Odysseia - 03

Han som af ålderdomen var krökt, och visste så mycket.
Ock hans älskade son åtföljt gudmaken Odysseus
Till skönfåliga Ilion hän på de håldade skeppen,
Antiphos, kämpen; men honom ihjelslog vilde Kyklopen
Uti den håliga grottan, och redde sin yttersta qvällsvard. 20
Ock tre andra han hade; bland friarne en af den dvaldes,
Eurynomos, men två städs blefvo vid fädernegodset.
Dock han, sorgsen och klagande, ej sin Antiphos glömde,
Men tårgjutande nu tog ordet, och började tala:
Hören mig nu Ithakesier ock, hvad jag ämnar er säga! 25
Aldrig skedde hos oss rådsamling ännu eller möte,
Alltsen den ädle Odysseus på hålkade skeppena bortfor.
Ho har oss nu församlat? och hvem påkom så behofvet,
Hvem bland de yngre män, eller dem som gamlare äro?
Monne han tidender hört om en hit antågande krigshär, 30
Dem han oss sade bestämdt, då han förr dem skulle förnummit,
Eller monne han annan en folksak nämner och kungör?
Redlig synes han mig; allt godt han njute! åt honom
Zeus fullborde till lyckeligt slut, hvad han välfver i sinnet!
Sade. Odysseus' älskade son järtecknet förnöjde, 35
Och han ej mera länge der satt, men längtade tala.
Steg så i samlingens midt, och spiran i handen emottog
Af Peisenor, herolden, som visste de klokaste tankar.
Först derefter han vände sitt tal till den gamle och sade:
Gamle, den man är ej fjerran, -- du sjelf det genast förnimmer. -- 40
Just jag folket församlat, och mest påkommer mig ängslan.
Jag ej tidender hört om en hit antågande krigshär,
Dem jag er sade bestämdt, då jag förr dem skulle förnummit,
Icke heller jag annan en folksak nämner ooh kungör;
Utan min egen sak, som mig ofärd störtat i huset, 45
Tvefaldt; dels har jag mist den ädlaste far, som bland eder
Samtliga förr var kong, och likt en fader så godsinnt.
Nu en vida större också, som snarligt alldeles
Hela mitt hus förstör, och i grund föröder min lifskost.
In på min mor, som ej vill, en skara af friare tränger, 50
Söner till sådane män, som härstäds äro de högste.
Desse rädas att gå till Ikarios' hus, som är hennes
Fader, att sjelf sin dotter han må utstyra med brudskänk,
Gifva åt hvem han vill, som väl tacknämelig kommer.
Men nu i vårt hus städs qvardröjande dagar på dagar, 55
Slaktande åt sig oxar ooh får och getterna feta,
Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinet
Skamlöst; mycket föröds mellertid, ty ej finnes en sådan
Man, som Odysseus var, ofärden att värja från huset.
Vi ej äro i stånd att värja, och äfven härefter 60
Räddningslöse vi bli, och ej alls förstå oss på nödvärn.
Sannerlig slikt afvärjde jag visst, om jag egde förmåga.
Outhärdliga äro de saker som hända, och nesligt
Hela mitt hus förstörts; ock borde ni sjelfve förargas,
Borde blygas också för de här kringboende menskor, 65
Hvilka bo häromkring; och frukten för gudarnes vrede;
Kanske, förgrymmade, än de näpsa så skamliga dater.
Både jag Zeus anropar, Olympiern, äfvensom Themis,
Hvilken männernes råd upplöser, och bringar att sitta;
Hejden er, vänner, och låten af hårda bekymret mig ensam 70
Täras, såframt ej nånsin min far, den ädle Odysseus,
Har, fiendtelig, gjort fotbrynjta Achaierna illa,
Och J, gäldande det, fiendtlige, illa mig gören,
Eggande dessa; för mig långt bättre det vore i sanning,
Att J skullen förtära båd boskapshjordar och skåpskatt. 75
Ja, om J allt uppåten, kanske snart följde betalning.
Ty vi skulle i staden med ord ombedja så länge,
Återfordrande vårt, tills allt oss gifvits tillbaka.
Nu obotliga smärtor J mig inkasten i själen.
Så han talade vred, och till marken slängde sin spira, 80
Gjutande tårar; det samtliga folk betogs då af miskund.
Tego så alle de andre dervid; ej vågade någon
Endaste gifva Telemachos svar i kränkande ordalag;
Men Antinoos honom allen' tilltalte och svarte:
Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod, 85
Skymfande oss! Du ville väl nog påstänka oss skamfläck.
Saker äro dig dock de Achaiiske friare icke,
Utan din mor, som mer än en ann förstår sig på ränker.
Ty nu redan ha tre år gått, snart vandrar det fjerde,
Sen den tid i Achaiernas bröst hon hjertat bedårar. 90
Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla,
Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar.
Så bland öfriga svek hon fejande stämplade äfven:
Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva,
Fin, oändeligt lång, och till oss hon talte och sade: 95
Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått,
Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud
Färdig arbetat, -- att icke mitt garn må ödas förgäfves, --
Åt friborne Laertes, tilldess, att honom omsider
Tager den långutsträckande döds förderfliga öde. 100
Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas,
Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.
Så hon talte, hos oss manhaftige hjertat bevektes.
Visserlig väfde hon nu om dagen på väfven, den stora,
Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt. 105
Så hon i tre år svek oss med list, och bedrog de Achaier;
Men när fjerde året nu kom, och tiderna kommit,
Sade oss då bland tärnorna en, som grannligen visste,
Och vi träffade henne, som rispade herrliga väfven.
Så hon slutade den, fast alls ej villig, af nödtvång. 110
Dig ge friarne detta till svar, att väl du må veta
Sjelf i din egen själ, och Achaierne alle må veta:
Skicka din moder hän, och befall att till make hon tager
Honom, som fadren befaller, och som ock henne behagar.
Men om hon lång tid än utledsnar Achaiernas söner, 115
Välfvande sådant i sinnet, som rikligt förlänat Athene,
Fyndigt vett, och derhos förträffliga slöjdernas insigt,
Svek derjemte, som aldrig vi hört om en bland de fordna,
Som, skönflätiga, här tillförene bott i Achaia,
Tyro, och Alkmene, eller ock skönflätig Mykene: 120
Ingen enda af dem de finter som Penelopeia
Visste; men denna likväl sig ej till fromma hon uttänkt.
Ty de skola din kost och ditt gods så länge förtära,
Som hon blifver vid detta beslut, det säkert en gud har
Henne i sinnet laggt. Sig sjelf stor ära måhända 125
Gör hon, men dig helt säkert förlust af mången besittning.
Vi ej hem oss begifva, och annorstädes ej heller,
Innan hon gift sig med den af Achaierna, hvilken hon tycker.
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte och sade:
Ej, Antinoos, höfves, med våld utjaga ur huset 130
Henne som födt mig, och fostrat; må far min i fremmande länder
Dött eller lefva; mig blefve det svårt, att Ikarios gälda
Drygt, om sjelf jag min mor med berådt mod jagade hädan.
Ty af dess fader jag ondt får lida, och annat en gudom
Sänder, enär min mor de bistra Erinnyer beder, 135
Gående bort ur huset, och hämd från menniskor skall mig
Drabba; och derföre jag ej nånsin det ordet bebådar.
Men om själen hos eder besitter den minsta försynthet,
Gån mig ur salarna hän, tillställen er andra kalaser,
Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 140
Skulle et detta likväl mer önskeligt synas och bättre
Vara, att utan straff en endes besittning förstöra,
Öden! men jag anropar de alltid varande gudar.
Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika,
Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 145
Så Telemachos. Örnar ett par den dundrande gud Zeus
Honom sände att flyga från högsta toppen af berget.
Desse flögo nu båda en stund, så snabba som vinden,
Spännande vingarna ut, helt nära den ene den andra.
Men då de kommit till midten utaf mångpratiga rådet, 150
Svängde de sig omkring, och slogo med väldiga vingar,
Sågo på allas hufvuden ned, och förkunnade ofärd.
Och då med klorna de kinderna slitit, och halsarna sönder,
Skyndade båda åt höger igenom husen och staden.
Öfver fåglarna häpnade alla, såsnart de dem varsnat, 155
Samt i sin själ omvälfde, hvad nu väl komme att hända.
Men då talte bland dem Halitherses, den åldrige ädling,
Mastors son; ty allen' samtidiga menskor han vida
Vann, båd att fåglar känna, och gudaorakel förtälja.
Han välmenande ordade då bland dessa, och sade: 160
Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga!
Men för friarne mest jag detta förkunnar och talar;
Ty dem välfves en stor olycka; ty icke Odysseus
Länge numer från vännerna är, men vistas helt nära
Någonstädes, och reder demhär förderfvet och döden 165
Samtligen; men mång andra också olycka skall drabba,
Oss som på Ithaka bo, det välkringskådliga; derför
Grannt påtänken, hur vi dem hejde; sig sjelfve de äfven
Hejda måga; ty det väl blifver dem snarligt det bästa.
Ty ej skall jag er spå, okunnig, men väl erfaren; 170
Ty jag menar, att allt fullbordats äfven åt honom,
Såsom jag ordade då, när Argeierne hädan till Troia
Samtlige foro åstad, och med dem mångråde Odysseus.
Sade, att sen mång qval han lidit, och alla kamrater
Mistat, skull' på det tjugunde år han, af ingen igenkänd, 175
Komma till hemmet igen; det allt fullbordadt nu varder.
Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade:
Gubbe, välan, du kan just prophetera för piltarna dina,
Vandrande hem, att ej dem olycka må framdeles drabba.
Vida bättre än du spår jag hvad detta beträffar. 180
Fåglar, många till tal, visst solens strålar inunder
Vanka, ej alla likväl betydelsefulla. Odysseus
Dog långt borta; o, att du också din bane med honom
Undfått! icke du skulle då särdeles prata orakel,
Och ej egga Telemachos, nog dessutom förtretad, 185
Bidande någon skänk åt ditt hus, i fall han den gåfve.
Men jag säger dig rent; ock skall fullbordadt det varda:
Om du den yngre man, du som vet båd gammalt och mycket,
Öfvertalar med listiga ord, och retar till vrede,
Honom sjelf till en början det blifver ganska förderfligt; 190
Dock han, för desses skull, ej gitter det ringaste göra.
Men dig, gubbe, vi plikt pålägge, och den skall du gälda,
Harmsen i själen minsann, och tung dig varder förtreten.
Inför alla jag vill Telemachos gifva det rådet:
Bjude han mor sin vända igen till fädernehuset. 195
Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift,
Rikeligt stor, som höfs medfölja den älskade dottren.
Ty jag menar att förr Achaiernes söner ej afstå
Från nog ledt frieri; vi rädas allsicke för någon,
Ej för Telemachos, fastän han är storpratig, kantänka, 200
Ej om oraklet vi heller oss bry, det du för oss, gubbe,
Sladdrar i vädret, och mera ännu åsamkar dig hätskhet.
Godset snöpligen än skall täras, och nånsin ej undfås
Vedergällning, så länge som hon för Achaierna skjuter
Bröllopet upp; men vi, afbidande dagar på dagar 205
Här, för hennes behags skull, täfle, och icke till andra
Gå vi, hvilka det vore en hvar tillständigt att äkta.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade:
O du Eurymachos; och J trottsige friare alle,
Detta ej mer jag beder er om, ej heller förmäler, 210
Ty ren gudarne veta deraf och alle Achaier.
Men mig gifven en hurtig galeja och tjugu kamrater,
Hvilka resan med mig hitåt fullborda och ditåt.
Ty till Sparta jag nu vill fara och sandiga Pylos,
Der för att efterspörja min far, som längesen bortfor, 215
Om bland dödliga någon berättar mig, eller jag hörer
Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar.
Skulle jag nu förnimma min faders lif och hans hemkomst,
Sannerlig, fast ock qvald, jag ännu ett år vill förbida.
Men om höra jag får, att han dött och mera ej finnes, 220
Vändande sedan hem till den älskade fädernejorden,
Skall jag åt honom resa en vård, och begå hans begrafning
Rikligen, såsom det höfs, och min mor bortge åt en annan.
När nu detta han talt, han satte sig ned, och då uppsteg
Mentor, en vapenbror till den tadelfrie Odysseus, 225
Hvilken han uppdrog hela sitt hus, då han reste på skeppen,
Att hörsamma den gamla, och allt orubbadt bevara.
Han, välmenande, talade då bland dessa, och sade:
Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga!
Huld, välsinnad och vänlig numer ej vare en ende 230
Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är,
Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve.
Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus,
Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader.
Men jag de trottsige friarne ej missunnar det minsta, 235
Att de föröfva våldsama verk, af idelig vanart.
Ty de sätta sitt hufvud på spel, och våldsamt förtära
Drotten Odysseus' hus, och de tro ej att nånsin han kommer.
Nu jag är vred på det öfriga folk, hurledes J alle
Sitten så stume, och icke med ord ens agande hejden 240
Friarne, få till tal mot er, som ären så många.
Honom Euenors son, Leiokritos, svarte, och sade:
Mentor, du olycksbringande tok, hvad har du väl ordat,
Eggande dessa, att oss afspisa? det sannerlig svårt blir,
Att vid ett gästbud strida emot flertaliga männer. 245
Ty om Odysseus sjelf, Ithakesiern, äfven igenländ,
Trottsiga friarne här i sitt hus kalasande funne,
Och i sitt sinne beslöte att dem ur salen förjaga
Sannerlig gladde sig ej hans maka, fast mycket hon trånar,
Åt den komma, men här just finge han snöpelig ända, 250
Om med flera han stridde; du ej sakenligt har ordat.
Men nu, välan, kringspriden er folk, en hvar till sitt eget.
Honom nog Halitherses till resan skyndar och Mentor;
Vapenbröder ju äro de tu, sen gammalt, åt fadren.
Dock jag menar, att han, qvarsittande, tidender länge 255
Bidar på Ithaka; ej fullbordar han nånsin den resan.
Så han talte, och strax folksamlingen löste derjemte.
Och de till egna boningar nu kringspridde sig alle,
Men till Odysseus' hus sig friarne åter begåfvo.
Gick så Telemachos dän afsides till stranden af hafvet, 260
Tvättade händren uti grå böljan, och bad till Athene:
Hör mig, gudinna, o du, som i går påhelsade vårt hus,
Och som mig bjöd, med galejan, uppå det ruskiga hafvet,
Resa, att fråga mig före om länge dröjande fadrens
Hemkomst. Detta nu allt Achaierne söka förhala, 265
Men dock friarne mest, högmodige utöfver höfvan.
Så han bedjande talte. Athene nalkades honom,
Liknande Mentor såväl till gestalt, som äfven till stämma,
Och hon höjde sin röst, och sade bevingade orden:
Ej i en framtid blir du, Telemachos, feg eller ovis. 270
Ja, om i dig är gjutet din faders modiga sinne,
Är du sådan han var, att ord fullborda och handling,
Då blir sannerlig icke din färd olyktad och fruktlös.
Men om du ej till honom är son och Penelopeia,
Då jag ej tror, att du skall fullborda det som du ämnar. 275
Ty få söner minsann sin fader lika befinnas;
Sämre de fleste äro, och få visst bättre än fadren.
Men då du framdeles ej skall fegsinnt vara och oklok,
Och dig ej heller Odysseus' förstånd så alldeles lemnat,
Eger du hopp, att en gång fullborda dessa bedrifter. 280
Derföre lemna derhän nu friarnes tanke och rådslag,
Dårarnes, ty rättrådige ej, ej kloke de äro;
Icke veta de alls af den svarta Kereu och döden,
Som dem redan är nära, att alle på dagen förödas.
Dig ej länge skall dröja numer den färd, som du ämnar. 285
Ty slik är jag i sanning åt dig en fäderne gästvän,
Som nog snabba galejan skall rusta, och sjelf med dig följa.
Men du till hemmet gå, och der bland friarna vistas,
Rusta dig vägkost sedan, och allt lägg varligt i kärlen,
Vinet i handtagskrukor, och korngryn, märgen hos männer, 290
I tättslutande skinn; men jag bland folket kamrater
Skall, välvilliga, dig hopsamla. Galejor väl finnas
Månge på kringsköljd Ithakas ö, båd nya och gamla.
Henne, som ståtligast är, jag sjelf bland dessa dig utser.
Rustade, skyndsamt lägge vi ut på det villande hafvet. 295
Så nu Athenaie, Zeus' dotter, och länge ej mera
Dröjde Telemachos qvar, då gudinnans stämma han åhört;
Utan han gick att förfoga sig hem, i hjertat bedröfvad.
Fann så de trottsige friarnes hop i salarna åter,
Flående getter, och skållande svin derjemte på gården. 300
Antinoos gick leende rakt till Telemachos' möte,
Hängde sig fast vid hans hand, och talade orden, och sade:
Telemachos, högpratig, till mod okuflig, ett annat
Ondt må du ej anstämpla i sinnet med ord eller gerning,
Utan ät du bara och drick, som äfven tillförne. 305
Detta dig allt helt visst de Achaier skola förskaffa,
Både galeja och önskliga män, att snarligt du kommer
Till gudskyddade Pylos, på sägn om herrliga fadren.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade:
O Antinoos, icke mig höfs, att åt eder, så båla, 310
Ge, ovillig, kalas, och i maklighet hålla mig munter.
Är det ej nog, att tillförne J ödden så många af mina
Herrliga gods, då ännu jag var barn, J giljande männer?
Nu, då jag redan är stor, och, hörande talet af andra,
Det uppfattar, och mig ren vexer modet i barmen, 315
Fresta jag skall, att sända på er olyckliga Kerer,
Om jag till Pylos far, eller ock blir hemma i landet.
Ja, jag res, och den färd blir fruktlös ej, som jag omnämnt,
Res på beting; ty galeja ej jag, ej roddare eger
Sjelf; så eder i sanning det synts mer båtande vara. 320
Sade; och drog sin hand ur Antinoos' hand i detsamma
Lätt, och i huset de giljande män bestyrde om måltid.
Desse begabbade honom, och yttrade skymfliga orden;
Så nu mången ibland stortrottsiga svennerna sade:
Sannerlig öfvertänker oss död Telemachos ifrigt; 325
Antingen bringar han hjelpare hit från sandiga Pylos,
Eller från Sparta kanske; ty nu han äflas förskräcligt;
Eller till Ephyra ock han ärnar, det bördiga landet,
Resa, i mening att dän lifödande gift med sig hämta,
Kasta i blandningsskålen, och gå förgöra oss alla. 330
Annan åter ibland stortrottsiga friarne sade:
Ho kan veta, om icke han sjelf på det hålkade skeppet,
Långt från vännerna, dör, kringvankande, liksom Odysseus?
Så än mer derjemte för oss han ökte besväret.
Ty först delte vi ju hans samtliga skatter, och sedan 335
Gåfve åt mor hans huset; och den som henne vill äkta.
Talte; och han steg ned i sin fars högtakiga, vida
Sofrum, der båd koppar och guld förvarades högtals,
Kläder, i kistorna med, och i mängd välluktande olja.
Kärl med gammalt vin, välsmakeligt, äfven derinne 340
Stodo, en omängd gudarnes dryck förborgande inom,
Ställde i rad mot väggen, i händelse drotten Odysseus
Hem anlände en gång, sen många strapaser han utstått.
Riglade dörrar, och tätt anpassade, funnos der äfven,
Dubbla, och hushålsqvinnan derinne båd nätter och dagar 345
Dvaldes, som högst omhugsamt på allt tog grannligen vara,
Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor.
Henne Telemachos då tilltalade, kallad i kammarn:
Mor min, välan mig vin i handtagskrukorna påfyll,
Ljufligt, som är näst det välsmakligast, hvilket du gömmer, 350
Väntande vår olycklige drott, om nånsin han kommer,
Ädle Odysseus, hem, undsluppen Kerer och döden.
Tolf må du fylla, och samtliga väl tilltäppa med locken.
Häll sen uti välsömmade skinn derjemte mig korngryn;
Tjugu mått må du taga utaf qvarnmalade godset. 355
Sjelf du det ensam vete, och allt storståtligt bestyres.
Ty jag i afton ännu det skall afhämta, såsnart som
Modren stigit ditupp i sitt loft, ock tänker på hvila.
Ty jag till Sparta begifver mig hän, och till sandiga Pylos,
Frågande om min fars hemresa, derest jag förnimmer. 360
Sade. Och Eurykleia, den älskade fostrerskan, storgret,
Och, sig jemrande, talade hon bevingade orden:
Hvi har, älskade barn, dig sådan tanke i sinnet
Kommit? och hvart vill du resa ditut kring vidaste verlden,
Du kärälsklige, ende? Ty långt från fädernelandet 365
Ädle Odysseus ändat sitt lif bland fremmande menskor.
Desse, så snart som du res, upptänka dig sedan din ofärd,
Att du med list må dödas; och sen allt detta de dela.
Stanna du qvar, och sitt vid ditt gods; dig icke det anstår,
Att på den ödsliga sjön ondt lida, och irra omkring der. 370
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Trösta dig, mor! Ej utan en gud är detta beslutet.
Men mig svär, att ej orda härom för egen min moder,
Förrn då den elfte dag eller tolfte redan är kommen,
Eller hon sjelf mig längtar att se, och hört att jag bortrest; 375
Att hon ej gråtande må förderfva sitt anlet, det fagra.
Talte; och gudarnes vigtiga ed den gamle nu afgaf.
Men såsnart som hon svurit, och eden lyktat behörigt,
Fyllde hon strax deruppå i handtagskrukorna vinet,
Hällde åt honom uti välsömmade skinnen ock korngryn. 380
In i rummen Telemachos gick, och med friarne dvaldes.
Annat begrundade då klarögda gudinnan, Athene.
Hon, Telemachos lik, öfverallt i staden omkringgick,
Och, vid hvarendaste man qvarstannande, talade ordet;
Bjöd dem om aftonen sig församla på snabba galejan. 385
Nu hon af Phronios' herrliga son, Noemon, begärte
Snabba galejan, men han ock villig detta sig påtog.
Ned gick solen, och stigarne ren förskuggades alla.
Och då drog hon i sjön den snabba galejan, och allsköns
Redskap lade deri, som toftade skepp med sig föra. 390
Bragte så ytterst i hamnen; omkring de hurtige bussar
Mangrannt samlade sig; och en hvar uppmante gudinnan.
Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene,
Och till Odysseus' hus, den herrliges, ställde hon kosan.
Derstäds gjöt hon en ljufvelig sömn på giljareskaran, 395
Dref dem rusiga kring, och bägrarna stötte ur händren.
Desse i sta'n hit och dit att sofva sig skyndade; länge
Mer de ej dröjde; på ögonens lock nedföll dem ju sömnen.
Men till Telemachos talade nu klarögda Athene,
Kallande honom ut ur de boningsbeqvämliga salar, 400
Mentor lik, ej blott till gestalt, men äfven till stämma:
O Telemachos, redan för dig fotbrynjte kamrater
Sitta vid årorna, bidande af din snarliga ankomst.
Låtom oss derföre gå, och ej mer uppskjuta vår resa.
Talade så; och förut nu vandrade Pallas Athene 405
Skyndsamt; sen han följde också gudinnan i spåren.
Men såsnart nu desse till sjön anländt och galejan,
Funno på stranden de ren skönlockiga resekamrater.
Dem Telemachos' heliga kraft tilltalade äfven:
Kommen, vänner, och hit vägkosten låtom oss bringa! 410
Allt är i salen tillreds, men mor min vet ej det minsta,
Ej tjenarinnornas hop; blott en om saken har kunskap.
Talade så, och förde dem an; de följde tillika.
De nedburo då allt, och uti vältoftig galeja
Lade på sådant sätt, som Odysseus' son dem befallte. 415
Steg nu Telemachos sedan ombord, och Athene förutgick,
Satte i skeppets akter sig ned, och nära till henne
Sig Telemachos satte, och bakstamstågen de löste,
Stigande äfven om bord, och togo på tofterna platser.
Sände så dem en gynnande flägt klarögda Athene, 420
Friskaste zephyrosvind, som hvinte på hafvet, det dunkla.
Telemachos följsmännerna sen anmante, att hurtigt
Fatta i tågen tag; anmaningen äfven de lydde.
Masten af furu uti den hålkade mellantoften
Reste de upp att stå, och bundo med linorna honom, 425
Spännande hvita seglen med välhopflätade remmar.
Blåste nu midt i seglet en kultje, och vågorna kringom
Kölen, de dunkla, dånade högt, och galejan hon framgick.
Der hon emellan böljorna lopp, fullbordande färden.
Sedan de tågen surrat på ilande, svarta galejan, 430
Ställde de blandningsskålarna fram, vinfyllda till brädden,
Offer gjöto deraf odödliga gudar till ära,
Och bland alla förnämst för Zeus' klarögade dotter.
Hon allnattligt sin väg, och morgonen, lade till rygga.


Tredje Sången.

Helios skyndade nu, sen han lemnat det tjusande hafvet,
Till mångkopparne himmelen upp, att för gudarna skina,
Och för de dödliga menskor uppå fruktgifvande jorden.
Desse till Neleus' stad, det boningbeqvämliga Pylos,
Kommo, och der på stranden af sjön tillredde man offer, 5
Tjurar, alldeles svarta åt jordomskakaren mörkhår;
Nio var bänkarnes tal, femhundrade man på hvarenda
Sutto, och nio tjurar ifrån hvarenda man tillskjöt.
Der inelfvorna åtos, och låren förbrändes åt guden,
Men de styrde gerad, och seglen på jemna galejan 10
Hissande refvade hop, landsätter och gingo derur sen.
Gick så Telemachos nu ur galejan; Athene förutgick.
Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene:
Icke, Telemachos, görs dig behof af blygsel, det minsta;
Ty fördenskull på sjön du seglade; för att om fadren 15
Höra, ehvar han gömmes i jord, hvad öde han funnit.
Men nu, välan, gå rakt hästtuktaren Nestor till möte;
Skole väl så förnimma, hvad råd han gömmer i bröstet.
Honom bör du också ombedja, att sanningen säga.
Dock han ej lögn skall tala; han är i allo förståndig. 20
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade:
Mentor, hur kan jag väl gå, hur skickligen helsa på honom?
Icke är jag erfaren uti de dugliga ordlag,
Blygs derjemte, att, ung, utfråga den åldrige mannen.
Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: 25
Annat, Telemachos, sjelf uttänka du skall i ditt sinne,
Annat en gudom gifver dig in; förty jag ej menar,
Att du mot gudarnes vilja är hvarken född eller fostrad.
Talade så, och förut nu vandrade Pallas Athene
Skyndsamt; men han gudinnan derpå lätt följde i spåren. 30
Desse till Pyliske männernes krets ankommo, och bänkar.
Derstäds Nestor med sönerna satt, och kamraterna rundtkring,
Redande måltid, stekte sig kött, och spettade annat.
När de nu fremmande sågo, så kommo de samtligen alle,
Och välkomnade dem med händren, och bjödo att sitta. 35
Nestoriden Peisistratos först steg närmare till dem,
Fattade båda vid hand, och dem nödgade sitta till måltids
Invid hafvets sandiga kust, på mjukaste fårskinn,
Nära till brödren sin, Thrasymedes, och nära till fadren.
Gaf dem utaf inelfvorna stycken, och hällde så vinet 40
I en gyllne pokal; tilltalte och helsade sedan
Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter:
Bed nu, o fremmande gäst till hafvets drott, Poseidaon!
Ty ni just till hans offergelag hit råkade komma.
Men då du gjutit af vinet, och bedt, som öfligt och rätt är, 45
Gif åt honom bägaren ock, för att gjuta det ljufva
Vin; förty jag menar, att han odödliga äfven
Tillber; Gudarnes hjelp ju samtlige menskor behöfva.
Men han är yngre, med mig jemnårighet visst han besitter.
Derföre vill jag också först ge dig gyllene bägarn. 50
Sade; och lade i händren pokaln med ljufliga vinet;
Gladdes Athenaie åt förståndige mannen, och kloke,
Derför att han åt henne förut gaf gyllene bägarn.