Den siste Atenaren - 10

  stackars ynglingens fader?
  - Jo.
  - Floden, som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos själv ... var
  flyter han?
  - Här vid Aten....
  - Min far har just ett lanthus vid Kefissos, inföll Ismene. Du är
  välkommen dit ut, min filosof.
  - Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver således, Hermione, att
  Narkissos på sätt och vis kan kallas atenare?
  - Jag medgiver det gärna.
  - När myten med sådan tydlighet angiver hans födelseort, ligger däri
  måhända en vink, att vi ej böra se i honom en symbol för någonting
  alltför vidsträckt och allmänt. Att giva honom en inskränktare
  betydelse kan åtminstone vara skäl att försöka. Du, Hermione, gjorde
  honom till människan i allmänhet, till märkesmannen för vårt släkte;
  jag åter gjorde honom helt enkelt till atenare. Det förra var kanske
  för mycket; det senare är bestämt för litet. Låt oss gå en medelväg
  och göra honom till hellen! Vi ha rätt därtill, ty Aten har alltid
  varit Hellas' hjärta.
  - Antaget! sade Hermione. Narkissos föreställer hellenen!
  - Gott. Hellenen är, liksom Narkissos, naturens älsklingsbarn ...
  - Han har åtminstone fordom varit det ...
  - Lika mycket! Fortsättom nu, då vi äro fullkomligt ense! Narkissos
  är den hellenska anden, den hellenska åskådningen av livet och
  världen. Eko är, som du själv tydde det, naturen. Eko har råkat i
  ogunst hos en gudamakt och saknar nu den fullständiga talförmågan.
  Detta betyder, att naturen är en fallen, en fördärvad natur, avhänd
  sin ursprungliga elyseiska skönhet ... ty skönhet är naturens tunga,
  varmed hon talar till människoögat. Ekos älskling låter henne icke
  pålägga sig några fjättrar; han är hård emot henne, bryr sig ej om
  hennes suckar, tårar och vrede. Så höjde sig även den hellenska anden
  med segerkraft ur den träldom, vari naturen höll de andra folken
  fångna: dessa fenicier, som offrade sina barn åt vreda naturmakter,
  dessa egyptier, som dyrkade krokodiler, kattor, oxar och hundar, dessa
  perser, som ännu knäböja för elden. Har du ännu något att anmärka mot
  min tolkning? Hermione, du eller någon av dina vänner?
  - Fortsätt, bad Hermione. Vi skola sedan framställa våra
  anmärkningar.
  - Nåväl. Narkissos var sexton år, när han trånade bort vid källan.
  Säger icke myten så, du unga skaldinna? frågade gubben Ammianus
  Marcellinus' maka.
  Julia jakade till frågan.
  - Antagom, att dessa sexton år betyda sexton århundraden, och låt se,
  huru detta stämmer ... Javäl, det passar förvånande väl, ty så lång är
  den tid, som förflutit från trojanska kriget intill nu. Trojanska
  krigets tidevarv kan med skäl kallas det, i vilket Hellas föddes,
  hellenerna samlade sig till ett folk, och den hellenska anden antog
  sin egendomliga prägel. Icke så?
  - Dina sammanställningar äro skarpsinniga, sade Hermione och
  betraktade den gamle med ökad uppmärksamhet.
  - Den blinde och dock så fjärrskådande Teiresias, fortfor den
  filosofmantlade främlingen, hade förutsagt, att Narkissos skulle varda
  olycklig och dö, om han lärde känna sig själv. Huru tilllämpa detta på
  vår Narkissos? Påminnen I er, unga kvinnor, vad som stod och kanske
  ännu står att läsa över ingången till den delfiske Apollons tempel?
  Där stod: KÄNN DIG SJÄLV!
  - Den inskriften finnes där ännu, upplyste Hermione ...
  - Och den inskriften, inföll gubben, var således Hellas' dödsdom.
  - Slutsatsen är från din utgångspunkt riktig, sade Hermione, och en
  lätt rysning genomilade henne.
  Julia, Berenike, själva Ismene undgingo icke intrycket av den okändes
  sist anförda ord. De ögnade honom med förvåning, och Berenike sade
  tvekande:
  - Jag ber dig förklara ditt påstående, ty jag fattar det icke.
  - Efter förmåga vill jag villfara din önskan.
  Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och
  älskliga barn, som, utan att oroas av något tvivel, överlämnade sig åt
  ett föreställningssätt, som gav liv och personlighet åt varje livlöst
  ting i naturen. För dem voro bergen stelnade titaner, havsvågorna
  blåslöjade mör, de mörka skogarne hemvist för Pan och flöjtblåsande
  satyrer, varje källa hade sin najad, varje träd sin dryad, varje
  grotta var nymfernas boning; blomman på marken, fågeln i lunden,
  stjärnan på himmelen hade sin saga, som de viskande förtalde, och
  deras öden voro ju mänskliga öden, i vilka hjärtat måste deltaga. Men
  medan de lyckliga, glada barnen--barnen, som segrade vid Maraton och
  Salamis--lekte i sin sköna värld och trodde henne evig, hade en
  okänd hand längesedan skrivit domen över henne i de delfiska orden:
  Känn dig själv! liksom redan på det nyfödda barnets änne står i
  osynlig skrift den lagen: du skall dö! Den glada leken hade fortfarit
  länge, då det på Atens gator hördes en röst, som upprepade detta: Känn
  dig själv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates.
  Filosofien--icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om världen
  uppstått genom eld eller fuktighet--utan en helt manlig och allvarsam
  filosofi ropade till de lyssnande barnen: »Låt ej gäcka dig av dina
  föreställningar! Lär känna dig själv! Undersök din tankes lagar! Du
  själv är världens mått. Allena det, som överensstämmer med dem, allena
  det, som är förnuftigt, är verkligt!»--Vart togo de nu vägen,
  najaderna, som hällt sin urna över dalen, dryaderna, som
  blomsterstrött honom? De flydde, och blommorna och stjärnorna
  tystnade, bergen voro berg, vågorna ett oroligt vatten, ingenting
  annat. Än mer: det man vördade som rätt vart befunnet orätt,
  plägsedens heliga band vart en dumhet, en förrostad olidlig boja, den
  yttre lagens diamantskrift utplånad, ty den enskilde hade funnit lagen
  i sig, och själva Olympen instörtade, begravande under sina spillror
  onyttiga gudar--onyttiga, ty förnuftet hade funnit dem löjliga,
  oheliga, overkliga. Allt var försvunnet, utom människan själv och
  filosofiens källa, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade
  hellenen vid denna källa, åskådande sin mänsklighet, men lycklig? Nej!
  Olycklig, trånande, förtvivlad! Han vilar där ännu, slående sitt
  bröst, famnande den kalla böljan, blickande nedåt, nedåt, ständigt
  nedåt, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, över
  honom öppnats en annan, evig, strålande Olymp, och han hör ej rösten
  från himmelen, som manar honom: Blicka uppåt, uppåt! Från skenbilden
  till den verklige! Du älskar den sköna, fullkomliga människan. Väl,
  här är Jag--Jag Själv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina
  gudar till likhet med människan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige,
  har nedstigit till jorden i en människas skepelse. Vad du anat och
  önskat är ju uppfyllt. Kom till mitt bröst! Jag är sann Gud och sann
  människa. Jag är Världens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se
  --Jag är även din broder, din älskade broder. Jag har burit ett dödligt,
  lidande hjärta, som mätt med klappning tidens slag, i min eviga barm
  --och detta för att göra dig förtrolig med din Gud, hemvand i hans famn,
  som barnet i sin faders. Kom, min älskling och förstfödde! Räds ej!
  Dina skulder äro avtvagna med mitt blod. Jag är icke ett rysligt Öde.
  Jag är din fader, broder och förlossare!
  Den okände filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig
  hänförelse, stigit upp, hans gestalt, annars böjd av åren, hade rätat
  sig och hans röst ljöd, honom omedvetet, stark och väldig, som om han
  predikat för tusenden.
  - Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos är döv för den
  himmelska rösten, han är förtrollad av en ljugande bild, han är
  fängslad av en lögn. Ve den förhärdade, som icke lyssnar till en
  bedjande Gud! Snart är hans sista stund kommen, och hans dom
  förkunnad. Myten säger, att han, nedförd i de underjordiskas boning,
  ännu speglar sig i den stygiska vågen. Myten säger sant. Hans straff
  varder evigt. Evig trånad, evig smärta. Ve, ve den olycklige! ...
  Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga varning, förrän han
  svepte manteln omkring sig, lämnade de häpna kvinnorna och gick bort
  genom aulan. I det ögonblick han skred genom ingången, som förenade
  aulan med fruntimmersgården, inträdde två i lysande dräkter klädda
  män, som närmade sig gruppen vid springbrunnen, sällade sig till den
  och gåvo det förstummade samtalet en ny riktning.
  Den ene av dessa besökande var Julias make, gardestribunen Ammianus
  Marcellinus, den andre prokonsuln över Akaja, Annæus Domitius.
  Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upplöst
  sig och lämnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon
  väntade sin faders hemkomst. Emellertid förflöt timme efter timme.
  Himmelens stjärnor blickade, medan de skredo förbi, mellan
  altandörrens gardiner in till den i vemodigt drömmande försjunkna
  flickan. Det finns en känslostämning, som icke lämnar rum åt klara
  tankar, men vari själen känner sig själv mer hel och hållen, emedan
  denna stämning är förorsakad av hennes samlade intryck. Hermione var
  länge försänkt i en sådan. Människosjälen är en aldrig vilande
  konstnär: stunder som denna äro hennes musik; när hon alstrar klara
  bilder, för hon mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestämda drömmar
  uppsteg slutligen minnet av en händelse, som av allt vad hon på senare
  tiden rönt hade kvarlämnat det djupaste intrycket, nämligen vistelsen
  i det delfiska templet under den stormiga natten. Den uppbrutna dörren
  till sanktuariet och de på golvet spridda papperen hade vittnat, att
  de uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro av profetisk art
  eller foster av inbillningskraften. Hermione skådade upp till
  stjärnorna och enade tanken på deras klarhet och oföränderlighet, på
  himmelens lugna höghet, med tanken på det skiftande, oroliga, gåtfulla
  skugglivet i jordens dalar. Hon tänkte vidare på de skimrande, men
  hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat för hennes inre
  öga. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skådat
  gungande på älven, som var tidens älv, som förde honom med rastlös
  fart, med nödvändighetens oemotståndliga strömdrag till evighetens
  fjärran. Sådan hon såg honom då, hade hon sett honom i sina drömmar;
  sådan såg hon honom i sin moders anletsdrag, som, räddade av penseln,
  förskönade det rum, där Hermione nu överlämnade sig åt sina tankar.
  Filippos hade ilat före sin fader och syster att finna sin moder--det
  var den tydning Krysanteus funnit för denna tavlas symbolik.
  Svaret på den andra fråga, som Krysanteus förelagt oraklet, eller
  rättare sin dotter, detta svar dolde sig under vecken av en på marken
  liggande purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom den
  besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens värld, för vilken
  tempeldörren inslogs, så hade måhända en vindstöt, svepande över den
  solbrända öknen, bortfört manteln och visat dragen av den slagne, som
  vilade under honom, eller hade Hermione själv med darrande hand lyft
  en flik för att se Konstantius' för henne obekanta anlete, eller
  värsta fall de välkända, älskade dragen av Julianus. Nu var denna
  uppenbarelse föga mindre gåtfull än framtiden, som skulle belysas. Men
  den heta sandöknen, de i fjärran bortsprängande ryttarne med sina höga
  mössor och över skuldran hängande bågar? Dessa ryttare, hade
  Krysanteus sagt, liknade inga andra än Persiens krigare. Öknen skulle
  kanske återfinnas i det härjade gränslandet mellan Roms och Xerxes'
  nyuppståndna rike. Konstantius var just stadd på härfärd mot perserna,
  när underrättelsen om Julianus' uppror kallade honom tillbaka till
  hans trons räddning. Skulle då ej denna syn, som tydde på död och
  nederlag, snarast vara en tillämpning på Konstantius? Krysanteus och
  Hermione trodde det, emedan de ville hoppas det.
  Om betydelsen av de syner, som hon uppbesvurit ur djupet av sin själs
  omedvetenhet, hade han och hon samtalat, medan de vandrade tempelvägen
  tillbaka, och sedan ofta. Krysanteus hade med allvar och spänning
  lyssnat till Hermiones redogörelse för dem. Det var icke
  vidskeplighet, utan följdriktighet i hans sätt att tänka, som verkade
  detta. Det må synas underligt för oss, söner av fäder, som givit
  luftpumpen, elektriska apparaten, kemiska ugnen och romboidiska nätet
  rum bland himmelens stjärnbilder. Vi frukta vidskepelsen till den
  grad, att vi uppfyllas av fördom emot allt, som ligger utanför de
  dagliga rönens gräns, och vi skulle kalla den klaraste filosofi
  mystik, om hon med allvar ledde oss in i det översinnligas värld och
  stängde porten efter sig. I allmänhet nöja vi oss med några maximer,
  tjänliga, det är sant, att frälsa oss från ett återfall i andens
  mörker, men odugliga att föra oss fram på ljusets väg. Vi anse oss
  hava gjort nog för vår självständighet, när vi icke sälja vår själ åt
  den tro, som räckes oss i barndomen. Men det är pendelns
  självständighet, som svänger mellan två ytterligheter, mellan Voltaire
  och Cagliostro. Vi äro långt ifrån att likna dessa hellenska
  filosofer, vilka övade sitt tänkande, som atleten sina lemmar,
  tryggade sig till förnuftet, som han till sina muskler, och med fast
  fot, med kraftsvällande armar och cestusomlindade händer stodo färdiga
  att segra eller falla för människoandens självständighet och
  förnuftets rätt. Funno de i denna självständighet ingen
  tillfredsställelse för sin religiösa känsla, räcktes dem då av en
  medlidsam hand en fångrustning, för att tjäna som harnesk, de
  tillbakastötte henne, föredrogo att hopplöst strida med fria lemmar
  och föllo som hjältar. Funno de däremot en sådan tillfredsställelse
  inom sig själva, hade deras tankar givit dem nyckeln till himmelen, så
  gingo de därin med barnets genius, fröjdade sig åt härligheterna i den
  ljusa salen, talade med andarne andarnes språk och frågade ej efter,
  om världen därutanför begrepe dem eller icke eller toge deras umgänge
  med de osynlige som en gäckande lek med tomma skuggor.
  I de syner, Hermione haft i det delfiska templet, hade bilden av
  Karmides inblandat sig. Hermione undrade ej häröver, ty hon tänkte
  ofta mot sin vilja på denne yngling. Kärlek till honom eller rättare
  till den Karmides, som icke mer fanns, den ofördärvade, till dygd och
  visdom strävande, låg ännu i hennes hjärta. Kväva den hade hon
  hitintills icke kunnat; i vissa stunder ville hon det ej. Ättling av
  en förmögen, med Krysanteus närskyld familj, hade Karmides redan i sin
  barndom förlorat sina föräldrar och därefter upptagits i Krysanteus'
  hus. Hermione och han hade uppväxt tillsammans. Krysanteus, som
  förlorat sin ende son, hälsade i sin späde frände en ny, överflyttade
  på honom en faders hela ömhet och fäste de största förhoppningar vid
  ett barn, som naturen så rikt begåvat med skönhet och livligt
  förstånd. Det var för dessa hellener en ofattlig motsägelse, om icke
  ett skönt yttre skulle hölja rika själsanlag, som det endast vore
  konsten att utveckla. De ville icke skilja emellan skönhet och
  sanning, ville icke veta av någon klyfta mellan natur och ande.
  Platon, deras främste tänkare, var en idealt skön man; Sofokles, deras
  störste tragöd, likaledes. Deras filosofer omgåvo sig helst med sköna
  ynglingar och bedrogo sig sällan i valet. Sokrates, ehuru själv
  ytterligt ful, hyllade samma åsikt och medgav med hänvisning på sin
  satyrnäsa, att naturen hade nedlagt frön till många laster i hans
  själ. Men han tillade, att filosofien hade förbättrat honom.
  Hellenerna medgåvo anden härskarerätten över naturen; de sågo, att den
  sköne kunde förfulas genom lasten, att den fule kunde förskönas genom
  dygden. För Sokrates' lärjungar, som älskade honom till svärmeri,
  försvann hans satyrnäsa, när han talade om dygden, och de slutade med
  att finna honom skön, emedan någonting gudomligt så ofta genomskimrade
  hans anletsdrag.
  Hermione var en hellenisk kvinna, och varje föremål, som omgivit henne
  från barndomen, själva den luft, hon andades, hade utvecklat hennes
  medfödda kärlek till det sköna i alla dess uppenbarelser. Förgäves
  predikade ej blott kristianerna, utan även mången hellenisk
  vishetslärare de dagarne om naturens fördärv och sinnlighetens
  dödande; hon lyssnade väl till dessa läror, och idéernas värld, som
  Krysanteus öppnat för sin dotters ögon, var även för henne den enda
  fullkomliga och eftersträvansvärda; men att fatta denna andra som
  syndig och föraktlig förmådde hon icke. Hon älskade himmelens stjärnor
  och skyar, jordens berg, källor och skogar, blommor och fåglar; hon
  förtjustes av konstens skapelser, och varje klart barnaöga var henne
  en klar vederläggning av den sats, att människosjälen vore ett vredens
  barn och från förstone platt fördärvad. Ett ytterligare bevis kravde
  hon icke, men ägde många sådana i de vise, hvilkas levnad varit en
  fortgående förkovring i dygden, i de kärleksfulle, som lidit för att
  göra andra lyckliga, i de hjältar, som offrat sig för det sköna och
  sanna. I allt detta såg hon det gudomliga uppenbarat i det synliga.
  Hon såg det gudomliga i varje ädelt bildad form, hörde det i varje
  välljudande röst. Spegeln hade lärt henne, att hon själv hade ett
  intagande yttre. Varför dölja detta för sig själv eller andra? Hon
  kunde det icke, även om hon velat det. Hon var glad och tacksam för
  denna Guds och naturens gåva och fann i dess ägo en vink att varda den
  värdig genom sin själs förädling.
  Att missvårda denna skönhet, avklippa sina rika lockar eller hölja sin
  gestalt i en vanprydande dräkt, som mången kristiansk svärmerska
  gjorde, skulle för henne varit en hädelse. Och från den stund--den
  oförgätliga--då kärleken vart medveten i hennes barm, då de båda
  fostersyskonen och lekkamraterna utan rodnad, utan förlägenhet, i
  lydnad för sina oskyldiga hjärtans maning, yppade sin blyga låga och
  skänkte varandra den lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den
  första kärlekens ömsesidighet--från denna stund betraktade sig
  Hermione icke längre som ensam ägare av sin fägring; den var en skatt,
  som hon förvarade åt dess rätte herre, den ädle och dygdige yngling,
  åt vilken hon skänkt sitt hjärta.
  I de första dagarne, det första året av denna kärleks tillvaro, huru
  ofta uttalade de icke för varandra sin glädje över skönhetens gåva,
  som de ömsesidigt funno hos varandra! Om själarnas samklang, om den
  ömsesidiga högaktningen--detta kalla ord, denna styva högtidsmantel,
  vari mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, för att komplimentera
  och taga varandra i ägo--om sådant talade de aldrig; sympatien,
  aktningen fanns hos båda, men de tarvade dem ej till täckelse kring
  sin ögonlust, sin skönhetskänsla, ty i dessa funno de ingenting att
  blygas för. Och hur skulle Hermione hava kommit på en sådan tanke,
  hon, som icke kunde höra ett välklingande ord, utan att se det
  lekamliggjort i sköna former, hon, för vilken till och med den torra
  logikens slutledningar förvandlade sig till vingade piltar, lekande
  med blomsterkedjor, och som aldrig hörde ordet Idé, utan att tänka sig
  en himmelsk, strålande ungmö!
  Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar genom hennes kärlek och de
  förhoppningar, som hennes fader fäst vid honom. Liksom hon vårdade
  sina blommor, ansade dem, flyttade dem från solskenet till skuggan,
  från skuggan till solskenet, så hade Krysanteus bemödat sig att
  undanrödja alla hinder för utvecklingen av en natur, som i sitt frö
  redan lovade mycket. Han hade övat sin skyddslings tankekraft och
  lemmar, hade sökt elda honom genom höga föredömen, hade velat
  stålsätta hans själ mot kommande lidanden, liksom emot kommande
  lockelser, men göra henne mjuk och känslig för alla goda intryck,
  öppen som ett språkrör för den gudomliga rösten i det inre--han hade
  med Karmides förknippat tanken på den platonska lärans framtid, i
  honom hoppats en efterträdare på Akademias lärostol, en ny kämpe,
  sedan han själv gått bort, för skönhetens religion och förnuftets
  frihet.
  Karmides hade i början motsvarat hoppet. När hans myndighetsår var
  inne, trolovade han Hermione och företog därefter med Krysanteus'
  bifall en resa genom Syrien, Egypten och Italien. När han återkommit
  till Aten, syntes han till lynne och böjelse alldeles förändrad. Han
  fann sig icke väl i Krysanteus' grannskap. Mot Hermione var han
  ombytlig och underlig; än visade han sig dyster och hemlighetsfull; än
  utbrast han i kärleksbetygelser, som förskräckte henne, emedan de buro
  prägeln av vildhet och onaturlighet; än, och detta oftast, mötte han
  henne med ett slags galanteri, som måhända skulle ha förefallit
  Neapels skönheter behagligt, men som förödmjukade Hermione. Det
  beställsamma ryktet frambar till hennes öra det ena äventyret efter
  det andra, vari Karmides spelat hjälten. I början trodde hon dem icke;
  men han själv gjorde allt för att taga henne ur den villfarelse,
  varmed hon ännu sökte fasthålla sin dröm om ren kärlek och jordisk
  lycka, sin tro på Karmides' ädla natur och höga kallelse. Krysanteus
  använde förgäves sin människokännedom och en av ömhet ingiven
  vältalighet för att återföra fostersonen, den förre lärjungen, till
  den väg han lämnat. Förhållandet mellan dem vart allt kyligare.
  Hermione såg sin faders smärta och kände sin egen djupare.
  Kristianerna pekade på Karmides som ett prov på en hednisk filosofs
  förmåga att uppfostra människor. Han omgav sig med de mest utsvävande
  ynglingar i Aten, var föremål för sina liktänkande vänners och de
  atenska hetärernas beundran eller beräkningar, men alla andras förakt.
  Den sista gången han visade sig i Krysanteus' hus, var denne
  frånvarande. Han fann Hermione ensam. Hon förebrådde honom under tårar
  all den smärta, han förorsakade henne och hennes fader. Han svarade
  med skämt och lämnade henne. Kort därefter inlät sig Karmides i ett
  nytt äventyr, som omtalades mer än hans föregående, emedan den andra
  medspelande var den sköna Eusebia, Annæus Domitius' maka. Annæus
  upptog saken med ett lugn, så orubbligt, att det verkligen understödde
  kristianernas välvilliga tydning, att allt inskränkte sig till ett
  omvändelseförsök, som den fromma Eusebia i sin ängslan för ynglingens
  salighet hade företagit sig. Men när ryktet i en mindre förmånlig
  upplaga hann till Hermione, återsände hon, dödligt sårad i sina
  känslor, trolovningsringen till Karmides.
  Att kunna älska mer än en gång föreföll Hermione som en orimlighet.
  Även nu, då hon ville glömma Karmides, var hon övertygad, att hjärtats
  drift och den första kärleken aldrig kunna svika. Hon gav honom
  förlorad endast för livet. Hon trodde på ett framtida tillstånd, då
  två själar, som från början varit ett, när de vilade i Guds tankes
  sköte, ånyo skola förena sig, sedan de renats från de fel och
  villfarelser, som på jorden stötte dem från varandra. Denna tro, som
  hon närde med läsningen av Platons skrifter och som kanske varje
  människa en gång i livet har omfattat, gav henne tröst, fast blandad
  med vemod, då hon lyssnade till sin naturliga längtan att förenas med
  en älskad man och fortplanta den gudomliga gnista, varav hon själv
  genom en mans och en kvinnas kärlek blivit delaktig.
  Skön och älskvärd som hon var, och arving till en ovanlig rikedom,
  hade Hermione talrika tillbedjare; men de giftermålsanbud, som de
  djärvare vågat framställa, hade hon tillbakavisat. Hon förlikte sig
  med tanken att leva ogift. Lik sagans pil, som läkte de sår, han själv
  givit, är kärleken ensam i stånd att läka kärlekens sår. Hermione hade
  mycket att älska. Hon älskade naturen och filosofien; hon älskade att
  utbreda sällhet till alla i sitt grannskap; hon älskade framförallt
  sin fader, vars strävanden och ensamma ställning som kämpe för en
  sjunkande bildning, en undertryckt religion hon förstod och delade.
  Badande i de friska vågorna av denna kärlek, bibehöll hennes själ sin
  klarhet, kraft och hälsa; hon var i harmoni med sig själv, fast
  ackorderna klingade vemod.
  ---------------------------
  Kort före skymningen hade Klemens av biskop Petros skickats till Simon
  pelarhelgonet med ett bröd och en flaska vin. Flaskan var den, som
  Petros föregående afton så omsorgsfullt inläst. Den natt, som följde
  härpå, sjöng Simon ej sin aftonpsalm.
  Krysanteus återvände först vid midnattstiden. Han hade då sett, huru
  krigsgudens tempel togs i besittning av det kristianska prästerskapet.
  Petros hade funnit för gott att uppskjuta detta till en timme, då man
  ej hade att vänta onödigt uppseende och folkskockning. En avdelning
  soldater, förd av tribunen Pylades, hade följt prästerna och uppställt
  sig framför templet. En ämbetsman läste från trappan den kejserliga
  kungörelse, som skänkte templet till kristianerna; några nattvandrare,
  vilkas väg tillfälligtvis fört dem över torget och som stannat,
  förvånade över uppträdet, fingo föreställa det atenska folket, till
  vilket kungörelsen var riktad. Läsningen ändade som vanligt med
  uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instämde
  pliktskyldigst, prästerna hjärtligt, atenska folkets tillfälliga ombud
  tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars
  hjärta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat
  nedstucken. Den gamle mannen hade gått ut för att skaffa läkarehjälp
  åt en insjuknad dotter. Han hann, förrän han dog, anförtro Krysanteus
  ej blott sitt ärende, utan ock sitt brödlösa hem; denne ilade bort att
  skaffa hjälp. Därefter uppspikades kungörelsen på tempeldörren,
  krigsgudens bild och altare omstörtades och utkastades, målningarna
  sönderhackades, tempelskatten togs i beslag, arkivet med sina
  historiska årsböcker uppbrändes, varefter det heliga korset, fridens
  och försoningens symbol, ställdes framför ingången, just i blodpölen
  bredvid den mördade.
  Detta skedde vid skenet av lampor och facklor, som voro tända i
  portikerna och kring torgets bildstoder. Däruppe på Akropolis
  avtecknade sig vishetsgudinnans jättestod mot den stjärnströdda
  natthimmelen. Kanske hov sig i detta ögonblick hennes kopparbarm.
  
  
  ELFTE KAPITLET.
  Rakel.
  
  Aten med sin livliga hamnstad Piræus hade lockat en ansenlig mängd av
  de civilisationens nomader, de handelns beduiner, som kalla sig
  Israels barn. De hade redan längesedan förlorat sitt lilla
  fädernesland och redan hunnit i all fred och ro taga sin lott i det
  stora, det av astronomerna Tellus, det av vanligt folk jordklotet
  kallade. Bland hebréerna i Aten var Baruk en aktad man, ty han
  vandrade ostraffligt efter fädernas stadgar, var miskundsam mot sitt
  folks fattige och icke sällan även mot gojims arma barn, och
  framförallt: han var rik, mycket rik. Han ägde skepp, vilkas master
  voro cedrar från Libanon, vilkas roder voro av ek från Basan eller
  nejden däromkring, och han skulle gärna, för att i allo rätta sig
  efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och
  soltält, färgade med purpur från Elisaöarna, om ej han funnit detta
  vara ett för långt drivet slöseri. Med dessa skepp införde han indiska
  och egyptiska musliner, som voro de atenska hetärernas förtjusning,
  rökelser från Saba och Rema, färgade ylletyger och spannmål från
  Syrien, tenn och bly från västern, slavar ej blott från Tuba och
  Mosoch, titan från världens alla nejder. Varorna utbytte han mot
  andra, som han med samma skepp utförde: oliver, fikon, vax, hästar,
  vapen, böcker och konstsaker. Baruk visste på pricken, hvad en Platon,
  en Homeros i handskrift var värd, ehuru han aldrig hade läst dem; han
  förstod med kännarens blick att uppskatta värdet--penningvärdet--av
  bildstoder och målningar, med vilka han skulle betraktat som en
  dödssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och
  amuletter rullade genom hans händer; men han tvättade dessa
  omsorgsfullt, sedan han vidrört sådana ting, läste sina böner och
  smålog åt de oskyldiga guldkorn, som den oheliga strömmen kvarlämnat
  mellan hans fingrar.
  Han drev dessutom en indräktig handel med penningar och lånade gärna,
  mot goda säkerheter och ej särdeles omänsklig ränta, åt Javans [1]
  lättsinniga söner, de där fördömt vackra och skamlöst glada, åt
  fördärvets Gehinom[2] oundvikligt bestämda atenska ynglingarne, som
  med så oförskämda blickar förföljde hans dotter, den svartlockiga
  Rakel, när hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan.
   [1] Javan i bibeln hellenernas stamfar.
   [2] Helvetet.
  -Rakel, lyft då icke på slöjan så där! hände vid sådana tillfällen,
  att den gamla Ester sade.
  - Kära moder, hände det, att Rakel svarade, den här slöjan vill ju
  alldeles kväva mig. Jag kan knappt draga andan.
  - Jag skall göra ett lufthål i henne med första bästa kniv, sade gamle
  Baruk. Hon är av tyg från Damaskus och har, vänner emellan, ett värde