Odysseia - 23

Liksom Pandareos' döttrar utaf stormvindarna togos,
Hvilkas föräldrar af gudarna öddes; i salarna sedan,
Lemnade utan båd' fader och mor, Aphrodite dem närde
Med välsmakelig håning och ost, och med ljufliga vinet
Here förlänade dem utöfver de samtliga qvinnor 70
Fägring och vett, stolt Artemis gaf dem höga gestalten,
Och förträfflige värf Athenaie lärde dem öfva.
Men Aphrodite begaf sig en gång till höga Olympen,
Att utbedja åt dem det blomstrande bröllopets andel
Hos blixtglade Kronion, -- ty allt tillpricka han känner, 75
Både hvad väl och hvad ve för dödliga menskorna utgör
Och Harpyierne då mellertid bortroffade dessa,
Och i gryma Erinnyers tjenst de flickorna gäfvo.
Måtte mig så häntaga också de som bo i Olympen,
Eller mig skjuta med piln skönflätiga Artemis äfven, 80
Att jag må se Odysseus, och inunder den skräckliga jorden
Sjunka, ock icke förnöja en ringare älskares tankar!
Är ju likväl uthärdligt det onda, enär man om dagen
Gråter, med hjertat fullt till råga af sorg och bekymmer,
Men om nättren har sömn; ty han oss kommer att glömma 85
Både hvad ondt är och godt, då han ögonlocken betäcker,
Men mig elaka drömmar jemväl påsänder en gudom.
Ty i natt hos mig en man sof, lik med Odysseus,
Sådan just som han var, då med hären han for; och mitt hjerta
Gladdes; ty ej jag det trodde en dröm, men idelig sanning. 90
Så hon sade; och strax gullthronande Eos sig infann.
Men den gråtandes stämma förnam nu ädle Odysseus,
Och han grubblade sedan derpå, och tyckte i sinnet,
Att hon, kännande honom igen, ren stod vid hans hufvud.
Kappan han rafsade hop, samt skinnen, på hvilka han sofvit, 95
Och dem lade i saln på en stol, oxhuden ur dörren
Kastande; sedan bad han till Zeus, upplyftande händren:
Fader Zeus, om J mig båd' öfver det torra och våta
Mågnande fört till mitt fädernedand, sen J svåra mig hemsökt,
Säge mig då jertecken af vaknande menskorne någon 100
Inne, och utanifrån ett annat från Zeus må sig visa!
Bedjande talte han så; altrådige Zeus det ej afslog;
Utan dundrade genast ifrån ljusklara Olympen,
Högt ur skyarna ned; sig gladde den ädle Odysseus.
Äfven i huset gaf mjölnarinnan det äskade tecknet, 105
Nära, der qvarnarne stodo, som egdes af männernas herde.
Qvinnor, till antal tolf, sig städs ansträngde med dessa,
Redande mjöl af hvete och korn, som männernas merg är.
Alla de öfriga sofvo, enär sitt hvete de malit;
En blott hvilte ej än, som var aldrasvagast i hopen. 110
Hon lät stanna sin qvarn, och talte, ett tecken åt drotten:
Fader Zeus, du som gudar beherrskar och menniskors slägten,
Högt du isanning dundrade ned från stjerniga himlen;
Dock ej finnes ett moln; järtecken åt någon du sänder:
Nu fullborda åt mig, olyckliga, ock hvad jag säger: 115
Friarne låt nu idag för yttersta gången och sluta
Uti Odysseus' palats intaga sin ljufliga måltid,
Hvilka med modförödande arbete knäna mig upplöst,
Medan jag redde dem mjöl; nu sista gången de gäste!
Sade; men åt järtecknet sig gladde den ädle Odysseus, 120
Och Zeus' dunder; förty han trodde sig hämnas de slema,
Nu, i Odysseus' granna palats de öfrige tärnor
Samlade, tände på härden en outsläckelig låga.
Men Telemachos steg ur sin bädd, gudliknande mannen,
Klädde sig kläderna på, tog eggige svärdet på axeln, 125
Och knöt prydliga sulor inunder de fylliga föttren,
Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen,
Steg på trösklen, och så till Eurykleia begynte:
Älskade mor, J hafven vår gäst undfägnat i huset
Med nattläger och spis? eller ligger han kanske försummad? 130
Ty en sådan moder jag har, skönt eljes förståndig,
Att hon utan besked, bland de språkbegåfvade menskor
Ärar den sämre, och dock oärad släpper den bättre.
Honom svarte derpå den förståndiga Eurykleia:
Ej må henne, min son, oskyldigtvis du beskylla! 135
Ty via satt hon och drack, sålänge han någonsin ville;
Och han sade sig mer ej hungra; -- hon frågade honom.
Men såsnart som han tänkte uppå nattläger och hvila,
Tärnorna sina en säng uppbädda hon genast befallte.
Men han, liksom han varit en alldeles usel och ömklig, 140
Ville för ingen del sig lägga i säng och med täcke,
Utan uppå ogarfvad en hud, påradad med fårskinn,
Sof han uti försaln; med en fäll påtäckte vi honom.
Ordade så; och Telemachos dän ur salen begaf sig,
Spjutet i handen, och två snabbfotade stäfvare följde. 145
Nu till torget han gick, förbrynjta Achaier att råka.
Men på tärnorna manade sen den ädla bland qvinnor,
Eurykleia, en dotter af Ops, sjelf son af Peisenor:
Opp nu, och skynden, en del att salarna sopa och stänka,
Äfvensom purpur tapeter uppå välformade stolar 150
Lägga; och andre med svampar därhos aftorrken nu alla
Borden, och blandnlngsskålarna sen renskjöljen, och granna
Dubbelpokalerna med; ock andre, att vatten ur källan
Bringa oss, gån, och fortare nu än någonsin hämten!
Ty ej länge ur saln de friare komma att dröja; 155
Utan vi ha dem bittida bär; ty för alla är festdag.
Sagdt; och de henne påstund hörsammade äfven, och lydde,
Tjugu begåfvo sig bort till den dunkelvattniga källan,
Men de öfriga stökade qvar omvårdsamt i huset.
Kommo så in också de hurtige hejdaker; desse 160
Skickligt och väl sen spjelkade ved, och qvinnorna kommo
Hem från källan; och efter dem kom svinherden, som med sig
Hämtade tre gödsvin, som voro de bäste af alla.
Och han dem tillät böka omkring på prydliga gården,
Hen till Odysseus talte han sjelf med ljufliga orden: 165
Fremling, säg, om Achaierne ren högakta dig mera,
Eller de dig missfirma ännu i rummen, som fordom?
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Måtte gudarne dock, Eumaios, hämnas den nesa,
Som de, af öfvermod, anstempla, de fräcke, så skamlöst, 170
Uti en ann mans hus, och ha ej den minsta försynthet!
Så de nu båda två der vexlade ord med hvarandra.
Dem sig närmade ock Melanthios, getternas herde,
Drifvande getter framför sig, som voro i hjordarna ypperst,
Valda för friarnes bord; två vallare följde tillika. 175
Gettren bundo de fast i dem dånande pelaregången,
Men till Odysseus talte han sjelf med skymfande orden:
Fremling, är du ännu till besvär allt qvar i palatset,
Bettlande här af enhvar, och lagar du ej dig på dörren,
Alldeles icke jag tror att vår sak afgöres nu mera, 180
Förrn vi på näfvarna smakat; förty tillbörligt du icke
Bettlar; andra gelag hos Achaierna vankas ju äfven.
Sade; men honom svarade ej mångråde Odysseus,
Utan välfvande ondt, han teg, och skakte på hufvut.
Kom så till dessa som tredje Philoitios, männernes höfding; 185
Frodiga getter för friarnes kök han bragt och en gallko;
Färjekarlarne ock dem forslat, hvilka de andra
Menniskor framledsaga, eho till Ithaka kommer.
Getterna bandt han nu väl i den dånande pelaregången,
Samt svinherden befrågade så, framträdande nära: 190
Ho är fremlingen der, svinherde, som nyligen kommit
Hit till vårt hos! Från hvilka berömmer han vara sin härkomst
I all verlden? Och hvar ä hans ätt, och fädernebygder?
Stackars man! till gestalt han isanning liknar en konung.
Gudarne störta i nöd de mångkringirrande menskor, 195
När de åt kongarna sjelfve jemväl tilldela bekymmer.
Sade; ock trädde intill välkommande drotten med handslag.
Och tilltalande honom, han yttrade vingade orden:
Hell dig, fader! må framdeles dig åtminstone unnas
Lycka! men nu medtagen du är af många bekymmer. 200
Fader Zeus, förderflig, som du, bland gudar är ingen!
Menskorna ömkar du icke, änskönt dem sjelf du har aflat,
Att de med ofärd mängas ock vidtutseende sorger.
Kallsvett rann, då jag såg dig, och ögonen fylldes med tårar,
När jag Odysseus mindes; förty och han, som jag menar, 205
Irrar hos menskorna kring, och likdana trasor på kroppen,
Om han lefver ännu, och himmelens dager beskådar.
Men ifall han är död, och i Aïs boningar redan,
Ve mig för vankfri drott, som mig för boskapen satte,
I Kephallenernas land, då jag än var liten en gosse! 210
Hjordarne nu otalige bli, och icke för någon
Dödlig förkofrades så bredpannade oxarnes slägte.
Och dem fremmande man mig bjuda, att drifva, sig sjelfve
Till förtäring, ooh vårda sig ej om konungasonen,
Frukta ej heller för gudarnes hämd, ty de önska allenast 215
Bortavarande konungens gods sig emellan att dela.
Väl har själen uti mitt bröst rätt ofta på detta
Grubblat; likväl rätt illa det vore, då han är i lifvet,
Att med hjordarna vandra sin kos till fremmande länder,
Och vildfremmande män, men svårare än, att hos andras 220
Boskapshjordar stanna här qvar, ooh sorger fördraga.
Längesedan också till en ann bland väldiga drottar
Hade jag flyktat min kos, ty dethär är längre ej drägligt;
Men jag väntar ännu olycklige mannen, om hemländ,
Han bland friarnes flock anställer i huset förskingring. 225
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Herde, emedan du icke är lik med en elak och oklok, --
Och jag det inser sjelf, att du har vett i ditt hufvud,
Derföre säga jag vill, och med stor ed saken bekräfta:
Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 230
Samt vankfrie Odysseus' härd, till hvilken jag nalkas;
Sannerlig, medan ännu du är här, hemkommer Odysseus,
Och du med egna ögon skall se, ifall så dig lyster,
Samtliga friarne dräpna, som nu hussera i huset.
Honom svarte igen koherdarnes herde, och sade: 235
Måtte, o fremmande man, ditt ord fullborda Kronion!
Hvad min kraft och händer förmå visst skulle du finna.
Höjde så ock Eumaios sin bön till gudarna alla,
Att mångvis Odyseus skull' lända tillbaka till hemmet.
Desse på sådant sätt samtalade då med hvarandra. 240
Friarne nu mellertid åt Telemachos döden och banen
Stemplade; men dem syntes en hotande fågel åt venster,
En högflygande örn, med bäfvande dufva i klorna.
Och Amphinomos ordade då bland dessa, och sade:
Vänner, icke skall lyckas för oss det tagna beslutet, 245
Att Telemachos döda; men låtom oss tänka på måltid!
Så Amphinomos sade; och dessa behagade talet.
Men när komne de voro i ädle Odysseus' salar,
Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar;
Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 250
Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko.
Stekande sen inkråmet, de delte åt alla, och vinet
Mängde i bålarna ut; svinherden pokalerna kringbar.
Bröd fördelte åt dem Philoitios, männernes förste,
I välprydliga korgar, och vin ihällde Melantheus. 255
Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.
Välfvande finter, Telemachos då bad sitta Odysseus,
Just stentrösklen invid, uti starkgrundade salen,
Oansenlig en stol framsättande, jemte ett skräpbord.
Af inkråmet han gaf anparten, och hällde si vinet 260
I den gyllne pokaln, samt talade ordet, och sade:
Sitt bland männerna nu härstädes, och drick du af vinet!
Men af samtlige friarne sjelf våldsgerning och skymford
Jag skall värja från dig; ty, ej är offenteligt detta
Hus, men det är Odyseus'; och åt mig han har det förvärfvat. 265
Ock J friare, nu afhållen ert sinne från ofog,
Äfvensom händer, att ej tvedrägt uppkommer och träta.
Så han sade; och de sig beto i läpparna alla
Undrande öfver Telemachos, att han talat så vågsamt.
Ordade sedan igen Antinoos, son af Eupeithes: 270
Fastän bittert väl är Telemachos' tal, O Achaier,
Hållom tillgodo; han, oss förskräckligen hotande, ordar.
Ty Zeus unnte det ej Kronion; ja, redan vi eljes
Honom i salarna qväst, så mycket han äfven är skrikhals.
Så Antinoos sade; men han ej aktade orden. 275
Genom staden derpå af herolderna festhekatomben
Fördes; sig samlade nu hårfagre Achaierne äfven
I långskjutande guden Apollons skuggiga dunge.
Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten,
Skuro de hvar sig stycken, och höllo en kostelig måltid. 280
Ock for Odysseus lade en bit, de som detta bestyrde,
Likdan som sig sjelfve de fått; ty så dem befallte
Telemachos, kärälskelig son till ädle Odysseus.
Trotsiga friarna alldeles ej tillstadde Athene,
Att sig hejda ifrån hjertfrätande skymfen, att mera 285
Qval skull' tränga i själn hos Laertiaden Odysseus.
Var nu af friarne en, i laglösheter bevandrad,
Och Ktesippos hans namn, och han husen bebodde i Same.
Denne, förlitande sig på de skatter, som egde hans fader,
Nu Odyseus', den än frånvarandes, maka begärde; 290
Och han ordade då bland de öfvermodiga männer:
Hören mig, väldige friare, J, att jag något må säga:
Fremlingen ren längese'n, som det höfves, bekommit sin andel,
Jemlik; icke är bra eller rätt, att Telemachos' gäster
Preja, eho han än är, som kommit till detta palatset. 295
Dock gästgåfva jag äfven må ge, att äfven han gifve
Åt badsvennen en skänk, eller också åt någon bland andra
Tjenare, hvilka i ädle Odysseus' boningar finnas.
Sagdt; och ur korgen han tog, och slängde med väldiga handen
En oxlägg, som der låg; undvek dock kastet Odysseus, 300
Böjande hufvut en smula åt sidan, och log i sitt sinne
Med ett särdeles hån; väl fejade väggen han råkte.
På Ktesippos dervid Telemachos trätte med orden:
O Ktesippos, minnsann, var detta dig bäst som det aflopp:
Fremlingen råkte du ej, ty han sjelf vek undan för kastet. 305
Ty jag dig eljes stungit ihjel med eggiga lansen,
Och, för bröllop, din far visst hade bestyrt om begrafning
Härstäds; derför man må missgerningar ej i palatset
Öfva, förty jag redan förstår alltsamman och hugsar,
Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig. 310
Men vi fördrogo isanning likväl åskådande detta,
Att småboskapen gjordes till slagt, att vinet förtärdes,
Äfvensom maten; ty svårt är för en att hejda så många.
Men ej framdeles ondt, fiendtlige, mera mig gören!
Och om J äflena jemväl att sjelf mig dräpa med kopparn, 315
Hellre jag önskade det, och mig långt bättre väl vore;
Dö, än städs åskåda såhär ovärdige dater,
Fremlingar, som missfirmade bli, och tjenande tärnor
Släpade skändeligt kring hit och dit i granna gemaken.
Så han talte; och samtligen de förstummade tego. 320
Ändtelig ordade dock Damastor's son, Agelaos:
Vänner, icke må någon för det som är yttradt medrätta,
Gripande an med hånande ord, utbrista i vrede;
Och missfirmen den fremmande ej, ej heller en enda
Ibland tjenarne alls i den ädle Odysseus' salar! 325
Åt Telemachos vill jag ett godt ord nu, och hans moder
Säga, ifall slikt kunde dem båda i hjertat behaga.
Medan i bröstet ännu ert hjerta det kunde förmoda,
Att mångvis Odyseus hemkomme till egna palatset,
Icke var tadelvärdt det minsta, att bida, och hålla 330
Friarna qvar i ert hus; för ty långt bättre det varit,
Om Odyseus hemkommit, och återvändt till sin boning;
Nu det redan är klart, att han hemkommer ej nånsin.
Men nu välan, träd du för din mor, och henne förkunna,
Att hon må äkta den man, som är yppast, och gifter det mesta, 335
Att du gladelig sjelf allt, fädernegodset besitte,
Äte och dricke; men hon till en annans boningar vandre.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:
Nej, vid Zeus, Agelaos, alla min faders bekymmer,
Hvilken ifjerran från Ithaka dött, eller vankar kanhända, 340
Icke skjuter jag upp min moders bröllop, men bjuder
Äkta eho som ho vill, som ger osägliga skänker.
Men jag blyges, att henne ur saln ovillig förjaga
Med ett nödgande ord; gud slikt fullborde ej nånsin!
Ordade Telemachos; bland friarne Pallas Athene 345
Väckte ett outsläckeligt skratt, och förbryllade sinnet.
Samtlige flinade redan med helt vildfremmande käftar,
Köttet de åto, det var blodsöladt, och ögonen deras
Fylldes med tårar, och jemmerlåt ren anade sinnet.
Och bland dessa, dervid gudskön Theoklymenos talte: 350
Uslingar, hvad är åfärde? o ve! Med natt ju för eder
Svepes hufvuden in, kindbenen, och fötterna nedtill,
Qvidan hörs öfverallt, och af tårar kinderna flöda,
Väggarne sölats med blod, och prydliga nischerna äfven;
Af skuggbilder är full förstugan, och gården är uppfylld, 355
Hvilka till Erebos hasta enhvar till dunklet; och solen
Blifvit på himmelen släckt, och ett olycksmörker har anryckt.
Så han sade; och samtlige gladt utskrattade honom,
Dock Eurymachos, Polybos' son, begynte att tala:
Tokig är gästen, som nyss hitkomnit från fremmande länder. 360
Derför, J ynglingar, strax utkasten du honom ur dörren,
Att han gånge till torgs; ty natt här tycker han vara.
Honom återigen gudskön Theoklymenos svarte:
Dig, Eurymachos, beder jag ej, att gifva mig följsmän;
Ögon ju eger jag sjelf, derhos par fötter, och öron, 365
Äfven i bröstet behjelpeligt vett, som icke är ofatt,
Dermed går jag min kos, ty jag märker att eder en ofärd
nalkas, den ej undslippa och ej undgå må en ende
Bland er, friare, som i Odysseus' boning, den ädles,
Kränkande männers rätt, anstemplen så skändliga saker. 370
Så han sade; och gick ur boningsbeqväma palatset;
Kom så till Peiraios, som ock välvillig emottog.
Friarnes hop mellertid, anblickande ene den andra,
Retade Telemachos, och begabbade gästerna begge.
Så bland de öfvermodiga män sig yttrade mången: 375
O Telemachos, värre än du ej finnes en gästvän;
Så utbördingen hyser du här, den äreförgätna,
Som nog snålas på mat och på vin, men icke om sysslor
Vårdar sig alls, eller id, en börda för jorden, han trampar.
Nu en annan igen uppsteg, för att tala orakel. 380
Men om du ville mig lyda; -- och det långt bättre dig vore,
Vräkom de fremlingar båda uppå mångtoftade skeppet,
Och till de Sikeler sändom, ty der fås pengar för slikt kram.
Friarne talade så; och han aktade icke på orden,
Utan han såg helt stum på sin far, afbidande städse, 385
Att han händerna skulle på skändliga friarne lägga.
Sjelf framställande der midtemot storståtlig en karmstol,
Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia,
Samtlige männernas tal hon satt nu i salen, och hörde.
Flinande nemligen desse åt sig anrättade frukost, 390
Vältillräcklig och god, ty särdeles mycket de slagtat.
Men ej torde väl redas i verlden en slemare qvällsvard,
Än som ärnade snart gudinnan och väldige mannen
Reda; ty friarne hade förut nidgerningar stemplat


Tjugondeförsta Sången.

Lade i sinnet också klarögda gudinnan Athene
På Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia,
Bågen att friarne ge, och derhos ock jernet, det isgrå,
Uti Odysseus' sal, till täflingsstrid och förödning.
Höga stegen derpå i sitt hus hon vandrade uppför; 5
Välkrökt nyckel jemväl hon tog i den kraftiga handen,
Gyllene, grann, och af elfenben handtaget var fogadt.
Sedan hastade hon, af tjenande tärnorna afföljd,
Till det yttersta rummet, der konungens skatter förvartes,
Kopparn, och gullet med, samt mångarbetade jernet. 10
Låg nu också derstäds spännfoglige bågen, och kogret,
Skottförvararn, hvar i mång suckige pilar befunnos,
Skänker, dem gett gästvännen uti Lakedaimon åt honom,
Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like.
Desse i Messene tillsammanråkt med hvarandra, 15
I Orsilochos' hus, storkrigarens; dit var Odysseus
Kommen, att fordra en skuld, åsamkad af allmoge samfält.
Ty småboskap Messeniske män från Ithaka bortfört
På mångtoftade skepp trehundra, och herdarna äfven,
Lång väg hade derför, som sändbud, kommit Odysseus, 20
Gosse ännu, af sin far utskickad och öfrige åltmän.
Iphitos återigen, för att söka de ston, som han mistat,
Jemt ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor,
Hvilka framdeles blefvo också hans bane och ofärd,
Då när han, kom på besök till Zeus' stormodiga ättling, 25
Båtde Herakles en gång, väldiga bragder bevandrad,
Som, änskönt han var gäst, dock Iphitos drap i sin boning.
Grym, han ej hade försyn för gudarnas hämd, eller bordet,
Som för honom han ställt, men drap ock honom derefter,
Och starkhofvade hästarna sjelf qvarhöll! i palatset. 30
Sökande dem, Odyseus han råkte, och bågen förärte,
Som stor Eurytos bar tillförne, men hvilken åt sonen
Döende han qvarlemnat uti de boningar höga.
Honom gaf Odyseus eggsvärdet och väldige lansen,
Början till gästvänskap och förtroende, aldrig bekräftadt 35
Vid matbordet ändock, ty förut ren sonen af Zeus drap
Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like,
Som gett bågen åt honom; men aldrig ädle Odysseus,
När han begaf sig åstad på de svarta galejor till härnad,
Tog den; utan, ett minne utaf hans älskade gästvän 40
Låg den 1 salarna qvar, och han bar den hemma allenast.
Men då hon kommen var till gemaket den ädla bland qvinnor,
Och uppstigit uppå ektrösklen, som mästaren fordom
Konstförfaret polerat, och gjort allt efter ett vattpass,
In dörrposterna fogat, och blänkande dörrarna insatt:
Se, då löste hon ock skyndsamligen remmen från ringen,
Stack sen nyckeln deri, och sköt dörreglarna undan,
Tittande för sig gerad; och de dönade, likasom tjuren,
Betande på grästalln; så dönade dörrarna granna,
Låsta af nyckeln, och strax vidöppnades äfven för henne 50
Nu uppsteg hon uppå hög stötta, der kistorna voro
Ställde, och inne 1 dessa de doftiga kläderna låge.
Dän hon sträckte sig upp, nedtagande bågen från spiken,
Med foderalet sitt, som blankt omhöljde densamma.
Sittande ned sig der, och ställande bågen på knäna, 55
Ur foderalet hon tog den, och gret, och snyftade högljuddt;
Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen,
Hon sig i salen begaf till trotsige friarnes skara,
Bärande sjelf i sin hand spännfogliga bågen, och kogret,
Skottförvararn, hvari mång suckige pilar befunnos. 60
Jemte henne en korg ock tärnorna buro, i hvilken
Mycket koppar och jern förvarades, konungens kamppris.
När hon till friarne sen ankommit, den ädla bland qvinnor,
Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset,
Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan. 65
Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna.
Strax bland friarne hon begynte att tala, och sade:
Hören mig, trotsige friare J, som detta palatset
Oaflåteligt städs hemsökande, äten och dricken,
Medan min make är borta så lång tid; J, som en annan 70
Förevändning för slikt ej finna förmått, men allenast,
Att er lyster mig äkta, och göra åt eder till maka; --
Derfor, J friare, nu en täflingsstrid jag förordnar;
Ty jag vill lemna åt er min Odysseus' väldiga båge.
Ho med händerna lättast förmår uppspänna hans armbost, 75
Samt yxögonen tolf igenomskjuta med pilen,
Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning,
Denna så skön som hon är, och öfverfull af besittning,
Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen.
Så hon sade; och bjöd svinherden, den ädle Eumaios 80
Att armbostet åt friarne ge, och jernet, det isgrå.
Gråtande tog Eumaios det mot, och åt männerna räckte,
Gret så jemväl koherden, enär han varsnade bågen.
Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:
Fjolige karlar ifrån bondlandet, som lefven för dagen, 85
Uslingar, ack, hvarför utgjuten J tåren, och väcken
Sinnet i drottningens barm, för hvilken ju sådant förutan
Hjertat af qvalen förtärs, emedan hon mistat sin make?
Utan förplägen er J, tyst sittande, eller ur salen
Gån för att gråta, likväl qvarlemnande bågen härinne, 90
Friarne vidtutseende kamp; ty ej jag förmodar,
Att välglattade bågen af dem uppspännes med lätthet.
Ty bland samtliga dessa en sådan kämpe befinnes,
Som vår Odysseus var; sjelf har jag honom ju skådat,
Och jag minnes det väl; omyndigt barn jag var ännu. 95
Så han sade; men dock i hans barm visst hoppades sinnet
Bågen spänna, och skjuta med piln yxögonen genom,
Han var bestämd mellertid, att först få smaka den pilen
Sjelf ur händren utaf vankfri Odyseus, som han skymfat,
Då han i salen satt, och mante kamraterna alla. 100
Ordade ock bland dem Telemachos' heliga mankraft:
Ack, visat gjorde mig Zeus högst oförståndig, Kronion!
Säger ju hulda min moder, som är omhugsam i allo,
Att hon vill äkta en annan, och denna vår boning förlåta;
Men jag skrattar deråt, och i dårliga sinnet mig gläder. 105
Derfor, J friare, upp, emedan er sattes ett kamppris,
Sådan qvinna, som nu ej finns i Achaiiska landet,
Hvarken i heliga Pylos, och Argos, ej heller Mykene,
Icke på Ithaka ens, ej heller det dunklare fastland!
Sjelfve J veten det ju; hvi skulle jag roa min moder? 110
Derföre ej undskyllen er mer, uppskjuten ej heller
Längre att bågen spänna, på det vi alle må skåda.
Ja, jag ville väl sjelf anställa med bågen försöket;
Kan jag den spänna, och skjuta med piln yxögonen genom,
Mig då till grämelse, skall ej vördade modren palatset 115
Lemna, och äkta en annan, och jag qvarstannar här ensam,
Jag, som är karl alltren, att min fars pris vinna med äran.
Sade; och kastade af från skuldrorna purpurne manteln,
Springande upp, samt lade från axeln det eggiga svärdet.
Yxarna ställde han först, en skåra för alla gemensam 120
Ristande der, tillräckeligt lång, rak efter ett snöre,
Trampande marken omkring, och de hånade alla, som sågo,
Huru dem skickligt han ställde; ty förr ej sådant han skådat.
Sen mot tröskeln han stödde sin fot, och på bågen försökte.
Nu tre gånger han drog, ilfänande honom att spänna, 125
Men tre gånger i styrka han brast, fast han hoppades kunna
Spänna dess strängt och skjuta med piln yxögonen genom;
Och nu hade han spännt den, med kraft än dragande fjerde
Gången, men då gaf vink Odyseus, och hejdade honom.
Talte så åter bland dem Telemachos' helige mankraft: 130
Ack, jag framdeles ock skall svag förblifva och kraftlös,
Eller är jag för ung ännu, och med händren ej gitter
Vedergälla den man, som först tillfogat mig orätt.
Derför välan nu, J andre, som mig i styrka besegren,
Gören med bågen och låtom oss striden besluta! 135
Ordande så, han lade ifrån sig bågen på marken,
Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom;
Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen,
Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit.
Bland dem ordade nu Antinoos, son af Eupeithes: 140
Upp, hvarendaste man i sin ordning från venster åt höger,
Börjande från den plats, dän ock mundskänken begynner!
Så Antinoos nu, och dem alla behagade talet.
Men först reste sig upp Leiodes, en ättling af Oinops,
Som dem en offersiare var, och vid prydliga bålen 145