Odysseia - 18

Ack, hur du ren som liten en pilt, svinherde Eumaios, 380
Irrat vida omkring från fosterland och föräldrar!
Men nu välan mig detta förtälj, och noga berätta,
Monne de dödlige mäns bredgatiga fäste förstördes,
Som din fader bebodde, och vördnadsvärdige moder;
Monne dig, ensamlemnad vid fåren eller vid korna, 385
Ha fiendtlige män medtagit på skeppen, och bortsålt
Hit till kongens palats, och han gett anständig betalning?
Honom talte nu till svinherden, männernas förste:
Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och frågar
Hör då med tystnad på, förpläga dig, sitt der, och bägarn 390
Omsköt; nätterne ju oändliga äro; att sofva
Gifva de tid, och att höra på gladeligt prat; och ej bör du
Gå förtidigt i säng; ty mycken hvila är olust.
Bland de andra enhvar, som hjertat bjuder och sinnet,
Gånge att sofva; men strax när morgonrodnaden randas, 395
Äte han frukost först, och derpå gårdssvinena följe.
Vi två här mellertid i kojan, vid bägarn och fatet,
Oss med hvarandras bittra bekymmer måga förlusta,
Minnandes dem; ty mannen jemväl af qvalen förlustas,
Om han särdeles lidit, och särdeles vida har kringrest. 400
Och nu säga jag vill hvad du mig tillspörjer och frågar.
Syria heter en ö, om någonsin namnet du hörde,
Ofvan Ortygia, just der solens vändningar äro,
Icke så alldeles menniskorik, men eljes förträfflig,
Betesgod, lammgod, och hvetesymnig och vinrik; 405
Hunger kommer ej nånsin i landet, ej heller en annan
Skräckelig sjukdom der de eländiga menniskor nalkas.
Men när gamla de bli, de dödliges släkten i staden,
Silfverbågig Apollon då, af Artemis åtföljd,
Nalkas med ljufliga pilar, och dem, anfallande, dödar. 410
Städer tvenne der äro, och tvefaldt deladt är allting,
Öfver dem båda min far tillförne regerte som konung,
Ktesios Ormenides, odödliga gudarnas like.
Skeppsnamnkunnige män, Phoiniker, lände dit engång,
Skälmar, förande med småsaker på svarta galejan. 415
Hyste nu fadren min i sitt hus en qvinna från Sidon,
Vacker och stor derjemte, och kunnig i herrliga slöjder;
Henne förförde de nu, de mångförslagne Phaieker.
Medan hon bykte en gång, vid hålkade skeppet, sig mängde
Någon med henne i älskog och bädd. Slikt sinnet förförer 420
Hos de afliga qvinnor, änskönt anständiga eljes.
Sedan sporde han, hvilken hon var, och hvadan hon komme;
Hon anviste påstund min fars högtakiga boning:
Från mångkopparne Sidon jag mig berömmer att vara;
Och jag en dotter till Arybas är, den högligen rike; 425
Men de Taphier röfvade mig, rofgirige männer,
När från fältet jag kom, samt förde mig hit, och försålde
Till den mannens palats, och han gaf tillräcklig betalning.
Henne svarte derpå den mannen, som nemligen älskat:
Sannerlig önskar du nu, att med oss få fara till hemmet, 430
Att du må skåda din fars och din mors högtakiga boning,
Samt dem sjelfva? -- De lefva ännu, och rika de kallas.
Qvinnan honom igen tilltalte, och svarte, med orden:
Äfven så må det vara, allenast J viljen, J sjömän,
Mig bekräfta med ed, att bringa till hemmet mig oskadd. 435
Så hon sade; och de aflade den ed, som hon äskat.
Men såsnart som de svurit, och eden samtlige gifvit,
Talade qvinnan återigen, och svarte med orden:
Tyst, tyst! icke må mig bland edra kamrater en ende
Nu tilltala med ord, om han möter mig anten på vägen, 440
Eller vid källan också, att man ej går hem, och för gamla
Kongen berättar derom, och han mig, misstänkande fjettrar
I förskräckliga bojor, och er anstemplar en ofärd.
Minnens väl hvad jag sagt, och skynden att köpa er vägkost.
Men då galejan redan är full af mat och af dricka, 445
Må till palatset snart ankomma derefter ett budskap;
Ty ock gull vill jag bringa, som råkar mig komma i händren;
Gerna dessutom åt eder också erlägger jag afgift;
Ty jag fostrar en son till den väldige herren i huset,
Just en förståndig pilt, som med mig utspringer på gården. 450
Honom jag bringar till skeppet, och er osägelig lösen
Skaffar, hvarhelst ni också må sälja till fremmande honom.
Sedan detta hon talt, bortgick hon till granna palatset.
Året igenom hos oss qvarstannande, hade de redan
Sig lifsmedel i mängd upphandlat på svarta galejan. 455
Men då det hålkade skepp med dessa var lastadt till hemfärd,
Då afsände de bud, som skulle för qvinnan det båda.
Strax då en mångklok man till min faders boningar lände,
Med en gyllene ked i sin hand, uppträdd på elektron.
Denna i saln båd tärnorna nu och min vördnade moder 460
Gåfvo från hand till hand, och med ögonen skådade noga,
Lofvande gifva betalning; han vinken gaf nu i tysthet.
Sedan han vinkat, tillbaka han gick till hålkade skeppet.
Men hon tog mig vid handen, och förde mig bort ur palatset,
Och derunder hon fann båd bord och pokaler i försaln, 465
Ställda åt gästande män, som städs omgåfvo min fader.
Desse till råds sig begifvit, och folkförsamlingens röstplats.
Strax tre bägrar hon tog, och, gömmande dessa i barmen,
Bortbar; men jag följde, af oförståndighet, efter.
Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 470
Vi med skyndande steg upphunno den brusande hamnen,
Der sig befann de Phaiekiske mäns sjösnabba galeja.
Stigne derefter ombord, de foro på flytande vägar,
Sen vi stigit också; Zeus sände en gynnande kultje.
Sex dar seglade vi alltjemt båd nätter och dagar; 475
Men när den sjunde dagen oss Zeus tillsände, Kronion,
Pilglad Artemis då ihjelsköt qvinnan med bågen,
Och hon i svinköln tumlade ned, som årtan i hafvet;
Nu, åt hvalar och fiskar att varda ett byte, de henne
Kastade ut; jag lenmades qvar, bedröfvad i hjertat. 480
Bragte så dessa till Ithakas ö båd vinden och vattnet,
Och der handlade mig Laertes med skatterna sina.
Sålunda kom jag att se med ögonen Ithakas kuster.
Honom svarte derpå zeusfostrade drotten Odysseus:
O Eumaios, mig hjertat i bröstet du högligen rörde, 485
Täljande alla de qval, som du utstått har i ditt sinne,
Men dock lade åt dig bredevid det onda det goda
Zeus, ty sen mycket du lidit, du kom till en mildelig herres
Boningar, hvilken isanning båd mat dig gifver och dricka
Kärvänskapligt; du lefver ett fröjdsamt lif; hvaremot 490
Ja irrande kring till många de dödliges städer, är hitländ.
Så nu ordade de med hvaran om detta och dylikt,
Och sen sofvo de båda, ej lång stund, utan en liten;
Ty skönthronande Eos påstund framträdde, och seglen
Refvade då Telemachos' män vid stranden, och skyndsamt 495
Masten fällde, och rodde i hamn med åror galejan,
Kastade ankaren ut, samt akterlinorna bundo.
Och vid hafvets bränning jemväl utstego de sjelfve,
Redde sin måltid till, och mängde det glödande vinet.
Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 500
Telemachos, den förståndige, så begynte att orda:
Bringen J öfrige hädan till stan den svarta galejan,
Men till herdarna jag vill begifva mig nu och till landet,
Och i afton jag kommer till stan, sen godsen jag skådat,
Och i morgon åt er välplägning för resan jag gifver, 505
Kosteligt mål af kött, och af dryckesljufliga vinet.
Honom återigen gudlik Theoklymenos svarte:
Älskade son, hvart skall jag då gå? hvars boningar nalkas,
Bland de samtliga män, som på klippiga Ithaka herrska?
Skall jag väl gå till din moder gerad och till boningar dina? 510
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:
Eljes skulle isanning jag ock, att gå till vår boning
Mana dig; der undfägnad ej tryter; det vore likväl dig
Sämre, emedan jag sjelf är borta, ej heller dig modren
Skulle se, ty ej ofta bland friarne plär hon i huset 515
Visa sig, utan från dem aflägsnad i loftet hon väfver.
Men jag en annan man vill nämna dig; honom du måste,
Vise Polybos' lysande son, Eurymachos, söka,
Hvilken likt med en gud nu vördas af Ithakas männer.
Ty han är aldraförnämst bland alla, och ifrigast önskar 520
Att få äkta min mor, och Odysseus' rike besitta.
Men den olympiske Zeus bäst vet, han som thronar i ethern,
Om, förrn bröllopet sker, han olycksdan åt dem lyktar.
Medan han talade så, till höger en fågel der framflög,
Höken, Apollons ilande bud, och en dufva i klorna 525
Hållande, sönder han slet, och strödde dess fjedrar på marken,
Just emellan Telemachos sjelf och den snabba galejan.
Och Theoklymenos nu från kamraterna kallande afskiljs,
Hängde sig fast vid hans hand, samt talade ordet, och sade:
Älskade, utan en gud ej flög den fågeln åt höger. 530
Som jertecken påstund, anskådande, honom jag kännde.
Mera mäktig än er, ej finnes på Ithaka någon
Annan stämma; men J städs skolen som konungar herrska.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:
Måtte, o fremmande man, fullbordas detta orakel! 535
Då skall af mig du förnimma båd vänskap och rikliga skänker
Strax, så att hvar, som möter, dig visst lycksalig beprisar.
Sade; och talade till Peiraios, redlige vännen:
Klytios' son, Peiraios, i annat har du mig åtlydt
Mer än de andre kamrater, som med mig följde till Pylos; 540
Nu må du föra också gästvännen hem till din boning,
Samt vänskapligen hylla och ära, tilldess att jag kommer!
Honom Peiraios, lanspriselig, svarade sedan:
Skulle, Telemachos, der du dröja, fast aldrig så länge,
Honom vårda jag vill, och han ej gästskänker skall sakna. 545
Sade; och steg så ombord, och kamraterna äfven befallte
Samtliga stiga ombord, samt akterlinorna lösa.
De uppstego då strax, och sig satte på tofterna neder.
Men Telemachos bandt vid föttren de ståtliga skorna,
Tog sitt väldiga spjut, med hvassa kopparn beslaget, 550
Från skeppsdäcket; och de strax akterlinorna löste.
Sedan lade de ut, och foro till staden, som bjudit
Hade Telemachos, älskelig son, af ädle Odysseus.
Honom, i väldiga steg, snart fötterna förde till gården,
Der otaliga hjordar af svin han hade, bland hvilka 555
Sof svinherden, den trogne, emot husbönderna välsinnt.


Sextonde Sången

Begge i kojan nu, svinherden och drotten Odysseus,
Tände sig eld, och redde, i morgongryningen, frukost,
Och affärdade herdarna sen med samlade svinen.
Men kring Telemachos svängde de glafsande hundarne svansen,
Utan att skälla; då varsnade ock den ädle Odysseus 5
Veftande hundarna strax, och omkring var dånet af föttren
Och till Eumaios påstund han talade vingade orden:
O, Eumaios, minsann en kamrat helt säkert dig kommer,
Eller en annan bekant, emedan ej hundarne skälla,
Utan vefta med svansen omkring, fotdånet jag hörer. 10
Ordet ej än var sagdt, när honom den älskade sonen
Stod der i farstun, förskräckt svinherden spratt från sitt säte,
Och ur händerna föllo de kärl, som han plägade nyttja.
Blandande glödande vinet, han gick sin herre tillmötes;
Kysste hans hufvud, och kysste hans båda tjusande ögon, 15
Händren begge jemväl, och ymnigt tårarne runno.
Liksom en far sin son välmenande hjertligt emottar,
Kommen hem på det tionde år från fjermare länder.
Den högtälskade, ende, för den mång sorger han utstått.
Så svinherden också gudsköna Telemachos genast 20
Kysste, och famnade om, som hade ur döden han räddats.
Och veklagande talade han bevingade orden:
Telemachos, du är här, kärälsklige fröjd! Jag ej mera
Trodde mig få dig se, då du for på galejan till Pylos.
Men nu, välan, träd in, gullbarn, att jag måtte i själen 25
Fröjdas, skådande dig, som nyss är hemma från fjerran!
Ty ej ofta hitut du till landet och herdarna kommer,
Utan du dväljes i stan; ty så det lyster ditt sinne,
Att anskåda de giljande mäns förderfliga skara.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 30
Vare det så, min far; men för din skull hit jag har kommit.
Att jag med ögonen måtte dig se, och höra din stämma,
Om min moder ännu bor qvar i palatset, om redan
Henne en ann bland männerna fört, och kläder förutan
Ligger Odysseus' bädd, af spindelväfvar besmutsad. 35
Honom svarte igen svinherden; männernes förste:
Visserligen ännu med tåligt sinne hon dröjer
Qvar i salarna dina, och jemmerfulla beständigt
För den gråtande flykta sin kos båd nätter och dagar.
Så han sade; och tog af Telemachos kopparne lansen, 40
Men stentröskeln öfver han steg, och trädde i rummet,
Och för honom vek från sin plats hans fader Odysseus,
Och Telemachos hindrade det, å sin sida, och sade:
Sitt, o fremling, vi skola väl ock här hitta en annan
Plats i vårt tjell; här finnes den man, som skaffar en sådan. 45
Sade; och han gick åter, och satte sig; herden åt denne
Bredde inunder grönskande ris, och derofvan ett fårskinn.
Och der satte sig sen den älskade son af Odysseus.
Lade så fram svinherden för dem ock faten med stekta
Köttet, som dagen förut de ätande lemnade öfrigt. 50
Rågade upp skyndsamligen bröd i korgarna äfven,
Och utmängde i stånkan det håningljufliga vinet.
Satte sig sedan sjelf midtemot den ädle Odysseus.
Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter;
Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 55
Då Telemachos strax tilltalte den redliga herden:
Far, hvarifrån är fremlingen länd? och huru ha sjömän
Honom till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar?
Ty jag förmodar väl ej att han hit, fotgångare, kommit.
Svarande honom talte du till svinherde Eumaios: 60
Visserlig dig, min son, jag allt sannfärdigt vill säga.
Från det rymliga Kreta han säger sig vara till härkomst,
Och han berättar sig hafva besökt mång dödligas städer,
Irrande kring; ty en gud åt honom detta beslutit.
Men bortlupen ifrån Thesprotiske männers galeja, 65
Till min koja han kom; åt dig antvardar jag honom.
Gör nu såsom du vill, skyddsökande månde han vara.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade:
Detta allt du har sagt hjertfrätande visst, o Eumaios;
Ty hur skall i vårt hus gästvännen jag kunna emotta? 70
Sjelf är jag ung ännu, med händerna icke jag vågar
Från mig värja en man, enär först vredgad han blifver,
För min moder i själn tvefaldigt tanken begrundar,
Anten hon qvar må blifva hos mig och bestyra om huset,
Aktande så sin gemåls sofbädd, och pratet i landet; 75
Eller hon följer den bland Achaierna, hvilken, den bäste,
Friar till henne derhemma, och ger de rikaste skänker.
Men på den fremmande mannen, emedan till dig han är kommen
Vackra kläder jag sjelf vill kläda, båd mantel och lifrock;
Jag vill ett tvebetts svärd ock gifva, och skor på hans fötter, 80
Samt affärda ehvart hans hjerta och sinne må lysta.
Men om du vill, så hehåll och förpläga honom vid stallen
Och jag vill kläder hit afsända och mat till att äta.
Allslags, att han ej dig omakar och dina kamrater.
Dit tillåter jag alldeles ej bland friarne honom 85
Komma, emedan de ha ett ytterst skändeligt högmod.
Att de ej honom begabba, som mig stor smärta ju vore.
Svårt är, något förmå, då man är omgifven af flera.
Ock för en tapper man, ty de långt starkare äro.
Honom talade till mångpröfvade, ädle Odysseus: 90
Älskade, om för mig tillbörligt är äfven att svara,
Sannerlig sönderslites mig hjertat, då detta jag hörer,
Hvilka skändliga dåd anstemplas af friareskaran
Hemma i salarna, dig till trots, som likväl är en sådan.
Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller monn folken 95
Hata i landet dig så, hörsammande gudens orakel.
Säg, eller skyller du brödren derför, på hvilka i striden
Litar en man, fast vore också stor träta å färde.
Ty om jag vore så ung som du, med detta mitt sinne,
Eller jag vore en son af Odysseus, eller han komme 100
Sjelf kringirrande hit, -- ty ännu är skäl till förhoppning --:
Då afhugge en fremmande man mig hufvudet genast,
Om för hvarenda af dem jag ej skull' blifva en ofärd.
Gången i salarna in hos Laertiaden Odysseus.
Men om jag ensam der blef öfvermannad af mängden, 105
Ville jag hellre likväl, nedsablad i salarna mina,
Stupa, än dag från dag åskåda de skändliga dater,
Fremlingar, som missfirmade bli, och de tjenande tärnor
Släpade skräckligt omkring uti de prunkande rummen,
Och vinfaten, som tömmas till dräggen, och maten, som ätes 110
Utan mått och besked, gränslöst, för sak som ej lyktas.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:
Detta, du fremmande man, vill jag dig noga berätta.
Hvarken på mig allt folket är uppbragt, eller mig hatar,
Icke jag bröderne skyllar derför, på hvilka i striden 115
Litar en man, fast vore också stor träta å färde.
Ty med en enda son fortplantat vårt slägte Kronion;
Så Arkeisios födde den enda sonen Laertes,
Som ock födde en enda, Odysseus; samme Odysseus
Ensam i salarna lemnade mig, och hade ej glädje. 120
Nu i hans hus fiendtlige män, otålige äro.
Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde,
Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,
Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,
Desse för mor min fjesa, och svårt ansätta de huset. 125
Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter
Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande, slösa
Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda.
Sannerlig detta likväl står allt i gudarnes händer.
Fader, gå du påstund, och förståndiga Penelopeia 130
Säg, att jag är helbregda, och kommit från Pylos tillbaka.
Men jag vill här qvarstanna, och du vänd åter, såsnart du
Detta åt henne allena har sagt; af de andra Achaier
Ingen höre derom; ty månge stämpla mig ofärd.
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 135
Jag begriper och vet, och en välförståndig du bjuder.
Men nu, välan, ock detta mig säg, och noga förkunna,
Om jag på samma väg skall gå till den arma Laertes
Äfven med bud, som, tillförne bekymrad högt för Odysseus,
Plägade se, hur arbetet gick, och med folket i huset 140
Spiste och drack, när hjertat uti hans bröst så befallte.
Men nu sedan den dan då du for på galejan till Pylos,
Säga de, att han ej mera som förr plär äta och dricka.
Eller se hur arbetet går; men med suckan och ängslan,
Sitter han jemrande sig, och huden förtvinar kring benen. 145
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade:
Hårdt! men honom likväl, skönt ängslad, måste vi lemna,
Ty isanning om allt sjelfönskligt för menskorna vore,
Skulle vi önska tillförst en hemkomstdag åt min fader.
Derför, såsnart du saken förmält, vänd åter och vanka 150
Ej kring fältet, att söka Laertes; men säg åt min moder.
Att med det snaraste hon en hushållsqvinna må sända
Hemligen dit; hon sedan berätte för gubben min hemkomst.
Sade; och mante på herden, som tog i händerna skorna,
Bandt dem vid föttren, och gick till staden; ej heller Athene, 155
Vandrande från sitt tjell, undföll svinherden Eumaios;
Utan hon nalkades nära och tog gestalt af en qvinna,
Vacker och stor, erfaren uti förträffliga slöjder,
Och hon stod der vid dörrn till kojan, sedd af Odysseus;
Hvarken Telemachos såg, ej heller varsnade henne. 160
Ty sig gudarne ej synbarligen visa för alla.
Men dock Odysseus såg, och hundarne, hvilka ej skällde.
Utan qvinkande skrämdes åt andra sidan af gården.
Hon med ögonen vinkade nu; det märkte Odysseus,
Och ur rummet han trädde bakom gårdsmuren, den höga. 165
Stannande framför gudinnan; då talte till honom Athene:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Säg nu saken för sonen din redan, och dölj ej för honom,
Att, anstemplande död och förderf åt friareskaran,
Ni må vandra till ryktbara staden, och sjelf jag ej heller 170
Länge från er skall dröja; ty så att strida jag äflas.
Sade; och honom med gyllene staf vidrörde Athene.
Först hon drotten derpå rentvättad mantel och lifrock
Lade kring bröstet, och ökade sen hans gestalt och hans ungdom.
Åter han blef mörkhyad, och kinderna rundades åter. 175
Dunkelt hakan omkring sig också ombildade skägget.
Sedan detta var gjordt, hon vandrade dän; men Odysseus
Trädde i kojan; hans älskade son vardt häpen för honom,
Vände så ögonen bort, befarande att det en gud var,
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 180
Annorlunda mig nu, än nyligen syns du, o fremling.
Andra kläder du har, och din hy ej mera är likdan.
Sannerlig är du en gud, som bo i den rymliga himlen;
Var oss nådig, att vi tacknemliga offer må bringa,
Äfvensom skänker af gull, konstgjorda; och skona oss alla! 185
Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus:
Gud jag ej är; hvi skattar du mig odödliga jemlik?
Utan jag är din far, för hvars skull du suckande länge
Lidit sorgerna mång, uthärdande männernas kränkning.
Ordande så, han kysste sin son, och utföre kinden 190
Fällde han neder en tår; men förut han höll den beständigt.
Och Telemachos -- ty han ej trodde det vara sin fader, --
Svarande återigen tilltalade honom med orden:
Sannerlig icke Odysseus du är, min far; men en gudom
Dårar mig blott, att jemrande jag än mera må sucka. 195
Ty ej nånsin en dödelig man uträttade sådant,
Efter eget behag, om en gud ej kommer emellan,
Som helt lätt, då han vill, förvandlar till ung eller gammal.
Ty helt nyligen var du en gubbe, i usliga kläder,
Nu är du gudarna lik, som bebo den rymliga himlen. 200
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
O Telemachos, icke dig höfs, din fader som hemländt,
Hvarken att öfvermåttan beundra, ej heller beprisa.
Ty hit skall dig ej mer anlända en annan Odysseus,
Utan sådan jag är, sen qval jag lidit och sorger. 205
Lände jag hem på det tjugunde året till fädernejorden.
Men dethär är ett verk af ströfvarinnan Athene,
Hvilken sådan mig gör, som henne behagar, -- hon kan det, --
Stundom en tiggare alldeles lik, och stundom en yngling
Återigen, som bär på sin kropp de grannaste kläder. 210
Lätt ju för gudarna är, som bo i himmelen vida.
Att en dödelig man upphöja, eller förringa.
Så han talte, och satte sig ned; men Telemachos genast,
Famnande herrliga fadren, beklagade honom, och storgret.
Och för dem båda två uppvaknade lusten till klagan. 215
Och de sig jemrade högt, mer oaflåtligt än fåglen,
Den krumkloade örn eller gam, för hvilken dess yngel
Plundras utaf landtfolket, förrän det lärt sig att flyga.
På så ömkeligt sätt ur ögonen gjöto de tårar.
Skulle också för de jämrande ljuset af solen ha nedgått, 220
Om Telemachos ej tilltalt sin fader påstunden:
Säg, på hvad skepp dig, älskade far, sjömännerne hafva
Bragt till Ithakas strand? hvad karlar sig trodde de vara?
Ty jag förmodar det ej, att du hit, fotgångare, kommit.
Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: 225
Sanningen vill jag, min son, dig visserligen berätta.
Skeppsnamnkunnige män, Phaieker, mig bragte, som andra
Menniskor ock ledsaga, ehvem till Scheria komme.
Sofvande mig de förde på hafvet i snabba galejan,
Lade på Ithaka ned, och gåfvo herrliga skänker, 230
Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte.
Och det ligger, på gudarnes råd, förvaradt i grottan.
Men på Athenes befallningar nu jag hit mig begifvit,
Att samråda vi må om död åt fiender våra.
Derför, välan, mig räkna nu friarne alla, och uppnämn, 235
Att jag må veta, hur många de män, och hvilka de äro.
Öfverläggande sedan uti otadliga sinnet,
Tänka jag vill, om vi två dem vuxne väl äro att möta
Ensame, andra förutan, om andra söka vi skole.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 240
Fader, isanning städse jag hört ditt herrliga rykte,
Att du en kämpe i striderna är och i rådet förståndig.
Dock förmycket du sade; mig häpnad betager; ej hände,
Att med många och modiga män två ensame hampa!
Friarne äro ej tio precis, och tjugu ej heller, 245
Utan flere en hop; antalet strax skall du veta.
Från Dulichions ö här två och femtio valde
Ynglingar äro, och sex hejduker följa med dessa;
Fyra och tjugu ynglingar ock hitkommit från Same,
Och från Zakynthos tjugu Achaiiske männer ha kommit, 250
Och från sjelfva Ithaka tolf, de aldraförnämste.
Och med dem herolden Medón, och gudomlige sångarn,
Samt två tjenare följa, förfarne att stekarna skära.
Skulle vi nu dem alla, derinne församlade, möta,
Räds jag, att du mångbittert och svårt skall våldet bestraffa. 255
Men om du kan uttänka åt oss till hjelpare någon,
Detta besinna, som oss bistode med villigt sinne.
Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus:
Saken säga jag vill, gif akt du, och hör hvad jag talar!
Menar du väl, att för oss Athene med fadre Kronion 260
Nog är, eller jag skall på en annan hjelpare tänka?
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade:
Väldige hjelpare äro försann de två, som du nämner,
Skönt de deruppe bland skyarna sitta; de båda beherrska
Såväl menskors släkte, som ock odödlige gudars. 265
Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus:
Lång tid skola isanning ej de afsides förbida
Från den väldiga striden, då oss och friarne mellan
Ares' kraft afgöres en dag i salarna mina.
Men du begif dig nu, när morgonrodnaden synes, 270
Hem, och i trotsige friarnes hop inblanda dig åter;
Mig skall sednare ock svinherden föra till staden.
Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad.
Skulle de mig misshandla i salarna, dock må ditt hjerta
Lida i bröstet det, änskönt ock illa jag medfars. 275
Om de mig huset igenom vid föttren släpa på gården,
Eller mig kasta med spjut, påskådande må du fördraga.
Men befall dem likväl att ifrån dårskaperna afstå.
Med kärvänliga ord tilltalande; dock de dig icke
Lyda, ty dödsens dag är dem hårdt nära för handen. 280
Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne:
När mångråde Athene i sinnet sådant mig lägger,
Skall jag dig vinka med hufvut, och sedan när du det varsnat.
Samtliga krigarevapnen, som ligga i salarna gömde,
Bör du lyfta och lägga i vrån af höga gemaket, 285
Alla; och friarne sedan med följande ljufliga ordlag
Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga;
Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera.
Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus;
Men bortskämda de äro, såvidt eldsångan har framträngt. 290
Mig dessutom än mer i sinnet lade Kronion,
Att ni ej druckne kanske, bland er tillställande träta.
Måtte såra hvaran, och göra skam åt gelaget,
Samt frieriet, ty mannen till sig sjelft jernet ju drager.
Men allena åt oss två svärd qvarlemna, och tvenne 295
Lanser, och tvenne sköldar också, att fattas med händren.