Odysseia - 19

Så att vi dem, anrusande, fatte; och friarne sedan.
Sjelf allrådige Zeus skall gäcka och Pallas Athene.
Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne:
Om du nu verkligen är min son, och stammar från vår blod, 300
Då må ingen förspörja, att hemma är redan Odysseus.
Icke Laertes engång, svinherden ej heller det vete,
Icke af tjenarne någon, och ej sjelf Penelopeia,
Men du ensam och jag, att vi qvinnornas tankar må känna,
Samt utforska derhos bland tjenande männerna mången, 305
Både eho oss ärar ännu, och fruktar i sinnet.
Ho ej vårdar sig om, men föraktar dig, som är sådan.
Honom svarte, och talade till den lysande sonen:
Sannerlig skall du, o far, ock framdeles lära mitt tanksätt
Känna, förty ej alls mig barnsligheter bedåra. 310
Men mellertid jag ej tror, att detta skall lända oss begge
Alls till gagn, och jag beder dig ock väl saken besinna.
Länge och fruktlöst skulle du gå, utforskande hvarje,
Vandrande hagarna kring, mellertid i salarna makligt
Friarne fräckt uppsluka vårt gods; ej finnes förskoning. 315
Men om qvinnorna visst dig utransaka jag beder,
Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro.
Dock bland männerna ville jag ej, att från hybble till hybble
Pröfva vi måtte, men framdeles om den saken bestyra,
Om du från aigisbäraren Zeus vet tecken isanning. 320
Så nu sådana ord der vexlede de med hvarandra.
Och mellertid till Ithaka kom välgjorda galejan,
Hvilken Telemachos fört från Pylos och alla hans följsmän;
Men då de anländt redan inom hamnplatsen, den djupa,
Svarta galejan derefter uppå fastlandet de drogo, 325
Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro,
Och till Klytios' hus strax förde de präktiga skänker.
Men till Odysseus' boning också de sände en herold,
För att budskap ge åt förståndiga Penelopeia,
Huru Telemachos sjelf var på landet, och skeppet befallt att 330
Segla till staden gerad, att fruktande uti sitt sinne
Drottningen båld en brännande tår utgjuta ej måtte.
Och nu mötte hvaran, herolden och redlige herden,
Begge med samma besked, som de borde åt drottningen gifva.
Men när komne de voro till herrliga konungens boning. 335
Ordade så herolden i midten af tärnornas skara:
Redan, o drottning, är dig hemland den älskade sonen.
Herden trädde helt nära till Penelopeia, och sade
Allt hvad dess älskade son antvardat åt honom att säga.
Men såsnart som han der uträttat hela sitt uppdrag. 340
Åter till svinen han gick, samt lemnade gården och salen.
Friarne harmades nu, och blefvo bestörta i sinnet,
Och ur rummet de trädde bakom gårdsmuren, den höga.
Utanför portarna sen derstädes de satte sig neder,
Och Eurymachos, Polybos' son så började orda: 345
Vänner, stort är isanning det värf, som blifvit i verket
Satt af Telemachos, resan; vi mente det blefve ej verkställdt.
Låtom oss hala i sjön den svarta galeja, som bäst är,
Samt hopsamla derpå skeppsroddare, hvilka åt dessa
Strax förkunna, att de skyndsamligt må vända tillbaka. 350
Än var ej allt uttaldt, då Amphinomos varsnade skeppet.
Vänd åt sidan, nuredan inom hamnplatsen, den djupa;
Såg hur de refvade seglen, och årorna höllo i händren.
Gladt han skrattade då, och talte bland vännerna sina:
Mera ej må vi skicka ett bud; ty hemma de äro, 355
Anten en gud dem sagt, eller ock om sjelfve de sågo
Skeppet fara förbi, men kunde likväl det ej hinna.
Sagdt; och de stego då upp, och gingo till stranden af hafvet;
Och strax svarta galejan uppå fastlandet de drogo,
Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro. 360
Mangrannt sjelfve de gingo till torget, och läto ej någon
Annan sitta med sig af unga, ej heller af gamla.
Sedan Eupeithes' son, Antinoos, talte och sade:
Ve, hur gudarne nu den mannen räddat från ofärd!
Sutto om dagarna spejare dock på de vindiga höjder, 365
Ständigt man aflösande man, och då soln gick neder,
Sofvo vi aldrig i land om natten, utan på hafvet
Kryssande med vår galeja, och bidande morgongudinnan.
Lurade vi på Telemachos jemt, att fånga och dräpa
Sinnade; honom en gud mellertid dock bragte till hemmet. 370
Låtom oss derför åt Telemachos uttänka en ömklig
Död; ej heller han bör undslippa; ty icke jag menar,
Medan han lefver, att vi vår gerning bringe i verket.
Ty sjelf är han förståndig i rådslag, liksom i tanksätt,
Och mot oss är folket ej mer just särdeles välsinnt. 375
Gripen er derföre an, förrn denne Achaierna samlar
Alla på torget; ty icke jag tror att han sådant försummar,
Utan i vredesmod uppstigen bland alla han säger,
Huru vi stemplat åt honom en skräckelig död, men förgäfves.
Hörande skola de ej så slema gerningar gilla, 380
Utan fastmer ondt göra åt oss, och oss samtliga jaga
Bort ur vårt fosterland, och vi vandra till fremmande folkslag.
Dräpom honom förut på fältet fjerran från staden,
Eller på vägen, och tagom hans gods och besittningar sjelfve,
Delande mellan oss lott för lott alltsamman, men huset 385
Måge vi gifva hans mor att bebo, och den henne sig vinner.
Men om er dock slikt tal misshagar, och hellre J viljen,
Att han lefver, och sjelf allt fädernegodset besitter,
Då må vi längre ej drygt hjertfröjdande skatterna öda,
Här församlade, utan från egen boning en hvar må 390
Fria med skänker, sågodt han förmår, och hon må sig gifta
Sedan med den, som är henne beskärd, och som gifver de flesta.
Så han talte; och samtlige de förstummade tego.
Men Amphinomos började då sig yttra, och orda,
Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens, 395
Som från Dulichion var, det hvetesrika, och gröna;
Friarna förde han an, han äfven Penelopeia
Genom sitt tal behagade mest, ty han var så förståndig;
Han välmenande började nu sig yttra, och orda:
Vänner, åtminstone jag allsicke Telemachos ville 400
Döda, ty hiskeligt är att någon af konungastämman
Döda; men låtom oss först omspörja gudarnes rådslag.
Om nu den väldige Zeus' orakel skulle det gilla,
Honom jag sjelf vill döda, och mana alla de andra.
Men om gudarne det ogilla, så hejden er, ber jag. 405
Så Amphinomos sade, och dem behagade talet.
Och till Odysseus' hus uppstigande genast de gingo.
Och dit komne de satte sig ned på de slipade säten.
Annat besinnade då den förståndiga Penelopeia,
Att sig för friarne visa, de männer med trottsande fräckhet; 410
Ty hon i salarna hade försport om Telemachos' ofärd,
Medon, herolden, som hört anslagen, för henne berättat;
Och så gick hon i saln, åtföljd af de tjenande tärnor.
Men då till friarne hon inkommit, den ädla bland qvinnor,
Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset, 415
Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan;
Och på Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:
O Antinoos, du arglistige, fräcke, man säger
Att du i Ithakas land är bland jemnåriga ypperst
Både i råd och i dåd, men du var icke en sådan. 420
Galning, säg mig, hvarför åt Telemachos död du och ofärd
Stemplar, och vårdar ej om nödställda, åt hvilka dock Zeus är
Hämnare? Det är ej rätt, att stempla ondt mot hvarandra.
Eller känner du ej hur din far hit flyktande lände,
Fruktande folket? förty uppbragta de högligen voro, 425
Derför att, sällande sig till de Taphiers röfvareskara,
Han Thesproterna kränkte, som voro våra förbundsmän.
Honom ville de dräpa, och strax utslita hans hjerta,
Samt derefter förtära hans myckna och rikliga lifskost.
Men dem Odysseus höll och hejdade, hur de än fikte. 430
Nu som en niding du öder hans hus, och vill äkta hans maka,
Och vill mörda hans son, och mig förskräckligt du kränker.
Men jag dig råder att sansa dig sjelf, och bjuda de andra.
Henne Polybos' son Eurymachos, svarte, och sade:
O du Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia, 435
Trösta dig, icke må detta bekymra dig alls i ditt sinne,
Ej är den mannen född, ej blir han, ej heller han varit,
Hvilken uppå din son, Telemachos händer skall lägga,
Medan jag lefver ännu, och ser guds dager på jorden.
Ty jag säger dig så, och det fullbordas i sanning: 440
Strax skall den svarta blod utrinna för honom kring lansen
Vår; förty mig äfven har stadsförstörarn Odysseus
Mången gång upplyftat i knäet, och kokade köttet
Mig i händerna laggt, och rödt vin gifvit att dricka.
Derför Telemachos är mig aldrakärast bland alla 445
Menskor, och derför jag manar, att döden han ej må befara
Alls från friarne; den från gudarna kan man ej undgå.
Så han tröstande talte; och sjelf dock redde hans ofärd.
Penelopeia, som uppgick nu i det prunkande löftet,
Gret derefter Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig 450
Sömn på dess ögonlock klarögda Athene försände.
Men om qvälln till Odysseus och sonen den redlige herden
Kom; och de öfrige stodo omkring, och redde sig qvällsvard
Af årsgammalt svin, som de slagtade; medan Athene
Trädde nära intill Laertiaden Odysseus, 455
Och med sin trollstaf rörde, och åter förbytte till gubbe.
Klädande ömkliga kläder uppå, att honom ej herden
Skulle känna igen, och förståndiga Penelopeia
Underrätta derom, och icke bevara i sinnet.
Honom förut Telemachos ock tilltalte, och sade: 460
Ädle Eumaios, du kom; hvad går för sägen i staden?
Monn väl friarne redan, de trotsige, äro derhemma
Från sitt försåt, eller monne de mig, hemländande, bida?
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios:
Ej jag brydde mig om, att slikt utforska och spörja, 465
Vandrande genom sta'n; skyndsamligen mante mig sinnet,
Att mitt ärende säga, och hit strax vända tillbaka.
Men mig träffade från kamraterna snabbe gesandten.
Samme herold, som först åt din mor berättat om saken.
Annat äfven jag vet, som jag såg med ögonen egna. 470
Der, ofvanom vår stad, Hermeiska kulla är belägen,
Redan jag gick, då jag såg inlöpa med hast en galeja
Uti vår hamn, och kämpar ombord rättmånge der voro,
Ock hon betyngdes af sköldar och tvesidsbettiga kastspjut;
Väl jag förmodar, att desse de voro, men känner ej säkert. 475
Sade; och dervid log Telemachos' heliga hjeltkraft,
Skådande fadren med ögonen an, men herden han undvek.
Och då de hade sitt värf fulländat, och redt sig en måltid,
Åto de; intet man saknade alls vid det rikliga målet.
Men lystmätet af dryck och af mat när samtlige undfått, 480
Gingo de alle tillsängs, och sömnens gåfva sig togo.


Sjuttonde Sången.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Under fötterna sina då knöt de vackra sandaler
Strax Telemachos, älskelig son af ädle Odysseus;
Tog så den väldiga lans, som passade väl för hans händer,
Skyndande sedan till staden; och så tilltalte sin herde: 5
Fader, isanning till staden jag går, på det att mig modren
Skåda måtte, förty jag ej tror, att förr hon skall afstå
Från sin skräckliga gråt och ifrån den tåriga sorgen,
Förrn hon skådar mig hemma; men dig uppdrager jag detta:
Vår olyckliga gäst till staden bringa, att derstäds 10
Tigga sig mat; och åt honom skall ge, eho som det lyster,
Kaka och bägare med; mig icke är möjligt, att alla
Menskor förpläga; jag har nog sorger ändå i mitt sinne.
Skulle vår gäst högt vredgas deråt, för honom det blifver
Värre; ty mig är kärt, att idelig sanning säga. 15

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Älskade, sjelf ej engång att här qvarhållas jag önskar;
Tiggarn bättre det är, att i sta'n, än ute på fältet
Tigga ett mål; och åt honom skall ge, eho som det lyster.
Ty jag ej är vid de år, att jag skulle vid stallena härstäds 20
Stanna qvar, och i allt hörsamma en bjudande herre.
Utan gå du, och mig ledsagar den mannen, du omber,
Strax sen jag värmt mig vid elden, och solen börjat att badda.
Ty högst dåliga kläder jag har, och räds att mig skadar
Morgonkylan; J sägen ju ock, att staden är fjerran. 25
Ordade så; och Telemachos gick då hägnaden genom,
Och tog ilande steg, anstemplande friarna ofärd.
Men när kommen han var i boningsbeqväma palatset,
Förde han lansen, och ställde den upp mot höga kolonnen,
Sjelf sen trädde han in, stentröskeln stigande öfver, 30
Honom varsnade först hans fostrerska Eurykleia,
Hvilken de prydliga stolar sombäst med skinnen beklädde.
Gråtande gick hon mot honom gerad; talsinnte Odysseus'
öfrige tärnor jemväl kring honom församlades alla,
Och välkomnande kysste hans hufvud, och kysste hans skuldror. 35
Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia,
Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite,
Och sin älskade son hon armarna gråtande kringslöt,
Kysste hans hufvud, och två förtjusande ögon derjemte,
Och veklagande talade så de bevingade orden: 40
Du är då här, gullöga, Telemachos! aldrig jag trodde
Nånsin dig mer få se, sen du reste på skeppet till Pylos
Hemligt, min vilja emot, att höra om älskade fadren.
Men du välan, berätta mig hvad derborta du skådat.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 45
Käre min moder, väck mig ej sorg, ej heller mig hjertat
Uti mitt bröst upprör, som knapt svår fara har undgått;
Utan begif dig i bad, tag rena kläder på kroppen,
Stig så i loftet upp, åtföljd af de tjenande tärnor,
Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber 50
Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket.
Men jag till torget vill gå, för att der inbjuda en fremling,
Hvilken följde mig åt, då jag hemåt reste från Pylos.
Honom jag sände förut med de gudalika kamrater;
Och Peiraios jag bad, att, förande hem till sin boning, 55
Kärvänskapligen hylla och ära, tilldess att jag komme.
Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne.
Och hon begaf sig i bad, tog rena kläder på kroppen,
Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber
Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket. 60
Men Telemachos gick derefter ur salen, och hade
Spjutet i handen, och med snabbfotade hundarne följde.
Och ett gudomligt behag utgöt krig honom Athene.
Och då han vandrade fram, allt folket beundrade honom;
Trotsige friarne rundtderomkring församlades sedan, 65
Talande granna ord, men hysande ondska i sinnet.
Stora hopen af dessa emellertid nu han undvek,
Och der Mentor satt, och Antiphos med Halitherses,
Hvilka sen fordomtid trovänner voro åt fadren,
Derstäds satte han sig, och desse besporde om allting. 70
Kom så jemväl Peiraios till dem, lansprislige mannen,
Förande gästen till torget i sta'n; och länge ej mera
Vände Telemachos sig från gästen, utan emottog.
Honom tillförst då talade till Peiraios, och sade;
Bjud, o Telemachos, tärnorna strax gå hem till min boning, 75
Att jag må sända de skänker, som dig Menelaos förärte.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
O Peiraios, vi vete ju ej, hur sakerna blifva:
Skulle i salarna mig de trotsige friarne lönligt
Mördande, allt mitt fädernegods sig dela emellan, 80
Vill jag att, heldre än någon af dem, du desamma besitter.
Men om åt friarne jag kan död anstifta och ofärd,
Gladelig gif dem åt mig, som gladelig för dem till hemmet.
Sade; och följde nu bort med den mångbepröfvade fremling.
Men när komne de voro till boningsbeqväma palatset, 85
Klädde de mantlarna af, samt lade på säten och stolar;
Stego så in, att bada, uti välglattade karen.
När dem tärnorna badat, och smort med doftande oljan,
Klädde de på dem igen lifrockar och yllene mantlar;
Men de stego ur karet, och ned sig på bänkarna satte. 90
Nu tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar
I den granna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,
Vattnet, och dukade upp bredevid det fejade bordet.
Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa,
Samt mång rätter dertill; hon gaf hvad huset förmådde. 95
Modren bredvid dörrposten i saln midtöfver sig satte,
Lutande sig mot stolen, och spann fint garn på sin slända.
Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter.
Men till dryck och till mat när de samtlige mättat sin lystnad,
Började orda bland dem förståndiga Penelopeia: 100
O Telemachos, bäst ju det är, att jag stiger i loftet,
Samt mig lägger i bädden, som är mig vorden så suckig,
Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då Odysseus
Drog till Ilios hän med Atreiderna; ej du mig gitter,
Innan friarne komma, de trotsige, hit till vår boning, 105
Riktigt berätta din fars hemresa, om något du hörde.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Gerna, o moder, åt dig jag sanningen visst vill berätta:
Först, vi till Pylos kommo och Nestor, herde för folken,
Hvilken i höga salarna mig, mottagande hjertligt, 110
Väl undfägnade så, som sin son undfägnar en fader,
Då när han nyss hemkommit ifrån lång resa: så denne
Hjerteligt mottog mig, och så gjorde hans ståtlige söner.
Men om Odysseus ej, tålmodige drotten, han sade,
Anten han dött eller lefver, sig hört af någon bland menskor. 115
Utan till Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos,
Han affärdade mig med hästar och limmade vagnen.
Der jag Helena såg, Argeiskan, för hvilken så mycket,
Enligt gudars behag, Argeier lidit och Troer.
Strax tillsporde mig då Menelaos, väldig i härskri, 120
I hvad ärende kommen jag var till hans stad, Lakedaimon.
Men jag för honom berättade der allt idelig sanning,
Och han med orden mig svarade sedan, och talte, och sade:
Gudar, isanning desse uti stormodige mannens
Sofbädd önskade ligga, ehur feghjertade sjelfve. 125
Liksom då hinden uti det väldige lejonets skogslund,
Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar,
Letar sig, dungarna genom och gräsiga klyftorna alla,
Bete, men lejonet sjelft mellertid inkommit i kulan,
Och påsänder, båd unge och mor en snöpelig ände: 130
Så skall Odysseus dem påsända en snöpelig ände.
Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon,
Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos,
Der han i täfling sig reste att brottas med Philomeleides,
Honom i backen slog, och alle Achaier sig gladde: 135
Måtte nu sådan träda bland friareskaran Odysseus,
Alle då visst snardöde och olycksfriare vore.
Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar
Säga med arga funder och list, ej heller bedraga;
Men hvad mig sjelf förtäljt sannfärdige gubben i hafvet, 140
Ej dig deraf ett endaste ord jag gömmer och döljer.
Drotten han sade sig sett på en ö, af smärtor betungad
Svårt, hos nymfen Kalypso, som honom med våld i gemaken
Håller; men han ej kan hemkomma till fädernejorden;
Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater, 145
Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda.
Så sad' Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos.
När jag saken bestyrt, bortfor jag, och gudarne gåfvo
Gynnande vind, som bragte mig snart till älskade hemmet.
Detta ordade han, och rörde nu hjertat hos henne. 150
Sedan talte bland dem gudskön Theoklymenos äfven:
O du, Laertes' sons, Odysseus', vördade maka,
Rätt han saken ej vet; men lyssna på mig hvad jag säger;
Ty noggrannligen vill jag dig spå, och intet fördölja.
Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 155
Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkats,
Att här sannerlig redan i fädernelandet Odysseus
Antingen smyger omkring, eller sitter, och forskar om dessa
Brott; mellertid åt friarnes hop ofärd han bereder.
Slikt järtecken jag såg, uppå vältoftade skeppet, 160
När jag der satt; jemväl åt Telemachos sade jag saken.
Honom talte då till förståndiga Penelopeia:
Ack, att detta ditt tal fullbordadt blefve, o fremling;
Vänskap skulle du strax erfara, och rikliga skänker,
Gifna af mig, så att hvar som mötte, dig prisade lycklig! 165
Desse på sådant sätt nu vexlade ord med hvarandra.
Friarne mellertid framför Odysseus' palatset,
Med kastskifvor förnötte sin tid och med slungade jagtspjut,
Uppå den fejade gård, der de förr bedrefvo sitt sjelfsvåld.
Men då det mattid var, och ren småboskapen allstäds 170
Lände från markerna hem, och de bragte dem nu, som tillförne,
Talte till dessa Medon; ty denne af alla herolder
Dem behagade mest, och sig infann äfven till måltid:
Svenner, emedan J alle förnöjt ert sinne med kämpspel,
Kommen i salarna nu, att vi må anrätta en måltid; 175
Ty det ej lappri är, att i tid intaga sin måltid!
Sade; men de uppstigande gingo och lydde hans maning.
Men när komne de voro i boningsbeqväma palatset,
Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar;
Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 180
Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko,
Redande till måltiden; men de från fältet till staden
Skyndade sig, Odyseus och derhos svinherden, den ädle.
Tog så till ordet, och sad' svinherden, männernes förste:
Fremmande man, emedan alltså du ärnar till staden 185
Gå idag, som min herre dig bjöd: -- jag isanning för min del
Ville att du härstäds en stallenas väktare blefve;
Men jag fruktar för honom och räds, att icke han framdels
Måtte träta på mig; ty herrarnes bannor är' svåra: --
Dock nu låtom oss gå; det mesta har redan af dagen 190
Skridit sin kos, men mot aftonen visst skall kallare blifva.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Jag begriper och vet; den kunnige bjuder du detta;
Derföre låtom oss gå; mellertid mig vise du vägen.
Gif mig, ifall du eger en käpp, som sjelf du dig skurit, 195
Att mig stödja, emedan J sägen att marken är slipprig.
Sade; och kastade axlarna kring en ömkelig våtsäck,
Slarvig båd' här och der, och dervid fanns tvinnad en bärremm.
Men Eumaios nu gaf den hjertförnöjande käppen.
Begge gingo; och stallet af hundar och vallande männer 200
Vaktades, stannande qvar; han förde till staden sin herre,
Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad.
Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen.
Men då de, vandrande fram uppå bergstalpiga vägen,
Voro nära till staden, och ren ankommit till källan, 205
Den skönrinnande, byggda, hvarfrån stadsboerne vatten
Buro, som Ithakos redt och Neritos jemte Polyktor;
Der bredevid var en lund af vattenalstrade popplar
Rundtomkring öfverallt, och det kyliga vattnet sig störte
Högt från klippan, och ofvanuppå var nymphernas altar 210
Byggdt, der samtlige vandringsman städs plägade offra:
Der anträffade dem just Dolios' son nu, Melantheus,
Drifvande getter, som voro i samtliga hjorden de bästa,
Allt för friarnes bord; två vallare följde tillika.
Skådande dessa, han trätte, och talade ordet, och sade 215
Skymfligt och fruktansvärdt, att Odysseus' hjerta det rörde:
Nu, om nånsin, minsann en usling leder en usling;
Så beständigt en gud anbringar lika till lika.
Hvart, olycklige, bringar du hän den skojaren med dig,
Den besvärliga tiggaren, hvart nu? och målrostörarn? 220
Mot dörrposterna stödd skall han mångstäds axlarna skubba,
Tiggande smulor åt sig, men ej sablar, ej heller kastruller.
Gåfve du mig den karlen, att stallens väktare blifva,
Eller en dyngdräng vara, och löf frambära åt kiden:
Drickande idelig vassla, likväl han gjorde sig lårvext. 225
Dock emedan han slemm' ting lärt, så skall han ej vilja
Gripa sig an med ett värf, men betlande vill han i landet
Gå och begära, att fylla för sig omättliga buken.
Men jag vill säga dig ut, hvad ock fullbordadt skall varda:
Kommer den karlen en gång till Odysseus' boning, den ädles, 230
Skola ur männernes hand mång pallar drabba hans sidor,
Slungade genom saln, att de surra kring hufvut på honom.
Sade; och trädde intill, och med häln mot höften, i dårskap,
Sprang, men kunde ändock ej honom stöta ur vägen,
Utan han stod der fast; och då betänkte Odysseus, 235
Anten han, rusande på med sin käpp, skull' lifvet ifrånta,
Eller lyfta från mark, och krossa mot jorden hans hufvud.
Men han sig sansande höll; hvaremot svinherden på denne
Bannades, blickande an, bad högt sen, och lyftade händren:
O Källnympher, J döttrar af Zeus, om nånsin Odysseus 240
Brännde åt er, sen han höljde dem först med fetaste istret,
Låren af lamm och af kid, villfaren denna min önskan:
Måtte han komma den mannen, och honom före en gudom!
Då han skulle minsann dig all den ståtlighet kufva,
Hvilken du nu bär med dig så bål, kringirrande städse 245
Staden igenom; men boskapen öds af vallarne slemma.
Honom talade till Melanthios, getternas herde:
Ack, hvad den hunden nu sad', erfaren i listiga funder!
Honom en gång jag uppå vältoftade, svarta galejan
Fjerran från Ithaka förer, att mig stor skatt ha församlar. 250
Måtte Telemachos skjutas af silfverbågig Apollon,
Eller af friarne kufvas, idag ännu i palatset,
Likasom hemkomstdagen ifjerran svann för Odysseus!
Sade; och dem han lemnade der, som vandrade sakta,
Men sjelf gick han, och snart anlände till konungens salar. 255
Strax han trädde derin, och sig satte, i friarehopen,
Mot Eurymachos neder; ty mest han älskade honom.
Honom af köttet sin del framburo nu de som bestyrde;
Ärbara skafferskan hämtade bröd och satte för honom.
Men Odysseus bredevid, och derhos svinherden, den ädle, 260
Kommo och ställde sig; dessa omkring nu spridde sig ljudet
Af den bukiga cittran; ty ren uppstämde, att sjunga,
Phemios. Sjelf han tog svinherden vid handen, och sade:
O Eumaios, isanning det herrliga huset Odysseus'
Är, och lätt det kännes igen, bland många beskådadt. 265
Ett på det andra följer i rad, och gården är konstbyggd
Både med murar och skjul; tättslutande portar der finnas,
Dubbla, och ingen dödelig dem väl hoppade öfver.
Nog, jag märker också, att der tillreda sig måltid
Månge, förty stekångan sig höjer, och cittran derjemte 270
Ljuder, som gudarne sjelfve ha gjort till kamrat åt gelaget.
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios:
Lätt du kände; ty eljes du är alldeles ej oklok.
Men nu tänkom derpå, hur dessa saker må vara,
Anten du först går in i det boningsbeqväma palatset, 275
Och dig med friarna mänger, och jag qvarstannar här ute;
Eller, om så dig lyster, förbida, och jag vill förutgå.
Icke du dröje ändock, att ej någon, som varsnar dig ute,
Slår eller slungar på dig; jag ber dig detta besinna.
Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: 280
Jag förstår och begriper; härom en kunnig du manar.
Men gå in du förut, och jag qvarstannar här ute.
Ty ovan vid hugg eller skott det är jag nu icke;
Mig tålmodig är själn, ty mång olyckor jag utstått
Både i böljor och krig; påköpet detta må hända. 285