Odysseia - 07

   Zeus, omsvängande, klöf i midten af hafvet, det dunkla.
   [Då förgingos nu alle de öfrige, modige bussar;
   Honom vinden likväl hitförande bragte, och vågen.]
   Honom hyllade jag, och vårdade, honom jag lofte 135
   Att odödelig göra, och oföråldrad för evigt.
   Men då det allsej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja
   Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta,
   Drage han hän, om Zeus pådrifver honom och bjuder,
   Till fruktödsliga hafvet; men jag afsänder ej honom, 140
   Ty jag ej har beårade skepp, ej heller kamrater,
   Som ledsagade honom på hafvets rygger, de breda.
   Men jag bevågen likväl vill råda, och intet fördölja,
   Att väl vårdad han må hemkomma till fädernejorden.
   Henne talte då till budbäraren, Argosdräparn: 145
   Så affärda nu honom, och sök Zeus' vrede att undgå,
   Att han ej, ond på dig, må framdeles falla besvärlig.
   Talte, och bort sig begaf den väldige Argosdräparn;
   Men till Odysseus nu, stormodiga konungen, nymfen
   Vandrade, sedan hon hade från Zeus förnummit ett budskap. 150
   Honom på stranden hon fann, der han satt, och ögonen aldrig
   Voro från tårar torra, och lefnadens glädje förtvinte,
   Medan han längtade hem, ty ej nymfen behagade mera.
   Väl han om nätterna dock än plägade sofva af nödtvång
   Hos den viljande, sjelf ovillig, i håliga grottan; 155
   Men om dagarna satt han uppå hafskusten och bergen;
   Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger,
   Och fruktödsliga hafvet betraktade, gjutande tårar.
   Honom stående när tilltalte den höga gudinnan:
   Olycksalige, mer mig ej har dig jemra, ej heller 160
   Lifvet föröd, ty redan jag dig högst gerna vill släppa.
   Men nu välan, långt virke dig skär, och foga med kopparn
   Bred stockflotte, och bygg så uppå densamma ett fördäck,
   Högt, att han före dig fram uppå dimmdunkliga hafvet.
   Men jag bröd tillräckligt, och rödt vin, äfvensom vatten 165
   Bringar om bord, som ifrån dig må all hunger förjaga;
   Kläder klär jag dig på, och skickar bakefter en medvind,
   Att helbregda och väl du komme till fädernejorden,
   Om slikt gudarne vilja, som bo i rymliga himlen,
   Hvilka bättre än jag uttänka en sak, och besluta. 170
   Talte; nu ryste dervid mångpröfvade, ädle Odysseus,
   Och han svarade strax, och sade bevingade orden:
   Annat, gudinna, det är, som du ärnar men icke min bortfärd,
   Du som bjuder mig resa på flotte utöfver hafvets
   Svåra, förfärliga svalg, som icke de jemna galejor, 175
   De snabbgående, mäta, ehur Zeus hugnar med medvind.
   Jag ej vågar, emot din vilja, bestiga en flotte,
   Om dig, gudinna, ej täcks med vigtiga eden besvärja,
   Att du åt mig ej stämplar en ann förskräckelig ofärd.
   Talte; och smålog då Kalypso, den höga gudinnan, 180
   Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade;
   Sannerlig är du en skalk, och förstår dig på annat än narrprat;
   Hurdana ord uttänkte du nu, och yttrade äfven!
   Vete då jorden detta, och rymlige himmelen ofvan,
   Och nedstörtande vattnet i Styx: en ed som den största 185
   Är, och förskräckligast med för saliga gudarna sjelfva, --
   Att jag mot dig ej stämplar en annan skadelig ofärd,
   Utan jag vill det tänka och öfver lägga, som sjelf mig
   Jag utgrundade då, när en likdan nöd på mig komme.
   Ty mitt sinne det är rättvisligt, och hos mig ej heller 190
   Finnes i bröstet ett hjerta af jern, miskundelig är jag.
   Sedan detta hon talat, förut gick höga gudinnan
   Skyndesamast, och han sen följde gudinnan i spåren,
   Kom så till hålkade grottan gudinnan, och dödlige mannen;
   Och han satte sig der på den stol, dän nyligen stigit 195
   Hermeias; bredevid allt slags anrättningar nymfen
   Ställde, att äta och dricka, som dödlige männer förtära.
   Sjelf hon satte sig ned midtemot den ädle Odysseus,
   Och Ambrosia tärnorna ställde för henne, och nektar.
   Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. 200
   Men när båda sig väl undfägnat med mat och med dricka,
   Började orda bland dem Kalypso, den höga gudinnan:
   O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
   Således vill du nu hem till den älskade fädernejorden
   Genast resa från mig? Farväl mellertid du då äfven! 205
   Men om du visste ändock i din själ hvad smärtor dig ödet
   Att uthärda beskärt, förrn fädernejorden du nalkas,
   Skulle du, stannande qvar hos mig, förbli i min boning,
   Till odödelig gjord, fast längtande äfven att skåda
   Egen gemål, som städse du saknar dagarna alla. 210
   Ty ej sämre än hon jag skryter förvisso mig vara,
   Hvarken till kropp eller vext, emedan allsicke sig skickar,
   Att de dödlige täfla med gudar, i kropp och i skepnad.
   Svarande talade henne då till mångråde Odysseus:
   Höga gudinna, ej vredgas på mig; sjelf äfven jag inser 215
   Väl alltsamman, hur dig förståndiga Penelopeia
   Ringare är i gestalt, och i vext, när henne man skådar;
   Ty hon är dödlig, och du odödlig och oföråldrad.
   Men mellertid jag vill, och hoppas, dagarna alla,
   Lända till Ithaka än, samt hemkomstdagen beskåda. 220
   Skulle mig någon af gudarna dränka på hafvet, det dunkla,
   Står jag mitt kast, ty i bröstet jag har smärtbärande hjerta;
   Faselig mycket jag ren uthärdat, och mycket jag lidit
   Både i krig och på våg; må komma, hvad vidare kommer!
   Ordade så; men sol gick ned, och skymningen påkom. 225
   Och framkomne de två i det inre af hålkade grottan
   Delade vänskaps fröjd, och stannade en hos den andra.
   Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
   Genast uppå sig mantel och lifrock klädde Odysseus.
   Nymfen klädde sig sjelf i en stor, hvitglänsande kappa, 230
   Fin och förtjusande; sen kring lifvet hon slingade gördeln,
   Vacker och gullutsirad, och doket lade på hufvut,
   Samt om Odysseus' färd, stormodige kongens, bestyrde.
   Först en väldig yxa hon gaf, för händerna lempad,
   Kopparne, tvesids eggad, uti densamma ett kostligt 235
   Skaft af olivträd satt, inpassadt väl i sitt öga.
   Sedan äfven hon gaf välslipade bilan, och viste
   Vägen till yttersta ön, der de resliga stammarna vexte,
   Talln, den himmelshöga, invid svartpoppeln, och alen,
   Länge vissna och torra, att lättare segla för honom. 240
   Men såsnart som hon vist, hvar de resliga stammarna vexte,
   Åter hem sig begaf Kalypso, den höga gudinnan.
   Men han virke sig fällde, och snart var arbetet färdigt.
   Tjugu stammar han högg, och yxade, till dem med kopparn,
   Slätade noggrannt alla, och bilade efter ett snöre. 245
   Nu med nafvare kom Kalypso, den höga gudinnan,
   Och han borrade alla, och fogade tätt till hvarandra,
   Sammanpassande så sin flotte med pluggar och krampor.
   Liksom en man, välkunnig i byggnadskonsten, en botten
   Plär urvälfva uppå lastdragare skutan, den breda, 250
   Likaså bred nu gjorde också sin flotte Odysseus.
   Ställande ribborna upp, med tvärträd tätt han sen dessa
   Fäste, och slutligt spikade på sidplankorna, långa.
   Gjorde en mast jemväl, och en råstång, passlig för honom.
   Vidare gjorde han ock ett roder, att styra sin flotte, 255
   Och omskansade den med mattor af flätade viden,
   Värn mot vågen att bli, och rikligt skottade barlast.
   Dukar emellertid Kalypso, den höga gudinnan,
   Bragte till seglens görning, och han tillverkade dessa;
   Brassar sedan, och linor och skot på flotten han fastbandt; 260
   Och i gudomliga sjön med stängerna honom han utskjöt.
   Var nu den fjerde dagen, och allt fullbordat han hade.
   Och på den femte från ön affärdade honom Kalypso,
   Efter att ha först tvättat, och doftande kläderna påklädt.
   Bar så gudinnan åt honom om bord en säck med det dunkla 265
   Vinet, och annan en stor med vatten, och dessutom vägkost
   Uti en rensel, och lade dertill tillräckeligt sofvel,
   Sände åt honom jemväl en kostlig och gynnande kultje.
   Seglena glad utbredde för kultjen den ädle Odysseus;
   Men konstmessigt gerad han styrde sin flotte med rodret, 270
   Sittande; ögonlocken en blund för honom ej påföll,
   Medan han gaf på Pleiaderna akt, och den sena Bootes,
   Samt Björninnan, som folket också plär Vagnen benämna,
   Som der välfver sig kring, och stundligt bespejar Orion,
   Hon den enda, som aldrig ännu i Okeanos badat. 275
   Henne nu honom befallte Kalypso, den höga gudinnan,
   Medan han gjorde sin resa på sjön, städs hafva till venster.
   Sjutton dagar han seglade fram, och gjorde sin sjöfärd,
   Och på den adertonde sig riste de skuggiga bergen
   Å Phaiekernes jord, der närmst till honom de voro; 280
   Och som en sköld de syntes uti dimdunkliga hafvet.
   Från Aithioperna lände nu jordomskakarn, och honom
   Skådade fjerran ifrån de Solymers berg, ty han sågs der
   Segla på sjön, och guden dessmer vardt vred i sitt hjerta;
   Skakande hufvudet, så till eget sinne han talte: 285
   Ve, ve! gudarne hafva nu annorledes beslutit
   Om Odysseus, medan jag var hos de Aithiopeer.
   Redan han nalkas Phaiekernes land, der ödet bestämde,
   Att undkomma det yttersta mål af jemren, som stundar;
   Men jag tror mig ännu nog drifva honom i ofärd. 290
   Så han talte; och moln hopförde och skakade hafvet,
   Med treudden i händerna tagen, och samtliga vindars
   Stormar alla han jagade upp, och höljde med skyar
   Jord och haf på en gång; från himmelen bredde sig natten:
   Östan och Sunnan drabbade hop, och stormande Vestan, 295
   Samt klar blåsande Nord, och vältrade väldiga vågen.
   Och nu löste sig upp för Odysseus knäna och hjertat,
   Ängslad talte han till stormodiga sinnet, och sade:
   O mig, eländige, hvad skall af mig då ändtligen blifva?
   Ty jag rädes, att allt sannfärdligen talte gudinnan, 300
   Att jag skulle på sjön, förrn fädernejorden jag hunnit,
   Tömma qvalens mått; allt detta varder ju uppfylldt.
   Se, med hvad moln nu himmelen vidt kringkransar Kronion,
   Huru han upprört sjön, och huru samtlige vädrens
   Byar tränga uppå; mig djupa förderfvet är säkert! 305
   Sälle de Danaer, tre-, fyrfaldigt, hvilka då dogo
   Borta vid rymliga Troia, Atreiderna skänkande vänskap!
   Så mig måtte beskärts att dö, och lykta min bane
   Der den dagen, då mig de samtlige Troerne koppar
   Lansar slungade på, och jag stred kring fallne Peleion! 310
   Då jag begrafning fått, och Achaierne prisat min ära;
   Men nu var mig beskärdt, att tagas af ömkelig ändlykt.
   Talte; och honom slog den väldiga vågen från ofvan,
   Rusande an förskräckligt, och svängde hans flotte i hvirfveln,
   Och sjelf fjerran han damp från flotten derjemte, och rodret 315
   Slungade bort ur händren, och masten för honom itubröt
   Den påkommande hiskliga storm af blandade vindar;
   Seglet fjerran i sjön, och derhos råstången nu neddamp;
   Sjelf han en lång stund hölls neddykad, och icke förmådde
   Snarligen streta sig upp ur svallet af väldiga vågen, 320
   Ty så kläderne tyngde, som gett den höga Kalypso.
   Ändtligen dykte han upp, och ur munnen spydde det bittra
   Vattnet, som rikligen droppade ned från hufvut för honom.
   Men han ej glömde likväl sin flotte, ehuru beängslad,
   Utan gjorde i vattnet ett språng, och fattade honom, 325
   Och sig satte derpå, undvikande döden omsider.
   Honom hit nu och dit svallvågen, den väldige, förde.
   Likasom då, när den höstliga nordanvinden kring fälten
   Tistelfjunena för, och de hålla sig tätt vid hvarandra;
   Honom hit nu och dit ock vindarne förde på hafvet. 330
   Stundom Sunnanvinden åt Nordan kastade drotten,
   Stundom att honom förfölja åt Vestan lemnade Östan.
   Kadmos' dotter det såg, den skönfotknöliga Ino,
   Leukothea, som var tillförne en ljudelig dödlig,
   Men i böljornas djup gudomelig ära nu åtnjöt: 335
   Hade så miskund med Odysseus, den irrande, qvalde,
   Och som en årta hon dykade upp ur hafvet, och uppflög,
   Och sig satte uppå mångfästade flotten, och talte?
   Olycksalige, hvi är på dig jordskakarn Poseidon
   Så förskräckligen vredgad, att han mång faror bereder? 340
   Icke förgör han dig dock, änskönt han särdeles äflas.
   Utan gör du såhär, -- tafatt du ej synes mig vara:
   Kläd af kläderna dina, och flotten åt vädren att föras
   Lemna, och simma med händren, och sök upphinna de kuster,
   Der Phaiekerne bo, der dig är ödet att räddas. 345
   Här ovanskliga bindelen tag, och knyt den inunder
   Bröstet; då finns ej fruktan att plågas, ej heller att drunkna.
   Men såsnart som du ock östranden med händerna vidrört,
   Lös den ifrån dig igen, och slunga i hafvet, det dunkla,
   Fjerran ifrån östranden, och sjelf vänd anletet bortåt! 350
   Så nu gudinnan talte; och gaf hårbindeln åt honom,
   Och sjelf återigen neddykte i svallande hafvet,
   Lik med en årta, och henne den dunkla vågen betäckte.
   Men der grubblande nu mångpröfvade, ädle Odysseus,
   Ängslad talade till stormodiga sinnet, och sade; 355
   Ve mig, måtte ej någon ibland odödliga stämpla
   Annat svek, då nu hon mig flotten att lemna befaller!
   Men jag för ingen del hörsammar; ty fjerran med ögat
   Ren jag skådat det land, der hon sade sig finna en fristad.
   Dock vill jag göra såhär, som syns mig vara det bästa: 360
   Medan i kramporna än mig bjelkarna sitta tillsamman,
   Härstäds må jag förbli, och smärtorna tåligt fördraga;
   Men såsnart som flotten för mig störtvågen förskingrat,
   Simma jag skall; ty ej finnes till hands en säkrare utväg.
   Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 365
   Vräkte på honom en hiskelig våg jordskakarn Poseidon,
   Gruflig, och olycksfull, brådstörtig, och kastade honom.
   Liksom en stormande vind kringskingrar af torrkade agnar
   Högen, och somliga hit försprider och somliga ditåt;
   Så förspridde han ock de väldiga bjelkar; men hjelten 370
   Fattade tag i en stamm, framdrifvande den som en ridhäst.
   Kläderna af sig han klädde, som gett den höga Kalypso,
   Och på stunden bindelen knöt sig bröstet inunder
   Och sig störte i sjön brådstupa, och händerna bredde,
   Äflande simma; det varsnade ock jordskakaren genast, 375
   Och han rörde på hufvut, och så tilltalte sitt sinne:
   Efter många strapaser du der kringirre på hafvet,
   Tills du mänga dig får med zeusuppfostrade menskor;
   Men jag ändock ej tror, att du någonsin prisar din ofärd!
   Guden talte, och slog skönhåriga hästarnes anspann, 380
   Och så till Aigai kom, der hans herrliga boningar äro.
   Men nu Athenaie, Zeus' dotter, begrundade annat:
   Sannerlig fjettrade hon de öfriga vindarnes vägar,
   Och upphöra dem bjöd, och samtligen vandra till hvila;
   Häftig Nordan hon väcktes, och krossade vägen för honom, 385
   Tills han mänga sig finge med roningkära Phaieker,
   Den zeusborne Odysseus, och död undvikit och Kerer.
   Nätterna två, och dagarna två på den svällande vågen
   Drefs han, och mången gång hans hjerta anade ofärd.
   Men då nu tredje dag skönflätiga Eos beredde, 390
   Äfven då upphörde jemväl blåsvädret, och stormlös
   Stiltje nu vardt, men han helt nära varsnade landet,
   Blickande för sig skarpt, upplyftad af väldiga vågen.
   Likasom önskvärdt syns för sönerna älskade fadrens
   Lif, som i sjukdom ligger, och qväljs af häftiga plågor 395
   Tynande länge, och honom har ansatt skräcklig en gudom,
   Men önskvärdigt ha honom från ofärd gudarne räddat:
   Så önskvärdigt sig visade land och skog för Odysseus,
   Hvilken nu samm enträgen, att träda med föttren på stranden,
   Men då så långt han var, som man hörer en ropandes stämma, 400
   Då ock hörde han gnyet emot hafsklipporna redan.
   Och den väldiga böljan hon röt torrlandet till möte,
   Med förskräckelig bränning, och allt insveptes i hafsskum,
   Ty der fanns ej en hamn, för skeppen värn, eller skyddsort,
   Men utskjutande hällar der funnos, och klippor ock bankar. 405
   Och då löste sig upp för Odysseus knäna, och hjertat,
   Ängslad talte han till stormodiga sinnet och sade:
   Ve mig, efter nu land oväntadt mig unnade skåda
   Zeus, och jag svalget ren har genomsimmande lemnat,
   Syns mig emellertid ur grumlade hafvet ej utgång. 410
   Utom spetsiga banker jag har, och böljan omkring mig
   Döner, den plaskande, brandt sig reser i höjden en klippa,
   Hafvet ett bråddjup är, och med fötterna båda jag icke
   Gitter på bottnen hålla mig fast, och räddas ur ofärd;
   Ty, om jag frestar att gå, kanhända mot klippiga kusten 415
   Rycker mig väldiga vågen, och går ansträngningen fruktlös.
   Men om jag simmar ännu allt vidare, dit der jag funne
   Nedåtsluttande stränder kanske, och hamnar i hafvet,
   Räds jag, att mig då återigen bortröfvande stormen,
   Fjerran ut på den fiskiga sjön, tungt suckande, förer, 420
   Eller en gud mot mig påhetsar ur hafvet den stora
   Hajen, ty sådana många hon när, dånrik Amphitrite.
   Vet ju, att uppbraggt är mot mig dånrik Poseidaon.
   Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta,
   Honom väldig en våg bortförde till klippiga stranden. 425
   Der nu hans hud afslitits och ben derjemte förkrossats,
   Hade ej laggt i hans själ klarögda gudinnan Athene,
   Att han med händerna två, anrusande, fattade klippan,
   Och sig suckande höll, tills väldiga vågen förbigått.
   Så nu han undvek den; men vid återstudsningen honom 430
   Slog anrusande vågen, och långt bortstötte i hafvet.
   Liksom uppå en polyp, enär han drages ur gömslet,
   Vid sugrörena hålla sig fast småstenarna talrikt;
   Så af klippan också från kraftiga händerna honom
   Huden i stycken slets, och han höljdes af väldiga vågen. 435
   Och der skulle nu dött olycklig Odysseus i förtid.
   Hade åt honom besinning ej gett klarögda Athene.
   Dykande opp ur böljan, der hon framsprutar mot stranden,
   Simmade han förbi, anblickande landet, om möjligt
   Nedåtsluttande stränder han funne, och hamnar i hafvet. 440
   Men då han simmande kom till den skönframrinnande flodens
   Mynning, tyckte han der just vara den yppersta platsen,
   Fri för klippor och skär, och undan vinden en tillflygt;
   Kände, hur floden böljade fram, och bad i sitt sinne:
   Hör mig, o konung, eho du än är; dig nalkas jag, mångbedd, 445
   Flyende bort ur sjön, Poseidaons hotelser undan
   Af odödliga gudarna ock plär vinna försköning
   Hvarje irrande man, som nalkas, likasom jag nu
   Nalkas din bädd, ditt knä, sen många strapaser jag utstått.
   Ja, miskunda dig, kong; bönfallande vet jag mig vara! 450
   Sade; och strax han dämmde sin fart, och hejdade vågen,
   Gjorde stiltje framför, och räddade drotten till flodens
   Mynning; Odysseus' knän af matthet dignade båda,
   Äfvensom kraftiga händren; hans mod var kufvadt af vattnet.
   Hela hans hud var svullen, och hafvet frusade ymnigt 455
   Ur hans näsa och mun; men han andlös vorden och ljudlös
   Låg vanmäktig; på honom var kommen en faselig trötthet.
   Men då han andades åter, och lif sig samlat till hjertat,
   Då ifrån sig också gudinnans bindel han löste,
   Och den kastade hän i den hafåtrinnande floden. 460
   Väldiga vågen den bar med strömmen tillbaka, och Ino
   Tog den i händerna strax, men nu, aflägsnad ur floden,
   Den fruktgifvande jord han kysste, och hvilte i vassen;
   Ängslig talte han till stormodiga sinnet, och sade:
   O, hur jag lider! af mig hvad skall dock ändtligen blifva? 465
   Om jag i floden här tillbringar den ängsliga natten,
   Räds jag, att skadliga frosten i mängd och alstriga daggen
   Kufva min själ, som af matthet ren är nära att digna;
   Blåser derjemte på morgonen ock ur floden en kall pust.
   Men om jag stege dit upp på kullen i skuggiga dungen, 470
   Och i de buskiga snar insomnade, om mig förskonte
   Trötthet och frossa, och mig påkomme den ljufliga sömnen,
   Rädes jag för vilddjuren ett rof och byte att varda.
   Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes
   Att sig i skogen bege, som han fann helt nära till vattnet, 475
   Uppå en kringsedd plats; och han smög två buskar inunder,
   Vexta tillsamman, en vild oliv, och den andra en fruktbar.
   Dessa igenom ej nånsin de fuktige vindarne blåste,
   Icke den brännande soln med strålarna träffade dessa,
   Regnet trängde ej fram; så tätt oliverne vuxit 480
   Vexelvis vid hvarandra, och dem nu smög sig Odysseus
   Under, och strax sig redde med egna händer en rymlig
   Bädd; ty af löf der fanns tillräckeligt ymniga hopar,
   Hvad till läger behöfts åt tvenne män eller trenne,
   Under den vintriga tid, om aldrig så bister han vore. 485
   Skådande dem, vardt glad mångpröfvade, ädle Odysseus,
   Och sig i midten lade, och pågjöt hopar af löfven.
   Likasom då man gömmer en brand i den dunkliga askan,
   Fjermast på fältet, enär ej grannar finnas i nejden;
   Räddande eldens frö, att han annorstädes ej tändes: 490
   Så sig Odysseus gömde i löfven, och honom Athene
   Sömn på ögonen gjöt, att göra, det fortaste, ände
   Uppå dess plågsama tröttnad, och ögonlocken betäckte.
  
  
  Sjette Sången.
  
   Sålunda sof han nu der, mångpröfvade, ädle Odysseus,
   Utaf trötthet betagen och sömn; men gudinnan Athene
   Hän till Phaiekiska männernes folk begaf sig och förste,
   Hvilka tillförene bodde uti Hypereia, det vida,
   Nära Kyklopiska män, högmodiga utöfver höfvan, 5
   Som dem plundrade stundligt, och voro större i krafter.
   Flyttande, förde dem an gudsköne Nausithoos dädan,
   Fjerran ifrån påhittiga män, och till Scheria bragte,
   Och kring staden en mur uppreste och boningar byggde,
   Gjorde åt gudarna tempel jemväl, och åkrarna delte. 10
   Men han, af Keren kufvad, då ren bortgått till Aïdes;
   Nu var Alkinoos kong, som lärt sig af gudarna vishet.
   Och till hans boning gick klarögda gudinnan Athene,
   Redande hemkomst åt stormodige drotten Odysseus.
   Gick så uti mångpyntade kammaren, hvarest en jungfru 15
   Låg i sin bädd, odödliga lik till vext och till skepnad,
   Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos dotter;
   Och bredevid två tärnor, som fått af Chariterna fägring,
   Hvar vid sin post; tillslutna de blänkande dörrarne voro.
   Men nu till jungfruns bädd hon hastade, liksom en vindflägt, 20
   Stod vid dess hufvudgärd, samt talade ordet, och sade,
   Liknande dottren utaf den skeppsnamnkunnige Dymas,
   Som, jemnårig med henne, jemväl var älskad af hjertat;
   Hennes skepelse tog klarögda Athene, och talte:
   Nausikaa, hvi födde dig så försummelig modren? 25
   Ligga minsann ovårdade än de prydliga kläder,
   Och dig är bröllopet när, då du måste dig kläda i granna
   Sjelf, och gifva åt dessa jemväl, som föra dig hädan.
   Ty af kläderna plär till menskorna spridas ett vackert
   Rykte, och fadren glädes dervid, och den vördade modren. 30
   Men låt oss gå för att tvätta, då morgonrodnaden randas,
   Och jag vill följa dig åt, medhjelperska, att du må snarligt
   Färdig bli; ty ej länge du mer en jungfru skall vara.
   Redan fria dig till de ypperste alla i landet,
   Bland Phaiekernes män, der sjelf du eger din hembygd. 35
   Men nu, välan, din herrliga far, ombed, att i morgon
   Bittida dig mulåsnor och vagn utrusta, som bringar
   Gördlarna alla i tvätt, och slöjor, och prydliga mantlar.
   Detta är äfven för dig långt vackrare, än om du skulle
   Vandra till fots; ty fjerran från stan tvättgroparne äro. 40
   Talade så, och bort sig begaf klarögda Athene
   Hän till Olympen, der gudarnes städs orubbliga boning
   Vara sägs; han af vädren ej skakas, ej heller af regnet
   Vätes, och snön ej heller sig närmar, men ständigt ett molnlöst
   Solsken breder sig ut, hvit strålglans sväfvar deröfver. 45
   Salige gudarne der förlusta sig dagarna alla.
   Dit klarögda gudinnan nu gick, sen hon ordat med jungfrun.
   Genast sig infann ock skönthronande Eos, och väckte
   Upp skönslöjade jungfrun, som strax förvåntes åt drömmen.
   Och hon begaf sig i rummen, att allt för föräldrarna säga, 50
   För sin älskade fader och mor. Dem fann hon derinne.
   Satt så vid spiseln hon, med tjenande tärnor i sällskap,
   Tvinnande purpurne tråd, men fadren i dörren hon mötte,
   Hvilken då just ock ämnade gå till de frejdade kongars
   Råd, ty de bolde Phaiekerne dit inkallade honom. 55
   Och helt nära hon stod, och talte till älskade fadren:
   Pappa, skulle du vilja åt mig utrusta en mulvagn,
   Hög, välhjulig, att jag må föra de ståtliga kläder
   Ned till floden att tvättas, som mig otvättade ligga?
   Både dig sjelf det höfs, som vistas bland yppersta männer, 60
   Att rådpläga i råd, med snyggade kläder på kroppen;
   Utomdess dig också fem söner i salarna finnas,
   Tvenne af dem förmälde, och trenne blomstrande svenner.
   Med nytvättade kläder hvar dag åstunda de alle
   Träda i dansen, och mig allt sådant ligger på sinnet. 65
   Sade; förty hon ej täcktes för fadren det ljufliga bröllop
   Nu omnämna, men väl han förstod, och svarte med orden:
   Icke jag mulorna dig afundas, barn, eller annat;
   Res! och tjenarne skola iordningställa en mulvagn,
   Hög, välhjulig, som är med en korg erforderligt utstyrd. 70
   Så han talte, och tjenarna gaf befallning; de lydde,
   Och nu derute jemväl välhjuliga vagnen i ordning
   Ställde, och hämtade mulorna fram, och spännde i redet.
   Men en tärna ur saln utbar de prunkande kläder,
   Och nedlade dem alla uti välglattade vagnen. 75
   Modren också inlade i korg tillräckelig vägkost,
   Allslags, lade båd sofvel deri, och hällde i getsäck
   Vin derjemte; -- och ren var flickan stigen i mulvagn. --
   Och sen gaf hon uti gullflaskan en flytande olja,
   Att hon skulle sig smörja, med tjenande tärnor i sällskap. 80
   Konungadottren i hand tog piske och prydliga tömmar,
   Och slog på, att de lupo; ett dön af mulorna hördes.
   De i galopp sig sträckte, och tvätten förde och jungfrun,
   icke allena; med henne nu följde tärnorna äfven.
   Men då de hunnit fram till flodens herrliga flöde, 85
   Der sig år från år tvättgropar befunno, och kostligt
   Vatten i mängd upprann, att smutsiga kläderna rena,
   Derstäds desse ifrån mulvagnen mulorna spännde,
   Och dem jagade bort, att invid den hvirflande floden
   Äta det håningsljufliga gräs; men de sjelfve ur vagnen 90
   Tvätten med händerna togo, och förde i klaraste vatten,
   Trampande den i groparna fort, i kapp med hvarandra.
   Men då de tvättat nu, och smutsiga kläderna renat,
   Bredde de ut dem i ordning invid sjöstranden, der hafvet
   Mot torrlandet plägade mest småstenarna skölja. 95
   Sedan de badat sig sjelfva, och smort frikostigt med oljan,
   Togo de samtligen åt sig ett mål vid stranden af floden,
   Bidande tills att i solens sken sig torrkade klädren.
   Men då med mat sig fägnat hon sjelf, och tärnorna äfven,
   Samtlige kastade bindlarna bort, och lekte med bollen. 100
   Och hvitarmiga Nausikaa begynte att sjunga
   Likasom pilglad Artemis går på berget, och vandrar
   Nu omkring skyhöga Teygetos, nu Erymanthos,
   Åt fargaltarna fägnande sig och de ilande hindar,
   Och med henne i lag Zeus', Aigisförarens, döttrar, 105
   Landtliga nymferna, leka, och Leto glädes i sinnet;
   Och bland alla hon högst båd hufvudet håller och pannan,
   Och hon är lättligen kännd, men samtligen äro de sköna:
   Så sig i tärnornas hop utmärkte den brudliga jungfrun.
   Men då hon var i beråd, att återvända till hemmet, 110