Odysseia - 02

Vergente ad finem anno 1818 adgrediebamur, Dissertationibus Academicis,
editionem in publicum dare Homericae _Odysseae_, Graece et Svethice,
notis instructam brevissimis, et quidem in forma quarta; continuabamus
opusculum, nobismet certe gratum, neque Commitionibus non acceptum,
interpositis nonnullis quoque aliis studiorum deliciis, usque ad annum
tristissimi incendii 1827, memori quem mente dolemus, omnia vastantis
et vorantis. Quiescebant dein amoense curae, donec _Odysseam_ nostram
de novo liceret adoriri. -- Refiugimus vero jam antea edita, formam
mutamus, Graecum mittimus certum et notulas. Prior metaphrasis
extendebatur ad Quartae Rhapsodiae versum 319; quae dein sequentur sunt
posterioris curae, quam utque in antecedentibus desiderari velemus.
Absolvetur Odysseae haec nova editio per Tomos Quatuor.


FÖRSTA SÅNGEN.

Sångmö, sjung mig den man, mångvandraren, hvilken så länge
Vankade, sen han Troia förstört, den heliga staden;
Många menniskors bygder besåg han och lynnen sig lärde,
Många smärtor jemväl utstod i sitt hjerta, på hafvet,
Äflande för sitt lif, och för reskamraternas hemkomst. 5
Reskamraterna dock ej frälste den fiksame så ens;
Ty med sitt öfverdåd sig sjelfva beredde de döden,
Dårlige, hvilka Hyperion's sons, Eelios' oxar
Åto; men hemkomstdagen för dem ock derför han borttog.
Sångmö, sjung nu för oss, Zeus' dotter, något af detta! 10
Voro så alle de andre, som undgått bråda förderfvet,
Hemma nuren, sen kriget och sjön dem lyckats att undgå;
Men vår hjelte allena, i saknad af maka och hemkomst,
Höll den vördiga nymfen, gudinnors gudinna, Kalypso,
Giljande sig till gemål, än qvar i de håliga grottor. 15
Men då nu, vid omvälfvande år, den tiden var inne,
Hvilken åt honom bestämmts af gudar, att lända tillbaka
Hem till Ithaka, der ej skulle han mödorna undgått,
Fast hos vännerna stadd; men gudar sig ömkade alle,
Utom Poseidaon, som var förskräckligen uppbragt 20
Mot gudmaken Odysseus, förrän han hunne sin hemjord.
Till Aithiopernas land var han faren, det fjerran belägna,
(Hän till de Aithiopeer, som tvedelt, ytterst bland menskor,
Bo, der Hyperion sjunker en del, en ann, der han uppgår.)
Att mottaga hos dem hekatomben af tjurer och gumsar. 25
Der han till måltids satt, sig fägnande, medan de andre
Hade uti Zeus' salar. Olympierns, samlat sig alle.
Då begynte att orda de dödliges fader och gudars.
Ty i sälen han sig påminnte den bålde Aigisthos,
Som Agamemnonides, vidtfrejdad Orestes, ihjelslog. 30
Honom mindes han nu, och ibland odödliga talte.
Hm! hur de dödlige dock andraga mot gudarna klagmål:
Ty att det onda från oss här flyter, de yrka, men sjelfve,
Genom sitt öfverdåd de hafva, mot ödet, bekymmer.
Äktande så, mot ödet, Aigisthos äfven Atreidens 35
Vigda gemål, och konungen sjelf, hemländande, dräpte,
Vetande brådt förderf; vi bebådade honom på förhand,
Sändande Hermeias, välspejande Argosdödarn,
Att ej konungen mörda, att ej hans maka begära.
Ty af Orestes hämd skall vederfaras Atreiden, 40
När fullvuxen han blir och längtar till fädernelandet.
Ordade så Hermeias, men ej Aigisthos bevekte,
Fast han menade väl; nu allt han rikligen umgällt.
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
O, du, vår alles far, Kronides, af konungar ypperst, 45
Denne, minsann, förtjente den död, han dukade under;
Må desslikes en annan förgås, ho, sådant bedrifver.
Men mitt hjerta lågar af sorg för den vise Odysseus,
Olycksmannen, som lider betryck, från vännerna fjerran,
På kringfluten en ö, der hafvets nafle befinnes; 50
Skogbevuxen är ön; en gudinna i salarna vistas,
Dotter utaf allkunnige Atlas, som djupen i hafvet
Samtliga vet öfverallt, samt sjelf de höga kolonner
Uppbär, som från hvaran åtskilja jorden och himlen;
Dottren af denne hos sig qvarhåller den sörjande ömkling. 55
Städs derjemte med söta och smilande orden hon smeker
Honom, att han må glömma sitt Ithaka; tvertom Odysseus,
Längtande få helst skåda den rök, som hvirflar åt höjden
I hans fäderneland, tillönskar sig döden. Ej nu ens
Böjs ditt sinne, Olympier, än? Har icke Odysseus, 60
Vid Argeiernas skepp dig fägnat med gärden af offer
Fordom i Troers rymliga land? Hvi vredgas du så, Zeus?
Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud Zeus:
Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel?
Skulle väl jag ha nånsin förglömmt den ädle Odysseus, 65
Hvilken i klokskap vinner de dödlige, vinner i offer
Till odödliga gudar, som bo i himmelens rymder?
Men nu Poseidaon, jordfamnarn, är städse beständigt
Vred för Kyklopens skull, som drotten beröfvade ögat,
För Polyphemos, den trottsige best, hvars kraft är den största 70
Bland Kyklopernas flock. Hans mor är nymfen Thoosa,
Dotter till Phorkyn, kong i det ofruktbärande hafvet,
Med Poseidaon älskogförent i de håliga grottor.
Från den tiden Poseidaon, jordskakarn, ej dödar,
Men dock jagar omkring från fädernejorden Odysseus, 75
Nu då välan, må vi här allsamtligen öfver hans hemkomst
Rådslå, huru den sker. Poseidaon ock sin förbittring
Låter fara; han icke förmår, då ej gudarne medge,
Mot odödliga alla sin tvist utföra allena.
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 80
O, du vår alles far, Kronides, af konungar ypperst,
Om nu detta i sanning är kärt för de saliga gudar.
Att till sitt eget hem får lända den vise Odysseus,
Sändom då Hermeias, budbäraren, Argosdödarn,
Han till Ogygias ö, att han måtte så fort som är möjligt 85
Vårt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunnas
Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må komma.
Jag deremot mig begifver till Ithaka, att jag må sonen
Mer anmana, och mod ingifva åt honom i sinnet,
Att han till rådslag kalle de hufvudfagre Achaier, 90
Och förvise den friaretropp, som hittills beständigt
Slaktar hans får och jemväl fotsläpande hornade korna.
Vill ock sända till Sparta, och till sandmarkiga Pylos,
Att utforska, om något försports om fadrens igenkomst,
Samt sig ståteligt namn bland menskor derjemte förvärfva, 95
Talande så, vid föttren hon bandt de kostliga gyllne
Himmelska skor, som henne båd' utöfver hafvet och äfven
Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt.
Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen,
Tung och kraftig och stor, med hvilken hon hjeltarnes leder 100
Tuktar, på hvilka som helst hon är vred, högborna gudinnan.
Sedan i hastande fart nedsteg hon från himmelens klinter,
Stod så hos Ithakas folk, i farstun strax hos Odysseus,
På gårdströsklen, och hade i hand kastspjutet af koppar,
Tagande skepnad af Taphiers drott, gästfremlingen Mentes. 105
Der anträffade hon de trottsiga friarne, hvilka
Utanför dörrarna nu förlustade sinnet med terning,
Sittande alla på hudar af nöt, dem sjelfve de slaktat.
Men herolder åt dem och oförtrutne betjenter,
Somlige blandade vatten med vin i kratererna samman, 110
Somlige återigen med de pipiga svamparna borden
Tvagde, och ställde dem fram, samt delade rikliga köttet.
Henne af alla då först gudlike Telemachos märkte;
Ty bland friarne satt han, i innersta hjertat bekymrad,
Skådande fadren, den bålde, i tankarna, huru han, hemländ, 115
Månde bland friarnes flock anställa 1 huset förskingring,
Äran behålla för sig, och om egna besittningar råda.
Tänkande så, bland friarne satt han, och märkte Athene,
Gick så i farstun ut, och förgrymmade sig i sitt sinne,
Att den fremmande stod vid dörrarna länge, och närmad, 120
Högra handen han tryckte, och lansen af koppar emottog,
Och tllltalade henne, ooh sade bevingade orden:
Hell dig, fremling, af oss vänskapligt du helsas; men sedan,
När du vid bordet är mätt, låt se, hvad dig göres behof af.
Sade, och gick så fornt; ock följde nu Pallas Athene. 125
Men då de inträdt båda uti det höga palatset,
sen förde han fram, och stälde mot långa kolonnen,
Inom det välombonade skrank, der äfven de andra
Lansar stodo i mängd, tålmodige drotten Odysseus'.
Henne han ledde till thronen, och bredde inunder en konstgjord 130
Kostelig duk; var äfven en pall för fötterna anbraggt.
Sjelf bredevid sin pyntade stol han ställde, från alla
Friarne skild, att icke hans gäst, af stojet besvärad,
Måtte vid maten ledas, i lag med de trottsiga bjessar,
Och för att spörja jemväl om sin bortavarande fader. 135
Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar
I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,
Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet;
Ärbara skafferskan hemtade bröd, och satte för gästen,
Samt mång rätter dertill af allt hvad huset förmådde. 140
Föreskärarn på fat upplade och hemtade allt slags
Kött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar:
Gick så en herold ofta också, ihällande vinet.
Trottsige friarne trädde nu in; och alle på stunden
Togo sig plats i ordenteligt skick på bänkar och stolar. 145
Dem herolderne då tvättvatten på händerna hällde,
Medan i korgarna bröd tjenstflickorna rågade ömnigt.
Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte.
Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde.
Men lystmätet till dryck och till mat när ändtligen undfått 150
Friareskaran, på annat begynte då hågen att leka,
Både på sång och på dans, som äro kalasernas smycken.
Lade nu derför herolden i Phemios' händer den granna
Cittran, och han bland friarne sjöng, allenast af nödtvång.
Således spelande stämde han upp, att herrligen sjunga. 155
Men Telemachos talte då till klarögda Athene,
Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:
Fremling, så kär, säg, vredgas du väl för orden jag säger?
Hågen leker för dessa på slikt, nå sånger och strängspel,
Lätt, förty de en ann mans gods onäppste förtära, 160
Hvilkens hvitnade ben kanhända förmultna i regnet,
Vräkta i land, eller ock kringvältrar vågen i hafvet.
Såge de honom en dag till Ithaka återkommen,
Alle de önskade sig, att snabbare vara på föttren,
Än förmögnare vara på kläder och gull helt säkert. 165
Nu i sitt olycksöde han dog; oss finns ej en enda
Tröst mer, fast ock någon af jordbeboende menskor
Sade, att han skall komma; hans hemkomstdag är förlorad.
Men du, välan mig detta förtälj, och noga berätta:
Ho,, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar? 170
På hvad skepp är du hit ankommen och huru ha sjömän
Dig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar?
Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgångare, kommit.
Detta åt mig sannfärdigt berätta, att väl jag må veta,
Om du för första gången är här, eller redan min faders 175
Gästvän; ty mång männer förut påhelsade vårt hus,
Andre också, förty umgängsam med menskor var denne.
Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:
Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga;
Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son jag mig skryter 180
Vara, och konung derhos för de Taphiska roddarebussar.
Just på stunden jag nu anlände med skepp och kamrater,
Seglande öfver den mörknande sjön till fremmande menskor,
Efter koppar till Temesa; jern, det blanka, jag medhar.
Skepp mitt står nu derborta vid landet, fjerran från staden, 185
Under det skogiga Neionberg, i hamnen vid Rheithros.
Men gästvänner från fädernas tid vi skryte oss vara,
Från urminnes, om ock du ginge och frågte den gamla
Drotten Laertes; om hvilken de säga att aldrig till staden
Mer han kommer, men ensam, af krämpor på landet besväras, 190
Jemte en gammal gumma, som mat åt honom och dricka
Frambär städs, när tröttheten hårdt angripit hans fötter,
Mödsamt krälande kring på det välomansade vinberg.
Nu hitkom jag; förty man sade att far din är hemstadd
Ren, men gudarne honom ännu förhindra från hemkomst. 195
Ty helt säkert ej dött på vår jord den ädle Odysseus,
Utan, lefvande än, qvarhålls han på villande hafvet,
Uppå en kringsköljd ö, af elaka männer och vilda
Hindrad, hvilka -- ho vet? -- ovilliga drotten behålla.
Men nu skall jag dig spå sannfärdligen, såsom i sinnet 200
Mig odödlige lägga, och, såsom jag menar, det händer,
Fast jag ej spåman är, och ej säkert förstår mig på fåglar.
Allsej länge numera från älskade fädernejorden
Blir han borta, om ock jernfjettrar betvingade honom;
Ty månghittig är han, och tänker väl ut, hur han hemfar. 205
Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta,
Om du, så stor en karl, är son af sjelfste Odysseus:
Ty du är märkligen lik, till de vackra ögon och hufvut'
Honom; såhär med hvaran umgingos vi många gånger,
Förrn till Troia han seglade bort, dit äfven de andre 210
Ypperste män från Argos på hålkade skeppena foro.
Sen har Odysseus aldrig jag sett, och mig han ej heller.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Sannerlig, fremling, för dig högst noga jag ärnar berätta.
Mor min yrkar väl, att jag är hans; mellertid jag ej saken 215
Känner; ty troligen ingen ännu sjelf vetat sin härkomst.
O, att jag vore likväl en son till någon af rika
Männer, dem ålderdomen vid egna besittningar träffat.
Nu deremot den som vardt osällast bland dödliga menskor,
Honom de kalla min far: det länder till svar på din fråga. 220
Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:
Visst ej gudarne hafva din slägt namnlös för en framtid
Gjort; ty sådan en man framfödde dig Penelopeia.
Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta,
Hvad för gelag, hvad hop är dethär? hvad nödgar dig härtill? 225
Festmål, eller ett bröllop? Förty det är väl ej bunklag.
Så storståtligen synas de mig, och utöfver höfvan
Gästa i huset; en man helt visst slikt skulle förtryta,
Såge han skamlösheten, och kloktänkt komme dem öfver.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 230
Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och forskar,
Tör väl fordom vårt hus otadeligt varit och äfven
Rikt, sålänge ännu här hemma den mannen fördröjde.
Nu helt annat beslöts af Gudar, som stämpla oss ofärd,
Hvilka ha honom gjort mer hänförsvunnen än alla 235
Menskor; ty vore han död, jag skulle så mycket ej grämas,
Om han i Troers land aflidit bland vapenkamrater,
Eller 1 vännernas händer, enär han kriget beslutit:
Skulle åtminstone då Achaierne honom en grafvård
Gjort, och sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 240
Nu på ett snöpligt sätt Harpyierna roffade honom;
Oomtald, hänsvunnen, han dog, men smärtor och jemmer
Lemnade mig; dock nu jag ej honom suckande sörjer
Endast; gudarne hafva mig gjort ock andra bekymmer.
Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde, 245
Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,
Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,
Desse för mor min fjesa, och bringa oss alla på kneken.
Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter
Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande slösa 250
Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda.
Honom talade till, misstyckande, Pallas Athene:
Ack, visst hade du mycket behof af Odysseus, den fjerran
Stadde, som händer lade uppå de friare fräcka
Ty om han, hemländ nu, i farstudörren derborta 255
Stode, försedd med hjelm och med sköld, samt lansarna tvenne,
Sådan ännu, som jag tillförene skådade honom,
Sig förnöjande hemma hos oss, och tömmande bägarn,
När han från Ilos, Mermeros' son, från Ephyra lände;
Ty jemväl dit reste på snabba galejan Odysseus, 260
Det mandräpande gift der sökande, att han det måtte
Ha, för att kopparspetsade pilarna smörja; men han ej
Gaf, emedan han vördade grannt städs varande gudar;
Men dock fader min gaf; ty han högligen älskade honom:
Skulle nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 265
Alle de visst snardöde och olycksfriare vore.
Men i sanning ju detta beror af gudarnes allmakt,
Om, hemkommen igen, han hämnas skall eller icke,
Uti de egna salar, och dig jag bjuder betänka,
Huru du må ur salen sin kos de friare drifva. 270
Vill du mig nu åhöra, och akt mig gifva på orden?
Sedan i morgon du kallat Achaiska drottarna samman,
Ordet förkunna dem alla, och gudarna vare dig vittnen.
Friarne bjud, att sprida sig hän, hvaren till sitt eget.
Mor din bjud, i fall nu dess hug ilfänas på gifte, 275
Att till fadrens palats hon gånge, den mäktiges, åter.
Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift,
Särdeles rik, som det höfves att följa den älskade dottren.
Men dig sjelf jag vill ge ett grundeligt råd, om du tar det.
Rusta med tjugu roddare ut den bästa galeja, 280
Res så att efterspörja din far, som längesen bortfor;
Om bland dödliga någon berättar dig, eller du hörer
Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar.
Först då till Pylos res, och dig der hos Nestor befråga,
Till Menelaos dän, blondlockiga kongen i Sparta. 285
Ty bland kopparklädda Achaierna sednast han hemkom.
Skulle du nu förnimma din faders lif och hans hemkomst,
Sannerlig, fast ock qvald, du ännu ett år må förbida.
Men om höra du får, att han dött och mera ej finnes,
Vändande sedan igen till älskade fädernejorden, 290
Må du åt honom resa en vård, och begå hans begrafning
Rikligen, såsom det höfs, och din mor bortge åt en annan.
Men när detta du nu fullbordat hafver och verkställt,
Sedan bör du betänka uti ditt sinne och hjerta,
Huru i eget palats du friarna ändtligen månde 295
Döda, med list, eller ock offentligt; du icke behöfver
Bära dig åt som ett barn, ty du är ej mer vid de åren.
Eller hörde du ej, hvad pris vann bålde Orestes
Inför menniskor alla, då fadermördarn han dräpit,
Den sveksinnte Aigisthos, som dräpte hans ryktbara fader? 300
Älskade, du också (ty jag ser dig så stor och så vacker,)
Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge.
Men jag redan begifver mig nu till snabba galejan,
Och till de mina, kanske för väntningen högligen ledsna.
Sörj för dig sjelf, och noga betänk de orden jag talat. 305
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Gästvän, sannerlig du välmenande detta har talat,
Liksom en far till sin son, och aldrig jag glömmer de orden.
Men dröj qvar nu likväl, änskönt du så brådskar med resan,
Att du må bada dig först, samt sen, förnöjande sinnet, 310
Återgå med en skänk till galejan, gladlig i hjertat,
Kostlig, ooh vacker skänk, som städs skall vara dig skåpskatt,
Gifven af mig; så plär gästvännen gifva sin gästvän.
Honom svarade sen klarögda gudinnan Athene:
Mig ej må du numer qvarhålla, som trängtar att resa. 315
Men den skänk, ditt hjerta befaller dig åt mig förära,
Den må du ge, att jag hem får föra, då åter jag kommer,
Tagande ock en särdeles grann, som förtjenar dig motskänk.
Hon, när detta hon talt, bortgick, klarögda Athene,
Och som en fågel åt himmelen flög, men honom i hjertat 320
Lade hon styrka och mod, påminnande honom om fadren
Mera än nånsin förut; han, varsnande detta med tanken,
Häpnade mycket, förty han en gud det anade vara.
Genast till friarna nu sig begaf gudliknande mannen.
Qvad för dessa då just högröstige sångarn; med tystnad 325
Sutto de alle, och hörde; han sjöng om Achaiernas bittra
Hemfärd, hvilken från Troia beredde dem Pallas Athene.
Men der i högan loft åhörde gudomliga sången
Drotten Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia.
Gick så utföre trappan, den höga, i egna palatset, 330
Icke allena, tillika också två tärnor nu följde.
När hon till friarne sen nedstigit, den ädla bland qvinnor,
Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset,
Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan.
Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 335
Gråtande sedan talte hon till den gudomliga sångarn:
Phemios, visst mång andra de dödliges fröjder du känner,
Gudars och mennniskors verk, som sångarne herrligen qväda,
Något af dessa besjung, här sittande, men de med tystnad
Vinet dricke; du må upphöra med denna så sorgsna 340
Sången, hvilken hos mig mitt hjerta i bröstet beständigt
Qväljer; ty mig mest träffat den oförglömliga smärtan.
Sådant hufvud jag saknar, och alltid minns jag min make,
Honom, hvars ära sig vida i Hellas spridt och i Argos.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 345
Moder min, hvi misstycker du dock, att den älsklige sångarn
Roar oss, efter hjertats behag? Ju ej sångarne äro
Saker, men Zeus törhända ar saker, som sådant förunnar
Åt påhittiga män, som honom det täckes åt hvarje.
Denne förtycke man ej, att han sjunger de Danaers ofärd. 350
Ty den visan menskorne mer än andra beprisa,
Hvilken uti åhörarnes krets af alla är nyast.
Derför ditt hjerta och sinne också uthärde att höra.
Ej är Odysseus den ende som hemkomstdagen förlorat;
Fingo sin bane ju ock mång andre männer, vid Troia. 355
Utan gå till ditt rum, och sköt der ärender dina,
Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana
Att till arbete gå; om saken må männerne vårda
Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.
Hon förvånad och stum till kammaren åter begaf sig; 360
Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat.
Men när i högan loft hon hade med tärnorna stigit,
Sedan begret hon Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig
Sömn på dess ögonlock nedsändes af Pallas Athene.
Friarne stojade qvar i de dunklande salarna hurtigt, 365
Önskande samtlige få vid henne hvila i bädden.
Men Telemachos nu, den förståndige, började orda.
Friare J till min mor, som egen en trottsande fräckhet;
Låtom oss gästande här förlusta oss, utan ett sådant
Stoj; ty herrligt ju är det minsann, att höra en ståtlig 370
Sångare, som han är, med gudarne lik till sin stämma.
Tidigt på morgonstunden vi måga oss samla till rådslag
Alle, att jag rent ut får eder min mening förkunna,
Att ur salarna gå; tillställen er andra kalaser,
Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 375
Om er detta likväl mer önskeligt synes och bättre
Vara, att utan straff en endes besittning förstöra,
Öden! men jag anropar de alltid varande gudar.
Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika,
Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 380
Talade så, och de alle med tändren i läpparna beto,
Öfver Telemachos undrande sig, att dristigt han ordat.
Honom talte då till Antinoos, son af Eupeithes:
Gudarne sjelfve, minsann, dig undervisa, att vara
Så storordig i mun, och prata så särdeles dristigt. 385
Måtto dig aldrig på Ithakas ö till konung Kronion
Göra, ehuru hon är, med födslen, ditt fädernerike.
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:
Blir du, Antinoos ond kanhända för det jag nu säger?
Visst jag Ithaka ville, om Zeus det unnar, besitta. 390
Eller menar du det bland menniskor vara ett lappri?
Sannerlig är det ej slemt, att herrska; ty kongars palats strax
Blir förmöget, de sjelfve också mer hedras än andre.
Men här finnas likväl de Achaiers kongar i sanning
Andre månge på Ithakas ö, så unge som gamle. 395
Någon af dem det hafve, när bortdött ädle Odysseus.
Jag likväl i vårt hus skall herre vara, och herre
Öfver de slafvar, som fångat åt mig den ädle Odysseus.
Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade:
Detta, Telemachos, ligger helt visst i gudarnes händer 400
Ho som på Ithakas ö skall vara Achaiernes konung;
Sjelf må likväl du besitta ditt gods och beherrska ditt husfolk.
Ej tör komma en man, som emot din vilja, med våldsmakt
Godset rycker dig från, så länge vår ö är befolkad.
Men, kärälsklige, dig jag vill tillspörja om gästen, 405
Hvadan den mannen kom, och ifrån hvad land han sig skryter
Vara, och hvar hans fädernejord, hans stämma befinnes.
Bragte han tidender med om din hem anländande fader,
Eller kom han väl hit, för att egna ärender sköta?
Huru han hastigt ilade bort, och ej veta, hvem han var 410
Fingo vi; dock han ej var till anletet lik med en usling.
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:
Sannerlig, Eurymachos, är förlorad min faders igenkomst;
Derför jag litar ej mera på tidender, hvadan de komme,
Icke jag aktar heller de gudabeslut, som min moder 415
Kallande siaren hit i vår sal, utforskar af honom.
Denne åt mig från Taphos är länd, en fäderne gästvän,
Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son han sig skryter
Vara, och konung han är för de Taphiska roddarebussar.
Så nu Telemachos; dock i sin själ han kände gudinnan. 420
Men de som vändt sitt sinne till dansen och tjusande sången,
Än förlustade sig, af bidande aftonens påkomst.
Än de förlustade sig, då den mörka aftonen påkom.
Sen för att sofva en hvar sig ändtligen makade hemåt.
Och Telemachos dit, der på prydliga gården hans sofrum 425
Högt var byggdt, på ett välkringskådeligt ställe, begaf sig
Sjelf till hvila också, omvälfvande mycket i sinnet.
Bar så för honom brinnande bloss den aktsama tärnan
Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor,
Henne med egna medel sig köpt tillförne Laertes; 430
Tjugu oxar han gaf, och hon var då blomstrande flicka.
Likt med sin värda gemål i palatset han aktade henne,
Delande aldrig dess bädd, och sin makas vrede så undvek.
Hon medförde de brinnande bloss, hon älskade honom
Ock bland tärnorna mest, och fostrat honom som liten. 435
Nu han öppnade dörrn till det välinrättade sofrum,
Satte på sängen sig sen, afklädande tröjan, den fina,
Hvilken han lade i händren utaf klokrådiga gumman.
Men då hon tröjan ihop väl vecklat och putsat behörigt,
Hängde hon henne på knaggen bredvid den pyntade sängen, 440
Gick så utur sofrummet, och drog till dörren med silfver
Ringen, och sen med dess rem framsköt hon rigeln derjemte.
Der helnattligt han nu, omtäckt med de finaste fårskinn,
Välfde den färd i sitt sinne, som honom i Athene bebådat.


Andra Sången.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Hastade upp från sin bädd den älskade son af Odysseus,
Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln,
Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren,
Och ur sitt sofrum gick, jemlik med en gud till att påse. 5
Och så befallte han sen högljudda herolderna genast
Kalla till sammankomst hårfagra Achaierna alla.
Desse kallade alla, som ock församlades skyndsamt.
Men då de samlats redan, och hopförsamlade voro,
Sjelf han till samlingen gick, med kopparlansen i handen. 10
Icke allena, ty två snabbfotade stöfvare följde.
Och ett gudomligt behag utgöt nu på honom Athene.
Häpnande såg det samtlige folk till den kommandes möte.
Satte sig ned på sin faders stol, och Geronterne veko.
Då begynte nu först friborne Aigyptios orda, 15