Den siste Atenaren - 19

framträda. Teodoros kallade partikampen med dess olyckor för
kristendomens födselsmärtor; han bad Hermione endast läsa urkunderna,
och hon skulle då inse, att Jesu lära ej är roten till de kristnes fel
och världens olyckor, utan roten till glädje och salighet i de
enskildes hjärtan.
När Hermione förebrådde de kristne deras förakt för människans
skönhetsdrift och det raseri, varmed de förstörde konstens verk,
svarade Teodoros, att då skönhetsdriften är av skaparen inplantad i
människorna, så måste den en gång komma till verksamhet även hos
kristianerna.--Förtäljer ej, sade han, Tukydides, att atenarne vid en
mäktig fiendes annalkande kullstörtade sina pelare och minnesvårdar
för att använda dem till skansar? De gjorde det, utan att någon
fördenskull har förebrått dem barbari. Kristianerna kunna icke hata
konsten, utan endast de tillfälliga former, vari hon ännu uppenbarar
sig för deras blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade på den
nedgående solen, som purpurfärgade hav och himmel, naturen, mitt i
vilken vi leva, är ju en återglans av Guds skönhet. Vart vi vända våra
blickar, omgivas vi av skönhet. Människan är sänkt i ett hav av
skönhet, och hon måste blunda, om hon ej vill överväldigas. Tror du
då, att skönheten är något förgängligt, att spegeln, som själen håller
mot naturen, kan någonsin släppas och krossas som en vanlig spegel?
Nej, spegeln är själen själv, skönhetsdriften är oförgänglig, och
förstördes än allt vad konsten hitintills frambragt, skall ur
förstörelsen ett nytt och högre framgå.
Då Teodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne.
Emedan det var ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle återvända från
staden, kunde han icke avvakta dennes ankomst; han önskade Hermione en
god natt och gav sig på väg till Piræus, otålig att få höra utgången
av arkontvalet.
Underrättelsen om folkförsamlingens beslut hade redan hunnit sprida
sig i hamnstaden.
- Medborgare, sade Teodoros till den förste han mötte på gatan. Du har
förmodligen övervarit folkförsamlingen?
- Ja.
- Vem är den nye arkonten?
- Krysanteus är återvald, svarade mannen harmset.
- Ah, det var en utgång, som jag knappt förmodat.
- Ej heller jag.
- På vem röstade du, min vän?
- På Krysanteus.
- Och likväl tillhör du det andra lägret, såvida jag icke misstager
mig.
- Du misstager dig. Jag räknar mig till hans anhängare, ehuru jag har
mycket att anmärka emot honom. Han uppför sig som envåldsherre över
det fria folket i Aten. Han tynger oss med pålagor, oerhörda intill
denna tid. Vi medborgare skola underhålla alla sjuka och fattiga i
staden. Vi skola underhålla skolor ej blott för våra egna barn, utan
ock för våra slavars. Har man någonsin hört slikt? Det är en
himmelsskriande orättvisa, Teodoros, och jag undrar, att vi icke,
hellre än att tåla sådant, flytta ut i någon ödemark.
- Och i trots av dessa klagomål över Krysanteus gav du honom i dag din
röst, säger du.
- Ja, han fick nästan alla de närvarandes röster; men icke vill jag
säga, att valet fördenskull är lagligt.
- Vad menar du?
- Då vi skulle skrida till hemlig omröstning, uppsteg Karmides ...
- Karmides, var han närvarande? inföll Teodoros förundrad.
- Ja, för första gången, och förmodligen endast för att roa sig och
tillställa oreda. Nog av, han steg upp, talade till folket och
föreslog öppen omröstning i stället för hemlig.
- Nåväl?
- Krysanteus' lilla anhang ropade ja. De andre tego. Man tog
naturligtvis tystnaden för samtycke. Den öppna omröstningen började.
Du kall nu lätt föreställa dig utgången.
- Nej. Varför skulle icke den öppna omröstningen hava samma påföljd
som en hemlig?
Borgaren log medlidsamt åt denna enfaldiga fråga.
- Du begriper väl, sade han, att ingen just vill öppet bryta med
Krysanteus, som är rik och mäktig och har kejsaren bakom sig. Med
hemlig omröstning skulle Krysanteus ej haft hundra bland tusen för
sig; nu hade han icke tio bland tusen mot sig. Sådan är världen, min
vän.
- Väl, prisen er lyckliga, att vad som skett har skett! Krysanteus är
eder ädlaste och bäste medborgare. Den bildstod, som man för ett år
sedan reste åt honom, bär inskriften »Åt Atens förste medborgare». Om
han redan då förtjänte detta namn, så förtjänar han det nu tusenfalt.
- Bah! Smicker! sade mannen med en axelryckning, varefter han hälsade
Teodoros och fortsatte sin väg.
* * * * *
Vid pass en timme sedan Teodoros lämnat lantgården, anlände Krysanteus
dit från staden. Hermione hörde med glädje, att valet på lysande sätt
utfallit till hans förmån. Teodoros' farhågor hade således icke sannat
sig! Atenarne hade icke visat sig otacksamma. Men på Krysanteus' panna
låg dock en skymt av dysterhet och smärta. Han anade, att valets
utgång berott av det förslag, som Karmides framställde. Han hade på
senare tider rönt många bevis på medborgarnes likgiltighet, hade ofta
mött åtminstone tröghetens motstånd; han började märka, att han stod
så gott som ensam och att hans verk icke hade fast grundval i folkets
tänkesätt. Men han ville icke förtvivla om sitt mål. Han hoppades på
det unga släkte, som var kallat att uppväxa under de samhällsformer
Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utströmmade från
honom. Och liksom i förkänsla av att Julianus' bana ej skulle varda
lång, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig
otålighet. Det var fördenskull han icke ville lämna makten ur sina
händer; han kunde som enskild medborgare verka mycket, men icke
detsamma som nu.
Först när han satt bredvid sin älskade Hermione, försvann det dystra
molnet från hans panna, medan hon spelade på sin cittra och sjöng ett
stycke, som varit Elpenikes älsklingssång. Vid aftonmåltiden infann
sig Okos, den unge slaven, portvaktarens son, med ett nyss anlänt
brev. Det var från Ammianus Marcellinus, som nu följde Julianus i
kriget mot perserna. Krysanteus uppläste och Hermione lyssnade med
strålande ögon till den skildring, som Ammianus lämnade över Julianus'
bragder. De tävlade med Alexanders, om icke överträffade dem. Den
romerska krigsärans mest lysande dagar hade återvänt: kejsarens
föredöme hade förvandlat varje romersk krigare till hjälte. Perserna
hade förlorat drabbning efter drabbning. De hade kallat floderna till
sin hjälp, genombrutit dammarne och låtit vattnet översvämma det
vidsträckta slättland, varpå legionerna framtågade. Men även detta
hinder övervanns av soldaternas ihärdighet, som livades av anförarens
ande. Han tågade till fots i spetsen för hären, uppmuntrade de
modfällde och deltog med egen hand i arbetena. Vattenmassorna voro
återförda inom sina bräddar och hela skogar nedhuggna till lagning av
de utskurna vägarne. Hären nalkades den persiska huvudstaden.
Perisabor, den andra i ordningen av Persiens städer, väl befäst och
värnat av talrikt manskap, var stormat och intaget. Efter Perisabor
hade ordningen kommit till Maogamalka, Persiens starkaste fästning,
belägen endast två mil från huvudstaden. Staden försvarades, skrev
Ammianus, av sexton torn, djupa löpgravar och dubbla murar och hade i
alla tider ansetts ointaglig. Men Julianus lät gräva en mina under
murarne, och medan belägringstornen framrullades och kastmaskinerna
slungade sina stenblock, hade en utvald skara genom den underjordiska
gången inträngt i staden, vars besättning sträckte vapen eller grep
till flykten. Nu stod romerska hären i huvudstadens omedelbara
grannskap.
Den glädje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans
dotter, blandades med oro och farhågor, när han skildrade den
oförvägenhet, varmed Julianus blottställde sin egen person. Han
tycktes även i detta avseende hava tagit Alexander till sin förebild.
Vid Perisabor hade Julianus lett stormningen mot den ena av
fästningsportarne; då soldaterna arbetade på att spränga den, hade
fienderna från murens tinnar riktat ett regn av kastspjut och stenar
mot den purpurklädde anföraren. Vid Maogamalka hade två perser
framrusat från ett bakhåll för att nedgöra honom. Julianus avvände med
sin sköld deras förtvivlade hugg, dödade med egen hand den ene fienden
och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i
grannskapet, hunnit ila till undsättning. Ammianus anförde flera
liknande drag och klagade, att knappt någon dag förflöt, då ej
kejsaren blottställde sig för faror, ur vilka han liksom endast genom
underverk räddades.
Då Hermione gick till sin sovkammare, där hennes kammarflicka Alkmene
väntade för att biträda henne vid avklädseln, sken den uppgående månen
emellan slingerväxterna utanför det öppnade fönstret så lockande in i
det lilla rummet, och nattvinden medförde så ljuva vällukter, att
Hermione, lyssnande till Alkmenes skildring av nattens skönhet, gav
vika för sin lust att tillbringa än en stund i det fria, innan hon
ginge till vila. Alkmene band kappan över sin härskarinnas skuldror
och gjorde sig i ordning att ledsaga henne; men Hermione sade, att hon
ville vara ensam. Följd av kammarflickans ögon, styrde hon kosan till
sitt ensliga älsklingsställe.


FJÄRDE KAPITLET.
Mötet.

Då Hermione var ensam, sjönk hon på knä och bad, med blicken riktad
mot den stjärnströdda himmelen, att den vishet och allmakt, som skapat
de otaliga himmelska ljusen och leder dem i sina banor, måtte hägna
undan krigets faror Julianus och förläna honom en lång, lyckosam och
välsignelserik levnad som rikets kejsare och fader.
Nattens lugna skönhet, det tindrande himlavalvet, det stilla,
vidsträckta havet, de för lätta sommarfläktar susande lundarne ingåvo
den bedjande flickan känslan av det högsta väsendets närvaro omkring
henne och i hennes egen själ.
Kunde i denna natur, så uppfylld av skönhet, så härligt skipad av sin
store byggmästare, kunde i henne finnas ett rum för blinda, regellösa
makter, gjorde sig ej samma kärlek och förutseende vishet gällande
även i människosläktets liv och öden? De sälla känslor, som med bönen
genomströmmade Hermione, upplöste denna fråga i en lyckliggörande och
lugnande övertygelse. Vårt släktes öden ledas av Gud; det sanna och
goda skall segra över osanning och ondska; den högsta lott, vartill en
dödlig kan koras, är ett rum bland stridsmännen för den goda saken;
hans strid är aldrig gagnlös, han vinner, även när han dukar under,
och han segrar även genom sin död.
Det var Julianus' bild, kring vilken Hermione samlade dessa tankar.
Men bilden vek, utan att hon visste huru, för en annan, som plötsligt
stod för hennes andes öga. Det var en skön man, i vars anlete strålade
en överjordisk mildhet och renhet, vars ögon, fästa i Hermiones själ,
syntes i sin blick hava samlat och förmänskligat det högsta väsendets
ofattliga kärlek. Han bar, lik Apollon, en krans om sin panna, men
kransen var icke vriden av lager, utan av törne, och bloddroppar
sipprade på hans vita änne. Han framräckte sina händer--även de
blödde ur djupa sår, men han log och sade:--Se, även jag har segrat
genom min död.
Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi? Hermione igenkände
nasarenen, om vilken Teodoros talat med så innerlig hänförelse, och
för vilken han redan förmått ingiva henne ej blott den vördnad hon
måste känna för en stor teurg, en av himmelen älskad människa, utan
även en högre känsla, i vars värme hon anade och fruktade en gryende
kärlek.
Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne förhatligt. Hon hade
från barndomen lärt och genom sin egen kännedom av världen nödgats
förknippa med detsamma föreställningarna om det fula, låga, grymma och
dumma. De två kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade
varit lömska, menediga män, som rasat mot sin egen släkt, liksom mot
sina undersåtar. De kristna prästerna predikade emot förnuft och
frihet; det kristna livet förekom henne som en svängning mellan vild
hängivelse åt vällust och laster och en lika otyglad hängivelse åt
köttets dödande genom avskyvärt självplågeri. I båda fallen framstod
det fula i hela sin vederstygglighet, parande sig hos den stora hopen
med kärlek till smuts och lumpor. Läran om naturens förfall var henne
en lögn, då hon såg naturens skönhet; föreställningen om ett i grunden
fördärvat människoväsen förekom henne lika ovärdig som farlig, och
Hermione betraktade som en frukt av denna lära de gruvliga missljud,
den brist på självbehärskning, det åt ytterligheter hemfallna, åt
fanatism och alla slags lidelser överlämnade liv, varpå den kristna
kyrkan framvisade så talrika prov--skärande motsatser till de lugna,
harmoniska bilder av förädlad mänsklighet, som den hellenska
filosofien hade danat, och för vilka Julianus var ett så härligt
mönster.
Men den Kristus, om vilken Teodoros predikade för Hermione, var ju en
helt annan än den ande, som uttalade sig i kristianernas liv,
åskådningssätt och inbördes strider. Han var ju det skönaste och
fullkomligaste väsen i människoskepnad. Hans lära var ju den enklaste
och likväl den mest upphöjda, som en människas läppar uttalat. Hans
gudamänsklighet förekom ju även Hermione som en förnuftsnödvändighet,
och det budskap han förkunnat, det kall han med sin död fullbordat,
som det högsta bevis på gudomlig vishet och kärlek.
Vad skulle hon då tro, vad skulle hon då göra? Umgänget med Teodoros
hade sått tvekan i hennes själ. Hon kände det djupt i detta ögonblick,
sedan bönens hänförelse försvunnit. Hon lutade pannan i sin hand och
tänkte på sin fader, på hans gråsprängda lockar, på den strid, där han
kämpade i första ledet. Skulle Krysanteus' dotter kunna svika honom?
Denna fråga förskräckte henne. Skulle hon då undfly umgänget med
Teodoros? Nej, detta innebure ett erkännande, att hon vore den
svagare, det vore ju ett brott mot sanningen, som bjuder att lyssna
till varje skäl och behjärta dem, som icke kunna vederläggas. Men hon
beslöt att nästa gång vara bättre rustad till försvar. Dess klarare
skulle då sanningen framträda ur de motsatta meningarnas strid.
Hermione skulle åhöra sin faders föreläsningar och väpna sig med alla
de skäl, som den snillrike kejsaren nedlagt i sin nyligen fullbordade
skrift emot den kristna läran. Dessa skäl ville hon då införliva i sin
egen tankebyggnad. De skulle återgiva denna byggnad jämvikt och sätta
Hermione i stånd att utan fruktan lyssna till den kristne ynglingen,
för vilken hon kände en varm, systerlig tillgivenhet.
Dessa tankar efterträddes av andra. Hermione var aldrig ensam, utan
att minnena inställde sig av brodern och av älskaren, som hon båda
förlorat, men som hon båda hoppades återfinna i ett annat liv.
Huru överraskad, ja bestört hon vart i första ögonblicket, då hon
bland kristianerna, som arbetade på Afrodites tempel, upptäckte en
yngling, vars anletsdrag så liknade Elpenikes, hennes moders, och den
bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Först sedan
hon närmare betraktat den unge prästen, försvann i någon mån denna
likhet och på samma gång en villa, hänförande och tillika smärtsam.
Hon kunde dock icke glömma den unge föreläsaren, och om ej hennes
senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, så hade hon
redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomständigheter.
Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkförsamlingen
och röstade för honom. Detta överraskade Hermione. Vad skulle det
betyda? Hon visste, att Karmides och hans lättsinniga vänner smädade
Krysanteus' strävanden, liksom de hånade allt, som låg utanför gränsen
av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det möjligt, att
Karmides förändrats? Ack, sedan denna förmodan inställt sig, ville hon
icke övergiva den, huru osannolik den var.
Ljuden av annalkande steg nådde Hermione och störde hennes
betraktelser, då de voro på väg att övergå i vemodigt svärmeri. Hon
trodde, att det var Alkmene, och steg upp för att möta henne.
Men i samma stund visade sig framför ingången till lövsalen en manlig
skepnad, höljd i en mörk mantel. Månskenet föll på hans bleka, men
vackra ansikte. Hermione igenkände Karmides.
Hon förvirrades vid denna oväntade uppenbarelse av föremålet för sina
tankar. Även Karmides syntes överraskad. Det uppstod en kort tystnad,
som bröts då Karmides i en ton, som klingade allvarligt och
vördnadsfullt, sade:
- Hermione, var icke förskräckt. En tillfällighet har fört mig hit,
och jag anade ej ett sådant möte vid denna sena timme. Jag skulle
annars hava hållit mig fjärran från denna nejd. Men då ödet nu så
fogat, att jag råkat dig ... törs jag då nalkas dig? Vågar jag bedja
dig stanna och höra några ord från Karmides' läppar?
Det låg ej blott i Karmides' ton utan även i hans drag ett uttryck,
som Hermione trodde för alltid försvunnet därifrån, och som påminde
henne om den forne Karmides. Hälsans rosor hade vissnat på hans
kinder, och hans blick var dyster, men i trots härav liknade han i
denna stund sig själv, sådan han var, då Krysanteus ännu kallade honom
sin älskade lärjunge. Han syntes densamme, men uppstigen från en
långvarig sjukdom.
Hermione besegrade sin förvirring och sade:
- Jag vill höra dig, Karmides.
Och då efter dessa ord ånyo en tystnad uppstod, varunder Karmides
syntes tveka, vad han skulle göra eller säga, tillade Hermione, i det
hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt grannskap: Din
ankomst överraskade mig i första ögonblicket, ty jag väntade dig icke,
och det är nu så längesedan vi sågo varandra. Den vackra natten har
lockat mig att tillbringa timmen, fastän långt framskriden, i det
fria. Och samma vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett
ställe, där du ser havet lyst av månen, och där du kan påminna dig så
många barndomshändelser. Är det icke så?
- Jag vet icke, om natten är vacker eller ej, sade Karmides, i det han
satte sig mitt emot Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag har
intet öga för naturen. Jag ser, att månen skiner, jag finner natten
tyst och nejden lugn, det är allt. Men barndomsminnena ... du nämnde
dem. Det var måhända de, som förde mig hit. Jag vet det icke själv,
men jag vet, att dessa minnen ha börjat plåga mig ... Låt mig tala
fritt om mig själv, Hermione! Dölj din motvilja och hör vad jag säger!
Jag skall sedan lämna dig och undvika ditt grannskap.
Jag vill fråga dig: hava de rätt att plåga mig, minnena av min
barndom, av din faders godhet och din egen kärlek? Har jag förfelat
min bestämmelse och förslösat min lycka? Har jag varit otacksam emot
din fader? Har jag förorsakat dig själv smärta? Du finner vad det är,
som jag frågar mig själv. Hör nu även de inkast jag gör emot sådana
frågor. Din fader uppfostrade mig till att älska vishet och skönhet.
Han ingav mig trängtan till bådadera. Jag ville vara vis, jag ville
begripa Gud och världen och mig själv, jag ville inrätta min vandel
efter hans eget mönster, och jag var lycklig i min inbillning att
kunna göra det. Men jag rönte omsider, att jag icke är skapad till
dykare i filosofiens bottenlösa hav; ligger sanningen där förborgad,
så skulle hon åtminstone icke kunna upphämtas av mig. Det var en
upptäckt, som avkylde min iver och nedstämde mitt hopp. Jag skulle
blivit en ömklig platonsk filosof, men jag ville vara något helt och
fullständigt. Krysanteus lärde mig älska det sköna. Tyvärr var det
endast med dina drag, Hermione, jag kunde tänka mig något skönt. Jag
älskade dig och yppade det i en olycklig stund. Din genkärlek gjorde
mig lycklig för en kort tid ... som är den enda sälla tiden i min
levnad. Men det dröjde icke länge, innan jag insåg, att vi ej äro
skapade för varandra. Jag insåg mer och mer, att du är mig överlägsen
ej endast på hjärtats, utan även på tankens vägnar. Min kärlek
blandade sig med beundran, min beundran med förödmjukelse. Jag är
egenkär och högmodig; men vore jag intetdera, vore jag den ödmjukaste
bland människovarelser, skulle jag likväl icke vilja äga till maka en
kvinna, som överträffade mig i allt, och i vars ögon jag ägde intet,
som kunde förläna mig ett företräde framför henne eller avtvinga henne
aktning. Känslan av din överlägsenhet gjorde mig olycklig, Hermione,
utan att avkyla min kärlek. Vad jag då ännu ägde och som förlänade mig
värde i mina egna ögon, var det sedliga ideal, som din faders läror
för mig uppenbarat, och hågen att i min egen levnad förverkliga det.
Detta ideal står ännu för min blick, men hågen att förverkliga det
försvann, när jag insåg, att det för mig var oupphinneligt och även
här min kraft otillräcklig. Om jag ännu i gosseåren älskade det för
dess egen skull, så hyllade jag det som varmblodig yngling endast för
din skull, Hermione, för att vara utan fläck och tadel inför dig. Men
sedan viljan en gång dukat under i striden mot lockelserna, vad
återstod mig då? Att tillfredsställa min ärelystnad genom att spela en
roll i statslivet? Ack, Hermione, därtill fordrades, att ett statsliv
i våra dagar skulle finnas. Att själv vara härskare skulle kanske
behagat mig, men att vara en härskares verktyg, därtill kände jag
ingen böjelse. Men det öppnade sig för mig en annan bana, rosenströdd
och lätt att gå. På henne kunde jag nå en viss fullkomlighet och
överglänsa mina likar. Därom vart jag snart nog övertygad genom en
närmare kännedom om världen. Jag har nu vandrat denna bana till dess
mål. Hon ändar i en ödemark. Ett oändligt avstånd skiljer oss ifrån
varandra, Hermione. Den smärta jag förorsakat dig bör längesedan vara
läkt. Du kan därför överväga med lugn vad jag nu för dig framlagt ur
mitt inre liv. Du finner, att jag försöker rättfärdiga mig och lägga
en del av min börda på ödets skuldror. Har jag orätt däri, så måste
din dom falla mycket sträng. Men huru ditt förstånd än dömer, så
vädjar jag till ditt hjärta, Hermione, ty av ditt hjärta hoppas din
fosterbroder förlåtelse och glömska.
Hermione svarade:
- Behöver du min förlåtelse, så skiljas vi icke av ett oändligt
avstånd. Jag giver dig henne gärna.
- Du säger detta i så kall ton, Hermione, sade Karmides. Din
förlåtelse kyler mitt hjärta stället för att värma det.
- Vad önskar du mer än förlåtelse och glömska?
- Nej, inföll Karmides livligt, jag borde önska ingenting eller allt.
Jag borde fordra, att du älskade mig i trots av allt vad jag gjort för
att släcka din kärlek, att du avsade dig din själs överlägsenhet och
vorde den svaga kvinnan, som icke kunde skilja sitt hjärta även från
den ovärdigaste, när hon en gång lärt älska honom. Sådana kvinnor
givas, Hermione, men icke för mig. Var skall jag finna henne, som vill
fatta min hand och följa mig, vart jag går, till lycka eller fördärv,
till höghet eller elände, till salighet eller eviga plågor?
Karmides' ord buro vittnesbörd om en strid, som sönderslet hans inre.
Hans anlete sade Hermione detsamma. Hon betraktade det och uppfylldes
av vemodiga känslor. Dessa bleka drag voro outplånligt fästa i hennes
själ. Han var olycklig, han ångrade sig, och han skulle vända om på
sin väg, om en hjälpande hand räcktes honom av den han älskade. Och i
kampen mellan sin stolthet och förtvivlan hade han uttalat en fordran,
som var trotsig, men förrådde, att i djupet av hans väsen vilade ännu
hans första kärlek.
Hermione kände sig djupt upprörd. Skulle hon stöta honom tillbaka? Hon
hade då handlat efter ingivelsen av kvinnlig stolthet, som här om
någonsin haft rätt, men hon hade förnekat sitt hjärta, som kände
kärlek, ömhet, medlidande och glädje över möjligheten, att Karmides'
ånger och själsstrid vore vägen till hans upprättelse.
Hon svarade honom:
- Bed gudarne om en sådan maka, Karmides.
- Jag vill icke bedja om det omöjliga, sade Karmides. De kunna icke
skänka mig henne.
- Gör dig endast värdig deras gåva, och hon skall icke utebliva. Gud
ser, att du är olycklig, Karmides, och han, som är världens hjärta,
skall giva dig vad ditt eget hjärta äskar.
- Tror du det, Hermione? sade Karmides. Tror du, att upprättelse och
hopp ännu givas för mig?
Han dolde ansiktet i sina händer. Med vilka beräkningar han än
infunnit sig--i denna stund var han uppriktig och följde de
överväldigande känslor, som uppsprungit ur hans bättre natur. Det var
i själva verket medvetandet av underlägsenhet och ovärdighet, som hade
avlägsnat honom från Hermione, sedan han första gången dukat under för
njutningslystnaden och sitt blods förförelser. Han hade därefter dövat
sin ungdomskärlek i vilda orgier, men aldrig besegrat den. Kärleken
uppträdde med ny styrka, sedan Petros med en vink, att Hermione ännu
icke förgätit honom, undanröjt försöken av hans högmod att inför sig
själv förneka tillvaron av en obesvarad och hopplös böjelse. Och nu
hade kärleken uppflammat i full låga i Hermiones grannskap, vid åsynen
av hennes sköna, milda och lugna anletsdrag.
Karmides kände en len hand, som fattade hans och förde den ifrån hans
panna.
Han såg upp. Hermione stod framför honom, och hennes ögon skimrade av
en fuktig glans.
Karmides blickade djupt in i dessa ögon. Han ville övertyga sig, att
vad han såg icke var synvilla. Då hon sakta drog sin hand tillbaka,
skyndade han att fasthålla den.
- Karmides, sade hon, prisade vare gudarne! Jag har återfunnit dig.
- Hermione!
Karmides' ögon skymdes av en tår, men det ljuva leende, som låg över
flickans anlete, återstrålades av hans eget. Det rådde en tystnad, som
ingen ville störa. De betraktade varandra och kände i detta ögonblick
endast den långa, smärtsamma skilsmässan, den sälla, oväntade
återföreningen.
- Min älskade broder, sade Hermione slutligen, du skall nu glömma dina
sorger och vara lycklig.
- Ack, mina sorger! Säg: mina förvillelser, Hermione!
- Och du skall med glad tillit bedja gudarne om den maka, som ditt
hjärta önskar, som avsäger sig allt för att följa dig i lycka och
olycka, till höghet eller ringhet. Jag vill även bedja gudarne om
denna gåva, den bästa av alla, åt min återfunne Karmides.
- O, gör det, Hermione. Dig skola gudarne höra.
- Jag vill omtala för min fader detta möte ...
- Ack, din fader hatar mig, och han har skäl därtill ...
- Nej, jag skall visa, att han icke hatar dig. Jag vill omtala för
honom vårt möte, och det skall icke dröja länge, innan han uppsöker
dig och återför dig till det bo, från vilket du flög bort.
- När får jag återse dig?
- Snart och hädanefter ofta, Karmides.
- Kanske i morgon?
- Jag vet det icke. Jag vill tala med min fader. Vi skola nästa gång
mötas öppet för hans ansikte ...
- Det torde dröja länge, Hermione, men nu behöver jag ditt grannskap.
Och om din fader vägrar, vad skall då ske? Äro vi då ånyo skilda? Det
kan ju hända, att han bannlyser mig ifrån din närhet, att han icke ens
vill höra talas om Karmides.
- Han skall icke göra det.
- Men om, upprepade Karmides ... huru skall jag då åter få tillfälle
att se dig? Jag har så mycket att säga dig ... och det är mig svårt
att lämna dig, då jag är osäker, om ej det är för alltid.
Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades,
smekte Hermiones öra.
- Vi skola i varje händelse återse varandra, sade hon. Detta ställe är
min älsklingsplats och timmen vid solnedgången är min älsklingstimme.
Du vet således, var du har att söka mig ... Se, Karmides, vad månen
stigit högt på himmelen, medan vi talat med varandra! Alkmene, som
väntar mig, måste vara mycket sömnig. Kanske är hon nu på väg att
uppsöka mig. God natt, Karmides! Märk denna afton med en vit sten och
dröm i natt dina barndomsdrömmar!
Karmides tryckte Hermiones hand till sitt bröst. De bytte ännu en
vältalig, men obeskrivlig blick. Han släppte långsamt hennes hand,
vände sig om och gick. Hermione såg honom försvinna mellan trädens
skuggor. Hon lämnade lövsalen och riktade sina steg till villan, medan
hennes barm vidgades av sälla känslor och hennes öga glädjedrucket och
tacksamt höjde sig till stjärnvalvet över det omätliga tempel, vari
försoningen med hennes älskade nu var firad.
Alkmene väntade troget i sovkammaren sin härskarinna. Den unga
kammarflickan syntes halvslumra bredvid lampan, med armbågen stödd mot
nattduksbordet, när Hermione inträdde. Men när hon uppslog sina ögon,
betraktade hon förstulet forskande sin härskarinnas anletsdrag och