Odysseia - 20

Ej sin snåla, förderfliga buk nedtysta ju någon
Gitter, hvilken åt menskorna gör mångfaldiga skador,
För hvars skull vältoftade skepp utrusta sig äfven
På fruktödsliga sjön, åt fienden bärande ofärd.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra; 290
Då en hund som der låg upplyftade hufvud och öron,
Argos, Odysseus' hund, tålsinnige drottens, som fordom
Sjelf han fostrat, och glädje ej haft, ty till heliga Troia
For han förut; men hans hund tillförne de ynglingar förde
Mot vildgetter på jagt, och emot hjortkalfvar och harar. 295
Nu föraktad han låg, då hans husbonde var borta,
Der på den myckna spillning utaf mulåsnor och oxar,
Hvilken i mängd för portarna fanns, tilldess att Odysseus'
Tjenare förde den dän, för att göda den rymliga åkren.
Hunden Argos der låg, förskräckligt bekajad med loppor. 300
Då nu, såsnart han såg Odysseus vara helt nära,
Viftade han med sin svans, och slokte med öronen båda;
Dock han orkade icke numera, att närmre sin herre
Komma, men denne, blickande bort, aftorkade tåren,
Döljande lätt för Eumaios, och strax han frågte och sade: 305
O Eumaios, ett under! en hund der ligger i smutsen,
Vacker han är till sin kropp, men det jag ej känner förvisso,
Om med sådan gestalt han ock, var snabb till att löpa,
Eller helt lumpet, liksom bordshundar gemenligen äro,
Hvilka, för ideligt prål påkostade blifva af herrar. 310
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios;
Ja, visst är den hunden en mans, som dödde ifjerran.
Om han vore sådan ännu till kropp och till bragder,
Som, då till Troia han for, qvarlemnade honom Odysseus,
Strax du skulle beundra hans kraft, om du såg den, och snabbhet; 315
Ty ej i skogens djupaste snar för honom ett vildbråd
Undanslapp, som han sett; han i spårjagt hade ej make.
Nu han täres af svält, och hans herre i fremmande länder
Funnit sin död; vårdslöse, ej qvinnorne bry sig om honom.
Tjenare, när de ej mer af sina herrar befallas, 320
Vilja för ingen del tillbörligt pligterna sköta;
Förty hälften af id från en karl vidtdundraren Zeus då
Hädantager, då trälige da'n sig honom bemästrar.
Sade; och trädde derin i det boningsbeqväma palatset,
Genom salen gerad till den trotsige friareskaran. 325
Argos bort deremot tog ödet af döden, den svarta,
Strax sen han sett Odyseus, sin herre, på tjugonde året.
Men svinherden tillförst gudsköne Telemachos varse
Blef, der i salen han kom, och genast derefter han honom
Ropande vinkade fram; kringskådande tog äran en ledig 330
Stol, hvaruppå förskäraren satt, då han delade rikligt
Kött bland friarne ut, som bespisade sig i palatset.
Denna bredvid Telemachos' bord gentöfver han ställde,
Bärande, och der satte sig sjelf; åt honom herolden
Tagande lade en bit, och bröd han bragte ur korgen. 335
Efter honom påstund inträdde i rummen Odysseus,
Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad,
Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen.
Innanför dörrarna der han uppå asktrösklen sig satte,
Stödd mot en post af cypress, som fordom mästaren hade 340
Högst noggrannligen slätat, och bilat efter ett snöre.
Men Telemachos ropte till sig svinherden, och sade,
Tagande en hel kaka utur sin prydliga brödkorg,
Och så mycket af stek, som händerne gittade rymma:
Bärande detta åt fremlingen gif, och bed att till alla 345
Friarne sjelf han går, och utaf hvarenda begärer;
För nödlidande mannen ej väl vill passa försynthet.
Sagdt; svinherden han gick, såsnart han orden förnummit,
Och sig ställande nära, han talade vingade orden:
Detta Telemachos ger dig, o fremling, och ber dig till alla 350
Friarne sjelf att gå, och utaf hvarenda begära;
Ej försyntheten -- menar han, är för tiggaren nyttig.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Gör mig, o konung Zeus, bland männer Telemachos lycklig,
Och låt allting varda som han i sitt sinne begrundar! 355
Sade; och tog så emot med händerna båda, och lade
Der vid fötterna neder, uppå sin ömkliga våtsäck,
Spisade sedan, sålänge i salarna sångaren qvädde;
Men då han spisat, slutade ock gudomlige sångarn.
Friarne stojade än i salarna, men nu Athene, 360
Trädande nära intill Laertiaden Odysseus,
Manade honom att kakor åt sig bland friarne betla,
Hvilken som vrångsinnt är eller from, för att forska sålunda.
Dock ej skulle hon så ens någon rädda från ofärd.
Och till hvarendaste man han tiggande högeråt trädde, 365
Räckande fram sin hand öfverallt, som han tiggare varit.
Men medömkande gåfvo de nu, och begapade honom,
Och tillsporde hvaran, ho han var, och hvadan han kommit?
Äfven talte bland dem Melanthios, getternas herde:
Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning, 370
Om den fremlingen här; jag visst sett mannen tillförne.
Och svinherden isanning ju hit ledsagade honom;
Väl jag ej vet, hvarifrån han till ätt berömmer sig vara.
Så han sade; med följande ord Antinoos trätte:
O svinherde, hvarför, vanryktade, honom till staden 375
Förde du? Finnas ej eljes hos oss gatstrykare äfven,
Finnas ej vidrige tiggare nog, som störa oss målron?
Syns dig ej nog, att desse din herres goda förtära,
Hit församlade? Har du dender ock kallat måhända?
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 380
O Antinoos, väl, fast ståtelig man, du ej ordar;
Ty hvem går väl åstad, och sjelf inbjuder en fremling
Eljes, om icke af dem, som folksakförare äro,
Siaren, eller läkaren ock, eller mästarn i slöjder,
Eller gudomlige sångarn jemväl, som sjungande tjusar? 385
Ty sjelfbjudne de äro uppå omätliga jorden;
Men en tiggare bjuder man ej, sig sjelf till en plåga.
Dock du är vrångsinnt mera än samtlige friarne alle
Mot Odysseus' tjenare städs, mest mig; men jag icke
Vårdar derom, så länge förståndiga Penelopeia, 390
Och gudskön Telemachos än i salarna lefver.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Tig du, och genmäl icke med ord än vidare honom!
Sig Antinoos vant, att snöpligen tvista beständigt
Med de vrångaste ord, och han manar dessutom de andra. 395
Sade; och talade sen till Antinoos vingade orden:
Väl, som fader om son, om mig, du, Antinoos, vårdar,
Som den fremmande mannen befaller ur salarna jaga
Nu med ett maktspråk hän; men gud fullborde ej sådant!
Tag, gif honom! jag ej missunnar dig, utan befaller. 400
Bry dig ej heller alls om min mor, ej heller om någon
Ibland tjenarne här i Odysseus' salar, den ädles.
Dock ej har du minsann en sådan tanke i sinnet;
Ty långt hellre du vill sjelf äta, än ge åt en annan.
Honom Antinoos återigen tilltalte, och svarte: 405
Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod?
Gåfve åt honom så mycket som jag de friare alle,
Blefve i trenne månaders tid han säkert derhemma.
Sade; och tog så, och lyftade palln, som låg der inunder
Bordet, på hvilken han, spisande, höll de fylliga föttren. 410
Alle de öfrige gåfvo sin part, och fyllde hans våtsäck
Både med bröd och med kött, och Odysseus ärnade redan
Återvända till trösklen, och smaka Achaiernas gåfva,
Stannade dock vid Antinoos än, och talte, och sade:
Gif mig, käre! du synes mig ej bland Achaier den sämste 415
Vara, utan den bäste, emedan en konung du liknar.
Derför bör du också en läckrare bit, än de andre,
Ge mig, och jag skall prisa dig kring omätliga jorden.
Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor bebodde,
Lycklig ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta, 420
Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde.
Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat,
Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar.
Men Zeus bragte förderf, Kronion, emedan han ville,
Hvilken mig dref, att i lag med mångkringirrande röfrar 425
Hän till Aigyptos fara, en lång väg, in i förderfvet.
Jag i Aigyptos' flod tverodda galejorna stanna
Lät, och der gaf jag befallning åt mig tillgifna kamrater,
Att vid galejorna qvar förbli, och galejorna vakta;
Spejare endast sände jag ut, att på höjderna vandra. 430
Vikande dock för sitt kynne, och följande endast sitt hufvud,
Strax påstunden Aigyptiske mäns storståtliga gården
Ödde de, röfvade bort omyndiga barn och makar,
Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom skriet till staden.
Desse, då ropet de hörde, när morgonrodnaden syntes, 435
Kommo, och sig all slätten med hästar fyllde och fotfolk,
Samt med kopparens glans; blixtglade Kronion då sände
Ömkeligt nederlag på kamraterna mina; och ingen
Vågade hålla der stånd; öfverallt olyckorna trängde.
Då nedgjorde de många af oss med kopparen hvassa, 440
Somliga förde de lefvande hem, att arbeta af nödtvång.
Men mig sjelf de till Kypros förärte en mötande gästvän,
Dmetor Iasides, som på Kypros regerade väldigt.
Derifrån nu just kommer jag hit, sen ondt jag har utstått.
Men Antinoos då genmälte, och svarade honom: 445
Hvilken gud hitbragte den styggen, att störa vår målro?
Rättså i midten der, och från mitt bord stanna på afstånd,
Att du ett slemt Aigyptos ej snart må skåda och Kypros;
Hvad för en tiggare är du ej dock, påflugen och skamlös!
Du hos alla i rad infinner dig, hvilka dig gifva 450
Obetänkt; ty ej hejd eller skoning det minsta behöfves,
Att bortslösa af andras, enär man mycket har för sig.
Vikande undan svarte derpå mångråde Odysseus:
Ve, ej finnes hos dig ock vett, motsvarande skenet,
Ej åt tiggaren skulle du ge ens salt af ditt eget, 455
Du som vid fremmande gods här sittande icke en matbit
Ville taga och gifva åt mig; dock finnes så mycket.
Sade; Antinoos vardt än mer förgrymmad i hjertat,
Och med en bister blick han talte de vingade orden:
Nu jag förmodar väl ej, att du vackert mera ur salen 460
Hän skall komma, emedan du ock utbrister i skymford.
Sagdt; och i pallen han grep, och mot högra skuldran den slängde
öfverst i ryggen; men han blef stående, liksom en klippa
Fast på sin plats, och Antinoos' kast ej rubbade honom,
Utan han skakte sitt hufvud, och teg, anstämplande ofärd. 465
Åter till trösklen han gick, sig satte, och lade sin våtsäck
Neder, den öfverfulla, och sen bland friarne talte:
Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning,
Att jag må säga det sinnet uti mitt hjerta mig bjuder.
Sannerlig finnes ej harm, ej heller smärta i själen, 470
Då när en man, som kämpar för egna godsens besittning,
Såras, eller för korna också, eller fåren, de hvita;
Men Antinoos kastat på mig, för den nesliga, slemma
Magens skull, som åt menskorna gör mångfaldiga skador.
Dock, om för tiggare äfven Erinnyer finnas och gudar, 475
Före sitt bröllop må Antinoos hinnas af döden!
Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan:
Sitt du, o fremling, stilla och ät, eller skaffa dig hädan,
Att dig ej gossarne släpa i huset, för slikt som du ordar,
Anten vid fot, eller hand, och dig afskala alldeles. 480
Så han sade; och alle förskräckeligt illa det togo,
Och så yttrade mången ibland högmodiga svenner:
O Antinoos, väl du ej kastade pallen på tiggarn,
Olycksalige; tänk, om en gud från himlen det vore!
Äfven gudarne sjelfve, liksom vildfremmande gäster, 485
Tagande allslags skepnader an, plä städren besöka,
Menniskors öfvermod för att skåda och tuktiga vandel.
Friarne talade så; men han brydde sig icke om orden.
För den kastades skull stor smärta Telemachos närde
I sitt hjerta; men icke en tår ur ögat han fällde, 490
Utan han skakte sitt hufvud och teg, anstämplande ofärd.
När nu om honom förnamm förståndiga Penelopeia,
Att han i salen var kastad med palln, hon bland tärnorna talte:
Måtte dig sjelf ock skjuta likså bågkunnig Apollon!
Henne Eurynome, hushållerskan, svarade sedan: 495
Måtte nu våra böner såvisst uppfyllelse finna,
Skulle då ingen af dem skönthronade morgonen hinna!
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia:
Mor, väl fiender äro de alle, ty ondt de oss stämpla,
Men Antinoos mest dock liknar ju döden, den svarta. 500
En olyckelig fremling sombäst kringvankar i huset,
Tiggande af enhvar; ty fattigdomen befaller;
Hå väl alle de andre hans våtsäck fyllde, och gåfvo;
Sjelf han i högra skuldran med palln dock kastade honom.
Bland de tjenande tärnorna nu hon ordade detta, 505
Sittande i sitt gemak; mellertid åt ädle Odysseus.
Men påkallande talte hon till svinherden, den ädla:
Gack, du ädle Eumaios, och bjud den fremmande mannen
Komma hitin, att honom jag må välkomna och spörja,
Anten han något har hört om vår tålsinnte Odysseus, 510
Eller med ögonen sett; ty han mångkringvandrare liknar.
Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios:
Måtte, o drottning, likväl Achaierne hålla sig tyste,
Vid hans tal, och han skulle helt visst ditt hjerta förtjusa.
Ty tre nätter jag hade, och dagarna trenne jag hyste 515
Honom i kojan; ty först till mig från galejan han undslapp;
Dock han ej än olyckan till slut har hunnit berätta.
Likasom då när en man anblickar den sångarn som sjunger,
Utaf gudarna lärd, för de dödliga älskliga qväden,
Och omättligt de längta att höra, sålänge han sjunger: 520
Så ock denne förtjusade mig, der han satt i min boning.
Han till Odysseus säger sig vara en fäderne gästvän,
Boende på ön Kreta, der Minos eger sin stämma.
Dädanifrån nu kommer han hit, sen skador han lidit,
Irrande vida omkring, och han skryter sig hört om Odysseus, 525
Att i Thesprotiske männernas land, det feta, han lefver
Nära, och hämtar med sig mång sparade skatter till hemmet.
Honom svarte igen förståndiga Penelopeia:
Gå du, och honom bed hitkomma, att sjelf han berätte,
Desse nu anten sig må, vid dörrarna sittande, roa, 530
Eller i salarna här, förty dem sinnet är gladligt,
Deras besittningar stå oplundrade alle derhemma,
Mat och det ljufliga vin; somt tjenarne endast förtära;
Sjelfve i vårt hus städs qvardröjande, dagar på dagar,
Slaktande åt sig oxar och får, och getterna feta, 535
Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinet
Skamlöst; mycket föröds mellertid; ty ej finnes en sådan
Man, som Odysseus var, ofärden att värja från huset.
Om Odyseus blott komme, och lände till fäderne jorden,
Skulle med sonen strax han männernas kränkningar hämnas. 540
Sade; Telemachos nös hel högt, så att hela palatset
Dönade skräckligt dervid; då skrattade Penelopeia,
Och till Eumaios strax hon talade vingade orden:
Gack mig, och kalla du hit den fremmande mannen påstunden!
Märker du ej, att sonen min nös till allt hvad jag sade? 545
Derför skall döden ej bli olyktad för friarne alla
Heller; icke en ende skall undgå döden och ödet.
Annat jag säger dig nu; men gömm du det i ditt sinne:
Om jag förnimmer att han allt talar med sanningen enligt,
Granna kläder åt honom jag ger, båd mantel och lifrock. 550
Sade; då gick svinherden, såsnart han orden förnummit,
Trädde nära intill, och talade vingade orden:
Fremmande gubbe, dig kallar förståndiga Penelopeia,
Sjelfve Telemachos' mor, ty henne dess sinne nu manar,
Att om gemåln utforska, ehur ock sorger hon utstått. 555
Om hon förmärker att allt du sanningen enligt berättar,
Skall hon dig lifrock kläda uppå och mantel, som mest du
Tarfvar, ty nog kan du, tiggande mat här äfven i landet,
Mätta din mage; och visst skall dig gifva enhvar som det lyster.
Honom svarade då mångpröfvade, ädle Odysseus: 560
O Eumaios, strax vill jag allt sannfärdigt berätta
För Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia;
Väl om honom jag vet; ty gemensam ledo vi jemren.
Men jag rädes likväl hårdsinnade friarnes skara,
Hvilkas stolthet och våld uppstiger till jerniga himlen. 565
Ty ock nu, då i salen jag gick, och ej gjorde åt någon
Menska förnär, med sin pall den mannen sårade smärtligt,
Utan att Telemachos afvärjde det, eller en annan.
Bed nu Penelopeia derför i egna gemaket
Dröja, änskönt nyfiken, intill nedgående solen. 570
Då må hon mig utforska om hemkomstdagen och maken,
Sättande närmre vid elden, förty jag trasiga kläder
Bär, som du nogsamt vet; och af dig jag först ju begärte.
Sade; nu gick svinherden, såsnart han orden förnummit.
Öfver trösklen han steg; och då talade Penelopeia: 575
Icke du honom har med, Eumaios? hvad tänkte väl tiggarn?
Fruktar måhända han någons förtryck, eller månne han eljes
Blyges för sig i mitt hus? slem är den blygsame tiggarn.
Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios:
Han sig besinnar med skäl, hvad äfven en annan förmode; 580
Öfvermodige männernes trots undvika han söker.
Men han bad dig vänta intill nedgående solen.
Och då blir det för dig långt vackrare äfven, o drottning,
Att med fremlingen tala ett ord allena, och höra.
Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 585
Ej oklok mig den fremmande syns, eho han må vara;
Ty ej finnas ibland de dödliga menniskor några,
Hvilka, af öfvermod, anstämpla så skändliga saker.
Så hon ordade detta; då gick svinherden, den ädle,
Åter i friarnes krets, när han alltsamman berättat. 590
Och till Telemachos strax han talade vingade orden,
Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:
Käre, nu går jag min väg, att vakta på svinen och annat,
Din besittning och min; här må alltsamman du vårda.
Först dock rädda dig sjelf, och noga betänk i ditt sinne, 595
Att dig ej något sker; ondt stämpla dig månge Achaier,
Hvilka Zeus må föröda, förrän olycka oss händer!
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Så det vare, min far; men gå först hän, när det qvällas,
Och kom åter imorgon, och för med dig kostliga offer! 600
Men allt detta af mig och utaf odödliga vårdas.
Sagdt; och han satte sig åter uppå välglattade stolen.
Mättande sig, alltefter behag, med mat och med dricka,
Gick han till svinen sin väg, och lemnade gården och salen,
Full af gästande; friarne sig med dans och med sånger 605
Roade; ty ren stundade in ock aftonens tider.


Adertonde Sången.

Lände nu dit en offentelig tiggare, hvilken i staden
Bettlade kring öfverallt, och var känd för sin glupande mage,
Att omättligen äta och dricka; men icke han egde
Kraft eller nerf; till gestalt dock var han väldig att påse.
Arnaios var hans namn; det gifvit den aktade modren 5
Strax vid födslen, men Iros af friarne alla han nämndes,
Derför att han städs ärende gick, när någon befallte.
Kommen, Odysseus körde han bort ur egna palatset,
Och oqvädande drotten, han talade vingade orden:
Gubbe, ur farstun vik, att icke vid foten du släpas! 10
Märker du ej, hur alla åt mig med ögonen blinka,
Manande att dig släpa? men jag dock blyges för sådant.
Bort härifrån, att icke påstund oss vankas en näfkamp!
Honom svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus:
Tvärvigg, hvarken jag ondt tillfogar dig, eller dig säger; 15
Ej missunnar jag någon, om aldrig så mycket han gåfve.
Trösklen också inrymmer oss två, och icke du alls bör
Annans gods missunna; du syns mig en tiggare vara,
Likasom jag; af gudar beror, att rikdomen gifva.
Mana mig ej så häftigt till strid, och reta mig icke, 20
Att, så gubbe jag är, dig ej bröst och läppar jag kanske
Sölar med blod; visst hade jag då långt mera imorgon
Lugn; ty alldeles icke jag tror att du mera skall komma
Åter en annan gång till Odysseus' boningar sedan.
Honom förgrymmad talade till strax tiggaren Iros: 25
Gudar, huru, med tungan på skaft, den skojaren pratar,
Liksom gumman vid ugn; ondt kunde jag honom bereda,
Huggande på med de båda, och alla hans tänder på marken
Kunde ur käften jag slå, som för sädförtärande suggan,
Rusta dig nu, att alle dehär ock måtte förnimma; 30
Huru vi kämpa; men monn du likväl vill slåss med en yngre?
Så nu de två mellertid framför salsdörrarna, höga,
På den fejade trösklen, med hån ansatte hvarandra.
Men allt detta förnam Antinoos' heliga hjeltkraft,
Och med ett muntert löje han så bland friarne talte: 35
Älsklige, aldrig förut inträffade någonsin sådant;
Hvilken förlustelse bragte en gud i detta palatset!
Fremmande mannen och Iros de hota att nu mot hvarandra
Kämpa med händren; låtom oss snart dem reta tillhopa!
Så han sade; och skrattande upp de rusade alla, 40
Och de trasiga tiggrarna kring de trängde sig samman;
Och Antinoos talte, som var en son till Eupeithes:
Hören mig, modige friare J, att jag något må säga:
Här getmagarne ligga i eld, dem vi oss till qvällsvard
Lagade, först uppfyllande väl med blod och med ister. 45
Hvilkendera nu vinner, och går med seger ur striden,
Han framträde, och tage bland alla den honom behagar!
Städs må han äfven gästa med oss; men icke en annan
Tiggare låte vi träda härin, för att bettla sen mera.
Så Antinoos sade; men dessa behagade talet. 50
Och anstämplande svek, utbrast mångråde Odysseus:
Älsklige, icke det sker, att mot yngre mannen en gammal
Gubbe, af nöd hemsökt, framträder i strid; men den slema
Magen mig manar åstad, att jag för huggen må digna.
Men nu, välan, med en dyr ed bören J svärja mig alle, 55
Att mot Iros bevågen, med väldiga handen, ej någon
Slår mig, på öfverdåd, och lägger för honom mig neder.
Sade; och alle sin ed aflade, som denne begärde.
Men då talte igen Telemachos' heliga hjeltkraft:
Fremling, ifall dig manar ditt hjerta och modiga sinne, 60
Att dig värja mot denne, så räds bland de andra Achaier
Ingen, ty den med flere skall slåss, som vågar dig hugga.
Gästmottagarn är jag, och kongarne lemna sitt bifall,
Antinoos och Eurymachos med, förståndige båda.
Sade; och alle dertill biföllo; men redan Odysseus 65
Höljde med trasorna midjan, och blottade dervid de sköna,
Väldiga låren; då röjde sig ock de vidgade skuldror,
Bröstet, och seniga armarna med; vid honom Athene
Stående, ökade lemmarnas kraft för männernas herde.
Friarne alle deråt nu öfvermåttan förvåntes, 70
Och man talade så, anblickande närmaste grannen:
Sannerlig Iros, påstund MissIros, samkar sig ofärd;
Ty så väldiga lår ur trasorna röjer den gamle!
Så de sade; och Iros nu blef rätt illa till sinnes.
Dock han af tjenarne fördes, som gördlade honom med handkraft, 75
Rädd som han var, och omkring hans lemmar darrade köttet.
Och Antinoos trätte, och talade ordet och sade:
Vore du nu ej till, storskrytare, alls, eller ofödd,
Om för honom förskräckeligt så du darrar och bäfvar,
För den åldrige mannen, af nöd hemsökt, som han lider! 80
Men jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall varda:
Såframt denne dig vinner, och går med seger ur striden,
Kastad på svarta galejan, dig hän till Epeiros försänder
Till kong Echetos jag; han är alle menniskors bödel,
Han afskär dig båd näsa och öron med bitande kopparn, 85
Och frånsliter din blygd, att rå af hundarna ätas.
Sade; för Iros än mer af darrning betogos dess lemmar,
Hvilken de förde till strids; upp hvardera lyftade händren.
Då besinnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus,
Anten han gåfve ett slag, att han fölle, och mistade lifvet, 90
Eller ett lindrigt slag, som sträckte den andra till marken.
Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes,
Lindrigt att slå, att honom Achaierne icke skull' känna.
Lyftande händerna upp, mot högra skuldran ett näfhugg
Iros gaf; men denne i nacken vid örat, och benen 95
Krossade; svart framträngde då blodet ur munnen påstunden;
Vrålande damp han i backen, och tändren han stötte tillsamman,
Sparkande jorden med föttren; och då de friare, stolte,
Lyftande händerna, dogo af skratt; men tiggarn Odysseus,
Fattad vid foten, släpade farstun igenom, på gården, 100
Ut till portikens port, och honom der mot ett stängsel
Lutande ställde, och sedan en käpp han lade i handen,
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:
Derstäds nu sitt still, bortskrämmande suggor och hundar,
Och var ej fremlingars herre och tiggares någonsin mera, 105
Usle, att dig ej må drabba ett ondt, än större måhända.
Sade; och kastade axlarna kring sin ömkliga våtsäck,
Slarfvig båd här och der, hvarvid var tvinnad en bärremm.
Sjelf han sig satte på trösklen igen; in gingo de andre,
Skrattande hjertligt, och så välkomnade honom med orden: 110
Zeus dig skänke, o fremling, och öfrige gudarne alle
Det som du gernast vill, och som önskeligt är för ditt hjerta,
Du som gjorde ett slut på hans omättliga bettling
Här i landet; ty snart till Epeiros sände honom,
Till kong Echetos hän, som är alle menniskors bödel. 115
Sade; men åt jertecknet sig gladde den ädle Odysseus.
Och Antinoos lade den väldiga magen för honom,
Uppfylld både med ister och blod, och Amphinomos lyfte
Kakor ett par ur korgen, och lade för honom derjemte,
Drack så ur gyllne pokalen hans skål, och talte och sade: 120
Hell dig, du fremmande fader, må för framtiden dig unnas
Sällhet, men nu du betryckes utaf olyckorna många!
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
O Amphinomos, särdeles syns du mig vara förståndig;
Ty du är son till en likadan far; godt rykte jag hörde 125
Om Dulichiern Nisos, att ädel han är och förmögen.
Hans son säges du vara, och sjelf välmenande synes.
Derföre säger jag dig; gif akt du, och hör hvad jag talar:
Intet svagare finns, som näres af jorden, än menskan,
Bland de varelser alla, som andas på jorden och kräla. 130
Ty ej nånsin hon tror, att hon ondt skall framdeles lida,
Medan kraft af gudarna ges, och hon knäna kan röra;
Men när qvalen också af saliga gudarna sändas,
Äfven dem ovillig hon bär med modiga sinnet.
Förty sådan är själn hos de jordbeboende menskor, 135
Sådan dagen dem gifves af gudars fader och menskors.
Ty tillförne jag ock bland dödliga tyckte mig lycklig,
Och mång brott, för min kraft och mitt mod jag vikande, gjorde;
Ty jag förlitade mig på min fader och bröderna mina.
Orättrådig derför ej vare en dödelig nånsin, 140
Utan njute i ro af de skänker, som gudarne gifva.
Så jag friarne ser mellertid anstämplande nidverk,
Ödande egendomen, och skymfligt bemötande makan
För en man, som jag tror från vänner och fädernejorden
Länge ej dröjer; ty nära han är; dig måtte en gudom 145
Föra till hemmet hän, att ej den mannen du möter,
Då han kommer igen till älskade fädernejorden!
Ty jag menar minsann, att han ej blodflöde förutan
Uppgör saken med friarne, här till sin boning han kommer.