Odysseia - 11

Zeus bönfallandes hämnare är och fremlingars äfven, 270
Gästbeskyddaren; han ledsagar den aktade fremling.
Så jag sade; men han med förgrymmadt sinne mig svarte:
Fremling, en dåre är du, eller ock hitkommen från fjerran,
Du som bjuder mig gudarnas hämd undfly eller rädas.
Förty aigisbäraren Zeus ej Kykloperne akta, 275
Eller de saliga gudar, ty vi långt starkare äre.
Ej af fruktan för Zeus' ovilja jag således skonar
Dig, eller dina kamrater, derest mig sinnet ej bjuder.
Men mig säg, hvar du lemnade qvar välgjorda, galejan,
Monn längst borta kanske, eller nära, på det jag må veta. 280
Frestande sade han så; men mig, mångkloka, bedrog ej;
Utan honom jag svarte igen med listiga orden:
Skeppet krossade sönder för mig jordskakarn Poseidon,
Slungande mot hällbergen, till yttersta udden af edert
Land händrifvande; dit det vindarne jagat från hafvet; 285
Men med dessa allena jag slapp ur svåra förderfvet.
Så jag sade; han svarte mig ej, med förgrymmade sinnet.
Utan, rusande upp, på kamraterna lade han händer.
Och, annammande två, liksom hundvalpar, mot jorden
Slog, så att hjernan ur hufvudet rann, och fuktade jorden. 290
Styckande dessa lem för lem, han redde sig qvällsvard,
Åt, bergfostrade lejonet lik, och lemnade icke
Kött, eller inkråm qvar, ej heller de mergiga benen.
Händren till Zeus mellertid vi öfrige gråtande höjde,
Skådande kiskliga verk, och förtviflan fängslade sinnet. 295
Men då Kyklopen ändtligen fyllt ofantliga våmben,
Ätande menniskokött, och drickande mjölk, som var ospädd,
Lade han sig, så lång som han var, bland fåren i kulan.
Honom tänkte jag då, uti stormodiga sinnet,
Trädande nära, och dragande ut det eggiga svärdet, 300
Gifva i bröstet ett styng, der hinnan om lefren sig sluter,
Tryckande till med handen; men annan tanke mig afhöll.
Ty der skulle ock vi omkommit i svåra förderfvet;
Ty vi hade ej kunnat ifrån högresliga dörren
Vältra med händerna bort den väldiga stenen, han ditlaggt. 305
Suckande, så derstäds afbidde vi morgongudinnan.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Då upptände han eld, och mjölkade stojande hjorden,
Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel.
Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, 310
Tvenne han återigen annammande, redde sig frukost.
Och då han ätit, ur kulan han dref de hulliga hjordar,
Först borttagande lätt dörrstenen, den stora; men sedan
Lade han åter den före, som lade han locket på koger.
Så med mycket allarm Kyklopen de hulliga hjordar 315
Dref till berget, och jag qvarlemnades, stämplande ofärd,
Om umgälla jag kunde, och ära mig gåfve Athene.
Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa:
Bredevid fållan låg Kyklopens väldiga klubba,
Grön, af oliveträd, som han huggit åt sig, för att bäras 320
Torrkad; och vi, åskådande den, jemförelse gjorde:
Sådan som masten är på det tjuguårade, svarta
Lastskepp, hvilket så bredt far öfver det villande svalget,
Sådan var den i längd, och sådan i tjocklek, att påse.
Nu en famn derutaf vidpass påstunden jag afhögg, 325
Och åt kamraterna stycket jag gaf, och befallte att släta.
Desse gjorde det slätt; mellertid sjelf spetsen jag hvässte,
Tog den påstund, och härdade den i brännande elden.
Sedan allt var beställdt, jag i spillningen gömde den undan,
Som der i kulan låg öfverallt, rätt rundligen samlad. 330
Men de öfriga bjöd jag, igenom lottning bestämma,
Ho sig skulle för drista, att, med mig lyftande pålen,
Vrida i ögat omkring, när ljuf kom sömnen på honom.
Föll så lotten på dem, jag sjelf helst önskade välja,
Fyra kamrater, men jag vardt räknad bland dessa som femte. 335
Med skönhåriga driften från valln om qvällen han hemkom,
Och dref genast i rymliga kulan den hulliga boskap
Samtlig, ej lemnande qvar en utanom rymliga fållan,
Antingen anande ondt, eller gud så honom befallte.
Derpå lyftande upp dörrstenen, den stora, han ställde; 340
Sittande mjölkade sen han tackor och bräkande getter,
Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel.
Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet,
Tvenne han återigen annammande, redde sig qvällsvard.
Och då trädde jag fram, och vände mitt tal till Kyklopen, 345
Hållande stånkan i hand, som med svarta vinet jag rågat:
Här, du Kyklop, drick vin, sen menniskokött du har spisat,
Att du må veta, hur kostelig dryck ombord vår galeja
Gömde! Till offer åt dig jag bragte det, om du mig sände
Hem, medlidsam; men du odrägeligt alldeles rasar. 350
Gryme, hur skulle väl dig ock framdels någon besöka
Ibland menniskor mång? ty orättrådigt du handlat.
Sade; och han tog mot, drack ut, och var särdeles fryntlig,
Drickande ljufliga drycken, och bad mig om mera och mera:
Gif mig ännu, kärvänlig, och säg mig namnet påstunden, 355
Att jag dig gästskänk ger, åt hvilken du måtte förnöjas.
Ty åt Kykloperna alstrar också fruktgifvande jorden
Det rikdrufviga vin, som åt dem Zeus' skurar föröka;
Men dethär af ambrosia är och af nektar en smakbit.
Sade; men återigen jag räckte det glödande vinet. 360
Trenne gånger jag gaf, tre gånger, i dårskap, han utdrack.
Men såsnart nu vinet sig laggt Kyklopen om hjertat,
Då tilltalte jag honom med håningljufliga orden:
Du mig frågar, Kyklop, det Frejdade namnet, och jag skall
Säga; men gif du åt mig gästskänken, såsom du lofte. 365
_Ingen_; -- det är mitt namn; mig _Ingen_ plägade kalla
Både moder och fader, och andre kamraterne alle.
Så jag sade; och han med förgrymmadt sinne mig svarte:
_Ingen_ jag sist vill sluka bland alla dess resekamrater,
Men de andra förut; och det skall vara din gästskänk. 370
Ordade så; Och lutande sig, damp baklängs, och sedan
Låg med den tjocka nacken påsned. Allkufvande sömnen
Honom genast betog, och vin utstörte ur strupen,
Jemte bitar af menniskokött, och han rapade vintung.
Och då stötte jag pålen inunder den ymniga askan, 375
Tills glödhet han blefve, och alla kamrater med ord jag
Muntrade upp, att ej någon, förskräckt, skull' smyga sig undan.
Men då nästan nuredan olivträds-pålen i elden
Började tändas, så grön han än var -- och glödde förskräckligt,
Då jag förde den närmre ur elden; kamraterne rundtom 380
Stodo; men mycket mod ingaf oss alla en gudom.
Desse vid ändan nu togo den hvassa olivträds-pålen,
Och instucko i ögat, och jag, mig resande, kringvred
Ofvanifrån; liksom då en man skeppsvirket med båren
Bårar, och nedfrån andre med remmen drifva omkring den, 385
Fattande tag tvesids, men båren han löper beständigt.
Så tillgripande ock eldspetsade pålen, i ögat
Vredo vi; kring den glödgade nu utströmmade bloden.
Flamman svedde då allt, båd ögonlocket och brynet,
Medan stenen förbrann; ögrötterne fräste af elden. 390
Liksom då mannen i smedjan den väldiga yxan och bilan,
Gräsligt fräsande, doppar uti det kyliga vattnet;
Härdande så; ty deraf undfår just jernet sin styrka:
Så kring olivträds-pålen jemväl nu fräste hans öga,
Och förskräckligt han röt, och klippan dönade rundtom. 395
Fruktande lupo vi alle vår väg, men pålen Kyklopen
Ryckte ur ögat ut, nedsölad af ymniga bloden,
Hvilken han sen ursinnig från sig bortslängde med händren.
Men han ropade högt på Kykloperna alla, som bodde
Honom omkring i kulor uppå de vindiga höjder. 400
Desse hörde hans skri, och kommo båd hädan och dädan,
Stannande kulan omkring, och sporde hvad honom betryckte:
Hvad går åt dig, och hvi, Polyphemos, skrek du så fasligt,
Och sömnlösa oss gjorde, uti gudomliga natten?
Monne, emot din skön, en dödelig boskapen jagar? 405
Monne dig sjelf man dräper med våld, eller också med arglist?
Dem genmälte igen Polyphemos, den starke, ur grottan:
Vänner, _Ingen_ mig dräper, med våld ej, utan med arglist.
Desse svarade då, och talade vingade orden:
Om dig ingen förnärmar med våld, som är ensam derinne, 410
Är ju ej möjligt att fly från store Kronion en krämpa,
Utan gör du en bön till far din, kong Poseidaon!
Så, bortgående ordade de; mig skrattade hjertat,
Att mitt namn dem bedrog, och det otillvitliga påhitt.
Suckande sedan Kyklopen, och plågad af häftiga smärtor, 415
Trefvande kring med händren, från dörrn bortskaffade stenen,
Och sig sjelf nedsatte i dörrn, med händerna sträckta,
Om han någon af oss, utgående, grepe bland fåren;
Så enfaldig han mig i sin själ förmenade vara.
Nu besinnade jag, på hvad sätt bäst göra sig läte, 420
Och för kamraterna, och för mig sjelf en räddning ur döden
Finna jag kunde, och allt slags svek hopspann jag och anslag;
Ty det gällde mitt lif, och en stor olycka var nära.
Detta beslut likväl jag likade vara det bästa:
Vädurar funnos der, tätulliga, frodiga, feta, 425
Vackra och stora, som buro den dunkelfärgade ullen.
Tyst jag fasade dem med böjliga vidjor tillsamman,
Uppå hvilka han sof, obäket, vrånge Kyklopen,
Tagande tre och tre; en man den mellerste förde,
De två öfriga gingo, kamraterna skyddande, tvesids. 430
Trenne får utforslade hvarje man; hvaremot jag. --
Ty en bagge der fanns, den bästa i samtliga hjorden, --
Fattade tag i dess rygg, och inunder den ulliga buken
Utsträckt låg och med händren mig fast vid den dråpliga ullen
Snoende, oaflåteligt höll, tålmodig till sinnes. 435
Så vi suckande der, afbidade morgongudinnan.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Då till betet också uthastade gumsar och bockar,
Men omjölkade tackor och getter i fållorna bräkte,
Ty dem jufren svällde af mjölk; och af hiskliga plågor 440
Egaren qvald vidrörde nu samtlige gumsarnes ryggar
Hvilka der upprätt stodo; den narren anade icke,
Att vid ullige gumsarnes bröst fastbundne de voro
Sist bland boskapen vandrade nu min vädur åt dörren.
Tyngd af sin egen ull och af mig, som tänkte förståndigt. 445
Trefvande honom talade till Polyphemos, den starke:
Käraste vädur, hvarför mig ur kulan vandrar du efterst
Nu bland alla? ej fordom du gick den siste i hjorden,
Utan, den förste, du bette af gräsets spädaste blommor,
Stolt framvandrande; först ock kom du till strömmarnes flöden, 450
Och först äflades du i att återvända till fållan,
Hvarje afton; men nu är du sist; helt säkert din herres
Öga du sörjer, som han, den nedrige mannen, mig utstack,
Jemte de slema kamrater, sen sinnet med vin han betvingat,
INGEN, om hvilken allsicke jag tror, att förderfvet han undgått. 455
Tänkte du lika med mig, och hade du talförmåga,
För att säga, ehvart min kraft han smyger sig undan;
Sannerlig skulle den dödades hjerna båd hitåt och ditåt
Spritta i kulan omkring mot golfvet; tillika mitt hjerta
Lättadt blefve från qval, som mig gjort den pysslingen INGEN. 460
Talte; och gumsen ifrån sig han lät utvandra ur dörren.
Men då vi kommit ett stycke ifrån fägården och kulan,
Först från baggen jag löste mig sjelf, och kamraterna sedan.
Skyndsamt nu högbenta och hulliga fåren i hjorden,
På omvägarna många, vi jagade, tills vi galejan 465
Hunno, och glade oss skådade an de käre kamrater,
Oss, som sluppit med lif; men de andra de suckande sörjde.
Dock jag ej tillät det, och vinkande alla förbjöd jag
Gråta, och bjöd derhos, att snart skönhåriga hjorden
Bringa i mängd på galejan, och plöja den saltiga vågen. 470
Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder,
Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo.
Men då så långt jag var, som man hörer en ropandes stämma,
Då tilitalte jag ock Kyklopen med följande stickord:
Ej du skulle, Kyklop, vanmäktig en kämpes kamrater 475
Äta i håliga grottan, med väldiga krafterna dina;
Utan de brottslige gerningar ock upphinna dig skulle,
Gryme, som utan försyn uppslukade gäster i eget
Hus; derföre dig straffade Zeus samt gudarne andre.
Så jag sade; än mera i själn han vredgades sedan, 480
Och lösryckte en topp från väldiga berget, och slängde,
Och nedkastade den framför svartstäfviga skeppet,
Och helt litet det brast, att den träffade ändan af rodret.
Sjön uppbrusade nu mot den nederstörtande hällen,
Skeppet vräktes mot stranden påstund af den studsande vågen, 485
Och störtsvallet från sjön, och tvangs att drifva åt landet.
Men jag, fattande tag med händren i väldiga stången,
Stötte från land oss ut, och bjöd kamraterna träget,
Ligga på årorna väl, att vi måtte oss rädda ur ofärd,
Vindande åt dem med hufvut, och de framlutade rodde. 490
Men då vi ren två gånger så långt borthunnit på hafvet.
Då tilltalte jag ock Kyklopen; kamraterne rundtom
Hölle mig åter med smeksama ord, en efter den andra;
Dårlige, hvarföre vill du väl reta den hiskliga mannen,
Hvilken i hafvet en sten nyss klungande, bragte galejan 495
Åter till lands, och vi trodde oss der förlorade alla?
Finge han höra dig ordande än, eller höjande stämman,
Hufvut för oss han krossade visst och skeppet derjemte,
Kastande med mångkantig en sten; ty fjerran han slungar.
Så de sade; men mitt stormodiga sinne rörde; 500
Men med förgrymmadt sinne igen tilltalte jag honom:
Skulle till dig, o Kyklop, bland dödliga menskor måhända
Någon ställa en fråga om ögats nesliga mistning,
Säg då, att dig blindgjort sjelf stadsförstörarn Odysseus,
Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger! 505
Så jag sade; och han mig, qvidande, svarte med orden:
Sannerlig, ack, inträffa på mig de spådomar gamla,
Här tillförene lefde en siare, tapper och väldig,
Telemos, Eurymos' son, som i siarekonsten var utmärkt,
Och i Kyklopernes land hög ålder, spående, nådde; 510
Han allt detta mig sad' fullbordadt bli i en framtid,
Att af Odysseus' händer min syn jag skulle beröfvas.
Men städs väntade jag, att en man, storståtlig; och vacker
Skulle till mig anlända, beprydd med väldig förmåga;
Dock nu har mig en liten, en obetydlig, en kraftlös 515
Endaste ögat beröfvat, sen först med vin han betvang mig.
Men kom hit, o Odysseus, att dig gästskänker jag gifver,
Samt påskyndar, att sjelf Jordskakaren unnar dig hemfärd.
Ty jag till honom är son, och min far han rosar sig vara;
Sjelf också, om han vill, mig botar han, icke en annan, 520
Hvarken bland saliga gudar, ej heller bland dödliga menskor.
Så han sade; men jag genmälte och svarade honom:
Måtte så visst jag anda och lif dig kunna beröfva,
Och affärda dig hän till Aïdes' boningar, mörka, --
Som ej ens Jordskakaren sjelf skall bota ditt öga! 525
Så jag sade; och han derefter till kong Poseidaon
Bönen höjde, och sträckte mot stjerniga himmelen händren:
Hör mig, Poseidaon, mörklockige, o jordfamne,
Om jag är verkligen din, och min far du rosar dig vara,
Må du ej hemkomst gifva åt stadsförstörarn Odysseus, 530
[Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger]!
Men om hans öde det är, att vännerna skåda, och komma
Till vältrefliga huset, och älskade fädernejorden,
Sent han komme och slemt, sen alla kamrater han mistat,
På ett fremmande skepp, och ofärd finne i huset! 535
Så han bedjande sade, och honom hörde Poseidon.
Men upplyftande återigen långt tjockare klipphäll
Slängde han dän, och lade dertill oändelig handkraft.
Och nedkastade honom bakom svartstäfviga skeppet,
Och helt litet det brast, att han träffade ändan af rodret. 540
Hafvet brusade högt för den nederstörtande hällen.
Framåt drefs nu galejan af vågen, och vräktes mot landet.
Men då vi kommo till ön, der äfven de andre galejor,
De vältoftade, bidde, tillsamman, och alle kamrater
Sörjande sutto omkring, afbidande stundligt vår ankomst: 545
Dit ankomne, vi halade upp vår galeja på sanden,
Ock vi stego utur på hafvets bränningar sjelfve.
Sedan Kyklopens får ur hålkade skeppet vi tagit.
Delte vi dem, att ingen mig gick beröfvad sin andel.
Men en vädur åt mig fotbrynjte kamraterne, ensam, 550
Särskilt gåfvo, då fårena deltes; och honom på stranden
Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar,
Offrande, brände jag låren; men han föraktade offret,
Samt utgrundade blott, på hvad sätt vältoftade alla
Skeppen skulle förödas, och mig tillgifne kamrater. 555
Så vi dagen igenom, intill nedgående solen,
Sutto och njöto af rikliga köttet och ljufliga vinet.
Men då nu sol gick ned, och derhos oss skymningen påkom,
Då vi på hafvets strand oss samtlige lade att hvila.
När sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 560
Då påmanande ock kamraterna gaf jag befallning,
Sjelfve att stiga ombord, samt akterlinorna lösa.
Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder,
Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo
Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan, 565
Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater.


Tionde Sången

Till den Aioliska ön ankommo vi nu; och der bodde
Aiolos, Hippotes' son, odödlige gudarnes älskling,
Uppå sin simmande ö; och kopparne muren kring henne
Okullstötelig stod; glatt reste sig berget mot höjden.
Voro åt honom också tolf barn i salarna borna, 5
Döttrar, till antal, sex, och derhos sex blomstrande söner.
Der han döttrarna gifvit, att vara åt sönerna makar.
Desse hos älskad far, och hos vördsam moder beständigt
Spisa, och framför dem otaliga rätter man frambär.
Och det offerdoftande hus kringdönar af flöjten, 10
Dagarna alla; om nättren enhvar hos blygsama makan
Sofver, på mattor sträckt och uti välpyntade sängen.
Så nu till deras stad vi och kostliga boningar kommo.
En hel månad han höll mig väl, och sporde om allting,
Både om Troia, Argeiernes skepp, och Achaiernes hemfärd; 15
Och jag åt honom berättade allt, förhållandet enligt.
Men då af honom också jag resa begärte, och ombad
Mig affärda, han vägrade ej, och beredde mig hemfärd;
Gaf mig en lädersäck af nioårig en oxes
Hud, samt knöt deruti uppbrusande vindarnas vägar. 20
Ty till vindarnes herre förordnat honom Kronion,
Både att stilla och väcka, ehvem som honom behagar.
Knöt på det hålkade skepp ock säcken med glänsande silfver
Snöre, att icke derur utblåste den ringaste fläkt ens;
Men medsände åt mig den gynnande Zephyros' vinden, 25
Att hemföra galejor och folk; dock skulle han icke
Det fullborda; ty vi förgingos, i egen vår dårskap.
Dygnen nio likväl vi seglade nätter och dagar,
Och på det tionde redan sig visade fädernejorden,
Vakteldständarne ock vi skådade nära på stranden. 30
Men mig, tröttade, då påkom en ljufvelig slummer;
Ty skeppsrodret jag sjelf städs förde, och icke åt någon
Bland kamraterna gaf, att vi snarare hunne vårt hemland.
Nu mellertid med hvarandra kamraterna började språka,
Och förmente, att gull jag hem medförde och silfver, 35
Skänker af Aiolos sjelf, stormodige Hippotes' ättling.
Och man ordade så, anblickande närmaste grannen:
Ack, hur denne ändock är älskad och ärad af alla
Menskor, till hvilkas stad eller land han nånsin må komma!
Så från Troia af bytet han bringar båd många och sköna 40
Dyrbarheter; men vi, som samma vägar ha vandrat,
Återlände till hemmet enhvar med händerna toma.
Och nu detta åt honom har gett, af vänskap behagen,
Aiolos; låtom oss snarliga se, hvad vara det månde,
Samt hur mycket silfver och gull der finnes i säcken. 45
Sagdt; och nu seger vann kamraternes skadliga rådslag;
Säcken de öppnade, ut sig störtade vindarne alle,
Och bortryckande förde då strax dem stormen åt hafvet,
Gråtande, fjerran ifrån vår fädernejord; hvaremot jag,
Vaknande, öfverlade i mitt otadliga sinne, 50
Anten jag, störtad ur skeppet, mig skulle i hafvet förgöra,
Eller också tyst lida, och än bland lefvande dväljas.
Men jag dröjde, och led; omsvepande mig, på galejan
Låg jag, och skeppen fördes af vindens skadliga stormkraft
Till den Aioliska ön, och kamraterne suckade alle. 55
Der vi stego i land, och hämtade vatten; och genast
Togo kamraterne nu sig mat vid de snabba galejor.
Men såsnart vi med spis oss samtliga mättat och dricka,
Väljande ut en kamrat, att följa mig, jemte en herold,
Gick jag till Aiolos' ståtliga boning, och träffade honom, 60
Sittande med sin maka tillbords och samtliga barnen.
Och inkomne i rummet, bredvid dörrposten på trösklen
Satte vi oss; i sin själ förvånades desse, och sporde:
Hvi är du kommen, Odysseus? hvad elak gud har dig ansatt?
Vi åtminstone dig affärdade kärt, att du måtte 65
Lända till hem och till hus, och om annorstädes dig lyster.
Så de sade; men jag genmälte dem, sorgsen i hjertat:
Sleme kamrater gjort mitt förderf, och tillika en skadlig
Sömn; men hjelpen mig, vänner, förty hos eder är makten.
Så jag sade, och sökte dem röra med smekande orden. 70
Men de förstummades alle, och fadren svarade endast:
Drag skyndsamligast hän från vår ö, bland varelser slemast!
Ty ej är det min sed, att hemledsaga och följa
Någon dödelig man, som af saliga gudarna hatas.
Drag härifrån nu, emedan af gudarna hatad du hitkom! 75
Så han talte, och mig, djupt suckande, sände ur huset.
Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan.
Qvaldes så männernas sinnen utaf den mödsama rodden,
Följd af vårt dårliga dåd; ty ej mer ledsagning oss syntes.
Dock sex dygn mellertid vi färdades nätter och dagar, 80
Och på det sjunde vi kommo till Lamos' resliga fäste,
Det Laistrygoniska Telepylos, der hjordarna herden,
Hemåtförande, manar, och hörs af den, som dem utför.
Derstäds kunde sig väl två löner förtjena en sömnlös:
Ena, med korna i vall; den andra med glänsande fåren; 85
Ty helt nära hvaran gå nattens banor och dagens.
Der, då till prisade hamnen vi kommit, kring hvilken en tvärbrant
Klippa sig reser uti en sträckning från hvardera sidan,
Och framskjutande stränder, den ena den andra till möte,
Sticka vid mynningen ut, och trång ingången sig bildar: -- 90
Der instyrde de nu tverodda galejorna alle.
Sedan bundos de fast i den skyddade hamnen, hvarannan
Nära; förty ej någonsin der uppsvallade vågen
Hvarken högt eller lågt, öfverallt var idelig stillhet.
Men jag ensam behöll utanom min svarta galeja, 95
Der vid yttersta ändan, och fästade kabeln vid klippan.
Och sen, klättrande upp, jag på brantaste toppen mig ställde;
Dock der syntes ej spår af oxar, ej heller af menskor;
Köken vi sågo allenast, som hvirflade upp från marken.
Då affärdade jag kamrater, att gå och bespörja, 100
Hvilka de männer vore, som äta sitt bröd der i landet,
Väljande ut två man, och derhos herolden, som tredje.
Och utstigne de gingo den glättade vägen, på hvilken
Kärrorne släpade bränsle till stan från de bergiga höjder.
Nära till staden de mötte en tärna, som hämtade vatten, 105
Laistrygoniern Antiphates' manhaftiga dotter.
Hon nedsteg med detsamma uti skönrinnande källan
Artakia; derifrån man hämtade vatten till staden.
Men de trädde intill, tilltalade henne och sporde,
Hvem som var landets kong, och öfver hvilka han styrde. 110
Hon anviste dem genast sin fars högtakiga boning.
Och då de kommit hade i ståtliga rummen, hans maka,
Liksom en bergstopp hög, de funno, och hisnade alle.
Men hon kallade strax från torget den stolta gemålen,
Antiphates, som stämplade dem bedröfvelig ofärd. 115
Genast annammande en af kamraterna, redde han måltid;
De två öfrige flydde i hast, och kommo till skeppen.
Och då hof han i staden ett skri; och, hörande detta,
Kommo de starke Laistrygoner an båd hädan och dädan,
Tusendetals, ej liknande menniskor, utan giganter. 120
Med ofantliga stenar från klipporna slungade desse
Neder; och strax ohyggeligt dån på galejorna uppstod,
Under männernas dråp, och medan galejorne bräcktes.
Spettande dessa som fisk, de buro till jemmerlig måltid.
Medan i hamnen nu dem, den bottenlösa, de dräpte, 125
Jag mellertid mitt eggiga svärd utryckte ur baljan,
Och afkapade tågen uppå svartstäfviga skeppet,
Och strax drifvande på kamraterna mina, jag mante,
Ligga på årorna väl, att vi så undsluppe förderfvet.
Samtlige nu de rodde med kraft, af fruktan för ofärd. 130
Gladligt flydde, åt sjöss, de öfverhängande klippor
Min galeja; de öfrige der dock alla förgingos.
Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan,
Glade ur hotande död, med förlust, af käre kamrater,
Och till Aiaias ö anlände; der bodde på henne 135
Den skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna,
Som åt Aietes var, allkunnige kungen, en syster.
De härstammade båda från menniskorlysande Solen,
Båda de hade Perse till mor, Okeanos' dotter.
Der med galejan vid stranden vi landade sedan i tysthet, 140
I skepprymmande hamn, och en gud oss visade vägen.
Der utstigande då, två dagar och nätterna tvenne
Lågo vi, tärande hjertat med trötthet och sorger tillika.
Men då den tredje dan skönlockiga Eos beredde,
Då jag fattade ock kastspjutet och eggiga svärdet, 145
Och skyndsamligon klättrade upp från skeppet, på utkik,
Om jag skådade menniskors verk, och stämma förnumme.
Sen jag kommit ditupp, jag mig ställde på stupiga toppen,
Och sig viste nu röken ifrån bredvägiga jorden,
Genom de täta buskar och träd, i palatset hos Kirke. 150
Och jag begrundade sedan uti min själ och mitt sinne,
Att dit vandra och spörja, då svarta röken jag skådat.
Men besinnande mig mellertid mer gagneligt syntes,
Att först återvända till snabba galejan och stranden,
För att gifva kamraterna mat, och spejare sända. 155
Men då nuren helt nära jag var tverodda galejan,
Öfver den ensame mannen sig ömkade någon bland gudar,
Som mig väldig en hjort, höghornad, på vägen tillmötes
Sände; till floden han gick från betesplatsen i skogen,
Ärnande dricka; ty honom betvang den brännande solen. 160
Honom, då nedför berget han kom, jag i midten af ryggen
Stack, och mitt kopparne spjut ryggraden igenom sig trängde,
Och han i stoftet qvidande damp, och lifvet sin kos flög.
Sedan steg jag på hjorten, och kopparne spjutet ur såret
Utdrog, hvilket jag lät derstäds qvarligga, mot marken 165
Lutadt, och mig hopsamlade sedan qvistar och vidjor;
Och då ett famnslångt rep, välsmidigt, derefter jag tvesids
Flätat, fötterna bandt jag för väldiga djuret tillsamman,
Bar det på nacken, och vandrade dän till svarta galejan,
Stödd mot lansen, förty omöjeligt var att på axeln 170
Bära med ena handen; så stort var det väldiga vildbråd.
Och vid galejan jag slängde det ned, och mante med goda
Ord kamraterna alla, enhvar mig närmande särskilt:
Vänner, vi skole ej förr, skönt ängslade, stiga ditneder