Odysseia - 27

Eller är redan död, och uti osynliges gårdar.
Ty jag säger dig rent; gif akt du, och hör hvad jag talar:
Fordom en man mottog jag som gäst i fädernelandet, 265
Som var kommen till oss; och aldrig en dödelig fremling
Till mitt hus mer älskad ännu tillförene lände.
Han från Ithaka skröt sin ätt härstamma, och sade,
Att Laertes, Arkeisios' son, månd' vara hans fader.
Honom hem till mitt hus jag förde, och gästade kostligt 270
Kärvänskapligen skänkande mångt, som fanns i palatset;
Ock gästskänker åt honom jag gaf, allt såsom det höfdes;
Sju talenter utaf det välarbetade gullet,
Gaf en blandningspokal, helsilfverne, blomstergraverad,
Enkelkappor ett dussin, och likaså många tapeter, 275
Kostliga mantlar likså, lifrockar derjemte ett dussin;
Dessutom qvinnor jemväl vankfria och slöjdeförfarna,
Dejliga, fyra till tal, dem helst utvälja han ville.
Honom härpå gaf fadren till svar, utgjutande tårar:
Fremling, du kommer minsann till det land, om hvilken du spörjer, 280
Nu dock våldsame män och trotsige hafva det inne,
Och du förgäfves deder otaliga skänkerna gifvit.
Ty om du honom lefvande råkt i Ithakas bygder,
Rikt umgällande dig med skänker, han visserlig afsändt,
Och gnd plägning; ty detta är rätt åt den som begynte. 285
Men du, välan, mig saken förtälj, och noga berätta,
Hvilket är året som går, sen du undfägnade honom,
Din olycklige gäst, min son, om nånsin han var det,
Den osälle? som, långt från fädernejord och från vänner,
Antingen fiskarne åto i sjön, eller också på landet 290
Vardt han för hundar och fåglar ett rof; men icke hans moder
Honom vårdande gret, eller far, vi som voro föräldrar;
Makan, den utstyrsrika, förståndiga Penelopeia,
Icke på bädden begret sin gemål, som henne det anstått,
Tryckande ögonen till, slik ära de döda ju tillhör. 295
Äfven detta mig säg sannfärdigt, att väl jag må veta:
Ho är du? hvarifrån? hvar har du din stad och föräldrar?
Hvar står snabba galejan i hamn, som hit dig har bringat,
Samt gudlika kamraterna med? eller kom du, en färdsman,
Hit på fremmandes skepp, som dig landsatte, och reste? 300
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Detta till punkt och till pricka åt dig jag ärnar berätta.
Jag från Alybas är, der ståtelig borg jag besitter,
Till Apheidas en son, Polypemonidiska drotten;
Men jag heter Eperitos sjelf; mig åter en gudom 305
Från Sikanien jagade vill, oärnad, till eder,
Och galejan min ligger vid land aflägset från staden.
Men för Odysseus detta är re'n bland åren det femte,
Sedan ifrån mitt fäderneland han reste, och bortfor,
Den osälle; likväl med lycksama fåglar han skildes. 310
Högerifrån, åt hvilka jag glad affärdade honom;
Gladlig reste han sjelf, och ännu vi hoppades hjertligt
Mängas i gästvänskap, samt herrliga skänker förära.
Sade; och smärtans moln, det svarta, behöljde Laertes,
Hvilken i händerna två upptog utkolnade askan, 315
På sitt grånade hufvud den gjöt, och suckade högljuddt.
Och Odyseus vardt rörd, och näsan igenom för honom
Trängde en våldsam suck, då han såg sin älskade fader;
Strax nu han rusade fram, omfamnande kysste, och sade:
Just densamme, min fader, är jag, om hvilken du spörjer, 320
Och på det tjugonde året jag kom till fädernejorden.
Men upphör med din gråt, och lemna den tåriga sorgen.
Ty dig säga jag vill, och särdeles måste vi skynda?
Samtlige friarne jag i salarna våra har nedgjort.
Samt hjertfrätande skymfen och skändliga bragderna hämnats. 325
Honom Laertes genmälte derefter, och sade:
Om då nu är Odyseus, min son, som ändtligen hitländt,
Nämn mig ett tydeligt tecken påstund, att jag tror hvad du säger.
Honom svarte, och talade till mångråde Odysseus:
Skåda med ögonen först det ärr, som mig gaf på Parnesos, 330
När jag var faren dit, vildsvinet med tanden, den hvita,
Fordom; ty då affärdade mig och vårdade modren
Till morfar Autolykos då, att jag skulle de skänker
Taga, dem han hitrest, mig lofvat hade, och tillsagt.
Dock, jag vill träden jemväl i den välplanterade parken 335
Tälja, dem du tillförne mig gaf, och jag allt begärte,
Då jag dig barnslig följde, och vi framgingo emellan
Träna, och du uppnämnde för mig och täljde dem alla.
Tretton päronträd du mig gaf, och aplarna tio,
Fyrtio fikonträd, och lofte mig äfven förära 340
Vinberg femtio stycken; till bergning dugligt hvartenda
Var; och allt slags drufvor på dem derjemte befinnas,
Då när ofvanifrån Zeus' stunder med mognaden komma.
Sade; och fadrens knän sig löste och hjertat, enär han
Tecknen kände igen, som grannt uppräknat Odysseus, 345
Nu kring sonen han armarna lade; och gubben intill sig,
Den afsvimmande, drog mångpröfvade; ädle Odysseus.
Men då han sansade sig, och besinningen väcktes i hjertat,
Återigen med följande ord tilltalte han sonen:
Zeus, visst ären J, gudar, ännu i höga Olympen, 350
Om nu sitt öfverdåd de skändlige friarne umgällt.
Dock jag högligen räds i min själ, att snarligen komma
Hit Ithakesier alle, och bud affärda derjemte
Till Kephallenernes städer enhvar, med maning till härnad.
Honom svarte, och talade mångråde Odysseus: 355
Trösta dig, må ej detta du alls dip lägga på sinnet,
Utan låtom oss gå till huset, som ligger vid parken,
Dit Telemachos jag, svinherden och oxarnes herde
Sände förut, att de skulle ihast anrätta en måltid.
När sålunda de talt, de gingo till granna gemaken 360
Och när de kommit hade i boningsbeqvämliga rummen,
Funno de Telemachos, svinherden och oxarnes herde,
Skärande köttet före, och mängande glödande vinet.
Men storsinnt Laertes emellertid i dess boning
Tvagde en Sikeler tärna, och smorde med doftande oljan; 365
Svepte en prydlig mantel omkring; och Athene, som nära
Stod, förökade lemmarnas kraft för männernas herde,
Gjorde större att skåda, än förr, och stoltare äfven.
Ur badkaret han steg, och honom beundrade sonen,
När odödliga gudarna lik han skådade klarligt; 370
Höjde så äfven sin röst, samt talade vingade orden:
Fader, isanning har någon ibland städsvarande gudar
Både till vett och gestalt dig yppare gjort till att påse.
Honom Laertes, den förståndige, svarade sedan:
Hade jag, fader Zeus, och Athenaie och Apollon, 375
Som då jag Nerikos tog, den boningsbeqvämliga staden,
Uppå Epeiros' kost, Kephalleniske kämparnes höfding,
Hade jag sådan igår hos dig, i salarna våra,
Bärande vapen på axlarna stått, och mot friarnes skara
Kämpat, skulle minsann jag knäna för mången af dessa 380
Uti salarna knäckt, och du dig fägnat i hjertat.
Så nu de båda med sådana ord tilltalte hvarandra.
Men då de andre sitt värf fulländat, och rätterna tillredt,
Satte sig samtlige ned i en rad på bankar och stolar,
Frestande sedan uppå anrättningen. Trädde så nära 385
Gubben Dolios fram, derhos ock Dolios' söner,
Af sitt arbete trötte; ty dem uppsökte, och inbjöd
Modren, Sikeliska gumman, som dem uppfostrat, och gubben
Kärvänskapligen skötte, då ålderdomen betryckte.
När Odyseus de sågo alltså, och märkte i sinnet, 390
Stodo de alla förbluffade der, men genast Odysseus,
Smekande dem med vänliga ord tilltalte, och sade:
Gubbe, sätt dig tillbords, och läggen åsido er häpnad!
Ty ren önskande länge, att med måltiden begynna,
Dröje vi dock i salarna än, städs bidande eder. 395
Sade; och Dolios steg rakt fram, utsträckande händren
Båda; och fattade då Odyseus vid händren och kysste,
Höjde derjemte sin röst, samt talade vingade orden:
Älskade, då du hithem högönskelig ländt för oss alla,
Hvilka ej trodde det mer, och gudarne sjelfve dig bringat, 400
Hell dig, och trefaldt hell, och gudarne gifve dig lycka!
Ock mig detta förmäl sannfärdigt, att väl jag må veta,
Om hon säkert nuredan, förståndiga Penelopeia,
Vet, att du återvändt, eller skole vi skicka ett sändbud?
Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 405
Gamle, hon känner det re'n; hvi skulle du derom bestyra?
Sade; men han sig satte uppå välbonade stolen.
Dolios' söner också välkomnade bolde Odysseus
Sammalunda med orden, och kramade hjertligt hans händer,
Och sig satte i rad vid Dolios sedan, sin fader. 410
Så de i salen samtligen vid bordet bestyrde.
Ryktet gick, mellertid, som ett sändbud, staden igenom,
Bådande friarnes hiskliga död och bane för alla.
De som hörde derom spatserade hädan och dädan,
Framför Odysseus' hus, med jemmer och suckan och olåt. 415
Liken ur huset buro de ut, och alla begrofvo;
Dem från fremmande städar enhvar de åt skeppare gåfvo,
Att till sitt hem afföras, och buro på snabba galejor.
Sjelfve de gingo tilltorgs, mangrannt, med beängslade hjertan.
Men då de hade sig samlat, och alle församlade voro, 420
Reste sig upp Eupeithes i hopen, och började orda:
Ty ohejdelig sorg låg honom i sinnet, för sonen,
Antinoos, som först nedgjordes af ädle Odysseus.
Gjutande tårar för denne, han höjde sin stamma, och sade;
Vänner, Odysseus minsann stort dåd med Achiverna stemplat; 425
Många och modiga män på galejorna med sig han förde,
Ödde de hålkade skeppen, och folken försatte i ofärd;
Och vid sin åferkomst Kephallenernas förstar han dräpte.
Därför välan, förrn han till Pylos snarligen flyktar,
Eller till herrliga Elis också, der Epeierne herrska, 430
Ryckom åstad; ty eljes vi städs vanbördinga äre.
Visst en nesa är slikt för kommande menskor att höra,
Ja, om på söners dråpare vi och på bröders ej vilje
Hämnas, åtminstone mig i sinnet ej ljufligt att lefva
Vore, men heldre, Ja förr, jag önskade bo hos de döda. 435
Ryckom åstad, att ej desse förut ditöfver må hinna!
Gråtande talte han så; medlidande grep då Achaier.
Trädde då nära intill dem Medon och gudomlige sångarn
Ut ur Odysseus' rum, när sömnen hade dem lämnat.
Midt i hopen de stodo; enhvar vardt slagen af häpnad. 440
Och då talte bland alla Medon, den vise herolden:
Lyssnen till mig, Ithakesier, nu; ty icke Odysseus,
Mot odödlige gudars beslut uträttade detta;
Sjelf jag skådade en af de himmelska, som vid Odysseus
Stod helt nära, i allt fullkomligen liknande Mentor. 445
En odödelig gud nu viste sig framför Odysseus,
Skänkande honom mod, nu, skrämmande friareskaran,
Genom salarna dref; de stupade öfver hvarandra.
Så han talte; och samtliga dem blek fruktan beträngde,
Och bland dessa begynte den åldrige drott Halitherses, 450
Mastors son, som skådade allt båd' framåt och bakåt.
Han välmenande ordade då bland dessa, och sade:
Hören mig nu, Ithakesier alla, ehvad jag må säga!
Egen er vrångsinthet allt detta, J vänner, förskyllat;
Ty J lydden ej mig, eller Mentor, männernes herde, 455
För att sönerna edra från vanvett hålla tillbaka,
Hvilka af ofverdåd föröfvade hiskeligt nidverk,
Ödande godset ut, och derhos vanärande makan
Till den ypperste man, som de mer hemkomma ej trodde.
Så nu måtte det ske; hörsammen J mig, som jag säger. 460
Rycken icke åstad, att ej sjelfve vi samka oss ofärd.
Sade; men desse nu rusade upp med ljudeligt härskri,
Flere än hälften till tal; hopträngde de öfrige bidde.
Ty hans ord dem behagade ej, men heldre de lydde
Eupeithes, och till vapen påstund sig skyndade sedan. 465
Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn,
Samlades de mangrannt framför vidrymliga staden,
Och Eupeithes tågade sjelf för de dårar i spetsen.
Trodde sig sonens död så hämnas, och icke han skulle
Vända tillbaka, men sjelf derstädes finna sin hane. 470
Zeus Kronion dervid tilltaltes utaf Athenaie:
Ack, vår far Kronides, du högste af konungar alla,
Mig, åtspörjande, säg, hvad tanken inom dig fördöljer.
Ärnar du väl olyckeligt krig och hiskelig härnad
Stempla ännu, eller ställer du till bland hvardera vänskap! 475
Men molnskockaren Zeus genmälte då henne, och sade:
O min dotter, hvarför omspörjer du detta och frågar?
Säg mig, har du ej sjelf mellertid uttänkt, och beslutit,
Att Odyseus dem skulle, när hem han kommit, bestraffa?
Gör dock du, som du vill; sjelf säger jag det som sig skickar. 480
Efter på friarne nu sig hämnat den ädle Odysseus,
Stiftande troget förbund, han städs härstädes regere;
Vi deremot må sönernas död och brödrens glömska
Bringa; och desse må framdeles än inbördes förlikas
Liksom förut; och skatter och fred må rikligen vara. 485
Ordande så, han väckte den förr enträgna Athene,
Som från Olympens toppar ihast steg neder till jorden.
När de nu alle förnöjt sig utaf hjertfägnande målet,
Började orda bland dem mångpröfvade, ädle Odysseus:
Gånge nu någon, att skåda, om re'n oss nära de anryckt! 490
Sade; ock Dolios' son utträdde, som denne befallte,
Dock han på trösklen blef, och såg dem samtliga nära,
Och till Odysseus strax så talade vingade orden:
Re'n helt nära de äro; derför oss snarligen väpnom.
Så han talte; de reste sig upp, och i vapen sig klädde, 495
Kring Odyseus sjelf fyra, och sex af Dolios' söner,
Ock Laertes med dessa, och Dolios trädde i vapen,
Skönt grålockige redan, likväl nödtvungne att kämpa.
Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn,
Läto de dörrarna opp, och gingo, i spetsen Odysseus. 500
Nära intill dem nalkades nu Zeus' dotter, Athene,
Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten.
Glad vid dess anblick vardt mångpröfvade, ädle Odysseus,
Och tilltalte påstund Telemachos, älskade sonen:
O Telemachos, redan du sjelf, anryckande, inser. 505
Att du i männernas strid, der tappraste bussarne pröfvas,
Ej gör skam åt fädernas ätt, vi som alltid tillförne
Voro i mod och i kraft utmärkte på jorden, den vida.
Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade:
Du skall skåda, min far, om du vill, att med hjerta, som mitt är,
Aldrig jag skam på din ätt anbringar, just som du säger. 511
Ordade så; Laertes förtjustes, och talte, och sade:
Finns väl en dag, som denne, J gudar? Jag högligen glädes:
Son min och sonson min om tapperheten nu tvista.
Trädande nära intill klarögda Athene begynte: 515
O Arkeisiades, bland alla kamrater mig kärast,
Sen klarögda gudinnan du bedt, och dess fader Kronion,
Sväng du påstunden, och slunga åstad långskaftiga spjutet.
Sade; och mycket mod påfläktade Pallas Athene.
Och när sedan han bedt Zeus' dotter, den väldige gudens, 520
Svängde han genast, och slungade han långskaftiga spjutet,
Träffande Eupeithes, i den kopparbekindade hjelmen,
Hvilken mot spjutet ej höll, men spetsen sig trängde igenom;
Stupad dunkade han, och hans vapen de klungo på honom.
På förkämparna sprang Odysseus och den lysande sonen, 525
Huggande kring sig med svärd och med tvesidsbettiga kastspjut.
Och nu skulle de alla förödt, och berövat dem hemkomst,
Om ej Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter,
Hade ljudligen ropt, och samtliga männerna hejdat:
O Ithakesier, hejden er nu från förderfliga kriget, 530
Att blodflöde förutan ni må skyndsamligen skiljas.
Så Athenaie, och strax blek rädsla betog då dem alla,
Och ur de fruktandes händer sin kos bortflögo gevären,
När gudinnan höjde sin röst, samt föllo på jorden;
Men de sjelfve till stan hänilade, önskande räddning. 535
Hiskligt skriade till mångpröfvade, ädle Odysseus,
Och framrusade krum, liksom högflygande örnen.
Då affärdade ock Kronides sin flammiga ljungeld,
Hvilken störtade ned framför klarögda gudinnan.
Då till Odysseus talte också klarögda Athene: 540
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Hejda dig, sluta nu striden utaf samlottiga kriget,
Att ej må bli Kronides, viddundraren Zeus på dig vredgad.
Så Athenaie; och han strax lydde, och gladdes i sinnet.
Men förbund deruppå dem båda emellan bestyrde 545
Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter,
Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten.
Slut.