Den siste Atenaren - 25

du ännu icke känner något annat ... jag har i dag återfunnit en son,
vilken jag länge sörjde som förlorad.
Den ton, vari Krysanteus uttalade dessa ord, uttryckte en innerlig
ömhet, som lade tyglar på sig själv, emedan hon tvivlade på att finna
gensvar. Han fattade ynglingens hand och ville trycka honom till sitt
bröst; men Klemens gjorde sig lös och drog sig tillbaka med häpnad och
tvivel uttryckta i sitt ansikte.
Han riktade en frågande blick på sin fosterfader, och när denne teg,
utbrast han:
- Det är icke möjligt. Skulle denne man, som du lärt mig hata, vara
min fader?
- Min son, sade biskopen, Gud har velat, att din börd, som hitintills
varit mig själv en hemlighet, nu är uppdagad. Den stund, som du
dagligen efterlängtat, är nu inne ... Förvåna dig icke, Krysanteus,
över hans uppförande! Han var icke förberedd på denna upptäckt; du må
således icke undra, att hans häpnad överväger hans glädje.
- Nej, fortfor Klemens efter någon tystnad, jag tror det icke. Det är
ännu icke bevisat, att denne man är min fader, och innan detta är
fullkomligt ådagalagt, vill jag icke erkänna honom för att vara det.
Han, som förföljer min tro och förnekar den gudomliga uppenbarelsen!
- Klemens, sade biskopen, varje tvivel är undanröjt, att du i
Krysanteus återfunnit honom, som gav dig livet. Men låt icke ditt mod
nedslås av denna upptäckt! Omfamna honom och tacka Gud, som äntligen
uppfyllt din varmaste önskan: den att lära känna dina föräldrar.
- Nej, vad har jag att göra med denne man? Du hör, jag erkänner honom
icke. Jag har aldrig önskat att lära känna min fader, ty du, Petros,
är min rätte fader, den ende jag kan tänka mig. Det är efter min moder
jag har längtat och icke efter honom.
--Du måste tillgiva honom, Krysanteus, sade Petros. I sin första
överraskning förgäter han det gudomliga budet, att en son skall hedra
sin fader. Han har tid av nöden för att vänja sig vid tanken, att han
är din son.
- Petros, du får icke övergiva mig, sade Klemens, eller lyssna till
denne man, om han åberopar någon rättighet, som skulle skilja dig och
mig från varandra. Jag är ett hittebarn, De föräldrar, som utsatte mig
till att lida hungersdöden, hava icke längre anspråk på mig. Jag
förnekar dem.
- Dock, inföll han, min moder skulle jag vilja återse. Jag vill säga
henne, att jag lever, och fråga henne, varför hon förskjutit mig.
- Din moder, sade Krysanteus, är död. Hon dog, när du låg i vaggan.
- O, min Gud, vad säger du? Bedrager du mig icke?
- Du vill fråga, varför hon förskjutit dig. Hon tryckte dig i
dödsstunden till sitt bröst. Jag lyfte dig ur vaggan och lade dig i
hennes armar. Hennes sista bön var för din välgång. Dock, nog härom
för denna gång. Din ädla moders minne skall en gång stå rent och
strålande för dina ögon. Det är nu till dig, Petros, jag vill vända
mig med en fråga. Varför har du i din fosterson inplantat, att han är
ett hittebarn, utsatt av grymma föräldrar åt hungersdöden? Tarvades
denna lögn för att lära honom avsky deras minne? Du gjorde ju detta
emot ditt bättre vetande, enär du förmodade eller kanske med visshet
kände, att din fosterson var stulen ifrån sina föräldrar?
- Min arkont, den atenske slaven sade mig, att Klemens var ett
hittebarn.
- Minnes du den.atenske slavens namn?
- Nej.
- Jag skall då söka påminna dig därom. Vad var ditt eget namn, innan
du kallade dig Petros?
Biskopen bleknade märkbart vid denna fråga.
Krysanteus fortfor, utan att avvakta svar:
- Vi hava utan tvivel sett varandra i forna tider och under andra
förhållanden. Det finnes drag i ditt ansikte, som velat påminna mig om
en person, som jag minst av allt skulle väntat att återfinna här i
Aten. Likheten är väl icke stor, ty sjutton år kunna förändra mycket,
och biskopskåpan var för icke längesedan mäktig att förvandla slavens
skygga blick till en övermodig härskares. Det är i dag icke första
gången du bär den grova arbetsdräkten, Petros. I den är du mer lik dig
själv, sådan du var i din ungdom. I dag äro ock mina ögon något
skarpare, och jag tror mig icke göra ett misstag, när jag påstår, att
du, homoiusianernas biskop, är min förrymde slav Simmias.
- Vilken förmodan! utbrast Petros med ett leende. Jag har ju redan
givit dig min levnadshistoria. Sade jag dig icke, att jag är född i
Efesos av fria, ehuru fattiga föräldrar?
- Det är möjligt, att jag misstager mig. Men det är också möjligt,
att du ljuger. Jag skall sända en pålitlig person till Efesos för att
utrannsaka, om den man, som du uppgiver vara din fader, någonsin
funnits. Tills vidare antager jag motsatsen. Simmias' fader var slav,
liksom han själv, förrycktes av religionssvärmeri och en ursinnig
böjelse för min maka och flydde med sin son, när jag ämnade inspärra
honom på dårhuset. Lever denne din far ännu?
- Min arkont, jag kan icke svara på en sådan fråga. Din gissning är
ogrundad. Hon ingiver mig på en gång harm och löje.
- Ditt löje skall dämpas, när du häktas som förrymd slav och
barntjuv.
- Du skall icke våga en sådan anklagelse.
- Ur denna villfarelse skall du ännu i dag tagas.
- Det är sant, du, som är kejsarens gunstling, kan våga allt,
isynnerhet mot en bekännare av Kristus. Men jag fruktar dig icke. Jag
väpnar mig med min oskuld och skall inför domaren slå dig med blygsel
över din otacksamhet. Det är på detta sätt du vill belöna mig för den
omvårdnad jag ägnat din son.
- Oförskämde, utbrast Krysanteus, det är denna omvårdnad, som skall
kosta ditt huvud. Du har stulit honom från hans fader, lärt honom hata
denne, skändat hans moders minne och uppfostrat honom till en olycklig
svärmare. Är det detta, som förtjänar min tacksamhet? Simmias, jag har
igenkänt dig. Från detta ögonblick gör jag min rätt över dig gällande.
Du är min slav. Jag för dig härifrån till fängelset för förlupna
slavar, och från fängelset inför domstolen.
- Jag ber, att du betänker dig, innan du låter fängsla en romersk
medborgare. Vore jag än den Simmias, om vilken du talar, så låter det
likväl icke bevisa sig. Tacka dina gudar, att du återfunnit din son,
och trösta dig härmed över förlusten av en slav. Simmias skall du
aldrig återfinna, även om du verkställer din hotelse. Förövrigt är jag
redo att följa dig till fängelset eller vart du vill föra mig. Du är
envåldshärskare i Aten, och motstånd mot din vilja tjänar till intet.
Men följderna av din obetänkta handling skola återfalla på ditt eget
huvud. Bevekelsegrunden är mig fullkomligt klar. Jag är kristian och
biskop: detta är nog för att vara brottslig i dina ögon. Du vill ej
låta gå ett tillfälle ur händerna att kasta en svart skugga på en
sådan mans levnadsbana, ty om även anklagelsen är obevislig, skall hon
dock, som du hoppas, fästa en fläck på hans namn, en fläck, varpå
förtalet kan peka och säga: se sådana äro den nya trons förkämpar och
kristianernas herdar. Och än mer, du vill i min Klemens' ögon nedsätta
mig till en usling, emedan du förbittras över att hans hjärta tillhör
mig och är främmande för dig själv. Jag vedergäller detta därmed, att
jag säger dig, Klemens, att denne man är din naturlige fader, och att
du bör vörda och lyda honom som sådan--lyda honom i allt, som icke
strider emot Guds bud. Jag överlämnar dig i hans händer, viss, att
fastän vi skiljas, skall du i hans farliga grannskap varken förgäta
den Gud, som jag lärt dig känna, eller den fosterfader, vars glädje du
hitintills varit. Vill han intala dig, att jag varit hans slav, så vet
jag, att slaven i dina ögon icke är en föraktlig varelse, utan en
människa, frigjord i Kristus; och kan han övertyga dig, att jag stulit
dig från din fader, så minns, att det skett för att rädda din själ och
föra dig till en bättre fader himmelen.
Petros omfamnade den förvirrade ynglingen och fortfor till Krysanteus:
- Om du ännu icke besinnat dig, utan vill verkställa ditt uppsåt, så
är jag nu färdig att följa dig. Jag hade visserligen åtskilliga
ärenden att ordna, innan jag trädde inom fängelsedörren, men jag vill
icke besvära dig med en bön om uppskov, som du förmodligen icke skulle
bevilja.
- Nej, Simmias, svarade Krysanteus, jag skulle icke bevilja henne.
Jag fruktar på goda grunder, att ditt samvete icke är så rent och din
själ icke alldeles så lugn, som du vill låta påskina. Det kunde hända,
att du sökte rädda dig med flykten. Väl ur min åsyn, skulle det varda
svårt för kejsarens hela makt att uppspåra dig. Jag är mån om en
undersökning, som sprider ljus över de minsta enskildheterna av ditt
förflutna liv. Endast därigenom kan jag vinna en fullständig visshet,
att jag ej gör ett misstag, då jag lagligen erkänner denne yngling för
min son. Tvivel därom hava åter börjat vakna inom mig. Blodets
frändskap skulle väl annars givit sig tillkänna i någon droppe av hans
hjärta, när jag kallade honom min återfunne son. Undersökningen skall
även bära en annan frukt--skall för kejsarens ögon avslöja den
ohyggliga sedelära, som I kristianer predikan och vars grundsatser I
tillämpen. Fördragsamheten med eder tro må icke sträcka sig till denna
eder sedelära. Sammanhänger er tro oskiljaktigt med henne, så måste de
båda utrotas. Människor, som predika barnarov, andligt självmord,
förakt för medborgerliga plikter och död över alla, som icke svärja på
deras egen narraktiga metafysik, må icke tålas mer än andra slags
tjuvar och mördare. Vad särskilt dig vidkommer, så är det ännu icke
utrett, vilken andel du haft i de blodiga förföljelser, som vid tiden
för Konstantius' död rasade i vår stad och kostade tusentals människor
livet. Min övertygelse är, att du var deras anstiftare, och att allt
det blod, som då utgöts, kommer på ditt huvud. Även detta är en sak,
som förtjänar utredas. Det var ett förhastat löfte, då kejsaren lovade
glömska av det förflutna åt dessa kristianska illgärningsmän, som
härjat öster- och västerlandets städer med mord och brand. Han bör
åtminstone tillse, att de för framtiden göras oskadliga. Följ mig nu!


NIONDE KAPITLET.
Anden och Köttet.

Klemens ledsagade Petros, när denne fördes till fängelset, och lämnade
honom först efter en varm omfamning och de livligaste försäkringar om
sin tillgivenhet.
Därefter följde han sin fader till sitt nya hem. Under vägen iakttogo
båda tystnad. Krysanteus var synbart nedslagen; det låg smärta och
vemod i den blick, varmed han betraktade sin återfunne Filippos, som
stum, dyster och motvilligt vandrade vid hans sida.
Först sedan de anlänt till huset vid Tripodgatan, och Krysanteus
tillkallat Hermione och sagt honom, att hon var hans syster, ljusnade
Klemens' ansikte och en öm känsla började röra sig i hans barm. Han
besvarade med mycken häftighet hennes systerliga kärleksbetygelser;
han betraktade med förtjusning hennes rena och ädla anletsdrag och
lyssnade till de upprepade utbrotten av hennes glädje över att hava
återfunnit honom.
Krysanteus lämnade de båda syskonen att tillbringa aftonen med
varandra. Hermione förde Klemens till hans moder Elpenikes bild.
Åsynen av denna framkallade hans tårar. Hon visade honom hans vagga
och de leksaker, som tillhört honom i hans barndom, och vilka man hade
förvarat som kära minnen. Hon berättade för Klemens, huru djupt hans
fader sörjt hans förlust, huru de undrat och fruktat hans okända öden,
och huru de äntligen kommit på hans spår. Hennes berättelser avbrötos
endast av ömhetsbetygelser, då hon i övermåttet av sin glädje förnyade
gånger omfamnade honom, smekte honom och skådade honom djupt i ögonen.
Allt detta smälte skorpan kring Klemens' hjärta, och när han om
kvällen återsåg sin fader, skyndade han i dennes armar.
Krysanteus hoppades, att den känsla av blodsbandet, som sålunda vaknat
i hans bröst, skulle genom den kärlek, som visades honom, stärkas och
varda varaktig. Men detta hopp bleknade inom kort. Klemens påminde sig
åter, att Krysanteus var ärkehedningen, antikrists förnämsta verktyg
och medhjälpare, ja, än mer--hans lärare och den som förmått honom
till avfall från kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens
fasa, kunde han så mycket mindre förjaga, som tusen föremål i hans nya
hem, de vanor, som där iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet
måste påminna honom därom. Krysanteus och Hermione sågo, att dessa
omständigheter samverkade till att fördystra honom och göra honom
otillgänglig. Krysanteus ställde fördenskull en särskild del av huset
till hans förfogande, lät smycka det med alster av kristlig konst,
skaffade honom homoiusianska tjänare och försåg honom med en liten
boksamling av kristna författare.
I Teodoros, som ofta besökte Krysanteus' hus, hoppades denne äga en
vän, vars umgänge skulle på en gång vara Klemens angenämt och
hälsosamt. Men varje försök av Teodoros att närma sig den unge
föreläsaren och vinna hans förtroende strandade. Klemens misstänkte i
honom en förledare, som iklätt sig skepnaden av en ljusets ängel, och
visste honom bestämt vara en kättare, och därtill en kättare,
farligare än någon annan, ty han förnekade kyrkan som hierarkisk
inrättning, förnekade den Helige Ande som en magisk, i
handpåläggningen verksam kraft, förnekade prästerskapet som ett
särkilt medlarestånd och hade på senare tider i Aten och dess
omgivning vunnit en mängd anhängare för sin farliga lära, vilka samlat
sig omkring honom och bildat en församling.
Det enda tvång, som Krysanteus ville pålägga Klemens, var det att icke
pläga vidare umgänge med Petros. Men Klemens nekade att efterkomma
denna befallning. Petros var hans andlige fader, som han vore skyldig
kärlek och ovillkorlig lydnad.
Klemens besökte ofta biskopen i fängelset. Krysanteus kände det
olycksdigra inflytande, som denne utövade på hans son, utan att likväl
ana det hela dess vidd. Han befallde, att fängelsedörren icke vidare
finge öppnas för ynglingen, och hoppades därigenom hava avbrutit
förbindelsen mellan Petros och honom. Men detta var intet allvarligt
hinder för Klemens att möta sin fosterfader. Han smög nästan varje
natt till fånghuset, samtalade genom den gallrade gluggen med honom,
biktade för honom och emottog hans välsignelse. Petros uppmanade
Klemens att så ofta som möjligt förnya dessa besök, emedan de voro
honom en borgen, att fostersonens hjärta bevarat sig rent från den
farliga inflytelsen av sin omgivning. Petros förklarade, att han med
undergivenhet bar sin fångenskap, och att den enda oro, som plågade
honom, gällde Klemens och de faror, som i de lockande skepnaderna av
faderlig och systerlig kärlek, av hednisk filosofi, jordisk rikedom
och en kättersk vältalighet omgåve denne. Denna oro, försäkrade han,
var förskräcklig och kunde endast stillas genom Klemens själv. Han
besvor föreläsaren att noga hava akt på sina tankar och känslor. Genom
de ringaste medgivanden åt lockelserna vore han förlorad, ty hade de
väl fått insteg i hans själ, skulle de snart helt och hållet råda där:
det vore ju svårt att övervinna en belägrande fiende, sedan muren och
portarne, som skulle utestänga honom, fallit i hans händer. Klemens
lämnade sällan sin andlige fader utan en påminnelse om de orden: »den
som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd.» Också
drog han sig så mycket som möjligt tillbaka inom sig själv, visade sig
sällan för sin fader och syster, emottog endast besök av Eufemios och
andra medbröder i ämbetet, umgicks med sina böcker och sina fantasier,
avskrev S:t Johannes' uppenbarelse och infann sig om kvällarne, innan
han smög till Petros, i Eusebias budoar för att med henne bedja,
svärma och kyssas. Om han förut saknat någon anledning till
självprövning och undersökning av den känsla, som han hyste för den
sköna romarinnan, så var han nu fullkomligt invaggad i säkerhet, sedan
han under en bikt för Petros omtalat sitt förhållande till henne och
denne gillat det, emedan det var ett band mer på hans sinne och ett
föremål, som tog i anspråk den ömhet, som han möjligen annars skulle
riktat på sina fränder.
De forskningar, som Krysanteus med anledning av Petros' uppgifter om
sin föregående levnad lät anställa i Efesos och Antiokia, fördröjde
den undersökning, som väntade fången inför domstolen. Krysanteus
hoppades, att sedan Simmias var avslöjad, skulle Klemens' vördnad och
undergivenhet för denna människa upphöra och bytas i avsky. Men Petros
förekom honom med en frivillig bekännelse, som han gjorde för Klemens,
när denne en natt infunnit sig vid gluggen till hans fängelse. Han
berättade för Klemens, att han var samme Simmias, som Krysanteus
misstänkte honom vara, skildrade de svåra strider han haft att utstå,
då han som slav i ett hedniskt hus, i likhet med sin fader, övergick
till kristendomen; skildrade vidare den glädje han kände, sedan hans
beslut var stadgat och hans själ härdad mot det hån och den ovilja,
som detta steg ådragit honom av hans herre, liksom av hans medtjänare;
den iver, varmed han på sina från arbetet lediga stunder ägnade sig åt
de heliga skrifternas läsning, och den lycksalighet, som med det nya
ljuset genomstrålade hans själ och uppfyllde honom av medlidande för
alla, som ej voro delaktiga av detsamma. Det var den tiden Klemens
föddes. När Klemens var årsgammal och vid sin moders eller sköterskas
hand visade sig ute bland slavarne, hade Petros blivit fängslad av ett
för så späda barn ovanligt uttryck i hans sköna ansikte. Det låg något
himmelskt i hans ögon, och han förekom Petros som en ängel. Dess
odrägligare var honom den tanken, att detta barn skulle uppväxa i
hednisk villfarelse och förakt för honom, som är barnens himmelske
vän. Petros kämpade ett helt år mot tanken att fly med den lille
Filippos ur det hedniska huset för att sålunda rädda hans själ och
återgiva lammet åt den rätte herden. Han hade under denna tid gått
sjuk av tvivel och oro, huruvida detta vore rätt inför Gud eller icke.
Men orden: »låten barnen komma till mig» hade natt och dag genljudit i
hans själ och slutligen kommit hans beslut att mogna. Vad sedan hänt,
det visste Klemens. Petros hade länge irrat omkring, under oupphörliga
faror att med sin dyrbara skatt gripas av de kejserliga ämbetsmännen,
som efterjagade honom överallt. Hans fader hade följt honom under
flykten. Det var ett underverk, att de undkommit efterspaningarna, och
ett icke mindre underverk, i trots av de ömmaste omsorger, att Klemens
så späd kunnat uthärda de lidanden, som de båda flyktingarne icke
förmådde avvända från honom när de som oftast ledo brist på det
nödvändiga.
Allt detta berättade Petros så vältaligt och rörande, att Klemens, när
Petros uppmanade honom att döma över hans handlingssätt, långt ifrån
att ogilla det eller känna avsky för sin rövare, tryckte hans genom
gallret utsträckta hand till sina läppar, kallade honom sin störste
välgörare och förklarade honom sin eviga tacksamhet. Förhållandet
mellan Petros och Klemens var ömmare, bandet, som förenade dem,
starkare tillknutet än någonsin.
Inom den homoiusianska menigheten väckte Petros' fängslande vild
förbittring, som endast väntade på tillfälle att giva sig luft.
Eufemios, den äldste presbytern, skötte under tiden hans ämbete och
infann sig dagligen i fängelset för att inlämna sina redogörelser och
emottaga sin förmans befallningar. Den svartlockige presbyterns
hållning var ödmjukare än någonsin, då han stod inför sin biskop, och
för det goda han kunde uträtta var han anspråkslös nog att giva denne
äran. På lediga stunder sysselsatte han sig ännu alltid med
punkteringskonsten.
Genom denna ville han utleta, huru länge Julianus skulle leva; om den
kejsare, som komme på tronen efter honom, vore homousian eller
homoiusian; om Petros i den rättegång, som väntade honom, skulle
frikännas eller fällas, vilket senare vore detsamma som att dömas till
döden; om Petros, i händelse av frikännelse, skulle varda biskop i
Rom, patriark i Konstantinopel, eller på annat sätt bortryckas från
sin hjord i Aten; när detta skulle ske, och vem som skulle bliva hans
efterträdare, Eufemios eller någon annan--alltsammans frågor, som
dagligen sysselsatte den svartlockiges tankar.
En bland Eufemios' skyldigheter som äldste presbyter var att hålla
sina yngre ämbetsbröder till studier och vaka över dessas kristliga
och renläriga art. Nu hade Eufemios gjort det rön, att man svårligen
kan inhämta en boks innehåll grundligare, än när man åtskilliga gånger
avskriver densamma. Han plägade därför till föreläsarne, besvärjarne
och de övriga unga prästerna lämna till avskrivning dels de mångahanda
evangelierna, såväl de allmänt erkända som de andra, dels sådana nyare
skrifter, som bland den kristna kyrkans medlemmar väckt större
uppseende och fördenskull kunde påräkna lätt avsättning. Med de
sålunda tillkomna avskrifterna drev Eufemios för egen räkning en
inbringande handel.
Vid denna tid talades mycket bland kristianerna om en bok, som
kallades »Ensamhetens faror», och vars författare var eller uppgav sig
vara en munk, som vistats många år i den egyptiska öknen för att
fjärran från världens vimmel och lockelser tillbringa sitt liv med
betraktelser och själens rening. Men under denna tid kom han till en
dyrköpt kunskap därom, att man förgäves flyr till ödemarkens tomhet,
när man dit medför sitt hjärta och sin inbillningskraft. I dem
förborgar sig en värld, farligare än den, från vilken man dragit sig
tillbaka, befolkad av samma lockelser, som denna äger, men mäktigare
och oemotståndligare, emedan de här äro liksom eteriserade, befriade
från den grövre materie, i förening med vilken de visa sig i den yttre
världen. Ifrån att vara tillfälliga uppenbarelser, som i livets flod
och i den friska verksamheten giva rum för andra, gripa de i
ensamheten hela själen och göra sinnligheten till envåldshärskaren och
demiurgen, som inblåser sitt liv i varje tanke och känsla. Till dessa
inre fiender komma yttre, för vilka de öppna portarne. Författaren
påminde om skriftens ord, att djävlarne, när de utdrivas ur de
besatte, uppsöka torra och öde platser, där de dväljas under avvaktan
på nya boningar. Han ville, att dessa ord skulle förstås ej endast
bokstavligen, utan även bildligt, så att dessa torra och öde platser
vore icke blott ödemarkerna i den yttre världen, utan även de genom
ensamheten självskapade i människosjälen. Ensamheten är människans
vän, tröstare och upplysare, så länge hon icke missbrukar och tröttar
vännen genom enträgenhet, ty då blir samma ensamhet vår farligaste
fiende. Sedan författaren genom egen erfarenhet övertygats om denna
sanning, men ännu tvekade att lämna det av så många heliga män
lovordade ökenlivet, hade han flyttat sin bostad till en trakt, där
andra eremiter slagit sig ned. Hans närmaste granne var en kvinnlig
anakoret. Han beslöt att dela tiden emellan ensligheten och ett fromt
umgänge med henne. Hon var en ung kvinna, som, nedtryckt av motgångar
och krossad av ett efter många förvillelser vaknat syndmedvetande,
hade dragit sig undan världen. Han skildrade nu sitt förhållande till
henne för att visa, huru själafienden insmyger sig i känslor, där man
minst av allt anar hans närvaro, huru han kläder sig i medlidandets
och syskonkärlekens dräkt, hur han strör jordiskt stoft på själva
bönens vingar och blandar sitt gift i andaktens ädlaste vin. Det
dröjde likväl länge, innan författaren hade kommit till inseende
härav. Han svävade i fullkomlig villfarelse om sina känslors halt och
stod redan vid fördärvets avgrund, då en stråle av det gudomliga
ljuset föll i hans själ och uppenbarade hans rätta tillstånd. Hans
enda räddning var en skyndsam flykt från ödemarken tillbaka till
världens vimlande liv. Och långt ifrån att förlora sig själv, hade han
nu kommit till den kunskap, att själen endast behåller sin hälsa i ett
verksamt liv, som parar de religiösa plikterna med plikterna mot
människor och samhälle.
Denna bok, som bland de kristne väckt mycken uppmärksamhet, men funnit
vida mer klander än lovord, lämnade Eufemios en dag till Klemens att
avskriva, sedan de båda hade lyckligt slutat avskriften av S: t
Johannes' uppenbarelse.
Eufemios tillade, att boken innehölle många nyttiga lärdomar, men att
Klemens skulle taga sig till vara för att gilla den slutsats, till
vilken hennes författare kommit. Denna slutsats ägde endast giltighet
för honom själv och hans likar, men icke för alla, och allra minst för
dem, vilkas böner till Gud om ett nytt hjärta blivit hörda och
uppfyllda.
Med den märkvärdiga boken under armen hastade Klemens till sitt hem
och, väl ensam i sin kammare, öppnade han henne och fördjupade sig i
läsning.
Med flyktigt öga genomilade han sidorna, tills han hunnit det kapitel,
vari författaren omtalade sitt möte och sitt umgänge med den kvinnliga
anakoreten.
Här mötte honom iakttagelser och betraktelser av ett slag, som
fängslade hans öga vid varje ord och tvang honom till eftersinnande av
varje mening.
Klemens hade hoppats att ännu samma dag hava genomläst det lilla
arbetet för att, efter vunnen kännedom om innehållet, redan följande
dag börja avskrivningen.
Nu förflöt aftonen och natten ända till morgongryningen under fortsatt
läsning och eftersinnande av det lästa, och Klemens hade ännu icke
hunnit slutet av boken. Han genomläste gång efter annan det
ifrågavarande kapitlet. Vad som föregick detta var för honom
betydelselöst, och vad som efterföljde det retade ej mer hans
vetgirighet. Han upptäckte till sin utomordentliga överraskning den
mest slående likhet mellan sitt förhållande till Eusebia å ena sidan
och de båda anakoreternas å den andra. Vad de senare upplevat med
varandra, det hade även Klemens med Eusebia, dels redan i
verkligheten, dels och ännu mer i de bilder, som de skapat av sitt
tilltänkta ökenliv. Dessa bikter, böner, andaktsstunder, gemensamma
tårar över syndaeländet och gemensamma fröjder över den tillbjudna
nåden, dessa känslorus, denna mystiska trånad, som förde kind till
kind och mun till mun, medan sinnet frossade i känslor, ditintills
icke erfarna och sålunda utan tvivel flutna ur syskonkärlekens och den
gemensamma andaktens rena källa--allt detta liknade till sina minsta
drag vad Klemens själv upplevat. Klemens läste denna framställning med
största uppbyggelse och fägnad, emedan han däri såg ett vittnesbörd,
att hans eget tillstånd med dess skiftande känslor icke var någonting
för honom särskilt, utan låg inom den kristliga erfarenhetens allmänna
område. Författaren berättade ännu utan att gilla, utan att klandra
eller varna och lät icke ana vad komma skulle. Hans skildring bar
prägeln av samma genom bristande självkännedom framkallade säkerhet, i
vilken han den tiden var invaggad.
Men huru häpnade icke Klemens, när författaren började ett nytt stycke
med ett plötsligt uppdagande därav, att det tillstånd han ditintills
skildrat var ett verk icke av Gud, utan av lögnaren från begynnelsen,
att den himmel, vari han dvalts, var det allra nedersta helvetet, av
den listige fienden upputsat med färger, som för det gäckade ögat
härmade himmelens glans, och uppfyllt av andar, som dolde sin
vedervärdighet bakom änglamasker. Hade denna upptäckt redan i
berättelsens början \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat
igenkänna sig själv i skildringen; han skulle letat efter främmande
drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var
likheten redan erkänd, och han kunde icke tillbakataga denna
bekännelse. Han häpnade och intogs av fasa. Dess viktigare vart det
honom nu att se de skäl, med vilka författaren rättfärdigade sin
stränga förkastelsedom. Måhända hade han orätt. Dock, han utvecklade
sina skäl på ett klart och övertygande sätt. Han sönderlade de olika
erfarenheterna ur sitt känsloliv och framvisade överallt en
bottenfällning av sinnlighetens slagg. Han förfor därunder lika lugnt
som skonslöst. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i
sig själv och där, så vitt sig göra låter, genomskådat den allmänna
människonaturen. Han var tillika en sanningsälskande man, som icke
ville lämna sig själv eller andra, vilka liknade honom, en trasa kvar
av den strålande klädning, som den självbedragne draperar kring sin
nakenhet. Och med sanningskärleken förmälde han en djärvhet, som utan
tvivel lände hans egen bok till men hos läsaren, ty han vågade sluta
henne med några frågor, besynnerliga nog och syftande åt ett håll,