Odysseia - 15

Detta förnam jag utaf skönlockiga nymfen Kalypso,
Och hon sade sig hört det utaf budbärarn Hermeias. 390
Men då jag nu nedkommit till sjön och snabba galejan,
Gick jag från man till man, och bannade; dock vi ej kunde
Finna ett räddningsmedel, ty boskapen redan var slaktad.
Viste så gudarne strax derpå järtecken åt dessa:
Hudarne krällde omkring, och på spettena råmade köttet, 395
Både det stekta och råa; det lät som en stämma af oxar.
Sedan i dagarna sex kärälsklige männerne mine
Åto af gudens yppersta oxar, hvilka de röfvat;
Men då nu Zeus Kronion den sjunde dagen oss sände,
Då afstannade vinden också, och den vilde orkanen; 400
Strax då lade vi samtligen ut på det rymliga hafvet,
Masten vi hissade opp, och spännde de glänsande segel.
Men då vi lemnat Thrinakiska ön, och icke ett enda
Land mer visade sig, blott himlen allena och hafvet,
Se, då ställde också en svartnande sky Kronion 405
Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under.
Lång tid lopp nu galejan ej mer; ty plötsligen påkom
Brusande vestan, som rasade fram med stora orkaner;
Mastens linor utaf stormvädret sletos i bitar
Båda, och masten damp baklänges, och redskapen samtlig 410
Vräktes uti skeppsbottnen; och han med detsamma, i aktern,
Träffade styrmans hufvud, och krossade hufvudets alla
Ben i ett ögonblick; men likt en dykare denne
Störte från däck, och den manliga själen lemnade benen;
Zeus ock dundrade nu, och sände mot skeppet sin ljungeld. 415
Och det surrades kring, anträffadt af Kronions ljungeld,
Fylldes af svafvelrök, kamraterne störte ur skeppet.
Likt sjökråkorna sen omkring den svarta galejan
Desse på vågorna fördes, och Zeus dem beröfvade hemkomst.
Men jag vandrade än på galejan, tilldess att en störtvåg 420
Väggarna skilde från köln, som blottad fördes af böljan.
Han afbröt derjemte vid köln ock masten, och derpå
Låg anfästad en rem, förfärdigad utaf en oxhud.
Dermed sammanfogade jag båd kölen och masten,
Satte mig der, och fördes utaf förderfliga vindar. 425
Då afstannade vestan också, och den vilde orkanen;
Men snart sunnan begynte, och förde mig sorger i sinnet,
Att jag ännu skull färdas engång Charybdis igenom.
Så helnattlig jag drefs, och tillika med stigande solen
Åter till Skyllas klippa och gryma Charybdis jag lände. 430
Och hon sugade in ur hafvet saltiga vattnet;
Men jag reste mig opp mot väldiga fikoneträdet,
Och, som en nattlapp, fattade tag; dock kunde jag icke
Hvarken klättra ditupp, ej heller på föttren mig stödja.
Rötterne sträckte sig långt, högsväfvande grenarne voro, 435
Långa och väldiga med, och beskuggade gryma Charybdis.
Oaflåteligt der jag höll mig, tilldess att hon skulle
Utspy masten och kölen igen; hur jag bidde omsider
Kommo de. Då när en man uppstiger från torget till måltid,
Dömmande tvister många emellan trätande svenner, 440
Då först syntes de begge utur Charybdis tillbaka.
Och jag störte mig ned hufvudstupa med fötter och händer,
Och inplumpade der bredevid storväldiga träna;
Sedan sittande upp, jag rodde med händren igenom.
Skylla ej tilläts mer af gudars fader och menskors, 445
Att mig skåda, jag eljes ej flytt det svåra förderfvet.
Dädan i dagar nio jag fördes; den tionde natten
Bragte mig gudarne fram till Ogygia-ön, der Kalypso
Bor, den ljudliga sjelf, skönlockiga, stolta gudinnan,
Som mig hyllade, skötte. Hvarför dock sådant berätta? 450
Ty jag berättade redan igår allt det i palatset
För dig sjelf och din bålda gemål; mig är det förhatligt,
Att hvad klarligen sades en gång, ånyo berätta.


Trettonde Sången,

Så han talte; och alla förstummade vordo och tego,
Och af förtjusning betogos uti de dunklande salar.
Men Alkinoos honom igen genmälte, och sade:
Efter du kom, o Odysseus, hit till min kopparne boning,
Den högtakiga, utan att mer kringirra jag menar, 5
Att du hinner ditt hem, skönt äfven du lidit så mycket.
Men jag detta befaller, och säger hvarenda bland eder,
Samtlige J som i salarna mina det glödande åltvin
Alltid plägaden dricka, och höra derjemte på sångarn:
Visserlig kläder uti välglattade kistan åt gästen 10
Ligga, och det välpyntade gull, och alla de andra
Skänker, som bringades dit utaf Phaiekernes drottar;
Men dock gifvom dertill en stor trefot och en kittel
Alle man; när folket en gång församlas, vi åter
Gäldas; ty svårt det vore för en att gifva för intet. 15
Så Alkinoos sade; och dem behagade talet,
Och de begåfvo sig dän till sitt hem enhvar för att sofva.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
De manstärkande kopparen buro, och ilte till skeppen;
Allt förvarade väl Alkinoos' heliga hjeltkraft, 20
Vandrande kring på galejan, inunder toften, att ingen
Måtte bland männerna hindras deraf, då de rodde med ifver.
Till Alkinoos sedan de gingo, och redde sig måltid.
Offrade dem nu en oxe Alkinoos' heliga hjeltkraft,
Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar. 25
Sedan de låren brännt, de höllo en kostelig måltid,
Och förlustade sig; ock sjöng den gudomlige sångarn;
Demodokos, högt ärad af landets folk. Men Odysseus
Vände ofta sitt hufvud emot klarskinande solen,
Mon att hon ned skull gå, ty han högligen önskade hemfärd. 30
Likasom då när en man till qvällsvards längtar, för hvilken
Oxarna släpa den fogade plog heldagligt på lindan,
Och kärkommet för honom sig nedsänkt ljuset af solen,
För att till qvällsvards vandra, och knät för den gående sviktar:
Så för Odysseus ljuset af soln välkommet sig sänkte. 35
Och han talade strax bland roningkära Phaieker,
Men på Alkinoos mest häntydande, ordet han sade:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Faren väl! och i frid, vingjutande, låten mig resa!
Ty fullbordadt nuredan är allt, som mitt hjerta sig önskat, 40
Hemledsagning och skänker, dem himmelske gudarne måtte
Lycksama göra; måtte jag ock otadlig min maka,
Återkommande, träffa derhemma, med vännerna friska!
Men J som här qvarblifven, o skänken glädje åt edra
Äkta makar och barn; och gudarne gifve er allsköns 45
Trefnad, och ej medborgerligt ondt må någonsin yppas!
Så han sade; och alle dermed instämde, och bådo
Fremlingen hem affärda, emedan så riktigt han ordat.
Och till herolden talade då Alkinoos' hjeltkraft:
O Pontonoos, blanda i blandningsskålen, och dela 50
Vin åt alla i saln, att vi bedje till fadren Kronion,
Samt sen hemledsage vår gäst till fädernejorden.
Sade; och Pontonoos nu mängde det ljufliga vinet,
Samt utdelte åt alla tillmans; åt de saliga gudar,
Hvilka i rymliga himmelen bo af vinet de gjöto 55
Samtlige från sin plats; uppstod så den ädle Odysseus,
Lemnade Arete i händerna dubbelpokalen,
Och tilltalade henne, och sade de vingade orden;
Nu farväl mig, o drottning, för tiderna alla, tills åldern
Kommer, och döden omsider, som äro oss menskor beskärda! 60
Jag begifver mig hem; lef gladelig här i palatset
Du mellertid med barn, och folk, och Alkinoos, kungen!
Sade; och tröskelen öfver nu steg den ädle Odysseus.
Och med honom herolden då sände Alkinoos' hjeltkraft,
Att vägvisa till stranden af sjön, och snabba galejan; 65
Arete medsände derhos af tärnorna sina
En, som förde med sig rentvättad mantel och lifrock;
Sände jemväl en annan, som bar tättslutande skrinet;
Bar så en annan också rödt vin åt drotten och resmat.
Men när omsider de nu nedkommit till sjön galejan, 70
Genast togo emot, och förvarte de ståtlige följsmän
Detta allt på det hålkade skepp, båd drycken och maten.
Sedan bredde de ut åt Odysseus täcke och lakan,
I bakstammen på däck af hålkade skeppet; att roligt
Sofva han skull; sjelf steg han ombord, och lade sig sedan 75
Stilla; men desse satte sig ned på tofterna alle,
Hvar på sin plats, och löste från borrade stenen sin landtross.
Då baklutade, sjön uppkastade desse med åran;
Och på hans ögonlock sig sänkte en ljufvelig slummer,
Kostelig, ouppväcklig och närmast lika med döden. 80
Liksom på fältet man ser ett förspann väldiga hingstar,
Samtlige rusande fram på en gång, för slagen af pisken,
Med högt lyftade ben, och de lätt fullända sin bana:
Så sig höjde också bakstammen, och purpurne vågen
Fräste förskräckeligt opp uti mångbrusande hafvet. 85
Säkert galejan och raskt lopp framåt; sjelfvaste höken,
Han som bland fåglar den snabbaste är, ej kappats med henne:
Så framlöpande lätt, hon hafvets böljor ituklöf,
Bärande mannen, som hyste med gudarna likdana rådslag,
Som tillförene haft otaliga qval i sitt sinne, 90
Pröfvande männernes strider, och skräckliga vågor derjemte;
Nu helt stilla han sof, förgäten af allt hvad han lidit.
När sig nu höjde den stjerna, den klaraste, hvilken förnämligst
Kommer bebådande ljuset af tidiga morgongudinnan,
Då också sig närmade ön hafseglande skeppet. 95
Finnes nu Phorkyns bukt derstädes den åldrige hafsguds,
Uppå Ithakas ö, med långt framskjutande branta
Två klippstränder, som sänka sig ned åt slutet af bukten.
Desse skydda emot svårstormande vindarnes storvåg
Utanifrån, och derinnan förutan trossar förtöfva 100
De vältoftade skepp, då de kommit till målet af hamngång.
Men långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten,
Och der nära intill är en dunkel, förtjusande grotta,
Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas.
Blandningsskålar af sten och handtagskrukor derinne 105
Finnas, och dessutom der sig biena håning förvara;
Ock väfstolar af sten; långsträckige; nymfren på dessa
Purpurne mantlar väfva, ett underverk till att skåda.
Der städsrinnande vatten, och ett par portar befinnas;
En åt norden är vänd, der menniskor vandra igenom, 110
Andra, åt sunnan, för gudarna är inrättad, och aldrig
Dödlige vandra der in, odödliges väg är der endast.
Dit de styrde, förut välkunnige; skeppet derefter
Rusade upp mot landet; så mycket som hälften af hela,
Störtande, ty det drefs af så väldiga reddares händer. 115
Ur vältoftade skeppet i land utstego de andre,
Och först buro de bort ur hålkade skeppet Odysseus,
Buro sjelfva lakanet med och prydliga täcket,
Lade så honom på sanden, ännu af sömnen bekufvad,
Sen utlyfte de skatterna ock, som de stolte Phaieker 120
Den hemresande gifvit, på råd af höga Athene.
Och vid olivens rot nu lade de samtliga dessa
Utom vägen, att ingen ibland vägfarande menskor,
innan Odysseus vaknade upp, ditkommande stule.
Sjelfve de åter begåfvo sig hem. Jordskakaren dock ej 125
Glömde de hotelser bort, med hvilka han fordom Odysseus
Hotat hade; och så tillsporde han Zeus om dess mening:
Fader Zeus, jag ej mera ibland odödliga gudar
Aktad varder, enär mig ej alls de dödlige akta,
De Phaieker, ehuru likväl af min stämma de äro. 130
Ty att Odysseus skulle, sen lidanden många han utstått,
Hinna sitt hem jag trodde, och aldrig jag nekade honom
Hemkomst, sedan en gång du lofvat och vinkat ditt bifall.
Dock de den sofvande förde på sjön i snabba galejan,
Lade på Ithakas strand, och förärade rikliga skänker, 135
Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte,
Många, som aldrig hade från Troia bringat Odysseus,
Skönt oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel.
Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade:
Ack, jordskakare, du vidherrskande, hvad har du yttrat? 140
Gudarne alldeles ej missakta dig; skräckeligt vore,
Att missfirmelse kasta på den som är äldst och förnämligst.
Om bland dödliga någon, som trotsar på kraften och styrkan,
Icke dig ärar; så eger du städs ock framdeles hämden.
Derföre gör som du vill, och som önskeligt är för ditt sinne! 145
Honom derefter svarade nu jordskakarn Poseidon:
Strax, svartmolnige, hade jag gjort på sätt, som du ordar,
Men din vrede jag rädes beständigt, och söker att undfly.
Nu jag vill deremot Phaiekernes granna galeja,
När från färden hon vänder, uppå dimmdunkliga hafvet, 150
Krossa, att ändtlig en gång de hejdas, och sluta med menskors
Hemledsagning, jemväl med ett stort berg staden jag omger.
Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade:
Älsklige, så mitt sinne det syns mest lempeligt vara:
Att, när samtliga folket i stan annalkande skeppet 155
Ren anskådar, till sten förvandla det, nära vid landet,
Snabba galejan lik; att samtlige menskorne måtte
Undra deröfver; jemväl med ett stort berg stan må du omge.
Men såsnart nu detta förnam jordskakarn Poseidon,
Skyndade han till Scherias ö, der Phaiekerne äro. 160
Bidde så der; sig närmade ock hafseglande skeppet,
Hurtigt jagadt, och nära intill Jordskakaren trädde,
Som det gjorde till sten, och derhos fastrotade nedtill,
Slående med flathanden; och bort han vandrade sedan.
Ordade nu till hvarandra dervid bevingade orden 165
De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer.
Och man talade så, anblickande närmaste grannen:
Ve mig! ho har fjettrat på sjön vår snabba galeja,
Som ren nalkades hemmet, och hel och hållen sig viste?
Så de sade; med huru det skett, det visste ej någon, 170
Och bland dessa Alkinoos då förmälte, och sade:
Ack, isanning mig nu påkomma de spådomar gamla
Af min fader, som sade, att mot oss hyser Poseidon
Vrede, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän;
Sade, att framdeles guden Phaiekernes granna galeja, 175
När från färden hon vänder, uppå dimdunkliga hafvet,
Krossa skull, och jemväl med ett stort berg staden vår omge.
Ordade så den gamle; det allt fullbordadt ju varder.
Men välan, som jag säga er vill; hörsammom nu alle:
Afstån från ledsagning, enär af de dödliga någon 180
Länder till staden vår, och låtom oss tjurar, ett dussin,
Offra Poseidaon, utvalda, om sig han förbarmar,
Och om han ej med ett gräseligt berg omgifver oss staden.

Så han sade; men desse förskräcktes, och tjurarna redde.
Sålunda nu anropade der jordskakarn Poseidon 185
I Phaiekernes land de samtlige förstar och drottar,
Stående kring altaret. -- Då vaknade ädle Odysseus,
Der han sof i sitt fäderneland, fast det han ej kände,
Ren frånvarande länge; ty dunkel bredde gudinnan
Pallas Athenaie, Zeus' dotter, i mening att honom 190
Alldeles okänd göra, och orda om ett och om annat;
Att han ej kändes igen af gemål, och vänner, och stadsbor,
Förrn de giljare allt förfång umgällt, i hans salar.
Derför i ombytt skick alltsamman sig viste för drotten,
De långsträckige vägar, och allinrymmande hamnar, 195
Och tvärstupige bergen också, och grönskande träden.
Farande upp, han stod, och beskådade fädernejorden,
Sedan hof han en suck, och slog sig på låren med flata
Händren, och, jemrande sig så talade orden, och sade:
Ve mig, till hvilka dödligas land är nu åter jag kommen? 200
Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro?
Monn gästvänlige männer, och ha ett gudeligt sinne?
Hvarthän bringat jag nu de rikliga skatter, och hvarthän
Vandrar jag sjelf? O, hade jag dock hos Phaiekerna blifvit
Qvar! eller hade jag väl till en ann bland väldiga drottar 205
Kommit, som mig gästfägnat, och haft bestyr om min hemfärd.
Nu jag begriper ej, hvar jag må lägga dem; icke dem härstäds
Lemnar jag heller, att ej de må bli ett byte åt andra.
Ack, rättrådige alldeles ej, och förståndige icke
Voro minsann de Phaiekiske mäns härförstar och drottar, 210
Som mig bragte till fremmande land, skönt bringa de lofte
Till välskådliga Ithaka mig; men gjorde det icke.
Zeus, nödhjelparen, straffe dem, han som äfven de andra
Menniskor skådar, och näpser enhvar, eho sig förbrutit!
Men nu välan, jag skatterna vill anskåda och räkna; 215
Om bortresande något på svarta galejan de föra.
Ordande så, treföttren han nu ooh kittlarna granna
Räknade, gullet jemväl, och de väfda kostliga kläder.
Intet af detta han mist, men han saknade fädernejorden,
Smygande kring på stranden utaf mångbrusande hafvet, 220
Sig beklagande mycket; då nalkades honom Athene,
Lik till gestalt ungmannen, en öfverherde för fåren,
Dejelig, sådan just som konungasönerne äro,
Och kring axlarna bar hon en mantel, dubbel och välgjord,
Sulor inunder de fylliga föttren, i händren ett kastspjut. 225
Skådande henne sig gladde, och gick tillmötes Odysseus,
Och tilltalade henne, och sade de vingade orden:
Käre, emedan jag dig anträffar först här i landet,
Hell dig, och måtte du ej i fiendtelig mening mig möta!
Utan rädda dethär, och rädda mig sjelf; ty till dig jag 230
Beder, liksom till gud, och nalkas de älskliga knäna.
Derföre detta mig sannerlig säg, att väl jag må veta:
Hvad är detta för land, för folk, för menskor som bo här?
Monne det är välskådlig en ö, eller monne en klippstrand
Ligger vid hafvet belägen utaf välkokiga landet? 235
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Dårlig, o fremling, du är, eller ock hitkommen från fjerran,
Efter om detta land du mig spörjer; så alldeles namnlöst
Icke det är mellertid; ty derom rätt månge nog veta,
Både af dem, som bo mot morgonrodnan och solen, 240
Äfvensom dem derborta emot den dunkliga vestern.
Stenigt isanning det är, och derför bäst lempeligt icke,
Icke så särdeles magert, ej heller med rymliga slätter.
Ty osägelig der spannmålen, och vinet derjemte
Vexer, och regnet städs uthåller, och ymniga daggen. 245
Väl getnärande är det, liksom konärande; allslags
Skogar finnas, och källor också från år till ett annat.
Fremling, alltså tör Ithakas namn ock kommit till Troia,
Hvilket ifrån den Achaiiska jord sägs ligga ifjerran.
Talte; nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, 250
Glad åt sin fädernejord, som nu för honom berättat
Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter;
Och tilltalande henne, han sade de vingade orden: --
Dock han ej sanningen sade; sitt tal han ställde på skrufvar,
Välfvande städse i bröstet ännu månglistiga tankar: -- 255
Visst jag om Ithaka äfven har hört på rymliga Kreta,
Bortom hafvet ifjerran; men nu ock sjelf jag har kommit
Med de skatter, du ser; och lemnande lika åt barnen
Flyr jag, emedan sonen af Idomeneus jag har dräpit,
Den snabbfotade Orsilochos, som på rymliga Kreta 260
Städs påhittiga männerna vann med fötterna snabba.
Derför ville från mig han hela det Troiska bytet
Röfva, för hvars skull jag uthärdat bekymmer i själen,
Medan jag männernas krig och de skräckliga vågor försökte,
Derför att jag ej hans far villfarande tjente inunder, 265
Uti de Troers land, men sjelf anförde kamrater.
Honom jag stack med min kopparne lans, då han vände från fältet
Åter, jemte kamrat mig lägrande näravid vägen,
Mörkaste natt på himmelen låg, och ingen bland menskor
Varsnade oss, och jag tog helt lönligen lifvet af honom. 270
Men såsnart som honom jag dräpit med kopparen hvassa,
Vandrande af till galejan påstund, de stolta Phoiniker
Bad jag, och gaf derjemte åt dem af det rikliga bytet;
Manade dem, att mig bringa till Pylos, och sätta i land der,
Eller gudomliga Elis också, der Epeierne herrska. 275
Men dem vindarnas kraft bortjagade dädan, isanning
Högst motvilliga; icke de mig alls ville bedraga.
Irrande dädanifrån, vi hit anlände om natten,
Och vi med njuggan nöd inrodde i hamnen, och ingen
Tänkte inland oss på mat, änskönt vi äta behöfde; 280
Utan så som vi gått ur galejan, vi lade oss alla.
Då påkom mig tröttade man den ljufliga sömnen,
Och ur det hålkade skeppet de togo skatterna mina,
Samt nedlade dem der, som jag sjelf mig lägrat på sanden.
Till Sidonia sen, det boningbeqvämliga, desse 385
Foro, men jag qvarlemnades här, bedröfvad i hjertat.
Talte; och smålog nu klarögda gudinnan Athene,
Smekande honom med handen, och lik till gestalten, en vacker,
Högvext qvinna, och välförfaren i herrliga slöjder;
Och tilltalande honom, hon sade de vingade orden: 290
Smyger han vore och rätt illparig, som kunde dig vinna
I mångfaldiga svek, om en gud sjelf mötte dig äfven.
Du brokrådige, djerfve, på svek omättlige, skulle
Icke engång i ditt fäderneland från finter du afstå,
Samt från svekliga ord, som så hjertans kära dig äro? 295
Dock, ej ordom numera härom, i klokskaper båda
Kunniga; efter du är bland samtliga menskor den bästa
Både i tal och i råd; men jag bland gudarna alla
Varder beprisad för klokskap och vett; nu icke du kände
Pallas Athenaie, Zeus' dotter, mig, som dig alltid 300
Står i farorna alla vid sidan, och städse bevarar,
Mig, som gjorde dig älskad utaf Phaiekerna alla?
Men nu lände jag hit, för att dig hopspinna ett påhitt,
Och för att skatterna gömma, som dig de stolte Phaieker
Gåfvo, då hemåt du for, med min anstiftan och vilja; 305
Samt, för att säga, hvad smärtor uti välbyggda palatset
Ödet beskärt dig att lida; men du fördrag dem af nödtvång!
Yppa ej heller för någon bland män, ej heller bland qvinnor
Alla, att du kom hem kringirrande, utan med tystnad
Lid otaliga qval, uthärdande männernas kränkning! 310
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:
Svårt, o gudinna, att känna dig är, för en mötande dödlig,
Änskönt aldrig så klok, ty du antar skepnad af hvemhelst.
Det dock känner jag väl, att du var mig fordom bevågen,
Medan i Troias gebit vi stridde, Achaiernes söner. 315
Men sen i grund vi förödt den höga Priamosstaden,
Stigit på skeppen ombord, och en gud de Achaier förskingrat,
Sedan jag icke dig sett, o dotter af Zeus, eller varsnat
Stiga ombord på mitt skepp, för att mig afvärja en ångest.
Utan, med hjertat förkrossadt uti mitt bröst jag beständigt 320
Irrade kring, tills gudarne mig förlöste från ofärd;
Förrän uti de Phaiekiske männers bördiga bygder
Du mig stärkte med ord, och sjelf vägviste till staden.
Nu vid din far, knäfaller jag här; (ty jag tror mig allsicke
Till välskådliga Ithaka länd; fastmer i ett annat 325
Land jag vankar omkring, och jag tror att begabbande endast
Du mig detta har sagt, i beråd att gäcka mitt sinne):
Säg mig, om verklig jag ländt till älskade fädernelandet?
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Sådana tanksätt städse uti ditt hjerta du hyser; 330
Derför kan jag också ej dig olyckliga lemna,
Efter du är saktmodig; och är skarpsinnt och förståndig.
Gerna en annan man, kringirrande, sedan han hemländt,
Önskade maka och barn få skåda i salarna sina;
Men dig icke är kärt att veta, ej heller att forska, 335
Förrn din egen gemål du har utransakat, som vanskligt
Sitter i salarna der; och jemmerfulla beständigt
Nättren för henne och dagarne gå, allt medan hon gråter.
Dock jag ej tviflade nånsin derom, men väl i mitt sinne
Visste, att komma du skulle, sen alla kamrater du mistat. 340
Men jag isanning icke med farbror min, Poseidaon,
Ville mig gifva i strid, som laggt sig galla i sinnet,
Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat.
Men, att du måtte mig tro, jag Ithakas nejder vill visa.
Phorkyns bukt är stället, du ser, den åldrige hafsguds 345
Här långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten;
[Och der nära intill är en dunkel, tjusande grotta,
Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas.]
Detta en högvälfd grotta dig är, och rymlig; åt nymfren
Ofta du offrat der tacknämliga festhekatomber; 350
Detta är Neriton-berget också, med skogar bekransadt.
Sagdt; och gudinnan dunklet förspred, och nejden sig viste.
Och nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus,
Glad åt sitt land, samt kysste dervid fruktgifvande jorden,
Och till nymferna genast han bad, upplyftamde händren: 355
Nymfer, najader, J döttrar af Zeus, ej nånsin jag mera
Trodde mig eder se; nu varen med brinnande böner
Helsade! Skänker också vi skole er gifva, som fordom,
Om välvillig mig dottren af Zeus, ströfvarinnan, förunnar
Att sjelf lefva, och skänker min son, den älskade, trefnad. 360
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Var du vid mod, och bekymra dig ej om detta i sinnet!
Utan skatterna nu i det inre af nymfernas grotta
Låtom oss lägga påstund, att de må dig säkert förvaras,
Sjelfve betänkom jemväl, hur allt tillställs på det bästa. 365
Ordade så nu gudinnan, och smög sig i dunkliga grottan.
Sökande skrymslen att finna i grottan, hvarjemte Odysseus
Närmare frambar allt, okufliga kopparn och gullet,
Vältillverkade klädren också, dem Phaiekerne gifvit.
Och det gömmde han grannt, men en sten för portarna lade 370
Pallas Athenaie, Zeus' aigisbärarens, dotter.
Sen de satte sig båda vid roten af helgat oliven,
Och uttänkte förderf åt den trotsige friareskaran.
Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 375
Tänk, hur på friarnes flock, de skändliges, händer du lägger,
Hvilka dig tre år redan, uti palatset husera,
Friande till din höga gemål, frambärande brudskänk.
Men sig jemrande städs i sitt hjerta efter din hemkomst,
Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla, 380
Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar.
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:
Ack isanning jag skolat, som Atreus' son, Agamemnon,
Duka under för skändelig död, i egna palatset,
Hade du ej, o gudinna, mig allt sakenligt berättat. 385
Men nu välan, väf hop ett förslag, hur jag dessa må näpsa.
Och stå sjelf du mig bi, ingifvande dristig förtröstan,
Likasom då när vi ödde de stråliga tinnar af Troia.
Om så ifrig du stode mig bi, klarögda gudinna,
Skulle emot trehundrade man jag sannerlig kämpa, 390
Med dig, vördnadsvärda, då du välvillig mig hjelpte.
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Gerna också jag hjelpa dig vill, och ej nånsin förgäta,
Då när vi äflas med detta engång; ock tror jag att mången
Både med hjerna och blod omätliga marken besölar, 395
Bland de giljande männer, som nu uppäta ditt förråd.
Men välan, jag vill göra för samtliga menskor dig okännd;
Skrynkla vill jag ditt dejliga skinn kring de böjliga lemmar,
Öda på hufvudet ut blondhåret, och kring dig en trasa
Kasta, att när en menska dig ser, hon skrämms vid din anblick. 400
Rinnande ögon också jag dig ger, skönt vackra de äro,
Att missfosterlig du för friarne alla må synas,
Och för din maka och son, som du lemnade qvar i palatset.
Till svinherden du hän sjelf aldraförst dig begifve,
Som dig en svinens vårdare är, och menar dig redligt, 405
Och som älskar din son, och förståndiga Penelopeia.
Sittande finner du honom hos svinen, hvilka nu beta,