dricker, hämtar jag själv ur källan.
- Man kallar dig den helige, fortfor Simon med väsande röst. Har du
hört, att man kallar dig den helige?
- Ja, svarade Klemens, och jag vill med Guds hjälp varda värdig att
bära detta namn.
- Men jag säger dig: gå härifrån! Nu genast skall du gå för att
aldrig återkomma. Denna natt är farlig, Filippos. Himmelen har ännu
icke uttömt sina blixtar. Akta dig för min förbannelse--och för mina
klor. Med dessa händer har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola
klämma en strupe. Akta din egen!
- 0, min Gud, vad säger du? Du talar oförnuft, Simon. Vem säger du,
att du har strypt?
- Lamaragschugojim ... det var Paulos' sista ord. Jag glömmer dem
aldrig. Han satt i tornkammaren och läste, som han plägade, i Davids
psalmer, när jag smög mig in och strypte honom. Det var en Gudi
behaglig gärning, som står inskriven vid mitt namn i livsens bok.
Lamaragschugojim. Kände du Paulos? Nej, nej, du kunde icke känna
honom. Du var då ett barn. Den kätterske patriarken hade hungrat i sex
dagar, när budet kom, att han skulle dö. Makedonios ville det, och
kejsaren ville det även. Makedonios tillförsäkrade mig himmelens
salighet och lovade uppfostra min Petros till en stor man, om jag
gjorde det.
Jag är nu helgon, och min son är biskop. Jag hatade icke Paulos, men
jag hatar dig, Filippos, emedan du är en otacksam, avundsjuk,
förrädisk son. Jag säger dig än en gång: gå härifrån eller akta dig
för mina klor! Känn själv, huru de kunna klämma!
Simon hoppade fram till Klemens, utsträckte sina långa, magra armar,
och hans köttlösa, mörkbruna fingrar grepo kring Klemens' hals.
Ynglingen gjorde en våldsam ansträngning för att slita sig lös. Men
förgäves. Simons armar och fingrar voro som av järn. Han släppte icke
sitt tag. Hans ögon, lysande av vansinnets eld, tycktes kasta gnistor.
- Pojke, väste han, svär att gå härifrån ... för alltid ... eller jag
stryper dig!
Fattad av dödsfasa skulle Klemens svurit den ed, som helgonet
avfordrade honom; men han kunde det icke. Han kände sig nära att
kvävas. Förskräckelsen gav honom en ögonblicklig styrka, så att han
förmådde resa sig upp från mossbädden, där han suttit under detta
uppträde. Han grep med ena handen om den ryslige gubbens långa, toviga
skägg; den andra sökte instinktmässigt fiendens ögon för att blända
honom.
Simon uppgav ett skri, liknande ett sårat vilddjurs rytande. Hans
händer släppte sitt tag. Klemens hade intryckt hans ena öga. I nästa
ögonblick föllo båda under brottningen till marken.
Men Klemens' kraft var nu uttömd. Simon kastade sig över honom och
grep ånyo med de långa nagelväpnade fingrarne kring hans hals för att
strypa honom. Klemens förlorade medvetandet.
Hela detta uppträde hade endast upptagit några sekunder. I nästa
ögonblick hade Krysanteus ilat till sin sons hjälp. Med möda lyckades
han befria Klemens ur pelarmannens händer. Simon uppgav ett ursinnigt
rop, när han igenkände sin nye motståndare. Han reste sig på sina
genom den oupphörliga knäböjningen vanformade ben. Blodet rann ur hans
intryckta öga; det andra tycktes spruta lågor.
Det började nu mellan Krysanteus och pelarmannen en långvarig
brottning, varunder denne senare utvecklade hela styrkan hos en
vansinnig, som är i raseri. Lampan nedstöttes, och de kämpande omgåvos
av mörker på sin trånga valplats. Krysanteus lyckades förflytta
striden från grottan till fältet där utanför, och här segrade hans
från ungdomen genom gymnastiska övningar utvecklade styrka. Men segern
var icke avgjord, så länge Simon ännu kunde röra sina lemmar. Hans
ögonmärke under striden var motståndarens strupe, och han hade lyckats
att få tag omkring denna, när Krysanteus äntligen trängde sin ryslige
fiende mot stadsmuren och med en våldsam stöt krossade hans huvud.
Simon föll, ett blodigt lik, till hans fötter.
Klemens hade under striden återvunnit sitt medvetande. När Krysanteus
med svettdrypande panna vände sig bort från den slagne, såg han
ynglingens vita kiton fladdra för vinden utanför öppningen till
grottan.
Förvirrad och skälvande av förskräckelse hade Klemens åskadat den i
hans grannskap utkämpade striden mellan två i mörkret oredigt
skymtande skepnader, som för hans inbillning antogo jättestorlek och
vidunderliga former.
Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet
utstötte, när det lyckats få tag om sin motståndares strupe,
övertygade Klemens, att den ene av kämparne var Simon, och påminde
honom, tillika med den smärta, han kände i sin hals, om det ohyggliga
uppträdet i grottan och om den dödsfara, vari han nyss svävat. Fasan
kom hans blod att stelna. Mörkret hindrade honom att igenkänna sin
räddare, och när striden var ändad, och den ene av skepnaderna närmade
sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans
medvetande hade klarnat, men blott ett ögonblick, för att omtöcknas av
ett varaktigare mörker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade
tillbaka, när Krysanteus fattade hans hand.
- Filippos, hördes Krysanteus' röst, det är jag, din fader. Frukta
icke! Uslingen, som ville mörda dig, är straffad. Följ mig härifrån!
Klemens hörde befallningen, igenkände rösten och lydde. Han lät föra
sig vid Krysanteus' hand över pelarfältet och genom Kerameikos till
huset vid Tripodgatan. Men de svar han under vägen gav på sin faders
frågor vittnade om själsförvirring.
Och tyvärr var denna icke av övergående slag.
Uppträdet i grottan hade givit sista stöten åt ynglingens länge
vacklande förstånd. Klemens var svagsint.
Den följande dagens sol fann icke mer Simon på pelaren, varifrån han
så länge hälsat hennes uppgång. Den gamle Batyllos, vandrande om
morgonen över fältet, såg honom ligga med krossat huvud och blodigt
ansikte bredvid stadsmuren. Han var död.
Den päls, som i livstiden utgjort helgonets dräkt, återfanns i
grottan, varest den unge anakoreten plägade vistas. På Simons nakna
kropp sågs över ryggen ett långt och djupt ärr, vars tillkomst ingen
brydde sig med att söka förklara. Det var märket efter det glödgade
järn, varmed Petros, homoiusianernas biskop, hade förstått att
uppväcka sin fader från de döda.
Ryktet om Simon pelarhelgonets ofärd spred sig med utomordentlig hast
genom staden. Man uttömde sig i gissningar över hans dödssätt. Det som
mest förvånade alla var, att han ej fanns liggande vid foten av sin
pelare; man kunde då antagit, att han nedstörtat och fått huvudet
krossat genom fallet. Nu häntydde allt på, att han under natten lämnat
pelaren, och att han dukat under för någon fiende efter en våldsam
kamp, varav den genom regnet uppblötta marken i grannskapet av grottan
bar tydliga spår.
Det hemlighetsfulla i tilldragelsen skingrades snart. Krysanteus
skyndade att underrätta myndigheterna om händelsens förlopp.
Kristianerna fingo veta, att det var ärkehedningen, som hade mördat
deras dyrkade helgon. De omständigheter, som rättfärdigade hans
handlingssätt, ansågo de för diktade. De uppfylldes av ett raseri, som
dämpade deras fruktan för överhetens svärd. När det homoiusianska
prästerskapet avhämtade den döde och i högtidligt tåg förde det
blodiga liket genom gatorna för att bisätta det i storkyrkan, trängdes
kring båren en ursinnig massa, som gav luft åt sin vrede i vilda
hotelser mot arkonten. Aten fick samma utseende som under dagarne vid
Konstantius' död. Om eftermiddagen stormades det fängelse, i vilket
Petros förvarades; dörrarna uppbrötos, och fången fördes, mot sin egen
uttalade önskan, av folkhopen till sitt hus, som han likväl strax
därefter lämnade för att frivilligt överantvarda sig i rättvisans
händer.
Upploppet skulle antagit ett än mer hotande utseende, om ej Krysanteus
skyndat att kväva det med våld. I kraft av den myndighet, som kejsaren
lämnat i hans hand, övertog han befälet över den i Aten varande
krigsstyrkan och använde henne med skonslös stränghet. Legionärerna
angrepo med fällda lansar de bullrande hoparne och skingrade dem. Blod
utgöts på flera punkter av staden. Emot natten var lugnet återställt,
och en mängd kristianer, som tillfångatagits under upploppet,
inspärrades i fängelserna, för att följande dagen sakföras som
upproriska emot den kejserliga makten.
Det var under sådana sorgliga förhållanden dagen inbröt, på vilken
Krysanteus skulle fira sin dotters bröllop.
* * * * *
Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de ärvda bruk och
heliga handlingar, med vilka två älskandes lagliga förening firades av
fäderna. De hade gemensamt offrat åt de gudomligheter, som voro
äktenskapets hägnare, åt allfader Zeus, åt Hera och den jungfruliga
Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem på
vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier förrättades, såsom
vederbörligt, dagen före bröllopet.
På aftonen av bröllopsdagen trängdes väldiga folkskaror på Tripodgatan
och torget nedanför Akropolis för att se brudtåget, när det från
Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingången till
Piræiska gatan. Båda husen voro sedan morgonen smyckade med löv och
blommor av brudparets unga vänner.
Slutligen visade sig tåget. Det öppnades av en med vita hästar
förspänd vagn, vari bruden åkte vid sidan av nymfagogen eller
brudriddaren, en ung, ogift vän till Karmides. Vagnen följdes av en
vitklädd, kransad skara, som i händerna bar facklor. Bland de sköna
flickor, Hermiones vänner, som tillhörde densamma, sågos Ismene och
Berenike. Ynglingarne, som parvis ledsagade flickorna, voro till
större delen förnäma främlingar och lärjungar av Akademia eller
tillhörde de sådana med Krysanteus eller Karmides närskylda familjer,
som, i trots av den allmänna oviljan mot arkonten, av bruket nödgades
deltaga i högtidligheten.
Hermione var klädd i en dräkt av byssjs och purpurtyg och enligt
hävdvunnet bruk slöjad. Slöjan dolde hennes bleka anlete, som annars
skulle röjt oro, lidande och dystra aningar.
Tåget ledsagades av musikanter, som läto den lydiska flöjten tona i
livliga, sprittande melodier.
Det hela företedde vid facklornas sken en högtidlig anblick, men
likväl ingalunda så glättig som andra uppträden av samma slag.
Ynglingarne och flickorna skämtade icke med varandra, såsom annars var
övligt. Från de talrika åskådarne hördes inga bifallsrop. De iakttogo
djup tystnad. Inga vänner till brudparet trängde sig fram för att
lyckönska det. Inga högtidsklädda gossar hade självmant infunnit sig