Odysseia - 06

Slog han Gyraiska klippan dermed, och styckade henne:
En bit stannade der, och den andra störte i hafvet;
Aias, som redan satt sig på den, vardt mäkta bestraffad,
Och kringfördes på svallande sjöns omätliga vågor. 510
Så nu han omkom der, sen saltiga vattnet han druckit.
Dödsgudinnorna slapp mellertid din broder, och undgick
Uppå de hålkade skeppen, och frälstes af vördade Here,
Men som han just var nära att komma till höga Maleiai
Berget, påstunden då stormvinden röfvande förde 515
Honom ut på den fiskiga sjön, och han suckade högljuddt, --
Ändatill landets gräns, der i husen bodde Thyestes
Fordom, men då der bodde Thyestiades Aigisthos.
Och då nu dän sig tedde jemväl en lyckosam hemfärd,
Och då gudar för dem vändt vinden, och hemma de voro: 520
Sannerlig glad han besteg det älskade fädernelandet,
Rörde vid fädrens jord, ooh kysste, och ymniga heta
Tårar gjöt, emedan förtjust han skådade hemmet.
Men nu ifrån vårdtornet en väktare varsnade honom,
Som svekråde Aigisthos beställt, ooh loft till betalning 525
Tvenne talenter i gull; ett år ren hade han vaktat, --
Att han ej smöge förbi, och röjde sin brusande styrka.
Denne med tidender skyndade hem till männernes herde,
Och Aigisthos påstund uttänkte bedrägliga ränker:
Tjugu de raskaste karlar utur folkhopen han valde, 530
Ställande dem i försåt, och derhos bad reda en måltid.
Sjelf han reste, och bjöd Agamemnon, männernes herde,
Både med hästar och vagn, ovärdiga tankar i sinnet.
Honom, ej anande alls ofärden, han förde, och sedan
Dräpte uppå måltiden, som oxen man dräper vid krubban. 535
Icke blef någon qvar af Atreides' bussar, som medföljt,
Ej af Aigisthos' heller; i salarna dödades alla.
Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta,
Och jag satt der på sanden och gret, ej längre mig sinnet
Önskade lefva numer, och himmelens dager beskåda. 540
Men då jag gråtit mig mätt, och lemnat åt högsta förtviflan,
Se, då talte mig till sannfärdige gubben i hafvet:
Mera, o Atreus' son, gråt icke så faselig lång tid
Oupphörligt; dermed uträtta vi intet; du skyndsamt
Äfle, att åter en gång hemkomma till fädernejorden. 545
Antingen träffar du honom vid lif, eller ock har Orestes
Dräpit redan, och du inträffar kanske till begrafning.
Så han talte; men mig blef hjertat och modiga sinnet
Återigen, så ängslad jag var, uppfriskadt i bröstet,
Och jag höjde min röst, samt talte bevingade orden: 550
Nog om dessa jag vet; om den tredje mig äfven berätta,
Hvilken lefvande än qvarhålles på villande hafvet,
Eller död. Så ängslad jag är, vill om honom jag höra.
Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:
Son till Laertes han är, som på Ithaka eger sin boning. 555
Honom jag skådat på ön, utgjutande ymniga tåren,
Uti Kalypsos salar, gudinnans, som honom med nödtvång
Håller; och ej han kan hemkomma till fädernejorden;
Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater,
Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda. 560
Dig är ej gudabeskärdt, zeusfostrade drott, Menelaos,
I hästnärande Argos att dö, och lykta din bane;
Men till Elysiska fältet, och jordens yttersta gränser
Gudarne sända dig hän, bort till blondlock Rhadamanthys.
Lifvet är icke så lätt för menskorne någorstädes: 565
Ej sträng vinter der finns, ej snö nånsin en regnskur,
Men friskandande fläktar af Zephyrosvinden beständigt
Sänder Okeanos upp, att menskorna vederqvicka,
Efter du Helena äktat, och är svärson till Kronion.
Så han talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 570
Jag deremot till galejorna nu med de väldiga bussar
Gick, och på vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde.
Men såsnart som jag var ankommen till sjön och galejan,
Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom,
Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 575
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Först vi galejorna halade ut i gudomliga hafvet,
Reste så seglen och masterna upp på de jemna galejor;
Stego derjemte de sjelfve om bord, och sig satte på brädren.
Sittande der i en rad, grå hafvet med åren de slogo. 580
Återigen till Aigyptos, den himmelborna, jag skeppen
Bragte, och offrade der utkorade festhekatomber.
Men då jag nu städs varande gudarnes vrede försonat,
Reste jag kong Agamemnon en vård, till evärdelig ära.
Detta gjordt, tillbaka jag for; mig unnade medvind 585
Gudarne, hvilka mig snart hembragte till fädernelandet.
Men du, välan, nu stanna här qvar i salarna mina,
Tills att den elfte dag, eller också den tolfte är inne.
Då jag sänder dig ståtligt, och ger dig herrliga skänker,
Hästar, trenne till tal, välglattad en vagn, och derjemte 590
Ger jag en vacker pokal, att derur du åt gudarna offer
Gjuter, och dagarna alla jemväl mig hyser i minnet.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Mig ej, o Atreus' son, qvarhåll lång tid här numera,
Ty jag väl året ut hos dig högst gerna fördröjde, 595
Sittande; mig ej längtan betoge till hem och föräldrar,
Ty jag högligen gläds, då ditt tal jag hörer, och dina
Ord, men redan mig nu misslynnte kamraterna äro
I förträffliga Pylos; du mig qvarhåller för länge.
Skänken som du mellertid mig gifver, han vare en skåpskatt. 600
Hästarna för jag likväl ej till Ithaka, utan jag lemnar
Här dem åt dig till parad; ty du är kong i ett rymligt
Slättland, hvilket är rikligt förseddt med lotos och galgant,
Samt med hvete, och spelt, och sig vidt kring-spridande hvitkorn.
Men på Ithaka äng ej finns, eller rymliga ridfält: 605
Dock getnärande, mer är hon kär mig än nånsin en hästort.
Ty ej någon af öarna är hästlemplig och änggod,
Som angränsa till sjön; och Ithaka mindre än alla.
Talte; och smålog då Menelaos, väldig i härskri,
Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade: 610
Du är af ädel blod, mitt barn, då sådant du talar;
Derföre byter jag ut dig detta; ty sådant jag gitter.
Och af de skänker, som ligga i mitt hus, gömda till skåpskatt,
Gifver jag den som af alla är aldravackrast och dyrast,
Gifver dig konstgjord blandningspokal; men silfverne är den 615
Hel och hållen, med gull dess bräddar äro beslagna,
Sjelve Hephaistos' verk, mig gaf den Phaidimos, hjelten,
Rike Sidoniers konung, enär mig hyste hans boning,
Återvändande hit; dig vill jag denna förära.
Så nu desse med sådane ord tilltalte hvarandra. 620
[Kockarne trädde då in i gudomlige konungens salar.
Hämtade fåren, och bringade med manstärkande vinet;
Brödet åt dem derhos skönbindlade hustrurna buro.
Så nu med frukost desse i salarna hade bestyret.]
Friarne nu mellertid der framför Odysseus' palatset 625
Med kastskifvor förnöttte sin tid, med slungade jagtspjut,
På den fejade gård, der förr de hade sitt sjelfsvåld.
Men gudsköne Eurymachos satt, och Antinoos, båda
Ypperst bland friarnes tal, och förnämligast äfven i hjeltmod.
Trädde så nära intill Noemon, Phronios' ättling, 630
Sporde Antinoos sedan med orden och talte, och sade:
O Antinoos, vete vi väl i vår själ, eller icke
När Telemachos vänder igen från sandiga Pylos?
Mig galejan han tog, som mig sjelf nu göres af nöden,
Till vidrymliga Elis att fara, der jag har hästar, 635
Ston, ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor,
Än otamda; jag ville mig en hitbringa, och tämja.
Talte; och desse i själn förvåntes; ty icke de trodde,
Att till Neleiska Pylos han rest, men vore der hemma
Antingen hos svinherden ännu, eller också hos fåren. 640
Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan:
Sannerlig mig förtälj, när for han, och hvilka med honom,
Valda på Ithaka, ynglingar, följt, eller också hans egna
Drängar och slafvar? Monn tro slikt äfven han kunde bedrifva?
Och mig detta formäl uppriktigt, att väl jag känner. 645
Tog han af dig, ovillig, med våld den svarta galejan,
Eller gaf du väl villig, då han ombad dig med orden?
Honom Phronios' son, Noemon, svarte, och sade:
Sjelf frivillig jag gaf; hur skulle väl handlat en annan,
När som en sådan man, med sådana sorger i hjertat, 650
Anhöll? Svårt det vore minsann, att gåfvan förvägra.
Ynglingar, hvilka näst oss fornämligast äro i landet
Följde; och jag, som befäl, om bord såg stiga med dessa
Mentor, eller en gud, och i allt han liknade honom.
Dock förvånar mig det: här såg jag gudomliga Mentor 655
Hemma på morgonstunden i går; då for han till Pylos.
Sedan detta var taldt, han till fadrens boningar bortgick,
Men hos båda det modiga sinnet harmades mäkta.
Friarne satte sig ned mangrannt, och slöto med spelen.
Bland dem talade då Antinoos, son af Eupeithes, 660
Vredgad, med galla hans bröst, det kringomdunklade, häftigt
Fylldes, och ögonen två de liknade flammande eldbloss:
Gudar, en vigtig bedrift har i sanning Telemachos utfört,
Den förmätne, sin färd; fullbordas vi trodde den aldrig.
Mot så mångas beslut en skägglös pojke nu bortrest, 665
Halande skeppet, och väljande sig de bästa i landet;
Skall väl framdeles bli oss ofärd; måtte dock honom
Zeus all kraften beta, förrn han ofärden oss stämplat!
Men mig gifven ett ilande skepp och tjugu kamrater,
Att jag mot honom ställa försåt, och bevaka hans hemkomst 670
Mellan Ithaka må, och det klippiga Samos, i sundet,
Att för sin faders skull sig sjelf han segle till ofärd.
Så han talte; och alla berömde och manade honom.
Sen till Odysseus' hus, uppstigande, gingo de genast.
Länge ej heller var okunnig Penelopeia 675
Om de ord, som friarne nu dolskt välfde i sinnet;
Medon, härolden, berättade allt, som planerna åhört
Utanför gården, och de hopväfde der innan sitt anslag;
Gick så i rummen, att slikt berätta för Penelopeia.
Honom på tröskeln så tilltalade Penelopeia: 680
Härold, hvarföre ha dig trottsige friarne hitsändt?
Monne att säga åt tärnorna till hos gudomlig Odysseus,
Att de sitt arbete sluta, och dem tillreda en måltid?
Måtte de, aldrig giljande här och kalasande nånsin,
Äta sin måltid nu för sista och yttersta gången! 685
J, hopsamlade ofta, förtären den rikliga lifskost,
Allt den vise Telemachos' gods; ej heller af edra
Väder J hörden tillförne, enär än piltar J voren,
Huru Odysseus skickade sig mot edra föräldrar,
Hvarken han ondt tillfogade någon, ej heller han talte 690
Ondt bland folket; som är gudomlige konungars plägsed:
Annan hatar han ju bland dödliga, annan han älskar.
Denne ett nidingsverk tillfogade aldrig en menska.
Men ert sinne uti full dag, och edra idrotter
Synas, och ingen tack välgärningar skörda hos eder. 695
Henne återigen tilltalte förståndige Medon:
Vore detta, o drottning, så visst, det svåraste onda;
Men en annan större ännu och svårare ofärd
Stämpla de giljare an; fullborde den aldrig Kronion!
Med det eggade svärd de ämna Telemachos dräpa, 700
Återvändande hem; men han for, att höra om fadren,
Till gudomliga Pylos, och till Lakedaimon, det stolta.
Talte; och der sig löste för henne båd knäna och hjertat,
Och hon af mållöshet var länge betagen; dess ögon
Fylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman. 705
Sent omsider med ord genmälte hon honom, och sade:
Härold, hvarföre reser min son? Han icke behöfde
På snabbfarande skepp uppstiga, som menskorna äro
Hästar i sjön, och fara de rymliga vattnen igenom:
Monne, att icke hans namn engång bland menskor må qvarbli? 710
Henne svarade sen förståndige Medon, och sade;
Icke jag vet, om en gud uppmanade, eller hans egen
Själ påyrkade färd till Pylos, att höra om fadrens
Återkomst till sitt hem, eller ock hvad öde han funnit.
Sedan detta han talt, till Odysseus boning han bortgick. 715
Strax hjertfrätande sorg kringvälfde sig henne, hon tordes
Mer ej sitta på stoln, då många i salarna voro;
Utan på trösklen utaf mångfejade kammarn hon nedsatt,
Ömkligt jemrande sig; men tärnorna qvidde kring henne
Alla, som voro i rummen tillstäds, båd unga och gamla. 720
Suckande högt, bland dem så talade Penelopeia:
Hören, väninnor, åt mig de Olympiske sorger ha gifvit,
Mer än åt andra, som blifvit med mig uppfödda och födda:
Först min tappra gemål, den lejonsinnta, jag miste,
Bland de Danaer prydd med allt slags hjeltebedrifter, 725
Tapper, hvars ära sig vida i Hellas spred och i Argos.
Nu stormvindarne ha bortryckt mig den älskade sonen,
Rykteslös ur salarna hän; jag ej hört om hans resa.
Grymma, och ni ej heller en hvar det lade på hjertat,
Att mig väcka ur sängen, ehuru det säkert J vissten, 730
När han begaf sig om bord på hålkade, svarta galejan.
Ty om jag vetat utaf, att han tänkte på sådan resa,
Sannerlig skulle han dröjt, fast aldrig för resan så ifrig,
Eller också mig hade han död i salarna lemnat.
Men en tjenare hit den åldrige Dolios kalle, 735
Slafven, hvilken åt mig, hit kommande, skänkte min fader,
Och mig vårdar ännu trädymniga parken; att snarligt
Detta allt för Laertes han, sittande, måtte förtälja,
Derest denne uti sitt sinne väfde en utväg,
Att, utgående klaga för folken, hvilka nu äflas, 740
Att utöda hans ätt, och derhos gudmaken Odysseus'.
Eurykleia derå genmälte, den älskade amman:
Älskade fru, mig döda med obarmhertiga kopparn,
Eller i salen behåll; ej skall jag dig saken fördölja.
Detta visste jag allt, och jag gaf allt hvad han befallte, 745
Bröd och ljufveligt vin, han af mig tog vigtiga eden,
Att ej säga dig förr, förrn tolfte dagen vor' kommen,
Eller du sjelf ock längtat att se, och hört att han bortrest,
Att du ej gråtande skulle förderfva ditt anlet', det fagra.
Nu begif dig i bad, rentvättade kläderna påtag, 750
Och när i högan loft du sedan med tärnorna stigit,
Bed till Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter;
Hon från sjelfvaste döden jemväl visst honom skall rädda.
Plåga ej heller den gamle, som är nog plågad; jag tror ej,
Att Arkeisios' ätt af saliga gudar alldeles 755
Hatas; men än, tör hända, en man skall komma, som vårdar
Det högtakige hus, och i fjerran de bördiga fälten.
Talte; och lindrade sorgen, och tog från ögonen sorgen.
Hon begaf sig i bad, rentvättade kläderna påtog,
Och så i högan loft uppsteg hon med tärnorna sina, 760
Och kornmjölet lade i korg, och bad till Athene:
Hör mig, du eviga mö, Zeus', aigisbärarens, dotter,
Derest i salarna nånsin åt dig mångråde Odysseus
Antingen oxens lår, eller lammets, de feta, har uppbrännt,
Nu erinra dig det, och mig älskade sonen bevara, 765
Och drif friarne hän, högmodiga utöfver höfvan!
Talte; och klagade högt, men bönen hörde gudinnan.
Friarne stojade nu i de dunklande salarna hurtigt;
Bland högmodiga svennerna så sig yttrade mången:
Sannerlig bröllop åt oss mångfriade drottningen redan 770
Reder, och vet ej alls, att död tillställes för sonen,
Så man talte; de kände ej dock, hur saken förhöll sig.
Men Antinoos tog bland samtliga ordet, och sade:
Älsklige, akten er grannt för öfverdådiga uttryck,
Alla i allmänhet, att dem ingen der inne berättar! 775
Men nu välan, helt tyst uppstigande, låtom oss lykta
Saken, som ren oss alla jemväl i sinnet behagat!
Talte; och valde sig ut sen tjugu de raskaste bussar,
Och de hastade ned till snabba galejan och stranden;
Men de halade först galejan till djupet af hafvet, 780
Bragte så mast och segel om bord på svarta galejan,
Och inpassade årorna sen i läderne öglor,
Allt i behörigt skick; hvitglänsande seglen de spännde,
Vapen buro åt dem stormodige tjenare äfven,
Lade på öppen sjö sig för ankar, och stego om skeppsbord, 785
Togo sig qvällsvard der, och bidade Hesperos' ankomst.
Steg så i högan loft den förståndiga Penelopeia,
Låg der hungrig och törstig, förutan att äta och dricka,
Grubblande, om dess son, den ståtlige döden skull' undfly,
Eller han kufvad blefve af trottsiga friareskaran. 790
Likasom lejonet ses sig ängsla i männernas skara,
Fruktande, när de ränna det kring med svekiga kretsen:
Grubblande henne likså påkom den sötaste sömnen,
Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig alla.
Annat besinnade då klarögda gudinnan Athene, 795
Gjorde en bild, som var till gestalten lika en qvinna,
Liknande Iphtime, storsinnte Ikarios' dotter;
Hon Eumelos hade till man, som bodde i Pherai.
Henne hon sände åstad på besök till Odysseus' palatset,
Om hon Penelopeia, den suckande, sörjande, kunde 800
Hejda ifrån stormgråten, och från den tåriga sorgen.
In hon i kammaren gick bredevid dörrigelns dragremm,
Ställde sig ofvan dess hufvud, och talade orden, och sade:
Sofver du Penelopeia, bedröfvad i innersta hjerta?
Icke dig alls tillstädja de sorglöst lefvande gudar 805
Gråta, och ängsla dig så; ty ännu han vänder tillbaka,
Sonen din; allsicke är han för gudarna brottslig.
Henne svarade sen den förståndiga Penelopeia,
Der hon ljufligt och sött inslumrat i drömmarnas portar:
Hvi har du, syster min, hit ankommit? du aldrig tillförne 810
Lände, ty mycket långt härifrån din boning du eger.
Och mig bjuder du nu upphöra med jemren och smärtor
Många, som sätta mig an i sinnet och äfven i själen.
Först min tappra gemål, den lejonsinnta, jag miste,
Bland de Danaer prydd med allt slags hjeltebedrifter, 815
Tapper, hvars ära sig vida i Hellas spred och i Argos.
Nu min älskade son bortfor på de hålkade skeppen,
Barnslig, hvarken ännu väl kunnig i ord eller handling.
Derföre sörjer jag mera också för honom, än denna;
Honom darrar jag för, och rädes, att något han lider, 820
Anten i deras land, dit han far, eller också på hafvet;
Ty fiendtlige män, mångtalige, stämpla mot honom,
Önskande dräpa, förrän han kommit till fädernejorden.
Henne svarade då skuggbilden, och talte, och sade:
Fatta du mod, och frukta ej så förskräckligt i sinnet! 825
Följer med honom ju slik väglederska, hvilken ock andre
Dödlige önskade sig vid sidan; ty allt ju förmår hon,
Pallas Athenaie; hon ömkar sig öfver din jemmer;
Nu hon sände mig hit, att dig allt detta förmäla.
Henne derpå genmälte förståndiga Penelopeia: 830
Om gudinna du är, och gudinnas röst du förnummit,
Nu, så välan, förtälj mig också om beklagliga mannen,
Om han lefver ännu, och skådar himmelens dager,
Eller redan har dött, och bor i Aidiska borgen.
Henne svarade då skuggbilden, och talte och sade: 835
Icke jag vill från början till slut om honom berätta,
Lefver han, eller är död: slemt vore, att sladdra i vädret.
Talande så, hon invid dörrpostens rigel försvunnit
Hän bland vindarnes flägt; nu genast Ikarios' dotter
For ur sin sömn, och af glädje försmalt dess innersta hjerta, 840
Derför att klarlig dröm påkommit i djupaste natten.
Friarne gingo om bord, och på vattniga vägarna foro,
Stämplande hiskelig död åt Telemachos uti sitt sinne.
Finns nu stenig en ö midt ute i villande hafvet,
Mellan Ithakas kust, och mellan det klippiga Samos, 845
Asteris nämnd, ej stor; skeppshamnar äro vid henne
Tvehålls; liggande der i försåt de Achaier nu bidde.


Femte Sången.

Morgonrodnaden upp från sin bädd, vid sköna Tithonos,
Steg, för att dagens ljus åt gudar och menniskor bringa.
Gudarne satte sig ned då till råds, och i kretsen af dessa
Den högtdundrande Zeus, hvars kraft är den största bland allas.
Dem nu Athenaie erinrande, talte om många 5
Qval, som, hos nymfen, Odysseus led; och som smärtade henne:
Fader Zeus, och J öfrige, sälle, everdlige gudar.
Huld, välsinnad, och vänlig numer ej vare en ende
Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är,
Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve! 10
Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus
Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader.
Men han ligger på ön, uthärdande häftiga smärtor,
Uti salarna hos Kalypso, som honom med nödtvång
Håller, och han ej kan hemlända till fädernejorden; 15
Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater,
Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda.
Nu de jäkta jemväl att mörda hans älskade ättling,
Återvändande hem; han for, att höra om fadren,
Till gudomliga Pylos, och till Lakedaimon, det stolta. 20
Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud, Zeus:
Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel!
Eller har du ej sjelf uppgjort just detta beslutet,
Att hemkommande, dessa skall vedergälla Odysseus?
Telemachos affärde du hem försigtig; du kan det --, 25
Att helbregda och väl han kommer till fädernejorden,
Och att friarne må på galejan vända tillbaka.
Sade; och Hermeias tilltalte, den älskade sonen:
Hermeias! -- ty i annat också mig är du ett sändbud --,
Mitt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunna: 30
Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må lända,
Hvarken med gudar i följe, ej heller med dödliga menskor;
Utan på mångfäst flotte, enär bekymmer han lidit,
Skall han den tjugonde dagen till kokiga Scheria komma,
Till Phaiekernes land, som gudabefryndade äro. 35
Honom, liksom en gud, der skola de ära af hjertat,
Och på ett skepp affärda till älskade fädernejorden,
Gifvande koppar med, gull med, och kläder så rundligt,
Att ej nånsin i Troia så mycket kräktat Odysseus,
Om oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel. 40
Ty så är det hans lott, att vännerna skåda, och lända
Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden.
Talte; och lydde jemväl budbäraren Argosdräparn,
Bandt så derefter påstund vid föttren de kostliga, gyllne,
Himmelska skor, som honom båd utöfver hafvet, och äfven 45
Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt.
Tog så den staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon,
Hvilkas han vill, och återigen de somnade väcker.
Denna i händerna, flög den väldige Argosdräparn,
Steg på Pieria opp, och sig sänkte i hafvet ur ethern. 50
Svängde sig kring derefter på böljan, lik med en fiskmås,
Som i de stormiga vikar utaf fruktödsliga hafvet,
Jagande fiskar, stänker med skum tättfjädrade vingar:
På otaliga böljorna så framsväfvade Hermes;
Men då till ön omsider han lände, den fjerran belägna, 55
Steg han ur dunkelfärgade sjön, och trädde på fasta
Landet, och kom mellertid till rymliga grottan, der nymfen,
Den skönlockiga, bodde; och henne han råkte derinne.
Väldig en brasa på härden nu brann, och doften i fjerran
Af lättspjelkiga cedern kring ön förspriddes, och thyon, 60
Hvilka brunno; hon sjöng derinne med tjusande stämma,
Äflande vid väfstocken, och kastade gyllene spolen.
Vexte så ock en grönskande lund kring rymliga grottan,
Af svartpoppel, och al, och utaf väldoftigt cypressträd.
Derstäds hade sig byggt bredvingade fåglarne nästen, 65
Ugglor, och falkar med, och derhos bredtungiga kråkor,
Sjöinbyggare, hvilka ha vård om hafvets idrotter.
Der sig sträckte jemväl omkring ihåliga grottan
Rankan i friskaste fägring, och var fullsirad med drufvor.
Fyra källor i rad ock flöto med klaraste vatten, 70
Nära hvarandra, och vände sig sen båd hitåt och ditåt.
Gräsiga ängar omkring med selinonört och violer
Prunkade. Der jemväl odödlige, hade de ditländt,
Skådande, undran röjt, och i hjertat högligen fägnats.
Undrande stannade nu budbäraren, Argosdräparn. 75
Men såsnart i sin själ alltsamman han hade beundrat,
Trädde han genast in i den rymliga grottan, och honom,
Skådad, kände Kalypso igen, den höga gudinnan;
Ty okända ju ej för hvarann odödlige gudar
Äro, ehuru också de hafva sin boning i fjerran. 80
Men han derinne ej fann stormodige drotten Odysseus,
Utan på stranden satt han och gret, der äfven tillförne,
Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger,
Det fruktödsliga haf han betraktade, gjutande tårar.
Hermeias åtsporde Kalypso, den höga gudinnan, 85
Sedan hon bjudit plats på den blanka och strålande stolen:
Hvarföre, Hermeias, gullstafvige, är du mig kommen,
Vördnadsvärdig och kär? Tillförne du icke besökte.
Säg, hvad du tänker, ty mig fullborda mitt sinne befaller,
Om fullborda jag kan, och det är fullbordeligt äfven; 90
Men träd närmare hit, att jag dig framlägger en gästskänk.
Talade så, och derjemte ett bord framlyfte gudinnan,
Med Ambrosia fylldt, och mängde den rödaste nektar.
Men han drack nu, och åt, budbäraren, Argosdräparn.
Men då han spisat hade, och själn välplägat med maten, 95
Då först svarande henne med ord, han talte, och sade:
Spörjer du mig, som kom, gudinna, en gud? Men jag derför
Skall sannfärdligen allt dig säga, efter du bjuder.
Zeus befallte mig hit afresa, fast icke jag ville.
Skull' väl af eget skön man löpa så fasligt och gränslöst 100
Vatten igenom; ej menniskors stad finns nära, ej offer
Bringa åt gudarne de, ej korade festhekatomber.
Men mellertid det ej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja
Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta,
Säges nu vara hos dig den jemmerfullaste mannen 105
Bland dem alla, som stridde omkring kong Priamos' fäste,
Nio år, och, då staden de ödt, på det tionde reste
Hemåt; men på sin färd de försyndade sig mot Athene,
Hvilken väckte mot dem oväder och väldiga vågor.
Då förgingos nu alle de öfrige modige bussar; 110
Honom vinden likväl utförande bragte, och vågen.
Honom befaller han nu affärda det fortaste hädan;
Ty hans öde ej vardt, att dö här, fjerran från vänner,
Utan ännu är hans lott, att vännerna skåda, och lända
Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden. 115
Talte; nu ryste dervid Kalypso, den höga gudinnan,
Och hon svarade strax, och sade bevingade orden:
Grymme, o gudar, J ären, ock afundsame, förskräckligt,
Som missunnen gudinnorna det, att de sofva hos männer
Uppenbarligt, om någon sig valt kärälskelig sängvän. 120
Så, när Orion valde den rosenfingrade Eos,
J missunnaden henne, J sorglöst lefvande gudar,
Tills på Ortygias o gullthronade Artemis, jungfrun,
Grep med de ljufliga pilarna an, och dödade honom.
Så, när också skönlockig Demeter sig med Iason, 125
Vikande för sitt hjerta, i kärlek mängde och sambädd,
Uti en treplöjd linda; derom okunnig ej länge
Zeus var, hvilken med flammande blixt sköt honom, och dräpte.
Så missunnen J mig nu, gudar, en dödligs bekantskap,
Som jag frälste, enär skeppsköln han hade bestigit 130
Ensam, när med sin flammande blixt den snabba galejan