Odysseia - 21

Sade; och offergjutande drack af det ljufliga vinet, 150
Och i händerna lade pokaln på männernas höfding.
Men han i salen gick, bedröfvad i innersta hjerta,
Skakande hufvut; förty ren ofärd anade sinnet.
Dock han ej så slapp dö; ock honom snärjde Athene,
Af Telemachos' händer och lans att kraftigt besegras. 155
Och han satte sig åter på stoln, från hvilken han uppstått.
Men nu lade i själn klarögda gudinnan Athene
På Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia,
Att för friarne synas, på det hon måtte förtjusa
Friarnes hjerta som mest, och bli värderad derjemte 160
Mera af make och son, än hon tillförne blifvit.
Under ett tillgjordt skratt, hon talade ordet, och sade:
Eurynome, mig lyster nu själn, fast icke tillförne,
Att för friarne synas, ehur likväl jag dem hatar.
Åt min son jag då sade ett ord, som gagneligt vore, 165
Att han ej må umgås med de öfvermodiga männer,
Som väl tala så grannt, men tänka dock illa på baken.
Men hushållerskan Eurynome genmälte, och sade:
Visst har detta du allt, min dotter, behörigen ordat.
Derföre gå du, och tala ett ord med din son, och förtig ej, 170
Sedan du först dock badat din kropp, och kinderna sminkat.
Men ej må du såder, med anlete fuktadt af tårar,
Gå, ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja.
Ty ren är vid de åren din son, för hvilken du träget
Till odödliga bad, att se hans haka beskäggad. 175
Henne svarte derpå förståndiga Penelopeia:
Eurynome, ej råd mig dertill, skönt mon om mitt bästa,
Att jag skall bada min kropp, och kinderna sminka med olja;
Ty mig fägringen gudarne sjelfve, som bo i Olympen,
Ödde, ifrån den stund, då han for på de hålkade skeppen. 180
Men mig Autonoe nu befall och Hippodameia
Komma hitin, att de må mig stanna vid sidan i salen;
Ensam jag icke till männerna går; ty jag derföre blyges.
Så hon sade; den gamla dervid utgick ur gemaket,
Lemnande tärnorna bud, och manande dem till att komma. 185
Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene:
Öfver Ikarios' dotter hon kringgjöt ljufliga sömnen.
Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig alla
Der i dess bädd; och då mellertid gudinnors gudinna
Gaf odödliga skänker, att friarne skulle beundra. 190
Sköna anletet först med samma gudomliga fägring
Sirade hon, hvarmed sig skönomgördlade Kypris
Pryder, enär hon går i Chariternas tjusande chordans;
Henne större att skåda hon gjorde, och stoltare äfven,
Mjellare gjorde hon ock, än det konstarbetade elfen. 195
Sedan så hon bestyrt, bortgick nu gudinnors gudinna.
Kommo dervid mjellarmiga tärnorna äfven ur salen
Stojande; vek så från henne också den ljufliga sömnen;
Och hon strök sig om kindren med händerna, talte och sade:
Högst olyckliga mig omhöljde en ljufvelig kraftsömn. 200
Måtte mig ock så ljufvelig död kysk Artemis gifva
Genast påstunden nu, att ej längre med smärtor i själen
Jag må öda mitt lif, och saknande älskade makens
All utmärkelse; ty bland Achaierne var han den bäste.
Så hon sade; och ned sig begaf från prunkande loftet, 205
Icke allena; tillika också två tärnor nu följde.
När hon till friarne sen nedstigit, den ädle bland qvinnor,
Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset,
Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan;
Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 210
Knäna för dessa då löstes, och själn hänfördes af kärlek,
Och sig önskade alla, att ligga hos henne i bädden.
Men hon Telemachos talade till, den älskade sonen:
O Telemachos, mer du ej har fast mod, eller tanke;
När du ännu var ett barn, mer välfde i sinnet du anslag; 215
Nu då du redan är stor, och hunnit till ynglinga-åldren,
Nu då en fremmande man, som såge din vext och din fägring,
Sade dig säkert vara en son till väldig en fader,
Finnes alldeles icke hos dig godt mod eller tanke.
Sådan gerning i salarna ju är vorden föröfvad, 220
Då sålunda du lät misshandla den fremmande mannen.
Säg, eller hur, om en fremmande man, i salarna våra
Sittande, så fått lida utaf ovärdig behandling,
Monn' dig ej skymf och nesa deraf bland menniskor blifver?
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225
O min moder, att vredgad du är, misstycker jag icke;
Dock jag uti min själ förstår alltsamman och inser,
Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig;
Men jag ej gitter likväl förståndigt tänka i allting;
Ty mig desse förvilla, beträngande härfrån och derfrån, 230
Stemplande ondt mot mig, och hjelpare eger jag inga.
Visst enviget ej gick emellan vår fremling och Iros,
Efter friarnes önskan, men han var bättre i styrka.
Måtte, o fader Zeus, och Athenaie, och Apollon,
Friarne nu desslikes också i salarna våra 235
Kufvade nicka med hufvut enhvar, dels ute på gården,
Dels härinne i huset, och lemmarne lösas för alla:
Likasom Iros, den stackarn, invid gårdsportarna sitter
Nu, och med hufvudet nickar, och alldeles liknar en drucken,
Gitter ej stå på fötterna rak, eller vända tillbaka 240
Hem på den väg, dit leder; förty hans lemmar sig upplöst!
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra;
Men Eurymachos vände sig sen till Penelopeia:
Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia,
Såge nu alle Achaierne dig på Iasiske Argos, 245
Friare flere till tal visst skulle i salarna edra
Gästa från morgondag; ty de öfriga qvinnor du vinner
Både i fägring och vext, och äfven i sansade vettet.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:
O Eurymachos, både mitt namn, min vext och min fägring 250
De odödlige ödde, enär till Ilios foro
Hän Argeierne bort, och med dem min make, Odysseus.
Om han toge mitt lif i beskydd, hemländande åter,
Skulle min ära påstund båd' större och skönare vara.
Nu jag ängslas; ty mig mång qval påsände en gudom. 255
Visst, då han for härifrån, och lemnade fädernejorden,
Mig vid högra handen han tog, och talte, och sade:
Ack, du min maka! förty fotbrynjte Achaierne, tror jag,
Skola ej samtlige vända igen oskadde från Troia;
Förty krigiske män de Troer säger man vara, 260
Ej lanskastare blott, men ock bågskyttar tillika,
Samt snabbfotade hästars bestigare, hvilka väl snarligt
Bringa den stora tvisten till slut i gemensama kriget.
Thy jag ej vet, om mig räddar en gud, eller om jag blir slagen
Borta vid Troia; men här alltsamman måste du vårda. 265
Tänk på min fader och mor i salarna, likasom hittills,
Ja, än mera ännu, då jag; från eder är fjerran.
Men när redan du skådar vår son med skägg på sin haka,
Äkta du då eho som du vill, och lemna din boning.
Så han ordade detta, och allt fullbordas nu äfven. 270
Natt skall varda en gång, då det skräckliga bröllopet drabbar
Mig olyckliga, mig, som Zeus all glädje beröfvat.
Dock påkommer en bittrare sorg mitt hjerta och sinne:
Friares sed tillförene var ej sådan, som denna;
När till en vankfri qvinna och rik mans dotter de vilja 275
Fria, och täfla om henne i tukt med hvarandra och ära,
Sjelfve de bringa med sig båd' oxar och fåren, de feta,
Flickans vänner till kost, och lysande skänker de gifva,
Men ostraffadt de ej förtära en annans besittning.
Sagdt; och sig gladde, dervid mångpröfvade, ädle Odysseus, 280
Derför att friarne hon aflockade skänker, och smekte
Sinnet med ljufliga ord, skönt annat inom sig hon välfde.
Men nu talte till henne Antinoos, son af Eupeithes:
Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia,
Skänker du må af enhvar bland Achaierna taga, som sjelfmant 285
Bringar; ty ej tillbörligt det är, att förkasta en gåfva.
Dock vi till eget hem eller annorstädes ej bortgå,
Förrn du äktar ibland Achaierna den som är ypperst.
Så Antinoos sade; och dessa behagade talet,
Och för att skänker bringa enhvar afsände sin herold. 290
Åt Antinoos bar han en stor, mångskiftande, konstskön
Mantel, med spännen uppå, som voro ett dussin till antal,
Alle af gull, och passade hop med smidiga häktor.
Åt Eurymachos bar han påstunden en skimrande halsked,
Gyllene, blank som solen, och välinfattad i bärnsten. 295
Ock örhängen åt Eurydamas två tjenare buro,
Trenne juveler i hvart, och behaget spridde sig vida.
Och från Polyktors son, Peisandros, drotten, ett halsband
Tjenarn hämtade nu, ett särdeles kosteligt smycke,
Så grann gåfva på gåfva en hvar af Achaierns frambar. 300
Men derefter på löftet hon gick, den ädla bland qvinnor,
Och tillika åt henne af tärnorna skänkerne buros.
Friarne, vändande åter till dansen och tjusande sången,
Roade sig dermed, och bidade aftonens ankomst.
Medan de roade sig, ock mörka aftonen påkom. 305
Strax eldställningar trenne i salen de ordnade sedan,
Att dem lysa; derpå ock lade de torrkade vedträn,
Torra ren längesedan, och nyss med kopparen klufna,
Blandande stickor ibland, och i vexlande ordning dem tände
Drotten Odysseus' tärnor i brand; men sjelf till dessa 310
Ordade så, zeusborne och tålige hjelten Odysseus:
Tärnor i kongens palats, den länge fördröjde Odysseus',
Gån på det rum, der vistas er vördnadsvärdig drottning,
Tvinnen hos henne er tråd, och hennes sinne förnöjen,
Sittande i loftssal, eller kammen med händerna ullen: 315
Jag deremot vill bestyra om ljus åt friarne alla.
Ty om de önskade ock skönthronande Eos förbida,
Mig ej skola de trötta; jag är mångtalig just mycket.
Så han sade; de logo dervid, med blick på hvarannan.
Honom snöpligen snäste då fagerkindig Melantho, 320
Hvilken, af Dolios född, uppfostrats af Penelopeia.
Henne som eget barn hon matat, och fägnat med skänker.
Men hon delte ej smärtan ändock i drottningens sinne,
Utan hon delte med Eurymachos sin bädd och sin kärlek.
Hon på Odysseus bannades nu med skymfliga orden: 325
Olycksalige fremling, du är till sinnet förruckad,
Efter du ej vill sofva, och hän bortvandra till smedjan,
Eller till krogen också; men här vidlyftigt du ordar
Oförskräckt bland männerna mång, och icke i själen
Rädes; anten du kufvas af vin, eller också du alltid 330
Eger ett likdant mod, och du derföre pratar i vädret.
Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros?
Måtte ej snarlig mot dig en tapprare träda, än Iros,
Hvilken dängande dig med kraftiga näfvar i hufvut,
Jagar ur huset hän, nedsölad med rinnande bloden! 335
Henne svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus:
Sannerlig går jag påstunden, din hund, och Telemachos säger
Allt hvad du pratar, att bit för bit han dig hugger i stycken.
Detta yttrade han, och med orden qvinnorna skrämde;
Men de i salarna lupo, och lemmarne löste, för alla. 340
Af räddhåga, förty de trodde att sanning han talat.
Lysande sjelf bredevid fyrkärlen, hvilka de påtändt,
Stod han, och såg på enhvar, men dock helt annat hans sinne
Välfde uti hans bröst, som ofullbordadt ej blef se'n.
Trotsiga friarne lät mellertid allsicke Athene 345
Afstå från hjertfrätande skymfning, att mera och mera
Qval inträngde i själn hos Laertiaden Odysseus.
Strax Eurymachos, Polybos' son, begynte att orda,
Skymfande så Odyseus, och väckte kamraternes löje:
Hören mig, friare J till vår öfverståtliga drottning, 350
Att jag må säga hvad själen uti mitt hjerta befaller:
Utan en gud den mannen Odysseus' boning ej nalkats;
Liksom ett fackelsken mig synes isanning från honom
Gå, och hans hufvud; förty der finns ej ett endaste hårstrå.
Sade; och ordade så till stadsförstörarn Odysseus: 355
Fremling, vill du väl tjena för lön, ifall jag dig toge,
Längst vid gärdet, -- betalningen skall tillräckelig blifva, --
Att törnruskor mig samla, och resliga träden plantera:
Mat jag skulle bestå dig der, som räckte för året,
Kläda dig kläder på, och sandaler gifva på föttren. 360
Men emedan du nu slemm' funder har lärt dig, du icke
Vill till arbete gå, men tigga du hellre i landet
Vill, för att skaffa dig fylle uti omättliga buken.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
O Eurymachos, skull' med hvaran vi i arbete täfla, 365
Sommartiden, enär ock dagarna äro så långa,
På höängen, och jag en välkrökt lie i handen,
Och du en likdan hade, att arbetet pröfva vi finge,
Fastande ändatill mörkret, och gräs tillräckligen funnes:
Eller om ock två oxar vi körde, som vore de bästa, 370
Eldige begge, och store, och mättade begge med gräset,
Lika i ålder, och lika att draga, med kraft som ej sviker;
Funnes ett åkerfält, och sviktade kokan för plogen,
Mig då skulle du se, om rak min fåra jag skure;
Eller om ock kanhända ett krig uppväckte Kronion, 375
Ännu idag, och jag hade min sköld, och lansarna båda,
Samt allkopparne hjelmen, som tätt till hufvudet sitter;
Mig då skulle du se, bland främsta kämparn inmängd:
Skymfande skulle du sannerlig ej om min mage förmäla.
Men du är stolt öfverhöfvan, och har ett trotsande sinne, 380
Och du tycker dig vara en skräckelig bjesse och handfast,
Efter du vistas i lag med få, ej modiga männer.
Om Odyseus dock komme, och lände till fädernejorden,
Snarligen dörrarne skulle, änskont nog breda de äro,
Blifva dig trånga, enär du ur farstun sprunge på gården. 385
Sagdt; och Eurymachos vardt än mer förgrymmad i sinnet.
Och med hotande blick han talade vingade orden:
Usling, snarliga får du ditt slut, emedan du sladdrar
Djerft bland männer så många, och ej detminsta i själen
Räds; ty anten du kufvas af vin, eller också du alltid 390
Eger ett likdant mod, och derföre pratar i vädret.
Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros?
Ordande så, han fattade palln; men genast Odysseus
Mot Amphinomos' knän, Dulichierns, böjde sig neder,
För Eurymachos rädd; mundskänken han slängde i högra 395
Handen, och klingande damp nu derur vinkannan på golfvet,
Men högt jemrande sjelf baklänges han störte i backen.
Friarne stojade allt i de dunklande salarna hurtigt,
Och man talade så, anblickande närmaste grannen:
Måtte dock annorstädes förgåtts den irrande fremling, 400
Förrn han kom; ett sådant allarm då ej hade han uppväckt.
Nu vi tviste för tiggarens skull, och den kostliga måltids
Glädje ej blifver utaf, emedan det slemmare segrar.
Bland dem talte också Telemachos' heliga hjeltkraft:
J olycklige rasen, och döljen ej mera i sinnet 405
Hvarken mat eller dryck; er någon af gudarna retar.
Men undfägnade väl, begifven er hem för att sofva,
Då när sinnet er manar; för min del nödgar jag ingen.
Så han sade; och de sig beto i läpparna alla,
Undrande öfver Telemachos, som ordat så vågsamt. 410
Och bland dessa derpå Amphinomos talte och sade,
Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens:
Vänner, ej någon nu måtte för det, som ordats med rätta,
Trätande med fiendtliga ord utbrista i vrede!
Ej misshandlen den fremmande här, ej heller en enda 415
Alls bland tjenarnes tal i Odysseus' salar, den ädles!
Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla,
Att vi må, offergjutande, gå hvar hem till att sofva;
Låtom fremlingen ock i Odysseus' salar förblifva,
Vårdad af Telemachos; ty till hans hus äfven han kommit. 420
Ordade så; och hans tal vardt gilladt af männerna alla.
Strax pokalen åt dem utblandade Mulios, hjelten,
Den Dulichiske mannen, som var Amphinomos' tjenstsvenn.
Han utdelte åt alla tillmans, och åt saliga gudar
Offergjutande, drucko de nu sötljufliga vinet. 425
Men då de gjutit och druckit deraf hvad sinnet dem lyste,
Alle begåfvo sig hem till eget hus, för att sofva.


Nittonde Sången.

Blef nu alltså i salarna qvar den ädle Odysseus,
Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene;
Och till Telemachos strax han talade vingade orden;
Telemachos, man måste nu krigare vapnen derinne
Samtliga gömma; men friarne du med ljuflige orden 5
Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga:
Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera,
Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus;
Men medfarna de äro, såvidt eldslågan har framträngt,
Mig dessutom en sak i sinnet lade en gudom, 10
Att ni ej druckne kanhända, bland er tillställande träta,
Måtte såra hvaran, och göra en skam åt gelaget,
Samt frieriet; ty mannen till sig sjelft jernet ju drager.
Sagdt; och Telemachos hörsammade ilskade fadren.
Och utkallande talte till fostrerskan Eurykleia: 15
Moder, välan, qvarhåll mig nu tärnorna inne i rummen,
Medan i annat gemak jag min faders prydliga vapen
Ställer, hvilka der nu ovårdade svärtas af röken,
Då sjelf borta han är; jag ett barn in hittills har varit;
Nu jag vill ställa dem bort, dit ej eldslågan skall tränga. 20
Honom svarte igen hans fostrerska Eurykleia:
Måtte du dock, min son, urskillning redan besitta,
Att omvårda ditt hus, och skatterna alla förvara!
Dock ho skall väl följa dig nu, och bära din fackla,
Då du ej låter tärnorna gå framför dig och lysa? 25
Henne Telemachos nu, den förståndiga, svarte, och sade:
Fremlingen der; ty jag tål ej, att någon skall lättjas, som öser
Ur min gryta, änskönt han också är kommen från fjerran.
Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne,
Och hon dörrarna stängde i boningsbeqväma palatset. 30
Och uppstigande sen, Odyseus och den lysande sonen,
Buro gemensamt hjelmarna in och de bucklige sköldar,
Och skarpspetsade lansar; framför dem Pallas Athene,
Med en gyllene lampa i hand, spred herrlig belysning.
Och Telemachos talade då till sin fader påstunden: 35
Fader, isanning med ögonen nu stort under jag skådar!
Salarnas väggar förvisso och mellanrummen, de sköna,
Samt takbjelkarne äfven af gran, och kolonnerna höga,
Gifva för ögonen sken, som vore det brinnande eldens.
Visst är här någon af gudar, som bo i rymliga himlen. 40
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Var du tyst, och hejda din tanke, och spörj ej om sådant!
Ty just sådan är gudarnes sed, som bo i Olympen.
Utan gå du till sängs; mellertid qvarstannar jag härstäds,
Att jag tärnorna lockar ännu och din moder till spörsmål. 45
Klagande skall hon fråga mig visst om ett och om annat.
Så han sade; och Telemachos ur salen begaf sig
I sitt gemak till sängs, vid skenet af brinnande facklor,
Der tillförne han sof, när sömnen ljufvelig påkom;
Der han lade sig då, och bidde gudomliga Eos. 50
Men i salen stannade qvar den ädle Odysseus,
Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene.
Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia,
Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite.
Henne vid elden de ställde en stol, på hvilken hon nedsatt, 55
Svarfvad af elfenben och af silfver, som konstigt tillförne
Mästarn Ikmalion gjort, med en pall för föttren inunder,
Fästad vid stolen; ett stort fårskinn deröfver var kastadt.
Nu sig satte derpå förståndiga Penelopeia,
Trädde så ock hvitarmiga tärnorna ut ur gemaket; 60
Desse skaffade bort den rikliga maten och borden,
Samt de bägrare, ur hvilka de våldsame männerne druckit.
Glöden ifrån fyrställningen hällde de, rågande derpå
Annan rikelig ved, att ljus skull' blifva och värme.
Och Melantho återigen for ut mot Odysseus: 65
Fremling, vill du om natten ännu ock plåga oss härstäds,
Smygande huset omkring, eller vill du på flickorna lura?
Men gäck ut härifrån, osälle, och tacka för maten!
Eller, träffad af branden, påstund du lunkar på dörren!
Henne svarte med hotande blick mångråde Odysseus; 70
Stygga, hvarför mig plägar du så med ständiga grollet?
Derför att jag ej är fet, och har slarfviga kläder på kroppen,
Och går tiggande kring? Som nöd mig tvingar att göra.
Sådane just som jag de vankande bettlare äro.
Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor lik bodde, 75
Lycklig, ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta,
Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde.
Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat,
Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar.
Men Zeus ödde det allt, Kronion, emedan han ville. 80
Akta dig derför, o qvinna, jemväl, att icke du mister
Skönheten all, med hvilken du nu bland tärnorna ståtar;
Eller din drottning vredgas kanske, och hårdt dig behandlar,
Eller Odysseus kommer; förty än hoppet är öfrigt.
Men om han äfven är död, och ej någonsin vänder tillbaka, 85
Genom Apollons nåd en fullvext son han ju eger,
Telemachos, som ingen af tärnorna här i palatset
Undgår, om hon är fräck; ty han trampar numera ej barnskor.
Sade; men honom hörde förståndiga Penelopeia,
Bannade tärnan dervid, samt talade ordet, och sade: 90
Mig du alldeles ej, skamlösa och fräcka, kan undgå,
Öfvande nidingsverk, som med eget hufvud du gäldar.
Ty allt visste du väl, emedan af mig du det hörde,
Att jag ärnar den fremmande mannen i salarna mina
Om min make bespörja, förty jag är högligen ängslad. 95
Sade; till Eurynome, hushållerskan, vände hon talet:
Eurynome, bär hit du en stol, och deröfver ett fårskinn,
Att der sittande säge ett ord, och äfven förnimme
Fremlingen strax af mig; jag önskar att honom bespörja.
Sa hon sade; men tärnan påstund framsatte beställsamt 100
Den välbonade stoln, och derpå utbredde ett fårskinn.
Och der satte sig sen mångpröfvade, ädle Odysseus;
Tog så till ordet bland dem förståndiga Penelopeia:
Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga:
Hvem är du, och från hvem? hvar har du stad, och föräldrar? 105
Henne svarande talade till mångråde Odysseus;
Qvinna, dig skulle ej någon uppå omätliga jorden
Klandra; isanning går till himmelen vida din ära,
Liksom en vankfri drotts till och med, som, mot gudarna hörsam,
Öfver modiga männer och många regerande, öfvar 110
Lag, och billighet ut; och svarta jorden åt honom
Alstrar hvete och korn; och träden tyngas af frukter;
Tackorna lamma beständigt, och hafvet vimlar af fiskar,
Under ett godt regemente, och folken i landet förkofras.
Derföre må du mig nu om annat spörja i huset, 115
Men mitt fäderneland och min börd utforska du icke,
Att du ej fyller min själ med bekymmer än mer, då jag detta
Minnes; ty högst olycklig jag är; ej heller mig höfves,
Att i fremmande hus veklagande, gråtande sitta;
Ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja; 120
Att ej någon vid mig af tärnorna leds, eller sjelf du,
Sägande, att jag, af vinet betyngd bortsmälter i tårar.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:
Fremling, isanning för mig allt värde, och skepnad och fägring
De odödlige ödde, enär till Ilios reste 125
Hän Argeiernes folk, och med dem min make Odysseus.
Om han, kommande hem, mitt lif än skulle beskydda,
Större min ära vore påstund och skönare äfven;
Nu jag ängslas; så mång olyckor mig sände en gudom.
Ty de ädlingar alle, som ega på öarna välde, 130
Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,
Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,
Desse fria till mig, ovilliga, plågande huset.
Derföre vårdar jag ej om fremlingar, eller om tiggrar,
Eller herolder detminsta, som folksakförare äro; 135
Utan jag saknar Odysseus, och tärer mitt hjerta med längtan.
Desse skynda på bröllop, och jag blott tänker på finter.
Först intalte i sinnet mig då en gud att en mantel,
Sättande upp stor väf, i salen begynna att väfva,
Fin, oändeligt lång; och till dem jag talade genast: 140
Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått,
Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud
Färdig arbetat, att icke mitt garn må ödas förgäfves, --
Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider
Tager den långutsträckande döda förderfliga öde; 145
Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas,
Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.
Så jag talte; hos dem manhaftiga hjertat bevektes.
Vlsserlig väfde jag nu om dagen på väfven, den stora,
Men om nättren den rispade opp, då jag facklorna framsatt. 150
Så jag i tre år snärjde med list, och bedrog de Achaier;
Men då det fjerde året nu kom, och tiderna kommo,
Under de slocknande månar, och dagarne långa sig lyktat,
Genom de skändliga tärnorna då och försumliga, desse
Öfverraskande kommo på mig, och trätte med orden. 155
Så jag lyktade väfven, fast allsej villig, af nödtvång.
Nu ej gitter jag bröllopet fly, ej heller en annan
Utväg finner jag på; mig föräldrarne mana att giftas
Träget, och sonen leda vid dessa, som godsen föröda;
Ty han det inser; ren är han karl, så god som en annan, 160
Att omvårda ett hus, som Zeus med ära bekröner.
Hen mig säg nu din slägt mellertid, och af hvem du är boren?
Du härstammar ju ej från sagornas ek, eller fjellen.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, 165
Vill du då ej afstå, att mig om min stämma bespörja?
Men jag vill säga dig den, änskönt du mig lemnar åt smärtor,
Flera än dem, af hvilka jag qväljs; det ödet är hvarje
Mans, som dröjer ifrån sitt hem sålänge som jag nu,
Irrande kring till städerna mång, ett mål för bekymren. 170
Men likväl vill jag säga dig det som du spörjer och frågar.
Kreta heter ett land, i midten af hafvet, det dunkla,
Kringomflutet och fruktbart och skönt; der menniskor finnas
Månge, ja, utan tal till och med, samt nittio städer.
Annat är andras blandade språk; der träffas Achaier, 175
Der Urkreter också, stor modige, jemte Kydoner,
Der Dorienser jemväl, hjelmprydde, och ädle Pelasger.
Der är Knossos en ståtelig stad, och Minos i denna
Herrskare nio år, stallbroder åt store Kronion,
Fader åt fader min, storsinnade Deukalion sjelf. 180
Men mig aflade Deukalion och Idomeneus ock.
Men på de kruma galejorna hän till Ilios denne
Med Atreiderna drog; mitt frejdade namn det är Aithon;
Yngre till födsel är jag; men äldre och tapprare denne.
Der jag Odysseus såg, och gaf gästskänker åt drotten. 185
Ty ock honom till Kreta fördref den häftige vinden,
Kastande bort från Maleia, enär till Troia han fikte,
Och i Amnisos höll, der Eileithyia en grotta
Eger, i ogen hamn; och med nöd han stormarna undslapp.
Strax om Idomeneus han frågade, kommen till Staden; 190
Ty han var -- som han sade -- en vördad ock älskelig gästvän.
Tionde dagen för honom det var ren, eller den elfte,
Sen på de kruma galejor han for till Ilios' fäste.
Honom jag förde hem till mitt hus, undfägnande derstäds