Den siste Atenaren - 13

nåd. Ville åskådarne, att han skulle skonas, nedhöllo de tummen; i
motsatt fall uppräckte de den.
Det plumpa skämtet hälsades med skrattsalvor.
Furien, som hade uppvecklat sin tunik, för att visa sina magra armar,
som hon färgat i blodet av de fallna kättarne på Kolyttos, steg fram
ur hopen, slängde av fötterna sina spikslagna träsandaler och tog den
ena i hand som vapen.
- Giv akt! skrek hon, i det hon närmade sig Batyllos. Det är icke dig
jag vill åt, utan dina oliver.
Denna anspelning på ett bland kämpande gladiatorer hävdvunnet skämt
lönades med nya skrattsalvor.
Batyllos hade nedsatt korgen vid sina fötter. Han stirrade med sina
skumma ögon på hopen, som slagit ring om honom, hans läppar rörde sig
och gåvo väg åt orden:
- Bröder i Kristo! Jag är oskyldig i det brott, varom I talen. Varken
jag eller min hustru har förgivit Simon.
- Nu står du icke på talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv
akt! första hugget är mitt.
- Håll! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Låt
honom tala ut! Du har icke förgivit den helige, säger du. Svär det vid
Gud!
- Vid Gud den Allsmäktige!
- Och vid den enfödde Sonen, av lika väsen med Fadern ...
- Nej, nej, vid Sonen, som är av samma eviga gudomsväsen. Jag svär
det vid honom.
Dessa ord, det förföljda kristianska partiets lösen, väckte en storm
av ursinniga rop i hopen:
- Där hör ni det: Slå ner kättaren! Slå ner honom, Kyriaka!
Kyriaka, så kallade sig furien, svängde den tunga sandalen i luften
och träffade i nästa ögonblick Batyllos' huvud, så att blodet färgade
hans grå lockar och rann nedför hans panna.
Batyllos vacklade mot trappan till närmaste hus. Ett nytt slag
sträckte honom till marken. I trots av Kyriakas gensagor, som ville
behålla bytet för sig, rusade nu hopen, som sett blod, från alla sidor
fram för att sönderslita den anfallne, som, där han låg, hade knäppt
händerna över bröstet och med försvinnande medvetande bad Stefanos'
bön för sina mördare.
Under uppträdet hade en man, som var klädd i kristianernas prästkåpa,
med hastande steg närmat sig. Han hade hört de vilda skriken och anat,
att något gruvligt förehades. Nu stod han vid sidan av den fallne,
hans stämma ljöd över sorlet, hans armar stötte de ursinnigaste
tillbaka. Hans bråda, kraftiga uppträdande och dräkten, som han bar,
lyckades verkligen att vända hopens ögon från offret på honom.
Skaran igenkände i den nykomne en medlem av det homoiusianska
prästerskapet, medtävlaren till Petros i kraftig vältalighet. Man
igenkände, oaktat den bleknade hyn och de avmagrade dragen, Teodoros.
- Jag ser, vad som är å färde, sade han, i det han upplyfte den sårade
på trappan, avkastade sin kåpa och lade henne under hans huvud. I
viljen mörda denne man. Vad har han gjort?
Den ögonblickliga tystnad, som följde på spörsmålet, bröts av en röst,
som svarade ur hopen:
- Han har förgivit den helige Simon. Han är kättare och giftblandare.
Han skall dö!
- Ja, ja! skreks i korus.
- Du vill väl icke försvara en kättare och giftblandare, hördes en
annan röst. Det vore underligt av en rättrogen präst.
- Här skipa vi endast rättvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen.
Vi ha beslutit, att han skall dö. Dig vilja vi intet ont, men om du
hindrar oss, så svara för dig själv!
- Hindra er? inföll Teodoros och ställde sig framför den sårade, så
att han skyddade honom mot den påträngande hopen. Icke vill jag hindra
er, då I endast viljen utöva rättvisa. Långt därifrån! Jag har alltid
älskat rättvisan och deltager gärna i allt, som påbjudes av henne. Men
rättvisan kräver ordning. Ingen får dömas ohörd. Var är nu domstolen?
- Här, svarades i hopen. Här äro vi själva domare.
- Gott. Domarne äro här, den anklagade där. Men var äro den kärande
och vittnena?
- Här!
- Vad sägen I? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var
detta eder rättvisa? Nej, mina vänner, sådant är icke rättvisa; det är
mord, och Guds lag säger: du skall icke dräpa.
- Bah, vi ha nog vittnen, inföll en av männen. Var är Anastasia, som
med egna ögon såg, när den giftblandarens hustru räckte Simon den
förgiftade födan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke
dömer ohördan.
- Rätt, Artemon, sade Teodoros. Du skall visa, att du och de andre
icke döma ohördan, det var så du sade?
- Ja.
- Att I icke viljen fläcka edra händer med oskyldigt blod?
- Ja.
- Att I ären kristna och icke vilddjur ... det är ju så?
- Ja.
- Stig fram, Anastasia! ropades i hopen. Fram med dig! Övertyga
prästen ...
- Så att det blir slut med pratet, inföll Kyriaka med gäll stämma.
Anastasia, änkan från Dipylon, steg tvekande fram.
- Du är således vittnet? frågade Teodoros, i det han fäste sin skarpa
blick på Anastasia.
- Ja.
- Vad såg du då? Tala sanning, ty på dina ord vilar den armes liv! Se
honom och säg, om du vill ha hans blod över ditt huvud!
Batyllos hade öppnat ögonen. Hans medvetande började återkomma.
- Och innan du säger något, så än en fråga, fortfor Teodoros, på vars
avmagrade kinder en livlig rodnad hade uppstigit. Har du barn?
- Ja, jag har en son...
- Som du älskar? Är det icke så?
- Jo.
- För vars lycka åtminstone någon gång ditt modershjärta bett till
Gud!
- Ja, jag beder varje afton för mitt barn, svarade Anastasia med
svävande röst, som yppade ett vaknande av ömmare känslor.
- Minns då, vad den Evige säger: »Jag är en stark hämnare, som
straffar fädernas missgärning på barnen intill tredje och fjärde led.»
Tala nu! Vad har du sett, som ger dig rätt att kalla denne man
giftblandare?
- Jag har sett, svarade Anastasia tvekande, att hans hustru någon gång
burit mat till Simon.
- När såg du det sist?
- I solnedgången dagen före Simons död.
- Och du såg även, att maten var förgiftad?
- Det kunde jag ju icke se.
- Är detta allt vad du har att vittna?
Anastasia teg.
- Säger ditt samvete, att detta vittnesbörd är tillräckligt för att
döma den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den åldrige mannen,
som väntar liv eller död av dina ord! Tänk på din son och svara nu på
min fråga!
Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kämpade med sig själv.
Men när hon i hopen bakom sig förnam nya, otåliga, hotande rop och
fruktade, att det blodtörstiga packet skulle rusa fram och sönderslita
offret ... när hon såg mordlystnadens föremål, som med halvt
medvetslös blick stirrade i hennes ansikte, då kunde hon icke längre
motstå intrycket av Teodoros' ord och sin egen bättre natur.
- Nej, nej, jag kan icke taga hans blod på mitt samvete. Jag tror, att
han är oskyldig ... jag kan ingenting vittna ... Han är oskyldig ...
Jag tror det ... hören, I vänner, jag tror, att han är oskyldig ...
och ingen får taga hans liv, innan han tagit mitt.
Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga känslor
voro väckta. Svindeln, som drivit henne att förena sig med de
blodtörstiga hoparne, var svunnen. Hon såg nu allt som med andra,
klarare ögon. Hon kastade sig ned vid sidan av den sårade och fattade
hans hand.
Segern började luta till Teodoros' sida. Det gällde att gripa
ögonblicket för att vinna den.
- Artemon, sade han, du, som icke vill döma någon ohördan, som ej vill
sudla samvete och händer med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den
anklagades hand och vill med sitt liv värna hans. Vad säger du om
detta vittnesmål?
- Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det är nog möjligt,
att Batyllos är oskyldig. Också har jag icke rört honom med ett
finger.
Artemon var icke den ende i hopen, hos vilken eftertanke och en
mänskligare sinnesstämning började få inträde. Men där funnos andra,
hos vilka förföljelseraseriets svindel dränkte alla tankar, alla
känslor i blodtörstens, och åter andra, som voro mäktiga av åtminstone
denna tankegång: Det är omöjligt, att de blodsdomar, som vi i dag
fullbordat, skulle vara orättfärdiga; det är omöjligt, ty det vore
förskräckligt. Vi ha gjort oss skyldiga till så många grymheter; vi ha
mördat barn i deras mödrars famn; vi ha icke skonat ålderns grå hår.
Om samvetet en gång skulle tillräkna oss allt detta ... nej, det vore
för mycket ... vi måste ha handlat rättfärdigt ... och vad vi gjort
har ju skett i Herrens namn, för den rena läran, för bekännelsens
enhet.
Det var dessa, som i Teodoros började rädas sitt eget samvete. De
ville tysta honom, och om de själve, sedan detta mått av eftertanke
börjat vakna, icke längre skulle mäktat bära hand på den sårade
gubben, så funnos andra, som icke skulle tveka att med ett nytt
bloddop styrka rättfärdigheten av deras förehavande.
Fördenskull invände de, i det de trängde in på Teodoros:
- Men han är kättare. Det är nog för att förtjäna döden. Lagen själv
dömer kättare till döden, när de sammanträda till gudstjänst. Femtio
atanasianer skola ju i dag enligt lagens dom dö under bilan.
Skarprättaren för sig och vi för oss. I dag skipar folket rättvisa.
Här äro vi alla vittnen. Han är känd av alla som en hårdnackad
kättare. Han svor nyss, att Sonen är av samma väsen med Fadern. Det är
nog. Gå undan, präst! Svara för dig själv, ifall du hindrar oss!
- I haven då beslutit, att han skall dö? sade Teodoros med en röst,
som darrade av rörelse. I som bekännen Kristi namn, I haven då intet
medlidande?
- Han är kättare!
- Se, han liknar en, som ligger på vägen, slagen av rövare.
Kristianer, jag talar icke till er. Jag ropar till Gud, att en
samaritan, en hedning måtte vandra här förbi! Hans ögon skola skymmas
av tårar, han skall icke fråga om den olycklige är en kättare, utan
endast se, att han är en nödställd broder; han skall förbinda de sår,
som I slagit, och bära den arme på skuldrorna till sitt hus ...
- Prästen pratar omkull er, karlar, inföll Kyriaka med skarp röst.
Hören I? Han påstår, att vi äro sämre än hedningar och samaritaner.
Skola vi tåla sådant? Han påstår, att blodet, som du har på handen
där, Timoteos, är oskyldigt blod; att blodet, som stänkt dig i synen,
Alexios, är oskyldigt blod; att blodet, som färgat de här armarne
(Kyriaka sträckte sina armar i luften), är oskyldigt blod. Och ändå
var det på Kolyttos, vänner, där hundratals rättrogne ihjälslogos af
kättarne! Sen I, vänner, sen här ... (Kyriaka drog ned tuniken kring
sin knotiga hals) ... sen I, att jag är blodig på min hals? Sen I
såren där? Det är märken från Kolyttos, det är märken av oskyldiga
kättaretänder, av en liten fördjävlat oskyldig kättarunges tänder, som
ville bita halsen av mig, när jag i Guds och homoiusions namn
avfärdade hans kätterska till mor. På Kolyttos, vänner, ha de
oskyldiga kättarne mördat edra fäder och söner. På Kolyttos stredo
kejsarens egna soldater mot de oskyldiga kättarne och bortburo efter
stridens slut de oskyldiga kättarehuvudena på kejsarens egna lansar.
Kejsaren måtte vara en stor brottsling, som förföljer oskyldiga, och I
måtten vara idel uslingar, sämre än samaritaner, hedningar och hundar,
eller också är denne präst en lögnpräst, en hemlig atanasian, som
förtjänar döden. Ären I fega, karlar? Skola käringarna fram i spetsen
för er? Bort med honom! Slå ned honom! Han förnekar bekännelsens
enhet, ty han försvarar kättarne! Bekännelsens enhet, den enda
allmänneliga kyrkan, vänner! Bort med prästen, slå ned lögnprästen!
Hennes ord hade återtänt fanatismen. De ursinnigaste i hopen rusade
fram för att kasta sig över sitt offer. De fattade i Anastasia, som
skylde gubben med sin kropp, och sökte rycka henne bort. Andra rusade
emot Teodoros och stötte honom tillbaka; men kraftig och beslutsam som
han var, återvann han gång efter annan sin post, avvärjde de slag, som
voro måttade åt Batyllos, och kämpade som för sitt eget liv, ensam mot
en övermakt av människolika vilddjur.
Nu sprängde en ryttare, klädd som kejserlig kurir, över gatan. Han kom
från Akarnaniska porten. Folket hörde icke hans rop att giva rum. Han
drev på hästen in i massan. Hästen stegrade sig. Ryttaren svor och
utdelade slag till höger och vänster med fästet av sitt svärd.
Uppmärksamheten riktades på honom. Teodoros nyttjade ögonblicket.
Dörren till det hus, vid vars trappa detta uppträde förefallit, var
stängd, men icke läst. Hon sprang upp för en stöt av hans hand.
Teodoros fattade Batyllos under armarne och drog honom in i förstugan.
Anastasias passiva motstånd och Artemons tvetydiga uppförande, som,
medan han fattade tag i Batyllos, knuffade undan de närstående,
underlättade denna handling. När ryttaren kommit förbi, voro prästen
och kättaren försvunna och dörren bommad bakom dem.
Klockorna i storkyrkan började ringa. De kallade till gudstjänsten.
Hopen, som annars skulle stormat huset, hade att välja. De vildaste,
med Kyriaka i spetsen, försökte bryta upp dörren, medan det stora
flertalet skingrade sig och ilade bort för att icke komma för sent. Än
ett gagnlöst lopp mot dörren, och med några förbannelser skyndade de
övrige åt samma håll.
Gudstjänsten förenade så många homoiusianer, som storkyrkan kunde
rymma. Men det var endast ett ringa antal i jämförelse med de massor,
som voro i rörelse. Vid samma tid, som det nyss skildrade uppträdet
vid Akarnaniska porten ägde rum, hade den regelbundna väpnade styrkan,
understödd av en talrik folkmassa, gjort ett angrepp på de i Piræus
förskansade atanasianerna. Det tillbakaslogs så kraftigt, att
anföraren, för att med utsikt på framgång våga ett nytt, äskade
förstärkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades'
befäl voro uppställda i grannskapet av storkyrkan och ännu icke
deltagit i striden. Pylades avsände den begärda centurian, men med
order att icke förnya angreppet. Man borde inskränka sig till att
omringa det av atanasianerna innehavda kvarteret, för att hindra dem
mottaga förstärkningar, som kunde göra dem vådliga och sätta dem i
stånd att ifrån försvar gå över till anfall. Denna avvaktande hållning
borde man iakttaga till inemot aftonen. Det var nämligen biskopens
uppsåt att ordna homoiusianernas massor och väpna dem ur arsenalerna.
Han ville i egen person och följd av sitt prästerskap företaga ett
avgörande angrepp på kättarne med de rättrognes hela samlade och
ordnade styrka.
Till följd av denna order vart den stridslystna massa, som från staden
strömmade till Piræus, avtackad. Sedan hon lugnats med utsikt på
aftonens bardalekar, återvände hon till staden, förstärkt med
avskummet i Piræus, och med sina rysliga troféer från Kolyttos i
spetsen. Det var en vridrig åsyn skaran företedde, där hon vältrade
fram emellan de gamla, halvförfallna murar, som förenade Aten med dess
hamnstad. Psalmer och slagdängor skrålades om varandra, och högt över
oväsendet ljödo de outtröttliga ropen: Död at giftblandarne!
Men bland dessa rop förnummos nu för första gången andra, i början
höjda av några få röster, därefter av flera, slutligen tävlande i
styrka med de förra:
- Död åt de hedniska hundarne, avgudadyrkarne!
- Ned med kristendomens fiender! Hämnd på ärkehedningen! Krysanteus
har smädat Kristus! Hämnd på ärkehedningen!
Uppträden, som föreföllo under tåget till staden, läto ana, att nya
elementer hade förenat sig med de förut verksamma. Massan började
plundra. Köpmansbodarna, som funnos i de långa portikerna å ömse sidor
vägen, uppbrötos och tömdes.
Piræiska gatan utmynnade till torget. I dag låg en tung och mulen
himmel över denna sköna, minnesrika plats. Pelarrader och stoder
syntes längta efter den förintelse, som är fullständig, när formen är
stoft och stoftet spritt av himmelens vindar.
De voro nu ingenting annat än spöken från en förgången tid och ägde
ingenting gemensamt med människovarelser liknande dem, som bildade de
nu annalkande mörka, oroliga vågorna.
Zenons lärjungar hade, som vanligt, samlats i målningsgalleriets
pelargång. Mitt under de stormar, som brusade genom världen och
skakade hennes hörnstenar, under den förskräckliga kampen mellan
massor, som offrat mänsklighetens gudagivna gåvor, förnuft och vilja,
på altaret åt den avgud, som nämndes Tron, den döpte Molok, som
kallades Bekännelsen, för att sedan viljelösa drivas hit och dit av
egna och andras rysliga lidelser--mitt under detta såg man kring en
gammal Stoas filosof några män och ynglingar samlade för att lyssna
till ord om sedlig självbestämmelse, om viljans seger över jordiska
böjelser och jordisk fruktan, om människosjälens kraft att genom sig
själv förädlas och genom dygden varda en spegelbild av Guds andes lugn
och harmoni.
Det var denna lära, som fläktade storhet genom hedendomen, som fyllde
Plutarkos' hjältegalleri med en rikedom av härliga män, en rikedom,
samlad endast från tvänne Medelhavsländer, och likväl sådan, att det
första årtusendet av kristlig odling, omfattande talrika folk, synes
nästan som ett missväxtår på stora människor i jämförelse med honom.
Medan det homoiusianska packet drog förbi, genljöd torget av
mångfaldiga rop, och bland dem:--Död åt avgudadyrkarne, hedningarne,
kristendomens fiender! Torgets stoder överhöljdes med stenregn; man
såg här och där de mörka hoparne kräla upp på fotställen, såg
stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och stänger; men
eget nog, de hedniska männen i målningsgalleriet vordo icke föremål
för raseriet, man åtnöjde sig med att slunga skymford till dem. Deras
lugn kunde väl icke vara mäktigt nog att göra intryck på den
mordlystna skaran; men det fanns till och med hos pöbeln en ärvd
vördnad, en skygg aktning för järnmännen i Stoa.
Hoparne delade sig åt alla de gator, som ledde från torget. Den
starkaste drog till Tripodgatan, till Krysanteus' hus.
En man, som länge vandrat av och an utanför Perikles' Odeion,
avlägsnade sig därifrån vid hopens annalkande. Han hastade till
Pylades och underrättade honom om vad han sett och hört. Kort därefter
satt samme man till häst och sprängde bort genom dubbelporten.
Han var minst det tionde budet, som Pylades denna förmiddag sänt till
Lysis' villa.
Pylades hade börjat sin bana som frigiven son till en av Annæus
Domitius' slavar. Sedan han valt krigarståndet, hade han under Annæus'
skydd stigit tämligen hastigt till den värdighet han nu innehade. Hans
skaplynne, som lämpade sig för tidsförhållandena och förstod begagna
dem, lovade honom en lysande bana. Han hade emellertid förknippat sitt
öde med Annæus Domitius', tills det som ett moget äpple skulle falla
från modersträdet, som utvecklat det. Mognadstiden var ännu icke
kommen. Pylades hyste djärva förhoppningar om Annæus Domitius' framtid
och nästan omätliga om sin egen. För närvarande var han ett verktyg,
på vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita.
Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit
till Annæus Domitius' palats, men lika hastigt lämnat det, ledsagad av
prokonsulns förtrogne kammarslav till häst. Han hade inkommit genom
Akarnaniska porten och lämnade några minuter därefter Aten genom
dubbelporten.


FJORTONDE KAPITLET.
En orgie.

I nöden prövas vännen. Karmides hade bestått det prov, som prokonsuln
underkastat hans vänskap.
Han, Karmides, hade verkligen satt sig upp på kappadokiern Akilleus
och mitt i natten ridit ut till Lysis' villa för att hugsvala den
bekymrade.
Vid framkomsten rådde i villan den djupaste tystnad. Sömnens hulda
genius förde där sin vallmospira. Gästerna slumrade, envar inom sin
dörr, i den långa aulans pelargång. Till och med den djupt bekymrade
njöt en efterlängtad ro. Det hade varit grymt att störa honom.
Karmides lät visa sig till den för honom bestämda sängkammaren, och
snart var även han försänkt i drömmar. Han drömde om Rakel och
Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga tärningkast, om
fordringsägare och självmord.
Morgonstjärnan slog upp ögat, och i köksvärlden rådde den livligaste
verksamhet. Vid pass två timmar därefter vaknade Karmides vid tonerna
av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas stämma; hon grälade
på slavinnan, som friserade hennes hår. Medan Karmides lyssnade till
dessa ljud och förbannade de usla drömmar Annæus Domitius hade
beställt för sin gästs räkning, infunno sig slavar, som buro honom i
badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och mängt med ljuva
parfymer, frottörerna mästare i sitt slag, som borde kunnat återgiva
en gubbes lemmar ungdomens spänstighet. Karmides kände sig föryngrad
under deras händer och mäktig av alla möjliga epikureiska vapendater.
Från badet bars han till ett rum, där konstnärer av olika slag väntade
honom, konstnärer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han
teg och förtrodde sig lugnt åt sitt ödes blida makter. Samtliga
artisterna utförde sin sak väl. Rakkniven fördes av den lättaste hand,
lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades à la Foibos Apollon,
toalettpenseln gjorde strecket, som höjer ögats glans, varefter
Karmides ifördes kitonen och sandalerna och visades till
samlingsrummet.
Här väntades han av de andra gästerna, som var för sig undergått samma
behandling. De kunde således icke vara annat än morgonfriska. Också
var hugsvalelsen redan i full gång. Karmides hörde på avstånd skratt
och glada röster.
Ett samkväm, som började så tidigt på morgonen, var någonting ovanligt
och retande. Samtliga de närvarande uppträdde i morgontoaletter, bland
vilka damernas utmärkte sig för genomskinlighet. Damerna voro av två
slag: de ständiga och de tillfälliga. De ständiga voro Myro och
Praxinoa; de tillfälliga voro två unga syriska slavar, som den
kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne
klädde väl. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets
gång intet spår till avundsjuka, men många av stark dragningskraft och
växande förtrolighet. Och när inga missljud från detta håll störde
glättigheten, varifrån skulle de då komma?
Vi veta, att dagen var mulen, men även om morgonsolen skinit med sin
klaraste glans, skulle svårligen en stråle funnit väg genom de tjocka
tapeterna för salens fönster. Rummet upplystes av lampors festliga
sken.
Ej heller fanns, sedan två till tre timmar förflutit, någon i
sällskapet, om icke Annæus Domitius, som påminde sig, att det var full
dager därute. Därtill bidrogo ej endast lamporna, utan än mer de
ljuva, förrädiska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade
bägarne.
Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande.
Karmides hade öppnat det med en gäspning, det sista spåret av en
orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse över morgonen och
morgonrodnaden, företrädesvis den, som strålade på de fyra damernas
kinder.
Annæus Domitius, den av statsgöromålen nedböjde, var icke otacksam för
sina gästers bemödande att förströ hans sinne. Hans glättighet växte
med de övriges. Vi vilja anmärka, att Annæus Domitius bland nyktra
människor var prokonsul, patricier och romare; själve hans förtrogne
unge vän Karmides påminde sig blott ur dimman av grundliga rus en
faunartad Annæus Domitius. Men en sådan fanns och väntade blott på
tjänligt tillfälle och lämplig omgivning för att avkasta masken och
framträda i hela sin befängdhet. Under hovmannen dolde sig en
naturmänniska, som, när hon släpptes lös, gav sig luft i den
tokigaste, mest otyglade munterhet.
Emellertid voro de bud, som Pylades avsände till villan, emottagna av
en slav, och chiffertavlorna, de medförde, överlämnade till
prokonsuln, som läste dem, utplånade det skrivna med sin stylus, drack
och skämtade, utan att deras innehåll syntes kvarlämna en allvarsam
tanke på hans feta, skinande och leende ansikte.
Han drack, kredensade pokalerna åt Myro och Praxinoa, skrattade,
berättade kärlekshistorier och skämtade plumpare, ju större verkan
vinet och munterheten visade sig ha utövat på hans gästers livsandar.
Rodnaden, som färgade hans kinder, steg småningom över hans panna och
övergöt den kala hjässan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en
mogen, svällande druva. Men detta förebud till faunens snara
framträdande röjde sig icke, innan de andra gästerna börjat tillåta
sig friheter i ord och gärning, för vilka lamporna borde slocknat, om
de ägt den ringaste känsla av blygsamhet.
Musiken, som utfördes av osynliga konstnärer, tycktes följa
ingivelserna från den ande, som livade sällskapet. I början ljuv och
smäktande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska
slavarne, som voro dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp
och kringsvävade varandra i dansar, som förmälde bajadärens luftiga
rörelser med backantens vilda lust.
De unga männen, som vilade på sina soffor och åsågo dansen, kunde icke
motstå begäret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln
och festens osynliga tjänsteandar kände, var musiken beroende av hans
vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som
atenarne sällan dansade, utom vid tillfällen sådana som detta. Annæus
Domitius, som avkastat rosenkransen från sin kala hjässa och påsatt en
yvig murgrönskrans, förenade sig med de övrige. Han figurerade mot
Praxinoa. Silenen var färdig. Hans väldiga mage syntes, i stället för
att vara en börda, tjänstgöra som en luftfylld blåsa hos simmaren. Han
rörde sig på hälarne och var outtömlig på barocka åtbörder, som han
förstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en strävan
till behagfulla rörelser, som i sin helhet väckte den ursinnigaste
munterhet och upplöste det hela i ett samfällt skallande skratt.
Dansen kom ett ögonblick att stanna. Annæus Domitius påtog en min av
komisk förargelse; han låtsade vara stött, kastade sig i en soffa,
torkade sin svettiga hjässa och inskränkte sig till att som åskådare
njuta av dansens fortsättning.
Under allt detta hade hans tankar endast tillfälligtvis varit
frånvarande från Aten och de händelser, som där föreföllo. De bud, som
Pylades skickade, satte honom i stånd att steg för steg följa deras
utveckling. Ju längre det led på förmiddagen, dess mödosammare, i
trots av vinet och sällskapet, vart det för Annæus Domitius att tygla
sin otålighet, som började övergå till verklig oro, och detta ehuru
han visste, att Pylades ställt allt på bästa möjliga sätt.
Emellertid hade Pylades' sista brev innehållit dessa lugnande ord:
»Biskopen har gillat mitt förslag att låta vapnen vila i Piræus till
aftonen. Pöbeln står således till vårt förfogande. De våra äro
blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tågar tillbaka
till staden. Krysanteus är i sitt hus, som han öppnat till fristad för
en mängd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla
händelser skall ske.»
Dessa ord voro, som nämnt, lugnande för Annæus Domitius. Men han
fruktade ännu, att det förberedda slaget skulle måttas för sent, och
för sent vore det, när Petros efter gudstjänsten finge lediga händer
och kunde utskicka sina präster som självskrivna ledare av hopen.
Dessa skulle otvivelaktigt avvärja faran från Krysanteus och rikta
pöbelns raseri åt andra håll.
Efter dansens nöjen kommo bordets. Villans arkimagirus[1] hade utvecklat
en förmåga, som bidrog att hålla sällskapets stämning på höjdpunkten.
Själva tärningarna, som under desserten framhades, slogos ur brädet av
det ystra glammet. Gästerna betjänades av utvalda slavgossar, vilkas
långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan
rätterna torkade sina med parfymerat vatten övergjutna händer.
Konversationen var icke blott yster utan gudlös. Förgäves påminde
Annæus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen,
att man borde skona hans religiösa känsla och teologiska övertygelse;
man skrattade åt kristianernas trehövdade gud, liksom åt den gamle
giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu
ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna nedkallat honom över
sällskapets huvuden.
[1] Mästerkock.
Man grinade åt den dumma tron på själens odödlighet och prisade den
visa lära, som bjuder att leva, så länge man lever. Man var nio vid
bordet; man ropade på den tionde, på benrangelsmannen. Och
benrangelsmannen, som var redo, emedan han, där gästerna så fordrade,