Odysseia - 25

Hjelten Laertes', den han tillförne i ungdomen burit, 185
Men nu låg den som vrak, och sömmen i remmarna brustit:
Se, då störte de fram, och fattade herden, och drogo
In från luggen, och slogo till golfvet, beängslad i hjertat.
Föttren de sedan bundo och händren med smärtliga bojan,
Särdeles väl hopsnoende ock, som detta förordnat 190
Sjelfve Laertes' son, mångpröfvade, ädle Odysseus.
Och fastsurrande äfven en välsnodd lina om honom,
Hissade uppför en reslig kolonn, och till sparrarne drogo.
Honom begabbande talade du, svinherde Eumaios:
Nu tillbringar du särdeles bra, o Melanthios, natten, 195
Liggande sträckt på mjukaste bädd, som äfven dig anstår;
Ej gullthronande Eos, den tidiga, heller dig undgår,
Kommande opp ur Okeanos' flod, då du äflas att drifva
Getter åt friareskaran, att reda sig mål i palatset.
Så han lemnades der, utsträckt i förderfliga bojan. 200
De sig klädde i vapen, och, stängande lysande dörren,
Gingo de till Odyseus, kokrådige, fyndige drotten.
Nu der stodo de, flåsande mod, på trösklen allenast
Fyra, men inne i saln rätt månge och modige männer.
Och helt nära de fyra nu kom Zeus' dotter, Athene, 205
Mentor lik till gestalten såväl, som äfven till rösten.
Henne Odysseus skådade glad, och talade ordet:
Mentor, o afvärj nu ofärden, och tänk på din stridsbror,
Som dig tjänster har gjort; jemnårig ju är du mig äfven!
Sade; och anade dock, att det var stridslystna Athene. 210
Friarne annorstädes i salarna skriade alla,
Och först bannade henne Damastors son, Agelaos:
Mentor, måtte dig ej med orden dåra Odysseus,
Att med friarne kämpa, och lemna åt honom ditt bistånd!
Ty jag menar att så fullbordadt varder vårt anslag; 215
Sedan vi desse begge ha dräpt, båd' fadren och sonen,
Du skall dödas tillika med dem, om sådant du ärnar
Företaga dig här, och med hufvudet skall du det gälda.
Men då omsider från eder med svärd vi krafterna tagit
Alla de skatter du har, så inom palatset som utom 220
Vi med Odysseus' mänge, och icke vi sönerna dina
Låte i salarna lefva, och döttrarna dina ej heller,
Icke din firade maka i Ithakas stad sig befinna.
Sade; Athenaie förgrymmades mera i sinnet,
Och hon bannade så Odyseus med vredgade orden: 225
Icke hos dig, Odyseus, finns mod orubbligt, och stridslust,
Som då för Helenas skull, den sköna, och faderberömdas,
Nio år obidande städs du med Troerna stridde,
Och mång kämpe uti det vilda tumultet förödde;
Togs ock genom ditt råd bredgatiga Priamos' fäste. 230
Hur, då ditt eget palats och besittningar dina du hunnit,
Jemrar du dig för friarne nu, att tapper du vore?
Derföre stå, hjertbroder hos mig, och saken beskåda,
Att du må veta hurudan är, i fienders skara,
Mentor, Alkimos' son, till att hvar välgerning betala. 235
Sade; men skänkte likväl afgörande seger ej genast,
Utan hon pröfvade länge ännu stridslusten och modet
Både hos drotten Odysseus sjelf och den herrliga sonen.
Men strax farande upp, hon i taket af rökiga salen
Satta sig neder, och var en svala lik till att påse. 240
Friarna manade an Damastors son, Agelaos,
Eurynomos samt Amphimedon, Demoptolemos ock
Jemte Polyktors son, Peisandros, och Polybos; kämpen;
Ty bland friarne desse i mod de ypperste voro,
Alla som lefde ännu, och stridde for älskliga lifvet; 245
Bågen kufvat de öfriga redan, och hopade pilar.
Ordade nu Agelaos, och vände till alla sin talan:
Vänner, han hejdar väl snart de ovidrörliga händren;
Strök ju Mentor sin kos, sen han pratat oss idliga skrytord,
Och de lemnades der vid dörrarna åter allena. 250
Derföre nu på engång ej kasten med lanserna långa,
Utan välan, blott sex till en början må skjuta, om oss Zeus
Unnar Odysseus träffa, och så oss ära förvärfva.
Ty om de öfrige bry vi oss ej, sen denne har stupat.
Sade; och alle nu kastade lans, som han hade förordnat, 255
Fikne; hvartendaste kast fruktlöst dock gjorde Athene.
Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene
Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren;
Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen.
Men då de friarnes spjut nu samtlige undgått hade, 260
Började orda påstund mångpröfvade, ädle Odysseus:
Vänner, nuredan till eder också visst måste jag tala,
Bjudande skjuta på friarnes flock, som äflas att mörda
Oss, till råga ännu på de nid, de redan bedrifvit.
Sade; och samtlige de strax sköto med lansarna hvassa, 265
Siktande rakt framåt; Demoptolemos af Odysseus,
Euryades af Telemachos, Elatos af Eumaios,
Äfven Peisandros utaf oxherden sin bane emottog;
Alle de genast beto uti omätliga marken.
Friarne veko då undan till innersta hörnet af salen; 270
Desse rusade fram, och lansarna ryckte ur liken.
Sköto nu friarne återigen med lansarna hvassa,
Fikne; men månget kast fruktlöst dock gjorde Athene.
Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene
Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren; 275
Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen.
Men dock Amphimedon Telemachos rispade litet
1 handlofven, och kopparn förödde det yttre af skinnet.
Skråmades ock Eumaios i axeln ofvanom skölden
Af Ktesippos med lansen, som flög bortöfver och nedföll. 280
Åter Odysseus' män, brokrådige, fyndige drottens,
Sköto på friarnes skara igen med lansarna hvassa.
Då dräps Eurymedon af stadsförstörarn Odysseus,
Amphimedon af Telemachos, Polybos af Eumaios,
Och Ktesippos derefter uttaf oxhjordarnes herde, 285
Hvilken skrytande talte dervid, vardt sårad i bröstet:
O Polytherses' son, storskymfare, aldrig du före
Bud i ditt vanvett mera, men städs åt gudarna ordet
Måtte du anförtro, ty de långt yppare äro.
Detta som gästskänk tag för den lägg, du förärade nyligt 290
Gudalik Odyseus, när han vandrade kring i palatset!
Ordade så krokhornade oxarnes herde; men närhålls
Sårade ock Odyseus Damastors son med sitt långspjut;
Nu Telemachos stack Leiokritos, son af Euenor,
Midt i ljumsken med lansen, och trängde med kopparn igenom. 295
Der framstupa han damp med hela sin panna mot marken.
Se, då lyfte Athenaie mansbanen, Egiden
Från takåsen deruppe, och friarnes sinnen förskräcktes.
Undan de lupo i saln, liksom vallboskapen plägar,
Då när en pilsnabb bröms ansurrande honom förföljer, 300
Sjelfvaste sommartid, när dagarne äro så långa.
Men likasom krumkloade, krokbenäbbade gamar,
Komne ifrån bergspetsarna ned, småfåglarna
Som störtskyarna nu undkrypande, löpa på fältet;
Dock de göra dem ned, anstormande, utan att motstånd 305
Mera finns, eller flygt, men männerne glädas åt rofvet: --
Så nu friarna desse också, framstörtande, höggo
Ned öfverallt i palatset, och ömkelig suckan förspordes,
Från förkrossade skallar, och blod kringflödade golfvet.
Grep så Leiodes, framstörtad, om knäna Odysseus, 310
Och bönfallande nu uttalade vingade orden:
O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona!
Ty jag menar att jag mot ingen af qvinnorna något
Nedrigt sagt eller gjort i palatset, men äfven de andra
Friarna hejdade jag, eho som föröfvade sådant. 315
Men de lydde mig ej, och höllo ej händren från brotten,
Derför också för nidingsverk slem ända de funnit.
Utan en offersiare jag, som intet föröfvat,
Falla skall; välgerningars tack då ej funnes i verlden?
Bistert blickande svarte igen mångråde Odysseus: 320
Om du en offersiare var, som du skryter, bland dessa,
Sannerlig mången gång du måste i salarna bedit,
Att långt borta blefve för mig en ljufvelig hemkomst,
Att min kära gemål dig följde, och arfvingar födde:
Derföre må du ej undgå nu hårdbäddande döden. 325
Ordande så, han grep med den väldiga handen i svärdet,
Som på golfvet der låg; Agelaos det, döende kastat
Från sig; sedan dermed han högg Leiodes i nacken,
Och den talandes hufvud påstund sig mängde med stoftet.
Sångaren, Terpsios' son, undgick dock döden, den svarta, 330
Phemios, han som hade hos friarne sjungit af nödtvång.
Nu der stod han också med ljudiga cittran i händren,
Nära invid lönndörrn, och i sinnet betänkte sig tvesids,
Anten han skulle sig smyga ur saln, och vid Zeus', gårdsgudens,
Fejade altare taga sig plats, der fordom så många 335
Oxars lår Laertes förbrännt, samt äfven Odysseus;
Eller heldre med bön framstörta Odysseus till knäna.
Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes,
Att nu Odysseus' knän, Laertes' sonens, beröra.
Derför den hålkade cittran han först nedlade på golfvet, 340
Mellan blandningspokaln och den silfvernaglade stolen.
Sjelf framstörtande sedan han tog om knäna Odysseus;
Och bönfallande så uttalade vingade orden:
O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona!
Framdeles varder dig sjelf hjertqval, om du sångaren skulle 345
Döda, som här min röst för gudar och menniskor höjer,
Och sjelf konsten mig lärt; mig har ingifvit i sinnet
Allt slags qväden en gud; och jag tycker mig sjunga inför dig,
Som för en gud; thy ärna då ej mig hugga i nacken.
Ock din älskade son, Telemachos, kunde det säga, 350
Att jag ej alls frivillig till detta palatset, ej nödställd,
Nånsin ställde min gång, för att sjunga vid friarnes gästbud,
Men långt flere och starkare de hitförde mig våldsamt.
Sade; då hörde hans ord Telemachos' heliga hjeltkraft,
Och tilltalade genast sin far, som var dem helt nära: 355
Hejda dig! honom som är oskyldig, ej såra med kopparn!
Ock herolden Medon oss egnar att rädda, som
Mig i detta palats omvårdade, då jag var liten,
Om ej Philoitios drap, eller ock svinvallaren honom,
Eller han råkat för dig, som väckte tumult i palatset. 360
Sade; och detta nu hörde Medon, förståndige mannen;
Ty han inunder stoln nedhukad sig gömde, och nyflådd
Oxhud svept sig omkring, för att undgå döden, den svarta.
Strax han reste sig upp, afklädande huden påstunden;
Till Telemachos sen han trädde, ock fattade knäna, 365
Och bönfallande så uttalade vingade orden
Älskade, här är jag! Sjelf håll dig, och mana din fader,
Att mig, i öfvermakt, han ej dödar med eggiga kopparn,
Vredgad för trotsiga friarnes skull, som ödde för honom
Godset i salen, och dig, i sin dårskap, ej skydde det minsta. 370
Honom leende talte nu till mångråde Odysseus:
Fatta du mod; ty min son har dig bisprungit och räddat.
Att du må veta det sjelf, samt säga derjemte åt andra,
Hur långt bättre likväl godgerningen är än en nidbragd.
Men utgångne ur saln, en plats er tagen derute, 375
Båd' mångljudige sångarn och du, långt borta från bloden,
Att jag emellertid i mitt hus må bestyra, som jag bör.
Sade; de vandrade båda, och gingo ur salen tillsamman,
Och sig satte vid Zeus', den väldiges, altare sedan,
Blickande kring öfverallt, än fruktande döden beständigt. 380
Ock Odyseus sig blickade kring i palatset, om någon
Lefvande gömde sig än, undgående döden, den svarta.
Men ren alla de många han såg i bloden och stoftet
Stupade ligga, som fiskar, dem fiskargubbarne dragit
Upp på hålkade stranden utaf grågrumliga hafvet 385
Med mångmaskiga nätet; och desse nu samtlige ligga,
Saknande hafvets våg, kringspridda på sandiga stranden.
Och den strålande solen jemväl dem beröfvade lifvet.
Så nu friarne der på hvaran ock lågo förspridde.
Till Telemachos ordade då mångråde Odysseus: 390
O Telemachos, kalla mig strax hit Eurykleia,
Att jag må säga ett ord, som just mig ligger i sinnet.
Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren,
Och slog sedan på dörrn, tilltalande Eurykleia:
Kom ut, gamla min gumma, som är de tjenande tärnors 395
Öfverbefälhafvarinna i salarna våra medrätta;
Kom! dig kallar min far, att något han finge dig säga.
Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne,
Och hon öppnade dörrn i boningsbeqväma palatset,
Samt begaf sig åstad; Telemachos visade vägen. 400
Sedan fann hon Odysseus, i midten af dödade männer,
Sölad med blod och med smuts, just alldeles liksom ett lejon,
Hvilket, enär det förtärt af landtliga oxarna, framgår.
Hela dess bringa och käftarne med på hvardera sidan
Blodige äro, och hiskeligt sjelft i synen att påse: 405
Så Odyseus var sölad till föttren, och händerna ofvan.
När nu liken hon såg och den outsägliga bloden,
Ville hon strax jubilera, ty stor var den saken att påse;
Men Odyseus mellertid höll henne, den lystna, tillbaka,
Och upphöjde sin röst, samt talade vingade orden: 410
Gumma, var glad i din själ, men håll dig, och jubla nu icke.
Syndigt vore af dig, att skryta vid dödades anblick.
Dessa gudarnes öde betvang och de skändlige nidverk;
Icke de aktade någon af jordbeboende menskor,
Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap. 415
Thy i sitt öfverdåd ock funno de skändelig ände.
Men du, välan, mig förmäl om tärnorna här i palatset,
Hvilka som mig vanära, och som obrottslige äro.
Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia:
Gerna, min son, åt dig jag sanningen ärnar förmäla. 420
Femtio äro i salarna här de tjenande tärnor
Samtliga, hvilka vi lärt, att sig med slöjder befatta,
Att ullkardningar göra, och ej pigtjensten förakta.
Tolf bland dessa likväl på skamlöshet ha sig kastat,
Utan att bry sig om mig, eller sjelfva Penelopeia. 425
Men karlvulen nu nyss Telemachos blef, och ej modren
Öfver de tjenande tärnor befäl tillstadde åt honom.
Dock jag vill stiga ditopp i det prunkande loftet, och säga
Allt åt din maka, till hvilken en gud påskickade sömnen.
Svarte nu henne, och talade till mångråde Odysseus: 430
Henne då ej uppväcke, men såg åt tärnorna härstäds,
Att de komma, som skändliga värf anstemplade fordom.
Så han sade; och genast ur saln utvandrade gumman,
Bringande tärnorna bud, och manande dem till att komma.
Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde 455
Kallade han till sig, och talade vingade orden:
Börjen nu bära de döda, och tärnorna äfven befallen;
Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden,
Med mångpipiga svampar J ock rentvagen och vatten.
Men då ni ändtligen så uppstädat hela palatset, 460
Bringen de tärnor tolf utur starkgrundade salen,
Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn
Med långspetsiga svärd nedgören dem, tills ni af alla
Lifvet tagit, och alla jemväl glömmt bort Aphrodite,
Som de med friarne gåfvo sin gärd, och mängdes i löndom. 465
Ordade så; påengång invandrade tärnorna alla,
Skräckligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar.
Först utburo de likena nu af dödade männer,
Och i portiken dem lade af välkringgärdade gården,
Stödjande sig mot hvaran; befallningar gaf dem Odysseus, 450
Sjelf påskyndande; de utburo de döda af nödtvång.
Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden
Med mångpipiga svampar de ock rentvagde och vatten.
Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde
Med sopskoflarna golfvet uti välredda palatset 455
Putsade; tärnorna allt utburo och lade på gården.
Men då nu ändtligen saln fullkomligen städat de hade,
Bragte de tärnorna tolf utur starkgrundade salen,
Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn
Stängde dem i trångmål, dän icke var möjligt att slippa. 460
Telemachos, den förståndige, då tog ordet, och sade:
Icke med ärlig död må vi dock borttaga från dessa
Lifvet, hvilka i mängd utkastat skymf på mitt hufvud,
Samt på min moders med, och med friarne sofvit tillhopa.
Sade; och genast ett tåg ifrån svartstäfvig galeja 465
Knöt vid väldiga pelarn, och kring utbyggnaden snodde,
Spännande högt, så att ingen med fötterna räckte till marken.
Liksom då dufvors flock, eller ock bredvingade trastars
Störtar sig in i ett nät, som står utställdt i en småskog,
Längtande hinna sitt bo; men skräckeligt läger dem mottar: 470
Så ock desse i rad med hufvuna hängde, och allas
Halsar i snarorna sutto, att ömkeligt döden de funne.
Än de med föttren sprattlade smått, men ej räckte det länge.
Sen de Melanthios förde igenom farstun och gården,
Och med det obarmhertiga svärd hans näsa och öron 475
Skuro, och blygden sleto, att rå af hundarna ätas;
Händren och fötterna höggo de af med förgrymmade sinnen.
Sen nu, uppå allt detta, de tvått båd' händer och fötter,
Till Odyseus de gingo i saln; fullbordadt var verket.
Men han talade då till sin vårderska Eurykleia: 480
Bringa mig svafvel, du gamla, en bot för det onda, och eld med,
Att jag må röka i saln, och sedan Penelopeia
Bed hitkomma också med samtliga tjenande tärnor;
Mana slafvinnorna alla, som finnas i huset, att komma!
Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 485
Detta, min älskade son, alltsamman medrätta du sade,
Men se, kläder jag bringar åt dig, en kappa ock lifrock,
Att kring de breda skuldror du ej med trasor belastad,
Måtte i salen stå; förtryteligt äfven det vore.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 490
Eld till en början dock mig måste i salarna göras.
Sade; då lydde också hans fostrerska Eurykleia,
Och anskaffade svafvel och eld; med sedan Odysseus
Skickeligt genomrökte palatset, och salen, och gården.
Steg så den gamla ditupp i Odysseus' prydliga kamrer, 495
Att åt tärnorna säga, och dem uppmana att komma;
Desse gingo ur saln, och höllo en fackla i händren.
Desse famnade om, och helsade hjertligt Odysseus,
Smekande kysste derjemte de ock hans hufvud och axlar,
Slutande händren i sina; han greps af ljufvelig längtan 500
Nu till suckan och gråt; samt kände i sinnet dem alla.


Tjugondetredje Sången.

Gumman i högan loft mellertid jubilerande uppsteg,
Viljande säga sin fru, att hennes gemål var derinne;
Knäna nu rörde sig raskt, och fötterna trampade hurtigt,
Tills vid dess hufvud hon stod, samt talade ordet, och sade:
Vakna, o Penelopeia, min älskade dotter, att skåda 5
An med ögonen två hvad dagarna alla du önskat.
Vår Odyseus är här, är hemma, har ändtligen kommit;
Trotsiga friarne drap han också, som för honom palatset
Städse betryckte, förtärde hans gods, och kränkte hans ättling.
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 10
Kära min mor, till en fjolla dig gudarne gjorde, som kunna
Skapa enhvar vettlös, skönt vore han aldrig så vettig,
Och som den svagförståndiga ock tilldela förståndet:
Desse i villa dig fört; förr var du till sinnet behållen.
Hvarföre gäckar du mig, som har mångsmärtiga tankar, 15
Ordande detta påtok? hvi väcker du mig ur den söta
Sömnen, som ögonlocken för mig kringsväfvande tillslöt?
Ty ej nånsin jag sof sålunda, alltsedan Odysseus
For, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky.
Dock stig åter ditned, och hasta tillbaka i salen, 20
Ty om hvilken som helst af tärnorna, hvilka jag eger,
Kommit att detta berätta för mig, och ur sömnen mig uppväckt,
Sannerlig henne förskräckligt jag sändt att vandra tillbaka
Hän till eget gemak; din ålderdom är din räddning.
Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 25
Icke jag gäckar dig, min dotter, men redan isanning
Kom Odyseus hit hem, och finnes hos oss, som jag säger,
Just den fremlingen, hvilken i saln vardt skymfad af alla.
Ock Telemachos visste det länge, att fadren var hemma,
Men med beräkning likväl han Odysseus' planer fördolde, 30
Tills de öfvermodiges våld han hunne att hämnas.
Talade så; hon gladdes dervid, och sprang ur sin sofbädd,
Och omfamnade gumman, och sände en tår ur sitt öga;
Höjande sedan sin röst, hon talade vingade orden:
Hör du mig, älskade mor, och idelig sanning förkunna, 35
Om till eget palats han verkligen kom, som du säger,
Huru på skändlige friarne dock han händerna lade,
Helt allena, då städs manstarke i rummen de bidde.
Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia:
Icke jag sett eller hört; men suckan förnam jag allenast 40
Af dödslagna; vi qvinnor uti starkfogade rummen
Sutto förskrämde, bakom välpassade flyglarna stängda,
Ändatilldess omsider din son ur salen mig ropte,
Telemachos, som hans far affärdat hade att ropa.
Nu jag fann Odyseus i midten af skördade männer 45
Stående; honom omkring uppå starkgrundade golfvet
Öfver hvaran de lågo; och glad i själen du skådat
Honom af blod nedsölad och smuts, just liksom ett lejon.
Nu de samtlige ligga invid gårdsportarna redan,
Hopade; sjelf deremot han genomröker palatset, 50
Tändande en stor eld; dig har han mig skickat att kalla.
Men följ med, att ni nu må öfverlåta åt glädjen
Begge ert hjerta; minsann mång smärtor ju äfven J utstått.
Ren omsider ändock fullbordats vår långliga önskan:
Kom han ju lefvande hem till sin härd, ock träffade dig der, 55
Samt i salen sin son; men dessa, som öfvade nidverk,
Friarne samtliga, tuktade han i egna palatset.
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia:
Kära min moder, ej må du så högt än jubla och skryta!
Ty nog vet du, att han kärälsklig oss syntes i salen 60
Alla, och mest dock mig, och sonen, hvilken vi födde.
Men det talet är ej sannfärdigt, såsom du säger;
Men bland gudarna en de trotsiga friarne dräpte,
Hämnande så hjertfrätande skymfen och bragderna slema.
Ty de ej aktade någon af jordbeboende menskor, 65
Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap;
Thy i sitt ofverdåd ock ledo de straff; men Odysseus
Långt från Achaiis stupade sjelf, och miste sin hemkomst,
Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia:
Dotter, hvad var det för ord, som dig flög nr tändernas stängsel! 70
Monne din make, som är derinne vid härden, du påstår
Nånsin ej mer hemkomma? din själ misstänksam är alltid.
Men jag vill säga dig än ett annat och tydeligt tecken,
Ärret, som fordom högg vildsvinet med tanden, den hvita,
Hvilket i badet jag kände igen, och ville dig äfven 75
Säga, men han mig tog med händerna genast på munnen,
Och mig ej tillät säga, utaf mångkunnig besinning.
Utan följ du, men jag på ett vad uppsätter mig sjelfmant,
Om jag dig gäckar, så öd mig då ut med uslaste ofärd.
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 80
Kära min mor, dig är svårt, att städsevarande gudars
Råd utforska, änskönt du minsann är särdeles mångvis,
Låtom oss gå mellertid till min son, att skåda jag finge
Friarne, hvilka föröddes, och honom, som dessa förödde.
Sade; och ned från loftet hon steg, och mycket i hjertat 85
Välfde, om fjerranifrån utforska hon borde sin make,
Eller närmare träda, och kyssa hans hufvud och händer.
När inkommit hon hade, och gått stentröskelen öfver,
Satte hon sig midtemot Odyseus, i skedet af brasan,
Invid den andra väggen; men han vid resliga pelarn 90
Satt, och blickade ned, afbidande, om hon ej skulle
Säga ett ord, den bålda, enär hon varsnade honom.
Hon satt länge der stum, och förvåning trängde i hjertat;
Nu mellertid hon dock anblickade honom med kända
Ögon, och nu ej kände igen, i de dåliga kläder. 95
Men Telemachos trätte, och talade ordet, och sade:
Moder min, olycksmoder, som har stenhårdaste sinne,
Hvi aflägsnas du så från fadren, och icke vid honom
Sittande utransakar med ord, ej heller bespörjer?
Icke en annan qvinna med så uthärdande sinne 100
Hölle sig från sin man, som, sen olyckor han lidit,
Komme på tjugonde året tillbaka till fädernejorden;
Men mer hårdt än en sten har alltid varit ditt hjerta.
Honom talte nu till förståndiga Penelopeia:
Son min, hjertat är mig af häpnad i bröstet betaget; 105
Icke jag kan uttala ett ord, och icke bespörja,
Ej anblicka i anletet ens; dock om det isanning
Är Odyseus, och han hunnit sitt hem, så skole vi säkert
Känna hvaran fast bättre igen; ty vi ege ju vissa
Tecken, af oss förstådda, och hemligheter för andra. 110
Sade; och smålog då mångpröfvade, ädle Odysseus,
Och Telemachos strax tilltalte med vingade orden:
O Telemachos, låt din moder i salarna bara
Pröfva mig; snart dess bättre också hon känner igen mig.
Nu då smutsig jag sitter, med trasiga kläder på kroppen, 115
Nu föraktar hon mig, och ej säger mig vara den rätte.
Vi mellertid må besinna, hur allt bör visligen ställas.
Ty om någon har dräpt en endaste man i sitt hemland,
Som beskyddare många till tal ej efter sig eger,
Flyr han, och öfvergifver båd' fränder och fädernejorden; 120
Vi ha dräpit stadens beskärm, de aldraförnämsta
Kämpar på Ithakas ö; thy ber jag dig saken besinna.
Honom Telemachos, den förståndige, svarade sedan:
Hulde min far, må du sjelf allt detta betrakta; ty yppast
Säga de vara ditt råd hos menskorna; ej med dig någon 125
Annan någonsin alls må täfla bland dödliga menskor.
Vi enträgne dig följe, och ej jag förmodar, att något
Oss skall tryta i mod, så mycket som finnes förmåga.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Thy vill jag saga dig nu, som mig syns vara det bästa: 130
Tvätten er först till en början, och kläden er äfven i lifrock;
Tärnorna äfven befallen i saln, att taga sig skrudar;
Men den gudomlige sångarn med ljudelig cittra i händren,
Till skämtvänliga dansen också anföre oss sedan,
Så att enhvar, som utifrån hör, tror vara ett bröllop, 135
Eller som vandrar sin väg, eller de som i nejden omkringbo;
Att ej ryktet förut utsprider sig vida i staden
Kring om friarnes död, förrn vi oss hädan begifvit
Till trädymniga parken, och der nog skole vi sedan
öfverlägga, åt oss hvad fromma Olympiern skänker. 140
Så han sade; och de hörsammade gerna och lydde,
Tvättade sig till en början, och klädde sig öfven i lifrock.
Qvinnorna styrde sig ut; ock tog den gudomlige sångarn
Hålkade cittran i händren, och väckte hos dessa begäret
Till den ljufliga sång och den oförvitliga festdans. 145
Hela det stora palats kringdånade vida inunder
Föttren af dansande män, och af skönomgördlade qvinnor.
Och så yttrade mången, som utifrån hörde på detta:
Visserlig någon nu har mångfriade drottningen äktat:
Den otäckan, som ej höll ut, att laga gemålens 150
Stora palats omvårda, tilldess omsider han kommit!
Så nu yttrade mången; de visste ej hur det förhöll sig.
Men Odyseus, stormodige drotten, i egna palatset
Tvådde hans skafferska Eurynome, och smorde med olja,
Klädde så äfven på honom en prydelig mantel ock lifrock; 155
Men hans hufvud begjöt med rikelig skönhet Athene,
Större till anblick gjorde och stoltare; äfven från hjessan
Knorliga lockar hon spred, hyacinthen lika i svarthet.
Likasom då konstskickelig man kringgjuter om silfret