Den siste Atenaren - 32

övertygad, att de skola omfatta henne med deltagande, och att om
världen har någon tröst för sorger sådana som hennes, den ädlaste
trösten skall bjudas i denna aktningsvärda krets. Den penningsumma,
som stod till mitt förfogande, då jag lämnade Aten, och som i detta
ögonblick utgör hela min förmögenhet, är stor nog för att tillförsäkra
Hermione en oberoende framtid i överensstämmelse med hennes smak och
levnadsvanor. Jag överlämnar henne för övrigt i den allsmäktiga
Försynens vård, ty människornas planer äro bräckliga som ett förtorkat
rör, min Teodoros, och det är skickelsens vanliga lek att sönderbryta
dem ... Jag har ibland eder lärt mycket, fortfor Krysanteus efter
någon tystnad. Det är mig icke okänt, att dina läror, Teodoros, gjort
starkt intryck på Hermione. Frukta ej, att detta ingivit mig
harm. Jag har förlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen
hand dödskransen på den siste av sina söner, sedan den ene efter den
andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista
hopp skördat, utan att hava knotat mot himmelen. Det höves en man att
bära sitt öde. Och vad min dotter vidkommer, så må hon följa dig på
den väg, som du för henne utstakat. Jag skall se det utan smärta,
sedan jag i denna krets har funnit, att skillnaden mellan det som är
heligt för dig och det som mig är heligt sträcker sig blott till
formen och ej till anden. Kristendomen bär liksom filosofien den
oförgängliga sanningen i sitt sköte. Här har jag sett den förra
åstadkomma vad den senare ej förmår. Jag har sett de dystraste anleten
skimra av glädje och de hårdaste av mildhet, när de lyssnat till din
mästares läror. Män, som elände och förföljelser hade gjort till
rövare, för vilka blodsutgjutelse var en lust och milda känslor en
smälek, har jag skådat i dessa hyddor lekande som barn med sina barn
och bemöta dem med den vördnadsfulla ömhet, som endast medvetandet om
en odödlig varelses oändliga värde kan ingiva. Nog av, jag har funnit,
att det gives en filosofi för hela människosläktet, och att de högsta
sanningar, den varmaste kärlek för det sanna och goda kunna inplantas
i den okunnigastes bröst. Men om detta är kristendomen, varpå jag ej
tvivlar, så står hon i de förtrycktes leder vid sidan av dem, som
kämpa för förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Det var
fördenskull jag sade i folkförsamlingen, att eder sak är min egen. Låt
oss strida och dö tillsammans! Jag vill icke dölja för dig, min
Teodoros, att jag är mätt vid livet. Vår sak skall finna andra och
kraftigare kämpar, om icke i dessa tider, så när århundraden skridit
över våra gravar.
Krysanteus hälsade Teodoros god natt och gick att njuta några timmars
vila.
Han väcktes redan före morgongryningen av ett budskap från utposterna,
att de kejserliga trupperna hade satt sig i rörelse och på olika vägar
närmade sig lägret.
Krysanteus steg till häst. Några ögonblick därefter ljödo genom
morgondimman över det vidsträckta lägret de hornstötar, som kallade
det stridbara manskapet att samla sig under vapen, var centuria på sin
bestämda plats.
* * * * *
När dimman mot morgonen skingrades av havsvinden, stodo båda härarne i
varandras åsyn.
Nybyggarnes front utbredde sig över en tämligen stark bergsluttning,
som här och där företedde enstaka grupper av otillgängliga klippor.
Deras vänstra flygel stödde sig mot havet; på den högra bildade marken
en sakta sluttande plan emot den trånga däld, ovan vars andra sida de
kejserliga trupperna utbredde sig.
På högra flygeln, som sålunda utgjorde den svagaste punkten i den
novatiansk-donatistiska skarans ställning, var kärnen av deras
stridsmakt samlad.
Deras linjer, som företedde små kolonner med vissa mellanrum, slutade
på denna sida med deras ryttaretrupp, på sin höjd femtio man.
För att minska ställningens svaghet på högra flanken hade nybyggarne
ditsläpat en mängd fällda träd och i denna förhuggning, som sträckte
sig ända mot de otillgängliga klipporna i ryggen av ställningen,
lämnat endast två dolda öppningar, genom vilka deras lilla rytteri
kunde göra utfall.
Nybyggareskaran företedde i avseende på vapnen stor brokighet. Somliga
buro klubbor, andra lansar, andra bågar, andra korta romerska värjor,
andra åter de långa slagsvärd eller de saxdolkar, som voro brukliga
bland allemanner och göter. Rytteriet var likformigast väpnat. Det
hade hjälmar och harnesk.
På bergen bakom nybyggarnes fylking sågos deras kvinnor och barn i
talrika skaror.
De kejserliga trupperna voro uppställda i en sluten linje över den
någorlunda jämna mark, som utsträckte sig på andra sidan dälden.
När dimman lyftes av östanvinden och lik en vitgul rök rullade över
Saroniska viken, övergöts den vildromantiska nejden av morgonsolens
strålar, som glittrade på en skog av lansar, över vilken förgyllda
örnar och fladdrande fanor höjde sig.
Det kejserliga rytteriet, som under natten haft ett svårt tåg, var i
djupa massor uppställt bakom fotfolkets luckor. Nu, sedan de
kejserliga truppernas fältherre överblickat fiendens ställning, ljödo
trumpetstötar utefter linjen, rytteriet började röra sig, avdelning
efter avdelning försvann i dalgångarne och visade sig på andra sidan
om dem, tills alla pass, som mitt emot nybyggarnes högra flygel förde
till dälden, voro besatta.
Medan de kejserliga trupperna företogo denna rörelse, hade nybyggarne
uppstämt den gamla älskade stridspsalm, med vars toner de äldre ibland
dem och framför alla de stridslystna donatisterna så mången gång under
sin stormiga levnad invigt sig till kamp och död för sin tro.
Männen i fylkingen uppstämde och deras kvinnor förenade sig i sången:
Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel,
han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll.
Han krossar bågar, spjut och svärd,
de stolte digna till hans fot,
och bävande den hela värld
förstummas för hans vredes hot.
Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
se vagnen stannar med sitt spann,
och dött är stridstrumpetens ljud
och sänkt i dvala häst och man
vid blott en vink av Jakobs Gud.
Medan psalmens sista toner förklingade, sågs en ryttare i prästerlig
dräkt, men omgjordad med svärdet, följd av en centurion nedstiga i
dälden. Centurionen ropade, att man ville tala med nybyggarnes
överhövding. I stället för denne nedkom en annan man, väl väpnad och
av krigiskt utseende. Det var samme novatian, som vi sett deltaga i
nybyggarnes krigsråd.
- Vad viljen I? ropade novatianen, medan han ännu stod på något
avstånd.
- Underhandla, svarade prästen, som var ingen annan än biskop Petros.
- Väl, sade novatianen, i det han närmade sig, vi hava då rätt fattat
ert uppsåt. Jag är sänd av vår hövding för att höra, vad I haven att
säga oss.
- Vi vilja tala med den högste befälhavaren själv, och icke med en
underordnad, förklarade Petros.
- Han skall komma, då ert rytteri fått befallning att göra halt, och
då er egen högste befälhavare infunnit sig för att möta honom.
- Detta är höga anspråk av ett upprorshuvud, som, innan solen gått
ned, skall vara i mitt våld. Jag vill då tala till folket själv, och
det skall höra min röst, sade Petros, i det han åter satte sin häst i
gång.
Novatianen fattade hästens tyglar och tvang honom stanna.
- Vad vill du oss? sporde han. Rid icke närmare, ty det kunde varda
din död.
- I skullen då våga att döda en underhandlare? Det vore er värdigt, I
föraktliga upprorsmän. Men ditt hot skrämmer mig icke. Jag kommer i
vår herres och kejsares, det heliga majestätets namn för att
tillförsäkra förlåtelse och glömska åt envar av eder, som i denna
sista stund vill nedlägga vapen och återvända till sitt hem för att
leva i lugn och laglydnad under de överhetspersoner och herdar, som
kejsaren över er täckes tillsätta. Från denna nåd och förlåtelse äro
endast sådana som du och dina likar, det vill säga hopens uppviglare
och anförare, uteslutna. Släpp tyglarne, man, eller avhänder du dig
genom din våldsamhet underhandlarens rätt och pliktar med livet. Vi
äro här två mot en.
Novatianen släppte hästens tyglar och sade:
- Underhandlingen är då ändad. Vi förkasta ert anbud. Återvänden och
sägen er befälhavare detta.
- Det är icke med dig vi dagtinga, ej heller är det du, som bestämmer
svaret. Det är de förvillade själva, som skola välja mellan döden och
den nåd, som endast för dem och icke för dig och dina likar är öppnad.
Under detta samtal hade den gamle donatistprästen stigit ett stycke
nedför bergsluttningen och närmat sig dem. Enär Petros talade med en
stämma, som hördes vitt omkring, hade David fullkomligt fattat, varom
fråga var, och medan novatianen återvände från mötet, upphov gubben
sin röst och ropade:
- Du falske profet! Vill du tala med folket och ej med dess hövdingar,
så är du ej en underhandlare, utan en uppviglare, som bör nedslås med
svärd. Men tror du, att du har att göra med klenhjärtade, så kom hit,
och folket skall själv svara dig, att denna dag skall varda en
grymhets dag, en väders och storms dag, en mörkers och dimmors dag, en
basuners och trumpeters dag, på vilken Herren med en ringa hop av sitt
överblivna folk skall göra stora under emot filistéerna. Kom upp på
berget, och finner du en enda, som säger: låt oss denna gången vika
och draga av igen--eller finner du en enda, som emottager skökans
kalk, som du kallar nåd och förlåtelse, av dina händer, så straffe mig
Herren, Herren. Ve skökan och hennes tjänare, som kalla den
styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestät. Vi spotta
åt detta majestät, som är ett smutsigt djur och vars domare äro ulvar
om aftonen, vilka intet låta kvarbliva intill morgonen. Se där de hem,
till vilka I bjuden vårt folk att återvända, fortfor den vitskäggige
gubben och pekade med sin väldiga klubba mot de virvlande rökmolnen av
brinnande bostäder. I haven tvungit det fredliga Israel att övergiva
de hyddor, i vilka det var lyckligt. Kom nu upp och se, huru de
fridsamme äro redo att strida för Guds ansikte. Jag skall föra dig
genom fruktansvärda krigares leder, och finner du, jag säger det än en
gång, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar
eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, så må all hans
smälek komma över mitt eget huvud.
Den gamle donatistprästens inbjudning övertygade Petros, att en
underhandling på sådana villkor, som de här framställda, skulle tjäna
till intet. Han återvände med centurionen till den kejserliga
slagordningen, som i nästa ögonblick på hela linjen satte sig i
rörelse.
- Pris vare gudarne, sade Olympiodoros, som var i prokonsulns följe,
den fördömde prästen lyckades icke frånstjäla mig nöjet av ett
präktigt skådespel och dig, min Annæus, äran av en seger.
Underhandlingen har slutat med ett byte av kristianska skällsord, och
i denna strid har Petros synbarligen dukat under för den munvige
gubben med Heraklesklubban.
Annæus Domitius, klädd i en lätt och lysande rustning, utdelade från
sin häst befallningar till tribuner och centurioner, som skyndsamt
förde dem till härens olika avdelningar.
Den plats han valt tillät honom överskåda motståndarens front och
tillika hans högra flygel, mot vilken det var hans avsikt att kasta
sina järnsmidda ryttareskaror.
Petros hade återvänt och intagit sin plats vid sidan av Annæus
Domitius. Biskopens ögon lyste av stridslust, och hans väsen uttryckte
en otålighet och en härskarevilja, som blott med möda kunde tyglas.
Men det var i dag prokonsulns beslut att själv befalla. Petros visste
det och ville tiga och vara soldat, då han ej fick vara fältherre.
När första linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i rörelse för
att nedstiga i dälden och angripa nybyggarnes för hästfolket
oåtkomliga front, syntes på deras sida en ryttare i vit mantel,
kommande från den högra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenkände i
denne ryttare Krysanteus. Han hade från en höjd vid sidan av
förhuggningen skaffat sig en överblick av det fientliga rytteriets
ställning.
I nästa ögonblick framryckte nybyggarnes små kolonner under
stridsropet: Herrens och Gideons svärd mot randen av den branta
bergsluttningen för att möta det kejserliga fotfolkets angrepp.
Legionärerna uppmuntrade varandra med höga rop, medan de med skölden
på rygg och svärdet i hand klättrade uppför berget. Men förrän de
hunnit randen av detsamma, angrepos de med vild häftighet av
nybyggarne under det förnyade härskriet: Herrens och Gideons svärd,
och vordo, innan de hunnit ordna sina leder, med stor manspillan
nedkastade i dälden.
De fördes fram att förnya angreppet. De gjorde det, men tveksammare,
och tillbakadrevos för andra gången och förföljdes ett stycke nedför
bergsluttningen, efterlämnande ett betydligt antal döde och sårade,
vilkas vapen genast togos som byte av nybyggarne.
Emellertid fylldes dälden med centuria efter centuria, som nedryckte
från den bergslätt, på vilken de kejserliga trupperna voro uppställda,
samt företedde slutligen en tät packad massa av krigare, som genom
själva påtryckningen av de efterföljande lederna pressades uppåt till
ett ihärdigare och tungt vägande anfall.
Krysanteus red utefter den hotade linjen och tillsåg, att de fåtaliga
försvarskrafterna voro ändamålsenligt delade på de starkare eller
svagare punkterna. Han hade icke att egga sina krigares mod. De brunno
av stridslust. En mängd av deras kvinnor hade ilat fram för att
understödja de kämpande männen. Den fruktansvärda kolonn, som nu
anryckte och vars sista leder ännu icke hade nedstigit i dälden, när
de första hunnit uppför berget, hälsades, innan det kom till handkamp,
med ett regn av pilar, kastspjut och stenar, som åstadkom en svår
manspillan i den sammanträngda fylkingen. Nejden genljöd av de
anfallandes och de anfallnes härskri--av ropet Gud och kejsaren,
under vilket legionärerna stormade an, och det av Herrens och Gideons
svärd, varmed nybyggarne eldade sig till striden man mot man.
Denna var snart i gång utefter hela linjen. Marken tillät ej de
kejserliga trupperna att bilda slutna leder. De förste, som upphunno
randen av bergsluttningen, föllo under nybyggarnes svärdshugg och
klubbslag, men de fallne ersattes ögonblickligen av andra, som, om de
ville eller icke, tvungos fram av den påträngande massan. Stöten, som
förorsakades av denna, var fruktansvärd och skulle för en åskådare,
som överblickat de ringa motståndskrafterna, synts oemotståndlig. Men
stridens utgång var given, om angriparne lyckades vinna endast en
fotsbredd av den jämna marken ovanför sluttningen, och nybyggarne, som
insågo detta, stredo för varje tum därav som för sina liv. Ingen vek
från sin plats, och drabbningen, vilken liksom vaggade på den smala
bergkanten, företedde först efter de häftigaste ansträngningar från
legionärernas sida en enda punkt, där nybyggarnes linje vart
genombruten.
Och knappt var denna lucka uppstånden, förrän en skara av de
kejserliga soldaterna genomträngde henne. Ögonblicket syntes
avgörande. Nybyggarnes fältherre var frånvarande, ty striden hade nu
börjat även på den högra flygeln omkring förhuggningen, och Krysanteus
var på denna viktiga punkt. Men han hade förutsett ett fall som detta
och uppställt en liten understödstrupp, utgörande en centuria, vars
uppgift var att stärka fronten, varhelst den syntes svagast eller i
fara att genombrytas.
Denna trupp av idel donatister, män, som kämpat i Afrikas sandöknar
och i dälderna kring Parnassos, anfördes av den gamle David.
Donatistprästen och hans män hade med brinnande otålighet avvaktat det
ögonblick, då de skulle få deltaga i kampen.
- Bröder, ropade David nu, där äro de, amoréerna och jebuséerna. Fram,
I Herrens kämpar! Vi skola slå dem och jaga dem intill det stora Sidon
och intill den stora slätten Mizpa österut och förgöra dem, så att
icke en igenbliver. Följen mig, I utvalde ur Israel!
Och den lilla donatistskaran störtade emot den framträngande fienden
med den vilda stridslustens ohejdade häftighet. Lansar rycktes ur
legionärernas händer, hjälmar klövos under slagsvärdens hugg, sköldar
krossades under de tunga spikklubborna. Några minuters strid, och den
del av den regelbundna styrkan, som lyckats få fast fot på berget, låg
trampad under donatisternas fötter eller hade i vild flykt kastat sig
nedför bergranden, lämnande i segrarnes händer en fana, varpå det unga
kristna korset prunkade mellan bokstäverna av den gamla vördnadsvärda
inskriften: »Romerska Senaten och Folket».
Från dessa segrar ilade David och hans män till varje punkt, där
nybyggarnes front tarvade stöd. Man såg den fruktansvärde gubbens
bloddrypande klubba svänga i det tätaste stridsvimlet och hörde hans
röst, huru han oavlåtligt manade de sina och eggade sitt eget och
deras stridsraseri med ord sådana som dessa:
- Slå dem, slå dem! Förgör dem med svärdsegg, giv dem till spillo,
såsom Mose, Herrens tjänare, bjudit haver! Dräp vad anda haver! Skona
dem icke!
Under det kampen sålunda rasade på nybyggarnes front, hade Annæus
Domitius ridit till sin vänstra flygel och tilldelat den order att
angripa de upproriskes flank.
Trumpetstötar ljödo genom de på denna sida till dälden förande passen,
och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns förfogande, sprängde i
ordnade leder uppför sluttningen emot förhuggningen.
Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo på de otillgängliga höjderna i
bakgrunden, uppgåvo ett samfällt rop av häpnad, när denne hitintills
osynlige fiende plötsligt uppenbarade sig i den förfärande anblicken
av ett våldsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes
vanmäktigt.
Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom fälttecknen--de
gyllene örnarne--som påminde om romerska hästfolket i förflutna
tider. De barbenta, med lätta harnesk, prydliga hjälmar och korta
svärd utrustade ryttarne voro förvandlade till skepnader, höljda från
topp till tå i en vidunderlig järndräkt. Det var dessa »järnpelare»
--så kallades de--av vilka Rom numera, under krigskonstens allt större
förfall, väntade sina segrar i kampen mot perser, göter och allemanner
eller mot egna undersåtar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta
fältherrebana återvunnit sin betydelse för att i andra händer ånyo och
för århundraden förlora den.
I dessa »järnpelare» hägrade medeltiden.
De anstormande järnböljorna brötos dock emot förhuggningen, varöver
endast några få lyckades sporra sina hästar, medan andra försökte
intränga genom dess trånga, slingrande öppningar. Lederna råkade i
oordning. Trängsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit över
förhuggningen eller fastnat mellan de hopvräkta trädstammarne, sågo
sig lämnade utan bistånd. Några av dem lyckades komma tillbaka till de
sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar
voro ett fåfängt värn mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de
på alla sidor funno sig omgivna.
Annæus Domitius såg med harm utgången av en rörelse, av vilken han
väntat sig en kraftig verkan. När han gav befallning till densamma,
hade han blivit övertalad därtill av rytteriets befälhavare, en
skrytsam och övermodig göt, som försäkrat den med »järnpelarnes»
egenskaper obekante prokonsuln, att han, den götiske tribunen, i
spetsen för sådana krigare tagit förskansningar, svårtillgängligare än
denna. Sedan Annæus Domitius givit luft åt sin harm i en ström av
hedniska eder--och detta vid sidan av den rättrogne biskopen--lät
han blåsa till återtåg, som verkställdes i god ordning. Rytteriet
nedryckte långsamt de dalsänkningar, där det förut varit uppställt,
och strax därefter gavs befallning även till det i nybyggarnes front
kämpande, utmattade fotfolket att draga sig tillbaka och intaga sin
förra ställning. Striden avstannade för ett ögonblick på hela
linjen. De återtågande legionärerna hörde bakom sig novatianernas och
donatisternas segerrop. Dessa hade efter en halvtimmes blodbad icke
förlorat en handsbredd jord till den överlägsne fienden, och medan
deras egna förluster voro oansenliga, var bergsluttningen under dem
höljd med slagna legionärer.
Striden uppflammade dock snart ånyo. Prokonsulns kärntrupp, två
centurior palatiner, hopsamlade från de i Akajas städer spridda
besättningarna, skickades att storma förhuggningen och öppna den för
rytteriet. En del av det övriga fotfolket drogs ifrån sin ställning
gentemot nybyggarnes front för att understödja palatinernas anfall.
De kvarblivna centuriorna hade att hålla sig stilla--vilket de ock
behövde efter den blodiga och envisa kamp, som de nyss utstått--såvida
icke nybyggarne blottade sin front för att bispringa sin hotade
flank. I detta fall skulle legionärerna begagna sig härav och med
större utsikt till framgång förnya anfallet på fronten.
Krysanteus hade strängt ålagt de sina att icke lämna sina ställningar,
huru nödig deras hjälp på andra hotade punkter kunde synas vara.
David hade dock svårt att finna sig i den overksamhet, vari han nu
genom fiendens tillbakavikande var försatt. Vad som förbereddes på
högra flygeln visste han icke. Han såg däremot, att de trötta
legionärernas front på andra sidan dälden var försvagad och tydligen
icke väntade något anfall--ty leden hade upplöst sig och många
soldater lagt sig på marken för att vila.
David ville begagna sig härav. I spetsen för sitt manskap nedsteg han
bland de svårtillgängliga klippor, som på nybyggarnes vänstra flank
stängde dälden från havet, och lyckades att omärkt komma över
densamma.
Han följdes av vid pass hundra man, alla stridslystna som sin
anförare.
Dragande förmån av markens ojämnhet för att osedd nalkas, hade truppen
snart uppnått legionärernas högra flank och med häftighet angripit den
oförberedde fienden.
Skaror av legionärer, stadda på vildaste flykt, förkunnade några
minuter därefter, att nybyggarne gjort ett angrepp på denna sida.
Tribuner och centurioner hastade att uppställa sina trupper för att
mottaga fienden. Annæus Domitius ilade själv till stället, lämnande
sin vänstra flygel, där striden nu börjat omkring förhuggningen, i det
palatinerna gjorde upprepade försök att taga den.
Annæus Domitius vart lika överraskad som lugnad, då han upptäckte,
huru fåtalig den angripande skaran var. Hon hade emellertid tecknat
sin väg med blodströmmar. Prokonsuln lät sju till åtta centurior
omringa henne. Innan detta hann verkställas, hade donatisternas
slagsvärd och klubbor uppstaplat högar av lik. De gingo fram i blint
raseri, nedbrytande varje hinder, som de oordnade hopar, vilka de ända
hitintills jagat framför sig, hade sökt ställa i deras
väg. Stridsropet Herrens och Gideons svärd skallade med en styrka, som
genom det allmänna larmet nådde till novatianernas front på andra
sidan dälden och först nu lät dessa ana vad David och hans lilla hop
företagit sig.
Först när det kejserliga fotfolket verkställt den rörelse, som
prokonsuln påbjudit, och från alla sidor i djupa, ordnade leder
framryckte för att innesluta och krossa den lilla skaran, fick denna
öga för sin farliga ställning. På alla sidor en skog av lansar, en mur
av harnesk, som närmade sig. Det gällde att genombryta en av dessa
murar och genom dälden bana sig väg tillbaka, eller ock att falla till
sista man.
- Vi äro omringade, ljöd det i Davids öron. Vi måste försöka slå oss
igenom.
Den gamle kämpen vilade ett ögonblick på sin klubba. Hans ögon
överforo de fientliga skarorna.
- Åt detta håll, mina bröder, åt detta håll, I utvalda kämpar, ropade
han och pekade mot de trupper, som spärrade återvägen till dälden.
Fram mot amalekiterna! Herren har i dag givit dem i vår hand. Vi skola
slå och förfölja dem intill Aseka och Makkeda. Fram!
Donatisthopen, fruktansvärd ännu i trots av sitt ringa antal, följde
den oförskräckte ledaren för att kasta sig mot fiendens lansar och om
möjligt bryta sig väg genom hans leder. Deras avsikt gynnades av ett
angrepp i truppernas rygg, som deras vapenbröder, lämnande sin starka
ställning på andra sidan dälden, gjorde för att komma dem till
hjälp. Ett förfärligt handgemäng uppstod. Medelpunkten i det var
David. En högväxt, från hjässan till fotabjället järnsmidd centurion
hade framträtt för att i tvekamp mäta sig med den fruktansvärde
kämpen. Centurionen var, som många i de kejserliga truppernas led, en
götisk barbar, tjänande för legopenningar, och då han utmanade David
till envig, följde han ett bruk hos sitt folk.
- Vitskäggige gubbe, vart rasar du? sade han. Lägg ned din klubba och
giv dig fången. Du, som ej har tänder att tugga soldatens hårda bröd,
har du händer ännu att föra ett vapen?
- Son av Magog, svarade David. Du liknar dina bröder ej blott däri,
att du är högväxt som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han.
Vad hava du och de dina att skryta över? Edra fäder hava kommit i en
myckenhet som gräshopporna över Egypti land till att storma våra
landsändar, och se, de äro slagna och spridda som agnar av en handfull
romare. Men detta hindrar icke din tunga att skrävla. Jag skall tysta
henne. Du är i dag och för alltid dödens man.
David emottog på skaftet av sin klubba det hugg barbaren riktade åt
hans huvud. Svärdet gled, träffade Davids vänstra arm och avskar
hennes fingrar. Men i nästa ögonblick hade den bloddrypande klubban
träffat götens skuldra och inslagit hans harnesk.
Centurionens arm förlamades av slaget. Även David kände sig efter det
sår han fått oförmögen att längre med kraft svänga sin klubba. De
bortkastade därför på samma gång sina vapen och gingo, fradgande av
raseri, varandra på livet. Oaktat sin ålder ägde David en väldig
kropsstyrka. De båda kämparne omslingrade varandra efter en kort
knytnävkamp med sina armar och föllo brottande till marken, varvid
centurionens hjälmband brast och hans huvudbetäckning rullade bort. Då
framrusade en av Davids män, som nyss i de båda kämparnes omedelbara
grannskap utstått en tvekamp och segrat--han skyndade fram till sin
anförares räddning och klöv med sitt svärd götens huvud, men föll
själv i samma stund, nedhuggen av en legionär, i sitt offers blod. Den
gamle donatistprästen, befriad från sin fiende, reste sig på sina
herkuliska ben och grep ånyo efter sin klubba. Runtomkring honom
stredo hans överblivna män för sina liv eller hade redan fallit mitt
inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anförare,
medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar
föll han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik.
Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna
var på denna punkt snart slutad. Knappt ett tiotal av de förre
lyckades undkomma blodbadet och rädda sig med flykten tillbaka till
sin ställning på andra sidan dälden.
Men denna kunde icke längre försvaras mot de överlägsna trupperna. De
män, åt vilka Krysanteus anförtrott att skydda denna linje, lågo till
större delen slagna. Davids självrådighet och glömskan av Krysanteus'
befallning hos de nybyggare, som ilat att bispringa honom, avgjorde
dagens och hela den lilla härens öde. Annæus Domitius gav sina trupper
tecken att storma höjden. Han såg, att intet allvarligt motstånd mer
kunde möta dem på denna sida. Legionärerna anryckte under ropet Gud
och kejsaren.
Under tiden hade striden oavbrutet rasat på nybyggarnes flank omkring
förhuggningen. Palatinerna och de trupper, som understödde dem, hade
gång efter annan stormat förhuggningen och tillbakadrivits. Striden
fortgick ännu mellan de kejserlige, som förde ständigt friska trupper
i handgemänget, och de uttröttade novatianerna. Krysanteus hade stigit
av sin häst och kämpade, där faran var störst, vid nybyggarnes sida. I
och omkring förhuggningen lågo högar av lik.
Ett avgörande ögonblick var nu kommet även här. Palatinerna hade,
sporrade av biskop Petros, som skyndat att personligen blanda sig i
striden, äntligen lyckats taga en punkt av förskansningen och
uppställa sig framför densamma, medan bakom dem deras kamrater
undanröjde trädstammarne för att bana väg åt rytteriet, som otåligt
avvaktade tillfället att få deltaga i drabbningen.