Odysseia - 10

Stående kring i en krets, och ett skräckeligt väsende uppstod, 380
Men till Alkinoos talade då den ädle Odysseus:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Visserlig skröt du derom, att dansarne vore de bäste.
Visserlig allt är sannt; mig skådande häpnad betager,
Talade så; och sig gladde Alkinoos' heliga hjeltkraft, 385
Och han ordade strax bland roningkära Phaieker:
Hören mig, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar;
Denne fremmande man mig synes ganska förståndig;
Derföre gifvom åt honom också gästskänk, som sig höfves!
Ty tolf äro uti vårt land storståtlige kongar, 390
Hvilka som förstår regera, och sjelf jag den trettonde räknas.
Honom bringen enhvar rentvättad mantel och lifrock,
Samt derhos en talent utaf högskattade gullet.
Låtom oss mangrannt strax allt hämta, att, detta ihandom,
Glad i själen, vårt fremmande sig infinne till måltid! 395
Men Euryalos bör med ord försona och skänker
Honom, emedan han ord, som icke sig egnade, talat.
Så han sade; och alle der till biföllo och mante,
Och enhvar afsände, att skänkerna bringa, sin herold.
Men Euryalos nu genmälte, och svarade honom; 400
Kong Alkinoos, du utmärktast bland samtliga folken,
Ja, jag den fremmande skall försona, såsom du bjuder.
Detta svärd jag vill ge, allkopparne, hvarvid ett silfver
Fäste befinns, och hvars balja sig kringomslingar af nyskärdt
Elfenben; för honom utaf stort värde det blifver. 405
Sagdt; och han lade i händren det silfvernaglade svärdet,
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:
Hell dig, fremmande fader, ifall ett sårande uttryck
Fallit hafver, så måtte det strax bortföras af stormen!
Men dig gudarne unne, att skåda gemålen, och nalkas 410
Hemmet, emedan, från vännerna skild, så länge du ängslas.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Hell dig, älskade, ock! dig gudarne sällhet förunne!
Och må framdeles du ej någonsin komma att sakna
Detta svärd, som du gaf, sen mig du försonat med orden! 415
Sade; och hängde på axeln det silfvernaglade svärdet.
Ned gick solen, och nu anlände de herrliga skänker,
Som till Alkinoos' hus de bålde herolderne buro.
Sedan togo emot vankfrie Alkinoos' söner,
Och hos vördade modren de herrliga skänkerna lade. 420
Främst bland samtliga gick Alkinoos' heliga hjeltkraft;
Men de kommo, och satte sig ned på stolarna höga,
Och till Arete talade då Alkinoos' hjeltkraft:
Bär hit, maka, ett ståteligt skrin, det bästa af alla,
Och lägg äfven deri rentvättad mantel och lifrock. 425
Värmen derjemte kopparn på eld, och kokan så vatten,
Att, då han badat, och sett de välförvarade skänker
Alla, som hit vankfrie Phaiekerne burit åt honom,
Drotten vid målet förnöjs, åhörande ljudet af sången.
Jag skall gifta också denhär konstgjorda pokalen, 430
Gyllne, att han, vid minnet af mig, må dagarna alla
Offergjuta i salen åt Zeus, och de öfriga gudar.
Sade; och Arete bland samtliga tärnorna talte,
Att med det snaraste ställa på eld den väldiga kitteln.
Men på flammande eld badkittelen äfven de ställde, 435
Hällde vatten deri, och hämtade veden, och tände.
Elden om kittelns buk kringsmög sig, och vattnet blef uppvärmdt.
Nu mellertid Arete åt fremlingen prunkande skrinet
Bar ur gemaket, och lade deri storståtliga skänker,
Klädebonad och gull, som honom Phaiekerne gifvit. 440
Sjelf hon lade dertill en mantel och kostelig lifrock,
Och tilltalade drotten, och sade de vingade orden:
Se nu om locket sjelf, och sno skyndsamligen remmen,
Att man på vägen dig icke bestjäl, enär du måhända
Sofver i ljuflig sömn vid färden på svarta galejan. 445
Men när detta nu hört mångpröfvade, ädle Odysseus,
Genast han passade locket, och fort den virkade remmen
Snodde, som honom lärt tillförene mäktiga Kirke.
Hushållstärnan jemväl strax manade honom att bada,
Och nedstiga i karet; han skådade glad i sitt sinne 450
Varmt badvatten; ty ej han plägade sköte sig ofta,
Sedan Kalypsos hus, skönlockiga nymfens, han lemnat:
Derstäds, liksom en gud, fortfarande skötsel han hade.
Honom då tärnorna först rentvättat, och smörjat med oljor
Sedan, och mantelen skön kringkastat, och rocken derefter, 455
Steg han utur badkaret, och till vindrickande männen
Gick. Men Nausikaa, som egde af gudarna fägring,
Stannade vid dörrposten uti starkbyggda palatset,
Och med ögonen skådade an, förvånad, Odysseus,
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 460
Hell dig, fremling; en gång då du vistas i fädernelandet,
Glöm ej mig; ty du mig har främst för lifvet att tacka.
Henne svarande talte då till mångråde Odysseus:
Nausikaa, stormodige kong Alkinoos' dotter,
Unne nu det mig Zeus, högtdundrande maken åt Here, 465
Att jag hem anländer, och hemkomstdagen beskådar!
Der ock skulle jag dig, som en gud, anropa med böner
Dagarna alla, förty mitt lif, o jungfru, du frelste.
Sade; och satte sig ned på en stol vid Alkinoos, kongen.
Ren anrättningen delade desse, och blandade vinet. 470
Närmre herolden då kom, medbringande älsklige sångarn,
Demodokos, högt ärad af folken, och honom han satte
Midt i gästernas krets, och ställde vid höga kolonnen.
Men till herolden talade nu mångråde Odysseus,
Sedan han skurit ur ryggen en bit -- och lemnat det mesta -- 475
På hvittandiga galten, och rikliga istret var kringom:
Tag nu köttet, herold, och gif, att han måtte det äta,
Åt Demodokos der! fast ängslad, jag honom vill fägna;
Ty hos jordiska menniskors släkt ja sångarne äro
Både af vördnad och tack delaktige städse, emedan 480
Sångmön toner dem lärt, och sångarnes släkte hon älskar.
Sade; herolden han bar och lade i händren på hjelten
Demodokos, som tog det emot, och i själen förnöjdes.
Desse nu händerne räckte till redda och färdiga rätter.
Men till dryck och till mat när samtlige mättat sin lystnad, 485
Till Demodokos talade så mångråde Odysseus:
Demodokos, dig prisar jag mest bland dödliga alla;
Sångmön lärde dig visst, Zeus' dotter, eller Apollon;
Ty oändelig sannt du sjunger Achaiernes öde,
Allt hvad Achaierne gjorde och äflades, allt hvad de ledo, 490
Liksom du sjelf närvarit minsann, eller hört af en annan.
Men byt ämne likväl, och besjung den prydliga hästen,
Hvilken Epeios af trä hopfogade, jemte Athene,
Och så till borgen bragte försåteligt ädle Odysseus,
Fyllande upp med män, som Ilions fäste förstörde. 495
Om mig detta du ock med sanningen enligt berättar,
Skall bland samtliga menniskor jag förtälja påstunden,
Huru bevågen en gud gudomliga sången dig gifvit.
Sade; och manad af gud han begynte och öppnade sången,
Tagande vid derstäds, der uppå vältoftade skeppen 500
Stigne, seglade bort, sen eld de i tältena kastat,
Alle Argeier; de andra då reden med bålde Odysseus
Sutto i samlade Troernes krets, omhöljde af hästen;
Förty Troerne den uppsläpat sjelfve på borgen.
Der stod hästen, och mångt de språkade hitåt och ditåt, 505
Sittande rundtomkring; tre meningar voro i omlopp,
Anten att klyfva det hålkade trä med bitande kopparn,
Eller på bergets spets uppsläpa, och störta från stalpet,
Eller till gudars försoning det väldiga belätet lemna:
Såsom också var bestämdt, att sedan bringas i verket. 510
Ty, att förgås, var ödet, såsnart som Ilion hyste
Väldiga hästen af trä, der alle de bäste Argeier
Sutto, beredande död och förderf åt Troiska männer.
Äfven sjöng han, hur staden Achaiernes söner förstörde,
Lemnande hålkade sveket, och hoptals krupne ur hästen; 515
Sjöng, hur den höga staden föröddes af en och af annan,
Men att Odysseus till Deïphobos' hus sig begifvit,
Väldig som Ares sjelf, med gudlik drott Menelaos.
Sade, att, sedan han der uthärdat den hetaste striden,
Hade han segrat omsider, med hjelp af stolta Athene. 520
Detta nu sjöng högröstige sångaren, medan Odysseus
Smäktade; kinderna vättes af tårar, ur ögonen runna.
Liksom en qvinna begråter den älskade maken, hon famntar,
Hvilken framför sin stad och sitt folk har stupat i striden,
Värjande obarmhertiga dan från barn och hembygd; 525
Och då sin man hon döende nu och sprattlande skådar,
Störtad på honom hon jemrar sig högt, men desse bakefter
Huggande på med spjuten såväl i rygg som i axlar,
Med sig släpa slafvinnan, att mödor lida och jemmer,
Och af den ömkansvärdaste sorg dess kinder förvissna: 530
Likså Odysseus ock gjöt ömkliga tårar ur ögat.
Gråtande nu derstäds undföll han väl alla de andra,
Men Alkinoos ensam iakttog honom och märkte,
Sittande nära intill, samt hörde den suckande mannen,
Och då talte han strax bland roningkära Phaieker: 535
Hören mig samtlige J, Phaiekernes förstar och drottar,
Och Demodokos tyste jemväl sin klingande cittra;
Ty helt säkert alla till lags ej qväder han detta.
Från den stunden, vi spise, och herrlige sångarn begynte,
Från densamma hörde ej upp med jemmerlig klagan 540
Fremlingen här; hans sinne har visst stor smärta betagit.
Derför han tystne, välan, att lika vi alle må fröjdas
Värdar ej mindre än gäst; ty så är det vackrare.
För vår aktade gäst allt detta ju äfven bestyrdes,
Hemledsagning och skänker, dem vi vänskapligen gifve. 545
Är ju i broders ställe en gäst, en bedjande fremling
För hvar dödlig som har den ringaste känsla i hjertat.
Derföre må du ej nu omhölja med listiga tankar
Hvad jag dig än tillspörjer; det höfs dig bättre att tala.
Säg mig det namn, hvarvid dig kallade moder och fader, 550
Samt de andre, som bo i er stad, som bo i dess grannskap.
Ty ej finnes bland menniskor en, som är alldeles namnlös,
Vare han slem eller god, såsnart han allenast är boren;
Utan föräldrarne ge åt enhvar, enär som de framfödt.
Säg mig tillika ditt fäderneland, din stad, och din folkstam, 555
Att dig, på eget beråd, dit måtte galejorne bringa.
Förty hos Phaiekernes folk styrmänner ej äro,
Roder ej heller, och slikt, som finnes på andra galejor.
Utan männernes tanker och båg af sig sjelfve de känna,
Känna de samtlige menniskors städer derjemte och feta 560
Åkrar, och hafvets svalg de öfverfara i blinken,
Kringomhöljde af töcken och moln; och aldrig den minsta
Fruktan de ha, att lida förlust, ej heller förlisa.
Men tillförne en gång min far det hörde jag säga,
Nausithoos, som förmälte, att mot oss vore Poseidon 565
Vredgad, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän.
Sade att guden en gång Phaiekernes bästa galeja,
När från en följfärd hon hem vänder på dunkliga hafvet.
Krossa skulle, och stan omhölja med väldig en klippa.
Ordade så den gamle, och det fullborde nu guden, 570
Eller vare det ock ogjordt, om hans sinne så täckes.
Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta,
Hvar du irrat omkring, och till hvilka länder du kommit,
Säg om menskorna sjelfva, och välbefolkade städren,
Anten de hårde och vilde, och orättrådige varit, 575
Eller också gästkäre, och haft ett gudeligt sinne.
Säg ock, hvarför du gråter, och jemrar dig innerst i själen,
När om Argeiers du hör, om Troers och Danaers öde.
Gudarne slikt förderf åt menniskorna gjort och beslutit,
Att för efterkommande ock må finnas en visa. 580
Föll då kanhända för dig vid Ilion äfven en slägting,
Anten en tapper måg eller svärfar, hvilka bland alla,
Efter vår egen stämma och blod dock äro oss dyrast?
Eller kanske en tapper kamrat, välvilligt emot dig
Sinnad? Förty allsicke är sämre än sjelfvaste brodren
En kamrat att värdera, enär han visliga tänker.


Nionde Sången.

Honom svarande talte då till mångråde Odysseus:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Vackert isanning det är, att få åhöra en sådan
Sångare, likasom denne, till rösten gudarna jemlik.
Ty jag yrkar, att ljufvare sak i verlden ej finnes, 5
Än när glädje och fröjd sig samtliga landet bemästrar,
Medan gästerne lyssna i rummen till sångarens stämma,
Sittande man vid man, och bredvid stå bordena fulla
Både med bröd och kött, och ur blandningsskålen en munskänk
Vinet öser, och bjuder omkring och i bägrarna häller: 10
Detta i sinnet mig synes det aldrayppersta vara.
Men nu lyster din håg, att om suckiga smärtorna mina
Fråga, på det jag, jemrande, må än sucka dessmera.
Hvad vill jag först, hvad sen, hvad vill jag ytterst berätta?
Ty de himmelske gudarne gett mig många bekymmer. 15
Nu vill jag först er säga mitt namn, att detta J äfven
Veten, och jag framdels, undsluppen den grufliga dagen,
Vare åt er gästvän, skönt fjerran beboende husen.
Jag Laertiades är, Odysseus, bland menniskor ryktbar
För all tåliga fonder; till himmelen stigit min ära. 20
Och jag på Ithaka bor, det välbeskådliga, hvarest
Neriton-berget finns, löfruskande, resligt, och många.
Öar i trakten bebos, helt nära den ena den andra,
Dulichion, och Same, och det skogbevexta Zakynthos.
Aldraöfverst hon sjelf, lågländt, är i hafvet belägen, 25
Vesterut (särskilt de andre mot morgonrodnan och solen),
Klippig, likväl en god gossaflerska är hon, och icke
Vet jag en ljufvare ort, än hennes bygder att skåda.
Visst qvarhöll mig derborta Kalypso, den ädla gudinnan,
Giljande sig till gemål, i de hålkade grottorna länge; 30
Liksom på samma sätt Kirke mig i salarna qvarhöll,
Giljande sig till gemål, den listiga, hemma på Aia,
Men dock alldeles ej mitt hjerta i bröstet de rörde:
Derföre ljufvare intet än fäderneland och föräldrar
Finns, änskönt en kostelig gård långt borta man äfven 35
Egde uti ett fremmande land, från föräldrarna fjerran.
Dock mångsorgliga färden jag vill dig nu äfven berätta,
Hvilken mig Zeus påsände, då hän från Troia jag reste.
Förde så vinden mig från Ilion till de Kikoners
Fäste, Ismaros, först, som jag ödde och dräpte dem sjelfva. 40
Jagande hustrurna med ur staden och skatterna många,
Delte vi allt, så att ingen mig gick förlustig sin andel.
Då isanning att fly med ilande fötter oss alla
Manade jag, men de dårarna mig hörsammade icke.
Utan de drucko der vin, och slaktade bredevid stranden 45
Många får, och derhos släpfotiga, hornade oxar.
De bortlupne Kikonerne nu mellertid de Kikoner
Ropte, som voro dem grannar, och tapprare äfven och flere,
Boende på fastlandet, och kunnige att från en hästvagn
Strida med minner, också fotkämpar, om så behöfdes. 50
Månge de kommo, som blommor och blad utspricka om våren,
Tidige; då från Zeus ett bistert öde forbidde
Olycksaliga oss, mångfaldiga smärtor att utstå.
Stannande, striden de stridde invid de snabba galejor,
Och påskjöto hvaran med kopparspetsade lansar. 55
Medan morgonen grydde, och heliga dagen sig ökte,
Höllo vi stånd, och försvarade oss, skönt flere de voro;
Men när Solen sig vände mot oxafspänningens timme,
Då Kikonerne drefvo på flygt oss, slagna Achaier.
Sex fotbrynjte kamrater ifrån hvarenda galeja 60
Föllo; vi andre likväl vår död undgingo och ofärd.
Dän vi seglade vidare fram med bedröfvade hjertan,
Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater.
Ej mig vidare dock tverodde galejorne foro,
Förrn tre gånger enhvar af de arma kamrater vi ropat, 65
Hvilke på fältet stupat, utaf Kikonerna dräpte.
Men molnskockaren Zeus påsände galejorna nordvind,
Jemte en hisklig orkan, och med moln tillika betäckte
Både vatten och land; ned störte från himmelen natten.
Fram galejorne nu, brådstöstade, drefvos, och seglen 70
Piskade vindens kraft i trenne bitar och fyra.
Seglen lade vi ned på galejorna, fruktande ofärd,
Och dem sjelfva emot fastlandet rodde i brådska.
Nätterna två och dagarna två der idkeligt ständigt
Lago vi, tärande själn med tröttnad och sorger tillika. 75
Men då den tredje dan skönlockiga Eos beslutat,
Reste vi masterna upp, samt satte oss, hissande hvita
Seglen; och vinden styrde och rormän våra galejor.
Nu helbregda jemväl till fädernejorden jag kommit,
Men mig bölja och ström, då omkring Maleia jag vände, 80
Gynnad af Boreas jagade hän, och dref från Kythere.
Sedan i dagarna nio mig förde förderfliga vindar
Öfver den fiskiga sjön; på den tionde dock vi bestego
Lotophagernes jord, som spisa den blommiga spisen.
Derstäds stego vi alla i land, och öste oss vatten. 85
Strax kamraterne togo ett mål vid de snabba galejor.
Men såsnart vi oss mättat med mat och derjemte med dricka,
Jag kamraterna ock afsände, att gå och bespörja, --
Väljande ut två man, och herolden jag gaf som den tredje --
Hvilka de männer voro, som bröd förtärde i landet. 90
Och bortgångne de strax anträffade de Lotophager,
Och Lotophagerne ej anstämplade våra kamrater
Ofärd, utan gåfvo dem alla att smaka på Lotos.
Ho som utaf den ljufliga Lotos månde förtära,
Ville ej återberätta, ej heller vända tillbaka, 95
Utan de önskade der med Lotophagernes männer,
Spisande Lotos, städse förbli, och glömma sin hemfärd.
Dessa med våld jag förde till skeppen, ehuru de greto,
Och dem, släpande, bandt vid hålkade skeppenas tofter,
Men de tillförlitliga andra kamrater jag mante, 100
Skyndesamast att stiga om bord på de snabba galejor,
Att ej någon skull äta af Lotos och glömma sin hemfärd.
Strax de stego om bord, och på tofterna satte sig neder,
Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo.
Dän vi seglade vidare fram med bedröfvade hjertan, 105
Och till Kyklopernes land, de öfvermodige, fräckes
Kommo, som, sig förlitande på odödliga gudar,
Hvarken plantera med händren en planta, och plöja ej heller,
Utan det allt osåddt, oplöjdt uppvexer hos dessa,
Hvete och korn också, tillika med rankor, som alstra 110
Det stordrufviga vinet, utaf Zeus' skurar förökadt.
Ej rådplägande torg hos dem man finner, ej lagar,
Utan alla bebo högresliga bergens toppar,
Och der halkade kulor; enhvar är domare öfver
Egen hustru och barn, och de vårda sig ej om hvarandra. 115
Obetydlig en ö der sträcker sig utanför hamnen,
I hvarken nära Kyklopernes land, och fjerran ej heller;
Skogig är hon; och derstäds otålige getterne födas
Vilde; förty, dem menniskospår bortskrämma ej nånsin,
Ej der heller omkring gå jägare, hvilka i skogen 120
Lida strapaser många, besökande bergenas toppar;
Ej upptas hon utaf fårhjordar, och icke af plogland,
Utan hon är osådd, oplöjd i dagarna alla,
Öde på män, och närer de bräkande getter allenast.
Ty rödkindiga skepp dem ega Kykloperne inga; 125
Ej skeppbyggande män der finnas, hvilka dem gjorde
De vältoftade skeppen, som skulle bestyra om allting,
Farande kring till menniskors städer, som männerne pläga,
Öfver sjön på galejorna, en besöka den andra,
Hvilka dem ock tillskapte af ön vältreflig en bostad. 130
Ty hon ej är oländig, och gåfve väl frukter hvar årstid.
Ty der ängar man ser vid stranden af grumliga hafvet,
Fuktiga, mjuka, och rankorna der everdlige vore.
Lucker är der hvar vret, och i sinom tid man beständigt
Skure en rikelig gröda, förty högst fet är dess jordmon; 135
Ock vällemplig dess hamn, så att kabel man icke behöfver,
Ej utkasta ett ankar, ej akterlinorna binda,
Men, anlöpande blott, qvarstanna sålänge de sjömans
Sinne manar dertill, och vindarne börja att blåsa.
Och i hufvut af hamnen det klaraste vatten sig gjuter, 140
Källan inunder en häll; och omkring svartpopplarne vexa.
Der inseglade vi, och en gud oss visade vägen,
Under den mörkaste natt, och ej lyste det minsta för ögat;
Ty kring galejorna låg djupt dunkel, och månen ej heller
Lyste från himmelen ned; ty han var omslöjad af skyar. 145
Då fanns ingen som gittade ön med ögonen varsna;
Icke de väldiga vågor, som välte mot kusten vi heller
Skådade, innan vid land sköntoftade skeppen sig lade.
Sen de nu laggt sig vid land, nedtogo vi samtliga seglen,
Och vid hafvets bränning jemväl utstego vi sjelfve. 150
Sedan vi der utsofvit, vi bidde gudomliga Eos.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Ströko vi ön omkring öfverallt, och beundrade henne.
Drefvo så nymferne upp, Zeus', aigisbärarens, döttrer,
De bergboende gettren, att kost kamraterne finge. 155
Krokiga bågarna strax och derhos långskaftiga spjuten
Togo vi oss från skeppen, och sen, trefaldigt fördelte,
Sköto; och genast en gud oss gaf tillräckeligt vildbråd.
Mig åtföljde galejorna tolf, och på hvarje af dessa
Nio getter i lott utföllo; sjelf tog jag mig tio. 160
Så vi dagen igenom, intill nedgående solen,
Sittande njöto det rikliga kött och det ljufliga vinet.
Ty galejornas vin, det röda, var ej uppdrucket,
Utan der fanns ännu; ty enhvar vi på ankrarna rikligt
Tappade, då Kikonernas heliga fäste vi togo. 165
Nu vi märkte Kyklopernas land helt nära intill oss,
Märkte röken, och rösten af dem och af fåren och gettren.
Men då sol gick ned och tillika mörkret oss påkom,
Samtliga lade vi oss, vid hafvets bränning, att hvila.
Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 170
Då ock ställde jag till folksamling, och talte bland alla:
Biden J öfrige här, mig tillförlitlige följsmän;
Men jag sjelf med mitt skepp och kamraterna mina vill hädan
Resa, och väl utforska demder, hvad menskor de äro:
Öfvermodige, vilde och orättrådige, eller 175
Ock gästvänlige män, som ha ett gudeligt sinne.
Sade; och steg så ombord, och befallte kamraterna äfven
Sjelfve stiga om bord, samt akterlinorna lösa.
Desse stego då strax, och på tofterna satte sig genast
Alle i rad, och grumliga sjön med årorna slogo. 180
Men då till stället fram, det närabelägna, vi kommit,
På landtungan vi varsnade snart en kula, vid hafvet,
Hög och af lagrar beskuggad; och derstäds plägade många
Drifter, getter och får sig hvila; omkring var en fägård
Byggd, högreslig, af sten, nedgräfven i jorden, som grundval, 185
Samt af väldiga furar, och högbelöfvade ekar.
Derstäds dvaldes en man, vidunderlig, hvilken helt ensam
Plägade valla sin hjord afsides, och icke till andra
Kom, men vistades fjerran, i laglösheter bevandrad.
Ty vidunderlig bjösse han var, och liknade icke 190
En brödätande man, fastmera den skogiga toppen
Af ett reseligt fjell, när den synes allena bland andra.
Då jag de tillförlitliga andra kamrater befallte
Qvar vid galejan förbli, och derjemte galejan försvara.
Men utväljande tolf de bästa bland mina kamrater, 195
Gick jag åstad, och förde en lägel med ljufliga, svarta
Vinet, som åt mig Maron, Euanthes' ättling, förärat, --
Prest åt Apollon sjelf, som Ismaros värnande kringgår, --
Derför att honom vi frelste tillika med barn och maka,
Vördande; presten bodde i skogiga lunden, som helgad 200
Phoibos Apollon var. Han gaf mig herrliga skänker,
Sju talenter utaf det välarbetade gullet,
Gaf mig en bägare ock, helsilfverne; sedan han äfven
Fyllde i samtliga tolf tvehandtagskrukor det ljufva,
Outblandade vin, gudomlig en dryck; och ej någon 205
Tjenare visste deraf, tjenarinna ej heller i huset,
Utan han sjelf, hans hulda gemål, och skafferskan ensam.
När man dricka skulle det håningljufliga, röda,
För hvar rågad bägare vin, af vatten han tjugu
Mått påfyllde; sig spred ur pokalen en ljufvelig ånga, 210
Ja, gudomlig; att hålla sig dän, var sannerlig okärt.
Väldiga lägeln med slikt jag fyllde, och förde, och vägkost
Äfven i renseln; ty strax mig anade modiga sinnet,
Att anträffa en man, kringskansad med gräselig styrka,
Vildsinnt, hvarken om rätt väl kunnig, ej heller om lagar. 215
Snart vi kommo till kulan, men ej derinne vi mannen
Funno, ty han nu bette sombäst sin hulliga boskap.
Komne i kulan, begapade vi det ena och andra:
Kölnorne tyngdes af ost, och fållorne ändatill trängsel
Fylldes af lam och af kid; instängde de samtlige voro, 220
Skilde för sig; förstfödingar här, och de mellersta derstäds,
Och nyfödingar der; och af vassla stäfvorne flödde,
Bunkar och embar och kärl, i hvilka han plägade mjölka.
Då mig alla kamraterna först ombådo med orden,
Att af ostarna ta, och vända tillbaka; men sedan 225
Att skyndsamligen kiden och lammen till snabba galejan
Drifva ur fållorna ut, och segla på saltiga vågen.
Men jag hörde dem icke, -- ehur visst bättre det varit --
Fiken att skåda min man, om han mig gåfve en gästskänk: --
Sedd af kamraterna, skulle han dem välkommen ej vara. -- 230
Der nu tände vi eld, samt offrade; togo oss äfven
Ostar sjelfve, och åto, och bidade honom, derinne
Sittande, tills från vallen han kom, och en gräselig börda
Torrved bar, i beråd, att dervid äta sin qvällsvard.
Utanom kulan han slängde den in med hiskeligt buller, 235
Och uppskrämde vi lupo ihast till skrymslet af kulan.
Men i rymliga grottan han dref de bulliga hjordar
Alla, han plägade mjölka; och lemnade hannarna ute,
Gumsar och bockar med, utanom den rymliga fållan.
Derpå lyftande högt dörrstenen, den väldiga, stora, 240
Ställde han; vagnarne två och tjugu de hade ej honom,
Skönt fyrhjuliga, starka, förmått från marken röra.
Så ofantelig häll Kyklopen lade för dörren.
Sittande mjölkade sen han tackor och bräkande getter,
Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel. 245
Hälften han genast lät af den hvita mjölken sig ysta,
Och uppsamlande denna i flätade korgar förvarte.
Men den andra hälften i stäfvor han gjöt, för att hafva
Dricka till maten, och kunna dervid förtära sin qvällsvard.
Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, 250
Tände han strax upp eld, och varsnade oss, och besporde:
Fremlingar, hvilka, halloh? hvarifrån på de vattniga vägar
Seglen J? monne i lagliga värf, eller drifven J bofsinnt,
Liksom röfvare, hafvet omkring, som pläga att drifva,
Sättande lifvet på spel, medbringande skador åt andra? 255
Så han sade; för oss deremot strax krossades hjertat,
Fruktande sjelft vidundret, men ock hans dundrande stämma.
Jag mellertid genmälte med orden, och svarade honom:
Vet, Achaier vi äre, och män som irra från Troia,
Med allfaldiga vindar uppå det gräsliga svalget, 260
Längtande hem, men på fremmande väg och på fremmande stråter
Komne; ty Zeus förmodligen så det velat besluta.
Och Agamemnons folk vi berömme oss vara, Atreidens,
Hvilkens ära är visst nu, himlen inunder, den största;
Ty han en sådan stad förstörde, och ödde så många 265
Harar; men nu deremot vi dig till knäna oss närme,
Bedjande, att du beskär en gästskänk, eller om eljes
Du en gåfva oss ger, som gästerne fordra med rätta.
Gudarna vörda, du starke; vi dig bönfallande nalkas.