Odysseia - 26

Gull, som sjelf Hephaistos har lärt och Pallas Athene 160
All upptänkelig konst, och han gör förtjusande saker:
Så omgjöt hon honom behag på hufvud och skuldror.
Ur badkaret han gick, till gestalt odödliga jemlik.
Åter han satte sig ned på den stol, hvarifrån han var stigen,
Gentmot Penelopeia, och talade ordet, och sade: 165
Underbara, åt dig långt mer än åt öfriga qvinnor
Ett oböjeligt hjerta ha gett de som bo på Olympos;
Ej ju en annan maka såder med kallaste sinne
Hölle sig fjerran från mannen, som, efter strapaserna många,
Kommit på tjugonde året till fädernejorden tillbaka. 170
Gumma, välan, uppbädda min säng, att jag måtte allena
Ligga åtminstone, hon jernhjerta i barmen besitter.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:
Älsklige, hvarken förstor jag håller mig, eller förringa,
Eller förmycket jag skattar; jag vet nog, hurdan Odysseus 175
Reste från Ithaka hädan uppå långårade skeppet.
Dock uppbädda hans prydliga säng nu, o Eurykleia,
Utanför starkgrundadt gemak, som sjelf han har uppbyggt
Dit utbären hans prydliga säng, medbringande bädden,
Fårskinn, mantlar också, samt sköninvirkade ryor. 180
Ordade så, för att pröfva gemåln; och derefter Odysseus,
Illtyckt, talade till sin maka, den vårdsama qvinnan:
Ack, hjertfrätande ord du nu har yttrat isanning!
Ho vill flytta min säng? Rätt svårt visst skulle det vara
För den högt förståndige ock, om ej någon af gudar 185
Komme, och lätt, om han ville, till annat ställe den bure.
Lefver dock ingen bland dödligpmän, som, aldrig så armstark,
Lyfte den utan besvär; ty stort järtecken har timat
Med konstbildade sängen, jag gjort, och icke nå'n annan.
Inom planket en stam af oliv, bredlöfvad, här vexte, 190
Blommigt i fullaste kraft; som pelaren var den i tjocklek.
Rundtkring denna åt mig sofkammarn jag byggde och gjorde
Af tätfogade stenar, och tak väl ordnade ofvan;
Limmade dörrar satte jag in; tätt passade samman.
Kronan derefter högg jag utaf bredlöfvadt olivträd, 195
Utskar sedan från roten ett block, som med kopparn jag släthögg
Högst konstmessigt och väl, samt bilade efter ett snöre,
Formande till sängfoten, och borrade äfven med nafvern.
Börjande så, jag på sängen arbetade tills hon var färdig;
Smyckande henne med elfenben, och med gull, och med silfver; 200
Sedan en oxhudsrem utspännde jag, skimrig af purpur.
Detta tecken alltså antyder jag; dock jag ej känner,
Om mig sängen ännu står qvar, eller någon nuredan
Annorstädes den bragt, rothuggande sjelfva oliven,
Ordade så; och för henne båd' knäna sig löste och hjertat, 205
Medan hon kände det tecken, som klart omtalat Odysseus.
Gråtande fram meddetsamma hon sprang, och kastade händren
Kringom Odysseus' hals, och kysste hans hufvud, och sade:
Var ej ond, Odyseus, ty du jemväl ock i annat
Mest bland menskor har vett; men gudarne jemren beredde, 210
Som afundades oss, att, dröjande qvar hos hvarandra,
Njuta af ungdomens fröjd, och ålderdoms trösklen beträda.
Men mig ej vredgad far derföre, ej heller det misstyck,
Att jag lika som nu dig ej helsade strax vid din anblick;
Ty mitt hjerta har städse uti mitt bröst med en rysning 215
Fruktat, att någon dödlige man mig skulle bedraga
Med sitt tal; arglistiga svek anstempla de fleste.
Visst ej dottren af Zeus, den Argeiska Helena heller
Med vildfremmande man förmängt sig i älskog och läger,
Om hon vetat, att henne Achaiernes modige söner 220
Skulle bringa tillbaka igen till fädernejorden.
Henne att öfva sitt nedriga verk visst väckte en gudom.
Och hon iförhand alls ej lade i sinnet det leda
Brottet, hvadan på oss ursprungligen välfde sig qvalen.
Nu emedan du dock har känningstecknet mig framställt 225
Klart på vår säng, som ej någon af dödliga nånsin beskådat,
Utan vi ensame blott, du och jag, och en endaste tärna.
Aktoris, som min fader mig gaf, då jag vandrade hitåt,
Och som åt oss sängkammarens dörr, den låstas, bevakte --:
Nu mitt sinne du böjer, så omildt eljes det vore. 230
Så hon sade; och väckte dessmer begäret till ängslan.
Gret han ju nu, hjertkära och vårdsama makan i famnen.
Liksom då land framstår tacknemligt för simmande männer,
Hvilkas skönarbetade skepp Poseidaon på hafvet
Krossade, svårt anfäktadt af stormen och svällande vågen; 235
Men få lyckades flykta utur grå hafvet på landet,
Simmande; äfja jemväl sig rikligen fästat vid kroppen;
Glade bestiga de land mellertid, undsluppne förderfvet.
Så tacknemlig också var för hennes ögon Odysseus,
Och de mjella armar ej alls hon släppte från halsen. 240
Nu för de ängslade tändts ock rosenfingrade Eos;
Men helt annat beslöt klarögda gudinnan Athene:
Långa natten hon hejdade just vid målet, och qvarhöli
Hos Okeanos än gullthronande Eos, och lät ej
Spinna det ilande spann, som ljus till menskorna bringar, 245
Lampos bredvid Phaethon, de hästar som föra gudinnan.
Och då talade till sin gemål mångråde Odysseus:
Qvinna, vi icke minsann till slutet af pröfningar alla
Kommit, men oss står åter ännu omäteligt arbet',
Mycket och svårt, om hvilket jag bör alltsamman bestyra. 250
Ty så saken åt mig Teiresias' vålnad förtäljde
På den dagen, då jag till Aïdes' boningar nedsteg,
Spörjande om hemkomst för mig sjelf, och kamraterna mina.
Kom dock, låtom oss vandra i säng, min maka, att ändtlig
Vi med ljufvelig sömn må vederqvicka oss båda. 255
Honom svarade åter förståndiga Penelopeia:
Bädd skall visst dig vara beredd, enär du i själen
önskar, emedan gudar dig unnt, att komma tillbaka
Till välbyggda palatset, och hem till fädernejorden.
Men då du nämnde derom, och en gud ingaf dig i sinnet, 260
Säg mig ditt värf mellertid; ty framdeles dock, som jag menar,
Skall jag det höra; men strax få veta, är icke det sämsta.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
Kära min vän, hvarför mig manande ber du så ifrigt
Säga? likgodt, jag vill tala derom, och intet fördölja. 265
Dock skall deråt sig ej fägna din sjal, och sjelf jag ej heller
Gläds; ty han mig pålade besöka de dödliges många
Städer, och hålla dervid en prydelig åra i händren,
Tills jag komme till sådana män, som icke af hafvet
Veta, och icke förtära sin mat, med saltet beblandad; 270
Icke de heller veta utaf rödkindta galejor,
Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar.
Tydeligt tecken han sade också, som för dig jag ej döljer:
Då när med mig hopträffad en ann vägfarande månde
Säga, att en kastskåfvel jag bar på min väldiga axel, 275
Då han befallte mig ock nedsticka min åra i jorden,
Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon,
Vädur jemte en tjur, och tillika beskällare fargalt,
Dän begifva mig hem, och heliga festhekatomber
Åt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln, 280
Samtliga, offra iordnirg, då skulle ur hafven stilla
Död mig nalkas, en sådan, som lyktar mig lifvet omsider,
Mättad af gladelig ålder; och folken skulle i bygden
Lycklige vara: det allt fullbordadt sade han blifva.
Honom svarade åter förståndiga Penelopeia: 285
Om dig en lyckelig ålderdom af gudarna skänkes,
Visserlig eger du då förhoppning om räddning nr ofärd.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra.
Och mellertid dem Eurynome och fostrerskan redde
Bädden af mjukaste kläder, vid skenet af brinnande facklor. 290
Men då en svällande bädd skyndsamligen ordat de hade,
Gumman återigen på sin kammare gick, för att sofva;
Euronyme, husqvinnan, åt dem dock visade vägen,
Medan de gingo till säng; hon hade i händren en fackla.
Bringande i sofrummet dem in, bortgick hon, och sedan 295
Gingo de gladlige båda till åldrige bäddens författning.
Men Telemachos sen, Eumaios och oxarnes herde
Hejdade föttren från dans, och hejdade qvinnorna äfven,
Samt sig lade, att hvila i dunklande salarna sjelfve.
När de nu begge alltså sig förlustat med ljufvelig älskog, 300
De sig förnöjde med ord, tilltalande ene den andra:
Hon, hvad i salarna hon uthärdat, den ädla bland qvinnor,
Skådande an de giljande mäns förödande skara,
Hvilka, för hennes skull, hornboskap och lammena feta
Slaktat; hade också vinankare många man uttömmt. 305
Men zeusfödd Odyseus? hur många bekymmer han tillsändt
Menskorna? talte, och hvad han jemväl sjelf jemmerligt lidit,
Talte han allt; hon hörde derpå rätt gerna, och sömnen
Henne på ögonlocken ej föll, förrn allt han berättat.
Började, huru han först Kikonerna slog; hur han äfven 310
Lotophagernes bördiga jord derefter besökte;
Allt hvad Kyklopen gjorde; hor han umgällde med ögat
Modige kämparna, hvilka han åt, och icke förskonte;
Hur han till Aiolos kom, som honom bevågen emottog,
Samt lät fara; ännu var hans lott ej, att fädernejorden 315
Hinna; utan igen bortröfvade stormen, och förde
Ut på fiskiga sjön högt suckande mannen tillbaka;
Hur till Telepylos, Laistrygonernes fäste, han lände,
Hvilka förödde hans skepp och skönfotpansrade kämpar
Alla; Odysseus slapp på sin svarta galeja helt ensam; 320
Äfven om Kirkes ränker han talte och tusende anslag;
Och hur äfven han kom till Aïdes' ruskiga boning,
Att rådföra sig der med Thebanske Teiresias' vålnad,
På mångtoftade skeppet, och såg kamraterna alla,
Såg sin moder, som födt till verlden och fostret den lilla; 325
Och hur han hörde jemväl gällljudde Seirenernas stämma;
Hur han till irrande klipporna kom, och den grymma Charybdis,
Samt Skylla, som de dödlige ej oskadade undgå;
För solguden jemväl hur kamraterne slaktade hjorden;
Samt hur snabba galejan då slog med flammiga blixten 330
Den högdundrande Zeus, och de käcke kamrater föröddes
Samtligen alle; han sjelf undgick olycklige ödet;
Huru han kom till Ogygias ö, och till nymfen Kalypso,
Hvilken honom behöll, åstundande ega till make,
I sin hålkade grotta, och vårdade honom, och lofte, 335
Att odödelig göra och oföråldrad för evigt,
Men för honom likväl ej hjertat i bröstet bevekte;
Och hur han, efter strapaserna mång, till Phaiekerna ankom,
Hvilka, af hjertans grund, som en gud, högt ärade honom,
Och med ett skepp afsände till älskade fädernejorden, 340
Gifvande honom rikligen gull, samt koppar och kläder,
Detta var sista ordet han sade, då ljufliga sömnen,
Sorgförjagaren, kom, upplösande hjertats bekymmer.
Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene;
När i sitt sinne hon tyckte, att redan hade Odysseus 345
Njutit af makans bädd, samt vederqvickt sig af sömnen,
Strax från Okeanos hon gullthronande morgongudinnan
Väckte, att bringa till menskorna ljus; opp steg nu Odysseus
Ock från svällande bädden, och så tilltalte sin maka:
Qvinna, vi redan nog oss mättat af lidanden många 350
Begge; du sjelf i palatset min mångbedröfliga hemkomst
Gret; men Zeus, med qvalen, och öfrige gudarne stängde
Mig, enträgne, ifjerran likväl från fädernejorden.
Dock, då vi båda nu kommit till mångbehagliga bädden,
Godsens, dem jag besitter, må du omvårda i salen 355
Och småboskapen sedan, som trotsige friarne frätit,
Tar jag de flesta mig sjelf som byte, men andra mig skola
Ock Achaierne ge, tills fållorna alla de fylla.
Till trädymniga parken jag nu mig strax vill förfoga,
Att påhelsa min far, den gode, som högligen ängslas. 360
Dig, min maka, så vis du än är, uppdrager jag detta:
Med uppgående solen påstund utsprider sig ryktet
Om de giljande männer, dem jag i salarna dräpte;
Thy stig upp i ditt loft, af tjenande tärnorna åtföljd,
Sätt dig der, och ingen bespörj, anblicka ej någon. 365
Sade; och vapnen, de granna, på axlarna klädde han sedan,
Kallade Telemachos, svinherden, och oxarnes herde,
Och bjöd samtliga dem stridsredskap i händerna taga.
Desse ej ohörsammade nu, och sig klädde i koppar,
Öppnade dörren, och gingo, och först utträdde Odysseus; 370
Redan på jorden var dagen, men dem insvepte Athene
Alla i nattens mörker, och snart utförde ur staden.


Tjugondefjerde Sången.

Hermes ropade nu, Kylleniern, friarnes skuggor
Alla samtliga fram, samt hade i händren den sköna,
Gyllene staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon,
Hvilkas han vill, och återigen de sofvande väcker;
Rörande dem dermed, framdref han; de, hväsande, följde. 5
Likasom då nattlappar i skrymslet af ruskiga grottan
Hväsande flyga omkring, när någon ur klasen har fallit
Ned från klippan, i hvarest de hålla sig fast vid hvarandra.
Så de nu hväsande gingo, och dem anförde Hermeias,
Den beskedlige gud, på de dunklande vägarna, alla, 10
Nu till Okeanos' flod, och Leukadiska klippan de kommo,
Till Eelios' portar jemväl, och Drömmarnes stater
Kommo de; strax anlände de ock till Asphodelos-ängen,
Der de vålnader bo, skuggbilder af menskor, som skördats.
Vålnaden funno, de der af Peleus' ättling, Achilleus, 15
Samt af Patroklos, och tadelfri Antilochoe äfven,
Och af Aias, som var den bäste till skick ock till skönhet
Uti de Danaers här, näst tadelfrie Peleion.
Så de honom omkring sig sammanträngde, men nära
Nalkades vålnaden ock af Atreus' son, Agamemnon, 20
Ängslad; och alle de andre församlades, hvilka med honom
I Aigisthos' palats nedgjordes och funno sin bane.
Först Peleions vålnad härvid tilltalade honom:
O Agamemnon, vi trodde att hos blixtglade Kronion,
Dagarna alla, du var mer älskad än öfrige hjeltar, 25
Derför att då anförde så många och modiga männer
Uti de Troers land, der vi ledo bekymmer, Achaier.
Dessförinnan ändock tillförst nu skulle dig drabba
Skräckliga ödet, som ej undslipper en ende, som funnits.
Måtte du, njutande frukt af äran, med hvilken du styrde, 30
Uti de Troers land din död erhållit och bane!
Alle Achaierne hade dig då anrättat ett kummel,
Äfven åt sonen din stor ära du fått för en framtid.
Men nu var dig beskärdt, att härjas af ömkelig niddöd.
Honom återigen Atreidens' vålnad nu svarte: 35
Lycklige Peleus' son, du gudarnes like, Achilleus,
Du som i Troia dog, långt borta från Argos; omkring dig
Tappraste söner föllo af Troers män och Achaiers,
Kämpande dig till beskärm; och uti stofthvirfvelen ståtlig
Du storståtelig låg, förgäten af riddaredater. 40
Hela den dagen vi stridde ännu, och vi skulle allsicke
Oss från härnaden skiljt, om ej Zeus oss skiljt med en stormvind.
Men då vi hade utur stridstumlet dig burit till skeppen,
Lade vi dig på en säng, ock tvagde din sköne lekamen
Med ljumt vatten och olja; men ymniga tårar och heta 45
Gjöto Achaierne ut deromkring, afskärande håret.
Steg så din moder ur sjön med de hafsgudinnor i följe,
Sen budskapet hon hört, och på böljorna väcktes ett rysligt
Skri, och skrämsel påstunden betog Achaierna alla.
Nu upprusande desse de hålkade skeppen bestigit, 50
Om dem ej hejdat en man, som visste båd' mycket och gammalt,
Nestor, densamme, hvars råd tillförene syntes det bästa,
Som välvillig och klok begynte att orda, och sade:
Hejden er, ö Argeier, och flyn ej, Achaiernes söner!
Mor hans är det, ur sjön med de hafsgudinnor följe 55
Kommen, att här mottaga sin son, den stupade drotten.
Sade; och från sin flykt storsinnte Achaierne höllos.
Döttrarne stodo dig kring utaf den åldrige hafsgud,
Höjande jemmerrop; de klädt sig i grannaste kläder.
Vexlande med sin tjusande röst ock Muserna nio 60
Greto; och ingen der otårad hade du varsnat
Bland Argeierna; så upprörde oss ljudliga sångmön.
Nätter med dagar tio och sju sålunda vi alle
Greto, såväl ödödlige gudar, som dödlige menskor;
Men på den adertonde åt elden dig gåfvo, och många 65
Feta får vi dig slaktade äfven, och hornade oxar.
Så du brändes i gudars skrud, och i rikelig olja,
Och söt håning; omkring det bål mellertid, der du brändes,
Månge Achaiske kämpar beväpnade tumlade hurtigt
Både till häst och till fot; en stort var tumultet som uppkom. 70
När dig hade förbrännt Hephaistos' låga omsider,
Hvita benen ihop vi plockade alla, Achilleus,
Både i salva och omängdt vin; din moder en gyllne
Handtagskruka oss gaf, och sade, den var Dionysos'
Gåfva åt henne, ett verk af vidabeprisad Hephaistos. 75
Hvita benen deri dig ligga, du bålde Achilleus,
Samt bland dessa Patroklos' också, Menoitios' ättlings;
Särskildt Antilochos' ben, som du ärade mer än de andra
Alla kamrater, enär Patroklos funnit sin bane.
Rundtkring dessa vi sedan ett stort, otadeligt kummel 80
Bäddade, vi utkorade här af Argeiska kämpar,
På framskjutande strand, vid rymliga Hellespontos;
Att fjerrskådeligt vara det må från hafvet för alla
Män, som lefva idag, och för dem som framdeles varda.
Mor din, höjande bön till gudarna, lade på platsen 85
Ståtliga segerpris åt Achaiernes yppersta kämpar.
Ren tillstädes jag varit vid kumlet åt många heroer,
Modiga män, då en kong sin bane har funnit i striden,
Och sig väpna de unge, och segerprisen förordnas;
Men anblickande dessa, jag mest i mitt sinne förvåntes, 90
Hvilka så kostliga pris, för din skull, satte din moder,
Silfverfotad Thetis; ty du var gudarnes älskling.
Så du ej ens förlorat, som död, ditt namn, men evärdligt
Blir hos samtliga menniskor stor din ära, Achilleus.
Dock hvad hade väl jag för glädje, sen kriget jag lyktat? 95
Ty vid min återkomst Zeus sände bedröfvelig ofärd,
Genom Aigisthos' hand och igenom förderfliga makans.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra.
Och helt nära dem steg budbäraren Argosdräparn,
Bringande friarnes vålnader ned, som dräpts af Odysseus. 100
Begge förvånade gingo de fram, när dessa dem sågo;
Kände så äfven igen Agamemnons vålnad, Atreidens,
Strax storståtlige Amphimedon, en son af Iantheus,
Ty han en gästvän var, som bebodde på Ithaka husen.
Honom talade till Agamemnons vålnad, och sporde: 105
Amphimedon, hvad har fört er inunder jorden, den svarta,
Så jemnåriga alla och valda? Ej skulle en annan
Viljande samla i staden tillhopa så modiga männer.
Monne Poseidaon på galejorna kufvade eder,
Jagande upp förskräckliga stormar och väldiga vågor? 110
Eller monne fiendtlige män nedgjort er på landet,
Snappande oxar bort, eller fårenas hjordar, de täcka?
Eller medan kanske för stad och för qvinnor de stridde?
Säg mig, spörjande, det! gästvän jag dig rosar mig vara.
Eller minnes du ej, då jag dit anlände till ert hus, 115
Att förmå Odyseus, ledsagad af kong Menelaos,
Oss till Ilios följa uppå vältoftade skeppen?
En hel månad vi reste på hela det rymliga hafvet,
Sedan med njuggan nöd vi bevekt stadsödarn Odysseus,
Honom af Amphimedon tilltalade vålnaden sedan: 120
Ärofulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon,
Väl allt detta jag minns; ock noga jag vill dig berätta
Vår döds ömkliga slut, hursom detsamma sig tilldrog.
Vi till Odysseus' gemål, den länge dröjande, friat;
Men hon gaf ej sitt ja eller nej för det hiskliga bröllop, 125
Endast stemplande döden åt oss och svarta förderfvet,
Utan ett svek bland andra såhär hon i sinnet beredde.
Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva,
Fin, oändeligt lång, och till oss hon talade genast:
Svenner, som frien till mig, då nu hängått ädle Odysseus, 130
Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud
Färdig arbetat, -- att icke mitt garn må ödas förgäfves, --
Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider
Tager den långutsträckande döds förderfliga öde,
Att ej i landet på mig Achaiinorna måga förargas, 135
Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.
Ordade så; men hos oss manhaftige hjertat bevektes.
Visserlig väfde om dagen hon nu på väfven, den stora,
Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt.
Så hon i årena trenne oss svek, och bedrog de Achaier; 140
Men då det fjerde var inne, och stunderna kommo derjemte,
Under de slocknande månar, och dagarna många sig ändat,
Sade oss detta bland qvinnorna en, som grannliga visste,
Och vi kommo på henne, som rispade herrliga väfven.
Så hon slutade den, ehuru ej villig, af nödtvång. 145
När likskruden hon viste, då väfven hon väfvit, den stora,
Och upptvättat, i glans jemförlig med sol eller måne,
Se, då bragte en skadelig gud från fjerran Odysseus
Till utjorden, der ock svinherden sin koja bebodde.
Der inträffade sonen också af ädle Odysseus, 150
Länd från sandiga Pylos tillbaka med svarta galejan.
Desse åt friarne skändelig död anstemplande, begge
Kommo till högberömliga staden, men likväl Odysseus
Sednare; Telemachos ren hade förut sig begifvit.
Men Eumaios förde sin drott, med trasor på kroppen, 155
Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad,
Lutad emot sin käpp, och med ömkliga kläder på kroppen.
Sådan han var, ej någon af oss alls gittade känna
Honom, plötsligen sedd, ja, icke de gamlare heller,
Utan med kast och skymfliga ord ansatte vi honom. 160
Men han en stund uthärdade der i salarna egna,
Både af kast anfäktad och ord, med tålsama sinnet;
Men då när honom bjöd Zeus', aigisbärarens, vilja,
Med Telemachos tog han, och bortbar prunkiga vapnen
Till sofkammaren, lade dem der, och riglarna låste. 165
Af illparighet, sedan han gaf sin maka befallning,
Att åt friarne lemna sin båge och jernet, det gråa.
Olycksaliga oss till ett pris, och en början af blodbad.
Dock ej någon af oss förmådde den väldige bågens
Sträng uppspänna; ty mycket dertill för klena vi voro. 170
Men då den store bågen nu kom Odysseus i händren,
Då med hotande ord vi samtlige genast förbjödo,
Att ej bågen gifva, än skönt hur mycket han talte;
Ensam Telemachos uppmanande bjöd att den gifva.
Nu den i handen han tog, mångpröfvade, ädle Odysseus, 175
Spände sin båge så lätt, samt skjöt jernyxarna genom;
Trädde på trösklen sedan och ilande pilarna utgjöt,
Blickande bistert omkring, och Antinoos, drotten, han råkte.
Sen på de andra också afskjöt han de suckiga pilar,
Siktande rakt framåt; och de stupade tätt på hvarandra. 180
Märktes nog, att dem var af gudarna någon behjelplig.
Ty strax, följande blott sitt eget bevåg i palatset,
Höggo de kring öfverallt; och ett ömkeligt qvidande väcktes,
Medan skallar försprängdes, och blod kringströmmade golfvet.
O Agamemnon, så vi dräptes; och kropparne ännu 185
Obegrafvade ligga i salarna qvar hos Odysseus.
Ty om saken ej vännerne hört detminsta i hemmet,
Hvilka från såren den stelnade blod aftvättat, och sedan
Sörjande oss bisatt; slik ära man egnar de döda.
Honom talade till Agamemnons vålnad, och sade: 190
Sälle Laertes' ättling, o du mångsluge Odysseus,
I högst lyckelig stund du isanning valde dig maka!
Så rent hjerta befanns hos vankfri Penelopeia,
Dottren af Ikarios, att väl hon mindes Odysseus,
Sin laggifta gemål; thy skall ej nånsin dess kyskhets 195
Rykte förgås; men en tjusande sång åt de dödliga skola
De odödlige göra, till pris för Penelopeia.
Likt Tyndareos' dotter ej hon anstemplade nidverk,
Dräpande laggift make; derför en hiskelig visa
Hon hos menniskor blir; ty hon samkade tryckande tadel 200
På qvinfolket iallo, ja, äfven på den som är ärbar.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra,
Stående der i Aïdes' palats, och i jordenes skrymslor.
Desse, enär ur staden de gått, snart hunno Laertes'
Vackra och konstförskönade gods, som sig hade tillförne 205
Sjelf inrättat Laertes, enär rätt mycket han äflats.
Der han egde ett slott, och en uthusbyggnad omkringlopp;
Men i denna båd' åto och rastade vanligt, och sofvo
De nödtvungne betjenter, som alla hans ärender skötte.
Der sig äfven befann en Sikeler gumma, som gubben 210
Kärvänskapligen skötte, på landet, fjerran från staden.
Nu Odyseus till sin son och tjenarne talte, och sade:
Till välbyggda palatset påstund förfogen er alla,
Och oss till måltid slakten af galtarna den som är fetast;
Jag deremot vill ge mig åstad, för att pröfva min fader. 215
Om han mig känner igen, och med ögonen sina förnimmer,
Eller ej känner mig mer, som dröjde så länge ifjerran.
Ordade så; och åt tjenarne gaf sin krigarerustning,
Desse gingo derhos till palatset strax; men Odysseus
Till mångfruktiga gärdet, att pröfva sin fader, begaf sig. 220
Dock han ej Dolios fann, då han trädde i rymliga parken.
Icke af tjenarne en, ej heller hans söner, men desse,
Att törnruskor sig samla, som blefve ett stängsel åt gärdet,
Bortgått hade; den gamle för dem sjelf visade vägen.
Fadren allena han råkte uti skönordnade gärdet, 225
Skottande kring ett träd; lifrocken, han hade, var smutsig,
Flickad, och otillständig; omkring smalbenet han bundit
Flickade oxhudssockor också, att ej samka sig rispor,
För törnbuskarnas skull, ock handskar på händren; men öfverst
Getskinnshjelmen på hufvut han bar, som ökade jemmern. 230
När nu din fader han såg, mångpröfvade, ädle Odysseus
Härjad af ålderdom, och med mycken jemmer i sinnet,
Under ett päronträd han stannade, gjutande tårar.
Och han begrundade sedan uti sin själ, och sitt sinne,
Anten att kyssa sin far, samt sluta i famnen, och allting 235
Säga, huru han kommit och ländt till fädernejorden;
Eller att först utfråga, och om alltsamman bespörja.
För den begrundande så mer gagneligt syntes det vara,
Att till en början söka likväl utforska med stickord.
Tänkande så, mot honom gerad gick ädle Odysseus. 240
Hållande hufvudet böjdt nedåt, han gräfde kring trädet,
Men framträdande ordade nu den lysande sonen:
Gamle, hos dig okunnighet ej sig röjer, att vårda
Parken, men väl sin skötsel han får; och icke det minsta,
Icke en blomma, en ranka, ett fikonatäd, ell' olivträd, 245
Icke ett päronträd, eller bänk är utan sin skötsel.
Dock jag vill säga en sak; men vredgas ej derför i sinnet!
Sjelf god vård du ej eger; och ålderdomen, den bistra,
Trycker dig, smutsig du är, och otillständigt dig kläder.
Icke för lättjans skull om dig ej vårdar din herre; 250
Tjenaremessigt hos dig dessutom ej röjes att skåda,
Hvarken till vext eller skick; fastmera du liknar en konung.
Sådan liknar du just, som, sedan han badat, och ätit,
Sofve i mjukaste bädd; ty sådan är gubbarnes vana.
Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta: 255
Hvilkens tjenare är du? åt hvem omvårdar du parken?
Ock mig detta förtälj sannfärdigt, att väl jag må veta,
Om vi till Ithaka verkligen ländt, som för mig berättar
Denne man, hopträffad med mig, kringvandrande härstäds,
Ej just särdeles klyftig; ty ej han gittade allting 260
Säga, ej heller mitt tal åhöra, då honom jag sporde
Om gästvännen, ifall ännu han lefver och finnes,